Varför är folk så säkra i ekonomiska frågor?

Bryan Caplan menar att Daniel Kahneman levererar rätt svar i sin nya bok Thinking, Fast and Slow. Kahneman tänker sig att när folk ställs inför komplicerade frågor, och ger egentligen häpnadsväckande bestämda svar, så svarar man inte på den komplexa frågan, utan hittar på en enklare. Sedan, antar jag, hittar man bara på en koppling till den ursprungliga frågan.

Om Kahneman har rätt borde detta gälla speciellt inom ekonomi, som studerar väldigt komplexa företeelser, vilket Caplan går in på:

I had a eureka moment when I read this passage. Consider the economic illiteracy intro econ professors face behind every corner. How do students manage to combine such absurdity with such certainty? Via substitution. Faced with a genuinely difficult question, they answer a different, easier question, then conflate the answer to their question with the answer to your question. Like so:

Om det stämmer borde det även kunna säga en del om varför vissa är så bestämt emot liberaliseringar, utan att de har läst så mycket om hur ett helt fritt samhälle skulle fungera.

Frihetliga och liberala USA?

I en debatt om privatiseringar av vissa av dagens statligt styrda verksamheter eller en liberalisering av någon reglering, så är det inte omöjligt att någon argumenterar emot detta genom att hänvisa till läget i USA. Argumentet bygger på en uppfattning om att den debatterade verksamheten i USA är oreglerad eller att den är så gott som fri, samtidigt som man kan peka på uppenbara problem där. Huvudexemplet som dyker upp för detta är den amerikanska sjukvården, vilken många svenskar uppenbarligen tror är oreglerad och utan statligt stöd. Men det finns även vissa som menar att det amerikanska samhället överlag är så liberalt att vad man än diskuterar så fungerar det att hänvisa till något negativt som händer i USA, som ett perfekt motargument mot alla liberaliseringar.

För ett exempel ta det här inlägget från Flashback:

I ett liberalt samhälle (inbillar jag mig) att man strävar efter en helt privatiserad sjukvård. ...

En sak jag ofta fått höra är att det i USA ofta fungerar så att om någon genomgått ett dyrt medicinskt ingrepp och det sedan visar sig att denne inte kan betala detta genom försäkring etc., så tenderar många läkare att helt enkelt lägga till ett antal tusen dollar på räkningen bara för att de kan. Den som tvingas betala detta skulle självklart kunna överklaga och gå till domstol, men nu är det ju så att denne såklart inte har så gott om pengar, och ofta vågar man då inte ta risken att förlora i domstol och tvingas betala kostnaderna, och blir istället skuldbunden i resten av livet. Hur ser liberaler på denna "bugg" i systemet, som många påstår inte skulle kunna ske i ett socialistiskt samhälle eftersom sjukhuset då inte har något privat vinstintresse?

Varför tog författaren till inlägget upp USA, av alla länder? Därför att denne utgick ifrån att det amerikanska systemet är detsamma som det liberala systemet. (Och liberal, på flashback, betyder libertarian.) Och den här uppfattningen har uttryckts mer tydligt i andra inlägg:

USA är väl ändå ett praktiskt exempel på hur ett libertarianskt sjukvårdssystem skulle funka i praktiken? "USA har dock en sjukvård som inte är finansierad av staten, men dock reglerad... så det går väl bra som exempel... [på ett libertarianskt sjukvårdssystem].

USA är ett praktexempel. [På ett extrem-liberalt samhälle.]

Ett annat bra exempel på denna förutfattade mening kommer ifrån den anonyma insändaren som menade att USA var en nattväktarstat (samt moderaternas önskemål). Denna uppfattning uttrycks dock inte bara av svenskar som skriver på internetforum. Även en doktor i filosofi, Ernest Partridge, kan kläcka ur sig sådant fantastiskt nonsens som att det amerikanska samhället visar hur ett libertarianskt system skulle fungera:

In contrast, a libertarian (unregulated “free market”) economy is minus-sum game in the extreme: few winners, a great many losers. As we are discovering in the United States today.

Vilket han, som förväntat, inte har något som helst bevis för.

