Beatrice Ask har ingen koll på det allmänna rättsmedvetandet

Beatrice Ask gick ut i dagarna med att hon tycker att straffen för narkotikabrott skall bli hårdare. Detta efter att högsta domstolen ändrat hur hårt narkotikabrott skall straffas av staten, varpå domstolarna i landet följde efter och började ge ut mer lindriga straff. Konstigt nog sade hon också i intervjun ovan från slutet av 2011 att hon tycker att straffen för narkotikabrott borde följa vad folk i samhället tycker är rimligt:

"...min ambition är att straffen skall vara proportionella och de skall vara begripliga och de skall spegla den uppfattningen allmänheten har om hur allvarliga de här brotten är." (Från 13:02 i klippet ovan.)

Den här ambitionen bryter hon genom att vilja tvinga på folk högre straff. Detta eftersom folk i allmänhet vill ha lägre straff för narkotikabrott enligt undersökningen Svenskarnas syn på straff av Kristina Jerre och Henrik Tham.

De frågade folk vilket straff, om något, och hur hårt det borde vara, man borde få för att ha smugglat 250g heroin. I den första informerade situationen ansåg 20% av de tillfrågade att inget fängelsestraff borde ges ut och 43% av de som ville ge ut ett fängelsestraff ville inte ge ut längre än två års fängelse. Men, i den andra konkreta situation, fick de tillfrågade ännu mer information om fallet och fick diskutera med andra om det. Då ändrade sig ett flertal av deltagarna så att nu ville hälften av deltagarna inte ge ut något straff alls. Från rapportens sammanfattning:

Undersökningen fördes vidare för att se om förslagen till straff skulle förändras ytterligare om mer information kring brottet och de inblandade tillfördes. Fokusgrupperna tog efter filmvisning och diskussion ställning till fallen med narkotikabrott, butiksrån, våldtäkt och gatuvåld. I våldtäktsfallet skedde ingen egentlig förändring. För de övriga tre fallen minskades straffen ytterligare. I fallet med narkotika, som juridiskt sett är ett grovt brott, ville hälften av de svarande ge en icke frihetsberövande påföljd. Detta kan jämföras med domarna som angett över fem års fängelse.

Domarna berättade då vad som skulle vara praxis när de dömde, vilket år 2009 visst var längre än fem års fängelse. Nu så skall ju domstolarna generellt ha börjat sänka de straff de ger ut, men även om man tar det i beaktande finns det en enorm skillnad mellan vad folk säger sig vilja ge ut i straff för ett brott de läst på om och vad domstolarna ger ut i straff idag. Och sedan finns det en ännu större skillnad mellan folks rättsmedvetande och vad Ask tycker är rätt.

Summa summarum: av en infomerad grupp individer vill mer än hälften ge ut ett lägre straff än två års fängelse för narkotikasmuggling. Av en grupp som får diskutera ett konkret fall så vill enbart hälften skicka narkotikasmugglare i fängelse. Idag skickas de i fängelse ett antal år, medan Beatrice Ask vill ha ännu längre straff och säger sig ha ambition att ha straff som är proportionerliga med vad folk tycker är rätt och fel.

Nu bör man dock kritisera studien för att den inte var tillräckligt stor i det senare konkreta fallet, så att resultatet inte är statistiskt säkerställt där. Men, även så pekar resultatet från studien på att vår justitieminister föreslår en politik som går i helt fel riktning med folkets rättskänsla.

Detaljer från rapporten och tankar om ett "allmänt rättsmedvetande"

Här är större delen av sammanfattningen från rapporten:

Det allmänna rätts medvetandet har alltmer lyfts fram i den kriminalpolitiska debatten. Förändringar i strafflagstiftningen berättigas i tilltagande grad genom hänvisningar till vad folket tycker. Vad folkviljan verkligen säger om brott och straff är dock inte särskilt klart.

För att undersöka det allmänna rättsmedvetandet har därför ett forskningsprojekt med datainsamling 2009 genomförts i alla de nordiska länderna. De översiktliga resultaten från den svenska delen av projektet publiceras i denna rapport.

I projektet unders öks i enlighet med internationell forskning tre typer av rättsmedvetande, det generella, det informerade och det konkreta. Det generella eller abstrakta rättsmedvetandet har mätts genom att ett representativt urval i Sverige har fått ta ställning till enkla frågor som ”Är straffen i Sverige är för milda?”. Det informerade rättsmedvetandet undersöktes genom att över tusen människor i en postenkät fick ta ställning till längre beskrivningar av sex olika rättegångsfall och fick sedan utifrån en lista ange vilk et straff man tycker var bäst. Det konkreta rättsmedvetandet, slutligen, studerades genom att 119 stockholmare i olika grupper först fick se en film av en rättegång från något av fyra rättsfall från postenkäten och därefter fick diskutera fallet innan de bedömt lämpligt straff på samma sätt som i postenkäten.

De sex rättsfallen utgjordes av relationsvåld där kvinnan efter skador får uppsöka sjukhus, smuggling av 250 gr heroin...

Undersökningen av det generella rättsmedvetandet visar att svenskarna vill ha hårdare straff. Två tredjedelar anser att straffen är för milda, mer än hälften är generellt för längre fängelsestraff och tre fjärdedelar tycker att våldsbrott bör straffas mycket strängare än de görs i dag. Slutsatsen av denna delstudie tycks alltså vara att en skärpning av strafflagstiftningen och hårdare straff i domstolarna har stöd i befolkningen.

När allmänheten får ta ställning till utförligare beskrivningar av rättsfall blir dock bilden en annan. De svarande har fått ange vilket straff de tror skulle dömas ut i en domstol och vilket straff de själva tycker är rimligt. Dessa bedömningar har sedan ställts mot en bedömning som gjorts av totalt nio domare vid tre olika tingsrätter.

