Den skillnad man kan göra politiskt

Om man undersöker hur väl världsekonomin fungerar, tillväxtpotentialen som finns i relativt fria samhällen, de teknologiska möjligheter som ligger ganska nära i tiden, ökningen och tillgängligheten av kunskap och hur mycket enklare det blir att samordna projekt så verkar två saker vara väldigt troliga.

Det första är att det mänskliga samhället kommer att bli mycket rikare och att inom ett halvsekel kommer i princip alla samhällen att ha minst den välfärd som finns i det svenska samhället idag. Förhoppningsvis kommer det att gå ännu snabbare. Alltså, välfärd är inget statiskt och hur rika och fattiga olika samhällen är idag är inget som är bestämt för evigt. Kina må ha varit det fattigaste samhället i världen (åtminstone ett av de värsta) under början av 1960-talet, men under de senaste 10 åren har deras välstånd mer än dubblats.

Ett argument mot att det här skulle kunna ske är att jordens resurser håller på att ta slut. Det här påståendet kan nog bara tas på allvar för att man hört det upprepas så många gånger. När man betänker att människan bara skrapat på den allra översta ytan på jorden för att få fram resurser så ser man att det argumentet är ihåligt. Ett viktigare motargument är det att de energikällor vi använder oss av skulle kunna ta slut inom kort. Men detta stämmer inte heller. För just idag finns teknologin för att låta kärnkraftverken fungera i, kanske några miljarder år. Från Wikipedia:

A breeder reactor is a nuclear reactor capable of generating more fissile material than it consumes[1] because its neutron economy is high enough to breed fissile from fertile material like uranium-238 or thorium-232. Breeders were at first considered superior because of their superior fuel economy compared to light water reactors. Interest in breeders reduced after the 1960s as more uranium reserves were found, and new methods of uranium enrichment reduced fuel costs.

Breeder reactors could in principle extract almost all of the energy contained in uranium or thorium, decreasing fuel requirements by nearly two orders of magnitude compared to traditional once-through light water reactors, which extract less than 1% of the energy. This could greatly damp concern about fuel supply or energy used in mining. In fact, with seawater uranium extraction, there is enough fuel for breeder reactors to satisfy our energy needs for as long as the current relationship between the sun and Earth persists, about 5 billion years (thus making nuclear energy as sustainable in fuel availability terms as solar or wind renewable energy)

Det senare är dock omtvistat. Just nu används inte dessa reaktorer så mycket för att de inte är lika ekonomiskt snåla som vanliga reaktorer (trots att de är mer effektiva i användningen av bränslet). Och även om dessa reaktorer inte skulle börja användas, så lär man i dagens högskolor ut att nästkommande generation kärnkraftverk skall kunna använda thorium så att vi har energi i kanske 100 000 år till, vilket jag hörde från Niclas.

Och om vi bara har energi kan människan göra vad som helst. Möjligtvis även förstå kroppen så väl, så att vi kan byta ut de föråldrade celler vi har med nya fräscha stamceller, så att vi håller oss friska och slipper den fruktansvärda sjukdomen som kallas för åldrande. Eller använda genmanipulation för att få bort cancer. Ingressen från de här två artiklarna ger en extra försmak över vad dagens vetenskap tror vi kan göra i framtiden:

Researchers from The University of Nottingham have demonstrated how a species of flatworm overcomes the ageing process to be potentially immortal. The discovery, published in the Proceedings of the National Academy of Sciences, may shed light on the possibilities of alleviating ageing and age-related characteristics in human cells.

In a perfect world, we could eat to our heart's content without sacrificing our health and good looks, and now it appears that maybe we can. Mice with an extra dose of a known anti-cancer gene lose weight even as their appetites grow. Not only that, but according to the report in the March issue of the Cell Press journal Cell Metabolism, the animals also live longer, and that isn't just because they aren't getting cancer, either.

Även om vi inte når det stadiet kommer världens samlade produktionsförmåga bli fenomenal så att man bara behöver arbeta några timmar om året.

Den här utvecklingen sker idag, och kommer nog att fortsätta även om vi inte kan få leva i helt fria samhällen innan dess, eller vilket favoritsamhälle du helst skulle vilja leva i. Vilket får mig till den andra saken som verkar trolig att det inträffar. Och det är just att vi kommer att kunna välja fritt hur vi vill leva våra liv i framtiden, med ytterst få begränsningar utöver de basala att inte kränka folks rättigheter. De främsta begränsningarna som kommer finnas i framtiden kommer vara säkerhetsaspekter ifall vi blir odödliga; de som gillar att riskera sina liv för skojs skull kommer nog inte få sin rättighet att göra det respekterad om deras vänner väl inser att de kanske försvinner för evigt, och att de då i samma evighet kommer att veta om att deras vänner inte är där.

