Ankdammen -15

Ankdammen 15 är årets kanske största anarkokapitalistiska evenemang. Det kommer att gå av stapeln den 8:e till 9:e augusti och anordnas av Niklas Wiklander. Det kommer äga rum i en scoutstuga strax utanför Gävle - dock behöver man bara ta sig till Gävle så ordnas resa till och från. Det kostar 130/100 kr för mat och husrum.

På evenemanget kommer det bli några korta föreläsningar - om OFUSS, om IT-säkerhet och kryptering och troligtvis ett om anarkokapitalism också. OFUSS kommer också att ha sitt årsmöte där och Frihetsfaxen kommer att spela in ett avsnitt. Efteråt blir det diskussioner, saft och bullar!

Diskussion om eventet: Ankeb.org | Facebook

Frihetsfaxen - Vägen till anarkokapitalism

Frihetsfaxen är en anarkokapitalistisk podcast med Kristian "SajBear", Niklas Wiklander och Sebastian Broberg. Fokus är både på att rapportera om vad som händer runtom i världen och på att diskutera något särskilt ämne för varje podcast. De startade i juni och hittills har de gjort femton avsnitt där de diskuterat sådant som seasteading, forskning om lsd och hur man löser tvister i ett anarkokapitalistiskt samhälle.

Jag kan glatt rekommendera dem för att få höra nyheter med ett ak-spinn och för att få höra en vettig diskussion om vad som är rätt och fel i sociala frågor. I de avsnitt jag lyssnat på så tar värdarna upp olika perspektiv på diverse händelserna vilket då leder till en givande debatt där alla visar sig vara öppna för att kan ha fel.

I det senaste avsnittet - Vägen till anarkokapitalism - var jag med och vi berättade bl.a. hur vi själva kom till våra anarkokapitalistiska åsikter. Men vi hade också en intressant diskussion om upphovsrätt, huruvida handlingen att rösta visar att man godkänner det demokratiska systemet och lite om hur den mogna ankrörelsen kommer att se ut (kommer vi att se oss som allierade med vissa politiker och om vi gör det hur skall vi kunna säkerställa att de inte blir korrumperade? hur skulle vi kunna få igenom ett utträde i sverige?).

Anarkokapitalism ≠ ingen stat

Den här rubriken ser säkert lite konstig ut, för är inte anarkokapitalism just ett samhälle utan en stat? Definitivt! Min poäng i det här inlägget är att belysa att anarkokapitalism är mer än bara att staten slutar existera, att det är annorlunda från alla möjliga situationer där det inte finns en stat, då det också är ett samhälle med ett decentraliserat rättssystem.

Låt mig komma med ett allra högst hypotetiskt scenario. En dag bestämmer sig en gammal magiker med mörkt skägg för att förtrolla alla byråkrater och politiker i ett land så att de bestämde sig för att fly landet, bosätta sig på Thailand och aldrig mer prata med någon annan igen. Dessa hundratusentals individer (riksdagsledamöter, kommunsekreterare, poliser, åklagare, fängelsedirektörer & co.) som ser till att statens dagliga arbete rullar kan nu inte längre göra detta. Statens maskineri och organisation är borttaget och därmed även våldsmonopolet. Samhället är - än så länge utan att bara trollkarlen vet om det - helt utan en stat. Efteråt berättar magikern vad han gjort, ber om ursäkt för eventuellt besvär och säger att det nog ändå går att prata med politikerna och byråkraterna (men inte om något som är relaterat till politik).

Nu är frågan, vad kommer att hända härnäst?

Utöver den själva magiska biten av historien så tror jag att de flesta blivit väldigt oroliga. Själva tanken att det skulle bli anarki får folk att agera i all hast: "Nu måste vi fixa ihop staten igen". Folk skulle gå till sina stadstorg (eller skriva på facebook) och diskutera vilka som får ta på sig jobbet att sköta de uppgifter som tjänstemännen tidigare fick göra, vilka som skulle samla in skatten, vilka som skulle agera polis och vilka som skulle skickas iväg som representanter till diverse internationella möten. Det skulle vara lite kaotiskt men efter några månader skulle det finnas en någorlunda fungerande stat i det svenska samhället igen.

Det finns en möjlighet att vi frihetsvänner skulle lyckas bilda ett eget samhälle under förvirringen och förklara det självständigt ifrån resten av samhället. Om en sådan här situation hade hänt i den spanska staten hade kanske katalanerna kunnat göra sig självständiga. Men, poängen är att en sådan här förändring inte hade varit långsiktig hållbar; det hade uppstått en ny politisk ordning efter ett litet tag.

Under tiden som det inte fanns en stat i sverige, var det då ett anarkokapitalistiskt samhälle? Var det en naturlig ordning där folk följer libertarianska lagar och upprätthållit dem på ett decentraliserat sätt?

Nej, det var ett samhälle utan några rättsliga institutioner och där, dessutom, nästan alla medborgare hade en moralisk uppfattning om att det var rätt att kränka andras friheter. Det var möjligtvis ett frihetligt samhälle, en anarki, ifall det inte hade funnits någon som hade startat ett uppbåd för att hindra någon från att öppna en heroin-klubb. Men den friheten hade inte haft några bärande institutioner; det fanns inte någon struktur, något maskineri eller någon ordning för att se till att friheten bevarades.

Alltså, det vi ankor förespråkar är inte bara ett politiskt tomrum som, likt i exemplet ovan, kan fyllas med vilket politiskt system som helst, utan det vi förespråkar är några institutioner för att göra det lättare för folk att samarbeta med att upprätthålla varandras frihet. Sedan bör också vem som helst vara fri att inte ha något politiskt samröre med andra och leva i ett politiskt vakuum eller skapa andra frivilliga institutioner. Men de förändringarna sker inom ett ramverk av olika skyddssammanslutningar för att upprätthålla varandras frihet.

Den här poängen, att anarkokapitalism inte bara är ett tomt politiskt vakuum - bara frånvaron utav någon rättslig institution - finns det många som inte uppskattar. Jag tror det är just den här poängen som folk inte förstår när de säger att, om en stat skulle försvinna, så skulle det tomrummet bara lämna plats för maffias och andra statsliknande organisationer att fylla. Och det här tomrummet, tror vissa, är också ett tecken på ett fritt samhälle, även när det här tomrummet existerar för att flera stater krigar med varandra (som i afghanistan).

Marknadslag: Skulle en rik person kunna köpa rättvisa?

Sammanfattning: Det finns en del mekanismer inom marknadslag som gör det svårt för folk att korrumpera det. Detta bygger främst på att det inte har något maktcenter så att all korruption måste nå flera grenar av systemet, vilket i vissa fall kräver att nästan hela samhället korrumperas. I de andra fallen finns det möjlighet för entreprenörer att upptäcka och sätta upp hinder för korruption; genom att upptäcka korrumperare av systemet tjänar man pengar på det.

I några diskussioner om marknadsanarkism kommer ibland frågan upp om inte rika individer i det samhället kommer att kunna köpa rättvisa för att få sin vilja igenom. Hur skulle det kunna ske? De möjliga sätten verkar vara genom att den rike (1) köper till sig det i förhandlingarna, (2) anställer en massa soldater som sedan för igenom dennes vilja eller (3) mutar domare. Som jag ser det är det alla tre nog nästan omöjliga i ett utvecklat samhälle med öppna kommunikationer. I det här inlägget tänkte jag ta upp dessa punkter som argument och sedan gå igenom dem, för att visa varför jag tror de inte riktigt håller.

(1) Enligt ert system så kommer lagen att bestämmas genom en förhandlingsprocess mellan de olika läger som vill lösa konflikter utefter olika perspektiv. Skulle inte de rika bara kunna köpa sig till att lagen skall vara så som de vill hela tiden då? De kan väl efterfråga den rättvisan och systemet skulle väl acceptera det?

Den grundläggande mekanismen för hur marknadslag fungerar skulle inte förbjuda den här typen av beteende. Den säger, som sagt, enbart att folk som riskerar att hamna i tvist med varandra skriver ett kontrakt på förhand om hur den konflikten skall lösas och att förhandlingen är marknadsmässig (d.v.s. att man går efter hur mycket folk är villiga att betala för att få igenom en viss lag). Kan inte den rike bara säga - "Jag är beredd att betala 500 miljoner för att ta det här fallet i min domstol (som vi alla vet dömer väldigt rättvist), och eftersom jag har mest pengar kommer det här att gälla!" - och sedan tas fallet upp i den rikes domstol?

Nej, det skulle bara fungera ifall de som denne kan hamna i en konflikt med går med på att låta det skötas i den här domstolen. Ifall de inte går med på det kommer det här anbudet bara att vara en förfrågan som ingen nappar på. Någon skulle förstås kunna gå med på det, men då blir det som att någon går med på att bli attackerad av någon annan mot en summa pengar - dumt, måhända, men inte något brott mot rättvisan. För att en rik person skall kunna köpa sig rättvisa räcker det inte med att lita på den andres godkännande; den rike måste tvinga den relativt fattige till det. Vilket för oss till nästa invändning:

(2) Lagar upprätthålls i ert system i slutändan genom att folk med vapen kommer att slå ned de som bryter mot lagen. Skulle inte en rik kunna muta någon som driver ett säkerhetsföretag till att göra som denne vill? Eller, samma sak, skulle inte den som äger ett säkerhetsföretag att kunna tvinga folk att följa dennes lagar?

Tanken är att om man bara har tillräckligt många bakom sig går det att upprätthålla vilken lag som helst, vilket jag håller med om. Sedan är frågan om en rik person skulle kunna samla tillräckligt många bakom sig bara genom att erbjuda dem pengar. Det är högst osannolikt eftersom det kräver att han köper väldigt många människor, alternativt slår ned kanske lika många.