Allmänheten tror genomgående att domstolarna dömer mycket mildare än de gör. Allmänheten föreslår också högre straff i förhållande till vad man tror ges av domstolarna. Detta straff ligger dock i fem av de sex fallen under vad de tillfrågade domarna föreslagit. Särskilt anm ärkningsvärt är skillnaden i bedömningen av narkotikabrottet.

Undersökningen fördes vidare för att se om förslagen till straff skulle förändras ytterligare om mer information kring brottet och de inblandade tillfördes. Fokusgrupperna tog efter filmvisning och diskussion ställning till fallen med narkotikabrott, butiksrån, våldtäkt och gatuvåld. I våldtäktsfallet skedde ingen egentlig förändring. För de övriga tre fallen minskades straffen ytterligare. I fallet med narkotika, som juridiskt sett är ett grovt brott, ville hälften av de svarande ge en icke frihetsberövande påföljd. Detta kan jämföras med domarna som angett över fem års fängelse. 

Frågan blir hur skillnaden mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet ska förklaras? En förklaring är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna – i denna undersökning underskattade allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.

En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i olika länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Dessa ”tilläggspåföljder” kan tolkas på olika sätt. De kan ses som att allmänheten föreslår ett t re delat straff. En del gäller rättvisa och proportion , e n annan del upprättelse av och hjälp till brottsoffret , och en tredje del åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.

Skillnaden mellan allmänhetens och domarnas bedömning varierar med typ av brott i undersökningen. Vad gäller fallen med relationsvåld och våldtäkt ligger allmänheten på samma eller liknande straffnivåer som domarna. I förhållande till den politiska debatten är d ock dessa straffnivåer i domstolarna alltför låga. Domarna har kritiserats för att ligga i den nedre delen av straffskalan, och politiska krav har rests på att hela straffskalan i högre grad ska utnyttjas.

De politiska kraven på skärpta straff tycks inte ha stöd i allmänhetens informerade och konkreta rättsuppfattning. Ett minimiresultat av denna undersökning är att frågan om det allmänna rättsmedvetandet och människors uppfattning om vad som är en lämplig straffnivå bör problematiseras.

En sak som jag tänker är annars att det inte finns något allmänt rättsmedvetande - likt det inte finns någon demokratisk vilja. Folk har helt enkelt alltför olika idéer av hur folk skall behandlas om de smugglar narkotika. Om vi kikar på den informerade situationen först blir detta väldigt tydligt. Såhär blev svaren i den situationen:

Om man tänker sig att straffet är en kontinuitet från [Inget fängelsestraff] till [5 år eller mer] då måste man säga att folket i undersökningen har sina åsikter väldigt jämnt fördelade på skalan. Vad är det "allmänna rättsmedvetandet" i det här fallet? Uppenbarligen kan den ju inte vara vad domarna dömde efter då, men att säga att den ligger på ca 2 års straff i fängelset stämmer bara överens med ungefär lika många som inte vill ha något straff alls.

Fast, när man kikar på den andra konkreta undersökningen finner man väl ett större likhet i svaren:

 Och denna likhet pekar på mer lindriga straff.

Ingen information för drogfritt.nu

 

När jag var ute på facebook igår stötte jag på bilden ovan som gjorde mig lite smått irriterad, på två sätt. Dels för att den överdriver enormt, eller bara är diffus och oklar, men främst för att den förmedlar bilden - som är så vanlig bland förbudsivrare - att det är drogen som såg till att du hamnade i fängelset, istället för att det är lagarna om droger, i kombination med att man tar droger, som orsakade det.

Det var gruppen drogfritt.nu som lagt upp bilden och på deras sida beskriver de sitt syfte:

Drogfritt.nu - insamling så att barn och ungdomar får droginformation.

Då de verkade vara en organisation som stöttar narkotikaförbudet och vilseleder folk om droger, så att de också stöttar förbudet, tänkte jag att de behövde få lite information från andra sidan. Jag la upp en kommentar där igår som de svarade på i morse. Men när jag gav ett svar på det raderade de tråden. Jag ogillar att information försvinner, speciellt när jag lagt ned lite tid på att skriva ned det, så här kommer de tre kommentarerna från tråden (från minnet). 

Det jag skrev först:

Det är verkligt bra att ni satsar på att informera barn och ungdomar om droger. Här kommer lite information som kan vara nyttig att ha med:

"So here, in a word, a most sober, solemn, even a sombre word, is what I know: yum. Ecstasy is delicious. Or, put it another way, Ecstasy is delicious and I recommend highly, loudly and long that everyone whose health does not contraindicate or preclude its ingestion, ought to ingest it. Go out, I admonish you, all of you, hit the streets or collar that neighbourhood kid, drum up a contact, do a deal, repair thyselves home, soften the lights, put on some music - the best stuff - pour yourself a pitcher of ice water, perhaps two, keep a tin of Altoids handy, as well as a tube of Vicks inhalant and a couple of packs of mineral ice, make yourself comfortable, lie back and... swallow. An hour from now, perhaps less, you are going to experience something that shall forever change such time as remains to you on this earth. You are going to experience something that is, every second of it, delicious - deliciously, positively, unprecedentedly w-o-n-d-e-r-f-u-l."

- Confessions of a middle-age Ecstacy eater

[Något, som jag glömt.] Jäkligt synd att det här inlägget kommer att tas bort om ett tag.

drogfritt.nu svarar:

Hej Carl! Vi är många här som brukat droger förr. Och visst ger det en god känsla i början av ett bruk, annars skulle ingen fortsätta med droger. Men det finns ju även många negativa sidor av att använda ecstasy. Är det något som du använder regelbundet? Var ditt inlägg till för att uppmuntra barn och ungdomar att pröva drogen?

