Nylander och Schmidt om EU

FP:s arbete för att få mer människor intresserade i och entusiastiska för EU är något obehagligt att ta del av. Först för att det finns så många problem med EU (vilket jag och Niclas kommer diskutera i nästa avsnitt av Ankdammen) och sedan för att argumenten är så ihåliga och oförsvarliga. Det blir vid vissa tillfällen rent oförståeligt varför de propagerar för EU, och den enda förklaring jag kan se är att de vill signalera någon sorts vilja att tänka globalt som de uppskattar. Det senaste exemplet på ihåligt (och dåligt) argumenterande för EU står riksdagsledamoten Christer Nylander och EU-parlamentariken Olle Schmidt för. I SvD tycker de till om att EU allt borde bli större, och jag känner mig manad att gå igenom deras resonemang för att visa på felen.

De börjar med att visa upp sina dåliga historiekunskaper eller sin likgiltighet för om faktan passar deras argument eller inte.

EU-federation nödvändigt steg mot framtiden
Det har knappast undgått någon att Europa genomgår en av de värsta kriserna sedan andra världskriget.

Så, menar då Nylander och Schmidt att dagens kris då är att jämställa med de andra kriserna som skett i Europa sedan 1945? Att de är på samma nivå? Om så kan man fråga sig hur de kan anse att dagens kris går att jämföra med svälten i Sovjet år 1947, där kanske 1-1,5 miljoner människor dog; Turkiets invasion av Cypern år 1974, där runt 80% av invånarna i norra Cypern blev utvisade från sin hemort; eller med något annat av de 30-tal konflikter som skett i Europa sedan andra världskriget? (Nästan alla konflikter är dock inte i närheten av att vara jämförbara med det som hände i Sovjet.) Här kanske de vill säga att euro-krisen (vilken de inte ens nämner!) påverkar alla länder medan konflikten mellan Spanien och ETA bara berör folket som bor i det området. Det är ett rimligt argument för många av de små konflikterna wikipedia-artiklarna nämner, men inte för de stora. Alla konflikter som ledde till att en stat tillhörde Sovjet leder till många och stora efterdyningar för alla länder i Europa, exempelvis.

Det här är nog bara en floskel, även för Nylander och Schmitt, så det kanske inte är värt att dra upp den. Men man kan, som sagt, fråga sig hur de kan se dagens kris som jämförbar med andra kriser i Europa. Kanske är det så att herrarna bara har dålig koll på historien. Eller är det så att den här krisen först och främst är en kris för en organisation som de ser som sin, och därför är det en av de värsta kriserna. Nog om det, vad är de har för argument för att vi behöver en starkare EU-stat?

Ingen kan väl tro att Sverige skulle klara sig bättre utan det skydd och inflytande vi har idag genom EU – eller tro att vi skulle klara handeln, exportnäringen, eller miljömålen utan gränsöverskridande samarbete? Sanningen är att EU är en nödvändighet för varje enskilt medlemsland i Europa – såväl för Grekland som för Sverige. (...) Men – alternativet [till en politisk union] är isolering och utanförskap.

De båda politikerna bemödar sig inte om att argumentera för att det inte finns något alternativ till EU för den som gillar frihandel och fri rörlighet. Det bara accepteras som givet. Men så som de har lagt fram argumentet nu är det inget annat än en falsk dikotomi; det finns andra alternativ än EU och isolering. Ett alternativ är vad svenska staten hade innan den gick med i den europeiska tullunionen i början av 90-talet, samt att ta bort alla tullar till resten av världen. Det skulle inneburit att det fortfarande funnits tullar mellan Sverige och de europeiska länderna, men samtidigt hade handeln flyttats om så att svenskarna handlat mer med resten av världen. Skulle det lett till mer problem än vad som är fallet av att vara med i EU? Det vet jag inte, men det är uppenbart att frågan inte är så enkel som dessa politiker vill påskina.

Men när Nylander och Schmitt antyder att alla medlemsländer behöver EU så är det helt klart felaktigt. För, vad som gör det eventuellt viktigt att vara med i EU är för att alla andra är med i EU, och därmed har möjlighet att stänga ute en från handeln genom tullar och kvoter. EU får kanske lite av sin makt genom att kontrollera tullsatserna för en så stor ekonomi. Men om varje land satte sin egen tullsats skulle nog tullarna sänkas med tiden. Detta för att om A och B har ett avtal om tullar på 5%, medan B och C har tullar på 5% samt att C och A har tullar på 10%, kommer handeln mellan A och C tendera att avta och istället gå via C. Det finns förstås politiska effekter man måste ta hänsyn till, men bara marknadens logik leder till en minsta gemensam tullsats, skulle jag gissa. Alltså, även utan EU finns det goda chanser att ha låga tullar mellan länderna i Europa och man kan även få lägre tullar till resten av världen.

Vad var de andra argumenten för ett starkare EU?