Men om vi bortser från dessa mindre inskränkningar kommer framtiden att vara mycket mer frihetlig än idag. Ju rikare vi blir desto lägre kommer kostnaden för att seasteada vara. Och ju bättre kommunikationsteknologin blir, desto fler kan nås av det praktiskt liberala budskapet. Och med det följer även möjligheten för oss libertarianer att gå samman och verkligen göra något för att skapa ett fritt samhälle.

Om detta nu stämmer, att världen blir rikare och att det inte finns några praktiska hinder för oss, eller våra barnbarn, att leva i överflöd hela livet, och att vi även kommer slippa det statliga oket någon gång då, samt att hela den här processen pågår för fullt nu, vad kan man som enskild individ göra i politiken? Alltså, om vi närmar oss en väldigt strålande framtid och att de nuvarande politiska bekymren inte kommer finnas då, vad har man i politiken att göra? Saker och ting kommer att lösa sig, utan att man behöver göra något, så vad finns det då att göra?

Några, som verkar ha kommit fram till en liknande uppfattning, har bestämt sig för att se till så att den här lysande framtiden inte förstörs av att någon bygger en osnäll AI eller att mänskligheten drabbas av någon annan global katastrof.

För egen del tror jag att vi libertarianer borde propagera och arbeta politiskt för främst en sak: att se till att den politiska revolutionen kommer tidigare snarare än senare. Skulle vi kunna genomföra den nu skulle vi göra oss själva och resten av världen (speciellt de fattiga) en gigantisk tjänst. Att genomföra det nu är inte möjligt, men ponera att det kan ske inom några år. Även om det inte kan ske om några år, kanske den libertarianska influensen i världens samhällen ser till att det sker några år innan det annars skulle skett, och att vi närmar oss välfärdens singularitet en dag närmre. Det skulle, då, bli nära oändligt viktigt att vi gör något idag.

Går vi mot mer eller mindre frihet?

En del libertarianer ser ganska pessimistiskt på statusen för våra friheters framtida tillstånd. Vissa menar att vi inte har något gott alls att förvänta oss från framtidens stater, dessa kommer bara växa allt mer och mer och bli allt mer inskränkande och påträngande. Kark, från Flashback, presenterar sina syn således:

Har precis lyssnat på det seminarium Robert Higgs hade om sin bok "Crisis and levithan" som finns att ladda ner från Mises.org. Han har granskat hur staten har vuxit i USA och hur eliten använt kriser som världskrigen, depressioner och nu senast kriget mot terrorn (seminariet var från 2003) för att accelerera expansionen av staten. Föreläsningarna och Higgs slutsats gjorde mig mycket deprimerad, eftersom mycket talar för att han har rätt. Han redogjorde för hur den logik Mises skrev om, det vill säga att den gyllene medelvägen eller mixade ekonomier oundvikligen leder till socialism eftersom det är följden av att interventioner staten genomför skapar nya problem som kräver mer interventioner och resultatet blir minskade friheter för individen och att staten växer. Att vända denna trend är nog inte möjligt och vi har nog att se fram emot att staten blir mer översittande, terapeutisk och rovgirig och att de alltid kommer veta var vi är eftersom det kommer bli lag på att alla har ett chip som går att spåra inopererat i kroppen.

Higgs föreläsningar är väl värda att undersöka, då de visar hur staten USA historiskt har vuxit genom kriser. Formeln för detta är väldigt enkel: under en kris växer staten mycket och efter att den är över minskar staten igen, men den går inte tillbaka till den tidiga storleken. Låt sedan ett antal kriser komma och gå och staten har vuxit rejält. Men, det han visar är bara en historisk tillfällighet för en viss period. Det går inte att bara ta hans exempel som grund för debatten då det finns andra perioder när friheten vuxit rejält.

Mitt favoritexempel för att visa en sådan period där friheten bara vuxit är 1800-talets Sverige. För att bara nämna ett fåtal: censuren över tidningar så gott som försvann efter att indragningsrätten gjorde det, det blev tillåtet att gå ur svenska kyrkan (om än att man måste tillhöra någon kyrka), ocker blev lagligt, från 1865 och framåt var Sverige som mest frihandelsvänlig med världen, inre och yttre pass slopades och överlag blev marknaden mycket friare. En längre lista skulle kunna göras, men detta borde räcka som exempel på att, även om stater tenderar att växa, finns det definitiva tendenser som går i andra riktningen.