Mitt svar:

Hej! Visst är det så att det går att missbruka alla droger och för väldigt många är det väldigt lätt att börja missbruka vissa droger. Jag har bara använt ecstasy några gånger, men jag håller med författaren ovan om att alla - som inte skadas av det hälsomässigt (vilket barn torde göra) - borde pröva på det. Det är inte en helt ovanlig uppfattning bland de som använder det att mdma är bra för en:

"I've never heard anybody say to me 'Meth-amphetamine improved my life, I'm a better person for having used Meth-amphetamine', same with cocaine, I know lots of people that like to use cocaine, but I've never heard anyone try to claim that cocaine is good for you. With MDMA, lots of people think that the drug improved their life, and continue to think that after they've stopped using it. Thats whats astonishing."

- Mark Kleiman, professor på UCLA, Ecstasy Rising

Så, det är inte rationellt att sprida uppfattningen att man aldrig skall testa droger, då det uppenbarligen finns vissa droger som gynnar väldigt många. Det är också problematiskt då man lär sig att prata om Droger, istället för att prata om cannabis, heroin, khat och alkohol m.m. Sådant propagerande hjälper nog även till med att sprida felaktiga uppfattningar om droganvändning, vilket leder till en politik där människor behandlas som smittbärare så hemska att de måste låsas in i fängelse. 

Ett exempel på det senare:

drogfritt.nu ser sig själva som att de bara vill skydda barn från de skadliga effekterna av narkotika, och det är ett bra mål. Men när de eftersträvar det målet vilseleder de barn om drogers för- och nackdelar så att dessa barn senare växer upp och har en helt fel bild av vad narkotika handlar om, och senare stöttar ett krig mot sina medmänniskor som är katastrofalt.

Ett alternativ till att försöka vinna en politik byggd på vilseledning: Towards a Culture of Responsible Psychoactive Drug Use.

To Serve and Protect - Annat intressant från boken

Så, nu när jag gått igenom alla tolv kapitel av Bruce Bensons To Serve and Protect tänkte jag ta upp två saker till från boken. Först, i det här inlägget, kommer lite blandade lösryckta citat som är väldigt intressanta i sig. Sedan, i nästa inlägg, tänkte jag ta upp några recensioner från vetenskapliga journaler om boken.

Två intressanta citat om det sinneslösa kriget mot folk som använder vissa droger, och hur pengar kan spenderas bättre på att hjälpa missbrukare istället för att uppräthålla drakoniska lagar:

Many of the problems now facing the criminal justice system arise at least in part because of the criminalization of the sale and consumption of various drugs, for instance (Benson 1994b; forthcoming, a; Rasmussen and Benson 1994; Benson and Rasmussen 1994b, 1996a, 1996b), a problem that apparently could be more effectively handled with treatment-based programs than with punishment-based programs (Benson and Rasmussen 1994a, 1994b). (s. 47)

A recent Rand corporation study suggests that another dollar spent on drug treatment is seven times more effective at reducing cocaine use than another dollar spent on criminal justice drug control activities (Rydell and Everingham, 1994). These researchers suggest that reducing criminal justice expenditures on drug control by 25 percent and doubling treatment offered to users would reduce cocaine use and save $2 billion. Thus, even if controlling drug use is the goal, the current level of criminal justice investment in drug control is clearly excessive. (s. 139)

Vem är det som efterfrågar detta vansinniga krig egentligen? Är det folket, eller är det så att det är särintressen som styr politiken, vilken folket senare bara anpassar sig till?

Another explanation for the trends in the reallocation of local police resources over the 1984–89 period is that powerful interest groups demanded the war. It would be surprising if this were not the case, since as Chambliss and Seidman conclude, “every detailed study of the emergence of legal norms has consistently shown the immense importance of interest-group activity, not the public interest, as the critical variable” (1971: 73). Similarly, Rhodes points out that “as far as crime policy and legislation are concerned, public opinion and attitudes are generally irrelevant. The same is not true, however, of specifically interested criminal justice publics.” (1977: 13). (s. 140)

Att hjälpa till med att fånga brottslingar är dyrt för brottsoffret i dagens USA, vilket är ett tydligt statsmisslyckande:

The cost to victims of reporting a crime and then cooperating with prosecution can be staggering. “In contemporary America, the victim’s well-being and fair treatment are not the concern of the criminal justice system or any other institution. The victim has to fend for himself every step of the way” (McDonald 1977: 298). In addition to the initial loss to the criminal, victims face the costs of cooperating in the prosecution, including (1) out-of-pocket expenses such as transportation, baby-sitting, parking, and so forth; (2) lost wages in order to meet with prosecutors and appear in court, often through several delays; (3) considerable emotional and psychological costs brought on by having to confront an assailant or endure a defense attorney’s questions; (4) a great deal of frustration with bureaucratic indifference, delays, the need to tell the same story to several different bureaucrats, and so forth; (5) considerable uncertainty about the outcome of cooperation, because of the likelihood of court dismissals, plea bargaining, light sentences, failure of offenders to appear, and prison crowding that leads to early release; and conceivably (6) retaliation by the offender, in case he or she is either unsuccessfully prosecuted or not confined for very long. (s. 54)

Om man jämför det privata borgensystemet med det offentliga så har man ett ganska bra allt-annat-lika-fall som visar marknadens överlägsenhet:

One estimate puts the fugitive rate for defendants on private bail at 0.8 percent after three years (Reynolds 1994b). Thus, release under private bond does not reduce the probability of prosecution very much. The same cannot be said for the private market’s public-sector counterpart. The public alternative to the bail system had its origins in the mid-1960s with the goal of helping those accused of nonviolent crimes who could not afford to post a bond themselves. However, “it rapidly evolved into an indiscriminate release mechanism to cap the jail population. It has failed miserably to accomplish any of its aims.” The system is administered by tax-funded pretrial release bureaucracies. Its costs are high. For instance, administering the Harris County, Texas, pretrial release program cost an average of $356 per defendant in 1992 (Reynolds 1994b: 18, 19). This agency had one staff employee for every sixteen defendants being supervised, compared to one staff person for every eighty-seven defendants supervised by one of the private bail- bonding companies in Harris County. ...

