Hur lång tid tar det att bli en informerad medborgare?

Enligt den klassiska teorin om demokrati så kräver den att väljare gör någorlunda informerade val när de röstar. Annars blir resultatet dålig politik. (Åtminstone när alla icke-informerade väljare röstar icke-slumpmässigt; om de röstade slumpmässigt skulle politikerna inte bry sig om dem och bara försöka vinna röster från de välinformerade väljarna (om dessa då röstar icke-slumpmässigt). Frågan om att vara en informerad medborgare är inte bara intressant för att rösta eller göra andra politiska aktiviteter inom en demokrati, utan även i andra politiska system. Men, hur lång tid tar det att bli väl informerad?

I det här inlägget tänkte jag utforska den här frågan, då jag tror att den tillsammans med ett annat argument leder till en hård kritik mot (stats)demokrati som system. Dessutom borde frågan, och ett svar för det, vara en grundläggande del av en introduktion till politik.

Problemet

Säg att man inte har några speciella politiska preferenser, eller några moraliska idéer som kan utvecklas en politisk preferens. Förutom en. Den enda politiska preferensen man har är att alla i samhället borde få det bättre. Den här preferensen är dock inte helt klarlagd, alltså att det inte är givet vad "bättre" innebär, men att det väl är något som man i princip kan upptäcka och förstå bättre.

Anta dessutom att man inte vet hur man bäst uppnår det här målet. Det innebär att man inte får utesluta någon enskild politik på förhand som vettig. Är det så att dagens samhälle är ganska nära det bästa tänkbara, eller är det något väldigt annorlunda system som är mycket närmre målet? Det är inget man vet, antar vi, och därmed måste man vara öppen för att alla politiska förslag skulle kunna vara bäst i det här avseendet. Men, rent vetenskapligt kommer det endast att finnas ett politiskt förslag (eller ett antal, ifall "bättre" är för luddigt för att förstå och analysera rationellt) som uppnår det här målet bäst. Så, när man väl har mer kunskap om människan och samhället kommer man att kunna utesluta alla orimliga förslag.

Målet är nu att ta reda på vilken information man skall ta del av innan man kan säga att en politik är bättre än en annan. Nu på förhand antar vi att det är lika rimligt för en att välja att sträva efter att bo i ett samhälle där folk inte använder pengar, som att sträva efter motsatsen, eller inte göra något alls. Det absoluta målet vore så klart att få i sig all kunskap för att därefter göra ett val, men rent praktiskt så har nog så extrem kunskap en för hög kostnad. Och, alla har ju inte tid att sitta och förstå världen, till slut måste man ju agera. Vilket innebär att man får välja lite vilken information man skall ta del av.

Det finns två fundamentala delar: att man måste välja inom en viss tid och vilket som är det mest optimala sättet att lära sig på.

Vad skall man studera?

Var skall man då börja leta efter information? Den här frågan är otroligt viktig. För, nu när vi utgår från att det inte är möjligt att ta till sig all kunskap (som genom att läsa alla böcker som finns, samtidigt som man lever i alla nutida samhällen) måste man ju sålla informationen. Det viktiga här är att inte sålla bort kunskapskällor som har stor effekt (kunskapsmässigt) på det beslut man kommer att ta i slutändan, och att inse att om man läser en viss litteratur så tar man på sig den "skolans" glasögon/perspektiv. Har man väl hört det senare borde man dock lätt kunna undvika att hamna i den fällan - det är "bara" att man får studera mer ifrån andras perspektiv.

Låt mig försöka formulera kunskapsmålet lite närmre, så att man därefter kan se vilken information man behöver ta till sig:

Om möjligt skall man få fram så mycket information att man med stor säkerhet kan säga att ett politiskt alternativ verkar mer rimligt framför alla andra. Vilket skulle innebära att man är runt 90% säker på att det politiska alternativ man kommit fram till är det bästa alternativet, eller, åtminstone, att man är mer än 75% säker på att det alternativet är substantiellt bättre än alla andra ej kompatibla politiska system (speciellt de som då verkar rimligast som 2:a eller 3:e alternativ).

Med sannolikhet menar jag en ungefärlig rationell kalkylering av hur troligt det är att ens världsbild stämmer. Så att en 90%-ig sannolikhet att, säg ett demokratiskt samhälle, konstruerat på ett visst sätt, med (mp) som majoritetspartiet är det bästa systemet möjligt, innebär att man är väldigt säker på att man inte tror sig kommer ha fel om att det demokratiska samhället med (mp) i beslutsposition.

Det man kan sägas behöva förstå är alltså tre saker: först, vad det är som gör att människor får det bättre, vad vi uppskattar. Sedan, en generell förståelse av samhället, hur alla möjliga samhällstyper fungerar och vilka som bäst gör det möjligt för folk att leva ett så gott liv som möjligt. Och slutligen, en förståelse av alla olika politiska förslag och vilka samhällsinstitutioner de leder till.

Det sista kravet är en upprepning av det andra kravet; vet man allt om alla samhällstyper vet man då ju också om de som vissa förespråkar som politiska system. Men - och här kommer min första begränsning av vad man rimligtvis bör hålla koll på som politisk agnostiker innan man fattar sitt beslut - rimligtvis är det bara de föreslagna alternativen som är värda att undersöka, då någon troligtvis föreslagit en optimal politik.

och ifall det bästa systemet ännu inte är påtänkt eller uttryckt väl i debatten borde man kunna hitta det alternativet åtminstone som en variation på någon av de politiska förslag som ligger framme idag. Alltså har vi kommit fram till något man borde studera: de institutioner - de regler, de normer och de organisationer - som en viss politisk grupp stöttar.

För att få kunskap om de första två kraven verkar det vara rimligt att man läser just den forskning som finns inom de respektive fälten. Vilket rent praktiskt verkar vara bäst att avgränsa till det som sägs inom "vetenskapen", d.v.s. det område av samhället som aktivt försöker ta reda på dessa saker och ting (och skriver, och debatterar i varandras journaler). Det finns andra forum där viss kunskap kommer fram, men jag gör ett antagande här om att man får ut mer säker och relevant information i dessa områden. Det kanske inte alltid stämmer; beroende av hur väl det vetenskapliga fältet har avancerat kan vissa områden fortfarande vara outforskade.

För att få tillräcklig kunskap för att uppnå det första kravet (vad ingår i ett gott liv för människor) behöver man nog studera psykologi (speciellt positiv psykologi som säger sig specialisera i det här området). För att få tillräcklig kunskap för att uppnå det andra kravet måste man läsa samhällsvetenskap (där även psykologi ingår). Nu till vad man rent praktiskt borde läsa. Här kommer jag att göra ganska många antaganden, så ta det med en nypa salt.

Psykologi

Vad inom psykologi behöver man veta för att förstå vad som gör ens eget och andras liv mer värdefullt och givande? Min kvalificerade gissning är att man behöver läsa minst tre populärvetenskapliga böcker i ämnet. En som generellt tar upp hela psykologiområdet, en som tar upp forskningen inom positiv psykologi och en som kritiserar den forskningen.

Samhällsvetenskap

Enligt Wikipedia finns det åtminstone tolv distinkta områden av samhällsvetenskapen, men vissa är nog mer relevanta än andra. De mest relevanta borde nog vara ekonomi, historia, statsvetenskap, sociologi, juridik och psykologi. Psykologi var ju troligtvis viktigt att läsa för att få en bild av vad som skapar lycka för individen, men här blir det viktigt för att förstå vad som händer när människor interagerar med varandra.

Samhällsvetenskap är ett mycket större fält än psykologi, vilket man kan se av att det finns nästan hundra olika forskningsområden och perspektiv av sociologin. Och kunskapen som finns i dessa områden bygger ibland på upptäckter inom psykologi, så fälten är verkligen gigantiska.

