You will think that the title of this work, Economic Harmonies, is very ambitious. Have I been presumptuous enough to propose to reveal the providential plan within the social order and the mechanism of all the forces with which Providence has endowed humanity to assure its progress?
Certainly not; but I have proposed to put you on the road to this truth: All men's impulses, when motivated by legitimate self-interest, fall into a harmonious social pattern. This is the central idea of this work, and its importance cannot be overemphasized.
- Frederic Bastiat, Economic Harmonies
Harmoniteorin är en central del av ett flertal ekonomers verk, och det är en av grundstenarna till varför många klassiska liberaler och libertarianer förespråkar fria marknader och lika rättigheter. Som ekonomisk teori är det slutprodukten, en konsekvens, av andra ekonomiska teorier vilka tillsammans visar dess giltighet. Som Frederic Bastiat formulerade den, för drygt ett och ett halvt sekel sedan, så innebär harmoniteorin att vi människor tjänar på samvaro, att våra egna mål och planer, så länge dessa respekterar andras lika rättigheter, kan utföras och att resultatet är överlag positivt i samhället. Som Bastiat så elegant uttrycker det skulle hans verk på ca 300 sidor (han hann inte skriva klart den tyvärr) peka folk i rätt riktning om huruvida detta stämde eller inte. I det här mycket kortare blogginlägget tänkte jag ge en kort introduktion till en av de viktigaste mekanismerna som pekar på att det stämmer, nämligen arbetsfördelningens grund.
Det är viktigt att poängtera att harmoniteorin inte säger att all mänsklig samlevnad är ömsesidigt positiv för alla involverade; den förnekar inte slaveri och förtryck. Vad den säger är att under vissa omständigheter, när människors individuella rättigheter respekteras och folk agerar utefter sitt rationella egenintresse, då tjänar alla på samarbete.
Bastiat och de andra harmoniliberalerna menade alltså att en fri marknads dynamik är fördelaktig för alla som deltar i den, relativt alla andra system, och att alla får betalt efter det värde de tillför andra i samhället. Alltså, att såväl konsumenten, arbetaren och kapitalisten tjänar på de andras ageranden; att alla har ett intresse i att bevara det system de lever under. Samt att man blir belönad för sitt arbete efter hur väl man betjänar andra, vilket för Bastiat innebar hur mycket man ansträngde sig, hur mycket man arbetade. Att det är just ansträngningen som bestämmer ens lön eller vinst har blivit förkastad av modern ekonomi, men inte de andra två delarna.
Grunden för harmonin: samarbete genom handel
Den viktigaste anledningen till att det finns en harmoni mellan våra intressen i en fri ekonomi är att vi kan gemensamt producera mycket mer genom att specialisera oss på skilda uppgifter, och sedan handla den specialiserade produkten man själv gör för att kunna ta del av alla andras specialiserade produkter. Arbetsfördelning leder till att mer produceras än ifall varje individ skulle försöka producera allt hon behöver själv. Exempelvis, om jag skulle vilja få tag på en dator, kläder och mat, så gör jag det mycket lättare genom att sälja mina tjänster på marknaden och sedan köper in de andra sakerna. Det är teoretiskt möjligt för mig att försöka producera, säg, en dator på egen hand, men om man tänker efter på hur otroligt många resurser jag då måste få ut ur marken, förfina och sedan sätta ihop, samt hur ofantligt många verktyg som behövs för varje steg i ledet, blir det snart klart att varken jag eller någon annan skulle klara av att producera en dator i ensamhet. För ett exempel se Thomas Thwaites försök att bygga en brödrost på egen hand.
Att vi producerar mer tillsammans än genom var och en för sig själv visas av lagen om absoluta fördelar och lagen om komparativa fördelar. Den första lagen säger, exempelvis, att om Edwin är bra på att producera potatis, men dålig på att producera grönsaker, och att Erik är dålig på att producera potatis, men bra på att producera grönsaker, då bör Edwin producera potatis och Erik grönsaker. Därefter, om de byter varor med varandra så kommer de att kunna få mer potatis och grönsaker, än ifall de försökte skapa båda själv. På stor skala innebär det att alla i ekonomin producerar det som de är bäst på att göra, och byter till sig saker som andra varit bäst på att producera. Denna handel är fördelaktig för alla partner.