Och hur är det då i vår tid? Om man endast ser på den ekonomiska frihetens utveckling, och om man tillåter att något sådant går att mäta på ett väl avvägt sätt, och har gjorts så, så är friheten högre nu än vad den var under 70-, 80-, och 90-talen. Detta enligt både Fraser Institute och The Heritage Foundation. Man ser det extra tydligt med hjälp av en graf:


Men, det går inte att glömma att friheten även har minskat, på vissa personliga plan, som genom sexköpslagen, kriminaliseringen av användning av narkotika och den senaste ökningen i statlig övervakning. Här kanske det inte går att göra jämförelser med vilken frihet som är viktigast och därför omöjligt att säga i vilken utveckling vi går i.

Detta till trots ser jag det som rimligast att anta att den personliga friheten har följt utvecklingen för den ekonomiska. Om detta är rimligt eller inte går att diskutera, men eftersom detta är det enda som vi för tillfället har någorlunda bra data över för att kunna göra jämförelser, så är den ökade ekonomiska friheten den enda som kan påvisas. Och detta gör att den globala utsikten blir ännu bättre, för den genomsnittliga ekonomiska friheten i världen har ökat, och därmed gjort livet lättare för miljontals människor, vilket Peter Leeson dokumenterat i en ny artikel. Huvudpunkten, som jag tror är det viktigaste inlägget i debatten om staternas tillväxt är den här grafen:

The White Man's Burden

Någon gång nästa år kommer dokumentären The White Man's Burden med och av ekonomiprofessorn William Easterly. Filmen kommer ta upp de problem som finns idag med U-lands"bistånd" och förhoppningsvis göra ett lika bra argument som Easterly gör i sina böcker för att situationen måste ändras, att dagens "bistånds"organisationer snarare gör de fattigas situation värre än bättre. Det kanske är lite väl mycket att förvänta sig att den kommer upp på svenska biografer, men som tur är har vi ju internet.



För den som inte orkar vänta på dokumentären kan jag rekommendera de böcker Easterly har skrivit i frågan och som dokumentären främst bygger på, nämligen The Elusive Quest for Growth och The White Man's Burden Why the West's Efforts to Aid the Rest Have Done So Much Ill and So Little Good. För en sammanfattning av vad han har att säga rekommenderar jag Russel Roberts intervju med honom, eller en föreläsning där han berättar hemligheten bakom utveckling (och ger en bra introduktion till att se politik från ett individuellt perspektiv). Hans blogg Aidwatchers kanske också är värd att kika in, men jag har inte hunnit läsa så mycket därifrån.

William Easterly är såklart inte utan sina kritiker. Den mest intressanta är Bruce Bueno de Mesquita som hävdar att han inte tar tillräckligt stor hänsyn till de politiska incitament som "bistånd" skapar hos den mottagande regeringen, vilket gör att "bistånd" har ännu sämre chanser att lyckas än vad Easterly utgår ifrån. de Mesquitas argument presenterar sin bakomliggande teori i två intervjuer hos Econtalk.

Slutligen skulle jag vilja rekommendera en föreläsning med Peter Leeson om just utvecklingens ekonomi.

H/T Chris Coyne

För att kunna ta lärdom av historien, måste man känna till den

I gårdagens Hallandsposten försökte ledarskribenten i artikeln Att lära av historien dra en parallell mellan dagens ekonomiska kris och den som inträffade 1873. Enligt artikeln fick dåtidens stater i Europa tillfälle att inskränka den ekonomiska friheten, men detta skall ha lett till en lång depression:

Samtidigt började såväl industrin som jordbruket i Europa att känna av konkurrensen från ett USA på väg upp. Skuldsatta stater hade svårt att betala de pengar de lånat, exempelvis Frankrike som satt med ett skuldberg efter kriget mot Tyskland 1870–71. Banker kraschade, börskurser föll som stenar och staterna började göra alltmer långtgående ingrepp i ekonomin för att rädda det som kunde räddas.

Det var åtminstone det man trodde.

Handelshinder och allmänna restriktioner orsakade en ren depression som kom att vara under resten av 1800-talet.