Det räcker inte med att bara köpa ett företag och sedan få dessa att, säg, sätta dit någon som inte begått ett brott. Detta eftersom alla andra i samhället skulle betrakta detta som ett brott. Så om den rike skulle försöka köpa sig till att kunna få begå ett brott så måste denne betala av kanske 80-95% av befolkningen; att dessa står stilla och låter honom begå dådet. Att få ihop så mycket pengar lär inte vara möjligt. Och, även ifall det vore möjligt att få ihop pengarna skulle planen nog inte lyckas. Detta eftersom en sådan mutning skulle anses vara ett brott och straffet för det skulle kunna sättas till att vara att betala ut mer än vad som lovades. Så, ifall en företagare eller anställd får ett erbjudande på några miljoner eller mer på att begå ett brott så kan de alltid åtala personen och försöka få pengar ifrån honom. Ifall denne har försökt muta väldigt många personer lär minst en av dem kunna bevisa att det hänt. Och om det inte kan lyckas en gång lär sannolikheten vara ännu mycket mindre ifall denne prövar det igen.

I det här sammanhanget får jag nämna att många verkar se på marknadsanarkism som om det vore ett samhälle med en stat. Att, om någon i toppen bara blir mutad så kan man få igenom lite vad som helst. Detta missar att marknadsanarkism är ett polycentriskt maktsystem; det finns inte någon enskild organisation eller figur uppe på toppen av något så det finns inte någon enskild organisation som kan tvinga alla andra att följa några regler. Bruce L. Benson tog upp lite data om detta i The Enterprise of Law som är relevant. Enligt en försiktig uppskattning fanns det runt 27 000 säkerhets- och detektivföretag med drygt 0,7 miljoner anställda i USA år 2007. Eftersom det finns runt tre gånger så många privata som statliga poliser, skulle det kanske finnas 33% fler privata poliser i ett ak-samhälle. (Om marknaden ser likadan ut i sverige skulle den haft runt 710 företag.) Oavsett vad, antalet visar att den som vill köpa rättvisan i ett ak-samhälle måste nästla sig in i och ta kontroll över jättemånga organisationer. 

Men tänk ifall den rike inte tänkt muta alla i samhället, utan bara tänker skaffa tillräckligt mycket vapenmakt för att slå ned de som går emot hanom, skulle det vara enklare?

Troligtvis inte, för vad den rike planerar nu är ett våghalsat hot mot resten av samhället. Det skulle så klart kunna leda till att han lyckas, men det kan också leda till att alla andra går ut i krig mot honom. Innan det kan bli krig måste han dock först anlita tillräckligt många soldater. Det går inte att bara anställa folk till sin vanliga firma och förvänta sig att när dagen väl kommer så kommer dessa att gå ut i krig för den rike. De anställda tar jobbet för att tjäna pengar på något som är hederligt; de går inte med för att vända ryggen mot sina vänner och hjälpa någon att begå orättvisor. För att vända en person till detta lär inte vara särskilt lätt. Den rike lär stöta på två bekymmer här: dels måste denne erbjuda en tillräckligt hög summa pengar för att få med sig någon och dels får inte den potentiellt anställde bara ta pengarna och sticka eller gå ut med historien till media. Hur skulle det första anställningsintervjun gå till, kan man undra?

Säg då att det skulle finnas runt 27 000 anställda som privatpoliser i ett svenskt ak-samhälle (baserat på siffrorna från USA och delat med hur mycket större deras befolkning är). Även om den rike lyckades med att lyckas övertyga tillräckligt många om att gå emot alla samhällsvärderingar de har, sett till att inte försöka muta någon som går till andra poliser eller media, pungat ut en mutsumma för kanske 24 000 individer och förmått alla de 24 000 att vara försiktiga nog att inte låta någon annan få reda på vad som händer så är det fortfarande inte säkert att han lyckas. För det finns fler maktgrupper än säkerhetsvakter i ett fritt samhälle. Det finns privatpersoner med vapen, säkerligen något hemvärnsförbund samt regelbunden militär (om det finns andra stater i världen, annars lär det vara ganska få). Alltså, även om det går att köpa tillräckligt många privatpoliser för att slå ut resten av privatpoliserna, så måste de också slå ut resten av samhället. Projektet är dömt att misslyckas. 

Skulle den rike kunna försöka sig på något mer slugt istället, som att muta domaren?

(3) Under marknadslag skulle domstolarna vara privata. Skulle inte de rika bara kunna köpa domaren?

Det här skulle inte heller vara särskilt troligt. Först av en liknande anledning som ovan: om du försöker muta någon kommer denne att kunna tjäna pengar på att anmäla dig istället. 

Sedan för att varje dom som går emot vad som passar enligt bevisen kommer att vara misstänksamma. Domarens jobb är lite som en vetenskapsmans; målet är att försöka ta reda på sanningen. Alla information som läggs upp i domstolen kommer vara tillgänglig för andra experter att sätta sig in i, så om en domare ändrat åsikt bara för att denne fått pengar kommer detta att vara synligt. En expert som läser in sig i fallet kommer att se vad den rimliga domen är och därigenom upptäcka en felaktig dom. Alla sorters oegentligheter skulle kunna spåras på det här sättet. Den drabbade kan då föra upp fallet till en annan domare. I slutändan kommer det finnas ett antal bedömningar av vad som är rimligt i fallet och ifall den förstes dom var alltför långt bort ifrån det var mutan verkningslös. Det skulle dock kunna finnas en möjlighet att genomföra mutan ifall det finns så mycket oklarheter i fallet att det beror på en särskild tolkning. Men de fallen lär vara sällsynta.

Företag skulle kunna skydda sig mot sådana fall genom att inte anlita domare som skulle tänkas ha något skäl till att acceptera mutor. Och de skulle kunna göra det svårare för folk att muta domaren genom att förutse möjligheten ovan och låta någon expert se över varje fall för att se till att det sker rimligt. Eller göra stresstest av domaren genom att låtsas vara en mutare som vill korrumpera domaren.

(4) De här argumenten låter säkert rimliga för dig, men missar du inte att i princip alla samhällen någon gång blivit statliga? Alltifrån att det funnits tillräckligt stor koncentration av människor på någon rik plats så har någon grupp tagit makten att stjäla ifrån andra. Även i någorlunda utvecklade samhällen som på medeltida Island, där de hade ett mestadels privat rättssystem, så föll ordningen när några enstaka män samlade på sig makt och skapade monopol. Varför skulle inte det ske i ett mer utvecklat samhälle med liknande institutioner?

Jag började skriva det här argumentet och så kom jag på att det mycket väl kan finnas anarkistiska samhällen idag som stått emot att ledare tagit makten över lagen där. Zomia, ett område i sydöstra Asien, skall ha flera anarkistiska samhällen. Det lilla jag läst om dessa samhällen är att de har en anti-auktoritär kultur, så det är inte omöjligt att de kan stå emot att enstaka individer försöker förstöra rättvisan där.

Men, även om Zomia inte fanns så behöver inte historien återupprepa sig om ett marknadsanarkistiskt samhälle skulle skapas. Det skulle nämligen finnas betydliga skillnader mellan det samhället och de historiska anarkistiska samhällena:

Förbättrade kommunikationer - Idag kan vi skicka meddelanden över hela världen blixtsnabbt, förr tog det lika lång tid som hur snabbt folk färdades. Det innebär att om ett brott begås i en framtida marknadsanarki så kommer information om det att kunna ges ut till alla i hela världen. Möjliga personer som då kan hjälpa till blir det maximala antalet. I det dåtida samhällena kunde ett brott begås i en by, medan det tog dagar och veckor för en närliggande by att få höra om det samt få en ordentlig bild av det. Byar i andra landskap eller andra länder lär inte ha kunnat höra om det alls, om det inte var någon uppseendeväckande handling. I det läget blir antalet personer som skulle kunna veta om att någon annan behöver hjälp väldigt begränsat.

Snabbare resor - En liknande punkt är att vi inte bara kan skicka meddelanden snabbare, utan vi kan också flytta oss fysiskt mycket snabbare. Det tar ungefär en halv dag att åka till Hong Kong från Sverige. Vikingatidens islänningar kunde då kanske ta sig bara runt en till två mil med häst. Det innebar att antalet människor som kunde hjälpa någon långt bort också var begränsat.

Utvecklade samarbetsnätverk - Under marknadslag skulle alla människor kunna organisera sig gemensamt för att slå ned lagbrytare. Detta genom att gå samman i olika lagförbund eller genom att köpa en försäkring mot brott. En sådan medlemsorganisation eller ett företag kan ha kontor runt hela världen, eller skriva på avtal med lokala organisationer för att ge sina medlemmar/kunder säkerhet. I medeltida Island fanns det 36 stycken "rättsföretag" som upprätthöll lagen, men de samverkade och samordnade inte aktioner ifall en blev hotad av en rik person. Det är iaf bilden jag fått av att ha läst Jesse Byocks beskrivning av något rättsfall från den tiden.

Mindre falsk världsbild - Det finns en ganska utvecklad teori om beviskrav och hur mycket det säger. Det gör att det blir enklare för en domstol att kunna se ifall en handling som någon gjort skadat en person eller inte, vilket skapar mindre utrymme för de som vill utnyttja osäkerheter till att kunna begå brott.

Alla dessa faktorer gör att den värld vi lever i när ett ak-samhälle uppstår kommer vara ofantligt många gånger bättre än den som folk levde i för tusen och tusentals år sedan.

Ankdammen: Om marknadslag

Hur skulle ett samhälle fungera, där det inte fanns någon stat som upprätthåller lagar utan det görs av privata firmor istället? I det här avsnittet diskuterar Niclas och jag hur ett samhälle skulle kunna producera lagar genom köpslagningar mellan individer om vilka lagar de är beredda att betala för att upprätthålla - d.v.s. marknadslag. Vi tar upp några exempel på hur systemet skulle fungera i olika miljöer samt några sätt som det här är bättre än demokrati.