Frihet i USA
Men, hur är det då egentligen? Hur fritt är USA? För att få en överblick kan det vara värt att kolla in hur ekonomiskt fria de är där, vilket inte säger allt om frihet (och kanske inte speciellt bra heller), men det hör ju att göra med de frågor jag tagit upp. Nedan kommer tabeller om hur fritt Hong Kong, USA och Sverige har varit sedan 1970, tagna från The Fraser Institute. (Kolla även in den här kartan från Cato Institute.)


Så, mellan 2000-09 så hade dessa tre ekonomier, i en genomsnitt en ekonomisk frihet på:

Hong Kong: 8,91
USA: 8,1
Sverige: 7,33

Alltså var det ungefär lika stor skillnad i ekonomisk frihet mellan Sverige och USA, som det var mellan USA och Hong Kong. Och i Hong Kong tar fortfarande staten mer än en tiondel av välståndet, vilket är långt ifrån vad en nattväktarstat skulle ta. Alltså, själva idén att USA är ett liberalt utopia, eller kapitalismens Mecka, stämmer inte. Ett sådant samhälle skulle ha en ekonomisk frihet på runt 9,9-10. USA är längre bort från en helt fri ekonomi än vad Sverige är från Hong Kong.

Sjukvård: reglerat och subventionerat
Men sjukvården då? Michael Moore klagar ju på den, då måste den väl vara någorlunda fri? Långt ifrån. För att ta några exempel:

• Amerikanska staten står för mellan 45% och 56,1% av alla utgifter på sjukvård. 1990 var det 41,8%. (Svenska staten lägger ned ca 72-82%.) En del av pengarna går till deras Medicaid (för familjer och individer med begränsade resurser och är i någon utsatt kategori) och till Medicare (en obligatorisk sjukvårdsförsäkring för alla över 65 år).
• Systemet med sjukhusförsäkring via arbetsgivare kom till genom och uppmuntras av statliga regleringar.
• Delstaterna kräver att försäkringsbolagen ger ut försäkringar som måste täcka ett antal sjukdomar och medicinska procedurer (som alla inte löper lika stor risk att få eller behöva). Här är de som fler än 40 delstater kräver av försäkringsbolag: Alcoholism, Breast Reconstruction, Diabetic Supplies, Mammogram, Maternity Stay, Mental Health Parity, Chiropractors, Optometrists, Psychologists. Det finns kanske 120-150 sjukdomar och procedurer som täcks av färre än 40 stater.
• Staten reglerar vilka som kan vara läkare och vilken medicin som får ges ut.

Alla dessa regleringar tenderar att skydda konsumenterna från sjukvårdskostnaderna, vilket tenderar att leda till ökade kostnader. Vidare har "försäkringssystemet" förstörts då folk numera försäkrar sig mot småskador man drabbas av relativt ofta - samt en massa åkommor de inte nödvändigtvis riskerar att få eller lätt kan skydda sig mot - istället för att försäkra sig mot stora skador som inträffar relativt sällan.

Som Wikipedia säger: "[h]ealthcare is subject to extensive regulation...". Så, nej, USA:s sjukvård är varken privat eller oreglerad.

Andra inskränkningar i friheten i USA
På sina ställen är man friare i Sverige än vad man är i USA. Exempelvis är Sverige bland de friaste länderna som finns vad gäller pressfrihet, medan USA är det 20:e friaste landet. Detta enligt Reporters Without Borders. Nu är ju inte situationen optimal här i Sverige - exempelvis när staten mörklägger vissa av sina handlingar. Min poäng här, och i de andra exemplen nedan, är att visa hur friheten inskränks i USA.

Ett närliggande område är fotograferings- och inspelningsförbud, som kanske har räknats in i indexet ovan. I Sverige har vi ju nästan total frihet att fotografera vad som helst; de tillfällen då lagen förbjuder gäller platser där det är tydligt skyltat om att det är förbjudet. Men i många delstater i USA är det förbjudet att spela in polisers beteende. Ta en titt på följande klipp för att se hur långt och alldeles galet det gått i USA:


När det gäller de flesta frågor om polisstat verkar USA vara många gånger värre än den svenska staten (men det kan bero på att jag har dålig koll på den svenska).

