Donationer i Sverige 1880-1910

Jag läste nyligen om några stycken ifrån Jan Christensens Liberalernas stad, som jag recenserade för något år sedan. Det var lite fakta där som jag tyckte vore bra att komma ihåg men som jag inte hade tagit med i min recension, så jag tar upp det här.

En tabell som Christensen tar upp är hur mycket folk hade gett bort i välgörenhet till donationsstiftelser år 1910:

	Antal stiftelser	Sammanlagd förmögenhet, kronor	Folkmängd	Kronor donationer per invånare
Stockholm	1 894	17 548 826	342 323	512,61
Göteborg	356	41 020 097	167 809	244,40
Norrköping	146	6 872 199	46 393	148,13
Gävle	152	5 572 187	35 202	158,29
Malmö	215	4 400 689	83 373	52,78

En sak som är viktig att hålla koll på är att den sista kolumnen inte visar hur mycket varje medborgare lagt in i någon stiftelse. Den sammanlagda förmögenheten är vad som finns i stiftelserna och är något som byggts upp under ett antal decennier (varje stiftelse kanske håller på i något årtioende, några i hundra år, några skulle kunna finnas för evigt). Den ger dock ett hum om hur mycket folk gav bort per capita. 

Att den sista kolumnen skiljer sig så väldigt mycket åt i de olika städerna är något konstigt. Jag tänkte mig att det främst var de rika som gav pengar till donationsfonder, vilket skulle kunna förklara varför folk gav bort mindre i Malmö än i Göteborg, och att folk där gav bort mindre än i Stockholm. Typ för att det finns fler rika, per capita, i större städer. Men både Gävle och Norrköping var mycket mindre än Malmö och folket där gav ändå bort mer än dem. Gissningsvis borde det innebära att det fanns olika rörelser i städerna som uppmuntrade varandra olika till att ge bort pengar.

Christensen ger sedan lite mer detaljerad information om hur mycket och vad dessa donationsfonder gav bort pengarna till. Alla typer av donationer delar han in i fyra kategorier: sociala, kulturella, kyrkliga och kommersiella.

Sociala donationer gav bort pengar för att lindra folks nödsituation. Pengarna gavs till "fattiga, änkor, barn och pauvres honteux" (f.d. rika som blivit fattiga) samt till "arbets- och försörjningshus, sjukhus, döv- och blindskolor, samt bostäder för de behövande" och så vanliga skolor.

Kulturella donationer stöttade sådant som teatrar, konserthus och högre läroverk men även projekt för att försköna städerna, som att anlägga parker, torg och promenadvägar.

Kyrkliga donationer stöttade underhåll av enskilda gravar, missionärsarbete och att bygga kyrkor.

Kommersiella donationer hade som ändamål att gagna industrin i staden. Dit räknas bidrag till undervisning och forskning om ekonomi och andra ämnen som var viktiga för företagare.

Som visas i graferna nedan för varje stad så var sociala donationer de absolut största och, förutom i Göteborg och senare i Stockholm, nästan uteslutande det enda som fonderna gav ut pengar till.

Så, förutom en period i Norrköping så steg donationerna från stiftelserna fram till 1900. Men därefter så minskade de i två perioder i tre av städerna. I Norrköping gick donationerna ner ett år och sedan ökade de igen medan de bara fortsatte att stiga i Göteborg. Dock ser den långsiktiga trenden för alla städer, förutom Malmö, ut att öka.

Slutligen kommer en intressant bild av hur många i samhället som fick fattigvård av det statliga:

Överlag så ser det ut som om det är ungefär lika många fattiga i Sverige hela tiden, runt sju procent. Men i Göteborg så minskade den ifrån ca 8% 1874 till 5% 1918.

Richard Epstein om välgörenhet

Jag är lite upptagen med studier för tillfället, så jag har inte haft tid att uppdatera bloggen. Här kommer ett kort klipp med Richard Epstein där han ställs inför den vanliga frågan: vad händer i ett fritt samhälle ifall folk inte är villiga att ge bort pengar till välgörenhet? Som en god människokännare förnekar han premissen i frågan, säger korrekt att det skulle finnas ett välgörenhetssystem för de allra fattigaste, att det nog inte skulle täcka allas behov, men att det skulle vara bättre än det system USA har nu.

Kolla även in min och Niclas podcast om välgörenhet vs. välfärdsstaten där vi diskuterar liknande frågor.