Målet är att lära sig den sanna teorin om hur samhällen fungerar, men det blir väldigt svårt då de som sägs försöka skapa sådana teorier inte är överens med varandra. Det finns alltså en mycket större grad av osäkerhet här än vad det finns i de naturvetenskapliga ämnena - även om det också finns en hel del osäkerhet där med, som i medicin. Detta innebär att man måste läsa de mest viktiga resultaten i de olika gigantiska forskningsfälten för att kunna avgöra vilken hypotes det är som bäst beskriver samhället. Det går inte att säga exakt hur lång tid det tar, men kanske ett år för varje enskilt fält man studerar?

Vilka fält är särskilt intressanta? Min åsikt är att de viktigaste fälten är public choice, mikroekonomi, socialpsykologi och all historia som tar upp okända, men politiskt relevanta, händelser och skeenden.

Politiska förslag/ideologier

Enligt Wikipedia finns det elva övergripande politiska ideologier: anarkism, kommunism, konservatism, environmentalism, feminism, liberalism, nationalism, religion, socialism, centrism och whiggism. Alla dessa ideologier har i sin tur underkategorier som också kanske har sina underkategorier. Totalt sett finns det ett hundratal ideologier. Alltså, det finns ungefär hundra olika förslag på hur samhället borde vara strukturerat för att det skall vara gott. Alla av dessa förslag är dock inte intressanta, eftersom vissa förslag tänker sig inte ens deras förespråkare leder till det högsta välmåendet möjligt (hur det nu skall viktas). Men troligtvis är många förslag till för att göra det, så det finns nog i alla fall runt runt hundra ideologier man borde kika på.

Det kan verka något onödigt att läsa igenom underkategorier till en politisk ideologi om man har kommit fram till att huvudideologin är felaktig. Det stämmer, och ju mer man läst av psykologi och samhällsvetenskap, desto fler politiska ideologier kommer man att kunna avfärda utan att ha läst på om det.

Ett sista område - moral!

Jag utgick tidigare ifrån att målet med politiken skulle vara att göra så att alla får det bättre i samhället. På ett sätt är det ett väldigt viktigt antagande då många moralfilosofier har folks (och djurs) välmåenden som en viktig beståndsdel i sin filosofi. Men, ens välmående är nog till viss del beroende av vilka moraliska värderingar man har och det finns en liten möjlighet att moral handlar om något mer än bara välmående och att man uppnår sina mål (inte för min del dock). Den första anledningen är dock tillräcklig för att göra det intressant att läsa lite moralfilosofi.

Alltså, bred utilitarism (vilket var min tidigare utgångspunkt) var bara en approximation av det moraliska målet. Vad det målet egentligen innebär behöver man nog läsa både psykologi och filosofi för att förstå.

Slutsats

Jag har inte svarat på frågan jag ställde i början av inlägget. Jag försökte kvantifiera i ett tidigare utkast av inlägget hur lång tid det skulle ta att bli bekant, förtrogen och skicklig i olika vetenskapliga discipliner. Men, den uppskattningen var inte så tillförlitlig. Så...jag får helt enkelt säga att jag inte riktigt vet hur lång tid det tar att bli tillräckligt vetenskaplig säker på vilken politik som är bäst. Men min gissning är att det tar längre tid än hur lång tid Zach Weiners uppskattar det tar för att bli verkligt duktig på något.

 

Fast, om man bara vill ha en tillräckligt bra översikt för att förstå vad alla pratar om när det gäller politik, då tar det nog bara ett år eller två (beroende på hur snabbt man läser).

Vad går det politiska spelet ut på egentligen?

I boken The Logic of Political Survival beskriver författarna politik som ett spel där spelets främsta aktörer (de som bestämmer vem som har makt över staten) antas vara ute efter materiellt välstånd. Den här bilden är något snäv, dock. Här tänkte jag ta upp några andra observationer om människor i det politiska livet och mina egna tankar. 

Min slutsats - vilket kommer från ett ekonomiskt perspektiv - är att det politiska livet är irrationellt. De politiska lösningar som finns på vissa problem är relativt dåliga; folk hyllar en viss ideologi, men vägrar följa den logiskt; och de flesta är ute efter att svartmåla sina motståndare istället för att hitta ett sätt att sluta vara politiskt involverade med varandra. En vän gjorde liknelsen mellan politik och att vara fast i ett fångarnas dilemma, vilket låter rätt likt. Jag minns inte om han sa detta också, men det går att lägga till att ingen förstår att det är ett sådant spel man spelar, eller att det finns andra som är möjliga. 

Men, nu går jag händelserna i förväg. Vad har då andra sagt om människan och politik som verkar belysa dess dynamik?

People go funny in the head when talking about politics.  The evolutionary reasons for this are so obvious as to be worth belaboring:  In the ancestral environment, politics was a matter of life and death.  And sex, and wealth, and allies, and reputation...  When, today, you get into an argument about whether "we" ought to raise the minimum wage, you're executing adaptations for an ancestral environment where being on the wrong side of the argument could get you killed.  Being on the right side of the argument could let you kill your hated rival!

- Eliezer Yudkowsky, Politics is the Mind-Killer

When we study sage grouse or elephant seals in their natural habitat, we can be fairly sure that they are striving to maximize their long-term reproductive success. But it is much more difficult to make the same claim for human beings. People strive for something, certainly, but it is usually money or power or security or happiness. The fact that they do not translate these into babies is raised as evidence against the whole evolutionary approach to human affairs. But the claim of evolutionists is not that these measures of success are today the tickets to reproductive success but that they once were. Indeed, to a surprising extent they still are. Successful men remarry more frequently and more widely than unsuccessful ones, and even with contraception preventing this from being turned into reproductive success, rich people still have as many or more babies as poor people.

- Matt Ridley, The Red Queen: Sex and the Evolution of Human Nature (längre citat)

It is contended that the desire to expand wealth in the face of scarcity underlies the evolution of rules, including moral norms. People "rationalize" their behavior as moral by adopting beliefs which reduce the costs (psychic or tangible) of achieving their objectives.

- Bruce Benson, Endogenous Morality (recension)

Public-choice scholars have long argued that voting is instrumentally irrational because the probability that a single vote will change the outcome of an elec- tion is nearly zero. Dennis Mueller made the point well when he noted that “the probability of being run over by a car going to or returning from the polls is sim- ilar to the probability of casting the decisive vote. If being run over is worse than hav- ing one’s preferred candidate lose, then this potential cost of voting alone would exceed the potential gain” (1989, 350).

- Cecil E. Bohanon och Norman van Cott, Now More Than Ever, Your Vote Doesn't Matter

Civics teachers talk as if politics is about policy, that politics is our system for choosing policies to deal with common problems.  But as Tyler Cowen suggests, real politics seems to be more about who will be our leaders, and what coalitions will rise or fall in status as a result.  Election media coverage focuses on characterizing the candidates themselves – their personalities, styles, friends, beliefs, etc.  You might say this is because character is a cheap clue to the policies candidates would adopt, but I don’t buy it.

The obvious interpretation seems more believable – as with high school class presidents, we care about policies mainly as clues to candidate character and affiliations.  And to the extent we consider policies not tied to particular candidates, we mainly care about how policies will effect which kinds of people will be respected how much.

- Robin Hanson, Politics isn't about Policy

If the people never avail themselves of the opportunity to overturn what was done initially without their consent, they may thereby reveal only that people who have been fed thin gruel for a long time get used to eating it and even come to consider it nutritious. In less metaphorical terms, my claim is that ideological change is often path-dependent: where a dominant ideology stands and where it is most likely to go in the future depend significantly on where it has been in the past.

Bearing in mind this aspect of political, social, and economic dynamics, we may come to understand better how, for example, in each decisive episode in the great transformation of America's political economy between 1900 and 1950, "first it happened and then they consented," and afterward the people looked back on these episodes not so much with regret as with pride and a sense that the nation had overcome great challenges.

- Robert Higgs, Democracy and Fait Accomplis

This picture of the voter was largely corroborated in the behaviouralist revolution, when sociologists and political scientists began asking people questions about politics. To their dismay, they found that the typical voter is not the ideal citizen of classical democratic theory, but largely ignorant about matters political. A majority of voters have little knowledge about policy issues, lack a coherent ideology and are unable to distinguish between party programmes (Berelson et al.. 1954/1956: ch. 14; Campbell et al, 1960: chs 8–10; Converse, 1964).

