Survey the Most Relevant Literature

Followup to: The Domain of Politics | What's this?

To create your own political world view you need to understand societies and know what your own goals, desires, and dreams are. How can you best gain that knowledge?

One way is to just think for yourself, construct your own methods of reasoning and models of the world, and test it out. Another option is to also learn from the mistakes, debates, and interpretations of others, and incorporate their models into your own.

The latter should be better because of three reasons. First, all the models in the world regarding politics have probably all been invented and refined (although not perfected). There are also so many facts needed to evaluate different models that you need a scientific division of labor to produce all of it. The same can be said of evaluating the internal consistency of different models.

Therefore, one should both be a self-learner and study the works of others - on how societies and humans function, plus what values are and what values are possible. Actually even when one thinks about what others have written one should always think and evaluate the process in which it has been made. The work of others should be considered as either pure reasoning which are the same as your own creative thoughts (if they are models) or as an empirical observation (whose validity depends on its source). And then, you should turn your evaluative mind on the thoughts and (possible) observations of others, just as you turn it on your own thoughts and (possible) discoveries.

How should one then research the area of politics? But before, what exactly do you study in this area? I believe these fields are needed: (1) Epistemology, (2) Economics, (3) Political Science (esp. political structures), (4) Psychology, (5) Social Psychology and Sociology, (6) (The Enterprise of) Law (7) the study of the social production of knowledge, (8) Ethics (as a part of psychology that deals with suggestions of actions that many, including you, may prefer) and (7) any other field which is of great importance and full of controversies (such as climate science or energy production). I divide these studies later into what your own preferences are, how societies function, how to make political change (a relevant part of the former) and how to discuss politics. There are then four questions which need to be answered - (a) what are your preferences, (b) how does societies function, (c) how do you make political change, and (d) how do you discuss productively with others?

So, then again, how should one research these subjects? I know of two main paths to do this:
 

Research the academic literature like a scholar - People in the academic community has written about these subjects and as that community is somewhat good at elevating good ideas and (probably much better at) shooting down faulty ones, so what the prime research shows is probably of good value. lukeprog, at LessWrong, has written a good tutorial on how to do this, so just follow that and search for variants of the four research questions above. That is, search for phrases such as:

1.  "human/individual preferences/wants/desires", "meaning/purpose of life",
2.  "how the economy works", "how society functions", "studying society", "principles of social science/economics", "politics", "society", "economy"
3. "political change", "political revolutions", politics & marketing, spreading ideas, "changing beliefs".
4. "good debate", "effective/productive argumentation", debate & rules

Research that literature which political participants say are the best - Most of those who are engaged in politics want to spread their views on what the correct answers are to these questions (especially the first two). To make their ideas effective in the real world they want to present clear examples and (seemingly) logical reasoning for their case - and also convincing refutations of others ideas. Thus, surveying the most popular works from each political school of thought and their refutations of all the other schools should give you enough information to answer the four questions above. What then are the most popular works on each ideology? There are some ways to figure that out:

• Google "best books on [ideology]".
• Look under "Bibliography" on the Wikipedia entry of the ideology.
• Search for every ideology on thebestpoliticalworks.org, where both adherents and their critics' views are present. (I made it, and it's still experimental, though.)

It might be good to use both methods - to first read some political propaganda and then search for refutations of it in the academic literature. The important thing to remember is just to never get stuck in one ideological framework.

One good thing to note about this strategy, of trying to find the truth in politics, is that there are several others who are following the same path and are supportive of what you do. Unless we all have radically different preferences (which, for humans, I doubt), it seems almost certain that we will find a workable political solution in the end - that is the political equilibrium when everyone knows the arguments of everyone else.

Next: Choose That Which is Most Important to You

Note

Last summer I was trying to create a road map on how to reason about politics - a tutorial on how to create a political ideology. I was then considering whether or not I should include any approach on how to get information about politics. I settled on not including that discussion, but now I believe that this might be the most important part.

Kapitalism och kommunism

Vad innebär egentligen kommunism? Och varför skulle vi vilja uppnå ett kommunistiskt samhälle? Dessa båda frågor snuddar den kommunistiska teoretikern Gilles Dauvé vid i sin text Kapitalism och kommunism.

I ett led att försöka förstå mina politiska motståndare tog jag och läste den här skriften efter ett tips från en på Flashback. Jag tror jag fått lite mer insikt i det slutgiltiga målet för kommunisterna, eller åtminstone Dauvés formulering av det. Som jag förstår honom så menar han att kommunismens egentliga mål är en värld där alla en individs handlingar görs i ett samspel med alla andra handlingar (ungefär som att de följer en enhetlig plan) och att alla individers handlingar på det här sättet sker i en och samma gemenskap. Jag ser det som att han lägger fram två etiska mål här, dels att allas handlingar inte skall ses som separata och att det skall finnas en gemenskap bland alla människor. Jag är inte helt säker om det är detta som Dauvé menar, och jag tar upp där jag inte är säker på vad han menar.

Utöver att beskriva det kommunistiska samhället så ger Dauvé sin syn på hur de icke-kommunistiska samhällena fungerar. Han kallar dessa för "kapitalistiska", men han menar då att både helt fria marknader och outvecklade länder, där privat äganderätt inte är säkert, är kapitalistiska. Han menar att de "kapitalistiska" samhällena har en hel del brister, som han spårar till kapitalistiska institutioner, som handel. Den större delen av Dauvés text går åt till att beskriva hans syn på kapitalism.

Generellt så anser jag att Dauvés genomgång är bristfällig på ett antal plan, med att varken ge tillräcklig fakta eller resonemang för vissa påståenden. Som, han ger inte någon vidare bra beskrivning hur det kommunistiska samhället skulle se ut - vad dess lagar skulle vara. En rejäl miss! Och han ger då inte heller någon förklaring för hur dessa kommunistiska institutioner (hur de nu ser ut) skulle kunna uppnå det mål han vill uppnå. Det är inte någon lockande vision han lägger fram.

När det gäller hans kritik av kapitalismen så missar han att de problem han målar är olika stora i olika "kapitalistiska" länder. Detta har fått mig att dra slutsatsen att det inte är handel, privat ägande eller något sådant som ligger bakom problemen utan att det istället är viss politik som skapar sådant som arbetslöshet eller brist på investeringar. Vissa saker som han tar upp håller jag dock med om, som att vissa företag ibland har ett incitament att inte producera efter full kapacitet, eller att staten är "en symbol för de splittrade".

Jag har annars sedan länge varit en motståndare till kommunism, läst någon bok emot det och har debatterat emot det väldigt många gånger på nätet, så missar kanske något. Förhoppningsvis inte alltför mycket.

Recensionen av boken är indelad i tre delar. Den första tar upp påståenden och kritik om det kapitalistiska systemet. Den andra tar upp det kommunistiska samhället. Och den tredje tar upp några småfrågor.

1. Om kapitalism
   1. Jägar- och samlargrupper fattade beslut gemensamt
   2. Handeln förstörde jägar- och samlar gemenskaperna
   3. Om arbetsvärdeläran
   4. Lönerna under kapitalismen tenderar att gå mot existensminimum (för arbetaren och hans familj)
   5. Kapitalister förstör varor
   6. Kapitalismen tvingar dig att konsumera och producera på ett visst sätt
   7. Företagens vinst utjämnas så att alla får samma vinst
   8. Företag producerar mer grejer än vad folk vill ha
   9. Kapitalismen skapar konjunkturcykler
   10. Kapitalismen producerar inte det folk behöver
   11. Kapitalismen hjälper inte de fattiga
   12. Vilka är proletariatet egentligen?
   13. Staten som ett samhällsmisslyckande
   14. Arbete är tråkigt under kapitalism
2. Om kommunism
   
   1. Den kommunistiska visionen
   2. Den kommunistiska praktiken
   3. Måste kommunismen omfatta hela mänskligheten?
3. Lite annat

Om kapitalismen

1.1) Jägar- och samlargrupper fattade beslut gemensamt

Mänskligheten levde ursprungligen i relativt självständiga och spridda grupper, i familjer (i dess vidaste bemärkelse: familjen samlade alla av samma blod), i stammar. Produktionen bestod huvudsakligen av jakt, fiske och samlande. Föremål producerades inte för att konsumeras efter utbyte, efter att ha placerats på en marknad. Produktionen var direkt samhällelig, utan utbytets mediering. Samfundet distribuerade vad det producerade i enlighet med enkla regler och var och en fick direkt vad som tilldelats henne. Det fanns ingen individuell produktion, det vill säga inget åtskiljande av individer som återförenas först efter produktionen av en mellanliggande länk, utbytet, alltså genom att jämföra de olika föremålen som producerats individuellt. Verksamheten bestämdes (i själva verket påtvingades de gruppen av nödvändighet) och genomfördes gemensamt och resultaten av detta delades gemensamt.

Dauvé har rätt i att under tiden människan levde som jägar- och samlare så fanns det inte någon marknad. Men han gör fel i att den mat folk samlade in förr gjordes gemensamt. Enligt Thomas Mayer, som gjorde en allmän undersökning av dagens forskning av primitiva samhällen, så är viss produktion gemensam, annan är individuell. Enligt Mayer så skall de allra flesta i området också se det som att jägar- och samlare delade överflöd med varandra, men de valde att göra detta efter eget val (och inte efter något gemensamt beslut).