Länkar till avsnittet:

• Polycentrisk lag
• Att ta upp ett fall i den åtalades domstol - Actor sequitur forum rei
• Mer om marknadslag som vi bloggat om:
  
  • En introduktion till marknadslag
  • Minoriteter under marknadslag
  • Marknadslag: Tre grupper och drogförbud
  • Marknadslag som ett socialt protokoll
• The Machinery of Freedom
• Practical Anarchy 
• Marknadslag, sett i relation till anarki, anarkokapitalism, stat och demokrati

Marknadslag som ett socialt protokoll

Väldigt många rättsliga och politiska system kan ses som protokoll som bestämmer hur vissa former av interaktion skall fungera. En otroligt nedskalad version av det demokratiska systemet, som protokoll, är att

1. Folket i ett område röstar om beteende X skall vara förbjudet eller inte.

2. Någon begår X, vilket andra också ser.

3. Denne någon blir antingen bestraffad eller inte beroende på vad majoriteten gjorde i steg (1).

Det här är en otroligt nedskalad version av den demokratiska processen, som sagt. Ett mer utvecklat perspektiv måste ta och kika på vilka regler som staten är formellt ställd under (och ta hänsyn till när de reglerna bryts). Om man sedan har en komplett förståelse för hur de här protokollen ser ut skulle man kunna göra ganska vettiga gissningar om hur folket i det systemet lär interagera, vilket även inkluderar när de kommer att helt överge det systemet.

Så, hur ser då de sociala protokollen ut för ett samhälle med marknadslag?

1. Alla individer bestämmer om de vill (a) stå bakom en lag, (b) gå emot en lag eller (c) vara helt indifferenta till om lagen upprätthålls eller inte.

2. Alla tre grupper av individer associerar sig med, köper tjänster ifrån, varsin organisation, en PDA.

3. Företrädare från varje försvarsorganisation försöker ta reda på hur starkt folk som prenumererar på deras tjänster känner för att, i en potentiell tvist med folk av en annan politisk preferens, dömas efter deras regler eller sina egna, samt hur mycket de är villiga att betala för att befinna sig i krig med folk från den andra organisationen. De kollar även om det finns några möjliga kompromisser i lagen som en individ kan ställa sig bakom.

4. Företrädare från alla försvarsorganisationer köpslår med varandra om vilken domstol en tvist mellan två individer i den här frågan skall tas. Den här köpslagningsprocessen är värd ett avsnitt i sig, men Niclas Wennerdal har skrivit lite om hur det skulle kunna fungera i två fall.

5. Oavsett om köpslagningsprocessen ledde till en kompromiss eller till att en sida fick sin vilja igenom helt och hållet (vilket skulle vara fallet om exempelvis den libertarianska sidan vinner, då har man ett anarkokapitalistiskt samhälle) kommer det finnas en överenskommelse om hur en konflikt av den här sorten skall lösas. Den som bryter mot överenskommelsen blir bestraffad enligt en likadan process som i (4).

Bara för att vara övertydlig: bara för att den här processen gör det möjligt för en grupp att förtrycka en annan innebär inte det att vi anarkokapitalister stöttar allt som systemet leder till. Vi stöttar systemet för att vi tror att det leder till färre rättighetskränkningar än vad som skulle vara fallet om man följde ett demokratiskt protokoll, eller något annat tänkbart socialt protokoll. Jämförelsen av olika system skall göras på rätt ställe.

Det här är inte det enda protokollet som hör samman med marknadslag. Det skulle ju även finnas protokoll för hur rättegångsproceduren går till, hur överklagning fungerar och hur dömda väljer vilket straff de skall ha. Jag är dock inte lika säker på dessa gissningar som jag är på om denna, som David Friedman kom med.

Metodologisk fråga om anarkokapitalism vs. nattväktarstaten

Om man uppskattar frihet, vilket är det bästa politiska systemet som man då vill leva i? Eller, vilket system är det som förväntas vara bäst på att upprätthålla individuella rättigheter?

Det här är en väldigt viktig fråga för libertarianer, men hur kan man ta reda på vilket system som faktiskt är bäst? I den bästa av världar skulle vi haft direkt information från miljarders samhällen, som varit nästintill identiska förutom i hur folken där ordnat sina politiska institutioner (som sedan influerat alla andra institutioner och beteenden). Alltså, det vi vill ha (om vi bortser från de moraliska problemen) är ett samhälleligt experimentrum där vi kan placera samma människor på samma plats men i olika politiska miljöer för att se hur de beter sig där. 

Säg att vi kunde simulera en verklighet med en miljard människor som bor på en ö i ett rätt modernt samhälle. Allting är lika, förutom den politiska utgångspunkten: folk kan leva i en demokrati, autokrati, republik; de skulle kunna strukturera staten på en mängd olika sätt för att få fram olika "checks and balances", de skulle kunna ha en mängd olika interna regler för staten som folk förväntas följa; eller så skulle de kunna bo utan en stat, under marknadslag, där organisationerna kan drivas som enskilda företag, som AB:n, som familjeföretag, som kommunala/demokratiska organisationer och dessa företag skulle kunna börja med att ha en mängd olika interna regler för hur de skulle agera. En nattväktarstat skulle kunna ha en mängd olika former och så skulle även en anarki, och vad vi vill göra är att testa alla dessa former i vår simulator för att se vilken som fungerar bäst. Hur går testet till?

Det man behöver är alltså samma människor och samma miljö, men olika politiska institutioner. Säg att man skapar hundra variationer av en monocentrisk ordning, och hundra variationer av en polycentrisk ordning. I utgångsläget har lagarna i de båda samhällena varit likadana; de har upprätthållit en libertariansk rätt. Sedan låter man samhällena utvecklas under sina respektive former under en längre tid - som hundra år eller en miljon år - och sedan kikar man hur samhället utvecklades, för att se vilket som gav bäst libertarianska resultat. Sedan gör man om det testet några miljoner gånger i helt andra miljöer. Om det finns någon politisk ordning som varit bättre än alla andra då är den helt klart bäst. Om vissa politiska ordningar varit bättre än andra i vissa miljöer - säg att den bästa statsformen klår den bästa anarkistiska formen i en miljö, men tvärtom i en annan - då är vinnaren beroende av vilken miljö man själv lever i, där man själv vill skapa en politisk ordning.

Det essentiella för det här experimentet, för den debatt som pågår idag om ak vs. nvs (bl.a. här), är att man inte ovanifrån kan bara guida människor till att följa en viss lag hela tiden. Det finns inget absolut säkert i att människor kommer att följa en viss given struktur bara för att den finns och aldrig försöka förändra den. Visst, vi är normalt konservativa av oss, men uppenbarligen kan människor ändra den politiska ordningen de bor i. 

När jag diskuterar med vissa minarkister känns det som om de helt och hållet missar den här poängen. För de så är frågeställningen konstig, oförståelig. För, när de diskuterar det politiska statsskick som skall upprätthålla deras nattväktarstat, då är det just en nattväktarstat de diskuterar. Om vi skall föra över det till experimentet ovan, då är det som om de vill jämföra hur väl ett visst statskick fungerar jämfört med ett polycentriskt system, genom att inte jämföra hur de faktiskt skulle bete sig. Utan hur de skulle bete sig ifall ett visst statskick alltid upprätthöll negativa rättigheter. Och när man påpekar att en sådan jämförelse inte är intressant, att jämförelsen bör ske på ett likadant plan, så lika som möjligt med ett annat system, då stannar diskussionen där. Jag har inte hört något vettigt svar från någon minarkist på det här området.

Och jag tror inte att de kan komma med ett vettigt svar heller, för deras metodologi bryter med logiken. För att se detta, säg istället att vi inte hade som mål att skapa ett libertarianskt samhälle, utan ett utilitaristiskt samhälle. Vi gör som ovan att vi testar en massa samhällen - polycentriska vs. monocentriska. Sedan märker vi (hypotetiskt) att ett polycentriskt samhälle skapar mest lycka. Skulle då en hypotetisk lyckoväktare kunna säga att testet var dåligt? Skulle han kunna säga att det inte är viktigt vad vi upplever för den mest tänkbart perfekta strukturen är en lyckostat, för att i lyckostaten så maximerar man lyckan; den är perfekt!

De polycentriska lyckosnubbarna säger då att lyckoväktarnas resonemang är ett nirvanafelslut; att den staten kanske låter bra om den kunde fungera så perfekt som dess idealfall, men att det inte går att uppnå. Att, rent praktiskt så skulle inte den staten fungera på det sätt som lyckoväktarna tror. Att den ordningen skulle leda till att folk gör andra saker, att en lyckostat skulle degenerera till en sub-optimal lyckostat. Skulle någon lyssnat på den lyckoväktare som envist säger att testet är fel; att testet inte skall vara hur människor faktiskt beter sig, utan det skall vara mellan ett idealfall och något annat? Att testet skall vara mellan hur lyckostaten idealiskt fungerar och allt annat?

Det skulle kanske varit rimligt, om det vore så att man jämförde en idealisk stat mot en idealisk anarki. Men - tillbaka till den verkliga debatten - så ser inte nattväktarna på saken. De ser att debatten står mellan en nattväktarstat och en viss sorts polycentrisk ordning (som marknadslag), alltså mellan ett ideal och en faktisk process som inte nödvändigtvis uppnår ett visst ideal. Och där ser det, korrekt, att nattväktarstaten är bättre. Sedan begår de felslutet att därför måste även vi ha de institutioner som de tänker sig att en nattväktarstat har, istället för några andra alternativa polycentriska institutioner. Men eftersom institutionerna inte behöver leda till det idylliska resultatet man vill ha är det ett dåligt resonemang.

En minarkist skulle kunna komma med ett visst argument här, nämligen att det finns en möjlighet att skapa en stat med så bra interna regler att det blir omöjligt att kapa den. Visst, om det stämmer, så stämmer det. Men en sådan plan för en icke-degenererande stat har inte lagts fram. Och även om man lade fram en sådan plan så är det inte säkert att det skulle vara bättre än ett system med marknadslag där alla företag börjar med att ha liknande regler för sitt företag - och att alla individer har sådana regler för sitt beteende som de sedan skänker vidare till sina barn. 