Lärdomen man skall ta är, den gamla vanliga, att statliga lösningar på ett problem leder till ännu värre problem. Men, även om slutsatsen stämmer, så är argumentet för det helt ogrundat - det fanns ingen allmän, långvarig depression under slutet av 1800-talet i Europa! Istället för att ha inneburit "slutet för en period av framsteg och tillväxt", var den här krisen bara ett litet avbrott på vägen mot förbättrad rikedom och välfärd.

Att tillväxten fortsatte under resten av århundradet kan man se bl.a. genom att se hur reallönerna under perioden utvecklades. Enligt Williamson (1995) var utvecklingen uppenbart positiv vilket illustreras av nedanstående graf, som jag hittade här.


Vad grafen visar är hur reallönerna för Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Irland och Italien förändrades i förhållande till reallönerna för England år 1900. För varje land så ökade lönerna kontinuerligt under hela perioden och de verkar ha stigit med minst en tredjedel. Det är inte vad man förväntar sig av en långvarig depression.

Utvecklingen av reallönerna för Sverige, som blivit uträknade av folk från Riksbanken, är lika talande. Ser ni den där skarpa, men lilla, nedgången i lönerna? Det skulle visst representera slutet på en period av tillväxt och framsteg.


Det är beklagligt att Hallandspostens ledarskribent skulle göra en liknelse mellan 1873 år kris istället för den som började 1929, speciellt när h*n ville visa hur statliga regleringar orsakar dåliga ekonomiska resultat. För det här syftet lämpar det sig mycket bättre att peka på den riktigt dåliga politik som fördes i USA under president Hoover och Roosevelt (briljant förklarat av Burtom Folsom och Thomas E. Woods).

The European Miracle III

I mina två tidigare inlägg tog jag upp några faktorer som enligt Eric Jones verkade för att Europa skulle få en högre tillväxt än övriga Eurasien. I det här inlägget tänkte jag gå igenom vad Jones hade att säga om de andra delarna av världen som han inte fokuserade på: Afrika, Amerika, Oceanien och Japan. Sist av allt kommer några citat som jag samlade på mig medan jag läste boken.

Afrika

Afrika hade ett för varmt klimat och för farliga sjukdomar för att antalet människor skulle bli så stort att en marknad skulle ha kunnat skapas, utifrån ett icke-industriellt utgångsläge d.v.s. Numera är det inte främst klimatet som är problemet.

Amerika

Det största problemet med Amerika verkar ha varit bristen på kunskapsutbyte med Eurasien. Det eller det faktum att hjulet inte uppfanns där för vidare praktisk användning. Den användes dock till leksak och till att göra krukor, men inget mer avancerat. Det var oklart om Amerika hade kunnat utvecklas om de hade haft en bättre djurstock att dra nytta av – en författare hävdar att det var det som gjorde att Columbus ”upptäckte” Amerika, istället för att Powhatan skulle ha ”upptäckt” Europa. Vidare var den låga befolkningsnivån inte tillräcklig för en utvidgad marknad.

Jag funderar över om det inte hade varit möjligt för Afrika och Amerika att utvecklas om de hade fått mer tid. Det verkar mindre troligt för Afrika, då den hade haft väldigt lång tid på sig, medan samma inte går att säga om Amerika, då det var den sista kontinenten som befolkades av människan.

Oceanien

Oceanien får bara en paragraf i boken och där konstateras det helt enkelt att befolkningen var för liten för något avancerat samhälle; endast två och en halv miljon befolkade området innan 1700-talet.

Japan

Japan räknas inte som en del av Eurasien; inget av det som sades i de andra posterna om Kina och Indien var ämnat för det landet. I själva verket ses Japan som mer västerländskt än asiatiskt!

American sociologists in the 1950s used to overturn their students’ preconceptions by giving a list of the middle-class characteristics of a lawyer living on a suburban street, until the point at which the class acknowledged it had got the picture – and then add, ‘oh, by the way, he’s black’. One might almost list characteristics of the Tokugawa economy as if speaking of some country in Europe, and only at the end add, ‘by the way, this way Japan’. In deep-seated economic rations and social structures Japan was a surprisingly ‘western’ country. Jacobs (1958) stresses that Japan and western Europe, without a common cultural heritage, have significant social heritages in common, whereas Japan and China, for all their common cultural heritage, do not.

- s. 158

Det huvudsakliga skälet till Japans utveckling var, enligt Jones, att efter Tokugawa Ieyasu tagit makten 1600 så kom fred, en utvidgning av marknaden p.g.a. att adeln tvingades till Tokyo och en övergång från storfamiljer till kärnfamiljer. Det första är uppenbart positivt, det senare betvivlar jag hade en större påverkan och det sista var ett sätt för de att hålla nere populationstillväxten (det och barnadråp som var väldigt vanligt) vilket gjorde att kapitalmängden kunde öka.