What is that observed behavior? First, anthropologists have noted that “gifts” or food transfers are frequently initiated by the receiver and not by the giver. Nicolas Peterson (1993) cites a multitude of supporting studies for a wide range of foraging groups where “demand sharing” is the most appropriate description of how food is distributed. Second, it is widely reported that in certain circumstances successful foragers consume as much as possible of their acquisition before returning to camp so as to minimize the need to share (Hiatt 1982, 24). Third, hiding food (perhaps when food is scarce everywhere in the band) to avoid sharing is also prominent in the descriptive literature (Peterson 1993, 864). Fourth, conflicts can arise if sharing is not reciprocated. Thus, even though the generous person is widely admired in foraging societies (or in modern societies, for that matter), the actual behavior of hunter-gatherers does not suggest altruistic principles. Bronislaw Malinowski well summarizes this conclusion: “Whenever the native can evade his obligations without loss of prestige, or without the prospective loss of gain, he does so, exactly as a civilized business man would do” (1959, 30).

Modellen som Mayer tar ifrån litteraturen är att jägar- och samlare går ut och letar efter mat. När de kommer tillbaka och det går bättre för några och sämre för andra, så frågar de olyckligt lottade de lyckligt lottade om mat, vilket de får, mot en förhoppning om att när det går åt andra hållet så kommer de ge bort mat till andra. Och de som inte ger något tillbaka efter att ha fått något blir socialt bestraffade. Men beslutet att dela med sig, hur mycket och hur lång tid man står ut med de som bara tar är individuellt. Det är påverkat av andra genom kulturen, definitivt, men det verkar inte ha funnits några gemensamma beslut om detta, som Dauvé målar upp.

1.2) Handeln förstörde jägar- och samlar gemenskaperna

Med utökningen av sin verksamhet och sina behov producerar samhället inte bara föremål, utan också varor, föremål som har ett bruksvärde likaväl som ett bytesvärde. Byteshandel uppstår först mellan samhällen, tränger sedan in i samhällena och ger upphov till specialiserade aktiviteter, yrken, samhällelig arbetsdelning. Arbetets själva natur har förändrats. Med bytesförhållandet blir arbetet dubbelt arbete, som producerar både bruksvärde och bytesvärde. Arbete är inte längre integrerat i totaliteten av samhällsaktivitet utan blir ett specialiserat område, åtskilt från individens resterande tillvaro. Vad individen gör för sig själv och för gruppen är väsenskilt från det hon gör för utbytet med andra samhällens varors skull. Den andra delen av hennes aktivitet innebär uppoffring, tvång, bortkastad tid. Samhället blir diversifierat och splittras upp i medlemmar verksamma inom olika yrken, och i arbetare och ickearbetare. Vid detta stadium existerar inte längre samfundet.

Samhället behöver bytesförhållandena för att utvecklas och för att tillfredställa sina växande behov. Men bytesförhållandet förintar samfundets gemenskap. Det får folk att betrakta varandra och sig själva enbart som leverantörer av ting. Nyttan av produkten jag tillverkar för utbyte intresserar mig inte längre; jag är bara intresserad av användningen av produkten jag får i utbyte. Men för människan som säljer den till mig betyder denna användning ingenting, för hon är bara intresserad av bruksvärdet i det jag producerat. Det som är bruksvärde för den ena är bara bytesvärde för den andra och vice versa. Samfundet försvann den dag när dess (forna) medlemmar blev intresserade av varandra endast i den grad som de hade ett materiellt intresse i varandra. Detta betyder inte att altruism var drivkraften bakom de primitiva samhällena eller att det skulle vara drivkraften bakom kommunismen. Men i ett fall driver intresserörelsen individerna samman och får dem att handla gemensamt, medan den i ett annat individualiserar dem och tvingar dem att kämpa mot varandra. Med utbytets födelse i samhället är arbetet inte längre det kollektiva förverkligandet av behov, utan medlet för att tillfredsställa sina behov genom andra.

Här går Dauvé igenom vad som verkar vara en väldigt viktig kritik mot att utbyta varor (och tjänster) på marknaden. Hans inställning är att utbyte både leder till besvär, bortslösad tid och tvång för individen samtidigt som handel är nödvändigt för att samhället skall utvecklas (och att folk då rimligtvis blir rikare). Han menar också att två personer som handlar med varandra endast ser på varandra som producenter - inte längre som syskon, vänner eller kamrater. Han jämför den situationen med hur han trodde det var under jägar- och samlar-tiden. I de samhällena skall folk ha haft ett intresse att handla gemensamt men i ett samhälle med byten så blir man satta mot varandra. Han ger dock inte något bevis för att något av detta stämmer.

De här två styckena är fulla med massa antaganden och tolkningar som det saknas belägg för. Varför skulle arbete för jägar- och samlare inte vara en specialiserad syssla skild från att dansa? Varför skulle den indelningen komma till tack vare att de börjar handla med varandra? Varför är det tvång att handla med andra? Varför leder det inte till något, varför sysslar folk med det om de förlorar på det? Varför bryr sig producenter inte om att det de säljer skall fungera för användaren? Och varför skulle man inte se andra som bara producenter under en (tänkt) gemensam produktion? Dauvé kommer inte med några svar. Istället kommer han med insinuationer, som att handel innebär dubbelt arbete - varför skrev han det på det sättet egentligen?

Jag tror annars att aktiviteter kan ses som en del av "totaliten av samhällsakviteten" eller inte, beroende på person. Det är fullt möjligt att se allt agerande som att allt är steg i en riktning, och att det är en väg man tar tillsammans med andra. Men det går också att se på allt man gör som uppstyckade handlingar utan att de har jätteycket koppling till varandra. Det är alltså en fråga om perspektiv och ganska oviktig för att bedöma om det är bra med handel eller inte. Att handel skulle vara tvång är bara ett antagande. Att det skulle vara kontraproduktivt med handel är inte så rimligt, en individ håller inte ofta på med saker om det är till dennes nackdel. Och handel ger många fördelar gentemot det som fanns innan (reciprokt utbyte): man kunde byta en tjänst som att sy kläder mot en helt annat tjänst som att få mat; genom specialisering kunde folk bli väldigt duktiga experter och var och en kunde då få varor som har högre kvalitet än om man skall få det man själv producerar. Att handel gör att man inte bryr sig om hur bra varan är - hur mycket bruksvärde den har - är bara nonsens: vill man kunna sälja något kräver det att folk ser att den fungerar och därför blir man själv intresserad av att den gör det. Om producenter inte vore intresserade av att varor skulle ha bruksvärden skulle skrärmen du använder inte fungera. Och slutligen, det är klart att vi kan ha andra förhållanden med varandra även om vi också handlar med varandra. Själv har jag bytt varor mot pengar med mina vänner utan att förstöra vänskapen.

Annars, en viktig sak med handeln är att det troligtvis var utvecklingen av den som gjorde att vi människor kunde sympatisera med främlingar.

1.3) Om arbetsvärdeläran

Produkterna av mänsklig verksamhet har en sak gemensamt: de är alla resultat av en viss mängd energi, både individuell och samhällelig. Detta är arbetets abstrakta karaktär, som inte bara producerar ett användbart föremål, utan också konsumerar energi, samhällelig energi. Värdet på en produkt är (oavsett dess användningsområde) den kvantitet abstrakt arbete den innehåller, alltså den kvantitet samhällelig energi som är nödvändig för att reproducera den. Eftersom denna kvantitet endast kan mätas i tid, är värdet på en produkt den mängd samhälleligt nödvändiga tid som krävs för att producera den, nämligen genomsnittet för ett bestämt samhälle vid ett bestämt ögonblick i dess historia. ...

Så länge som föremål inte produceras åtskilt, så länge som det inte finns någon arbetsdelning kan man inte jämföra två föremåls respektive värden, eftersom de produceras och distribueras gemensamt. Utbytesmomentet, där arbetstiderna i två produkter mäts och produkterna sedan utbyts i enlighet med detta existerar ännu inte. Den abstrakta karaktären på arbetet uppstår bara när samhälleliga förhållanden kräver det. Detta kan bara hända när det, med de tekniska framstegen, blir nödvändigt för produktivkrafternas utveckling att människor specialiserar sig på yrken och utbyter sina produkter med varandra och också med andra grupper, som har blivit stater. Med dessa två förutsättningar blir värdet, den genomsnittliga arbetstiden ett mätinstrument. Roten till denna företeelse är praktiska förhållanden bland människor vars faktiska behov utvecklas. ...

Produktionen kan bara mätas med abstrakt arbete, med genomsnittlig arbetstid, för att kunna cirkulera.

Det här är alltså den klassiska arbetsvärdeläran som Karl Marx lade fram, vars kärna kommer ifrån den arbetsvärdelära som den klassiska ekonomen David Ricardo lade fram. Den säger att priset på varor är detsamma som deras kostnader. All kostnad innebär någon form av mänskligt arbete och därför är det samhällets totala kostnad (mätt i arbetstid) för att reproducera en vara som bestämmer dess pris.

Det här är alltså en teori för att förklara varför priserna är som de är i ekonomin. Som sådan har den svårt att förklara vanliga auktionspriser. Varför säljs vissa tavlor för ett högre pris än andra? Kostnaden som vissa artister lägger ned på sitt arbete är inte så olika, däremot så är de olika kreativa och vissa saker uppskattar befolkningen mer än ett annat. Det kanske bara beror på nycker hos befolkningen, men dessa kan göra att vissa personer får jättemycket pengar men inte andra, och de gör att van Gogh säljer mycket mer än en Jakobsson. Att tavlor ens värderas så mycket som de gör skall till viss del bero på depressionen under 30-talet, då företagare i USA fann det så riskabelt att investera att de istället köpte tavlor. Dessa började då få ett högre värde för att andra trodde att andra skulle värdera dem. Det är väldigt konstigt, och arbetsvärdeläran kan inte förklara det alls.