Alltså, den stora frågan är "Vilka politiska institutioner är bäst för att folket enklast skall kunna uppnå ett fritt samhälle?" När man ser det utifrån det perspektivet så är frågan, "Vilket är bäst: marknadslag eller konstitutionell republik (som vissa minarkister säger sig vilja ha)?" Sedan finns det en annan fråga, om vilket system som upprätthåller rättigheterna till lägst kostnad, och där borde analysen ligga på hur väl staten sköter rättsväsendet och hur väl privata firmor gör det, vilket är en fråga om anarkokapitalism vs. nattväktarstaten. Det är alltså där debatten bör ligga; på olika plan för olika frågor.

Marknadslag vs. konstitutionell republik - För frågor om vilket system som bäst upprätthåller frihetliga lagar, eller skapar möjligheterna för att leva fritt snabbast för alla.

Nattväktarstaten vs. anarkokapitalism - För frågor om vilket system som kräver minst resurser för att uppnå sitt resultat.

Nu går det ju inte att göra de här testen som jag föreslog. Men det är lugnt. Vad testen gör är att de ger en information om hur verkligheten fungerar; om vilket system som bäst gör något (alltså, i vilket system människor enklaste kan agera för att uppnå ett visst mål). Den här informationen skulle man kunna få på ett annat sätt; genom att skapa en teori baserad på den kunskap vi har och se vilket system som, enligt den här generella teorin om mänskligt agerande, troligtvis ger folk bäst incitament att skydda folks rättigheter.

Det här testet ovan började med en utgångspunkt i anarkokapitalism eller en nattväktarstat för att se vilket system som höll sig bäst i tiden. Men det finns andra sätt att testa det också. Som att man kan börja med marknadslag och en stat, som inte har libertarianska regler, och så kollar man vilket system som snabbast ser till att alla kan få leva under libertarianska regler. I det senare fallet ser jag det nästan uppenbart att marknadslag är bättre än en stat, då folk blir så mycket mer benägna att se upp till, hylla och göra staten starkare när den väl finns. Om det inte finns någon kommer ingen vilja ge upp den relativa frihet de har och vaktar den från att någon enskild grupp blir så mycket starkare än de andra. Det är mitt perspektiv åtminstone. Det är kanske fel, och jag ändrar gärna uppfattning ifall man kan visa att det är det. Det viktiga, som jag ser det, är vad som faktiskt fungerar - varför jag också i praktiken förespråkar ett system där folk kan välja fritt vilket politisk system de vill leva i för att man skall kunna se vilket system som verkligen är bäst.

Finns det några bevis för att anarkokapitalismen fungerar?

Det finns de som säger att det inte finns några bevis eller belägg för att ett anarkokapitalistiskt samhälle skulle fungera. Har de rätt? För att sammanfatta inlägget nedan: de har rätt i meningen att det inte finns bevis som är 100%-99% säkra, men ifall vi pratar om mellan 90% och 99% säkerhet finns det sådana bevis.

Innan jag går in djupare på den frågan, låt mig bara först definiera vad ett anarkokapitalistiskt samhälle är för något:

Ett ak-samhälle är (1) en polycentrisk ordning där (2) libertariansk lag upprätthålls genom ett flertal olika aktörer som var för sig inte har möjlighet att tvinga någon enskild person till att följa ett lagbeslut. Varje aktör som vill döma någon annan för ett brott kan inte göra det annat utan att ha nästan alla andras stöd för att göra detta. I detta samhälle (3) köper man polisers och detektivers tjänster och när man vill bevisa för andra att någon har begått ett brott så byter man till sig frivilligt andras tjänster för att bevisa detta. Systemet för hur individerna köper och säljer rättstjänster och ingår avtal för att upprätthålla eller inte störa andras rättsprocesser kallar jag och Niclas för marknadslag. Alltså, ett anarkokapitalistiskt samhälle består av tre delar:

1) Polycentrism
2) Libertariansk rätt
3) Marknadslag

Vad räknas då som bevis för att ett sådant samhälle skulle fungera? Abstrakt måste man ha tillräckligt bevis för att en viss modell av verkligheten som säger att det skulle fungera stämmer; dess utsagor får inte vara i konflikt med vad man annars kan observera av verkligheten. Eftersom det här rör ett område där modellen måste ta hänsyn till otroligt mycket fakta måste modellen vara så omfattande att den kan kallas för en generell teori om mänskligt agerande.

Men, om jag skall vara lite mer konkret, vad är det som folk vanligtvis förväntar sig som bevis på att ak fungerar? Jo, ett nutida fungerande ak-samhälle, eller en tillräckligt bra beskrivning om ett sådant historiskt exempel. Finns det något sådant samhälle eller en beskrivning av ett sådant dåtida samhälle? Nej, tyvärr inte.

Det finns två historiska fall på samhällen som varit nära, men inte helt och hållet.

Medeltida Island var ett polycentriskt system bestående av minst 36 maktnoder, av domare/krigare som kallades för godar; folket köpte domstols- och polistjänster från entreprenörer; och lagen respekterade privat äganderätt samt byten. Men, även om deras rättssystem delar många aspekter med marknadslag skiljde det sig markant genom att det fanns bara 36 erkända positioner för att få döma andra; systemet var en sorts kartell, alla domare/krigare (det var en vanlig kombination men inte ovanligt att man bara var en domare) respekterade bara andra godars rätt att skipa rättvisa. Dock kunde man ta över en annan gode-position genom att köpa den, och man kunde dela den med någon annan. Och när det gäller libertariansk lag, så nådde den inte upp till måttet. Det fanns ju slaveri där, men det försvann någon gång på 1000-talet, vill jag minnas.

Den amerikanska (inte så vilda) västern var ett lapptäcke av olika, spontant uppkomna rättssystem där den amerikanska staten ännu inte hade fått något fäste än. Vid vissa ställen hade den makt, men där hade den inte odelad kontroll, såvitt jag kan se. Det är ett fantastiskt "experiment" som visar hur naturligt det är för fria individer att ordna sig i och hitta på system för att lösa frågor om rättvisa. I recensionen av Bruce Bensons bok skrev jag att de olika föreningar som folk ingick i för att få rättvisa hade dessa karaktärsdrag:

• Det var föreningar av frivilligt ingångna medlemmar;
• Deras lagar skrevs först ned i kontrakt mellan parterna;
• Nya lagar uppstod genom att folk slöt sig till ett konsensus;
• Alla hade rätt att gå ur föreningen;
• Föreningarna uppstod spontant;
• De som inte följde föreningens regler blev utstötta och fick beskydda sig på egen hand.

Jag vet dock inte hur väl de här föreningarna klarade sig med att lösa konflikter mellan två personer som tillhör olika föreningar, eller om det ens förekom! Den beskrivning jag tagit del av visar hur det fanns en massa föreningar som var frivilliga och upprätthöll rätt libertariansk lag, men det är tyst om dessa organisationer löste sådana fall. Så frivillig organisering, ingen beskattning, ganska libertarianskt, men osäkert vad gäller systemens möjlighet att hantera polycentriska frågor.

Det här är bara de två exempel som jag är mest bekant med, men det finns några andra exempel på hela samhällen där det inte fanns något våldsmonopol men lag upprätthölls ändå, dock inte libertariansk. Som de anglo-saxiska eller somaliska lagsystemen.

Så, eftersom det inte finns några bevis på fullt fungerande anarkokapitalistiska samhällen, innebär det att det inte finns några bevis alls för att sådana samhällen skulle kunna fungera? Det beror på hur hög säkerhetsgrad man tänker sig att bevis innebär. Om bevis används exklusivt för de saker som man kan tro med extremt hög säkerhet, då finns det nog inga bevis för det. 

Alltså, om man lever i, eller besöker, ett anarkokapitalistiskt samhälle då får man ju så bra bevis som man kan få (som människa) på att systemet fungerar, d.v.s. att man blir 100% säker på att det fungerar. Men, utan att ha gjort sådana besök, eller läst om andra som gjort det, då kan man inte bli 100% säker på att det stämmer (kanske att man bara blir 99,99% säker på att det fungerar om man läser historiska data om det, då berättelsen ju kan vara påhittad - bayesianer kan för övrigt visst aldrig bli 100% övertygade om det).

Men om vi istället för bevis pratar om belägg så är det helt klart att det finns ett stort antal belägg som gör det för troligt att anarkokapitalism fungerar. För egen del använder jag ordet bevis för att beteckna påståenden som inte nödvändigtvis gör mig 100-99% säker på något, utan även det som gör mig 100-90% säker på något. Samma säkerhetsnivå - 10% chans att man kan ha fel - används också inom ekonomi, så enligt den bemärkelsen skulle jag hävda att det finns bevis för att anarkokapitalism fungerar.

Men, det viktiga är inte ordet bevis, utan konceptet som det står för. Ponera att folket i en stad eller land läser David Friedmans, Murray Rothbards och makarna Tannehills böcker om anarkokapitalism och bestämmer sig för att pröva på att leva under de här institutionerna. Efter ett halvår åker du dit för att kolla om deras experiment fungerade eller inte. Men innan du åker hinner du läsa all annan historia och samhällsvetenskap som är tillgänglig vilket gör det möjligt för dig att skapa en hypotes om hur människor borde agera under dessa institutioner; om folket kommer att tycka om dem, eller ifall de kommer att avfärda systemet då det uppstår för många konflikter eller att institutionerna kräver att människor gör saker de inte kan göra. Genom att kika på historien kan du möjligtvis hitta belägg eller motbevis på att den här hypotesen stämmer eller inte. Om du hittar tillräckligt mycket belägg för att det verkar relativt rimligt att det skulle fungera, då har du hittat bevis för att det fungerar.

