Gårdagens Svenska Dagbladet

Det är inte ofta jag läser tidningar, men idag slog jag jackpot med att läsa gårdagens Svenska Dagbladet. Nu är det försent att skaffa papperstidningen, men jag kan särskilt rekommendera följande sidor:

• Allting relaterat till undersökningarna om Thomas Quick är skyldig till de mord han erkänt. Hela härvan visar på ett stort problem med det svenska rättsväsendet; nu har Quick blivit rentvådd från tre av de mord han tidigare blivit dömd för och processen verkar inte ha varit tillförlitlig.
• En ledare om bristen på meritokrati i politiska miljöer:
  "Meritokrati är min religion. Liksom alla djupt religiösa personer blir jag förnärmad när syndare flagrant bryter det första och enda budordet inför mina ögon. Tyvärr saknar jag den själsro varmed den religiöse möjliggör sin tysta fortlevnad. Låt därför inkvisitionen börja."
• En annan ledare som tar upp hur den svenska staten behandlade hjälten Raoul Wallenberg när han blev bortförd av den sovjetiska militären och folk ville ha svar på vad de gjorde:
  "När representanter för aktionen ifrågasatte den sovjetiske utrikesministerns bortförklaringar, svarade Undén med motfrågan:
  ”’Menar fru Bellander att Vysjinskij ljuger?’
  ’Ja, det menar jag’, svarade Birgitta Bellander.
  ’Men det är ju oerhört, det är ju oerhört!’ utbrast Sveriges utrikesminister.” 
  Ja, det var oerhört."

Det är inte drogerna i sig som orsakar problemen

På Svenska Dagbladets sidor kan man läsa om hur den bolivianska narkotikapolisen arbetar för att förstöra koka-odlingar som används för att göra kokain. Artikeln tar intressant upp att koka-odling är lagligt i landet (om man har licens) och att landets president, Evo Morales, kämpat för att få bort drogen från FN:s lista över narkotikaklassade preparat. Detta har inte gått vägen, delvis tack vare svenska politiker som anser sig ha rätt att bestämma över människor i andra länder:

Kokan har i tusentals år använts i Anderna, till religiösa riter eller för att ge energi och stilla hunger. En kopp kokate vid magknip dricker de flesta bolivianer. Enligt Evo Morales är kokatuggande en rättighet för det bolivianska folket. Men omvärlden höll inte med. Sverige var ett av länderna som satte sig på tvären och kokan blev kvar på listan.

Artikeln går vidare in på hur kokainhandeln gått från Columbia till Bolivia, efter de stora förstörande insatserna polisen gjorde i det första landet. Här noterar artikelförfattaren att handeln har flyttat av förklaringar som stämmer överens med den ekonomiska teorin av brottslighet:

Det hela tog egentligen riktig fart för ungefär elva år sedan när USA började gödsla pengar över Colombia och senare över Mexiko i kriget mot narkotikan. Drogtransporten till USA blev plötsligt både riskabel och dyr. De colombianska kartellerna började leta alternativ. Lösningen blev Bolivia, ett fattigt land med svaga statliga institutioner och långa men dåligt bevakade gränser.

Artikeln tar även upp många av problemen som finns med att olika maffior styr handeln med droger, och att dessa hamnar i krig med polis. Men, när artikeln går mot slutet, så följer författaren den bestämda svenska linjen och nämner inget om hur brottsligheten och våldet följer, inte enbart från droganvändningen, utan också från att handel med drogen blivit förbjuden! Trots att det nu borde vara klart att detta är belagt av forskningen.

Det är ingen hemlighet att kokan har sina baksidor. Bortsett från att 65 procent av Bolivias koka beräknas gå till kokaintillverkning, med korruption och mord som följd, argumenterar många för att kokan är en av de andinska ländernas största miljöbovar.

Ingen annanstans i artikeln såg jag att staternas förbud har bidragit till den här orsaken, så SvD:s rapportering är inte riktigt fullständig. De tar inte upp hur förbud formar människors beteende, och skriver som om det endast vore konsumtionen av den förbjudna varan i sig som orsakar problemet. Rätt dåligt.

Är de anarkokapitalistiska idéerna välkända i Sverige?

Kortfattat: nej.

Men, kan det vara så att flertalet i Sverige stött på våra idéer? Efter att jag fått höra att det varit några från Expressen som var inne och besökte Anarkokapitalism.se, tänkte jag kolla ifall de eller de andra stora tidningarna skrivit om ideologin. Det är väl inte det bästa testet på ifall vår rörelse är känd, men det säger väl något?

Så, hur ofta har de största dagstidningarna i Sverige nämnt "anarkokapitalism"?