Ett annat problem med teorin, för att förklara vanliga varor, är att den inte kan förklara skillnaderna i löner för skickligt och oskicklig arbetskraft. Varför får skickliga arbetare högre lön, de kostar ju lika mycket att reproducera? Grejen är den att vi människor har vissa genetiska skillnader oss emellan som gör att vissa lämpar sig bättre för ett visst arbete än andra. När något sådant arbete råkar vara välbetalt så får personen högre lön och då får man skillnader i lön som inte kommer efter skillnader i kostnaden för att leva. Och apropå den...

1.4) Lönerna under kapitalismen tenderar att gå mot existensminimum (för arbetaren och hans familj)

Den stora förändring som införs av kapitalet är att den förvandlar arbetskraft till en vara.

Denna vara är alldeles speciell, eftersom konsumtionen av den tillhandahåller arbete och därför nytt värde; medan produktionsmedel inte ger ifrån sig mer än sitt eget värde. Därför levererar användningen av arbetskraft ett supplementärt värde. Ursprunget till borgerlig rikedom finns i detta mervärde, i denna skillnad mellan det värde som frambringas av lönearbetaren i hans arbete och det värde som är nödvändigt för reproduktionen av hans arbetskraft. Löner täcker bara utgifterna för reproduktionen (existensmedlen för arbetaren och hans familj).

Det här är den kända järnhårda lagen om löner, som har funnits i ett antal varianter. Det här är uppenbarligen falskt - folk idag lever med mycket högre löner än vad som krävs för att de och deras familj skall överleva. Vissa menar att det här skulle inträffa på en helt fri marknad, där det inte finns fack, men historiskt så är det falskt. Sverige liberaliserade arbetsmarknaderna på 1840-talet och hade ingen större facklig verksamhet förrän i slutet av århundradet. Ändå gick lönerna upp tre gånger så mycket på ca 50 år:

Detta beror på att lönerna inte tenderar att gå mot kostnaden för att hålla sig vid liv, utan mot det värde som arbetet producerar. Ifall du, under en timme, producerar något som kan säljas för 100 kr, så kommer din lön att tendera att gå mot 100 kr/h. Detta för att alla som är intresserade av att anställa folk kommer att konkurrera med varandra om att få anställa folk; om en kapitalist anställer någon för 80 kr/h så kommer andra kapitalister att tjäna pengar på att istället anställa denne för 90 kr/h. Och även då tjänar folk på att anställa personen för 99 kr/h.

Idén som Dauvé kommer med, att det finns ett mervärde som skapas och som kapitalisten tillägnar sig, går emot konkurrensens logik. Det han säger är att ett företag kan anställa en arbetare för 10 kr/h och att inget annat företag vill anställa arbetaren. När jag kommit så här långt i diskussioner med kommunister om saken har jag fått höra att detta nog är möjligt, ifall alla företag går samman i en konspiration för att sänka lönerna. En sådan landsomsträckande konspiration har jag dock aldrig hört någon säga sig ha bevis för.

Det är dock sant att det finns ett sorts "mervärde" som tillfaller kapitalisterna. Det är värdet från att arbetarna producerar något idag, men varan säljs inte till slutkonsumenten förrän om kanske ett år. Därför säger man att lönen är detsamma som det "diskonterade" värdet på varorna arbetaren producerar. Om det man producerar säljs till slutkunden om ett år, och räntan är 3% så får man 97% av värdet. Det är därigenom som kapitalister tjänar pengar på att investera (förutom att de får pengar för nya entreprenöriella upptäckter), genom att folk måste vänta på att produktionen blir färdig och att alla inte orkar eller kan vänta.

Allt det här byggde på arbetsvärdeläran. Istället för denna tror jag att en bättre förklaring börjar med individers subjektiva värderingar och förklarar priser som ett resultat av utbud, efterfrågan och konkurrens. (Kolla in Capitalism, s. 151-268.)

1.5) Kapitalister förstör varor

Varans existens förefaller vara en given och naturlig företeelse. Likväl orsakar den periodiska katastrofer, stora som små; varor förstörs för att hålla priset uppe, existerande kapacitet utnyttjas inte samtidigt som elementära behov inte tillfredsställs.

Det är sant att det finns företag som under dagens förhållanden förstör varor för att hålla uppe priset. Men frågan är om dessa gör det tack vare regleringar (som med EU:s smörberg) eller om de skulle funnits kvar på en fri marknad. Det är också sant att företag inte heller alltid utnyttjar kapaciteten fullt ut och det skulle nog även stämma på en fri marknad. Det skulle nog finnas vissa företag som skulle tjänat lite av att minska produktionen. Men det här lär endast ske där det inte finns några substitut (som med vissa företag som har patent), så jag kan inte se att det skulle vara ett stort problem (och Dauvé ger inge belägg för att man borde tro det).

På en fri marknad borde man annars förvänta sig att företag aldrig förstör något (att producera och sedan förstöra det är ju kostsamt) utan att de aldrig borde göra det från första början. Så, att inte utnyttja kapaciteten - där det vore samhällsekonomiskt att göra det - är det enda som jag kan se är mö De två företeelserna är alltså sammankopplade.

Sedan är det väldigt missvisande att tala om varor som att de orsakar problem, utan att nämna allt välstånd de innebär.

1.6) Kapitalismen tvingar dig att konsumera och producera på ett visst sätt

Återigen har profitlagen inget att göra med några få »storkapitalisters» handlingar och kommunismen innebär inte att göra sig av med några feta cigarrökande »storkapitalister» som med sina cylinderhattar besöker hästuppvisningar. Vad som har betydelse är inte de individuella profiter som kapitalister gör, utan tvånget, den inriktning som påtvingas produktionen och samhället av detta system som bestämmer hur man ska arbeta och vad man ska konsumera. Hela demagogin om de rika och fattiga förvirrar frågan. Kommunismen innebär inte att ta pengar från de rika, och inte heller att revolutionärer distribuerar dem till de fattiga.

Här tror jag att Dauvé går tillbaka till något som Marx vid ett tillfälle skall ha klagat på om kapitalismen. Nämligen att den är anarkistisk, planlös och att folk tvingas till att göra val efter den struktur som finns i samhället. Jämfört med den här frånvaron av frihet så är det inte så viktigt att några rika suger ut de fattiga, enligt Dauvé (och som jag argumenterar emot ovan).

Men finns det något belägg för att kapitalismen är planlös och att folk inte har något eget val? Det verkar ju finnas en tydlig regelbundenhet i det att produktionen går mot att producera de saker som folk vill ha. I det så ingår en del säkerhet, så butiker köper in sig på att ha ganska stora inventorier för att det alltid skall finnas grejer åt kunderna. (Vid de tillfällen då det finns problem på marknaden så finns det oftast regleringar som hindrar en normal produktion. Som prisregleringar som gör att producenter inte får ta ut det pris som varorna kostar, och därför producerar de mindre av det.) Och även om det inte finns någon övergripande plan för all produktion, så kan folk koordinera sina olika planer för att producera för slutkunden.

Vad gäller frihet så stämmer det att kapitalismen sätter upp vissa gränser som det är svårt, men inte omöjligt att ta sig runt. Ofta är detta dock bra: folk kan inte producera mat i alltför farliga miljöer för folk kan gå till andra producenter. På samma sätt är det med jobbiga människor, folk behöver inte umgås med dem och därför blir det besvärligt att ha en inskränkande personlighet. Men dessa gränser går att komma runt, ifall andra vill gå med på det! Det är alltid möjligt att skapa nya företag, bostadsområden, föreningar och annat, ifall man är tillräckligt många. Även som enstöring går det att ta jobb där man inte behöver prata så mycket med andra och bo ute i skogen eller något avlägset område där man kan forma världen precis som man vill ha den. (Den friheten finns dock inte idag, men det är för att det finns lagstiftning som begränsar friheten, och inte för att marknaden satt upp de gränserna.)

1.7)  Företagens vinst utjämnas så att alla får samma vinst

Vart och ett av de olika konkurrerande kapitalen har en särskild profitkvot. Men kapital rör sig från den ena branschen till den andra och söker den högsta möjliga profitkvoten. Det rör sig till de allra lönsammaste branscherna och åsidosätter andra. När denna bransch är mättad med kapital, sjunker dess lönsamhet och kapital rör sig till en annan bransch (denna dynamik modifieras, men avskaffas inte, genom upprättandet av ett monopol). Denna konstanta process resulterar i stabiliseringen av profitkvoten kring en genomsnittlig kvot, i ett bestämt samhälle vid ett bestämt ögonblick. Varje kapital tenderar att få avkastning, inte i enlighet med den profitkvot det förverkligar i sitt eget företag, utan i enlighet med den genomsnittliga samhälleliga kvoten, i proportion till den värdesumma som är investerad i företaget.

Det här är en rätt bra beskrivning av hur investeringar i olika firmor leder till att det finns en genomsnittlig avkastning för varje företag. Vinsterna jämnas ut genom att folk investerar mer pengar i de företag som har höga vinster. Det är såhär de klassiska ekonomerna såg på ekonomin och, tror jag, har inte visat sig vara speciellt fel.

1.8) Företag producerar mer grejer än vad folk vill ha

Varje företag försöker värdeförmera sitt kapital under bästa möjliga villkor. Vart och ett tenderar att producera mer än marknaden kan absorbera medan de avser att sälja allt och hoppas att endast dess konkurrenter kommer lida av överproduktion.

Att vinstmaximera (om det är vad Dauvé menar med värdeförmera) innebär inte att man producerar mer än vad folk kan köpa. Det skulle ju innebära att man producerar fler grejer än som köps, och att man då lagt ned resurser på onödig produktion. Om något kommer företag, om de drivs rationellt, tendera att producera precis så många som folk vill köpa (för det bästa priset möjligt).