Det man begrundar är alltså om en viss systematisk syn på människan och samhället stämmer eller inte, och om det finns tillräckligt många belägg för det perspektivet. Hur kan man avgöra det? Enkelt, man tar de antaganden, de påståenden, som den här generella teorin bygger på och ser om de stämmer eller inte. Alltså, för att anarkokapitalism skall fungera, då måste även en massa andra saker om verkligheten stämma, och vissa saker får inte stämma. Om man observerar ett fullt fungerande anarkokapitalistiskt samhälle, då ser man just att dessa antaganden stämmer. Vad finns det då för antaganden som den här teorin är uppbyggd av?

• Det är möjligt för flera personer att leva under olika lagar på samma yta, så länge som de har någon gemensam regel för att hantera konflikter som uppstår mellan folk från de olika lagsystemen.
  Alltså, att det är möjligt att ha extra-territoriella lagar, lagar som inte är knutna till en viss geografisk yta. Det finns gott om bevis för detta - jag har skrivit om ett sådant fall.
•  Det är möjligt för flera personer att vara organiserade i maktgrupper som inte står över varandra, men som ändå kan enas om att lösa tvister mellan medlemmar av olika grupper.
  Det här är grunden i polycentrisk lag, vilket det också finns många exempel på.
• Privata företag och föreningar kan upprätthålla lag och ordning, som i att lösa konflikter mellan individer som har olika åsikter om vad som är rätt och fel.
  Utöver exemplet med amerikanska västern har Bruce Benson och Edward Stringham några fler exempel. (Stringham tar dock inte upp några exempel där privata individer med våld förmått privatpersoner att hålla sig till dessa domslut.)
• Individer kan producera offentliga varor / lösa allmänningens dilemma utan att tvinga folk till en sådan lösning.
  Detta är intressant då lag, enligt de flesta nationalekonomer, anses vara en offentlig vara. David Friedman håller inte med om detta, men oavsett den debatten är det klart att man inte behöver en stat för att lösa dessa problem.
• Marknaden är inte märkbart sämre än staten på att, eller kollapsar ifall den försökte att, producera skolor, vägar, domstolar, pengar, polistjänster, socialförsäkringar och andra liknande tjänster som vanligtvis produceras av stater idag.
  En bra sammanställning finns i The Voluntary City, men också på andra ställen.

Det här är inte alla påståenden som är intressanta för att ta reda på om anarkokapitalism fungerar eller inte, men det är nog de viktigaste. Vad man borde göra, för att undersöka frågan närmre, är att ställa upp alla viktiga påståenden/antaganden för att testa dem. När man väl gjort det borde det vara tydligt att alla belägg som finns pekar på att, om man försökte upprätthålla anarkokapitalistiska institutioner idag så hade det systemet fungerat. För egen del skulle jag även säga att det kommer att blomstra.

Finns det rum för konkurrens att förbättra rättsväsendet?

Under ett system av marknadslag är det konsumenterna som, mer eller mindre direkt, väljer vilka domstolar de skall ta upp tvister i. Dessa domstolar ger ett utlåtande om vem som har gjort rätt eller fel i tvisten och vad ett rimligt straff bör vara (som sedan beivras av en annan firma som inte nödvändigtvis är kopplad till domstolen). Domstolarna kommer i det här läget att behöva anpassa sig efter konsumenternas önskemål (dock inte på samma sätt som marknaden anpassas efter konsumenternas efterfrågan på äpplen). Det viktiga är att rättvise-entreprenörer har ett incitament att leverera en domstolstjänst som folk (1) direkt vill ha för "interna" tvister (mellan folk som har samma rättskänsla), (2) genom medling vill ha mellan de med olika rättskänsla och (3) indirekt mellan de som vill följa lagarna och de som inte vill bli dömd av någon alls.

Nu är frågan, finns det mycket rum för rättvise-entreprenörer i ett fritt samhälle? Jag håller på att läsa den utmärkta boken Knowledge and Decisions av Thomas Sowell, som tar upp några exempel på hur rättvisan fungerar i USA och England. Tänkte att dessa exempel är intressanta, då de ger ytterligare stöd för att dagens politiska system är undermåligt för att skapa ett bra rättsväsende. Och att det därmed finns ett behov av konkurrens, med dess tillhörande upptäckarprocess, inom det här området:

There are many sources of knowledge, and the behavior of legal authorities puts a higher or lower cost on its transmission or effectiveness. The simple knowledge that a crime has been committed can vary in its availability to the criminal justice system according to the costs imposed on victims, witnesses, or informants. The costs of reporting rape can obviously be increased or decreased substantially by the way police respond to rape victims, by the way opposing attorneys are permitted to cross-examine the victim in court, and by the likelihood that a convicted rapist will be either turned loose soon (perhaps to retaliate against the plaintiff or witnesses) or given a retrial on a technicality. In the landmark Mallory rape case, for example, the retrial ordered on appeal was the same as an acquittal, because the victim could not bear to go through the emotional trauma again. The abstract knowledge of guilt - from the defendant's confession as well as the victim's accusation - was not socially effective knowledge. (s. 271)

Evidence can be excluded either because it is considered qualitatively less certain than other evidence, or because of the proedures by which it was obtained. Information that is incrementally less certain is often treated as categorically nonexistent under "hearsay" exclusionary rules in Anglo-Saxon law, though the same quality of evidence could be heard in courts in other Western countries or in Japan. "Hearsay" does not mean simply gossip, but includes many official documents whose authenticity and veracity are unchallenged. (s. 271)

One of the basic questions about criminal law procedure is simply how much of it there is, in purely quantitative terms. In England, the longest criminal trial on record lasted 48 days. In the US, there have been criminal trials in which the selection of a jury alone has taken months. In England the selection of a jury "usually takes no more than a few minutes." A criminal trial length that would be "routine" in California would be record-breaking in England. (s. 275)

A murderer-rapist of an eight-year-old child, whose confession was corroborated by both evidence and other testimony, was set free by federal courts on procedural grounds - and the state courts forbidden to re-try him - even though his confession was found to be voluntary, the facts of the crime undisputed, and the evidence "overwhelming" in the judgment of the state supreme court. Nor were these procedural matters anything as serious as police beatings or even threats, bu turned instead on fine legal points on which appellate judges often divided four to three or five to four. (s. 276)

Det här skrapar nog bara på ytan av problemen i USA:s rättsväsende. (Var inte så säker på att det svenska systemet är så många gånger bättre - exempelvis var kötiden för 23 000 fall över ett år, år 2008.) Det verkar alltså mycket mer som privata domstolar kan tävla om att uppnå - än att tillhandahålla lagar som kränker negativa rättigheter, som vissa minarkister tänker sig.

Machinery of Freedom, illustrerad

Tomasz Kaye har tagit delar från ett av David Friedmans föredrag och gjort en fin illustration till det. Inte lika proffsigt som RSA Animate, men det är nog den bästa illustrationen som gjorts hittills och den tar upp några av de viktigaste poängerna från The Machinery of Freedom på ett bra sätt. (Hittat via Libertarian News.)

Graham Wright har också gjort några bra illustrerande videos om hur marknadslag skall fungera.

En introduktion till marknadslag

Competing private courts enforcing competing polycentric bodies of law, as envisioned by David Friedman, presents an especially confusing mess. The implications of this are best left to the reader to imagine.

- RationalWiki, Anarcho-capitalism

If a phenomenon feels mysterious, that is a fact about our state of knowledge, not a fact about the phenomenon itself. ... All confusion and bewilderment exist in the mind, not in encapsulated substances.

- Eliezer Yudkowsky, Mysterious Answers to Mysterious Questions

Det finns en hel del frågor om hur ett anarkokapitalistiskt samhälle skulle fungera. Speciellt gäller det hur dess lagsystem skulle se ut. Komplikationerna, som många ser det, uppstår eftersom alla lyder inte nödvändigtvis under samma lag i samma område, och att det inte finns en ensam grupp som har makt att bestämma hur tvister skall lösas. Men dessa komplikationer, dessa problem folk ser med systemet, är inte oövervinnerliga. De går att lösa inom de ramverk som systemet sätter upp. Men hur då? Det har jag tänkt ge en introduktion till i detta inlägg.

Först och främst måste vi avskilja det område som skall diskuteras. Det som skall diskuteras är hur det anarkokapitalistiska systemet fungerar. Men jag och Niclas Wennerdal finner att detta system för hur lagar och regler kommer till på en marknad, borde kallas för marknadslag. Detta eftersom själva systemet inte behöver leda till att folk lever under libertarianska lagar, men det är hur systemet fungerar som är av intresse. Anarkokapitalism, som ord, används numera för att beskriva det system där folk kan leva under libertariansk rätt, där dessa individuella rättigheter upprätthålls av lagen och inte kan kränkas.

En grundläggande princip för alla rättsystem
Anarkokapitalism är alltså ett samhälle som kan uppstå under ett system med marknadslag, och följer de regler som den strukturen ger upphov till. Vad består då denna struktur av?

Den mest grundläggande delen i detta lagsystem är det som är gemensamt för alla lagsystem. Och det är att:

I ett samhälle är din möjlighet att bestraffa någon byggd på att tillräckligt få vill stå upp för den här personen och dennes agerande. Exempelvis, att du kan bestraffa en mördare bygger på att det inte finns tillräckligt många som anser att man skall ha rätt till att mörda samt att det inte fanns tillräckligt många som anser att den rättegångsprocess du använde dig av för att döma personen var orättvis, att du inte hade rimliga skäl till att bestraffa personen.

Hur många är tillräckligt många? Det vet jag inte, förutom att det nog varierar mellan olika anarkistiska samhällen, och att det är olika för olika brott. Tänk dig att du är i ett anarkistiskt samhälle och du ser någon som blivit rånad. Denne anställer en firma som fångar någon som anklagas för brottet, och en domstol säger sedan att denne faktiskt var skyldig. Brottsligen döms till att betala skadestånd samt lite extra för mödan och för att ha stört freden. Skulle du då ställa dig på brottslingens sida och säga att straffet är orättvist? Känner du någon som skulle gjort det? Jag skulle gissa att väldigt få skulle göra detta.