Man skulle kunna föreställa sig vissa individer som inte har någon absolut fördel, som är sämre på alla andra i att producera något. Men även vid det här tillfället är det fördelaktigt att specialisera sig på att producera en sak och handla med andra. För att se detta, ponera att på en timma så:
Den ekonomiska gränsen för när samarbetet uppstår är vid Edwin och Eriks alternativkostnad, det man förlorar av att göra en viss aktivitet. I det här fallet förlorar båda något på att producera grönsaker, nämligen den potatis de hade kunnat få om de satsat på det istället, och vice versa. Deras alternativkostnader är följande:
Alltså, om Edwin lägger tre minuter på att producera ett kg grönsaker så missar han 0,25 kg potatis. Och om han lägger 12 minuter på att producera 1 kg potatis missar han 4 kg grönsaker. Erik, som är lika bra på båda, har lika stor alternativkostnad för att producera dem. Det är just för att det finns skillnader i deras alternativkostnad som de tjänar på att samarbeta.
Det innebär att det finns en situation när varje individ tjänar på självproduktion, autarki. Och det är när båda individer är relativt lika bra/dåliga på att producera något, d.v.s. när de har lika höga alternativkostnader. Säg att Edwin hade varit precis dubbelt så bra som Erik, då hade de haft samma alternativkostnad (1 kg) för att producera något annat. Det finns nu inget handelserbjudande som är fördelaktigt för de båda.
Lyckligtvis blir den här situationen bara mindre och mindre sannolik, ju större marknaden är. För, ju fler varor det finns, desto större sannolikhet är det att det finns en komparativ fördel i någon industri, om vi antar att sannolikheten för att man har lika komparativa fördelar är densamma för varje enskild industri. Alltså, fler saker att göra, större sannolikhet att vid något tillfälle är en individ komparativt bättre på att göra något än vad någon annan är.
Absoluta och komparativa fördelar finns på många nivåer och arbetsfördelningen ger upphov till att fler saker gör handel mer positivt. Här är de beskrivna ganska abstrakt, så hur visar de sig praktiskt i ekonomin? Ekonomen George Reisman beskriver, i boken Capitalism (s. 123) de sex skälen till att arbetsfördelning ökar produktionen i samhället, nämligen att:
Utifrån den här genomgången borde det vara tydligt att harmoni är möjligt; vi människor kan samarbeta med varandra och skapa ett bättre liv för en själv, än vad man skulle kunna gjort på egen hand. Detta innebär att vi alla har ett gemensamt intresse i att bevara den samhällsordning som gör denna arbetsfördelning möjlig. Här har jag inte visat att våra handlingar överlag är harmoniska i just den ordning vi lever i idag (vilket jag inte heller tror) eller att det är det i en frihetlig och liberal ordning (vilket jag tror). Som högst har jag pekat på hur illa det är ställt i dagens samhällen när människor stängs ute (via staternas hänsynslösa gränskontroller, fackens och staternas minimilöner) från arbetsmarknader, såväl för dessa men också för de som verkar i marknaderna, då det, från vad jag sagt här, verkar rimligt att det finns någon institution där vi alla kan tjäna på handel med varandra.
Se även Johan Norbergs korta biografi om Frederic Bastiat, Ludvig von Mises diskussion i Human Action om harmonin mellan människors rationella intressen och Daniel James Sanchez essä om den otroliga vikten av detta ämne.
Det är viktigt att poängtera att harmoniteorin inte säger att all mänsklig samlevnad är ömsesidigt positiv för alla involverade; den förnekar inte slaveri och förtryck. Vad den säger är att under vissa omständigheter, när människors individuella rättigheter respekteras och folk agerar utefter sitt rationella egenintresse, då tjänar alla på samarbete.
Bastiat och de andra harmoniliberalerna menade alltså att en fri marknads dynamik är fördelaktig för alla som deltar i den, relativt alla andra system, och att alla får betalt efter det värde de tillför andra i samhället. Alltså, att såväl konsumenten, arbetaren och kapitalisten tjänar på de andras ageranden; att alla har ett intresse i att bevara det system de lever under. Samt att man blir belönad för sitt arbete efter hur väl man betjänar andra, vilket för Bastiat innebar hur mycket man ansträngde sig, hur mycket man arbetade. Att det är just ansträngningen som bestämmer ens lön eller vinst har blivit förkastad av modern ekonomi, men inte de andra två delarna.