Estimates indicate that about 27 percent of the defendants supervised by pretrial release agencies initially do not appear in court (Reynolds 1994b; Carlisle 1992; Bureau of Justice Statistics 1990; Sorin 1986), and such programs have an 8 to 10 percent fugitive rate after three years. However, pretrial release programs tend to release the prisoners who are most likely to appear, leaving the remainder to be dealt with by private bail bondsmen (Carlisle 1992; Bureau of Justice Statistics 1990; Sorin 1986). And significantly, only about 14 percent of those released under a private bonding arrangement initially fail to appear (Bureau of Justice Statistics 1990: 9). Furthermore, as noted above, these private bail bondsmen have a fugitive rate that appears to be less than 1 percent, compared to the 8 to 10 percent for the public alternative (Reed and Stallings 1992: 5).7 This probably reflects the fact that public police officers are responsible for pursuing fugitives, rather than private bounty hunters, but public police officers rarely do so in any active way. They have neither the incentive nor the resources to pursue such fugitives. The most common way for the public police to capture pretrial release fugitives is in routine traffic stops when they check to see if the driver is wanted (Reynolds 1994b: 19). Thus, many urban counties have more than fifty thousand fugitives from pretrial release programs, and nationally the number probably exceeds a million (Reynolds 1994b: 19). (s. 58-59)

Den amerikanska polisen verkar inte göra ett speciellt bra jobb överlag:

Public police currently perform many duties beyond crime control. Criminologist Abraham Blumberg suggests that approximately 80 percent of police resources are used up in what he refers to as “social-worker, caretaker, baby-sitter, errand-boy” activities (1970: 185). A 1990 Bureau of Justice Statistics survey of state and local police departments (Reaves 1992a: 4) bears this out, reporting that police have responsibility for many activities that may not deter any crimes or produce any arrests: 96 percent of the surveyed departments were responsible for accident investigation, over half performed the community’s telephone and radio emergency communications and dispatch services (e.g., 911 services) for all emergency response agencies (fire, ambulance, search and rescue, etc.), 43 percent had animal control duties, 33 percent did search and rescue, 18 percent had emergency medical services, 18 percent provided court security, 14 percent did civil defense, 10 percent provided civil process serving, and so on. A similar survey of sheriffs’ departments (Reaves 1992b) notes that these agencies are even more likely to have non-law-enforcement functions to perform. (s. 277)

Det är inte drogerna i sig som orsakar problemen

På Svenska Dagbladets sidor kan man läsa om hur den bolivianska narkotikapolisen arbetar för att förstöra koka-odlingar som används för att göra kokain. Artikeln tar intressant upp att koka-odling är lagligt i landet (om man har licens) och att landets president, Evo Morales, kämpat för att få bort drogen från FN:s lista över narkotikaklassade preparat. Detta har inte gått vägen, delvis tack vare svenska politiker som anser sig ha rätt att bestämma över människor i andra länder:

Kokan har i tusentals år använts i Anderna, till religiösa riter eller för att ge energi och stilla hunger. En kopp kokate vid magknip dricker de flesta bolivianer. Enligt Evo Morales är kokatuggande en rättighet för det bolivianska folket. Men omvärlden höll inte med. Sverige var ett av länderna som satte sig på tvären och kokan blev kvar på listan.

Artikeln går vidare in på hur kokainhandeln gått från Columbia till Bolivia, efter de stora förstörande insatserna polisen gjorde i det första landet. Här noterar artikelförfattaren att handeln har flyttat av förklaringar som stämmer överens med den ekonomiska teorin av brottslighet:

Det hela tog egentligen riktig fart för ungefär elva år sedan när USA började gödsla pengar över Colombia och senare över Mexiko i kriget mot narkotikan. Drogtransporten till USA blev plötsligt både riskabel och dyr. De colombianska kartellerna började leta alternativ. Lösningen blev Bolivia, ett fattigt land med svaga statliga institutioner och långa men dåligt bevakade gränser.

Artikeln tar även upp många av problemen som finns med att olika maffior styr handeln med droger, och att dessa hamnar i krig med polis. Men, när artikeln går mot slutet, så följer författaren den bestämda svenska linjen och nämner inget om hur brottsligheten och våldet följer, inte enbart från droganvändningen, utan också från att handel med drogen blivit förbjuden! Trots att det nu borde vara klart att detta är belagt av forskningen.

Det är ingen hemlighet att kokan har sina baksidor. Bortsett från att 65 procent av Bolivias koka beräknas gå till kokaintillverkning, med korruption och mord som följd, argumenterar många för att kokan är en av de andinska ländernas största miljöbovar.

Ingen annanstans i artikeln såg jag att staternas förbud har bidragit till den här orsaken, så SvD:s rapportering är inte riktigt fullständig. De tar inte upp hur förbud formar människors beteende, och skriver som om det endast vore konsumtionen av den förbjudna varan i sig som orsakar problemet. Rätt dåligt.