Liberalernas stad - Välgörenhet och förtryck i Göteborg

I Liberalernas stad - Fattigvård och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg går historikern Jan Christensen igenom en del av Göteborgs historia från runt 1800 till 1920, som undertiteln avslöjar. Förr skall Göteborg under den här tiden ha setts som en harmoniliberal stad, "ett borgerligt samhällsbygge med förebildliga välfärdsinrättningar, kulturellt mecenatskap, samverkan samhällsklasserna emellan och ett liberalt åsiktsklimat där S A Hedlunds Handelstidning angav tonen". Denna bild rättar Christensen till genom att peka på dels det förtryckande icke-liberala tvångsarbetet som fanns då, och dels på avsaknaden av en (i hans mening) liberal välfärdsstat.

Alltså, Christensen påpekar att Göteborg inte var - som var stadens självbild redan år 1900 - något socialliberalt drömsamhälle. Detta visar han väl, men är kanske inte av främsta intresse. Det som gör Christensens bok intressant är hans genomgång av donationsmiljön som fanns i staden då. För, den äldre bilden var inte helt fel. Det var vanligt att många projekt skapades direkt av privata krafter, än att staten skulle gjort något med resurserna som skapats.

De talrika donationerna har onekligen satt sin prägel på Göteborgs stadsbild. Göteborg skulle knappast förbli sig likt om man tänkte bort alla inrättningar som en gång tillkommit med hjälp av donationsmedel. Nästan hela Götaplatsen skulle försvinna, såväl konstmuseet och konserthuset som själva Poseidonstatyn. Göteborgs Högskola och Röhsska museet skulle inte längre paradera på Vasagatan och Chalmers liksom Sahlgrenska sjukhuset skulle försvinna från kartan. Göteborg skulle varken ha en fiskekyrka eller en saluhall, ej heller en parkanläggning som Botaniska Trädgården eller en idrottsanläggning som Slottskogsvallen.

s.54

Privata donationer fanns redan innan 1800-talet, men folk gav bort mer i välgörenhet under liberalismens glansdagar. Detta var inte heller något unikt för Göteborg; över hela landet gick folk samman och bildade föreningar för att stötta kulturella, vetenskapliga eller sociala mål. Innan år 1701 fanns det enbart 70 donationsstiftelser i hela Sverige. Under 1700-talet bildades 759 till; mellan 1801-1850 kom 1944 till och mellan 1851-1910 kom 9386 till. Trenden var alltså att antalet ökade hela tiden, för landet som helhet.

I Göteborg gavs väldigt stora summor bort till olika välgörenheten. Nedan visas hur mycket som getts ut från 1600-talet till, såvitt jag kan se, donationsstiftelser - omräknat till dagens penningvärde. Andra sätt att idka välgörenhet på verkar alltså inte räknas. Ändå är det rätt stora summor.

(Tidigare hade jag en bild på hur mycket som donerades om man tog hänsyn till inflationen som gått sedan dess. Jag är dock mindre säker på att det blir rätt, så jag ändrade till det nominella värdet. Enligt ekonomifakta så var en krona 1900 värd 53 gånger mer än vad den är idag, så då gav de bort ca 42 miljoner kronor under ett år då.)

Notera att för sista perioden så räknas bara ett årtionde. En sak som diagrammet inte visar är att befolkningsmängden i Göteborg ökade rejält under perioden, vilket innebar att donationerna minskade per capita. Välståndet i regionen ökade också, (och i landet) så donationerna minskade också per ens förmögenhet.

För att sätta summorna i perspektiv så kan jag nämna att Göteborgs stads skatteintäkter år 1900 låg på runt 11,0 miljoner kronor. Samtidigt så delade stiftelserna det året ut ca 1,2 miljoner kronor. Eftersom stadsskatten då var 6% av folks inkomster, gav donationsfonderna bort 0,65% av vad folket i staden tjänade in. 1868 tjänade den beskattade befolkningen in runt 26,5 miljoner kronor och folk lade ut ca 0,5 miljoner kronor till donationer, vilket innebär att folket då gav bort 1,8% av inkomsten på donationer - och då var den kommunala inkomstskatten 1,12%. Idag skänker svenskar ca 0,14% av sin inkomst till 90-konton, vilket borde motsvara dåtidens donationsstiftelser.