- Lars Udehn, The Limits of Public Choice

Power does not flow from the person who administers orders. A command is inconsequential, it's ignored, or laughed at. Obedience is the real foundation of misplaced power. It is in fact the chain of obedience - not the chain of command - the cumulative force of cowardly, and compliant citizenry which allow some men to take control.

- The Chain of Obedience

Special interest politics is a simple game. A hundred people sit in a circle, each with his pocket full of pennies. A politician walks around the outside of the circle, taking a penny from each person. No one minds; who cares about a penny? When he has gotten all the way around the circle, the politician throws fifty cents down in front of one person, who is overjoyed at the unexpected windfall. The process is repeated, ending with a different person. After a hundred rounds everyone is a hundred cents poorer, fifty cents richer, and happy.

- David Friedman, The Machinery of Freedom

New studies show existence and positive purpose biases.  First, we presume that what exists is better than what is not. ... Second, we presume the universe is designed to achieve broad positive purposes. ...For social institutions, these biases combine into a perfect storm: we assume our social institutions are well designed to achieve laudable broad purposes, rather than being more accidental arrangements where we each achieve private purposes holding constant others’ behavior.

- Robin Hanson, Status Quo Institution Bias

Dessa citat följer inte en röd tråd utan pekar ut områden i politiken (och lite hur det är att vara människa) som ändå är rätt så viktiga. Min bild är byggd på dessa observationer, men den är tyvärr också ungefär lika spretig.

Det första som är värt att konstatera är att vi människor har en hjärna som är utvecklad till att sköta politiska allianser som är helt annorlunda än de vi stöter på idag. Vi har vissa värden och beteenden inskrivna i hjärnan, som formas av sociala institutioner, men vi har ingen intuitiv förståelse av våra sociala institutioner. Det finns inte direkt någon fullständig vetenskaplig förståelse av det politiska spelet (och om man läser de bidrag som kommit borde de flesta undvika att ge sig in i spelet). När man då går in i det politiska spelet, då ger man sig in i ett spel som man inte helt förstår. Varför går man in i det då? Därför att man spelar andra spel, just de som man blivit "hard-wired" att följa.

Min enda slutsats är, återigen, att politik är ett spel som inte är värt att spela. En rationell individ borde ganska snabbt komma fram till att dennes egen frihet har ett givet värde, men också att andras frihetärvärdefull. (Den är vacker, dessutom.) Det finns därmed ett prima facie skäl till att undvika politik (så som spelet spelas nu, åtminstone).

The Logic of Political Survival - Kritik av modellen

Politikens grundläggande spel går ut på, enligt författarna till The Logic of Political Survival, att staten beskattar sin befolkning, och att statens ledare fördelar skatterna mellan honom och den maktbas som håller honom vid makten. Maktbasen får antingen privata eller kollektiva varor. Ibland kanske maktbasen vill byta ledare, men en individuell medlem kan vara avskräckt från att göra det, ifall staten producerar mest privata varor och det är relativt låg sannolikhet att en enskild medlem kommer att fortsätta vara med i maktbasen under en ny ledare.

De viktigaste resultaten i den här modellen illustrerar författarna med den här bilden:

Man kan också sammanfatta det såhär: (1) Väldigt stora vinnande koalitioner är bra; (2) Ju större vinnande koalition i förhållande till selektoratet, desto bättre – samt tvärtom; (3) med större W och W/S så har ledaren mindre pengar att använda för egna syften.

Detta är alltså modellen författarna använder sig av. Men, hur väl stämmer den överens med verkligheten? Nu har jag gått igenom några av de viktigaste delarna i den här teorin, så nu tänkte jag ta tillfället i akt och komma med lite kritik. En del antaganden som görs – som att ledaren på egen hand bestämmer vilken politik som skall föras – är små och går nog lätt att ändra på utan att resultaten i modellen ändras mycket, så att den lätt kan vara till egen användning för att förstå hur politiken fungerar. Det finns också vissa begränsningar i modellen, som att den bara skall tänkas kunna förutse system där den vinnande koalitionen är mindre än 50%+1 av selektoratet, alltså där den vinnande koalitionen är mindre än eller lika stor som en majoritet. Detta innebär inte att modellen inte undersöker samhällen där ett parti åtnjutit stort stöd bland befolkningen. Regeln gäller även där, för, som sagt, dvk syftar på det minimum av individer som krävs för att hålla en ledare vid makten. Ett parti som åtnjuter 80% stöd bland folket får igenom lika mycket politik som det som åtnjuter 40%, ifall det bara krävs 30% för att hålla makten. Men, modellen begränsas, vilket inte gör modellen (som modell) värdelös. Men man kan fundera över dess validitet om den säger sig försöka förklara en logik av vissa parametrar, men att modellen helt slutar fånga logiken när en parameter når ett godtyckligt värde. Kanske skrev författarna något mer om det i boken, men i mina anteckningar finner jag ingen förklaring.

Bortsett från dessa relativt små och förenklande antaganden samt begränsningar i modellen, vad finns det för problem med författarnas modell av överlevnadens logik inom politik?

Är selektoratet bestämt av samhället eller av ledaren?

Författarna tar upp Sovjetunionen som ett exempel på en stat med en relativt liten vinnande koalition (formellt sett, runt 3-5% av befolkningen), men med ett gigantiskt selektorat: mer eller mindre alla myndiga i landet. Det här exemplet passar dock inte riktigt in i den modell de lagt upp, där selektoratet antas vara bestämt av någon annan än ledaren. I Sovjet verkar dock selektoratet ha varit till viss del bestämt av maktägarna – vilket författarna själva säger!

Systemet i Sovjet fungerade såhär: alla myndiga hade rösträtt i ett riggat val, det riktiga valet av ledaren gjordes inom det kommunistiska partiet (där ledaren behövde ca hälften av rösterna), men det var svårt att komma in i partiet. Som författarna säger: ”Anyone in the selectorate had the potential to become a party member, but only a few were chosen.” (s. 53) Men, eftersom valet av ledaren förs inom partiet, borde inte den gruppen vara selektoratet? Den borde det, men då hade modellen förutspått att Sovjet var en relativt bra stat, eftersom W/S var rätt så bra (hälften!), och inte en plågoande för den ryska befolkningen.

Problemet som författarna undviker att tackla är problemet som uppstår ifall ledaren får möjlighet att välja vilka som är med i selektoratet. Författarna anspelade på detta när de beskrev hur de kinesiska kejsarna valde att ha eunucker till sin maktbas. Men, har ledaren en sådan här möjlighet lär man få ett ganska uselt resultat i politiken, även ifall W är jättestort och W/S är 1. Vilket ger en ganska enkel moral: betrakta alla politiska organisationer där de i toppen har kontroll över vilka som får vara med och välja ledare, som utmärkta ställen för korruption.

Vad är en offentlig vara egentligen?

Författarna definierar en offentlig vara väldigt löst, vilket de är ärliga med. Men, det här innebär ett väldigt stort teoretiskt problem; för, om det inte är helt klart vad en offentlig vara är, hur kan man empiriskt undersöka ifall en stat tillhandahåller offentliga varor, eller privata varor för att hålla kontroll över befolkningen? Om man kikar på politik utifrån statens perspektiv (som ett levebröd för byråkrater, politiker och deras vänner) är det ganska klart att den vill ha kontroll över viktiga institutioner i samhället – som skolorna, universiteten, domstolarna, militären, polisen etc. - vilka, av en konstig slump, råkar vara samma organisationer som de flesta föreställer sig är de som producerar offentliga varor. (Kolla in A Theory of the Theory of Public Goods.)

Det verkar som att författarna, med offentliga varor, menar något i stil som ”Vad vi tror är viktigt för samhället”, men då öppnar sig en helt ny dimension av det politiska spelet som kan helt förändra spelet att de gamla reglerna om W och W/S nog inte helt stämmer. För, ifall folket tror att kommunism, exempelvis, är en bra sak, då kommer det att produceras, oavsett om det är en offentlig vara eller inte.