I Sverige så finns det, enligt Högskoleverket, 36 yrken man måste ha blivit godkänd av staten, på något sätt, för att få utöva. Jag har inte hittat en direkt jämförbar siffra, men enligt en artikel skall 29% av arbetskraften behöva en licens för att utöva sitt yrke. Se mer på Mises Wiki och en artikel från CEE.

När det gäller barns rättigheter är USA mycket mer kränkande än Sverige. Se rapporten A Violent Education: Corporal Punishment of Children in U.S. Public Schools från ACLU:

In this 125-page report, the ACLU and Human Rights Watch found that in Texas and Mississippi children ranging in age from 3 to 19 years old are routinely physically punished for minor infractions such as chewing gum, talking back to a teacher, or violating the dress code, as well as for more serious transgressions such as fighting. Corporal punishment, legal in 21 states, typically takes the form of "paddling," during which an administrator or teacher hits a child repeatedly on the buttocks with a long wooden board.

Många skolor i USA liknar för övrigt fängelser, med patrullerande poliser och metalldetektorer vid ingångarna. Se The War on Kids, bl.a. (trailer), som tar upp en massa andra galenskaper också, som hur ofta unga arresteras av polisen för helt idiotiska saker.

Jag tror jag kan fortsätta hitta fler exempel, men det skulle ta alldeles för lång tid. Jag avslutar med en nyhet som jag precis hittade via Libertarian News, en sorts nyhet som kan ses som representativ för läget i USA:

12-Year-Old Arrested For Not Wearing Helmet at Memphis Skatepark

A Memphis boy is shaking his head and preparing for a court date, after he was arrested for skateboarding without a helmet. ...

According to cell phone video taken at the scene, the officer can be heard saying, "I will be arresting every time I come by. I will be arresting somebody, whoever is not wearing a helmet." ...

Currently, Memphis doesn't have a law requiring helmets at the park. An MPD spokesperson declined to comment on the officer's actions, but did tell abc24.com Faulhaber was arrested for criminal trespassing. He was issued a summons to appear in juvenile court.

Är SVT statligt?

Den frågan finns på SVT:s hemsida, där det något förvånande öppna och direkta svaret ges:

Nej! SVT är ett public service-företag, som ägs av en stiftelse och som finansieras av tv-avgiften. Det är en mottagar-avgift och ingen skatt. Man betalar för en apparat/mottagare oavsett hur många man har. Pengarna går till en fond i Riksgälden för att betala public service-verksamheten i Sverige.
Efter godkännande av riksdagen så får sedan de tre public service-bolagen SR, SVT och UR sina pengar. Det finns alltså en sorts ekonomisk kontroll på SVT men det är enbart SVT:s företagsledning (inte ens styrelsen) som bestämmer om innehållet i SVT:s program.
I en statstelevision, som finns i diktaturstater, är det diktatorn/staten som bestämmer om innehållet i programmen.

SVT står fritt och oberoende från både politiskt och kommersiellt inflytande.

För den som är bekant med hur SVT styrs är det här svaret bara skrattretande och borde inte kunna övertyga någon som inte redan är en statsdyrkare. Vad är det då som är (så uppenbart!) fel i deras svar?

Först, vad är det som menas med "Är SVT statligt"? En rimlig tolkning tror jag är att man undrar om SVT styrs eller ägs av svenska staten, på liknande sätt som att andra företag (Systembolaget, Svenska spel eller SOS Alarm Sverige AB) är det. Ägs och styrs då SVT av svenska staten?

På den här frågan svarar SVT själva med ett skarpt "Nej!" vilket borde tolkas som att de inte kan finna någon rimlig tolkning där man kan säga att de ägs eller styrs av staten. Som försvar säger de att de ägs av en viss stiftelse (Förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR) och styrs av SVT:s företagsledning. Där slutar kedjan för SVT; som om stiftelsen och företagsledningen styrdes av sig själva på något konstigt sätt.

I själva verket så styrs förvaltningsstiftelsen av staten, genom att regeringen utser vilka som skall sitta i dess styrelse. I sin tur utser den här styrelsen från och med 2009 samtliga ledamöter som sitter i SVT:s styrelse. Den här styrelsen beslutar om vilken allmänna inriktning som SVT skall ta. Och de utser i sin tur vilka som sitter i dess företagsledning, som i sin tur tolkar vad denna allmänna inriktning skall vara och då vad som skall visas på tv.