Och, ifall det vore så att någon faktiskt ställde sig på deras sida, skulle du ändra åsikt om att det var ett rättvist straff? Tänk om en hel grupp ställde sig på brottslingens sida, och säger att det inte är rätt att bestraffa denne, att det inte är ett brott att ta saker från andra, vad säger du då? Skulle du hållit med dem? Känner du någon som skulle gjort det? Jag skulle gissa att förutom just brottslingar och några vilsna pacifister skulle ingen ändrat åsikt av detta faktum.

Vad är min poäng här? Min poäng är att för vissa brott, som stöld, lär man inte godkänna alls att detta blir lagligt, att, så länge som gruppen som vill kunna stjäla är en minoritet (om de vore en tillräckligt stor majoritet skulle vi ha en demokrati som vill bli beskattad), kommer man inte att godkänna att de får lov att göra detta. Detta är viktigt, för att det innebär att man är beredd att bekämpa dessa individer ifall de vill frita brottslingen. Att, ifall det skulle uppstå en till konflikt, skulle flertalet vilja bekämpa brottslingens kumpaner och även bestraffa dessa. Det är just det som gör lagen mot stöld till en lag.

Men säg att det hade varit rättegångsproceduren som någon tvekat om, hade det ändrat din uppfattning något? För egen del hade det spelat roll beroende på vem den personen var, och det är för att jag troligtvis inte hade satt mig in i fallet och att domaren endast är en som ger ut sitt omdöme om en vetenskaplig sak. Han kan ha fel. Så ifall en annan jurist, som är bekant med bevisbördor, vittnens och bevismaterials tillförlitlighet, och allmänt rättsförfarande, säger att bevisningen inte är speciellt säker – då är jag benägen att stötta de som vill frita den misstänkte. Här kan det ju finnas rum för rimligt tvivel och – om jag får lov att dra till med en, tror jag, rimlig regel – ifall inte mer än tio av tolv experter i området är tillräckligt säkra på domen borde den inte fällas.

Men, säg att det inte är en expert som uttalar sig i frågan. Säg att det är någon utan någon kunskap i området. Skulle man då behandla den personen annorlunda än den som säger att handlingen i sig inte är ett brott? För egen del skulle jag bara svagt se personen som något bättre än så, beroende på hur intelligent denne verkar vara.

Jämför det här med ett annat beteende, som många idag anser vara brottsligt, nämligen att använda och sälja heroin. Här tror jag att färre människor skulle vara beredda att stå upp mot en minoritet som vill beskydda de som brukar denna drog.

Marknadslagen och dess logik
Jag har tagit upp en grundläggande regel som bestämmer när ett straff kan komma till. Hur anpassar sig marknadens strukturer till denna verklighet?

Av försvar och sällskapsskäl kommer individerna i samhället att gå samma i olika grupper; de kommer att organisera sig. Detta ser man att det uppstår naturligt i situationer där man inte kan lita på att bli beskyddad av ”sin” stat, exempelvis när folk i USA flyttade västerut i karavantåg. Då gick de samman i grupper med bestämda regler för att hantera konflikter inom gruppen. Public choice-ekonomerna menar också att detta är något som man borde förvänta sig, fast de gör det ytterligare antagandet att när man går in i gruppen så lämnar man över sin frihet att gå ifrån gruppen, till gruppen. Alltså att gruppen blir en stat. Detta visade sig inte vara fallet i amerikanska västern, och är högst tveksamt utifrån en teoretisk grund.

Utöver att man vill kunna försvara sig, så vill man ju försvara sig mot rätt saker, så därför kommer folk troligtvis att ta hänsyn till vilka lagar de olika individerna vill gå efter i valet av vilka man tillsammans formar en grupp med. Har alla samma uppfattning om vilken lag de vill följa efter spelar detta ingen roll. Inom detta område inkluderar jag även vad för rättegångsprocedur man vill gå efter. Man skulle kunna tänka sig olika läger av libertarianer, exempelvis, som har olika synsätt på hur man skall tolka bevis.

Dessa grupper kan vara organiserade som föreningar eller aktiebolag, men de flesta ankor utgår från att de kommer likna försäkringsbolag. Detta för att man kan se brott som något som drabbar en likt en olycka och att det därmed är möjligt att försäkra sig mot det (vilket inte är annorlunda från idag), och att försäkringsbolaget då skulle vara i en bra position för att samordna jakten på brottslingen och att ta upp fallet till en domstol.

Vad händer ifall två personer är av olika åsikt om vilken rättegångsprocedur som är giltig, och att de hamnar i en tvist med varandra? Då går vi tillbaka till det jag skrev ovan, om att upprätthållandet av en lag beror på att inte tillräckligt många stöttar den som någon annan vill straffa. Så i fallet om rättegångsprocedurer borde man kunna dela upp alla i två grupper: de som vill ha lättare krav och de som vill ha hårdare krav. Om en förening vill ha högre krav än en annan, men samma straff, måste den andra gå med på detta då? Uppenbarligen inte hur höga som helst, för det skulle vara detsamma som att tillåta brottet. Hur höga det blir bestäms av resten av samhället, och hur de ställer sig till konflikten.

Så, i fallet mellan den med hårda och lätta krav, vilken ställer du dig på, om någon? Det är fullt möjligt att inte ställa sig på någon sida, så ifall det skulle bli krig är du utanför konflikten. Om alla andra i samhället är utanför konflikten då är det som om det bara fanns två grupper. Den ena gruppen skulle då kunna tvinga på den andra sin vilja ifall: (1) den andra gruppen var väldigt svag och (2) den första gruppen är helt okej med att riskera människor i krig, alternativt (om känslolösa legosoldater finns att hyra överallt) inte bryr sig om att betala för att göra detta och ta pengar ifrån de erövrade (ifall det är möjligt) för att betala kostnaderna. Kort och gott, den ena gruppen kan bestämma över den andra genom att tvinga sig på denne, övervinna denne i en strid. Då kan den ena gruppen ensamt bestämma över den andra gruppen; de kan upprätthålla sin lag över de andra.

Detta är alltså samma princip som jag tog upp i början av inlägget, att lagen kommer till först när det inte finns tillräckligt stöd för de som bryter mot beteendet vissa vill förbjuda. Hur räknar man ut om grupp A eller grupp B skall få sin vilja igenom? Detta beror på de båda gruppernas ekonomiska styrka och deras respektive preferenser för att vilja få sin vilja igenom och deras aversion mot att använda våld.

Men, det behöver inte gå till krig. För vid vissa tillfällen kommer båda grupperna se att det inte skulle vara i deras intresse att slå ned den andra gruppen. Hur stora behöver grupperna vara för att ingen av de är villiga att använda våld för sin sak? Det vet jag inte, men man kan ju gissa att, om samhället vore lika stort som det svenska, om båda grupper bestod av 10 000 individer så skulle de inte kriga mot varandra. Istället måste de nu komma fram till en kompromiss om hur de skall hantera alla situationer där de kan hamna i en konflikt med varandra. De behöver helt enkelt enkelt skriva ett avtal om dessa scenarion.

Hur kommer detta avtal att se ut? David Friedman skissar ett exempel på det i The Machinery of Freedom, fast det gällde hur de båda grupperna skulle ställa sig till att ha dödsstraff för vissa brott.

One can imagine an idealized bargaining process, for this or any other dispute, as follows: Two agencies are negotiating whether to recognize a pro- or anti-capital-punishment court. The pro agency calculates that getting a pro-capital-punishment court will be worth $20,000 a year to its customers; that is the additional amount it can get for its services if they include a guarantee of capital punishment in case of disputes with the other agency. The anti-capital- punishment agency calculates a corresponding figure of $40,000. It offers the pro agency $30,000 a year in exchange for accepting an anti-capital-punishment court. The pro agency accepts. Now the anti-capital-punishment agency can raise its rates enough to bring in an extra $35,000. Its customers are happy, since the guarantee of no capital punishment is worth more than that. The agency is happy; it is getting an extra $5,000 a year profit. The pro agency cuts its rates by an amount that costs it $25,000 a year. This lets it keep its customers and even get more, since the savings is more than enough to make up to them for not getting the court of their choice. It, too, is making a $5,000 a year profit on the transaction. As in any good trade, everyone gains.

Friedmans slutsats behöver nog förstärkas med ett ytterligare resonemang. Vad folket har vunnit är ett samförstånd, en grund för samarbete, som grundade sig i en kompromiss. Alltså, båda grupper kan inte få sin vilja igenom, och därför måste de följa en gemensam regel för dessa tvister. Egentligen hade båda grupper velat kunnat tvinga sin vilja på den andra gruppen, men det är inte möjligt (eller önskvärt). Det är alltså i den kontexten som man kan säga att båda tjänar på det här avtalet.

David Friedmans idé är att grupperna kommer att avtala fram specifika lösningar för varje tvist, men det skulle i sin tur kunna ge upphov till generella lösningar för dessa tvister. En sådan historisk lösning har varit rättsidén actor sequitur forum rei, d.v.s. att fallet går till den anklagades domstol.

Hur skulle det kunna se ut beroende på hur starka den eller andra gruppen är, och hur påverkas det av deras preferenser? Och hur skulle det vara om de andra i samhället stöttar den ena eller andra gruppen? Hur det skulle kunna se ut har Niclas Wennerdal beskrivit i Marknadslag: Minoriteter och Marknadslag: Tre grupper och drogförbud.

Så, för att sammanfatta. Grunden i systemet med marknadslag är att lagar enbart kan upprätthållas när för få vill ställa sig bakom den anklagade brottslingen. Människor är beredda att använda våld för att få andra att följa sina lagar, men de måste välja mellan att kriga, vilket vanligtvis innebär en kostnad för dem. Folk med olika preferenser för lag och för att kriga kommer att samlas i grupper som bäst passar dessa preferenser. När grupperna inte vill kriga mot andra kommer deras preferenser för hur jättegärna de vill följa sin lag i en konflikt med en annan grupp bestämma huruvida de följer den ena eller andra lagen.