Vi kommer alltså nu in på logiken om ideologier och dylikt, och hur de styr folks beteenden, samt hur folk formar nya ideologier och förändrar de nuvarande. Måste då staten producera en politik som är vänlig för utveckling, eller för befolkningen i stort? Inte nödvändigtvis. Författarna noterar även detta som att i demokratier konkurrerar politikerna om att genomföra ”visionen” om vad folket har för idé om vad som är gott. Men de poängterar inte hur väldigt viktigt denna logik är, vilket dock Bryan Caplan gör i The Myth of the Rational Voter.

Vad händer när staterna är pyttesmå?

Författarna till LPS applicerar sin teori främst på dagens stater, i de förhållanden som finns nu. Det är en god idé, för att visa vad modellen är kapabel att göra, men det skulle också vara intressant att se hur väl modellen fungerade om man antog att staterna var mindre. Detta kanske kan ses som att göra modellen onödigt mer komplicerad, men inte så. För, under en lång tid av Europas historia så var staterna mycket mindre än vad de var idag, och då secession verkar vara en väldigt rationell politik kommer det nog att bli mer populärt i framtiden. Alltså, det finns såväl historiska som framtidsoptimistiska skäl att kika på hur deras modell skulle fungera med mindre stater. Vad skulle effekten av detta bli?

Helt klart så kommer fokuset att flyttas till den grupp som tidigare inte hade mycket att säga om politiken, nämligen folket. I princip alla skattebetalare. Varför kommer deras agerande att påverka politiken mer? Jo, för med mindre stater kommer det att bli lättare för vanliga producenter att flytta och leva under en annan regim än där de just nu lever. (Med producenter tänker jag på arbetare, entreprenörer och kapitalister – fast det lär bli olika mycket lättare för grupperna, mest lättast för arbetare, sedan entreprenörer och sist kapitalister.) Ju lättare det blir att flytta mellan olika stater, desto större vikt kommer statens institutioner att vara för att bestämma hur många som väljer att flytta till en, eller annan, stat.

Detta måste statens ledare ta hänsyn till. För att sitta kvar vid makten skall de ju tillfredsställa en vinnande koalition med skattemedel de tar från folket. Men om folket lätt kan flytta någon annanstans måste ledaren ta hänsyn till deras val, för att fortsätta få in pengar till skattkassan. Ifall ledaren misslyckas med att anpassa politiken till denna ”power of exit” finns det en risk att en utmanare tar över istället. Ett medel som ledare genom tiderna har använt sig av för att behålla sin skattbas är att sätta upp hinder för emigration – tänk på Sovjet och de andra kommunistiska staterna. Men, vad händer ifall detta medel inte är tillräckligt – ifall gränserna är svåra att patrullera, ifall folk rätt billigt kan spara ihop pengar för att skaffa en flyktplan, ifall folk utomlands vill hjälpa folket som är inspärrade? I så fall måste ledaren anpassa statens institutioner så att de lockar till sig tillräckligt många producenter för att ledaren skall ha tillräckligt mycket pengar för att tillfredsställa sin vinnande koalition. Alternativt måste staten reformeras, ifall statens institutioner inte matchar andra staters institutioner, ifall de inte är minst lika bra i producenternas ögon.

Vad är det då producenterna bryr sig om? Jo, de bryr sig om åtminstone två saker: privata varor för sig själva, och offentliga varor (dels för egen skull, samt för att de vill att andra skall ha det bra). Exakt vilken mix av privata och offentliga varor som de vill ha är nog kulturellt, genetiskt och individuellt bestämt. Det avgörande är sinnelaget, och vad man vanligtvis tänker på när man gör den här typen av val. Om individerna tänker främst på sitt egenintresse (så som man själv vill uppnå sina mål vad de än må vara) lär ledarna fokusera på att erbjuda bra privata varor och verkliga offentliga varor åt dem. Men om individerna tänker på andras uppfattning av vad ens egenintresse borde vara lär ledarna vilja producera mer offentliga varor, som författarna tänker sig dem (statlig rättssäkerhet, infrastruktur, utbildning o.s.v.), men det ändras ju givetvis efter vad andra människor tycker är vettiga offentliga varor. I båda fallen lär ledarna åtminstone satsa mer på öppenhet och att helt strunta i att ge ut privata varor till den vinnande koalitionen. Särintressen inom staten lär alltså försvinna, vilket är bra.

Detta gäller dock bara allt annat lika – ledaren borde tendera att satsa mindre på privata varor till sin vinnande koalition (och förändra den vinnande koalitionen för att kunna göra det) – och med antagandet att staterna inte tjänar på att sätta upp gränshinder. Historiskt och i nutiden finns det ju sådana hinder, helt klart, men gissningsvis blir de svårare att upprätthålla med mindre stater. Men, även i nutiden finns det nog en effekt av att staten är liten (vilket gäller för alla små stater som faktiskt finns idag).

Sammanfattning

Sammanlagt kan man säga att den logik av agerande inom politiken som författarna försöker modellera inte låter sig fullständigt fångas. Det finns fler dimensioner som man behöver ha i åtanke för att förstå hur politiken fungerar. 

Denna kritik kan formuleras starkare och det genom att säga att författarna förleder en genom att hänvisa så mycket av politiken till just storleken av den vinnande koalitionen, och dess förhållande till selektoratet. I Sovjet var det ju inte dessa variabler som var viktigast för att förklara vad som hände där, utan just att partiet hade makt över staten helt och hållet; de var sin egen vinnande koalition. Och i demokratier är politiken så otroligt styrd av känslor, utspel och misssämja att vikten inte alls handlar om att skapa verkliga offentliga varor, utan att bara tillfredsställa en viss grupps intressen (vilka nog inte har den kostnad författarna antar att offentliga varor har).

Men, är man bara klar på dessa klara begränsningar i modellen kan det vara värt att studera den lite närmre. Om inte annat för att ansatsen verkar vara helt rätt - nästan logiskt nödvändig! - och för att det kan vara en ansats man kan fortsätta spinna vidare på. Utöver ansatsen ser jag att förklaringen varför folket i maktbasen är något försiktiga med att byta ledare och till att autokrater därmed har lätt att sitta kvar vid makten länge är några av de viktigaste från boken. Boken ger sammantaget ett rätt bra mentalt verktyg för att få en bättre och vidare förståelse av hur stater fungerar. Men den ger inte en fullständig förståelse, givetvis.

The Logic of Political Survival - Spelets vinnare

Det politiska spelet går för en ledare ut på att sitta kvar vid makten så länge som denne finner det enklare att uppnå sina mål som ledare, än som icke-spelare i politiken. Det verkar som att det finns gott om människor som vill spela spelet, och det är nog en viss sorts människor som söker sig till det yrket, så man borde förvänta sig att ledare vill sitta vid makten så länge som möjligt. Vilken sorts ledare är det då som sitter kvar längst vid makten?

Författarna av The Logic of Political Survival besvarar den här frågan genom att ta upp två listor på ledare. Först en lista på de ledare som styrt över ett samhälle med grundläggande friheter, rangordnat efter hur hög tillväxt det var i landet medan ledaren styrde. Den andra listan tar upp de ledare som suttit längst tid vid makten. (CL står för civil liberties och PR för political rights.)

Vad säger då dessa listor? Jo, de ledare som varit bäst med att inte förstöra för människor och styrt över relativt vänliga regimer, de har blivit belönade med att få sitta ett väldigt kort tag vid makten. I genomsnitt har de suttit sex år som ledare över sin stat. Detta ger en hänvisning om att relativt bra politik inte nödvändigtvis belönas för ledaren.

De ledare som dock lyckats med att hålla sig vid makten ett väldigt bra tag, hur väl gick det för de samhällen under deras styre? Tja, för elva av de tjugofem länderna så finns det ingen data över hur mycket välståndet ökade då, och för de andra så gick det upp med ca fyra procent per år. Samtidigt var folket förtryckta rejält. Vilket ger en klar sensmoral: som ledare över en stat behöver man inte nödvändigtvis föra en bra politik för att behålla makten ett bra tag.