1.9) Kapitalismen skapar konjunkturcykler

De problem som orsakats av köpande och säljande, av produktens realiserande av sitt värde på marknaden, skapar en komplex mekanism, inklusive kredit- och bankväsen, försäkring och reklam. Kapitalet blir en slags parasit som absorberar en enorm och växande del av samhällets totala resurser i administration av värdets omkostnader. Bokföring, som är en nödvändig funktion i varje utvecklad social organisation, har nu blivit en ruinerande och byråkratisk maskin som begraver samhället och verkliga behov istället för att bidra med att tillfredsställa dem. Samtidigt blir kapitalet mer koncentrerat och centraliserat: monopol lindrar överproduktionsproblemen samtidigt som de förvärrar dem ytterligare. Kapitalet kan bara ta sig ur denna situation genom periodiska kriser, som tillfälligt löser problemet genom att återanpassa tillgång till efterfrågan. ...

Kapitalistiska kriser är någonting mer än varornas kriser. De är kriser som förbinder produktionen med värdet på ett sådant sätt att produktionen styrs av värdet. ...

Den kapitalistiska krisen, å andra sidan, är produkten av den påtvingade föreningen av värde och produktion. Vi kan ta en biltillverkare som exempel. Konkurrensen tvingar tillverkaren att höja produktiviteten och få ut ett maximalt värde ur en minimal insats. En kris uppstår då ackumulationen inte hänger samman med en tillräcklig sänkning av produktionskostnaderna. Tusentals bilar kan tillverkas på de löpande banden varje dag och till och med finna köpare, men att tillverka dem och sälja dem värdeförmerar inte detta kapital tillräckligt i jämförelse med andra. Så företaget rationaliserar produktionen, investerar mer, försöker att väga upp profitförlusten genom att sälja mer bilar, tar kredit, samgående med andra företag, statligt ingripande etc. och producerar till sist så mycket att det verkar som om efterfrågan aldrig skulle sluta expandera, och förlorar därför alltmer. Kriser ligger varken i mättade marknader eller i för generösa löneförhöjningar utan i fallande profit (till vilket arbetarkamp självfallet kan bidra). Som värdesumma finner kapitalet det allt svårare att värdeförmera sig självt på den genomsnittliga nivån.

Dauvés syn på konjunkturcykeln är alltså att de beror på att kapitalisterna agerar på ett visst sätt. Det inträffar när företagare samlar på sig för mycket kapital (eller är det konsumentprodukter?) i relation till kostnaderna för att producera detta. Vägen det tar verkar vara denna: en företagare säljer en vara men en dag så slutar det vara lönsamt att fortsätta producera den mer. Då förbättrar denne produktionen, får ner kostnaderna, och investerar ännu mer. I slutändan gör hen något som jag inte förstår vad Dauvé menar ("producerar till sist så mycket att det verkar som om efterfrågan aldrig skulle sluta expandera"), men i slutändan är det som så att företagaren bara förlorar pengar på sina affärer. Vinsten sjunker för massa företag och det ger upphov till krisen.

Den här historien har åtminstone tre oförklarade hål i sig. Varför är det möjligt för en företagare att alltid rationalisera sin produktion när vinsterna sjunker? (Det är ju inte alltid fysiskt och teknologiskt möjligt, och även om det är det så är det oftast inte ekonomiskt möjligt; rationaliseringar är investeringar och kostar.) Varför skulle en företagare alltid investera mer i sin egen firma med sitt kapital? (Om det ser ut att gå sämre för marknaden, varför inte investera i andra företag? Jag skulle gissa att det är vad vanliga företag gör.) Slutligen, varför sker den här serien av händelser för så många företag samtidigt och varför bara ungefär vart nionde år? (En teori om konjunkturcykeln måste kunna förklara varför ett stort antal entreprenörer gör felaktiga affärer, mer eller mindre samtidigt, men om man bara säger att företagare gör misstag så finns det ingen förklaring till varför de inte inträffar slumpmässigt utan att vara kopplade till varandra.)

1.10) Kapitalismen producerar inte det folk behöver

Produktionen bestäms inte av behov, utan behov bestäms av produktionen – för värdeförmeringens skull. Kontor byggs mycket hellre än behövliga bostäder, medan många hus såväl som tusentals lägenheter förblir tomma i tio månader av tolv eftersom ägarna eller hyresgästerna som köpte bostaden eller betalade hyran är de enda som får bebo dem. Jordbruket försummas starkt av kapitalet, i världsskala, och har bara utvecklats där det tillåter värdeförmering, medan hundratals miljoner människor svälter. Bilindustrin är en bransch som utvecklas bortom människors behov i avancerade länder, eftersom dess lönsamhet gör att den fortsätter att växa trots dess brist på sammanhang.

Här lägger Dauvé fram ett annat klassiskt argument mot fria marknader och kapitalism, nämligen att företag inte producerar det folk behöver. Jag ser dock en del problem i hans argument:

Även om jag skulle acceptera att han gjort en korrekt observation och tolkning så betyder inte det att han har rätt. Kolla in på de främsta behoven som människan har: föda, skydd från elementen och säkerhet. Och företagen producerar just dessa saker! Det finns gott om mat (frukt, bröd, kött, fisk, quorn, tillagat eller bara råvaror); gott om kläder, villor och lägenheter. Det är lite mindre vanligt med säkerhetstjänster, men det är en bransch som det senaste århundradet styrts väldigt mycket av staten, så det är ganska klart att det inte utvecklats än. Men numera finns det väldigt många säkerhetsföretag som patrullerar i bostadsområden och köpcenter. Det finns brist på hyresrätter - dock inte på bostadsrätter, villor eller, som Dauvé tar upp, kontorslokaler - och det beror på att det endast är hyresrätternas priser som regleras av staten. De har satt upp maximipriser för dessa, vilket gör att marknaden inte producerar den mängd marknaden vill ha, det leder till underskott. Så, på ett rent generellt plan har Dauvé fel - och vad gäller bostäder så beror det på regleringar.

Hur är det då med jordbruket? Dauvés poäng om att det inte får tillräckligt med investeringar ger han inga belägg för. Att jordbrukare inte ger bort mat till de som svälter är sant, men det är lika sant att de inte får hjälp för att svenskar och västerlänningar inte skänker bort hälften av sin förmögenhet för att hjälpa dem. Men, det viktiga är frågan om marknaden producerar det konsumenterna vill ha. Vill konsumenterna ge bort så mycket pengar för att hjälpa de fattiga? Nej, alltså sker det inte. Att det är så att människor föredrar en godare måltid än att hjälpa en svältande individ, det är ett tragiskt faktum, men det är en annan fråga än om företagare producerar vad folket vill ha.

1.11) Kapitalismen hjälper inte de fattiga

[K]apitalet kan inte integrera [den massa av ickelönearbetare, vissa i de utvecklade länderna, men de flesta av dem i fattiga länder] på något sätt och hundratusentals av dem dödas tidvis i krig omedelbart eller indirekt förorsakade av den kapitalistisk-imperialistiska organiseringen av världsekonomin.

Varför är det så att företagare inte bygger en massa industrier i fattiga länder och anställer de som är där? Därför att de samhällena är inte kapitalistiska, de respekterar inte individens näringsfrihet utan inskränker den med monopol, regleringar, skatter och konfiskationer. Under större delen av 1900-talet så har de flesta länder i Afrika, Indien, Asien och Sydamerika levt i samhällen utan något vidare skydd för äganderätten. Kolla in den här kartan som visar hur kapitalistiskt ett land är, på 70-talet var det knappt några länder i Afrika som kunde sägas vara minimalt kapitalistiska (och nästan alla var mycket mindre fria än vad svenskarna var). (Kartan är lite buggig när jag kollar på den, när man kollar för 1970 så visas en del länder enligt vad de hade för frihet när de väl fick någon ekonomisk frihet.) Men i de samhällen som tidigare var fattiga och anammat frihetliga institutioner - som i Taiwan, Sydkorea, Singapore, Hong Kong och Botswana - så har utvecklingen gått framåt.

Det är positivt att Dauvé tar upp de som faller utanför ramarna i dagens samhälle och inte kan få något jobb. Både de som lever i rika samhällen och de som lever i fattiga. Det livet är hemskt och är något som kan lösas. Men tyvärr kommer Dauvé inte med någon förklaring till varför det här uppstår - och kan därför inte se någon skillnad på de samhällen där det är väldigt begränsat problem (Singapore har runt 2% arbetslöshet idag) och de där det är ett gigantiskt problem (vilket är länder med låg ekonomisk frihet, som Turkmenistan, Zimbabwe och Mozambique). Det går dock att hjälpa dessa länder och vi gör det genom att sprida kapitalistiska institutioner och öppna upp för en nästan fri invandring utan minimilöner. Det är dock inget som görs idag.

1.12) Vilka är proletariatet egentligen?

Att Dauvé inte är bra på att förklara de sämst ställdas situation visas också i hans diskussion om proletariatet. Dessa har ju traditionellt varit de arbetare som inte äger några kapitalvaror, och som då lever på att sälja sin arbetskraft. Men Dauvé lägger till några definitioner på det:

"Proletariatet är detta samhälles negation. Det är inte ansamlingen av de fattiga utan av dem som är »desperata», de utan reserver (»les sans-reserves» på franska, eller »senza riserve» på italienska). De som inte har något annat än att förlora än sina bojor, de som ingenting är och ingenting har och som inte kan befria sig själva utan att förstöra hela samhällsordningen. ... Eftersom det är proletariatet som producerar värde och därför även det som kan förinta en värld baserad på värdet, innefattar proletariatet exempelvis de arbetslösa och många hemmafruar eftersom kapitalismen anställer och säger upp de förra, och använder sig av de senares arbete för att kunna öka den totala mängden utvunnet värde."