Ankdammen: Anarki, marknadslag och anarkokapitalism

I det här avsnittet av Ankdammen diskuterar jag och Niclas den konceptuellt viktiga frågan om skillnaderna mellan anarki, marknadslag och anarkokapitalism. Anarki innebär att samhället saknar en stat, marknadslag att lagen upprätthålls genom privata, konkurrerande firmor och anarkokapitalism innebär att lagarna upprätthålls via marknadslag, i en anarki, men också att lagen är libertariansk. Det är väldigt viktigt att skilja mellan dessa olika typer av samhällen, speciellt i debatter mellan anarkokapitalism och nattväktarstat. För, vissa minarkister brukar se debatten som att den är mellan en nattväktarstat och marknadslag, och undviker då alla problem som finns med att upprätta en nattväktarstat genom en demokrati.

På liknande sätt finns det en skillnad mellan stat, demokrati och nattväktarstat. Jag har försökt visa på nivåerna genom en liten bild jag gjort. Tanken var också att göra en ring till för Ankeborg och Minkeby, så att man ser att dessa två samhällen är libertarianska.
Länkar till dagens avsnitt:

• Skillnaden mellan anarki och stat, eller mellan polycentrism och monocentrism
• David Friedmans The Machinery of Freedom
• David Friedmans föreläsning om marknadslag
• Robert Higgs om hur folket ibland bara får köpa det valet politikerna gör åt dem

To Serve and Protect - Fyra recensioner

En kik på Wikipedias sida om TSAP visar att boken har fått blandad kritik från olika författare. Den är encyklopedisk, analyserar väl utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men är samtidigt dogmatisk och använder inte den senaste statistiken när den finns tillgänglig. Efter att ha gått igenom fyra av de källor som ligger till grund för Wikipedias artikel (den femte var inte tillgänglig via biblioteket) kan jag säga att den är något felvinklad, men bara något. Så som jag ser det var recensenterna något mer uppskattande av boken än vad artikeln avslöjar.

Vad sa då recensenterna? Här tänkte jag gå igenom dem, en åt gången.

Roger B. Parks (Nov., 2000). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson and The Privatization of Policing: Two Views by Brian Forst; Peter K. Manning". The Journal of Politics (Cambridge University Press on behalf of the Southern Political Science Association) 62 (4): 1208–1211. JSTOR 2647878.

Den här recensionen var väldigt kortfattad. Författaren var imponerad av samlingen av beskrivningar på privatiseringar, kontrakteringar, tillväxten av privat säkerhet, privata fängelser, självhjälpsystemen för att bekämpa brottslighet och dylikt community-arbete. Däremot kritiseras han (implicit) för att inte diskutera litteraturen från de som är emot privatisering. Men han går samtidigt igenom hur Benson visar hur de som är emot privatisering argumenterar emot denna med argument som kan riktas mot det statliga systemet också.

Det här var en av recensionerna som Wikipedia tar som grund för att Benson skrev dogmatiskt:

Benson writes from an avowedly Public Choice perspective, basing much of his critique of bureaucracy, for example in the work of Niskanen. His writing is heavy going in places, drifting off into Ayn Rand-like pronouncements. John Galt might have written much of Chapter 10, for example. Still, the reader who stays the course will learn a great deal from this book.

Jag får känslan att för Parks så är varje artikel som en libertarian skrivit om rättvisa säkerligen väldigt likt vad han tror att John Galt skulle skrivit. För en som har läst Rands och Bensons verk ett antal gånger är liknelsen något haltande; Rand skriver mer medryckande och Benson säger inget om objektiv moral.

Brian Forst (Sep., 2000). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson". The Social Service Review (The University of Chicago Press) 74 (3): 489–493. JSTOR 30012764.

Brian Forsts recension är den mest kritiska, men samtidigt ser han mycket av värde i boken, och mycket att hålla med om. Exempelvis:

Benson’s thesis is supported by a trove of compelling observations, anecdotes, and conjectures. He documents the explosion of private sector alternatives to the criminal justice system—from low-tech security guards to satellite technology devices that track stolen autos—presenting extensive evidence of the relative efficiency of many of those alternatives to conventional policing, court-related, and correctional services. He identifies the primary sources of those efficiencies: high levels of specialization, competition, risk of failure, and associated incentives to reduce costs and build reputation by improving the quality of service. He observes that consumer dollars spent in the marketplace, targeted to specific demands, are more decisive and efficient than votes cast for broad political agendas through the electoral process. He notes that decision makers in the public sector behave badly in part because they are typically shielded from liability in ways that their private sector counterparts are not. Even arrangements in which governments contract out for private services create opportunities for politics, overregulation, corruption, and other inefficiencies that could be obviated through full privatization. Benson would improve prison conditions by replacing our warehousing-oriented correctional system with one that encourages offenders to pay off their debts to victims through privatized work arrangements, with prison reserved for dangerous offenders and shirkers.

Senare noterar han att Bensons tes stöds av starka empiriska och teoretiska bevis. Inte desto mindre finner Forst mycket att kritisera också. Först så stör han sig på att Benson hävdar att det inte finns några marknadsmisslyckanden med privat rättssäkerhet och polis; dessa är bara påstådda. Forst hävdar tvärtemot att dessa är offentliga varor, vilket automatiskt (för en viss typ av ekonomer) innebär att staten har en "komparativ fördel" i produktionen av dessa. Men Forst ger inga argument för sin sak, inte ett enda! Forst bara implicerar att Benson argumenterar fel.

Samma typ av icke-argument dyker upp precis innan när han skriver att Benson är dogmatisk:

The book does have a debilitating weakness: it is profoundly dogmatic. A more scholarly and open-minded approach would be vastly more credible. Benson dedicates the book to his daughters: ‘‘May they grow up and grow old in a free society . . . free from both fear of crime and fear of ill-conceived government solutions to crime.’’

Implikationen man skall dra är här att det är fel att säga att staten har en dålig lösning på att minska brottslighet, och att det kan orsaka rädsla hos de som är medvetna om det. Men är det så att Bensons argument för att den statliga polisen gör en hel del saker fel, är felaktiga? Det säger Forst inte, han nöjer sig med att implicera det. Och han gör det på fler ställen.

En viktigare kritik Forst kommer med är att Benson alldeles för snabbt drar breda slutsatser på för lite material.

The text is replete with conjecture and assertion masquerading as fact. In discussing the history of criminal justice in the westward expansion of the United States, Benson observes, ‘‘the fact is that a private-sector enterprise of law was chosen mainly because it worked’’ (p. 97), not primarily because of a paucity of public alternatives. He adds, in the absence of systematic statistical evidence: ‘‘The fact is that there were very few robberies, thefts, or murders’’ on California’s mining frontier (p. 105). Benson’s ‘‘the fact is’’ construction shows up repeatedly throughout the book not just as a writing tic but again and again as a rhetorical device that sets up claim, not fact.

Det första påståendet är lite problematiskt; finns det väl en statlig rättvisa, går det inte att välja en privat. Forsts invändning i det andra fallet är dock korrekt i sig; Benson tar inte upp någon fullständig statistik på området, och det är ju då möjligt att han kan ha haft något vinklade källor. Här skulle Benson ha kunnat vara lite mer försiktig i sin slutsats.

Forst invänder också mot att Benson inte diskuterar de fattiga tillräckligt mycket. Det verkar vara belagt att fattiga drabbas mer av rika av brottslighet, och att det är de rika som satsar mest på att försvara sig från brott. Vad skall man göra åt detta? Här är Forsts invändningar till hjälp, då han föreslår att Benson borde lagt ned mer energi på att visa hur hans förslag faktiskt kan hjälpa dessa. Forst finner hans reformförslag något "kalla":

His reforms appear likely to produce results that compassionate people would prefer, but the proposals would be considerably more attractive if presented with a lighter and more sensitive touch, truly in a spirit of community.

Som slutkläm säger Forst att Bensons förslag kräver en djupare analys, och har potentialen att revolutionera ett väldigt dåligt statligt system. Men han framhäver att staten behöver finnas med på ett plan i det nya systemet.

Morgan O. Reynolds (2000). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson". Public Choice (Springer) 102 (1/2): 175–178. JSTOR 30026144.

Reynolds recension är den mest vänligt inställda av de fyra jag läst.

Benson is no blue-sky idealist. His careful treatment allows scholars and policy wonks alike to learn a great deal, yet pick and choose their favorite policy changes according to taste, from mild to wild. Ultimately, because Benson’s work is solidly anchored in historical reality, the logic in favor of a fully private justice system is surprisingly convincing, especially since he advocates it on an incremental and decentralized basis. Reasonable guy that he is, his work is far more persuasive than previous tracts by anarcho-capitalists like Robert Nozick or Murray Rothbard.

Stackars Nozick, det är så många som är oförsiktiga med att uttala sig om honom.

Reynolds har också lite vettig kritik mot Benson:

A reviewer, of course, is obliged to offer criticisms. Shortcomings are few, and usually amount to legitimate differences of judgment or opinion. Benson too often fails to use the latest data available, relying, for example, on the 1993 Sourcebook of Criminal Justice Statistics when 1996 was avail able (1997 is out now), and ignoring the best estimates available, say, for the probability of prosecution upon arrest. Sometimes he attributes facts like exclusionary rules to the statist nature of the justice system too quickly, ignoring competing hypotheses like rent-seeking by lawyers in an adversary system. Understandably, Benson is prone to exaggerate the failure of the current system, referring to a “public breakdown,” or positing high recidivism estimates of 70 percent to support his contention that “prison does not impose very high costs” on criminals.

Jo, det amerikanska rättsväsendet är nog allt rätt hårt mot sina medmänniskor. Benson skulle förstås ha kunnat vara lite slarvig och menat att kostnaderna inte var tillräckligt höga för att förmå folk att inte begå brott (som lite tortyr skulle gjort kanske). Trots dessa problem anser Reynolds att boken är riktigt bra.