Att detta var möjligt förklarar författaren med att skatterna var låga, "drygt 1% 1864, 6% vid sekelskiftet 1900 och 8% 1920", penningvärdet var stabilt och avkastningen på investeringar hög. Donationerna minskade efter att socialdemokraterna kommit till makten, tack vare deras omsvängning i politiken.

För vissa nationalekonomer måste Göteborgs historia te sig som ett under. Hur, måste de inte fråga sig, kunde folk vara villiga att ge bort pengar för att gynna allmänheten på det här sättet? Christensen ger en bra förkaring till detta:

Man kan tala om en veritabel kulturoffensiv perioden 1870-1920, som ledde till etablerandet av flera viktiga kulturinstitutioner. En grupptrycksmentalitet utvecklades inom göteborgssocieteten, vilket underlättade detta förvandlingsnummer. Hade den ene skänkt medel, ville den andre inte vara sämre.

s. 75-76

Det var alltså något av en tävlan att skänka bidrag, något som passar ihop med idén om signalering. Författaren citerar Magnus Lagerberg, från 1862 intendent vid Göteborgs Museum, om hur denne fick ihop pengar.

[Jag fann] ingen annan råd än att taga Gud i hågen och giva sig ut med tiggarlista, och det hörde till regeln, att jag återkom med det önskade beloppet i plånboken. Men det gick ej an att gå på hur som helst, utan så småningom lärde jag mig den rätta trallen, och sedan den var inlärd gick det som en dans att få ihop det belopp, som tarvades. Då nu alla dessa musei gynnare är gångna ur tiden, kan det ej längre vara ogrannlaga att blotta hemligheten. Om jag t ex behövde 10 000 kr, vilket ej sällan inträffade, började jag med en anhållan om 500 kr, vilket utan prut betalades, då det ej slog fel att propositionen möttes med frågan: hava N. N. och N. N. skrivit på? Bejakades detta, vankades genast samma belopp. Ordning var Oscar Dickson, James J:son Dickson, Robert Dickson, Hichens, James R:son Dickson, Wilson, Carnegie & C:o och Röhss & C:o = 9 st. á 500 kr = 4 500 kr. Sedan kom 'Dii minores' med 250 kr och slutligen kröp beloppen ihop ända till 10 kr men slutsumman var uppnådd.

s. 205-206

Att i a f en del av välgörenheten var inriktad för att folk skulle kunna glänsa i sin krets gjorde väl att välgörenheten inte gick till de bästa ändamålen alltid. Mellan 1880-1910 gav det göteborgska stiftelserna bort runt 35% av sina medel till kulturella ändamål, och bara 60% gick till sociala (som fattigdomsbekämpning); i andra städer verkar förhållandet istället ha varit 5% till kulturen och 90% till de fattiga.

Men, Göteborgs historia borde vara en bra datapunkt för alla de som hävdar att människor inte skulle bidra till de fattiga om de inte blir tvingade till det. Perioden visar inte att bidragen är som bäst utformade under tiden givetvis, men frågan är då om de blivit bättre när staten tagit över frågan. Även om den senaste undersökningen av staten om bidragsfusket i landet är överdriven, så finns ju dessa problem, uppenbarligen. Och staten har ju inte slutat med att lägga miljarder på konst, när folk svälter ihjäl i andra länder.

De auktoritäras stad
Sverige blev aldrig helt fritt under 1800-talet. Det vanligaste exemplet som tas upp för att bevisa detta är de könsdiskriminerande lagarna, som bl.a. innebar att äktenskap skarpt begränsade en kvinnas frihet. I boken tar Christensen upp ett annat exempel, nämligen att staten satte sysslolösa och de utan medel i tvångsarbete. Lagar som ger staten denna rätt har funnits iaf sedan 1600-talet.

Hur såg det ut för dessa människor? År 1888 invigdes det nya fattighuset Gibraltar, dit först några hundratal och sedan ett tusental människor vistades. Enligt den tidens filosofi skulle det vara bäst att hålla barn, kvinnor och män åtskilda, och i allmänhet göra livet bedrövligt för de tvångsintagna. Den socialdemokratiska tidningen Folkets Röst beskrev många av de problem som hände där.