Några avslutande citat

Några ord om despoterna i Indien, en “inexpedient prince” från Oudh och varför den industriella revolutionen var Europeisk och inte Engelsk:

Mughal India was run by, and strictly on behalf of, an imposed alien regime and those native princes it was inexpedient to unseat. These men luxuriated in castles and water-gardens, harems, retinues of slaves and servants, Aladdin’s caves full of jewels, magnificient wardrobes, vast menageries, warfare as a sport, and absolute uninvolvement with production. An oppressed peasantry did all the work.
The Mughal conquerors left intact cellular village India. They milked this society while remaining a distinct and fundamentally parasitic warlord class throughout their sway from the sixteenth to the eighteenth centuries. A letter to Colbert from a physician, Bernier, who lived in India for twelve years at the court of the emperor Aurangzeb (1659-1707), indicates the extent of the insecurity such a regime could create. Aurangzeb went out of his way to suppress original thought as determinedly as any Ottoman sultan, he razed the temples and sucked the tax system dry. The outcome, according to Bernier, was that the owners of property declined so much as to clean their ditches or repair their houses for fear of confiscation.

- s. 198

To cite a solitary example of conspicuous consumption in Asia, Asaf-ud-daulah, ruler of Oudh, owned in 1782 jewels valued at £8,000,000. He had 20 palaces, more than 100 private gardens, 4,000 gardeners. His chandeliers cost more than £1,000,000. He owned 1,500 double-barrelled guns, and countless clocks, two of which had cost £30,000. He kept 1,200 elephants, 3,000 saddle horses, and 1,000 hunting dogs. Almost 3,000 servants, including 50 personal barbers, looked after him, and the expenses of his kitchen came to between £200 and £300 per day. His fighting cocks and pigeons were estimated at 300,000 and the deer in his park were too numerous to estimate. He maintained separate establishments for monkeys, snakes, scorpions, and spiders. Oudh was not an oppressed countryside of peasants toiling to support this household, it was ‘a chaos of disorder and want’ (Young 1959:52).

Many other Asian rulers could match or exceed this catalogue of possessions, but which of the European rulers could compare?

- s. 110

Contrary to the usual British view of diffusion proceeding from a specially creative Great Britain, commercial and industrial development had roots in these international networks of commercial houses. ‘The industrialisation of Britain was a European process, in which Germans, Greeks, American Irish, and a smattering of other races (Dutch, French, Italians, and others) contributed their expertise’ (Chapman 1977:48).

- s. 120

The European Miracle II

I mitt förra inlägg diskuterade jag Eric Jones’ analys av hur ”freedom of exit” kunde begränsa despoters makt över sina undersåtar och hur detta skulle kunna förklara en del av Europas tillväxt, medan Asien stagnerade eller gick bakåt. Det var, som jag nämnde, inte den enda förklaringen som Jones tog upp och i det här inlägget tänkte jag kortfattat lista de andra faktorerna. Jag tar även upp några specialfaktorer som gäller enbart för Indien.

Tempererat vs. Tropiskt klimat
Det finns fler parasiter och sjukdomar med tropiskt klimat. Detta var en av faktorerna till att 90 % av barnen i Kina var infekterade med mask i början av 1900-talet. 1960 hade 90 % av lantbefolkning i Kina (vilket var 80 % av den totala populationen) bandmask, och infektering från denne var dödsorsaken för en tredjedel av befolkningen. Jones’ sammanfattar det såhär:

Combined ill-health, heat and malnutrition in the tropics have been shown to cut labour productivity per man by up to eighty-seven per cent, besides raising absentee rates (Harrison 1979:604).
- s. 7

Jordbävningar och andra katastrofer
Överlag var det mindre vanligt med jordbävningar i Europa än övriga Eurasien:

A belt of latitude within 35º ± 10º, including Japan, Central Asia, the Middle East and the Mediterranean lands, contained ninety-one per cent of all loss of life in the earthquakes studied by Båth (1967:422), some of them being remote historical events.
- s. 25

Svältkatastrofer var också vanligare i övriga Eurasien än i Europa. Om Kina först och sedan Indien:

China was called the ’land of famines’…Buck estimated that over all the reported famines, twenty-four per cent of the population in the areas affected were reduced to eating bark and grass, thirteen per cent emigrated, and five per cent starved to death. In the worst-affected region cannibalism occurred on average in twenty-eight per cent of famines.
- s. 29

Monsoon agriculture was productive if the rains came, but the rains were not to be relied upon. Terrible famines recurred. Here more than in Europe applies Heckscher’s famous remark about nature auditing her accounts with a red pencil.
- s. 163

Vidare var gräshoppesvärmar inte ett lika stort problem i Europa som i mellanöstern och Indien.