On drugs - Report of the Global Commission on Drug Policy

Nu i dagarna släpptes en rapport från The Global Commission on Drug Policy om den globala narkotikapolitiken som har fått en hel del uppmärksamhet. Istället för de korta analyser som tidningarna ger tänkte jag gå igenom rapporten lite mer noggrannt. Rapporten går att dela in i en analys av dagens politik och kommissionens förslag på hur denna kan förbättras, med målet att skapa förbättring för människors situation.

Dagens problem
Rapporten börjar med att slå fast att dagens narkotikapolitik inte uppnår sina mål, vilka var att uppnå ett drogfritt samhälle och bättre hälsa för folket. På båda områden går det att säga att staternas politik varit ett totalt misslyckande. Trots detta fortsätter de flesta stater med samma vanliga politik utan att undersöka alternativ. Ett annat problem med politiken är att den mäter framgång i hur bra den tillfälliga processen går men inte i slutresultat. Alltså att man mäter framgång i hur många drogproducenter och -konsumenter staten arresterar och hur mycket narkotika staten konfiskerar, istället för att mäta, exempelvis, heroinisters hälsa. Annars påpekar de att harm reduction sågs som ett givet mål när FN först uttryckte sin politik 1961:

Effective policymaking requires a clear articulation of the policy’s objectives. The 1961 UN Single Convention on Narcotic Drugs made it clear that the ultimate objective of the system was the improvement of the ‘health and welfare of mankind’.

Men staterna vill inte använda sig av metoder som har en bevisat positiv effekt på droganvändares hälsa, som sprututbyte, eftersom de då inte visar sig delta lika hårt i kampen mot narkotika. Här i Sverige säger man väl att det går emot politikers irrationella fantasi om ett drogfritt samhälle.

Harm reduction som princip uppfyller däremot ett av de mål som angavs för den tidiga drogpolitiken, nämligen att hjälpa folk, vilket följande tabeller illustrerar.

Dessutom har Nederländerna, Schweiz och England relativt nyligen startat statliga program som ger ut heroin till missbrukare. I alla länder har forskning visat att politiken lett till lägre brottslighet. Detta verkar inte ha gjort heroin till någon populär drog eller något folk drömmer om att ta; i Nederländerna anser ungdomar att heroin är en "återvändsdrog" och mellan 2008 och 2001 minskade antalet heroinister från 28 000 till 18 000. Inte helt häpnadsväckande är det även så att en politik som är utformad för att slå ned på en frivillig handel mellan villiga deltagare leder till mer samhälleliga problem än den politik som är utformad för att enbart hjälpa de som har bekymmer.

These institutional dynamics obstruct objective and evidence-based policymaking. This is more than a theoretical problem – repeated studies[22,23] have demonstrated that governments achieve much greater financial and social benefit for their communities by investing in health and social programs, rather than investing in supply reduction and law enforcement activities. However, in most countries, the vast majority of available resources are spent on the enforcement of drug laws and the punishment of people who use drugs.[24]

Detta beror delvis på de, för politikerna, oförutsedda konsekvenserna av sitt krig mot droganvändare.

These negative consequences were well summarized by the former Executive Director of the United Nations Office on Drugs and Crime, Antonio Maria Costa, as falling into five broad categories:

1. The growth of a ‘huge criminal black market’, financed by the risk-escalated profits of supplying international demand for illicit drugs.
2. Extensive policy displacement, the result of using scarce resources to fund a vast law enforcement effort intended to address this criminal market.
3. Geographical displacement, often known as ‘the balloon effect’, whereby drug production shifts location to avoid the attentions of law enforcement.
4. Substance displacement, or the movement of consumers to new substances when their previous drug of choice becomes difficult to obtain, for instance through law enforcement pressure.
5. The perception and treatment of drug users, who are stigmatized, marginalized and excluded.[21]

Rekommendationer
Kommissionen rekommenderar först och främst politiker att våga öppna debatten om droger, att våga erkänna att deras nuvarande politik inte kommer att uppnå deras mål om ett narkotikafritt samhälle och diskutera alternativ som kan minska problemen förknippat med droganvändning. Sedan menar de att istället för att låsa in användare skall man erbjuda dessa hjälp istället. En sådan avkriminalisering av droganvändning genomfördes i Portugal juli 2001 och flera studier har visat att detta inte lett till någon speciell ökning av droganvändning i landet, utan istället har heroinbruket minskat och rättsväsendet behöver lägga mindre pengar på att jaga användare. I västra Australien avkriminaliserades cannabis och där fortsatte användningen att minska som en rapport kom fram till:

“The cannabis use data in this study suggest that, unlike the predictions of those public commentators who were critical of the scheme, cannabis use in Western Australia appears to have continued to decline despite the introduction of the Cannabis Infringement Notice Scheme.”[30]

Vidare föreslår kommissionen att stater och dess lokala avdelningar skall vara fria från internationella avtal att experimentera med sin drogpolitik. Om man finner att det kostar mindre och ger bättre konsekvenser med en harm reduction-ansats bör denna uppmuntras. Kommissionen föreslår även att den klassificering av droger som stater använder sig av bygger på fördomar istället för vetenskap och bör uppdateras. Den nuvarande ser exempelvis GHB och Ecstacy som några av de mest farliga droger medan studier ser de som mindre farliga.


Andra myter, som att de flesta droganvändare är missbrukare, bör också bekämpas.

När det gäller bekämpning av droghandel med polis pekar kommissionen på forskning som visar att detta tenderar att öka narkotikarelaterat våld.

A group of academics and public health experts based in British Columbia have conducted a systematic review of evidence[45] relating to the impact of increased law enforcement on drug market-related violence (for example, armed gangs fighting for control of the drug trade, or homicide and robberies connected to the drug trade).