Enligt de berättelser som publicerades i tidningen var de intagna berövade så gott som all frihet. För minsta förseelse kunde de bestraffas med arrest, som utdömdes av anstaltens befäl. De vanligaste förseelserna var att lämna anstalten utan lov eller att vara ute längre än permissionstiden tillät. I en av artiklarna berättas om en man som fått fem dygns arrest i ett källarrum med en latrinhink som enda möbel: "under den tiden blev ej klosetten tömd och icke fönstret öppnat oaktat han bad därom". Sängen bestod av en halmsäck som kastades in på kvällen och togs bort på morgonen. "Den förseelse den olycklige begått bestod däri att han gått ut olovandes", konstaterade artikelförfattaren lakoniskt. Barn och föräldrar placerades på olika avdelningar och kunde endast uppsöka varandra efter inhämtat tillstånd. Ett barn som av oförstånd brutit mot regelverket och utan tillstånd gett sig iväg för att uppsöka modern, mötte högsta befälet, som "mitt på gården med sin käpp gav barnet en hård bestraffning och befallde det att gå upp på sin avdelning". Även syskon skildes från varandra. Rymningar från Gibraltar var vanliga. Trots en rad åtgärder, bland annat att förse det plank som omgav anstalten med taggtråd, visade det sig omöjligt att göra Gibraltar rymningssäkert.

s. 176

Och det här arbetslägret var alltså, i de dåtida politikernas ögon, ett sätt att lösa de fattigas problem. Boken berättar inte när detta elände försvann, och lagarna som gjorde det möjligt att sätta folk i tvångsarbete skall ha funnits kvar till 1964.

Överlag var inte Liberalernas stad väldigt intressant. Det inledande kapitlet om stadens utveckling, biståndets karaktär och ett kapitel om olika perspektiv på fattigvård var dock väldigt bra och rekommenderas. Men de övriga berättelserna över hur stora de olika tidningarna var, deras politiska utspel, och alla beskrivningar av vilka kulturprojekt som företogs i staden var inte så intressanta för min del. Visst, vissa smådetaljer - som Magnus Lagerbergs berättelse ovan - var trevliga att ta till sig, men det var för lite av det och för mycket diskussion om göteborgarnas inställning till konst.

Andra recensioner av boken: GP | Med öga för historia

Hur ska de fattiga klara sig i ett fritt samhälle?

Den frågan ställs lite då och då till oss som hävdar att ingen har rätt att med våld, eller hot om våld, ta andras pengar för att ge bort till fattiga. Inte ens välfärdsstaten borde ha rätt att göra det.

Jag och Niclas försöker besvara den här frågan i det senaste avsnittet av Ankdammen. Vår slutsats är att i ett fritt samhälle skulle folk troligtvis skänka tillräckligt mycket pengar via välgörenhet så att de mest utsatta kommer att klara sig. Slutsatsen bygger på några observationer som vi diskuterar i programmet:

• Privat välgörenhet använder de resurser de får in mycket effektivare än statliga organisationer; mindre slösas på administration och dylikt.
• Folk mår, i allmänhet, bra av att ge bort pengar till välgörande ändamål (men mindre bra av att bli tvingade till det).
• När något liknande gjordes i USA för drygt hundra år sedan, ökade mängden pengar som gavs till de fattiga till nästan samma nivå som vad det offentliga gav ut.
• Färre kommer att behöva välgörenhet i ett fritt samhälle, än de som förlitar sig på statlig välfärd idag, då det kommer bli lättare att försörja sig på egen hand.
  

När jag letade efter trådar på Flashback som diskuterat det här ämnet hittade jag den här tråden som frågar libertarianer om de skulle bidra med något till välgörenhet i ett fritt samhälle. Vad som kommer fram där är att i princip alla säger att de skulle bidra med mer till välgörenhet i ett fritt samhälle, men också att flera redan nu ger bort, trots att de inte har speciellt mycket pengar. Jag har svårt att föreställa mig att, om vi libertarianer blir fler, så kommer vi inte att försöka skapa bättre strukturer i samhället (som Zhongda funderat på) för att underlätta den mänskliga viljan att hjälpa andra. Kanske man borde skapa ett index över, inte bara hur effektiva välgörenheter är på att ta hand om sina pengar, utan även hur viktiga deras insatser är för att främja långsiktigt välstånd?

Anarkokapitalism på Brinner

Jörgen Kratz har varit med i den nya, internetbaserade, programserien Brinner och pratat om anarkokapitalismen.