Svenska Dagbladet: Aftonbladet: Expressen: Dagens Nyheter: Dagens industri: Sydsvenskan:

Två gånger En gång Inte en enda gång Inte en enda gång Inte en enda gång Inte en enda gång

Nåja, det var väl inte mer än förväntat. Men, vad skriver de då om oss? Aftonbladets artikel nämner anarkokapitalismen bara i förbigående i en diskussion om den dåliga kulturen på Flashback:

Vem som helst kan gå in på Flashback forum och frossa i ocensurerade trådar om allt mellan drogodling och anarkokapitalism. Teater Galeasen ordnade i går kväll en offentlig läsning av en av alla dessa trådar.

En neutral, progressiv och sanningsenlig rapportering, speciellt i jämförelse med vad man kan läsa på SvD:

Men i Libanon härskar en kapitalism utan några statliga eller kommunala styrmedel, vilken bäst kan ­beskrivas som anarkokapitalism. Det drabbar den kvarvarande klassiska arkitekturen. För några år sedan fanns 1 200 byggnader med en form av K-märkning i Beirut. I dag finns endast 500 kvar.

Libanon, som överlag har en ekonomisk frihet på 60,1 (av 100); den 89:e mest fria ekonomin i världen. Nåja, man tar väl inte så stor vikt på orden i en tidnings kulturavdelning. Nästa artikel, en ledare, var mer lovande:

Det roligaste med nätet är ändå inte de etablerade avsändarna utan alla de excentriska tyckare som med en blygsam budget har kunnat nå ut till hundratusentals läsare. Ett smakprov kan man få på den bångstyriga www.lewrockwell.com, som är en av den amerikanska högerns mest framgångsrika lågbudgetsajter (drygt en kvarts miljon unika besökare i månaden). Tänk att kommentarer till världshändelserna utifrån ett katolskt anarkokapitalistiskt perspektiv kan locka så många - och tänk att sådana kommentatorer finns.

Jag får lov att instämma med Per Ericsson; det är underbart att vem som helst kan lägga upp sina åsikter och världsanalys på nätet för allmän beskådning. Och det tillåter en mer heterogen världsbild bland samhället i stort (vilket jag hoppas leder till att mer excentriska rörelser blir tillåtna).

Svaret på elfte september - var krig enda lösningen?

I en artikel i SvD beskrivs hur mycket 11 september attackerna har kostat det amerikanska samhället (samt, då, det globala samhället). Den totala summan är inte så intressant som vad som inkluderas i den. De som gjorde beräkningen, The New York Times, lade inte bara in kostnaderna för de förstörda byggnaderna och sjukhusräkningen för de drabbade, utan lade även in kostnaden för USA:s krig i Irak och Afghanistan, vilka står för en tredjedel av den totala kostnaden.

Varför skall de båda krigen ingå i kostnaden? På ett plan kan det förstås, som i att USA:s regering endast hade ett alternativ framför sig, så att krigen var en oundviklig följd av attackerna, och borde därför räknas som en kostnad av dessa. Med samma resonemang kan vi tänka oss att om A slår till B, och denne sedermera slår till C och D samt bombar städerna E-G, så kan kostnaden för det senare tillskrivas A:s handling. Men på det här planet finns det ingen nödvändig brytpunkt bland historiens händelser för att säga att en viss händelse orsakade en annan. Man kan gå bakåt ännu längre tillbaka i tiden och påvisa att denna händelse utmynnade i, exempelvis, USA:s krig i Irak, och att kriget för detta därför skall tillskrivas denna tidigare händelse. Man kan då ta de händelser som föranledde terroristerna till att attackera och säga att det var dessa händelser (och inte 9/11-attackerna) som har kostat samhället så mycket i pengar (och, omätbart lidande).

Valet att tillskriva Irak-krigets kostnader till attackerna den elfte september verkar återspegla ett visst mått av irrationalitet. Det är verkligen godtyckligt att göra så - speciellt när landet inte stöttade Al-qaeda - så varför gjorde de det? För att USA:s anfall var, som SvD och DN skriver, varken oväntat eller sent påkommet? Eller är det kanske för att, i brist på bättre ord, kulturen sätter hinder i vägen för att säga att krig inte var den enda, eller bästa, lösningen på problemet som terroristattackerna visade på? (Professorn i statsvetenskap Ian S. Lustick ger några exempel på andra saker USA skulle kunna gjort.) Om man tror det - eller bar märker att kriget mot, iaf, Irak inte var direkt kopplat till attackerna - så finns det verkligen ingen grund för att länka samman de båda händelserna som NYT och SvD gör.

Om jag kan avsluta inlägget i en annan riktning, och gå tillbaka till rubrikens fråga, var USA verkligen tvungna att anfalla Afghanistan och Irak för att få bukt med sina problem? Det verkar som att de flesta anser att valet står mellan krig eller inte. Men istället för att gå in med vapen till diverse länder, varför inte gå in med välgörenhetsorganisationer, företag och att försöka köpa bort olika härskare från makten? Det senare menar vissa skulle inte fungera eftersom man inte kan lita på att resten av världen låter den forne diktatorn leva sitt liv i fred, och andra pekar på att det inte ger uppenbart bra incitament till personer som har makten nu. Å andra sidan verkar det inte vara vanligt att militära interventioner (för USA:s del) lyckas med sitt uppdrag, av förklarliga skäl. Exakt vad en sådan pacifistisk politik skulle gå ut på har jag inget eget förslag på, men det verkar mer intressant att undersöka än en krigisk politik.