Grunden för harmonin: samarbete genom handelDen viktigaste anledningen till att det finns en harmoni mellan våra intressen i en fri ekonomi är att vi kan gemensamt producera mycket mer genom att specialisera oss på skilda uppgifter, och sedan handla den specialiserade produkten man själv gör för att kunna ta del av alla andras specialiserade produkter. Arbetsfördelning leder till att mer produceras än ifall varje individ skulle försöka producera allt hon behöver själv. Exempelvis, om jag skulle vilja få tag på en dator, kläder och mat, så gör jag det mycket lättare genom att sälja mina tjänster på marknaden och sedan köper in de andra sakerna. Det är teoretiskt möjligt för mig att försöka producera, säg, en dator på egen hand, men om man tänker efter på hur otroligt många resurser jag då måste få ut ur marken, förfina och sedan sätta ihop, samt hur ofantligt många verktyg som behövs för varje steg i ledet, blir det snart klart att varken jag eller någon annan skulle klara av att producera en dator i ensamhet. För ett exempel se Thomas Thwaites försök att bygga en brödrost på egen hand.
Att vi producerar mer tillsammans än genom var och en för sig själv visas av lagen om absoluta fördelar och lagen om komparativa fördelar. Den första lagen säger, exempelvis, att om Edwin är bra på att producera potatis, men dålig på att producera grönsaker, och att Erik är dålig på att producera potatis, men bra på att producera grönsaker, då bör Edwin producera potatis och Erik grönsaker. Därefter, om de byter varor med varandra så kommer de att kunna få mer potatis och grönsaker, än ifall de försökte skapa båda själv. På stor skala innebär det att alla i ekonomin producerar det som de är bäst på att göra, och byter till sig saker som andra varit bäst på att producera. Denna handel är fördelaktig för alla partner.
Man skulle kunna föreställa sig vissa individer som inte har någon absolut fördel, som är sämre på alla andra i att producera något. Men även vid det här tillfället är det fördelaktigt att specialisera sig på att producera en sak och handla med andra. För att se detta, ponera att på en timma så:
- Producerar Edwin 5 kg potatis eller 20 kg grönsaker;
- Producerar Erik 1 kg potatis eller 1 kg grönsaker.
"Jag har märkt att du kan producera 100 kg grönsaker på fem timmar, vad sägs om att du, istället för att lägga ned fem timmars arbete på att producera bara 25 kg potatis, producerar du 100 kg grönsaker till? Detta skulle vara till din fördel, för jag skulle kunna köpa dessa grönsaker för 75 kg potatis, vilket det skulle tagit dig 15 timmar att producera. Du får då samma varor för 10 timmars arbete mindre, visst är det bra?"Om Edwin godtar budet behöver han, som sagt, bara arbeta 15 timmar, och Erik bara 175 timmar. Handel är alltså möjligt, och till bådas fördel, även när den ena parten är otroligt mycket bättre än den andra på att producera båda saker. Detta följer alltså ifrån ens komparativa fördel, vilket för Edwin var i att producera grönsaker och för Erik i potatis. Det är alltså den sysselsättning som man, inte nödvändigtvis är bäst i, men som man har en relativ fördel i. Erik är inte bättre på att producera potatis än Edwin, men han är relativt bättre på att göra det än grönsaker, än vad Edwin är. Så länge som det finns sådana skillnader har alla individer en fördel i att handla med varandra.
Den ekonomiska gränsen för när samarbetet uppstår är vid Edwin och Eriks alternativkostnad, det man förlorar av att göra en viss aktivitet. I det här fallet förlorar båda något på att producera grönsaker, nämligen den potatis de hade kunnat få om de satsat på det istället, och vice versa. Deras alternativkostnader är följande:
| För att producera: | Grönsaker (1 kg) | Potatis (1 kg) |
| missar Edwin: | 0,25 kg potatis | 4 kg grönsaker |
| missar Erik | 1 kg potatis | 1 kg grönsaker |
Alltså, om Edwin lägger tre minuter på att producera ett kg grönsaker så missar han 0,25 kg potatis. Och om han lägger 12 minuter på att producera 1 kg potatis missar han 4 kg grönsaker. Erik, som är lika bra på båda, har lika stor alternativkostnad för att producera dem. Det är just för att det finns skillnader i deras alternativkostnad som de tjänar på att samarbeta.