En annan katastrof var krig. Här, om någonstans, måste jag påpeka att Europa endast var en bättre plats relativt övriga Eurasien. Detta berodde på att priset på arbetskraft hade stigit i Europa under 1600- och 1700-talen och därigenom ekonomiserade man mer med männen, iaf fram till franska revolutionen som ändrade spelreglerna för krig (ett intressant koncept enligt Jones). Om förlusterna av krig:

In Asia there seems to have been no comparable incentive or effort to economise on human life in war. Indian, Burmese and Siamese armies were virtually levees en masse stiffened with mercenaries, and prone to leave an utterly devastated countryside where they passed (Lach 1970 vol 2:832). The Manchu invasion of China in the 1660s cost that vast land seventeen per cent of its population. That was a loss of twenty-five million people compared with two million lost in Germany during the Thirty Years War. Landes (1969:34) is satisfied that the time-trend of destruction was in favour of Europe, especially its north-western parts. …

Europe probably lost fewer men per 1,000 to warfare than did Asia, but it is likely that the ratio of capital equipment she lost was much less still. A salient difference may have been that there was no hydraulic agriculture with its long lines of dykes vulnerable to being breached. European capital goods were atomistic: cleared land, hedges, roadways, houses, farm buildings, livestock, small-scale manufacturing plant, stocks of goods behind the houses.…

[R]ecovery [after war] could begin as soon as hostilities ceased, in a cellular fashion. Each little unit of farmland could be cleared and sown and harvested independently of the next. J.S. Mill (1965 vol. 11:74) made the point that disasters were quickly overcome because what they represented was only the equivalent of a very fast consumption of goods that would in any case have been used up or worn out. Mill was glossing European experience. The threshold of organisational effort that had to be crossed to put irrigation agriculture back in working order was much greater. In Europe, recovery, however painful, could be achieved by local initiative, piecemeal.
- s. 36-38

Hushållens storlek
Av olika anledningar hade Europa små hushåll och familjerna var ”nukleära”. Två konsekvenser av övergången till nukleära familjer var att det var lättare att flytta och bosätta sig på annan mark och att denna familj ger incitament till att minska barnafödandet. Detta leder i sin tur till att varje barn får mer omsorg – relativt de i Indien, exempelvis – och att familjerna kan satsa mer på att producera varor till sig själva istället för de extra barnen.

Upptäckterna
Upptäckten av Amerika och länderna över Uralbergen gav Européerna fem gånger så mer mark per person, vilket möjliggjorde en otrolig extensiv ökning av produktiviteten.

Speciella hinder för Indien
Höga transportkostnader gjorde att marknader blev lokala; bara vid kusten var transporter möjliga att jämna ut priser mellan marknader. Detta gör att distributionen av spannmål över hela området blir mer instabilt, då ens lokala marknads utbud svänger oftare än hela Indiens utbud. Ett annat problem med Indien var det hinduiska tabut att döda råttor och insekter. Enligt moderna beräkningar kan detta leda till att skadedjuren förstör upp till en tredjedel av spannmålen. Jones sammanfattar:

Conditions like these, with gluts, scarcities and tyrannical interventions, turned business into speculation. Governments appropriated large shares of the gross product and producers were left little above bare subsistence after allowing for seed.
- s. 162

Katastrofer – tecken på dålig miljö eller dålig politik?
Det går inte att bestämt visa att de olika katastrofer som drabbade exempelvis Kina kom ifrån ett dåligt klimat, eller av dåliga politiska strukturer som gjorde det omöjligt för ”marknaden” att komma runt dessa problem, men det verkar uppenbart att i de flesta fall så är det fallet. Betänk en sådan sak som att svält trots allt helt har försvunnit i väst, tack vare vår ökade produktivitet, vilket kan spåras till begränsade stater som möjliggjorde att marknaden växte fram. Således är några av ovanstående hinder, i egentlig mening inte hinder, utan konsekvenser av andra sorters hinder. Oavsett vad pekar de alla i samma riktning – läget för tillväxt var överlag mer troligt i Europa än övriga Eurasien.