Let’s give final grades. The book is A+ on content, B– on style. The lower grade primarily reflects Benson’s serviceable if dull prose. Overall, I wish more economists were like Benson: first-rate on the narrow stuff (not uncommon) and first-rate on breadth (rare). Clearly, the crime solution lies in more individual responsibility and less public responsibility. Benson’s daring conclusion – privatize both the demand for and the supply of criminal justice services – leaves us with a wealth of provocative diagnoses and examples for further research. I am convinced that a rights-based system with effective property rights to restitution would produce far less crime. Benson has given us a breakthrough book.

Och jo, Bensons verk kommer tyvärr inte bli ihågkommen för sin stil.

Thomas J. Miles (Feb., 2001). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson". Economica, New Series (Blackwell Publishing on behalf of The London School of Economics and Political Science and The Suntory and Toyota International Centres for Economics and Related Disciplines) 68 (269): 129–131. JSTOR 3548887.

Miles leverar en lågmäld kritik av Bensons verk. Han noterar, med Parks, att Benson undvikit att citera vissa kritiker av kontrakteringen av vissa statliga tjänster. Han ger en subtil kritik av de exempel Benson tar upp på lyckade privata poliser i kapitel sju:

Chapter 7 focuses on the potential benefits of privatization with particular attention given to those of private security. While these experiences are compelling, concerns exist about the ability to generalize from them. For example, what is striking about extant empirical analyses of observable private precautions against crime is that largely they do not control for self-selection into these forms of privatization. If communities with the most to gain from privatizing police functions are the most likely to undertake it, estimates of the reductions in costs and crime rates may be biased. If so, it would not necessarily follow that, were privatization universal, benefits of similar magnitudes would accrue to all communities. Without correcting for such endogeneity, or at least considering how places that have elected to privatize differ from those that have not, claims that observable precautions deter crime in the aggregate, rather than merely shifting the costs of victimization, lack the full force that they might have had.

Alltså, skulle det inte ha kunnat vara så att de områden med privat polis är så effektiva för att det är områden med hög brottslighet? Jämfört med områden med färre brott borde effektiviteten varit lägre. Är det då så att dessa områden som har privat polis varit de som behövt det mest? Detta verkar vara en rimlig kritik; ifall vi inte vet om det finns något sådant självval av de communitys som har privat polis (och min intuition säger att det troligtvis är de som mest behöver som väljer att skaffa), så borde förbättringarna man faktiskt skådat där inte vara lika generella för alla områden. Det innebär förstås inte att privatisering inte är bra, utan bara att effekterna borde bli större i Malmös förorter än i Täby.

Miles tar även upp ett problem med kompensation till brottsoffret, vilket betalas genom att sätta fången i arbetsläger när denne inte har pengar för det:

Setting aside the possible objection that such an arrangement smacks of indentured servitude (which Benson notes in Chapter 9 was an historically acceptable penalty), would it be economically feasible? A murder typically imposes a roughly $3.2 million loss; a convict earning the US minimum wage and working 40-hour weeks would need to work nearly 300 years (before payroll taxes) to pay this amount. For more severe offenses, then, servitude does not appear to solve the problem of judgment-proof criminals. Calculations of this back-of-the-envelope flavour would be helpful in identifying which of Benson's proposals might be implemented and which are implausible.

Gissningsvis kommer lönerna att kunna gå upp lite högre med tiden, speciellt i ett helt privat samhälle utan regleringar på arbetsmarknaden och andra störande effekter. Men, om Miles siffra stämmer lär det ändå inte vara tillräckligt. Så, vad att göra? Ett problem som måste lösas är att inte ge brottslingen något incitament att inte begå ytterligare fler brott, vilket innebär, om man endast ger ut böter som straff, att böterna måste sänkas. Eller att man lägger in andra straff till detta. Vilken blandning som är bäst vet jag inte; det kanske inte finns en bästa lösning heller, eller så är den inte känd.

Detta är dock inte ett större problem med ett libertarianskt system, då kompensation fortfarande är bättre än inte, och arbetsfängelser är bättre än att fångarna tränar eller sysslar med väldigt lågavlönat arbete.

To Serve and Protect - Inledning

Det sägs av vissa att det är tack vare den statliga polisen som vi är säkra från brott. Att lag och ordning kommer ifrån staten. Det här påståendet är med största sannolikhet fel; den största mängden brottsbekämpning kommer, iaf i USA, ifrån den privata sektorn. Totalt sett lägger privata företag ned mycket mer på att bekämpa brott än vad staten gör, och utöver det är varje laglydlig individ en brottsbekämpande faktor i sig. Den här boken undersöker hur denna privata brottsbekämpning fungerar i USA idag, hur partiell och fullständig privatisering av statliga tjänster sköts relativt de statliga alternativen, samt pekar ut hur samhället skulle kunna gå mot ett där enbart privata aktörer bekämpar brottslighet.

För oss svenskar är kanske inte all fakta om det amerikanska samhället av intresse. Men att det sker och, vilket nog är viktigt för många, att privat brottsbekämpning kan ske och fungerar bättre än staten, är nog av större intresse.

TSAP kom ut 1998, och då höll brottsligheten på att sjunka i USA. Politikerna ville då ta åt sig äran för detta, men en mer trolig förklaring till detta var den ökade tillförlitelsen på privata aktörer för att bekämpa brott. Även polischefer kan hålla med om detta!

The Tallahassee, Florida, police chief, Tom Coe, an active advocate of greater private-sector involvement in crime control, recently stated, for example, that “the police have very little to do with crime when it comes down to it. The community cannot put enough cops out there to protect everyone. You’ve got to empower the people to protect themselves” (Cole 1995). People are in fact protecting themselves in a wide variety of ways. They are organizing their neighbors to watch out for one another, they are buying all sorts of crime prevention and detection devices from the rapidly expanding markets for such equipment, and they are employing ever increasing numbers of private security personnel. - xxi

Att civilsamhället eller privata firmor har haft en stor vikt i att bekämpa brottslighet har varit förstått av statliga forskare redan under 1970-talet. Men även om kommittéer kunde förstå detta, ledde det inte till att själva statsapparaten tog till sig detta ordentligt. Istället, när det amerikanska samhället drabbades av en storskalig ökning av brottslighet efter 1950-talet (liknande Sverige) satsade staten på mer statlig kontroll. Vilket inte skall ha lyckats så väl enligt en rapport från the National Advisory Commission on Criminal Justice Standards and Goals (NACCJSG) (1977):

Over the past 25 years, this country has become the unwilling victim of a crime epidemic. The present seriousness of the disease has outstripped even the most pessimistic prognosis. Coupled with a steadily rising numerical frequency of crimes is a savage viciousness that has rendered the American public almost immune from further shock. The ten-million-plus major felonies that annually occur have seriously debilitated the quality of life in the United States. ...

In a valiant but vain attempt to stem this massive tide of criminality, government officials, scholars, politicians, and a vast array of other professionals have responded with plans, programs, and projects all designed to reduce crime.

One great hope was vested in increases in the numerical strength of the criminal justice system. More police, more prosecutors, more public defenders, more judges, more corrections workers, and more probation and parole officers soon swelled city, county, State, and Federal budgets but did not cause a reduction in crime. ...

Finally, millions of dollars were used to reshape the criminal justice system through the addition of new practices and the deletion of old processes. . . . Unfortunately, although many of these programs were improvements over outdated practices, crime, the cost of crime, the damages from crime, and the fear of crime continued to increase. (NACCJSG 1976: Introduction) (s. 1-2)

Det går inte att utifrån detta komma fram till att den statliga satsningen varit overksam i att bekämpa brott, men det borde få en att fundera över hur effektiv den är. Och fundera över att gå över till ett alternativ; civilsamhället och marknaden. Som sagt är denna del betydande för att bekämpa brottslighet:

The private sector’s role in criminal justice goes even beyond protection and security. Large amounts of complementary inputs from private citizens are necessary for the public sector’s crime control efforts to be effective. Victims’ statements are particularly important in the public sector’s crime control process, for instance (McDonald 1977; Benson 1994a, 1996c). As McDonald (1977: 301) observes, a huge portion of all crimes that come to the attention of police are those reported by victims. Very few arrests for property or violent crimes result from police-initiated investigations or actions. Furthermore, without the prospect of cooperation by victims or witnesses in providing testimony, a very substantial portion of the violent and property criminals that are arrested would never be successfully prosecuted. (s. 3-4)

Privat kontroll av brottslighet är inte bara omfattande idag, det har historiskt varit mer vanligt att privata krafter bekämpade brott än att stater gjort det (som historiskt sett varit mer vana vid att utföra dem).

If we look to history, we find that rather than the emphasis on government inputs to and dominance over crime control that we see today, the norm is complete or nearly complete private production of policing, prosecution, and punishment (Cunningham and Taylor 1985: 41; Cardenas 1986; Benson 1990: 21–30, 43–77; 1992b; 1994a; McCrie 1992; Reynolds 1994b). Public police forces did not develop until the middle of the nineteenth century in the United States and Great Britain, and crime victims served as prosecutors in England until almost the turn of the century. ...The historical reality of crime policy is that public provision of criminal justice is a recent social experiment that has not worked as predicted. (s. 4-5)

Privat brottsbekämpning är alltså både enormt utbrett och även vanligt historiskt. Att förespråka en fullständig privatisering av rättsväsendet borde därmed inte ses som ett helt galet steg, utan ett rimligt drag för alla som är intresserade av ett mer säkert samhälle. Det gäller förstås endast ifall den privata influensen är positiv. Denna position utvecklar Benson efter att han undersökt hur mycket privata företag och personer är involverade i att se till att den offentliga rättsprocessen fungerar som den ska. D.v.s. först efter att han undersökt hur väl partiell privatisering av statliga tjänster fungerar, undersöker han hur väl den fullständig privatiseringen av många rättstjänster har fungerat.