In multiple US locations, as well as in Sydney, Australia, the researchers found that increased arrests and law enforcement pressures on drug markets were strongly associated with increased homicide rates and other violent crimes. Of all the studies examining the effect of increased law enforcement on drug market violence, 91 percent concluded that increased law enforcement actually increased drug market violence. The researchers concluded that:

“The available scientific evidence suggests that increasing the intensity of law enforcement interventions to disrupt drug markets is unlikely to reduce drug gang violence. Instead, the existing evidence suggests that drug-related violence and high homicide rates are likely a natural consequence of drug prohibition and that increasingly sophisticated and well-resourced methods of disrupting drug distribution networks may unintentionally increase violence.”[46]

Slutligen manar kommissionen politiker att göra något åt den ohyggliga situationen vi befinner oss i nu.

Act urgently: the war on drugs has failed, and policies need to change now.

There are signs of inertia in the drug policy debate in some parts of the world, as policymakers understand that current policies and strategies are failing but do not know what to do instead. There is a temptation to avoid the issue. This is an abdication of policy responsibility – for every year we continue with the current approach, billions of dollars are wasted on ineffective programs, millions of citizens are sent to prison unnecessarily, millions more suffer from the drug dependence of loved ones who cannot access health and social care services, and hundreds of thousands of people die from preventable overdoses and diseases contracted through unsafe drug use.

Hur blir man NARKOMAN? III

I min sista del av recensionen av Goldbergs bok tänkte jag ta upp en blandning av intressanta påståenden som dök lite varstans i boken. I ingen speciell ordning:

• Det verkar som att det var på 70-talet som tankeplågan "Icke-medicinskt bruk av vissa droger=Missbruk" dök up. I alla fall var det sedan då som statens officiella dokument i regel använde denna definition.
  

• Socialstyrelsen håller med om att cannabis är mindre beroendeframkallande än tobak. I en rapport från 2007 säger de att "[R]isken att utveckla ett beroende av cannabis anses vara låg, under tio procent. För alkohol och annan narkotika anses risken i regel vara högre. Som jämförelse kan nämnas tobak, där risken för beroendeutveckling uppges vara runt 30 procent." (s. 130)

• Enligt en artikel från 50-talet så gillar de flesta inte heroin när de tar det första gången, bara en minoritet säger sig få positiva upplevelser av drogen. En "fältforskare", Geoffrey Pearson, skrev: "Det är faktiskt vanligt att höra att man måste arbeta ganska hårt för att bli beroende av heroin." Istället för att ge njutning direkt, verkar heroin vara mer likt tobak; obehagligt för de flesta som prövar det.

• En forskare, Norman Zinberg, har studerat hur människor kontrollerar sitt droganvändande genom informella och formella regler som användare själva sätter upp. Detta går att jämföra med de sociala regler som finns kring förtäringen av alkohol. Det intressanta var att när han studerade personer som kontrollerade sin användning av heroin hade hälften av de medverkande haft ett tvångsmässigt bruk av heroin tidigare, vilket är ett direkt motbevis till tanken att en missbrukare inte kan vara en brukare. Goldberg refererar även till en bok av Herbert Fingarette som visar att idén inte heller stämmer bland alkoholister.

• Ted Goldberg var på besök på behandlingshemmet San Patrignano i Italien där han observerade att hemmet serverar vin till maten, som seden är där. "Trots att personalen inte övervakar hur mycket man har druckit uppvisar ingen något anmärkningsvärt beteende. Att göra så skulle falla utanför ramen för italienska kulturella föreställningar om vinets verkningar. Men samtidigt serveras inte kaffe efter maten på Italiens behandlingshem. När jag frågade varför blev svaret att kaffe är en drog och det säger ju sig självt att man inte kan ge droger till narkomaner i behandling."

De sista avsnitten i boken var något av en besvikelse. Detta för att Goldberg där diskuterar de ytterst negativa effekterna av arbetslöshet, och då inte bara för dem som p.g.a. detta riskerar bli problematiska konsumenter, men han verkar vara helt obekant med den ekonomiska teorin om arbetslöshet och just varför vi har så hög arbetslöshet i Sverige. Detta verkar leda honom till att, istället för att förespråka avskaffandet av minimilöner och en avreglering av arbetsmarknaden eller sänkta kapitalskatter, förespråka att staten kommer med nya jobb. Nog för att detta kanske skulle fungera, men jag betvivlar att staten kan sätta så många människor i nyttigt arbete (för att de anställda skall känna att de bidrar till ekonomin). Rent politiskt kanske detta är lättare att förespråka, men å andra sidan förespråkar han samtidigt en rejäl omställning i narkotikafrågan.

Hur blir man NARKOMAN? II

I mitt förra inlägg diskuterade jag Goldbergs kritik av den biokemiska förklaringen till varför människor blir narkomaner och hans egen förklaring. I det här inlägget tänkte jag gå igenom Goldbergs kritik av den svenska drogpolitiken. Temat som går igenom kritiken är att staten är mer intresserad av att se ut som att göra något än att faktiskt göra något, vilket stämmer bra med den ekonomiska modellen av politik som Bryan Caplan fört fram. Goldberg verkar hålla med om en liknande syn på människans politiska okunskap när det gäller narkotikapolitik:

Statsvetaren Björn Johnson (s 173) skriver att drogdebatten "oftare präglas av ett ogrundat tyckande och moraliserande än av välunderbyggd och faktabaserad argumentation. Ensidighet och osaklighet är regel snarare än undantag, och vetenskapliga forskningsresultat bemöts offta med utpräglad skepsis - åtminstone när resultaten ifrågasätter de vedertagna föreställningarna på området." I det svenska "kriget mor narkotikan" betraktas nästan automatiskt allt och alla som säger sig vara emot droger som bra, vilket gör det mycket svårt att få fram en saklig granskning av idéer som framförs, och åtgärder som vidtas. Som den danska kriminologen Jørgen Jepsen (1992, s 3) så talande skrev: "Narkotikakriget är också ett krig mot alternativa definitioner och uppfattningar av verkligheten."