När det gäller hur man i ett anarkistiskt samhälle kan hjälpa de fattiga, svaga eller utslagna håller jag med om Jörgens teoretiska ansats, men tror att vi ankor kan vara klart mer optimistiska och säga att de kommer få minst lika mycket hjälp som i dagens samhälle. Min optimism bygger på att vi människor faktiskt gillar att hjälpa andra, och att denna impuls säkerligen blir starkare ju rikare vi blir, att privata organisationer generellt sett är effektivare än statliga och att historien visat att när staten skär ner på stöd till de allra fattigaste så kommer välgörenhetsföreningar att ta över. Det senare får stöd ifrån en artikel av ekonomen Stephen T. Ziliak, där han går igenom en tidig privatiseringsrörelse i USA.

The most ambitious attempt to privatize poor relief in America happened between the early 1870s and the 1900s, led by the Charity Organization Society. Ten of the largest cities abolished public outdoor relief - the relief one consumes outside an asylum - and many others, such as Indianapolis, sharply reduced theirs (Almy 1899, p. 31). In Brooklyn, for example, the annual cost of public outdoor relief in 1877 was 10 or 12 dollars per household. The following year the payments were cut by over half, and were then abolished in 1879, directly affecting more than 46,000 people (Devine 1899, p. 188).

Så, några städer minskade dramatiskt hur mycket de la ut på att hjälpa de fattiga. Vad hände? Visade det sig att när folk var helt fria att inte hjälpa dem så lät dem helt enkelt bli, vilket flertalet etatister verkar tro idag? Tvärtom! När Ziliak undersökte vad som hände i staden Indianapolis fann han att privat välgörenhet nästan helt ersatte den statliga välgörenheten.

Public outdoor relief was not abolished in Indianapolis but it was reduced to a low level, falling in real terms in 4 years from $50,000 to less than $7,000. Public outdoor relief per relieved household was in 1877 equal to about 3 weeks the wages of an able-bodied common laborer. Expenditures per relieved household were by 1885 16% the earlier level.
Charity was not dead as a door-nail, to begin with. In 1876 Indianapolis supported twelve private charities. But a dozen more charities were established between 1877 and 1885, and between 1885 and 1895 sprang 20 more. A sample of the names suggest the diversity of services offered and the populations served: the German Ladies Benevolent Society, the Ladies' Hebrew Benevolent Society, the St. Boniface Benevolent Society, the Socialistic Sick Benefit Society, the Alpha Home for Aged Colored Women, the Woman's Relief Corp, and the German Lutheran Orphan's Home.
The middle class and upper class donations to the "scientific" charities did not alone replace the 1876 public expenditures, but clearly poor relief was in the early 1880s largely financed and administered by voluntary efforts. Accounting for church-based charity and other charity to the very poor may reveal approximate replacement. [Full replacement in total expenditure would be an odd event, however, given the middling enthusiasm for desert as an ethical category, even, if only weakly preferred, among Catholics (Katz, Chp. 3). It was in fact the conflation of need and desert as ethical categories which justified the policy of helping only those who after thorough investigation were found to exercise industry and thrift, temperance and honesty (Gordon 1981, pp. 94-114).] The crowding-in effect was substantial in total expenditure, and even the most prominent of the scientific charities became relatively generous. As the public expenditures per household were taken to the relatively low level of $3.40 per year by 1890, private expenditures rose to $15.10, ironically approaching the "lavish" public expenditures in Indianapolis, and exceeding that in Brooklyn. The crowding-in effect, measured by real payments of outdoor relief per household, was after a dozen years nearly dollar-for-dollar.

Givetvis, Indianapolis var kanske inte representativ för alla andra städer, men ändå borde det som ett enskilt fall gå rakt emot rådande idéer om hur tillförlitliga vanliga människor är för att hjälpa de svaga utan statens hjälp. Annars är Ziliaks artikel intressant då den ger viss anledgning att tro att privat välgörenhet då inte var bättre än statlig välgörenhet med att hjälpa de fattiga att komma in på arbetsmarknaden eller att kunna förlita sig mer på sina egna förmågor.

Varför skänker vi bort pengar?

Detta är undertiteln och huvudsakliga frågeställningen till rapporten Forskning om filantropi av nationalekonomen Anna Berman. Rapporten ger en (extremt) kort bild över den senare tidens nationalekonomiska studier om välgörenhet, mer specifikt den dominerande teorin bland nationalekonomer som förklarar varför folk donerar, hur marknaden ser ut för det i Sverige och några politiska frågor som ligger nära.