TT-artikel om telekompaketet

I dagens Hallandsposten kunde man läsa om hur EU:s tappra försök att göra det möjligt att stänga av folk från internet utan rättslig prövning stött på förhinder. Artikeln är författad av TT-reportern Karl Vicktor Olsson och den gör gällande att utan den här statliga makten kommer oroväckande saker att inträffa.


Jag kan se tre problem med den här artikeln: den kommer med påståenden utan referenser, men det är också svårt att veta vem som gör uttalandena och den utgår helt omotiverat från att statlig makt att stänga av internetanvändare är bra. Man skulle kunna säga att han argumenterar för detta genom att påpeka att EU:s regeringar är för det, men det är ungefär som att utgå från att en film är bra för att producenterna säger det. Dessa problem verkar förresten vara vanliga bland tidningsartiklar.

Men om vi kikar lite mer ingående på den här artikeln, vad exakt är det som gör den dålig? Låt mig börja med rubriken:

Oväntat beslut gynnar enskilda nätanvändare

Ett, till synes, helt korrekt påstående. Beslutet var för vissa oväntat och det kommer gynna de enskilda individer som skulle ha kunnat bli avstängda från nätet, men som nu inte kommer bli det. (Man skulle kunna gå in i en diskussion om beslutet var oväntat eller inte, men det är inte så viktigt.) Det är missledande i det att det låter som om det bara är några få som gynnas av det här beslutet. Givet att det finns drygt 600 000 personer i Sverige som fildelar och att alla dessa kommer gynnas av lagen så kanske det hade varit bättre att skriva "Oväntat beslut gynnar nätanvändare". Men det är en mindre punkt än vad som skrivs i ingressen:

En seger för tillskyndare av frihet på internet.

Eller en taktisk dundertabbe som leder till sämre konsumentskydd, dyrare telekomtjänster, och total avsaknad av rättsskydd för nätanvändare.

Enligt Olsson innebär 138:an alltså att nätanvändares rättigheter inte skyddas, men att de väl gör det med en stat som har kontroll över ens tillgång till internet. Hur han kommer fram till detta, eller hur det skulle kunna bli sämre för kunderna, framgår inte av texten (men det upprepas). Ingressen skall, förutom att locka folk att läsa artikeln, sammanfatta kort vad det handlar om. Är det verkligen så att man kan hitta på vad som helst här utan att komma med något argument för det? Nåja, det kanske blir bättre i brödtexten?

[Angående att vissa ledamöter är kluvna efter omröstningen.] Kravet på domstolsbeslut före åtgärder från nätoperatörer mot enskilda användare är nämligen mycket impopulärt bland EU:s regeringar, inklusive den svenska.

De anser att operatörerna måste kunna stänga av abonnenter omedelbart, om de exempelvis spammar på ett sätt som hotar säkerheten, och först därefter får sin sak prövad i domstol.

Vi behöver alltså Telekompaketet för att kunna stå emot spammare, som hotar säkerheten. Vems säkerhet framgår inte av texten. Att förslaget också kan användas för att tvinga företagen att ta bort fildelare framkommer inte heller. Bottennivån kommer dock i nästa avdelning:

Reformer som tillskapandet av en europeisk telekommyndighet, direktiv om allmän rätt till telekomtjänster, avregleringar och en GSM-reform tänkt att ge besparingar på upp till 1,6 miljarder euro skulle därmed gå om intet.

Sämre konsumentskydd och dyrare telekom-priser, kort sagt.

På det här följer en del frågor som Olsson inte besvarar: vem har gjort beräkningen? för vilken period förväntas man spara så mycket? vad menas med allmän rätt till telekomstjänster - att folk skall bli avstängda från dem eller? Jag förväntar mig inte så mycket av tidningar, men några korta svar på de här frågorna hade varit på sin plats. Eller är det att förvänta sig för mycket?

DN år 1864

De verkar ha haft utgångsläget rätt. Ur deras första ledare från 23 december 1864:

[Det är] redaktionens afsigt att med allvar behandla tidens och landets stora frågor, om än i allmänhet i kortare uppsatser. I alla frågor är friheten vår lösen och vårt mål. Vägen dit är lång och många grindar hejda vandringen.

...

Det är [under fred] man diskuterar frågorna: om konungadömet med guds nåde är ovillkorlingen nyttigt, och nödigt: om folken ej kunna lefva lyckliga utan stående härar och ruinerande pansarflottor: om det verkligen är oundgängligt för de nio tiondedelarnas sällhet att de regeras af en liten bråkldel af de återstående tiondedelen: om icke slägtena kunna uppfostras efter andra metoder, än medeltidens.