Varför är det så egentligen? Förklaringen är densamma som lyfts fram tidigare i boken: ledare över stater med små vinnande koalitioner har det ganska lätt; så länge de tillfredsställer en liten grupp kommer de att klara sig väl. Den stora risken för en sådan här autokrat finns under de första åren när denne skall välja vilka som skall ingå i dennes maktbas. Då finns det en viss risk att ledaren gör fel - dissar fel elit, ger inte ut tillräckligt mycket gåvor till underhuggarna eller något sånt - och då kan en utmanare komma och göra statskupp. Men, har ledaren väl suttit vid makten ett tag, lärt känna medlemmarna av sin maktbas och hur mycket de behöver för att vara nöjda, då kommer de att kunna sitta ett bra tag vid makten. Korruption är ledordet för dessa ledare.

Intressant nog visar författarna på statistik som säger att ledare över stora W-stater också ökar sin sannolikhet att sitta kvar vid makten om de har viss korruption inom staten. Men, inte i närheten av vad autokraterna gör.

Det hela är en ganska dyster aspekt av det mänskliga samhället. Som tur är kommer nog hela det här politiska spelet att försvinna i framtiden (till förmån för andra, roliga, spel).

The Logic of Political Survival - Statistiska test av modellen

Empiriska tester av samhällsvetenskapliga hypoteser är svåra att genomföra. Såhär är bilden jag har av hur ekonomerna gjorde förr. Före runt 1950-talet verkar testerna ha bestått av vanlig statistik; ekonomerna skrev väldigt många rapporter om hur industri X fungerade, och hur hushållen i stadsdel Y klarade sig. Det verkar vara väldigt smart att samla in så mycket spridda data som möjligt, för att sedan se till att den modell man skapar inte förutspår just motsatsen av vad som faktiskt hände i historien. Men någonstans vid mitten av förra seklet gick ekonomer över till att försöka bevisa och motbevisa sina hypoteser genom att påvisa statistiska samband mellan vissa ekonomiska variabler. Om man kan tro på Russ Roberts skall dessa överlag inte vara särskilt övertygande, ens bland ekonomer. Nuförtiden finns det dock andra tester som används för att undersöka om någon hypotes stämmer eller inte. En är att försöka efterlikna något samhällsfenomen på en pytteliten skala och bjuda in studenter för att spela det spelet. Ifall de spelar det ungefär som hypotesen förutsäger att människor borde göra det i verkliga livet borde det ge ett litet, om än inte stort, stöd för att hypotesen är rimlig. (Kolla även in några andra intervjuer som Russ Roberts gjort med folk om ekonomiska teoriers och hypotesers tillförlitlighet.)

Författarna av The Logic of Political Survival använder sig av historiska exempel för att stödja sin hypotes, men i de två kapitel av boken som är explicit till för att testa modellen (kapitel 4 och 5), använder de sig av statistiska test. Det vill säga, de försöker hitta olika mått på viktiga variabler i deras modell (främst storleken av den vinnande koalitionen och selektoratet) och se hur väl dessa korrelerar med andra mått (som på välståndsutveckling eller politisk korruption) vilka modellen har definitiva förutsägelser om. Ett sådant test, om det genomförs rätt, verkar rimligtvis, allt annat lika, ge stöd åt eller säga emot en hypotes. Datan författarna använder sig av är dock väldigt grov, vilket de försvarar med ett rimligt argument:

We believe it is better to test a theory with crude data than not to test it at all. It is possible, however, that others may have too little confidence in our approximations of the results that rely on those variables. We hope that such disagreement will motivate the search for better ways to estimate the institutions with which we are concerned. The theory, of course, stands on its own merits, rising or falling in its explanatory power as a function of its logical implications and the precision and stringency of empirical assessments. (s. 133)

Gott så! Men, det finns några uppenbara problem med deras test, utöver att deras mått är grova. Och det är vad deras mått egentligen mäter! För, data på W (den vinnande koalitionen) och S (selektoratet) är inte direkt givna – förutom möjligtvis i demokratier och andra styrelseskick där den formella strukturen på hur staten fungerar är nedtecknad och bestämd. Men i autokratier där man byter ledare genom väpnade konflikter eller genom arv (och då med lite spel bland eliten för att kräva ett annorlunda styre av den nye kungen, som det fungerade under den monarkiska svenska staten) så finns det olyckligtvis ingen bestämd uppfattning av hur stor den vinnande koalitionen är. (Jag tror dock att, åtminstone för svenska staten, så kan man luska ut vad selektoratet var ganska väl för en längre period, men det är nog inte värt någons jobb i nuläget.)

Så, i nuläget har författarna ingen möjlighet att göra en fullständig uppteckning av hur stora W och S var i historiska stater genom en direkt mätning. Istället för att satsa mer på en historisk analys av något enstaka fall (vilka de ändå lyckligtvis strör ut igenom boken), gör de....något annat. De vet om att deras modell förutsäger att i en stat med liten W så skall X inträffa. Som mått på W tar de då ett mått på X. Mer exakt; de förväntar sig att i en stat med stort W kommer det vara högre konkurrens om att vinna makten, och tvärtom i en stat med litet W. Hur väl konkurrensen till tronen är därmed måttet på hur stort W är.

When XRCOMP – that is the competitiveness of executive recruitment – is larger than or equal to code 2, another point is assigned to W. An XRCOMP code of 1 means that the chief executive is selected by heredity or in rigged, unopposed elections, suggesting dependence on few people. Code values of 2 and 3 refer to greater degreees of responsiveness to supporters, indicating a larger winning coalition. (s. 135)

Vad är problemet med detta? Problemet består i att om man kommer fram till en proxy av W på det här sättet så gör man det antingen på ett eller annat sätt. Antingen får författarna fram det här sambandet genom att utgå från sin modell, eller så utgår de från det på något annat sätt. Oavsett vad så har de gjort ett hopp i resonemanget; de har aldrig bevisat att större W innebär mer konkurrens och att göra vad ens supportrar säger, utom genom sitt eget resonemang. Men, hur testar de då sin modell? Jo, genom att börja med att anta att ett av dess förutsägelser redan stämmer. Men, när de väl gjort det, testar de inte längre sin modell. I bästa fall testar de sin modell plus ett resonemang (att W leder till något specifikt) som är otestat. Alltså, i värsta fall är testet meningslöst, och i bästa fall måste man också genomföra ett annat test för att se om W korrelerar med ökad konkurrens och dylikt. I det andra fallet är det inte nödvändigt att det stämmer, alltså.

Men, det kanske stämmer rätt så väl? Det låter rätt så rimligt (förutom när S är lika med W eller väldigt nära W), för när en ledare skall erbjuda något åt en liten församling vet alla i den församlingen om att de lätt kan bli petade från församlingen som får de små varorna. Nu resonerar jag ju mig fram till detta genom att använda den påstådda logik som författarna får fram. Och, om man kan lita på den logiken att ta sig fram från modellen till en proxy för en variabel i den, har man inte redan då utgått från att ens teori stämmer? Här skulle jag vilja ha sett mer direkta bevis från historien.

Andra mått som författarna använder sig av är inte heller helt uppenbara. Som mått på S har de bl.a. ett mått som delar in regimer i tre grupper: de som inte har en lagstiftande (folklig) församling, de vars församlingar väljer ledare genom börd eller där ledaren väljer församlingen och de vars församlingar väljer en ledare genom val. En stat med ett parlament som är valt av ledaren har inte nödvändigtvis ett större S än en stat där det inte finns något parlament alls; om ledaren väljer vilka som ingår i S då borde ju S vara otroligt lågt ändå.

Vad finner då författarna med sina grova test? Jag är inte så säker på att resultaten är givande pga skälen ovan, men, då jag ändå skrivit ned dem kan jag ju lika gärna ta upp dem. I korthet kan jag säga att de flesta test visar på att proxyvärdena för modellen korrelerar rätt väl med de variabler som de borde korrelera med. Inte alltid, men oftast. I texten nedan så pratar jag om W och S som om författarna mätte detta direkt, vilket inte stämmer. Så, kom ihåg att lägga in [mått på hur väl politiker följer önskemålen från sin maktbas] och [halvtaskig storlek på vilka som får rösta], så har du ett rätt så bra resultat.