Innan Breman tar upp vad hon tror är det huvudsakliga motivet till varför vi ger bort pengar, tar hon upp några som hon menar har viss förklaringskraft men inte kan förklara alla sorters beteende. Dessa är olika former av själviska motiv. Ett av dessa är det nästan universella draget hos människor att få erkännande och/eller status från andra människor, vilket kan göra att, om välgörenhet är en dygd som värderas av andra, vissa människor av själviska skäl slänger iväg pengar för att signallera till andra vilken hederlig och social människa man är. Men detta motiv menar hon kan inte förklara vissa sorters givande:

Varför skulle man i så fall ge pengar anonymt till fattigdomsbekämpning i Afrika? ... Hur förklarar man fenomenet med individer som skänker bort stora summor till välgörande ändamål i sina testamenten?

s. 16

En förklaring till varför man skänker pengar anonymt är att man hoppas bli upptäckt. Andra borde troligtvis värdera sådana gåvor högre, än gåvor som någon berättar vitt och brett om. Att skänka bort pengar efter man dött skulle kunna förklaras av att man i nuet bryr sig om vad folk säger om en efter att man dött. Så genom att skriva det i ens testamente har man försökt garantera sitt rykte för framtiden, vilket troligtvis har ett positivt värde för en idag. Båda typer av beteenden gör att man kan övertyga en själv om att man är en givmild person (helt berättigat) vilket kanske kan göra att man lättare kan signallera det här till andra under andra omständigheter. Det verkar alltså något för tidigt för Breman att överge status-hypotesen, men tyvärr så gör hon det och går sedan in på två andra förklaringar till varför vi ger bort pengar: det ger oss positiva känslor och vi är intresserade av andras välmående.

Man mår helt enkelt bra av att ge. Den amerikanske nationalekonomen James Andreoni (1989; 1990) har kallat detta motiv till givande warm-glow giving och visat teoretiskt hur detta kan motivera människor till att ge pengar till välgörenhet. Den bakomliggande tanken är att individen motiveras både av ren altruism, det vill säga en genuin omtanke om det välgörandet ändamålet som pengarna går till och av att hon eller han mår bra av att ge. Andreonis teori har idag blivit den dominerande inom nationalekonomi som förklaring till välgörenhet.

s. 16

Hypotesen att vi mår bra av att ge bort pengar stöds dessutom av neurologiska studier, bl.a. genom att undersöka vad som händer i folks hjärnor när de ger bort pengar i diktatorspel, där en person bestämmer helt själv hur mycket pengar han skall få och hur mycket som går till välgörenhet. Dessa undersökningar visar att hjärnan skickar ut "belöningssignaler" för altruistiskt beteende. Utifrån mitt eget perspektiv låter slutsatsen högst rimlig; att göra något som alla anser är positivt borde för de flesta ge positiva känslor. Egentligen känns påståendet lika uppenbart som "vatten rinner nedåt", så jag undrar varför det här har kommit till nationalekonomers insikt just nu. Det här menar jag inte heller står i kontrast till signallerings-motivet, då det helt kan vara så att vi njuter av att signallera att vi hör samman i samhället.

En annan neurologisk studie som gjorts var intressant. Där jämförde de om hjärnan gjorde skillnad på påtvingade och frivilliga gåvor. Resultatet var att hjärnan gav ut belöningar för båda situationer, men att "belöningscentrat stimulerades mer vid frivilliga donationer än vid ofrivilliga, vilket tyder på att Andreoni hade rätt när han sade att att individer motiveras både av ren altruism och av att de mår bra av att ge som frivillig, avsiktlig handling" (s. 19). För egen del skulle jag tolka detta som att allt annat lika, är det bättre att låta folk ge bort pengar frivilligt eftersom det verkar göra dem lyckligare.

Hur mycket skänker då svenskarna bort per år? Insamlingen av den här statistiken verkar inte vara speciellt bra, då det enda som Breman rapporterade var siffror framtagna av SFI, av hur mycket privatpersoner lämnar till 90-konton.Det finns två problem med den här statistiken. Först så exkluderas donationer som ges från stiftelser, företag och staten. Att den sista utesluts håller jag med om är rimligt, då staten inte skänker saker frivilligt, utan tvingar folk till att skänka. Däremot är det något dåligt att stiftelser och företag exkluderas - varför skulle endast privatpersoners bidrag vara välgörenhet? Om man tar med de tre gruppernas bidrag för år 2006 så skulle svenskarna ha givit bort ca 10 miljarder i välgörenhet. Det andra problemet med statistiken är, som sagt, att det bara handlar om pengar som kommit in till 90-konton, vilket exkluderar välgörenhet man gör via andra organisationer. Alltså är den totala summan som svenskar skänker till välgörenhet underskattad.