"När starka känslor är i svang har förnuftet ingen chans. Narkotikafrågan ger exempel tusenfaldigt."

- Olof Lagercrantz

Vad finns det då, rent konkret, för problem med den svenska drogpolitiken? Ett är att den utgår från att rekreationskonsumtion är den drivande orsaken till att fler blir problematiska konsumenter, vilket leder till tron att ökad rekreationskonsumtion leder till ökad problematisk konsumtion. Detta finns det dock inga bevis för och den tillgängliga statistik som finns, vilken är otroligt bristfällig och, för egen del, inte så tillförlitlig visar på motsatsen! Denna statistik - från gör gällande att under tre tidsperioder i Sverige så har relationen mellan antalet rekreationskonsumenter och antalet problematiska konsumenter endast en gång varit positiv. D.v.s endast en gång har antalet tunga missbrukare stigit samtidigt som antalet rekreationskonsumenter stigit, i de andra två perioderna har de gått i olika riktningar. (Ni får ursäkta den dåliga bilden, har ingen scanner, så jag använde en kamera.)

Om den här statistiken är tillförlitlig eller om Goldbergs tes att vanliga brukare och tunga missbrukare är olika typer, är det dödfött att försöka skapa ett "narkotikafritt samhälle" genom att gå på de vanliga brukarna. I samband med detta kan man se kriminaliseringen av eget bruk av narkotika och de argument som fördes fram för detta. Det sades från politikerna att färre skulle bli beroende med denna politik. Intressant nog har de aldrig undersökt ifall detta stämde. Likt andra uppfattningar om drogpolitikens effekter menar Goldberg att det rör sig om dogma och inte vetenskapligt grundade slutsatser.

Från sina egna observationer av hur det har varit på "Plattan" i Stockholm menar Goldberg att lagen haft negativa effekter på de tunga missbrukarna. Det borde inte vara svårt att tänka sig att man mår sämre ifall risken att man blir störd av någon är högre. På Plattan blev atmosfären bättre när poliserna inte kom och störde scenen så ofta, vilket gav missbrukarna mer utrymme att fundera på sin egen situation. När polisen senare gjorde räder blev storkonsumenterna ännu mer utstötta. "I stället för att minska problemen har polisens störningsverksamhet på gatunivån en stämplingseffekt."

Ett annat problem med statens narkotikapolitiken är propagandan. Monopolisten SR blev beordrade i slutet av 60-talet att inte skicka ut några positiva inslag om droger och skulle ha som mål att verka för att minska konsumtionen i samhället. Vidare krävde staten att alla myndigheter och organisationer som fick pengar från dem skulle ha samma utåtvända politik och felaktiga syn på droger. Folkhälsoinstitutet säger själva att den "information" som gavs till ungdomar under 60-talet var ren skrämselpropaganda och var inte menat att ge ut äkta kunskap om droger och deras effekter. "Sakfel, överdrifter, snedvridningar och skräck präglade det som framfördes under den missvisande rubriken 'information'." De säger sig dock ha förbättrat sin taktik och att de under 90-talet bara gav ut "basfakta" och försökte påverka ungdomars perspektiv på droger. Till vissa del kanske detta stämmer, men till övervägande del finner Goldberg att skrämselpropagandan finns kvar, vilket får stöd av en studie om ANDT-undervisningsmaterial utförd av Folkhälsoinstitutet.

Den mest intressanta kritiken Goldberg tar upp är den offentliga vården av missbrukare. Överlag verkar den vara mindre effektiv än vad jag förväntade mig. Enligt Goldberg finns det bara en övergripande studie som försöker få en helhetsbild över hur effektiva de frivilliga svenska behandligshemmen är. Studien kom ut på sent åttiotal och Goldberg fann dess slutsats anmärkningsvärd:

"Om vi med ett bra behandlingsresultat t.ex. menar att en klient inte ska ha missbrukat narkotika kan vi säga att det gårr bra för cirka hälften av klienterna. Men om vi i ett bra behandlingsresultat också inkluderar att de förutom narkotika inte heller ska ha missbrukat alkohol eller någon annan drog så sjunker andelen lyckade ytterligare till drygt en femtedel. Om vi till detta lägger krav på en socialt integrerad livsföring när det gäller försörjning, boende och sysselsättning kommer vi ner i cirka 15% lyckade falll och om vi slutligen också inkluderar klienternas psykiska status och behov av samhälleliga stödkontakter så är det bara en klient på tio som kan anses som lyckad."

- s. 272

En uppföljning av studien som gjordes åtta år senare kom fram till att 75,2% av de undersökta antingen var döda eller hade registrerats för brott. Totalt sett menar Goldberg att från studien kan man inte säga att det gått bättre för dem som fått behandling än dem som inte fått det. Flera forskare kommer fram till liknande slutsatser.

Tvångsvård verkar inte heller ge speciellt bra resultat enligt Bergmark och enligt professor Arne Gerdner finns det inga klara bevis på att "LVM-vården ger goda resultat eller påtagligt minimerar skadorna av missbruk på längre sikt". Ett flertal studier visar dessutom att dödligheten för heroinister verkar vara extra hög bland de som genomgått tvångsvård.

Slutligen gick Goldber igenom lite kritik som riktats mot Hassela-rörelsen i Sverige. Folk som har varit där har lämnat egna berättelser om hur det var på Flashback, vilket var väldigt läsvärt.