The European Miracle I

Vi lever i en tid av oöverträffat välstånd. Nu i dagarna då ekonomin ser dyster ut enligt vissa kan det vara bra att se det ekonomiska läget på lite längre sikt, runt 1000 år eller mer. En sådan här väldigt långsiktig bild av ekonomin får man av att läsa Eric Jones’ The European Miracle.

Jones försöker beskriva varför långsiktig och kraftig tillväxt uppstod i Europa och inte i andra civilisationer som i Kina, Indien och Mellanöstern. Europa var tidigare den minst tekniskt avancerade civilisationen – se bara på något som att boktryckarkonsten fanns i Kina några hundra år innan i Europa – så hur kunde utvecklingen här gå om de i andra Eurasien? Uttryckt annorlunda, varför var det en relativ stagnation i de andra civilisationerna, medan Europa gick framåt?

Först och främst, innan jag besvarar den frågan måste jag ta upp en sak som jag själv inte kände till förrän ha läst Jones’ bok: Europas försprång över Asien började inte under 1800-talet. Européerna hade det mycket bättre ställt redan under 1600-talet. Kommentarer från den tiden märkte att majoriteten av européerna hade en högre levnadsstandard än deras asiatiska motparter. De hade bättre kläder, mer varierad mat och mer möbler – mer än vad som krävdes för att kompensera för deras kallare klimat. Det var dessutom mindre skillnader i rikedom i Europa än Asien mellan de fattiga och de rika (vilket alltid var den politiska klassen i Asien, dock inte nödvändigtvis så i Europa). Jones citerar Harris om detta:

’Century after century’, writes Harris (1978:172) ’ the standard of living i China, northern India, Mesopotamia and Egypt hovered slightly above or below what might be called the threshold of pauperization’, according to fluctuations in population density, while ’western observers have always been astonished by the static or stationary nature of the ancient dynastic systems’.

- s. 5

Så, Europa var rikare redan innan den industriella revolutionen, men varför?

Svaret beror enligt Jones på faktorer som uppstod väldigt tidigt i Europas historia, kanske så tidigt som under högmedeltiden. Det går, enligt Jones, att urskilja två betydande faktorer som förklarar Europas tillväxt:

A relatively steady environment and above all the limits to arbitrariness set by a competitive political arena does seem to have been the prime conditions of growth and development. Europe escaped the categorical dangers of giant centralised empires as these were revealed in the Asian past.

- s. xxxvii

Ett bra klimat är bra för hälsan och den stora fördelen med icke-godtyckliga regimer är att en relativt fri marknad har möjlighet att växa fram. Att det var dessa faktorer som förklarar Europas välstånd skiljer sig från de som pekar på den industriella revolutionen som den stora förklaringen. Jones hävdar inte att den industriella revolutionen inte skapade välståndet, men han är mer intresserad av hur den kunde uppstå:

What was important instead was the slow planing away of roughness and risk, so that entrepreneurs might not merely maximise profits but retain them too. And as interest rates were brought down so choices among investments became technical exercises in deciding what the market demanded, rather than matters of guessing merely where it was least risky to hazard resources. The economy became regulated by economic rather than political decisions.

- s. 235

Det finns många intressanta saker att ta upp från Jones’ bok, men som intresserar mig mest är förklaringen till varför ett Europa utan någon överordnad kung eller prästerskap med absolut politisk makt lyckades bättre än de civilisationer som lydde under en regim och inte hade någon konkurrent i närheten. Europa hade under 1500-talet ca 500 suveräna politiska organisationer enligt Jones (han använder ordet ”stat” men definierar det inte, så jag gissar att det inte är i den moderna definitionen han använder ordet), och enligt honom skall detta ha varit en stor fördel för Europa framför Kina som bara hade en.