Det innebär att det finns en situation när varje individ tjänar på självproduktion, autarki. Och det är när båda individer är relativt lika bra/dåliga på att producera något, d.v.s. när de har lika höga alternativkostnader. Säg att Edwin hade varit precis dubbelt så bra som Erik, då hade de haft samma alternativkostnad (1 kg) för att producera något annat. Det finns nu inget handelserbjudande som är fördelaktigt för de båda.
Lyckligtvis blir den här situationen bara mindre och mindre sannolik, ju större marknaden är. För, ju fler varor det finns, desto större sannolikhet är det att det finns en komparativ fördel i någon industri, om vi antar att sannolikheten för att man har lika komparativa fördelar är densamma för varje enskild industri. Alltså, fler saker att göra, större sannolikhet att vid något tillfälle är en individ komparativt bättre på att göra något än vad någon annan är.
Absoluta och komparativa fördelar finns på många nivåer och arbetsfördelningen ger upphov till att fler saker gör handel mer positivt. Här är de beskrivna ganska abstrakt, så hur visar de sig praktiskt i ekonomin? Ekonomen George Reisman beskriver, i boken Capitalism (s. 123) de sex skälen till att arbetsfördelning ökar produktionen i samhället, nämligen att:
(1) det ökar mängden kunskap som finns om hur man producerar med en faktor av hur många olika specialiseringar det finns;Detta ger en liten hänvisning till hur lagarna om absoluta och komparativa fördelar fungerar i ekonomin, men det ger fortfarande en något abstrakt bild. Johan Norberg ger en mer konkret bild i När människan skapade världen, och det finns en kort genomgång av det i Henry Hazlitts Economics in one lesson. Som jag poängterade i början av inlägget bygger harmoniteorin på många delar av den ekonomiska teorin, så det fullständiga svaret på frågan om den stämmer, och i sådana fall hur, ges endast fullständigt av ett väldigt långt svar.
(2) det gör det möjligt för folk att specialisera sig på de uppgifter som de är bäst på att hantera givet ens färdigheter (och intressen, då man kan välja vad som passar en);
(3) det innebär att genier kan ägna sin fulla tid åt att förbättra en ny motor eller en teori för hur sådana byggs, istället för att slösa den på att laga ens kläder och bygga ens hus;
(4) det gör det möjligt för regioner att specialisera sig (odla frukt i varmt klimat, bryta malm i malmrika områden);
(5) det gör det enklare att lära ut ett specialiserat arbete än flera (pröva att bli både elektriker och musiker);
(6) det blir enklare att använda maskiner i produktion och byta ut arbetskraft mot maskinkraft.
Utifrån den här genomgången borde det vara tydligt att harmoni är möjligt; vi människor kan samarbeta med varandra och skapa ett bättre liv för en själv, än vad man skulle kunna gjort på egen hand. Detta innebär att vi alla har ett gemensamt intresse i att bevara den samhällsordning som gör denna arbetsfördelning möjlig. Här har jag inte visat att våra handlingar överlag är harmoniska i just den ordning vi lever i idag (vilket jag inte heller tror) eller att det är det i en frihetlig och liberal ordning (vilket jag tror). Som högst har jag pekat på hur illa det är ställt i dagens samhällen när människor stängs ute (via staternas hänsynslösa gränskontroller, fackens och staternas minimilöner) från arbetsmarknader, såväl för dessa men också för de som verkar i marknaderna, då det, från vad jag sagt här, verkar rimligt att det finns någon institution där vi alla kan tjäna på handel med varandra.
Se även Johan Norbergs korta biografi om Frederic Bastiat, Ludvig von Mises diskussion i Human Action om harmonin mellan människors rationella intressen och Daniel James Sanchez essä om den otroliga vikten av detta ämne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar