Det är inte drogerna i sig som orsakar problemen

På Svenska Dagbladets sidor kan man läsa om hur den bolivianska narkotikapolisen arbetar för att förstöra koka-odlingar som används för att göra kokain. Artikeln tar intressant upp att koka-odling är lagligt i landet (om man har licens) och att landets president, Evo Morales, kämpat för att få bort drogen från FN:s lista över narkotikaklassade preparat. Detta har inte gått vägen, delvis tack vare svenska politiker som anser sig ha rätt att bestämma över människor i andra länder:

Kokan har i tusentals år använts i Anderna, till religiösa riter eller för att ge energi och stilla hunger. En kopp kokate vid magknip dricker de flesta bolivianer. Enligt Evo Morales är kokatuggande en rättighet för det bolivianska folket. Men omvärlden höll inte med. Sverige var ett av länderna som satte sig på tvären och kokan blev kvar på listan.

Artikeln går vidare in på hur kokainhandeln gått från Columbia till Bolivia, efter de stora förstörande insatserna polisen gjorde i det första landet. Här noterar artikelförfattaren att handeln har flyttat av förklaringar som stämmer överens med den ekonomiska teorin av brottslighet:

Det hela tog egentligen riktig fart för ungefär elva år sedan när USA började gödsla pengar över Colombia och senare över Mexiko i kriget mot narkotikan. Drogtransporten till USA blev plötsligt både riskabel och dyr. De colombianska kartellerna började leta alternativ. Lösningen blev Bolivia, ett fattigt land med svaga statliga institutioner och långa men dåligt bevakade gränser.

Artikeln tar även upp många av problemen som finns med att olika maffior styr handeln med droger, och att dessa hamnar i krig med polis. Men, när artikeln går mot slutet, så följer författaren den bestämda svenska linjen och nämner inget om hur brottsligheten och våldet följer, inte enbart från droganvändningen, utan också från att handel med drogen blivit förbjuden! Trots att det nu borde vara klart att detta är belagt av forskningen.

Det är ingen hemlighet att kokan har sina baksidor. Bortsett från att 65 procent av Bolivias koka beräknas gå till kokaintillverkning, med korruption och mord som följd, argumenterar många för att kokan är en av de andinska ländernas största miljöbovar.

Ingen annanstans i artikeln såg jag att staternas förbud har bidragit till den här orsaken, så SvD:s rapportering är inte riktigt fullständig. De tar inte upp hur förbud formar människors beteende, och skriver som om det endast vore konsumtionen av den förbjudna varan i sig som orsakar problemet. Rätt dåligt.

On drugs - Report of the Global Commission on Drug Policy

Nu i dagarna släpptes en rapport från The Global Commission on Drug Policy om den globala narkotikapolitiken som har fått en hel del uppmärksamhet. Istället för de korta analyser som tidningarna ger tänkte jag gå igenom rapporten lite mer noggrannt. Rapporten går att dela in i en analys av dagens politik och kommissionens förslag på hur denna kan förbättras, med målet att skapa förbättring för människors situation.

Dagens problem
Rapporten börjar med att slå fast att dagens narkotikapolitik inte uppnår sina mål, vilka var att uppnå ett drogfritt samhälle och bättre hälsa för folket. På båda områden går det att säga att staternas politik varit ett totalt misslyckande. Trots detta fortsätter de flesta stater med samma vanliga politik utan att undersöka alternativ. Ett annat problem med politiken är att den mäter framgång i hur bra den tillfälliga processen går men inte i slutresultat. Alltså att man mäter framgång i hur många drogproducenter och -konsumenter staten arresterar och hur mycket narkotika staten konfiskerar, istället för att mäta, exempelvis, heroinisters hälsa. Annars påpekar de att harm reduction sågs som ett givet mål när FN först uttryckte sin politik 1961:

Effective policymaking requires a clear articulation of the policy’s objectives. The 1961 UN Single Convention on Narcotic Drugs made it clear that the ultimate objective of the system was the improvement of the ‘health and welfare of mankind’.

Men staterna vill inte använda sig av metoder som har en bevisat positiv effekt på droganvändares hälsa, som sprututbyte, eftersom de då inte visar sig delta lika hårt i kampen mot narkotika. Här i Sverige säger man väl att det går emot politikers irrationella fantasi om ett drogfritt samhälle.

Harm reduction som princip uppfyller däremot ett av de mål som angavs för den tidiga drogpolitiken, nämligen att hjälpa folk, vilket följande tabeller illustrerar.

Dessutom har Nederländerna, Schweiz och England relativt nyligen startat statliga program som ger ut heroin till missbrukare. I alla länder har forskning visat att politiken lett till lägre brottslighet. Detta verkar inte ha gjort heroin till någon populär drog eller något folk drömmer om att ta; i Nederländerna anser ungdomar att heroin är en "återvändsdrog" och mellan 2008 och 2001 minskade antalet heroinister från 28 000 till 18 000. Inte helt häpnadsväckande är det även så att en politik som är utformad för att slå ned på en frivillig handel mellan villiga deltagare leder till mer samhälleliga problem än den politik som är utformad för att enbart hjälpa de som har bekymmer.

These institutional dynamics obstruct objective and evidence-based policymaking. This is more than a theoretical problem – repeated studies[22,23] have demonstrated that governments achieve much greater financial and social benefit for their communities by investing in health and social programs, rather than investing in supply reduction and law enforcement activities. However, in most countries, the vast majority of available resources are spent on the enforcement of drug laws and the punishment of people who use drugs.[24]

Detta beror delvis på de, för politikerna, oförutsedda konsekvenserna av sitt krig mot droganvändare.

These negative consequences were well summarized by the former Executive Director of the United Nations Office on Drugs and Crime, Antonio Maria Costa, as falling into five broad categories:

1. The growth of a ‘huge criminal black market’, financed by the risk-escalated profits of supplying international demand for illicit drugs.
2. Extensive policy displacement, the result of using scarce resources to fund a vast law enforcement effort intended to address this criminal market.
3. Geographical displacement, often known as ‘the balloon effect’, whereby drug production shifts location to avoid the attentions of law enforcement.
4. Substance displacement, or the movement of consumers to new substances when their previous drug of choice becomes difficult to obtain, for instance through law enforcement pressure.
5. The perception and treatment of drug users, who are stigmatized, marginalized and excluded.[21]

Rekommendationer
Kommissionen rekommenderar först och främst politiker att våga öppna debatten om droger, att våga erkänna att deras nuvarande politik inte kommer att uppnå deras mål om ett narkotikafritt samhälle och diskutera alternativ som kan minska problemen förknippat med droganvändning. Sedan menar de att istället för att låsa in användare skall man erbjuda dessa hjälp istället. En sådan avkriminalisering av droganvändning genomfördes i Portugal juli 2001 och flera studier har visat att detta inte lett till någon speciell ökning av droganvändning i landet, utan istället har heroinbruket minskat och rättsväsendet behöver lägga mindre pengar på att jaga användare. I västra Australien avkriminaliserades cannabis och där fortsatte användningen att minska som en rapport kom fram till:

“The cannabis use data in this study suggest that, unlike the predictions of those public commentators who were critical of the scheme, cannabis use in Western Australia appears to have continued to decline despite the introduction of the Cannabis Infringement Notice Scheme.”[30]

Vidare föreslår kommissionen att stater och dess lokala avdelningar skall vara fria från internationella avtal att experimentera med sin drogpolitik. Om man finner att det kostar mindre och ger bättre konsekvenser med en harm reduction-ansats bör denna uppmuntras. Kommissionen föreslår även att den klassificering av droger som stater använder sig av bygger på fördomar istället för vetenskap och bör uppdateras. Den nuvarande ser exempelvis GHB och Ecstacy som några av de mest farliga droger medan studier ser de som mindre farliga.


Andra myter, som att de flesta droganvändare är missbrukare, bör också bekämpas.

När det gäller bekämpning av droghandel med polis pekar kommissionen på forskning som visar att detta tenderar att öka narkotikarelaterat våld.

A group of academics and public health experts based in British Columbia have conducted a systematic review of evidence[45] relating to the impact of increased law enforcement on drug market-related violence (for example, armed gangs fighting for control of the drug trade, or homicide and robberies connected to the drug trade).

In multiple US locations, as well as in Sydney, Australia, the researchers found that increased arrests and law enforcement pressures on drug markets were strongly associated with increased homicide rates and other violent crimes. Of all the studies examining the effect of increased law enforcement on drug market violence, 91 percent concluded that increased law enforcement actually increased drug market violence. The researchers concluded that:

“The available scientific evidence suggests that increasing the intensity of law enforcement interventions to disrupt drug markets is unlikely to reduce drug gang violence. Instead, the existing evidence suggests that drug-related violence and high homicide rates are likely a natural consequence of drug prohibition and that increasingly sophisticated and well-resourced methods of disrupting drug distribution networks may unintentionally increase violence.”[46]

Slutligen manar kommissionen politiker att göra något åt den ohyggliga situationen vi befinner oss i nu.

Act urgently: the war on drugs has failed, and policies need to change now.

There are signs of inertia in the drug policy debate in some parts of the world, as policymakers understand that current policies and strategies are failing but do not know what to do instead. There is a temptation to avoid the issue. This is an abdication of policy responsibility – for every year we continue with the current approach, billions of dollars are wasted on ineffective programs, millions of citizens are sent to prison unnecessarily, millions more suffer from the drug dependence of loved ones who cannot access health and social care services, and hundreds of thousands of people die from preventable overdoses and diseases contracted through unsafe drug use.

Hur blir man NARKOMAN? III

I min sista del av recensionen av Goldbergs bok tänkte jag ta upp en blandning av intressanta påståenden som dök lite varstans i boken. I ingen speciell ordning:

• Det verkar som att det var på 70-talet som tankeplågan "Icke-medicinskt bruk av vissa droger=Missbruk" dök up. I alla fall var det sedan då som statens officiella dokument i regel använde denna definition.
  

• Socialstyrelsen håller med om att cannabis är mindre beroendeframkallande än tobak. I en rapport från 2007 säger de att "[R]isken att utveckla ett beroende av cannabis anses vara låg, under tio procent. För alkohol och annan narkotika anses risken i regel vara högre. Som jämförelse kan nämnas tobak, där risken för beroendeutveckling uppges vara runt 30 procent." (s. 130)

• Enligt en artikel från 50-talet så gillar de flesta inte heroin när de tar det första gången, bara en minoritet säger sig få positiva upplevelser av drogen. En "fältforskare", Geoffrey Pearson, skrev: "Det är faktiskt vanligt att höra att man måste arbeta ganska hårt för att bli beroende av heroin." Istället för att ge njutning direkt, verkar heroin vara mer likt tobak; obehagligt för de flesta som prövar det.

• En forskare, Norman Zinberg, har studerat hur människor kontrollerar sitt droganvändande genom informella och formella regler som användare själva sätter upp. Detta går att jämföra med de sociala regler som finns kring förtäringen av alkohol. Det intressanta var att när han studerade personer som kontrollerade sin användning av heroin hade hälften av de medverkande haft ett tvångsmässigt bruk av heroin tidigare, vilket är ett direkt motbevis till tanken att en missbrukare inte kan vara en brukare. Goldberg refererar även till en bok av Herbert Fingarette som visar att idén inte heller stämmer bland alkoholister.

• Ted Goldberg var på besök på behandlingshemmet San Patrignano i Italien där han observerade att hemmet serverar vin till maten, som seden är där. "Trots att personalen inte övervakar hur mycket man har druckit uppvisar ingen något anmärkningsvärt beteende. Att göra så skulle falla utanför ramen för italienska kulturella föreställningar om vinets verkningar. Men samtidigt serveras inte kaffe efter maten på Italiens behandlingshem. När jag frågade varför blev svaret att kaffe är en drog och det säger ju sig självt att man inte kan ge droger till narkomaner i behandling."

De sista avsnitten i boken var något av en besvikelse. Detta för att Goldberg där diskuterar de ytterst negativa effekterna av arbetslöshet, och då inte bara för dem som p.g.a. detta riskerar bli problematiska konsumenter, men han verkar vara helt obekant med den ekonomiska teorin om arbetslöshet och just varför vi har så hög arbetslöshet i Sverige. Detta verkar leda honom till att, istället för att förespråka avskaffandet av minimilöner och en avreglering av arbetsmarknaden eller sänkta kapitalskatter, förespråka att staten kommer med nya jobb. Nog för att detta kanske skulle fungera, men jag betvivlar att staten kan sätta så många människor i nyttigt arbete (för att de anställda skall känna att de bidrar till ekonomin). Rent politiskt kanske detta är lättare att förespråka, men å andra sidan förespråkar han samtidigt en rejäl omställning i narkotikafrågan.

Hur blir man NARKOMAN?

Ted Goldbergs senaste bok Hur blir man NARKOMAN? -och hur hindrar vi det? går igenom två olika perspektiv som försöker förklara varför man blir en narkoman: ett biokemiskt och ett socialpsykologiskt perspektiv. Goldbergs slutsats är att det biokemiska perspektivet ensamt inte kan förklara alla fenomen kring droger och varför endast vissa som använder dem blir, i hans ord, problematiska konsumenter. Därefter vidareutvecklar han det perspektiv han menar förklarar problemet bättre, nämligen stämplingsteorin, och lägger fram empiriska belägg för det. Sedan diskuterar han de praktiska politiska sätten stater kan behandla drogfrågan, hur den svenska politiken är ett stort misslyckande och slutligen ger han en kort vägledning hur hans teori föreslår att man tacklar problemet och ger några exempel på hur detta har fungerat i Sverige. Boken är späckad med intressanta fakta och överlag är hans argument övertygande. Här tänkte jag komma med en genomgång av hans argument kring de första frågorna.

Det biokemiska perspektiv och dess problem
Tanken bakom det här perspektivet är ganska lätt att förstå. Högst förenklat: droger ger en positiv upplevelse, men tyvärr "kapar" de hjärnans behovcentrum genom att få en vilja ha mer och mer av drogen och kan även ge negativa känslor om man inte tar drogen. Man blir beroende helt enkelt. Beskrivningen är inte långt ifrån den som Cracked.com ger om hur man blir beroende av datorspel.

Goldberg menar att den här mekanismen till viss del stämmer, men att den inte klarar av att ensamt förklara varför vissa blir beroende och vissa inte blir det. För, om det är så att det är drogen tar över ens belöningssystem och det är endast drogens egenskaper som gör en person till knarkare eller inte: Varför är det så många som prövar droger och sedan beslutar sig för att inte fortsätta använda det? Alla som testar droger börjar inte använda det regelbundet och alla som använder det regelbundet börjar inte missbruka det. Hur kan det komma sig att fler än hälften av de som rökt tobak dagligen lyckats sluta, och att mellan 1965-75 slutade 29 miljoner i USA att röka. Även många som använt illegala droger har slutat att använda det, "utan behandling eller tvång".

Några studier som bekräftar detta handlar om amerikanska soldater som åkt till Vietnam, använt opiater där, och sedan kommit tillbaka till USA och sedan slutat. Enligt en studie skall troligtvis fler än 70% av dessa soldater ha använt opiater medan de var i krig och ett år senare hade endast 1,3% (13 personer av 965 individer) fått positivt på ett urinprov efter opiater. Vidare hade bara hälften av de som sagt sig vara beroende och 17% av de som använt heroin fått behandling. Denna (Robins et al 1974) och liknande studier menar Goldberg ger "mycket starkt bevis för att biokemiska förändringar i kroppen förorsakad av droger inte har den avgörande betydelse som många forsakare och allmänheten verkar tro".

Stämplingsteorin
Istället för att enbart mena att det är drogen som gör en till knarkare hävdar Goldberg att det i huvudsak är personen själv och dennes miljö som gör denne till knarkare. Väldigt förenklat börjar det med att man som barn får en dålig uppväxt och får en negativ självbild, varpå man försöker få veta ifrån andra människor ifall denna självbild stämmer eller inte. Ifall man blir illa bemött av andra bekräftar det ens negativa självbild, då man nu blir officiellt "stämplad" som en avvikare, vilket uppmuntrar personen att fortsätta agera på ett sätt som bekräftar denne bild, som att ta droger. Detta för att när ens självbild är negativ är det kostsamt att få positiva reaktioner från andra, då detta gör att man börjar tvivla på sin egen negativa självbild. Konstigt som det kan låta menar Goldberg att en människa hellre agerar så att ens inre bild av sig själv stämmer överens med vad ens omgivning har för åsikt om en, än att agera så att andra ger en signaler som står i konflikt med den här självbilden. Den här översiktsbilden skall inte uppfattas som att det finns en automatisk koppling mellan ett och nästa steg; modellen lämnar alltid utrymme för att individen skall agera annorlunda och det är inte bestämt på förhand att bara för att man hade en dålig uppväxt så agerar man negativt för att förstärka sin redan negativa självbild. Vad Goldberg gör gällande är att knarkare är sådana personer som inte lyckats bryta sig loss ur den här stämplingslogiken, men det finns dock alltid en möjlighet för dem att ändra sitt beteende (men, utifrån bokens kontext, verkar det bli mindre och mindre sannolikt ju längre man gått i dess spår). Det är värt att poängtera att användning av droger bara är ett sätt för en stämplad individ att väcka fortsätta stämplingar från folk och att teorin är generellare än att bara gälla för narkomaner.

Goldberg använder den här modellen som förklaring eftersom den stämmer överens med de observationer han gjort av narkomaner. Det han slagits av där är att i hans mening är narkomaner inte ute efter det som vanliga människor ville ha, nämligen saker som är bra för en. Istället var de han mötte väldigt självdestruktiva. De lever i nuet, verkar ofta vara uttråkade av att inte göra något, gillar inte sitt liv och har tappat känslan för sin integritet. En fras som Goldberg använde som verkar sammanfattande var att dessa hade fått sin "sociala jag" dödade, och således bryr de inte om sig själva längre. Här är en längre beskrivning av hur han såg att deras motiv var:

Problematiska konsumenter av narkotika har åtminstone några, och oftast alla, av följande syften när de tar illegala droger:

1- att få bekräftelse av den starkt negativa självbilden,

2. att försöka fly undan egna och andras krav,

3. självdestruktivitet,

4. hämnd. Stämplingsreaktionerna har lett till att den blivande problematiska konsumenten av narkotika har en mycket starkt negativ självbild redan innan hon börjar med narkotika. Andra människor har dömt ut henne och så småningom tar hon till sig deras dom. Hon försöker fly bl.a. med hjälp av illegala droger me hon har redan internaliserat förkastelsedomen och det går inte att fly undan det man bär inom sig. I och med allt negativt det medför att leva som storkonsument bekräftar hon för sig själv att hon förtjänar att bestraffas hårt: hon förstör ju för andra och har ödelagt sitt eget liv. Allt eftersom tiden går och omfattningen av hennes negativa livserfarenheter växer, blir hon alltmer övertygad om sin egen förkastlighet och att hon förtjänar att förgöras. Hennes livsmönster blir ständigt mer en process där hon "stiftar rättvisa". Andra har dömt henne - hon har accepterat domen - och hon blir sin egen bödel. Men samtidigt - genom att bestjäla dem, skrämma dem, ge dem dåligt samvete, osv. - tar hon hämnd på sina domare.

- s. 169

Speciellt det sista får mig att fundera på ifall viljan att agera självdestruktivt kan ha varit evolutionärt nyttigt för ens gener förr i tiden. Om man både tror sig vara värdelös och har blivit förklarad vara värdelös av resten av samhället, skulle generna då ha kunnat bestämma sig för att visa öppet för andra att man har slutat bry sig om sitt eget liv, som en sorts yttersta förfrågan om hjälp ifrån andra (eller, ett sätt för generna att göra sig av med en som inte passade in i miljön)?

Vad finns det då för bevis för att stämplingsteorin stämmer?
I en meta-undersökning skriver Kristiansen att "missbrukare" (oklart vad som menas) haft en oprortionerligt ekonomiskt och socialt missgynnad uppväxt, men han noterar samtidigt att många av dem inte växte upp under dåliga förhållanden (splittrat hem, missbrukande föräldrar, problem i skolan, etc.). Hans slutsats var att en dålig uppväxt inte var en nödvändig eller tillräcklig orsak till att folk blev missbrukare, vilket står i kontrast till Goldbergs tes att detta är nödvändigt. Goldberg menar att skillnaden i resultatet som de fått fram beror på att de definierat missbruk och "ogynssama uppväxtvillkor" olika och att de samlat in data olika. Han säger inte, men antyder att forskare som Kristiansen gått igenom använt begreppet mer brett. Kristiansen håller med om att datainsamlingen, när det gäller att intervjua tunga missbrukare, ofta är problematiska och att undersökarna inte får reda på all information. En annan forskare Goldberg citerar är än mer kritisk till tillförlitligheten i det de säger: "Trots en uppriktig vilja att berätta kan det samtidigt finnas all anledning för mina informanter - precis som för alla människor - att dölja vissa saker eller att skönmåla verkligheten. En många gånger utsatt livssituation med missbruk, kriminalitet och komplicerade relationella erfarenheter är ytterligare tungt vägande skäl att undanhålla eller frisera verkligheten."

Här vet jag inte om Goldberg antingen säger "Min teori gäller för alla missbrukare, även för dem som andra forskare säger sig komma från bra hem" eller "Dessa har använt 'dålig uppväxt' på ett felaktigt sätt, och fler skulle visat sig passa in med min teori om de varit mer försiktiga - inte för att min teori förklarar alla fall av tunga missbruk, men ändå". Det kan ju vara ett uppenbart fel om det är det första. Från sina egna undersökningar ger Goldberg exempel på hur de tunga missbrukare han stött på blev illa behandlade i sin uppväxt. Exempelvis: en problematisk konsument delade säng med modern tills han blev 15 (möjligtvis ett exempel på att "modern använde sonen för sina egna känslomässiga eller fysiska behov på ett orättvist sätt), en tjej hade två arbetande föräldrar och modern försummade sin modersroll och hade dessutom ångestattacker vilka flickan ledde henne igenom, flera har haft frånvarande fäder som "bara var där", "sket i mig", "var en icke-person", vissa blev fysiskt övergivna (för vilket de i regel skyllde sig själva för, exempelvis som att de var "elaka"), blivit ständigt utpekade för att ha orsakat problem (en tjej hade blivit det så mycket att hon senare kände sig skyldig för att ha "orsakat" att hennes pojkvän fått cancer) eller sexuellt utnyttjade (ofta av personal som jobbade med barn!).

Goldberg ger goda exempel att tro att många tunga missbrukare kan ha kommit till sin situation genom en stämplingsprocess. Detta kanske stämmer överens för de flesta i den situationen, men det lämnar möjligheten öppen för att många hamnat där genom andra mekanismer. Men som sagt är boken övertygande och jag rekommenderar den till alla som vill se problemen med det vanliga perspektivet och se en bättre förklaring.

En utflykt till Christiania

Förra veckan åkte jag och min vän Emil på en tur till Köpenhamn och bland andra saker besökte vi den beryktade fristaden Christiania. Christiania ligger centralt i Köpenhamn och är ett kvarter som, till viss del, brytit sig ut ur staten Danmark. I dagsläget innebär det att vissa aktiviteter i området är lagligt vilka inte är det i resten av landet. Som att slippa betala skatt på fastigheten och affärer inom området men det som de flesta tänker på är att vissa droger handlas öppet och relativt fritt här. Det var att Christiania är som en sorts enklav inom Köpenhamn som gjorde att jag vill besöka stället för några år sedan. Utflykten dit var givande.


Om man står ett kvarter bortifrån Christiania kan man nog inte tro att ett helt annat samhälle ligger om knuten. Men när vi väl gick in i området slog det mig direkt: stället bröt ordentligt med resten av stadsdelen och detta främst genom att det var, milt uttryckt, nedgånget. De få bilder jag fick ta talar relativt tydligt här. Denna nedgång utmärkte större delen av stället, men samtidigt restaurerades vissa hus och enskilda lokaler var väldigt fräscha och troligtvis nyligen renoverade. Dessutom fanns det några riktigt vackra lokaler vars väggar dekorerades av målningar. Sammantaget var området alltså nedgånget men med spår av uppresning och några få skönhetsfläckar.


Den rent fysiska miljön är dock inte det viktigaste vad gäller Christiania utan det är dess ekonomiska liv som är av störst intresse. Detta då, som sagt, dansk lag inte råder där, speciellt inte deras droglagar. Runt om stället stod kanske tio bord/primitiva stånd där hasch och marijuana bjöds ut. De flesta säljare hade små skyltar på sina varor som berättade priset och sorten – ”Purple Haze 120:-”. (Jag har väldigt svårt att se hur svenska Wikipedia kan hävda att det är omtvistat om handeln med hasch är öppen eller inte. Pusher Street var öppet och välbesökt. Ännu ett skäl att bara kolla den engelska varianten.) Upplevelsen att se dessa stånd sälja droger vilket resten av landet anser vara olagligt var speciell. Ett störande moment var vetskapen att alla droghandlare skulle tillhöra en äkta kriminell organisation, men jag återkommer till denna senare.

Utöver denna droghandel fanns även ett fåtal restauranger, barer och cafén, ett konstmusem, en cykelsäljare och -verkstad, en klädbutik, stånd som sålde bl.a. pipor och cigarettrullar och på kvällarna skall nattklubbar ha öppet (vilka vi dock inte såg då vi bara besökte byn under dagen). Det fanns även ett sorts tempel – det var känslan jag fick när jag gick in i rummet – där någon indisk chantra spelades upp på repeat och bilder av diverse buddhistiska munkar prydde väggarna.


Det fanns olika typer av människor i Christiania. Den vanligaste kategorin skulle nog lättast falla under beteckningen stamkunder eller, för den som vill vara nedsättande, knarkare. Dessa var överallt, likt öldrickare under Oktoberfest också är överallt. Vissa var, likt stället, nedslitna men hade ändå gott humör. Andra såg ut att vara kriminella och gick runt i allmänt säckiga kläder, likt de droghandlarna bar. En mindre grupp såg ut att vara ”vanliga” danskar som uppskattade cannabis likt de flesta uppskattar øl och pilsner. Utöver dessa besökare fanns det även mer traditionella turister som ville undersöka denna spännande by och ta med några minnen av den hem. Tyvärr fick vi erfara att sådana minnen inte får tas med hjälp av kameror; fotografering inne i "Staden" är förbjuden, av förståeliga skäl. Annars fanns det även barer där det serverades öl och en del gick hit. Sist av allt kan vi nämna den sporadiska kunden. Denne går skyggt in genom portarna, utför sina affärer och beger sig snabbt därifrån. Möjligtvis var den här gruppen störst, då många såg ut att bara gå in för att köpa cannabis, men det var inget jag direkt höll koll på så det är bara en tanke.

Så, tillbaka till droghandlarna och den kriminella organisation som de skall arbeta under. Vi träffade en svensk som gästar stället ofta och han gav en hel intressant information om området. Han berättade att försäljningen var speciellt livlig nu jämfört med hur det var för runt ett halvår sedan. Han berättade att innan dess såldes drogerna på nattklubberna och det hade blivit en klar förbättring när de såldes öppet. Även om säljarna skall tillhöra en större kriminell organisation skall de vara ärliga i sina affärer, man kunde alltså lita på att man får mängden och sorten man betalar för. Det verkar stämma då öppen konkurrens leda till bättre kvalitet, då det är lättare att jämföra alternativen (och hitta dem!). Även stämningen skall ha förbättrats, en restaurang med uteservering hade nyligen öppnats där folk satt och åt, drack och rökte.

Restaurangen var förresten ett av de finare inslagen i kvarteret men antingen är det väldigt svårt att göra affärer här (beskyddarpengar?) eller så har de det riktigt bra, då deras priser uppenbarligen var monopolpriser. Jag betalade 65 DK för en sandwich – om än en väldigt god sådan – som i övriga delen av staden nog skulle ha kostat 40 DK.

Vi diskuterade även dagens drogproblem och han lyfte upp ett intressant perspektiv här: i dagens svenska samhällen lärs inte ut hur man skall hantera drogproblem på ett så bra sätt som möjligt. Detta för att vårt demokratiska system har bestämt att folk skall inte hantera droger på ett annat sätt än genom att få bort det och all statlig propaganda (utbildning) lär ut detta till folk, vilket innebär att fel sorts metod används för att hjälpa de som verkligen behöver det. När ett samhälle har låst in sig på en (vidrig och uppenbart falsk) vision om ett drogfritt samhälle läggs alltså resurser på att uppnå detta målet och gör folk sämre förberedda på att uppnå ett troligtvis mer viktigare mål: att hjälpa de som har problem med missbruk. Även om lite av resurserna läggs på exempelvis rehabilitering innebär det fortfarande en relativ försämring mot vad ett helhjärtat satsande på skademinskning innebär. Utöver detta saknar vi även en kultur för ansvarsfullt droganvändande, vilket också följer ifrån folks vilja att endast hantera alla problem med droger genom att få de att försvinna.


Besöket till Christiania var spännande och givande. Som resmål är det väl värt ett besök och förhoppningsvis kommer fler turister dit om restaurationerna fortsätter att gå framåt. Vi får hoppas att den danska politiken inte kommer in och sätter stopp för det.