Resultaten av testen

De jämför ca 100 olika länder mellan 1960-99 i hur mycket W och W/S korrelerar med folks inkomster samt hur mycket de sparar, investerar och konsumerar. Det sista har man dock bara data från 1970-90. I en regression med värdena för W och S visar analysen att ju högre W desto högre inkomst, investering och sparande samt desto mindre konsumerande. W/S ger samma resultat. Värre är det dock med S. Enligt modellen borde ett lands inkomster, investeringar och sparande sjunka när den blir större, samtidigt som konsumtionen ökar. Men i de två tester som gjordes med S som variabel stämde detta enbart i hälften av fallen. Författarna menar att detta beror på ett bias i rapporteringen som kommer av att alla stora S måste vara stora W och därför uppstår ett fel i datan, och av att stora S tenderar att mer än vanligt rapportera investeringar och sparande (de undersökningar som gett flest fel). Deras bevis för detta är intetsägande för min del, och ingen länk ges för att stötta deras tes, så jag ställer mig tvekande till att deras slutsats håller här. Table 4.1

I en regression av per capita BNP med W, S, W/S och några andra variabler får författarna fram att W och W/S statistiskt signifikant korrelerar positivt med ett lands välstånd. Den, väldigt grova och därmed inte så jättetrovärdiga statistiken, visar att ett land med max i W borde förvänta sig ha mellan 2,4 till 2,9% högre tillväxt än ett land med lägst W. Detsamma gäller för W/S. Men resultaten för S är inte statistiskt signifikanta; man kan inte utesluta att resultatet (som stämmer med teorin) inte lika gärna uppkommit genom slump.

Siffrorna ser inte ut att vara så intressanta här, då siffrorna för investeringsgrad säger att ett land som går från att inte investera något till att investera allt bara får en ökning i tillväxten på 0,2%. Det verkar inte rimligt, så därför kan jag inte lita på resten av deras resultat. Table 4.4

Ett annat intressant test gjordes i nästa regression där författarna kollar ifall förändringar i W skapar minskningar i välfärd, på kort och lång sikt. Resultatet är att inkomsterna sjunker de första två åren och sedan börjar de stiga igen. Testet för att det skulle stiga igen var statistiskt signifikant i två av tre fall, vilket är helt okej. Table 4.5

Författarna mäter kleptokrati genom att ta skillnaden i utläggen för vad en stat betalar och hur mycket de får in; utgångspunkten är att skillnaden hamnar i diverse politikers fickor. De visar att deras modell stämmer väldigt väl med teorin; ju högre W och W/S, desto mindre pengar går till kleptokrater, men ju högre S desto mer går till dem. I en större regression undersöker författarna även om statsbistånd (u-landsbistånd) är korrelerat med ökad kleptokrati, vilket det var. Table 4.7 och 4.8

När det gäller att testa ifall staterna följer logiken i hur de producerar offentliga varor stöter författarna på ett litet problem: det är inte givet vilken offentlig vara som staten producerar. Men det finns ändå vissa saker som verkar vara betydelsefulla för de flesta, och som stora W-stater tenderar att producera mer av än små W-stater.

Civil liberties, political rights, transaparency, peace and prosperity are among the most important public welfare enhancements that any government can provide. (s. 179)

Modellen visar sig även stämma när det gäller transparens inom staten och vad gäller maktägarnas möjlighet att undvika föra landet i krig. Stora W-stater har större transparens samt undviker krig och små W-stater har dåligt med transparens och tenderar att kriga oftare.

The Logic of Political Survival - Krig och fred

I The Logic of Political Survival diskuterar författarna inte enbart inrikespolitik utan även utrikespolitik. Och en av de viktigaste frågorna här är den om krig och fred, vilken författarna försöker förklara.

Två synsätt på krig

I början av kapitlet om krig och fred citerar författarna från The Art of War av Sun Tzu och ett tal av Caspar Weinberger, försvarsekreterare åt Ronald Reagan. Dessa herrar diskuterade båda krig och hur dessa skulle utföras, men deras beskrivningar skiljde sig något åt. Dessa skillnader beror inte bara på kulturella skillnader, utan också i hur deras regimer såg ut. Så här såg Sun Tzu på hur man skulle föra krig, där han levde:

When you engage in actual fighting, if victory is long in coming, the men's weapons will grow dull and their ardor will be dampened. If you lay siege to a town, you will exhaust your strength, and if the campaign is protracted, the resources of the sate will not equal the strain. Never forget: When your weapons are dulled, your ardor dampened, your strength exhausted, and your treasure spent, other chieftains will spring up to take advantage of your extremity. …

The skillful general does not raise a second levy, neither are his supply wagons loaded more than twice. Once war is declared, he will not waste precious time in waiting for reinforcements, nor will he turn his army back for fresh supplies, but crosses the enemy's frontier without delay. The value of time – that is, being a little ahead of your opponent – has counted for more than either numerical superiority or the nicest calculations with regard to commissariat. …

Now, in order to kill the enemy, our men must be roused to anger. For them to perceive the advantage of defeating the enemy, they must also have their rewards. Thus, when you capture spoils from the enemy, they must be used as rewards, so that all your men may have a keen desire to fight, each on his own. (s. 215)

Och så här såg Caspar Weinberger på hur USA skulle kriga:

First, the United States should not commit forces to combat overseas unless the particular engagement or occasion is deemed vital to our national interest or that of our allies. That emphatically does not mean that we should declare beforehand, as we did with Korea in 1950, that a particular area is outside our strategic perimeter.

Second, if we decide it is necessary to put combat troops into a given situation, we should do so wholeheartedly, and with the clear intention of winning. If we are unwilling to commit the forces or resources necessary to achieve our objectives, we should not commit them at all. …

Third, if we do decide to commit forces to combat overseas, we should have clearly defined political and military objectives. And we should know precisely how our forces can accomplish those clearly defined objectives. And we should have and send the forces needed to do just that. …

Fourth, the relationship between our objectives and the forces we have committed – their size, composition, and disposition – must be continually reassessed and adjusted if necessary. Conditions and objectives invariably change during the course of a conflict. When they do change, then so must our combat requirements. ...

Fifth, before the US commits combat forces abroad, there must be some reasonable assurance we will have the support of the American people and their elected representatives in Congress. … We cannot fight a battle with the Congress at home while asking our troops to win a war overseas, or, as in the case of Vietnam, in effect asking our troops not to win, but just to be there. (s. 216)

Strategierna som de båda lägger fram skiljer sig något åt, som författarna noterar.

Sun Tzu's perspective can coarsely be summarized as follows: (1) satisfying moral law ensures domestic support; (2) war must be swift; (3) resources should be sufficient for a short campaign that does not require reinforcements or significant additional provisions from home; and (4) distributing private goods is essential to motivate soldiers to fight. (s. 216)

Weinberger's doctrine does not emphasize swift victory, but rather a willingness to spend however much victory requires. He contends that if the United States is not prepared to commit resources sufficient to win, it should not get involved at all. Here he argues for great selectivity in choosing when to risk war. At the same time he recognizes that once commited, victory may take a long time and that, therefore, there must be regular reassessment of objectives in light of evolving circumstances. He endorses a preparadness toraise a larger army and to spend more treasure if warranted by subsequent developments. (s. 217)

Dessa skillnader visar att det finns (minst) två sätt att kriga. Ett som fokuserar på snabba segrar, och ett som fokuserar på att satsa allt för att vinna. Enligt förattarna kommer dessa inställningar till tack vare två olika institutioner. Den första är karakteristiskt för en liten W-stat och den andra för en stor W-stat; för en stat med stor, respektive liten, maktbas. Men hur får ledarna olika incitament när det gäller att kriga? Skillnaden mellan hur vissa länder krigar belyser författarna genom att utgå från (det analytiska) problemet med ”den demokratiska freden”. 