Hur många är då med i proletariatet i Sverige? Det är alla som är desperata och inte har några reserver. Enligt boken Balansakten så har ungefär en fjärdedel av svenska befolkningen, i åldrarna 30-49 år, så lite pengar att de bara klarar sig i fyra veckor utan lön (resten klarar sig då längre). Ungefär hälften i samma grupp har mer än 50 000 kronor i sitt bankkonto. Säg att 50 000 är en tillräcklig buffert för att få kallas reserv samt att de som är äldre än 49 troligtivs har mer pengar än så, och att de som är 20-29 har mindre resurser. Då blir det att i Sverige så saknar kanske hälften av alla svenskar en reserv.

Det är en riktigt dålig situation! Och troligtvis är den något sämre än i andra länder som Frankrike, Spanien, England och Nederländerna, där befolkningens förmögenheter är större. Så, bland de rika länderna så ligger Sverige nog dåligt till i frågan om reserver.

Vad innebär det? Jo, att proletariatet inte kan vara större än ca 50% i något rikt land. Det är bara de som kan sägas vara utan reserver, och det är nog inte alla av dessa som kan sägas vara desperata. Sedan är frågan om det bara är proletariatet som producerar värde, vilket är en möjlig tolkning av vad Dauvé skriver. I sådana fall så producerar folk inte om de sparat tillräckligt mycket, vilket är en absurd slutsats.

Vad är det då Dauvé gör, när det uppenbarligen är så att han inte gör en ordentlig analys av hur stort samhällsproblemena är? Gissningsvis så försöker han locka fler till kommunismens sida genom att överdriva hur stor gruppen, som de säger sig kämpa för, egentligen är.

1.13) Staten som ett samhällsmisslyckande

Staten föddes ur människans oförmåga att styra sitt eget liv. Staten är de splittrades – symboliska och materiella – enhet.

Jag gillar det här citatet, det är väldigt passande. Ett folk som är enat efter rationella principer kommer inte behöva vara rädda för eventuella tyranner och inte heller själva vilja gå ut och erövra andra länder (åtminstone inte i ett utvecklat samhälle där alla tjänar på samarbete). Bruce L. Benson har fört fram en liknande idé i en artikel. Dauvé ser det dock som att handelns intåg gjorde grupper splittrade och att han därför troligtvis ser att staten kommer ifrån handeln. Jag tror mer på hypotesen att staten kom ifrån gynnsamma förhållanden för att kunna plundra.

Men oavsett, om staten kom till genom splittring, så stämmer det också att staten finns till för att vi ännu inte lyckats ordna ett fungerande samhälle. Som en annan libertarian skall ha sagt, skatter är priset vi betalar för att ännu inte ha skapat ett civiliserat samhälle.

1.14) Arbete är tråkigt under kapitalism

Det är produktionsförhållandenas diktatur över samhället. När man producerar så offrar man sin livstid för att njuta av livet efteråt; denna njutning är nästan alltid lösryckt från arbetets natur, vilket bara är ett medel för att upprätthålla livet. Kommunismen upplöser produktionsförhållandena och kombinerar dem med sociala förhållanden. Den känner ingen som helst åtskiljd verksamhet, inget arbete som är motsatt till lek.

Under kapitalism så ser folk arbete som något annat än en lek, det är något som inte är roligt och man gör det enbart för att kunna få pengar. Det här är en intressant fråga och återigen går det att fråga sig om det Dauvé pekar på är en nödvändig konsekvens av privat ägande eller ifall det kommer ifrån något annat.

Är det då en konsekvens av kapitalismen att många finner det roligare att, säg, spela tv-spel än att arbeta? Skulle det inte kunna vara en konsekvens av själva arbetets natur, att det inte är så roligt? Eller att arbete blir presenterat på fel sätt för oss? Det skall finnas en del studier om det senare som visar att vi människor kan bli mer motiverade till att göra något om det inte är ett så stort fokus på pengar. Det är grejen med arbete - vi får veta att vi skall göra det för att få pengar, inte för att det är kul i sig. Enligt Daniel Pink så slår då hjärnan av den del som gör oss intrinsikalt motiverade till att göra något (som det kan vara med vissa spel) och gör att vi förlitar oss på utomstående motivation. En del företag har anamat den här filosofin och försökt göra om sina arbetsplatser där målet är att få folk att vilja vara. Som att det blir lite mer roligt att arbeta. Pinker menar att den här trenden inte fungerar för alla företag, men att det fungerar för de som är mest intellektuella.

Alltså, det går att jobba med sådant som är internt motiverande i det kapitalistiska samhället och idag håller företag på att utveckla kulturer för att göra arbetet med roligt. Det är ju i företagens intresse att göra detta också - ju roligare ett jobb är desto mer engagerade lär de som jobbar där vara, och utbudet av arbetare skulle kunna gå upp så mycket att det blir arbetarna som får konkurrera om arbetsplatserna varpå lönerna sjunker. Det är i deras intresse om det inte leder till lägre produktion åtminstone. Om det finns en avvägning mellan de två kommer valet att bero på vad arbetarna vill ha: om de hellre tar jobb med lägre lön och mer skoj så kommer det finnas sådana jobb (det skall gälla för journalistik och dataspelsprogrammering, som ger lägre lön för jobb för folk med liknande kvalifikationer).

Skulle då det kommunistiska systemet kunna förbättra dessa tendenser? Skulle rent monotona arbeten bli roliga i ett kommunistiskt samhälle, genom någon ideologisk faktor? Möjligtvis, men Dauvé ger inga skäl att tro detta.

Om kommunismen

2.1) Den kommunistiska visionen

Den större delen av Dauvés text var en kritik av de många olika samhällen med handel och utbyte. Men han presenterar även en vision om hur samhället skulle kunna vara annorlunda. Hur ser det då ut?

Dauvés (och kanske alla andra kommunisters) huvudsakliga mål verkar vara att skapa en odelad mänsklig gemenskap där "livets alla olika element är del av den samhälleliga gemenskapen". Alltså, om en individ leker med andra, tränar sig på att bli bra på en syssla, utbildar sig för att förstå hur världen fungerar, uppvaktar någon eller bara sitter och vilar så skall alla dessa handlingar vara en del av hela samhällets gemenskap.

Vad innebär det då att något är en del av samhällets gemenskap och att något annat inte är det? Jag är inte helt säker. Jag tycker mig kunna tolka Dauvé på två olika sätt här: antingen handlar det om att införa gemensamma beslut för allt eller att alla handlingar inte delas in i olika fack utan att alla sorters handlingar blandas samman och görs som en helhet. Jag lutar mig åt att det är det senare, men beskriver ändå båda.

Ovan beskrev Dauvé hur handel och utbyte skulle ha omvandlat ett (hypotetiskt, eftersom det inte verkar ha existerat) enat samhälle. Den stora skillnaden som togs upp där var att samhället gick från att beslut fattades gemensamt till att de togs individuellt. Är det då detta som Dauvé menar är kommunismens mål: att det är detsamma som att alla beslut måste godkännas av samhället innan de får utföras?

Det verkar dock inte vara en rätt tolkning. För, det skulle leda till att vilka sorters handlingar som helst blir korrekta, bara folket i ett visst samhälle accepterar dem. Det innebär i sin tur att i ett samhälle med bara kapitalister så skulle helt personliga beslut i varje område (laissez-faire kapitalism) vara helt i linje med kommunismen - liksom ett samhälle där varenda beslut över varenda fråga tas gemensamt.

Den andra tolkningen jag har är att det som är en del av samhällets gemenskap är sådant som inte är isolerat ifrån andra aktiviteter. Att produktion av mat inte är isolerat från att tänka på konst och att skapa konst inte är isolerat ifrån att leka. Som att varje aktivitet har en del av de andra i sig.

Det här låter likt en viss estetisk teori som menar att vi uppskattar saker ju mer komplexa och sammankopplade de är (och som Nozick baserade sin moralfilosofi på). Det låter som om det är något vi människor gillar att göra, så det gör det ju gott i sig (givet att det inte förstör för andra). Alltså, om jag själv kunde uttrycka mig på ett mer konstnärligt sätt eller göra så mitt skrivande utvecklar min förståelse för HTML, så är ju det positivt. Det måste då innebära att alla aktiviteter man gör inte behöver hänga samman för stunden, men att de behöver göra det över tid. Som exempel: för att jag skall kunna träna mitt tänkande för att komma på skämt så lär jag inte kunna träna mitt tänkande för att säga tröstande saker samtidigt. Det innebär att alla aktiviteter måste föras samman över tid, så att jag ser det som att en träning idag, vars kunskap inte går att föra över till något annat, komplementerar mina kunskaper jag lär mig på andra dagar.

Så, det här målet verkar både rimligt och möjligt, men behöver vi verkligen kommunism för det? Varför står kapitalismen ivägen för att en individ skall kunna föra samman allt denne gör till att uppnå något sammanfattat slutmål? Om detta mål till exempel är att må bra och leva ett lyckligt liv, varför kan inte individen i ett kapitalistiskt samhälle använda alla ens erfarenheter för att nå det målet? Vad är det som gör kommunismen så speciell? Det kunde jag inte se något svar på. 

2.2) Den kommunistiska praktiken

Dauvé har lagt fram en vision om vilka mål det kommunistiska samhället är tänkt att uppnå. Men hur skall det se ut? Vilka lagar skall gälla i det här samhället? Hur skall produktionen fungera, om den inte sker på ett decentraliserat, marknadsmässigt sätt?