Goldberg är dock positiv till att staten (eller kanske frivilliga organisationer) erbjuder någon form av vård, men att den inte skall ha samma mål eller utformning som dagens system.

Ett tänkbart problem med just den här kritiken är att den kan vara något gammal. Det finns ju en möjlighet att läget blivit bättre sedan 90-talet. Det är dock svårt att tänka sig att den är väldigt mycket bättre, sociala system ändras ju vanligtvis väldigt långsamt.

Föreläsning med Ted Goldberg

Idag var jag på en intressant föreläsning hos Luf som hade bjudit in Ted Goldberg, docent på Stockholms Universitet. Goldberg har gjort sig känd i Sverige för hans kritik av den svenska narkotikapolitiken och synen på narkomaners beteende som ligger bakom den. Hans syn bygger på ca 40 års forskning i frågan, och han har under den tiden själv varit ute "på fältet" bland missbrukande droganvändare för att försöka förstå varför folk blir tunga missbrukare.

Hans föreläsning gick ut på att förklara just detta och gå igenom vad som skiljde sig på hans syn av narkotikaproblematiken och den syn som dagens politiker har. Nu, när det har blivit klart, hur dålig vetenskaplig grund den svenska narkotikapolitiken har, är det extra intressant att se vad som kan vara fel med den. Nu kanske inte allt Ted Goldberg säger stämmer - dock var vissa saker klart uppenbara - men det är värt att ta upp det ändå. Jag blev klart intresserad av att köpa hans senaste bok, Samhället i narkotikan. Men, vad menar Goldberg är fel med den svenska narkotikasynen och vad är hans alternativ?

Kan man bruka narkotika utan att vara missbrukare?
På den här frågan svarar dagens politiker ett klart Nej! Så som riksdagsledamoten Göran Lindblad (m) förklarade det för mig, för något år sedan: "Narkotikaanvändning definieras alltid som missbruk", så handlar det helt enkelt om en ordlek från politikernas sida, som tyvärr alltför många människor köper utan att tänka på det. För Goldbergs del, delar han in narkotikaanvändare i två fack: rekreationsanvändare och problemanvändare. Som namnen antyder använder den förra gruppen olagliga droger på samma sätt som de flesta använder alkohol; som en trevlig del i vardagen eller vid speciella tillfällen. Den senare gruppen är samma typ som kom på besök till skolan för att förklara vilket helvete deras liv var tack vare droger.

Varför blir man en tung missbrukare/problemanvändare?
Enligt Goldberg ser staten orsaken till tungt drogmissbruk som en följd av att man har testat en drog, gillar dess positiva delar, blir beroende och sedan fortsätter för att, även om man är olycklig p.g.a. drogens negativa effekter, så gör drogerna fortfarande att man, för stunden, känner sig bättre. Deras syn är fokuserad på drogen, inte på användarens bakgrund; hade användaren börjat experimentera med en annan drog (som alkohol, exempelvis) så hade inte denne blivit en problemanvändare.

Goldberg hävdar istället att problemanvändning beror på personens psykologiska och sociala bakgrund. Han pekar främst på en trasig barndomsuppväxt, hög tidspreferens och vad det leder till som förklaringar till varför folk blir problemanvändare. Just hög tidspreferens kan jag förstå varför det kan leda till drogmissbruk, då det ger en direkt tillfredställning och eventuella kostnader som kommer i framtiden är inte värda så mycket. Men Goldberg menar att en riktigt dålig uppväxt kan få en människa att tappa värde om sig själv och att denne då tar droger och låter sitt liv gå åt helvete för att hon inte ser sig vara värd ett bra liv. Hon ser sig vara värdelös och därför söker hon göra livet värre för sig. Jag har lite problem med att smälta den tanken, men Goldberg menar att det var det enda han kunde komma fram till efter att ha sett så många människor skada sig själva på så ofantligt korkade sätt.

Leder rekreationsanvändning av en drog till problemanvändning?
Enligt statens narkotikasyn leder fortsatt droganvändande nödvändigtvis, eller högst sannolikt, till att man blir tungt beroende. Att ta droger måttligt och ansvarsfullt är inte möjligt. Goldberg hävdar istället att de olika grupperna söker olika saker med sitt droganvändande, som jag gått in på. Han visade dessutom statistik på hur andelen rekreationsanvändare minskade under 20 år, samtidigt som antalet problemanvändare ökade. (Här gjorde han ett stort fel som inte gjorde om antalen till per capita-siffror, men då antalet problemanvändare nästan dubblades på 10 år, och befolkningsmängden ökade med kanske 10%, spelar det ingen roll.) Alltså, om rekreationsanvändare tvunget blir problemanvändare, hur kan antalet problemanvändare öka, när det finns färre rekreationsanvändare?

Han hävdade dessutom att andelen problemanvändare var ungefär lika i Sverige som i Nederländerna, men att de hade en mycket större andel rekreationsanvändare. Detta var nog det mest intressanta och ideologiskt sprängfyllda från Goldbergs föreläsning; om andelen problemanvändare inte ändrar sig beroende på narkotikalagstiftning, då är det ett underliggande problem som följer med all drogpolitik. Detta innebär att frågan istället skjuts över till om man kan straffa folk som tar droger för nöjes skull. Droglagstiftning blir då en ren moralistisk lag; droger är förbjudna enbart för att hindra folk från annorlunda njutningar, men det leder inte till att färre blir tunga missbrukare.

Intervjuer med Ted Goldberg: Granskat, Slitz
Några av Ted Goldbergs debattartiklar: Nio av tio klarar av att testa narkotika, Urinprov ingen lösning, Det är inte narkotika som skapar knarkare