Den demokratiska freden

Det verkar som att demokratiska stater tenderar att inte kriga med andra demokratiska stater. De empiriska bevisen för denna tendens är väldigt stark, enligt författarna. Detta påstående, tillsammans med andra regelbundenheter gällande krig bygger den lilla teoribildningen som kallas för TheDemocratic Peace. Den här försöker författarna förklara med sin egen teori. Hur gör de det?

Assume two nations, A and B, are engaged in a dispute. The national leaders must decide whether they are prepared to start a war in the hope of achieving their objectives or rely insteaad on a negotiated settlement. If one side initiates a war, then oth leaders must decide how much of an effort ot make to achieve military victory in the war. By this we mean the proportion of available resources a leader is prepared to allocate o the war effort rather than to other purposes. Obviously, leaders who dedicate large quantities of resources to the war are more likely to win, but at the cost of not having those resources available to reward themselves or their supporters. The citizens receive payoffs based on the outcome of the crisis – be it a war or a negotiated settlement – adn the rewards that accrue from resources not consumed in the war effort. Given these payoffs, the winning coalition decides whether they would be better off retaining their current leader or whether they would be better off replacing her. (s. 224-225)

I deras modell över hur krig går till föreställer sig författarna att det finns två länder och två ledare som hamnar i en konflikt med varandra. För en ledare med en stor vinnande koalition så gäller det att producera offentliga varor. Att förlora ett krig skulle innebära att massa resurser läggs ned på en negativ offentlig vara och måste därför undvikas; förlust innebär stora problem för den demokratiska ledaren.

Ledaren med en liten vinnande koalition ställs också inför ett problem ifall denne förlorar ett krig, men inte för att denne förlorar kriget per se. Istället är dennes problem, jämt och ständigt, att kunna ge ut tillräckligt mycket privata varor till en liten elit. Har ledarna bara tillräckligt med pengar för att tillfredsställa den här gruppen spelar det ingen roll ifall krigen misslyckas. Detta innebär att de kan lägga ned pengar på osannolika kampanjer, och misslyckas, men fortfarande behålla makten.

Detta, menar författarna, är varför demokratier inte krigar med varandra, medan autokratier gör det samt att demokratier och autokratier krigar med varandra. Alltså, två demokratiska ledare vet om att den andre är beredd att satsa allt på att vinna ett krig, vilket gör utgången högst osäker, och därför är det inget som någon av ledarna vill satsa på. Autokratiska ledare borde också vara försiktiga med att kriga med demokratier, men jag vet inte om det stämmer eller inte. Autokratiska ledare är åtminstone sinsemellan relativt oförsiktiga med att kriga med varandra, vilket dock öppnar en fråga för min del: varför anlitar inte autokratier lönnmördare oftare? Vore inte det ett bra sätt för att se till att en annan ledare inte attackerar det område en ledare besitter? Nåja, det är nog inte en alltför viktig fråga.

Jag är annars inte helt övertygad av författarnas framställning varför autokratier krigar eller inte här. Det är säkert så att det handlar om pengar, men jag är osäker på resultatet. Alla ledare borde vara intresserade av att vinna krig, och även om det finns skillnader undrar jag om de verkligen är så markerade av de institutionella incitament författarna pekar på. Det kanske finns viktigare faktorer, som hur lätt det är att plundra, eller möjligheten för de olika generalerna att komma med löften under kriget, kostnaden att hyra eller tvångsrekrytera soldater o.s.v. 

Men, jag har inga argument mot det grundläggande argumentet, att demokratiska och autokratiska har olika incitament till att kriga eller inte kriga. Frågan är bara om detta incitament är så starkt.

The Logic of Political Survival - Spelets gång

Det fundamentala i det politiska spelet är att maktägarna tillskansar sig resurser från andra, men för att kunna behålla makten måste de fördela resurserna till sin maktbas på ett sätt så att dessa är nöjda och inte väljer en annan person till att styra staten. En teori över hur stater fungerar borde åtminstone kunna förklara hur mycket skatt maktägarna (och staten) tar från folket, och till vem/vilka skattepengarna delas ut till. Detta försöker författarna till The Logic of Political Survival att förklara genom att beskriva den incitamentstruktur som det politiska spelets deltagare står inför.

Som jag tog upp i förra inlägget finns det alltid problem när man försöker beskriva en modell av hur verkligheten förväntas fungera. Det finns vissa problem med författarnas ansats också, som jag delvis belyser i det här inlägget, men tar upp mer explicit i ett senare inlägg. Jag tror att författarnas ansats i grunden är korrekt – med att man kikar på vad ledaren är tvungen att göra för att behålla makten – men vissa detaljer kanske inte stämmer.

Modellens dynamik

Nåväl, hur ser då den här incitamentstrukturen ut egentligen? Den ser man genom att kika på hur spelets gång tar sig, och hur de olika agenterna i spelet ser på sin position och hur de agerar för att förbättra den. Spelets ordning ser ut såhär:

1. Ledaren bestämmer vilka medlemmar av selektoratet som ingår i den vinnande koalition han behöver för att kunna behålla makten.
2. Ledaren bestämmer hur mycket pengar som staten skall ta från medborgarna, hur mycket av detta går till honom samt hur mycket av det går åt till att producera privata och offentliga varor. (De privata varorna går enbart till folket i den vinnande koalitionen.)
3. Utmanaren presenterar samtidigt sitt förslag om beskattning, fördelning av denna och vilka som skall ingå i hans maktbas. Utmanaren måste locka minst en person från ledarens maktbas; annars förlorar inte ledaren makten.
4. Selektörerna väljer i vilken vinnande koalition (om någon) de vill hamna i. Ledaren tappar makten ifall denne inte får ihop en vinnande koalition; ifall han har mindre än fullt hus; ifall utmanaren lockat till sig minst en från ledarens vinnande koalition, har sitt eget hus fullt och ledaren inte har det.
5. Om ledaren vinner implementeras dennes politik och sedan körs spelet på igen, och en ny utmanare ”dyker upp”.
6. Om utmanaren vinner implementeras dennes politik i en transitionsomgång, där utmanaren bestämmer vilka som skall få vara med i dennes koalition – vilket inte behöver vara samma personer som han föreslog i steg (3). Därefter slutar utmanaren vara utmanare och blir istället ledare. Och spelet börjar om på (1).

Den här representationen är inte helt realistiskt; politik i autokratier sker exempelvis inte alls så öppet som den här modellen implicerar. Det lär inte vara helt säkert hur stor en vinnande koalition är, förutom i de spel där man försöker gå efter formella regler för staten.

I modellen så kommer alla involverade att maximera sina preferenser, och agera rationellt, givet institutionernas begränsningar (och enligt spelteoretikernas definition av rationalitet, vilket har sina problem). Detta innebär att ledaren kommer sitta kvar vid makten (då denne har övertag över utmanaren), men att denne och utmanaren föreslår samma politik. Ifall det är helt klart hur spelet slutar kommer utmanaren att föreslå den politik som maximerar nytta för den (minimala) vinnande koalitionen, och för att inte förlora sin position kommer ledaren att föreslå samma politik. Den här delen av modellen verkar ge samma sorts resultat som den mer traditionella modellen av demokratiska val, medianväljarteoremet.

Givetvis är det så att en ledare ibland förlorar makten, men detta beror på ett misslyckande från dennes sida att tillfredsställa sin maktbas tillräckligt mycket (eller anpassa sig till förändringar i vilka som kommer att kunna vara i selektoratet i framtiden). Att tappa makten är lika mycket ett misslyckande som det är för en kriminell att bli tagen av polisen; det är i vanliga fall inget man satsar på att uppnå.

Utifrån den här modellen, och antagandena om hur agenterna agerar, kan man komma fram till något om vilken sorts politik som kommer att produceras? Författarna menar att de kommit fram till två viktiga principer – hur mycket som spenderas på privata och offentliga varor och hur mycket som går till ledaren och resten av det politiska skiktet – som jag beskriver nedan.

Hur många offentliga vs. privata varor delar ledaren ut?