På den här punkten är Dauvé otroligt vag. Det här är det mest konkreta han har att säga om detta:

Kommunismen är mänsklighetens tillägnade av sin rikedom och innebär en oundviklig och fullkomlig omvandling av denna rikedom. Detta kräver ett tillintetgörande av företag som separata enheter och därför även av värdelagen: inte för att socialisera profiten, utan för att cirkulera produkterna mellan industriella centra utan värdets förmedling. ...

Kommunismen jämför bruksvärden för att besluta om en viss produktion skall utvecklas istället för en annan. ...

Kommunisering, å andra sidan, innebär att produkter cirkuleras utan pengar.

Alltså, "mänskligheten" skall planera all produktion gemensamt och den skall göra det utan att använda jämförelser av avkastning på olika verksamheter. Systemet skall inte heller använda pengar utan produktionen skall bestämmas genom att jämföra deras "bruksvärde". Det finns två gigantiska problem med det här.

Det första är själva produktionen: hur skall de mäta bruksvärdet? I "abstrakt arbete"? Hur gör de skillnad på arbetskraft som är mer skicklig än en annan? Hur mycket mindre värd är en timma jag lägger på att sopa ett golv med någon annans tid på ett bygge? Om det inte är arbetskraft det skall mätas i, hur skall det fungera?

Säg att kommunisterna får fram ett värde, hur skall de gå från att de har ett värde på slutprodukten få fram något värde på alla kapitalvaror som behövs för att producera detta? I en värld med replikatorer som producerar allt man vill ha behövs det inte många kapitalvaror, men Dauvé menar att det här är möjligt i dagens värld. Då måste det finnas något sätt för den mänskliga gemenskapen att bestämma om de skall använda järn av högsta kvalitet för att bygga lastbilar eller om de skall en sämre sort. Men hur vet de hur viktigt det är att använda det ena eller andra sorten? För att det håller bättre? Ja, men det går inte alltid att ha bästa kvalitet för alla arbetsprocesser, och då måste man kunna göra ett rationellt val om hur viktigt en resurs är jämfört med en annan. I den kapitalistiska världen gör företag det genom kostnadskalkylering, men det finns ingen sådan möjlighet för det i en värld utan pengar: den mänskliga gemenskapen kan inte kalkylera fram relativa värden på alla kapitalvaror och kommer därför inte att kunna använda de på ett rationellt sätt.

Det andra problemet är att Dauvé inte presenterar några lagar, några regler. Vad skall hända ifall några bestämmer sig för att lämna den kommunistiska gemenskapen och följa kapitalistiska principer? Skall de skjutas? Och hur skall den kommunistiska gemenskapen komma fram till de beslut om hur saker skall produceras? Skall det ske direktdemokratiskt, representativt, med någon kombination? Skall planeringen vara helt top-down eller skall det finns några element av decentralisering? Det finns verkligen inte några svar på detta, och det är helt essentiella frågor! Utan ett svar på dessa frågor går det ju, exempelvis, inte att bedöma om den här gemenskapen kommer att förvandlas till en totalitär diktatur eller inte.

För att vi verkligen skall kunna planera för framtiden måste vi undersöka och jämföra olika politiska förslag på hur olika beslutsprocesser skall fungera. Dauvé lämnar inte något förslag alls på hur den här beslutsprocessen skall fungera under kommunism, vilket gör att det inte går att bedöma hur den skall fungera.

2.3) Måste kommunismen omfatta hela mänskligheten?

[D]et kan inte finnas några kommunistiska öar inom ett kapitalistiskt samhälle.

Det här är en populär idé bland många kommunister - det är omöjligt att skapa ett kommunistiskt system som är parallelt med andra. Om de är fientligt inställda varandra och är i krig så är det ganska rimligt, men måste detta vara så? Nej, kapitalistiska och kommunistiska samhällen har samexisterat. Det finns ju dels några byar som diverse experimentella/utopiska socialister skapat, men också några nutida halv-socialistiska experiment, som kibbutzerna en gång var. Så, något som kommunism borde kunna samexistera med andra samhällen.

Men, detta skulle inte fungera enligt många kommunister. Det kommunistiska samhället skulle störas av att ha kapitalistiska grannar. Låt oss säga att detta stämmer. Är det ändå inte då möjligt att ha ett helt kommunistiskt och några olika kapitalistiska samhällen på planeten jorden?

Det borde vara möjligt, ifall de är isolerade ifrån varandra. Säg att vi bygger en gigantisk ö i Atlanten eller Stilla havet och sedan får alla kommunister skapa ett samhälle där. Resten av mänskligheten tar och undviker dem - ingen besöker dem, inga flygplan åker över och inte ens några satelliter gör det. Det är totalt isolerat ifrån resten av samhället. De människor som bor där skulle kunna tro att de är de enda människor som finns - och skulle kanske göra det efter några generationer.

Om detta inte vore möjligt så måste kommunism, av någon oförklarad anledning, ha kontroll över andra människor, bara för att. Alltså, det kan finnas ganska isolerade öar av kommunism i en kapitalistisk värld.

Lite annat

Om man betraktar det moderna samhället, så är det uppenbart att den stora majoriteten människor tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. ...

På 1900-talet, mellan 1930 och 1950, var Ryssland tvunget att införa en arbetslag som inkluderade dödsstraff, för att kunna organisera miljoner bönders övergång till industriellt lönearbete på några få decennier.

Dauvés har en knepig syn på löner: han pratar inte om löner som det arbetare får på en kapitalistisk marknad. Även slavar (d.v.s. folket i Sovjetunionen) får lön, så han använder det i betydelsen "ett inflöde av pengar man får vid samband efter att man arbetat". Därmed säger han inte att lön nödvändigtvis är en del i ett frivilligt utbyte, där två personer byter tjänster eller varor med varandra.

Lönearbetet var en gång i tiden en form av utveckling men är det inte längre. För en lång tid har det inte varit något annat än ett hinder, till och med ett hot mot mänskligheten.

Lägger Dauvé fram några argument för att lönearbetet inte varit en viktig del av den kapitalistiska utvecklingen? Nope.

En annan ovana som Dauvé kommer med är att han överdriver så otroligt mycket med sina ord. Det här är språkpolisen, men det är ju viktigt att använda rätt ord vid rätt tillfälle.

Det nya samhället, som frambringas av det gamla, kan bara framträda och segra genom en revolution, genom att förinta hela den politiska och ideologiska strukturen, som fram till dess tillät föråldrade produktionsförhållandens överlevnad. ... Vissa »outvecklade» länders utveckling, såsom Brasiliens, är helt verklig, men kan bara uppnås genom delvis eller fullständig förintelse av tidigare levnadssätt. ...

Pengar tillåter sin ägare att befalla över andras arbete, när som helst och var som helst i världen.

Alltså, när Sverige gick från fyrståndsriksdagen och till tvåkammarsriksdagen så förintades den förra. Samma med alla gamla företag - de gick inte i konkurs, utan förintades.

Och ja, med pengar kan jag köpa mig till andras tjänster och varor. Men med bara pengar så blir det inte möjligt att göra ett sådant köp. För att köpet skall gå igenom måste också säljaren vara villig att sälja. Oftast går det att köpa saker med bara pengar, men vissa saker är inte till salu. Alltså Dauvé vill få det till att pengar kan köpa vad som helst, att med det så kan man befalla andra till att göra saker. Det verkar som om han bara vill svartmåla pengar.

En del djur använder redskap, men bara människan tillverkar sina verktyg.

Det här är det säkert många som trott att det stämmer och Dauvés lägger inte in något viktigt i påståendet. Men det stämmer visst inte; det finns chimpanzer som gör spjut.

Tendensen till överproduktion kräver en permanent krigsekonomi i nästan samtliga av de avancerade länderna.

Varför bara i vissa av de avancerade länderna men inte de andra?

Underutvecklade länder – för att använda ett gammalt men inte helt opassande begrepp – kommer inte behöva industrialiseras. I många delar av Asien, Afrika och Latinamerika så förtrycker kapitalet arbetet men har inte underkastat det sitt »reella» herravälde. Gamla former av kommunalt samhällsliv existerar fortfarande. Kommunismen skulle regenerera många av dessa – som Marx tänkte angående den ryska bondekommunen – med hjälp av »västerländsk» teknologi som skulle appliceras annorlunda. På många sätt, kommer sådana områden att vara enklare att kommunisera än de stora bilistanpassade och TV-skärmberoende »civiliserade» motsvarigheterna. Med andra ord, en världsomfattande avackumuleringsprocess.

Alltså, inga fabriker för att producera kläder, möbler eller verktyg för att producera hus i Ghana. De kommer antingen att nöja sig med sin låga levnadsstandard eller så kommer fabrikerna i den rika världen bli dubbelt så bra eller så kommer välståndet dit på något annat sätt. Oklart vilket.

Frihetsfaxen - Vägen till anarkokapitalism

Frihetsfaxen är en anarkokapitalistisk podcast med Kristian "SajBear", Niklas Wiklander och Sebastian Broberg. Fokus är både på att rapportera om vad som händer runtom i världen och på att diskutera något särskilt ämne för varje podcast. De startade i juni och hittills har de gjort femton avsnitt där de diskuterat sådant som seasteading, forskning om lsd och hur man löser tvister i ett anarkokapitalistiskt samhälle.

Jag kan glatt rekommendera dem för att få höra nyheter med ett ak-spinn och för att få höra en vettig diskussion om vad som är rätt och fel i sociala frågor. I de avsnitt jag lyssnat på så tar värdarna upp olika perspektiv på diverse händelserna vilket då leder till en givande debatt där alla visar sig vara öppna för att kan ha fel.