Det kan tyckas konstigt, men skälet till att det var bättre med 500 politiska organisationer än bara en, var delvis för att konkurrens mellan de olika staterna ledde till att de var tvungna att plåga deras befolkning så lite som möjligt. De var tvungna att göra detta eftersom under den här perioden var det nästintill obegränsad frihet för folk att flytta mellan olika länder. Denna ”freedom of exit” eller ”röstning med fötterna” tvingade kungen att exempelvis ta ut lägre skatter, och göra det mer regelbundet (istället för att bara ta det som en vanlig rövare från närhelst han känner för det). Staterna blev bundna att följa vissa regler för att kunna styra, annars riskerade de att bli utan befolkning att styra över. Jones sammanfattar det såhär:

The potential ’exit’ of propertied men was an implicit rein on arbitrary power even when that power remained harsh enough to render giving ’voice’ to political complaints a dangerous luxury. Fundamentally, freedom derived from the states system, from the existence of nearby countries to which one might remove or flee, where one’s religion or opinions were not obnoxious and might even be orthodox, and were the way of life was not completely unfamiliar. The device of transportable paper claims to wealth such as bills of exchange greatly increased the chances that the opportunities of flight might be taken. Similar opportunities were not open to subjects sealed, as it were, within vast land empires.

- s. 119

Incitamenten som följer ifrån konkurrensen från andra stater är såklart inte hela förklaringen till de mer regelbundna staterna i väst och de godtyckliga i öst, men det är en betydande faktor, kanske den mest betydande. Det finns andra faktorer dock som religion och ideologi, och miljön, men i samband med den här frågan får de inte lika stor plats hos Jones.

Andra sidan av myntet av detta är såklart att med bara en stat att verka inom så kan man inte fly dåliga beslut. Central makt kan hindra innovationer, exempelvis, mycket lättare än decentraliserad makt. Ta tryckpressen som ett exempel. I Frankrike kunde inte Gutenberg komma in på marknaden där, eftersom det då rådande kopierarskrået kunde hålla honom borta. Men, ingen fara, han fick först hålla sig till de decentraliserade tyska kungadömena där inget monopol hindrade honom. Tack vare att inte dessa skrån hade total makt över hela kontinenten kunde Gutenberg arbeta i ett annat land och därigenom utveckla sin teknologi. Det var annorlunda i Ottomanska Riket där tryckpressen förbjöds för att hindra spridningen av subversiv och regimkritisk litteratur. Eller ta Kina, som 1430 under Ming-dynastin förbjöd stora privata båtar och handel med andra länder. För att visa att de menade allvar brände de sin egen flotta och, för att inte någon skulle få för sig att bygga en ny, dödade de alla skeppsbyggare som kunde skriva. De som inte kunde skriva klarade sig med att få tungan utskuren. (Det senare informationen har jag fått från en föreläsning av Stephen Davies som rekommenderas.)

Man kan inte heller fly härskare som beskattar dig närhelst de känner för det. Jones citerar här Reade, “The Asian condition was summed up by Reade (1925:108) as ‘property is insecure. In this one phrase the whole history of Asia is contained.’” Kan man inte vara säker på att få tillbaka pengarna på det man investerar, varför ta chansen och investera? (Detta gäller, om än i mindre grad, även svenska förhållanden och vårat skattetryck.)

Det går inte heller att fly från att bli används som slav i din härskares fantasibyggen. Till skillnad från Europa fanns det inga fristäder i Kina dit man kunde fly om man var förtryckt. Således kunde den kinesiska staten använda 6,5 miljoner människor som slavarbetare för att bygga sin Kejsarkanal, vilket bl.a. krävde ca 50 000 poliser som övervakade projektet. Ungefär två miljoner män ”försvann” under byggandet av den. Samtidigt byggde Kina sin stora mur, vilket krävde en miljon män i arbetskraft under det sjunde århundradet, varav hälften dog på jobbet.

En positiv (att inte ta ut skatt eller ha alltför hårda regleringar är ett positivt negativ) tjänst som staterna förr tillhandahöll var kontroll över pest och andra farsoter. I Europa upprätthöll de relativt effektiva kontroller för sjukdomar och satte upp karantäner. Ett exempel är hur Ungern (dåtida Österrike-Ungern) undkom pesten genom gränskontroller:

There is prima facie evidence that the Military Border cordon was effective. As a physician remarked in 1839, ’the simple fact [is] that the plague has never entered Hungary since the border organisation has been completed…although it has been as frequent and violent as ever in the neighbouring countries’ (Rothenberg 1973:22).

- s. 142

Detta skall ses i kontrast till Ottomanska riket som inte fixade sådana säkerhetsåtgärder. Regimen såg pesten och andra farsoter som Guds vilja, och samtidigt som plågan började försvinna i Europa var den väl vid liv i mellanöstern. Exempelvis dog 40 000 av den i Konstantinopel 1770 och en tredjedel av Bukarest och Belgrad dog av den mellan 1812 och 1814. (Ungern tillhörde mellan ca 1526-1718 Ottomanska riket, men inte under perioden som nämns ovan.)