Krisen har också haft andra effekter. Medlemsstaterna har i brådskan och som svar på den akuta krisen fattat flera beslut i hemliga möten med minimal insyn. Dessa steg var kanske nödvändiga och korrekta, men nu måste de granskas och processen kontrolleras. Dessutom måste vi fundera på hur vårt EU ska se ut i framtiden för att nästa kris ska kunna lösas utan beslut över medborgarnas huvuden. Européerna måste återfå förtroendet för EU och dess förmåga att ge svar på de stora globala frågorna. För oss är det därför svårt att nå en annan slutsats än att EU på längre sikt måste utvecklas mot en federation.

Alltså, vi måste ge mer makt till EU för att...politiska beslut...inte skall tas...bortom var folk kan påverka det?!

Här kan det vara värt att diskutera lite om det ack så viktiga av att Sverige sitter med i EU så att "vi" kan påverka politikens riktning. Det här argumentet är verkligen löjligt. För, procentuellt så har "vi" svenskar bara 2,9% av rösterna i Europeiska rådet (som utser kommissionen bl.a.) och 2,4% av rösterna i EU-parlamentet. Vilket mäktigt inflytande! Hur skulle vi klara oss om inte vi fick rösta och få vår vilja igenom på EU-nivån?

Fanns det några andra argument för mer makt för EU? Inte vad jag kunde se. Här är lite annat mindre klokt från artikeln:

Visst känner vi till farhågorna med en politisk union. Detta är inte en förändring vi vill se imorgon, eller ens i övermorgon. Det handlar om en långsiktig utveckling där varje steg noggrant ska övervägas och diskuteras öppet och tillsammans med Europas medborgare. Ibland kanske ett steg måste tas tillbaka, ibland kanske utvecklingen tar ett snabbt skutt framåt. Varje steg måste vara väl förankrat i demokratisk legitimitet.

Jojo, och Lisabon-fördraget var inte alls detsamma som EU-konstitutionen som blev nedröstat av två medlemsstater. Och den enda befolkningen som tilläts uttrycka sin vilja om Lisabon-fördraget ville inte ha det först. Efter att de fick några koncessioner gick de med på det. Alltså, självaste utvecklingen av hur EU skall fungera får inte folket rösta om, och Nylander och Schmitt tror att de kan säga att demokratin skall fungera i EU, utan att ta hänsyn till hur uselt det fungerar?! Har de ens hört talas om det demokratiska underskottet? En klassiker på temat:

Vidare ser de både politikerna att det finns problem med dagens EU:

Det behövs också en tydligare struktur för vilka frågor som beslutas var. Därtill behöver beslutsprocessen bli mer genomskinlig. De politikområden som ska beslutas på gemensam federal EU-nivå måste kunna följas av såväl den enskilde medborgaren som av media för att demokratin ska kunna fungera tillfredsställande. Offentlighetsprincipen bör gälla hela EU och fler möten bör hållas inför helt öppna dörrar. Medias granskning av EU måste bli bättre och redaktionerna borde sända ut fler, inte färre brysselkorrespondenter. Vi som jobbar direkt med EU:s beslutsprocesser måste bli ännu bättre på att berätta vad som händer och vad besluten innebär för våra väljare.

Om dessa är problem som behöver rättas till kan man omvänt säga att i dagens EU är besluten tagna för långt bort från medborgarens möjlighet att granska det och offentlighetsprincipen fungerar inte tillräckligt bra och för många beslut tas bakom öppna dörrar.

Dessa är allvarliga problem. En politisk kropp som inte får sina instruktioner från väljarna får den annorstädes, förslagsvis av sina egna arbetare som då säljer ut maktens kraft till högstbjudande. Som till mediaföretagen. Men, kommer Nylander och Schmitt med något förslag på hur läget kan förbättras? Nej. De saknar säkert ingen plan för detta, men de presenterar inte den här planen i artikeln. Alltså, innan de diskuterar planen för hur EU kan fungera bättre så börjar de med att diskutera hur EU borde få mera makt. Ordningen på diskussionen borde vara tvärtom.

Hur var det då med signaleringen som jag tror de sysslar med? Min gissning att något sådant spelar in kommer ifrån hur de jämför sig själva med andra.

Krisen är långt ifrån enbart ekonomisk, utan också social och politisk. I dess spår tar populistiska krafter plats och påstår att om vi har en aktiv europapolitik måste vi ge bort vår nationella politik. De säger att man måste välja – antingen kan man jobba lokalt, eller nationellt, eller gränsöverskridande, men inte både och. Inget kunde vara mer felaktigt.

I dag är det enbart partierna på ytterkanterna i svensk politik som fortfarande talar om utträde ur EU. Vänsterns arbetarprotektionism och Sverigedemokraternas nationalistiska isolationism är inga realistiska alternativ.

Alltså, (fp) står för en välinformerad, realistisk och europeisk politik. Detta är väl även förknippat med fred och frihet för många andra, så vad det handlar om är att EU blivit symbolen för detta och då gäller det att stå för den. Oavsett om man kan veta om den verkligen leder till de mål man innerst inne vill ha eller inte.