I det senaste avsnittet - Vägen till anarkokapitalism - var jag med och vi berättade bl.a. hur vi själva kom till våra anarkokapitalistiska åsikter. Men vi hade också en intressant diskussion om upphovsrätt, huruvida handlingen att rösta visar att man godkänner det demokratiska systemet och lite om hur den mogna ankrörelsen kommer att se ut (kommer vi att se oss som allierade med vissa politiker och om vi gör det hur skall vi kunna säkerställa att de inte blir korrumperade? hur skulle vi kunna få igenom ett utträde i sverige?).

Kan man sitta i riksdagen som libertarian?

 

En fråga som är med i många libertarianska diskussioner om val är: "Är det rätt att delta och rösta i demokratiska val?". Den här frågan är intressant då den undersöker vad som är moraliskt tillåtet och otillåtet i den politiska sfären. Jag tror dock att frågan inte är rätt utgångspunkt för att komma fram till det moraliska i saken. Den första frågan borde vara om det är rätt att delta i riksdagen. Meningen med att rösta är ju, allt som oftast, att vara med i en grupp som tillsammans får in en massa personer i riksdagen som sedan skall fatta beslut där.

Är det då fel att ägna sig åt den här sortens politiska liv? I det här inlägget tänkte jag visa att vissa aktiviteter i riksdagen är det, att vissa frågor kan vara tveksamma och att vissa uppenbarligen borde vara förbjudna.

Fast först, vad är det man har rätt att göra, enligt en libertariansk värdegrund? Den utgår först ifrån att varje individ har rätt att leva som denne vill utan att bli inskränkt av andras hot eller handlingar, så länge som man respekterar alla andras rätt att också få leva som de vill. För det andra utgår den ifrån att var och en kan börja äga land (och berg, mineraler, skogar, vattendrag o.s.v.) genom att arbeta med det och att det land som man gjort privat senare går att byta med andra individer enligt frivilliga överenskommelser. Det här är åtminstone sättet som man kan presentera det på efter Murray Rothbards politiska filosofi - det finns andra utgångspunkter som skiljer sig lite i utgångspunkterna men kommer fram till liknande slutsatser. Det skulle också gå att säga att vi libertarianer är emot att folk mördar, stjäl, våldtar, förskingrar ifrån, bedrar, lurar i ett köp, misshandlar, kidnappar, frihetsberövar eller något liknande (alla är exempel på  att kränka individens rättigheter, som vi ser dem). Utöver alla de här förbuden är individen fri att göra vad denne vill.[1]

Så, problemet är om en person som medverkar i riksdagen och röstar på olika förslag, som senare blir lagar, kränker någons rättigheter eller inte.

Det finns de som menar att inget man gör i ett parlament kränker andras rättigheter. För, som riksdagsledamot går man inte ut och spärrar in folk för att de sålt droger, man beslagtar inte folks egendom ifall de låtit bli att betala skatt och man hotar inte sveriges befolkning med straff ifall de går emot statens rättvisa. Det är nämligen inte politikerna som gör detta, det är polisen (eller, i krig, militären) som utför kränkningarna. Om det här argumentet stämmer skulle det inte innebära någon rättighetskränkning att föra fram och rösta igenom ett förslag om att förbjuda yttrandefriheten eller  brandbomba städer.

Kränker man då andras rättigheter genom att skicka order till andra om att göra det? Det borde bero på. Ifall jag skriver ett brev till landets poliser och förklarar att jag kommit fram till att det vore bäst att förbjuda Kajsa Ekis Ekman eller Göran Greider (den grå) från att uttala sig offentligt och att jag bemyndigar polisen att sätta dit dessa brottslingar, är den handlingen ekvivalent med när USA:s president Woodrow Wilson beordrade att folk som kritiserade hans intåg i första världskrig skulle frihetsberövas? Finns det någon skillnad mellan de båda handlingarna?

Ja, skillnaden består i att det finns en överenskommelse mellan poliserna i USA och landets ledare om att de förra skulle lyda den senare. Presidenten förstod att genom att komma ut med en sådan här order så kommer andra människor, som har gått med på att följa de order som han ger, också att utföra orderna. Alltså, ledarna för en stat och de som jobbar inom den samarbetar med varandra. När de då kränker människors rättigheter gör de det som en enhet. Och som sådan verkar det inte mer än rimligt att de båda har ansvar för deras gemensamma handlingar.

Om då samarbete med andra där man ger andra order om att kränka andras rättigheter, i sig själv innebär en rättighetskränkning, finns det något annat sätt som man, som just riksdagsledamot, skulle kunna kränka andras rättigheter? Det specifika med att vara i en lagstiftande församling verkar vara just att man kan ge ut order till resten av folket i staten. Dock kan ju andra saker följa med på köpet som riksdagsledamot, som att man tar en lön ifrån staten. Det är i sig ett särskilt problem som diskuteras på nätet, och borde hanteras som en separat fråga (det går ju alltid för en riksdagsledamot att ge bort pengarna till skatteproducenter, eller själv ha varit en och ta dem). Att också delta i arbetet med att få fram lagstiftning som kränker andras rättigheter vore också problematisk, men det borde en riksdagsledamot kunna undvika eller dra ned på takten.

Så, om det stora problemet med att sitta i riksdagen, utifrån ett rättighetsperspektiv, är att man beordrar andra att kränka folks rättigheter, då borde det vara klart vad som gäller för en riksdagsledamot: stifta inte några sådana lagar!

Är det då möjligt att undvika att stifta sådana här lagar som en riksdagsledamot? Ja. Även om det vore så att det fanns en lag som tvingade en riksdagsledamot att rösta som dennes parti vill (och det finns inte en sådan lag såvitt jag vet) så kan denne bara välja att bli åtalad av domstolen.

Alltså, libertarianismen sätter upp gränser för ens beteende. Så länge man inte går över de gränserna har man rätt (om än inte andras eller ens samvetes uppskattning) att göra precis vad man vill. Att sitta i riksdagen innebär inte nödvändigtvis att man kränker någons rättigheter och därför har man all rätt att vara en ledamot där.

Då kommer en annan fråga, vad för saker kan en libertariansk politiker rösta på i ett parlament? Det finns en möjlighet att vissa saker som man röstar på inte kränker andras rättigheter. Vilka kan det då vara?

Jag kan tänka mig två kategorier av röster som en politiker kan göra. Den ena sorten är att förklara vissa privata rättighetskränkande handlingar, som tidigare inte var förklarade som brott, som brott. Som exempel, att rösta för att det inte längre skall vara lagligt att slå barn.

Den andra sortens förslag en politiker kan rösta på är de som minskar statens rättighetskränkande handlingar. Som att legalisera, avkriminalisera eller sänka straffen för statens brott utan offer; att minska utgifterna som staten har; att sänka en skatt; eller att beordra lagens långa arm att inte lägga ned resurser på rättighetskränkande aktiviteter.

Båda sorters handlingar skulle man kunna kalla för pareto-förbättrande frihetsdrag och är en av de rätta vägarna framåt för att nå ett fritt samhälle. Däremot är det kanske inte det mest effektiva, men jag tror att alla vägar som går framåt är bra.[2]

Nu kanske någon undrar, men har någon politiker någonsin gjort detta? Enligt George Charles Roches III:s biografi om Frederic Bastiat så skall han aldrig ha röstat mot friheten:

Bastiat never voted with blocs. Thus, he voted sometimes with the Left and sometimes with the Right. In fact, the one consistent feature of Bastiat's voting record was that he always voted with the minority. In every sense, Bastiat was indeed the man alone, standing against the tide of socialism and against the corrupt and demagogic politics of his times. Principle was proving a lonely pinnacle, but the man from Mugron pursued his ideas with a deep concern for their truth, not their popularity.

- Frederic Bastiat: A Man Alone, s. 111

Enligt det här citatet så skall Bastiat aldrig fått igenom en enda motion. Däremot är det många politiker som såg upp till honom och fick igenom en hel del lättnader av tullar och importförbud efter hans död. Det var alltså via hans skrivande som han påverkade politiken. Att "bara" påverka vad andra tror är rätt och fel samt vad som stämmer och vad som är falskt, är också något som alla libertarianska politiker kan göra. Det går då både att sprida idéer som riksdagsledamot men också att bjuda in respekterade talare för att påpeka statens tvång och problem.

Målet, i slutändan, är ju dock att förändra staten och för att göra det inifrån behövs det nog fler än en libertarian eller starkt frihetslutande individ i riksdagen. Ett större antal personer, som har lika stor integritet som Bastiat, skulle kunna montera ned staten. Vilket vore rätt.

[1] Det finns dock vissa undantag som många libertarianer håller med om. Som att det är okej att bryta sig in i någons hus ifall man gott vilse ute i skogen och behöver mat eller en telefon för att kunna klara sig. De här undantagen har olika teoretiker försökt lösa genom att förfina teorin om absoluta rättigheter så att de täcker även de här fallen, men det ser inte ut som om de lyckats. Jag utgår istället ifrån att rättigheter inte är  det utan att de är kontextuella absoluta. Jag ser det som att de individuella rättigheterna är en första approximation på vad som är rätt att göra. Vid vissa speciella fall finns det andra värderingar som väger tyngre och därför har man rätt att göra det. Dessa fall uppstår dock inte i något parlamentariskt arbete, men jag tänkte ändå det var passande att nämna det.