Annars, som SFI:s beräkning är representativ för hur mycket vi skänker i allmänhet, så skänker människor i Sverige mer till välgörenhet med tiden. Detta antyder för egen del att folk ger bort mer när deras inkomster ökar, men det är inget Breman diskuterar.

Slutligen diskuterar Breman statens roll i välgörenhetsfrågan, och två intressanta frågor dyker upp. Först diskuterar hon om staten, genom att själv lägga pengar på välgörande ändamål, "tränger bort" privat välgörenhet, och sedan om folk skulle skänka mer till välgörenhet ifall det vore avdragsgillt.

När det gäller den första frågan menar många amerikanska forskare att om staten spenderar mer på ändamål som folk stöttar så kommer frivilliga bidrag att minska med runt 50%. Detta innebär att statens agerande till viss del räknas som ett substitut för privat välgörenhet, men inte helt och hållet. Möjligtvis är det så för att folk inte bara bryr sig om resultatet utan även handlingen i sig, alltså warm glow-effekten. När Breman försökte göra en liknande uppskattning för crowding out-effekten i Sverige fann hon att ökad spendering av staten innebar att frivilligt donerande minskade med 5%.

Vad gäller den andra frågan har Breman skrivit en bra sammanfattning:

Vilka slutsatser ska vi dra av forskningen kring avdragsrätt för donationer? Subventioner ökar donationer. Detta är entydigt vare sig man testat subventioner i laboratorieexperiment, fältexperiment eller i studier som använder data på faktiska skattteavdrag. Det finns dock inte bevis för att subventionerna ökar donationer så myckket att det uppväger statens kostnad för subventionerna. Om svenska staten vill införa avdragsrätt måste man därför fråga sig om det finns andra anledningar till att genomföra en sådan reform. Vi vet att människor mår bra av att ge. Vi vet också att de till och med blir lyckligare om de får bestämma själva hur pengarna ska fördelas än om pengarna till välgörenhet tas in via skatter. Om det är viktigare än den potentiella samhällsekonomiska förlusten kan kanske vara en utgångspunkt för en framtida politisk debatt.

s. 57

Utifrån ett libertariansk perspektiv, vad för slutsatser är viktiga att komma ihåg ifrån den här rapporten? Den främsta är nog det faktum att folk bidrar till välgörenhet, och att det är något folk gillar att göra. Det här känns möjligtvis som något så uppenbart att det inte är värt att upprepa, men när många etatister pratar som om ingen skulle skänka en slant i ett helt fritt samhälle för att uppnå diverse viktiga frågor (som inte går att uppnå genom försäkringar eller företag) är det nog så viktigt att poängtera att folk ger bort pengar idag, utan att de blivit tvingade att göra så av staten.

Välgörenhet i Sverige

Enligt artikeln Vi ger mer än någonsin i måndagens Metro så gav svenskarna bort fem miljarder kronor förra året. De organisationer som får mest är Cancerfonden, Rädda Barnen, Stora Sköndal och Synskadades Stiftelse. Detta bidrag ges bort trots att vi i Sverige, till skillnad från andra länder, inte kan dra av välgörenhet från skatten, och att vi betalar ca 60% i skatt på det vi tjänar.

Det här är ganska intressanta siffror med tanke på vad som brukar sägas om vad som skulle hända om välfärdsstaten försvann. Som libertarian ser jag det som självklart att folk kommer fortsätta att stötta andra i ett sådant samhälle. Det kommer vara annorlunda; istället för att en centralorganisation tar in allas pengar och delar ut efter demokratiska beslut om vem som ska ha pengarna, kommer det, likt det privata välgörenhetssystemet idag, finnas många olika organisationer som folk vänder sig till för att hjälpa andra.

William Easterly argumenterar i en intervju dessutom för att ett decentraliserat välgörenhetssystem är mycket mer effektivt med att hitta och lösa de problem som ett samhälle ställs inför. Hans argument ges i en annan kontext, nämligen bidrag till fattiga samhällen, men argumentet är så generellt att det borde kunna tillämpas på annan välgörenhet också. Han gav också tipset om GlobalGiving som är en centralpunkt för olika välgörenhetsorganisationer som arbetar lokalt med att ge bort medicin, bygga anläggningar för rinnande vatten och undervisning.