Om man nu måste ha en stat är det väl bäst att den bygger sin verksamhet på att, med de medel de tagit från folket, gör det bästa möjliga för folket. Detta innebär att ledaren ”producerar” offentliga varor, vilket antingen är en skattesänkning eller någon speciell vara som det – på något plan – skulle vara bättre att staten producerade. Alltså, antingen så tar staten inga pengar från första början, eller så tar den pengar eftersom den kan göra bättre saker med de pengarna än vad folket på egen hand kan göra. Offentliga varor kan alltså räknas som något, för samhället, överlag positivt. Privata varor är det däremot bara särintressen som tjänar på, och de är därför överlag dåliga.

Av det som staten tar in i skatt, hur mycket läggs på privata och offentliga varor – d.v.s. på relativt dålig och relativt bra politik? Den enkla regeln är att, allt annat lika, ju större den vinnande koalitionen är, desto mer offentliga varor kommer att delas ut. Förklaringen till detta är rent ekonomisk; man kan få ut ett större värde totalt sett av offentliga varor per enhet än vad man får från privata varor. Ledaren måste producera offentliga varor, för att om denne beslutar att inte göra det, kommer en utmanare att erbjuda att göra det. Eftersom många av de offenatliga varor som en stat kan producera (”protection of property rights, the rule of law, transparancy, protection of human rights, national security, and education”), förväntas öka välståndet i samhället, borde stora-W stater också ha högre tillväxt än små-W stater.

EDIT: Jag glömde att nämna en annan viktig faktor också. Nämligen att en offentlig varas "nytta" är konstant för alla i den vinnande koalitionen, oavsett hur många som ingår i den, och att med ett konstant skatteuttag så får de i den vinnande koalitionen mindre och mindre nytta av skattepengarna, om de får ut det i privata varor. Tänk dig att staten tar en miljon kronor och skall dela ut till två supportrar, som får en halv miljon kronor var. Säg nu att det är tio supportrar, som får 100 000 var. Ju fler personer i maktbasen, desto mindre får man av de privata varorna. Nyttan av en kollektiv vara är däremot konstant, mer eller mindre oberoende av hur många som åtnjuter den. Detta leder till att den vinnande koalitionens nytta ser ut på följande sätt när den blir större och större:

Allt detta innebär att det blir viktigare att vara med i den här koalitionen ju mindre den är; ju större den är desto mer av skattepengarna går till offentliga varor som gynnar alla i samhället.

Hur mycket pengar kan ledaren behålla för sig själv vs. dela ut till sina supportrar?

Vad vill en selektör ha? En selektör i den vinnande koalitionen (W) vill ju, som vanligt, ha ut så mycket från staten som möjligt (enligt modellen). Och säg att ledaren behåller lite väl mycket av skattepengarna för sig själv, vad kan en enskild selektör göra? Han kan stötta en motståndare, som lovar att ge selektörerna i den nya vinnande koalitionen (åt en ny ledare) mer privata varor!

Men, detta är inte så lätt. En medlem från W måste dock vara övertygad om att denne verkligen kommer att vara en del av nästa W som utmanaren sätter ihop. För, det är ju möjligt att utmanaren inte låter koalitionsmedlemmen med i den nya gruppen! För, utmanaren har ju möjlighet att söka stöd ifrån alla selektörer, varför skulle han välja just de som stöttade den nuvarande ledaren? Säg att det är det mest rationella att göra, även så finns det en viss risk att utmanaren inte tar med alla selektörer i gamla W i den nya W. Så en koalitionsmedlem borde vara försiktig med att byta lojalitet, beroende på hur viktigt det är att vara med i den gruppen. Detta innebär inte att det är omöjligt för utmanaren att skapa en ny vinnande koalition; denne måste ju få stöd på något sätt, men det är osäkert exakt vilka som kommer fylla den funktionen. Historien visar många exempel på utmanare som inte varit lojala till den maktbas som förde fram honom från första början:

History is littered with examples of challengers who, once in control, pushed aside those who helped them come to power. Franz von Papen of the Centre Party recommended to President Paul von Hindenburg that he call on Adolf Hitler, leader of the Nazi Party, to become chancellor and form a new German government in January 1933. Papen expected that he and other relative moderates could control Hitler and use him to continue their role in the government. Instead, Hitler cut out the other parties as he subverted the Weimar constitution. (s. 60)

Alltså, det finns en risk att inte få ta del av statens beskattning om man byter sida. Den här risken är proportionerlig med den vinnande koalitionens relativa storlek till selektoratet. Alltså:

• Är koalitionsgruppen stor i förhållande till selektoratets storlek har koalitonsmedlemmarna liten lojalitet till ledaren.
• Är koalitionsgruppen liten i förhållande till selektoratet har koalitionsmedlemmarna stor lojalitet till ledaren.

Författarna kallar förhållandet mellan maktbasen och selektoratet för lojalitetsnormen (W/S); ju större W är i förhållande till S, desto större risk är det för en individuell medlem i maktbasen att byta stötta en utmanare. Även ifall utmanaren kan komma med jättemånga bättre förslag, som att minska statens storlek, så vill inte folk riskera att bli petade och därför kommer den dåliga politiken att bestå.

Ledare har länge känt till detta och vill egentligen ha en maktbas som de själva utser, en maktbas som är beroende av ledarens gunst för att kunna leva som denne gör.

The risk of exclusion from a challenger's long-term winning coalition drives loyalty to the current leader. Not surprisingly, leaders have tried to choose followers with the greatest risk of exclusion because they are the most loyal. Finer (1997, 788) stresses exactly this point in his discussion of why Chinese emperors during the Tang dynasty came to rely on eunuchs:

In these circumstances [after the rebellion of An Lu-Shan from 756 to 763 AD], the emperors could look for loyal service to one source and one alone – their eunuchs. For eunuchs were absolutely and unconditionally loyal to the emperors. This indeed is true, not only for the Chinese Empire, but for all the others that used the services of eunuchs – Persia, late Rome, Byzantium. Eunuchs had neither lands nor fortunes nor families to fall back upon. To the generals they were half-men, to the mandarins guttersnipes with neither the breeding nor the education of a gentleman. The Emperor, therefore, was their sole support and they lived or died, rose or fell, entirely by his favour.

Further, eunuchs could not usurp the emperor because they could not father sons to establish dynasties; they could be members of a winning coalition, but never leader. Not surprisingly, some Chinese parents castrated their sons and sold them to the authorities so that they might rise to a powerful position (Finer 1997, 787). (s. 66-67)

Den här lojaliteten är starkare i stater med små koalitioner än i de med stora, vilket innebär att ledare över små-W stater tenderar att behålla makten längre än ledare över stora-W stater. Detta beror på att i de senare konkurrerar politikerna om vem som kan bäst producera offentliga varor, över vem det är som kan presentera bäst förslag (vision) över vilket politiskt system som gynnar folket. Även om ledarna producerar några privata varor är det en relativt liten summa, och vikten för att få dessa är inte speciellt stor för den vanliga medborgaren, som inte heller behöver vara rädd för att inte få tillgång till statens resurser.

Men i en autokrati riskerar en koalitionsmedlem väldigt mycket av att byta till en utmanare, och samtidigt kommer ledaren med tiden bli alltmer förtrogen med sin maktbas och vet vad han behöver ge ut för förmåner för att behålla deras stöd. En konkurrent har en mycket svagare position här än i en demokrati, och därför sitter autokraten relativt fast i sin position, medan en demokrat kan bytas ut lite hur som helst.

Slutligen kan jag nämna att modellen också säger något om befolkningsmängden och storleken på den vinnande koalitionen. Ju högre skatten är, desto mindre produktiva blir invånarna; de producerar mindre. Alltså skadar en hög skatt även de som får privata varor av staten. Men ifall befolkningsmängden är stor, och den vinnande koalitionen är liten, kommer det vara mer effektivt för ledaren att ha relativt höga skatter för att ge ut stora privata belöningar till den lilla politiska eliten. Och tvärtom; ju större W är, desto lägre är skatterna – och här måste jag nog tillägga det som många glömmer bort alltid gäller för en ej fullständig modell, d.v.s. - allt annat lika.