[2] Jag tror även att det finns en till sorts politik som är tillåtet att satsa på, nämligen väldigt bra kohandel i den politiska sfären, som följer ifrån min generella syn på moral och frihet. Men jag har inte någon genomarbetad teori om när det är rimligt, så jag väntar med att föra fram den.

politicalWorks - Tipsa om och läs den mest relevanta politiska litteraturen

Idag lanserar jag thebestpoliticalworks.org, en hemsida där du kan berätta för andra vilken politisk litteratur, dokumentär eller föreläsning du tycker bäst förklarar varför ett visst politiskt förslag är bra eller dåligt. Min förhoppning med sidan är att den blir tillräckligt populär så att den högst rankade litteraturen på sidan faktiskt ger den bästa introduktionen till varje politisk ideologi och fråga, så att dess namn gör rätt för sig. Förhoppningsvis kommer sidan att göra det enklare att ta till sig information om olika politiska ideologier.

Jag har haft en tanke om att göra en sådan här sidan sedan jag föreslog på flashback att vi alla borde läsa varandras politiska litteratur. Jag hade med det givetvis en baktanke att få fler att läsa frihetlig litteratur (då jag tror att folk i en politisk jämvikt kommer att stötta frihet), men också för att få reda på vilken litteratur som verkligen är bäst att läsa om andra ideologier.

Sidan hänger lite samman med min introduktion till ett rationellt sätt att skapa (eller välja) en politisk ideologi som bäst passar en själv. När jag skrev den guiden funderade jag på att ta med en sektion på hur någon kan gå till väga för att kunna ta del av den mest relevanta litteraturen innan denne gör sitt val om vilken politik som är bäst. Jag skippade det då, men den här sidan skulle kunna användas för det syftet.

Hur vi skulle kunna ha (nästan) fri invandring

Sammanfattning: För att kunna ha fri invandring utan att riskera att folks löner sjunker skulle staten kunna tillåta helt fri invandring till speciella ekonomiska zoner som har lägre skatter och regleringar och där invandrarna inte konkurrerar mycket med annan arbetskraft. En sådan decentraliserad invandringspolitik gör det möjligt att testa olika system för att se vad som bäst hjälper invandrare att komma in i samhället. Det ger även invandringsmotståndare möjlighet att leva i ett samhället med lite eller ingen invandring.

År 2008 gjordes det enklare för invandrare att flytta till Sverige och arbeta. Kravet som ställs ifrån staten är att invandraren måste ha ett vitt jobb där denne får samma lön som är normen enligt svenska kollektivavtal. Innan behövde facket och företagsorganisationerna godkänna invandringen. Dagens situation är dock problematisk då väldigt många invandrare har svårt att komma ut på arbetsmarknaden och därmed att kunna försörja sig själva. Situationen, och dess utveckling, belyses ganska väl av den här grafen ifrån boken Arbete? Var god dröj! Invandrare i välfärdssamhället:

Grafen visar inte på hur stort problemet är idag. Enligt en rapport från SCB skall invandrade män och kvinnor ha varit något mer sysselsatta på senare tid, 57% skall ha varit sysselsatta år 2011. Oavsett hur stor sysselsättningen är behöver den inte vara så låg; det finns ett överflöd av såväl intelligenta som enkla arbeten som behöver göras. Dock finns det i Sverige inte en efterfrågan för att anställa de invandrare som finns i landet. Att läget är som det är beror till stor del på att dessa inte kan anställas för lägre löner. Då skulle företagen ha ett vinstintresse av att anställa folk, likt företag har vinstintresse av att anställa folk för lägre löner i Kina, Förenade Arabemiraten eller i Botswana.

För att Sverige skall kunna ha en fri invandring behöver då lägstalönerna rent praktiskt vara lägre så att i princip alla som kommer hit kan försörja sig själva. Den här lösningen har dock blivit kritiserad för att det skulle leda till att lönerna för de lågproduktiva skulle minska i samhället. Att lönerna för de lågproduktiva måste sjunka på en fri arbetsmarknad där utbudet av arbetare med låg produktivitet ökat är inget givet. Teoretiskt skulle lönerna kunna sjunka genom att det blir mer konkurrens om jobben i en viss sektor, men samtidigt skulle de reella lönerna kunna gå upp genom att marknaden och specialiseringen blir större i samhället. I USA skall mätningarna av effekten på lönenivån för inhemska arbetare som inte klarat av high school ligga mellan svagt positiv till att de sjunkit på kort sikt med åtta procent. Oavsett hur det ligger till med den här saken, går det att ha en annorlunda invandringspolitik som minimerar risken att de lägre betaldas löner sjunker?

Det borde gå om vi öppnar upp för fri invandring till en ny ekonomisk frizon, där det inte finns mycket industri. Om invandringen endast sker till ett visst område kommer invandrarna inte att konkurrera om några av de befintliga jobben i Sverige. Detta för att huvuddelen av all efterfrågan på arbetskraft i landet är till industrier som inte kan flyttas eller som inte utför tjänster för hela landet från en och samma ort (vilket bl.a. telemarketingagenter gör). Mer eller mindre all efterfrågan på arbetskraft är alltså uppbunden till fabriker, butiker, lager, restauranger och dylikt som inte kommer att flytta. Om invandrare då skulle flytta till ett område där dessa inte finns så skulle inte efterfrågan på arbetskraft minska något för arbetarna i de redan industrialiserade områdena.

Ett motargument mot den här planen skulle vara att med tiden skulle kapital gå till den här ekonomiska frizonen istället för till övriga Sverige. En investerare skulle då investera sina pengar där för att avkastningen är högre. Och det skulle nog i början vara högre, vilket är bra för då lockas många investerare dit. Det borde dock inte i längden leda till att övriga Sverige får mer kapital. Detta då en investerare kan flytta sitt kapital till andra länder så att alla företag konkurrerar om internationellt kapital. Företagen i frizonen skulle konkurrera med estländska, thailändska och chileanska företag om att kunna låna pengar.

Hur skulle det här då fungera mer exakt? Jo, svenska staten säger att några områden kan utvecklas som speciella ekonomiska zoner där skatterna kan vara mycket lägre, där det inte finns minimilöner och som har enklare regleringar för företag (som att småföretag helt kan slippa någon bokföring). Detta skulle kunna göras på ett helt nytt område eller så skulle det kunna ske i något relativt övergivet industrisamhälle, varpå de skulle kunna dra nytta av billiga lägenheter och fabrikslokaler, om de går att göras om. Administrativt skulle svenska staten kunna låta området styras likt de frizoner som planeras att byggas i Honduras.

EDIT: Det här skulle innebära att invandrarna inte går in i det svenska välfärdssystemet utan får skapa ett eget system. I debatten om invandring som pågår nu menar Paulina Nyding att svenska folket inte skulle acceptera att alltför många kommer till Sverige och lever på alltför låga löner eller går under utanför det allmänna säkerhetsnätet. Det första tror jag att en majoritet skulle kunna övertygas om är bra (att folk hellre lever här på 3 000 kr/månaden än i Bangladesh för motsvarande 450/kr månaden, som Fredrik Segerfeldt påpekar). Argumentet kan göras starkare ifall folk bara initialt har en väldigt låg lön och att den stiger ju mer färdigheter de kan skaffa sig, som Henrik Hall går in på. Det senare lär bli  mer besvärligt men borde gå om man kan visa att risken för utslagning lär vara lägre i Sverige än i det landet invandrarna kommer ifrån, ifall frizonerna själva kan skapa rimliga välfärdsnät eller ifall områdena verkligen kan blomstra så att dess tidiga stora brister försvinner med tiden. 

Det främsta argumentet för det här systemet jämfört med dagens är att det skulle uppstå en konkurrens mellan fristäderna om vilka som skapar bäst system för att kunna integrera invandrare i samhället. Det finns ju en hel del olika modeller för vad som fungerar bäst och genom att undersöka det empiriskt skulle vi kunna se vad det är som verkligen fungerar. En frizon skulle kunna pröva på att lära ut svenska till invandrare medan de jobbar, medan andra satsar på intensivkurser. Vilket är bäst? Det kanske skulle fungera olika väl för olika individer. Men oavsett vad behöver vi friheten att testa vilka institutioner som bäst löser uppgiften. Den här ansatsen till hur samhällen kan utvecklas - som Niclas Wennerdal beskrivit med utmärkt tydlighet - tror jag ger störst chans för att vi kan välkomna så många invandrare som möjligt till landet.

Ett annat argument för det här systemet är att alla områden i Sverige inte behöver ha fri invandring. Det skulle innebära en restriktion för invandrarna - att de bara får flytta till vissa områden i landet - vilket i sin tur lär innebära vissa kontroller för att hindra invandrarna från att flytta till "svenska områden" (i brist på en bättre term - inhemska eller homogena områden?). Ett grovmaskigt kontrollnät skulle nog kunna skapas genom att bara kräva att de som flyttar till en frizon svär på att de inte flyttar ifrån det området och att de får betala böter ifall de gör det. Lyckligtvis behöver vi inte fundera djupare på detaljerna i den frågan eftersom det här endast lär vara ett problem ifall det dyker upp väldigt många invandrare till de här frizonerna. Och det lär endast ske ifall de verkligen lyckas skapa en bra samhällsmiljö och då lär få vilja flytta därifrån, istället kommer kanske utvecklingen att ske mycket snabbare där!

Hela världen håller på att utvecklas nu. I framtiden kommer vårt välstånd troligtvis vara det tiodubbla av vad det är idag, och det kommer att vara hundra gånger så mycket som det är i världens fattiga delar idag. Under den tiden vore det bra att hjälpa folk komma bort från de riktigt stora problemen. Men för att lyckas med det behöver vi en fungerande integrationspolitik för alla invandrare som kommer hit. Om vi även gör det rätt kommer invandringen också att vara till nästan allas fördel i hela landet genom att fler är med och producerar.