Alltså, SVT:s påstående att de inte styrs eller ägs av staten, bygger på att de inte tar hänsyn till att de organ som faktiskt styr och äger dem, styrs och ägs av staten. Deras argument är alltså likt en generals som fick för sig att säga att han inte styr vad soldater i ett krig gör, eftersom soldaterna tar order ifrån personer som kallas kaptener. Generalen blundar alltså för att han ger order till kaptenerna, och på liknande sätt blundar SVT för att deras styrelse är utsedda av personer som har blivit tillsatta av regeringen.

(Notera även hur SVT vill få frågan att handla om vem som beslutar hur de exakta programmen ser ut och att deras ungefärliga inriktning är ointressant.)

Men, statens påverkan av vad SVT gör kommer inte enbart av deras indirekta kontroll av vilka som leder företaget, utan också genom att staten har satt upp riktlinjer om vad de över huvud taget får visa. Dessa riktlinjer står skrivna i statens Radio och tv-lag (2010:696) och verkar inte gälla enbart för SVT utan för alla tv-sändningar som

a) tillhandahålls av en leverantör av medietjänster,
b) är riktad till allmänheten, och
c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel

3 kap. 1§

Vad är det då för riktlinjer man måste följa om man vill sända tv-sändningar? Jo, det handlar om att sändningarna till viss del borde:

"tillgodose olika intressen och smakriktningar" (tv-sändningar som är nischade får då kanske inte tillstånd);

att de kan sända program "av flera av varandra oberoende programföretag" (nischade sändningar som bara vill sända från ett företag kanske inte får tillstånd);

"som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet" (hylla flockstyrets ideal!);

undvika att "otillbörligt gynna kommersiella intressen", som att "uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster (så att program som försöker finansiera sig själva genom produktplacering kan inte sändas); samt,

bestå till hälften av program av "europeiskt ursprung."

Alltså, även om SVT inte fick sina order från staten så är de ändå bundna till de regler som staten satt upp för dem. Att SVT skulle stå fritt från politiskt inflytande är alltså skrattretande, befängt och i grund och botten helt falskt.

SVT ljuger för folket, samma människor de säger sig arbeta för. Alternativt är de så ideologiska att de har lurat sig själv. I vardera av fallen illustrerar de hur otroligt olämpligt det är med någon statsmedia över huvud taget, när de ljuger för sina tittare varje dag med sin slogan "Fri och oberoende television".


Tillägg: Slutligen, en liten sak om avgifter och skatter. Wikipedia säger om detta:

Inom den offentliga sektorn är den huvudsakliga skillnader mellan avgifter och skatter att avgifterna är kopplade till en motprestation eller nyttighet, medan skatterna saknar en sådan koppling.

Detta innebär att tv-avgiften är en skatt för alla som inte tittar på statens television. Man kan inte då, som SVT gör, säga att det absolut inte är en skatt.

Dåliga libertarianska argument: "Etatismen bygger på våld - frihet gör inte det"

Det finns vissa libertarianer som inte enbart kommer med den korrekta observationen att allt statligt agerande bygger på våld, utan förhävar samtidigt vår ideologi genom att påstå att den inte skulle bygga på våld. Det senare stämmer inte. Ett libertarianskt system skulle också bygga på våld för att upprätthålla individernas rättigheter ifall någon kränker dem.

Här kan man förstås argumentera för att socialdemokrati och dylikt bygger mer på våld än en frihetlig politik eftersom det första systemet skulle kräva att fler blir fysiskt misshandlade än under en liberal regim. Men det är inte ett argument som förs fram i dessa omständigheter. Istället verkar dessa liberaler helt missa att äganderätten kan kräva våld för att sätta dit folk som bryter mot den. Jag har inte sett något argument för att det inte skulle vara våld att ta tag i, brotta ned eller annars hålla fast en tjuv som springer iväg med någon annans egendom. Om det finns folk som bryter mot reglerna, måste det finnas folk som kan hindra de från att göra det, annars finns det risk att dessa banditer bildar en ny stat. (Det finns några ankor som menar att ett rättssystem kan fungera helt utan att man använder våld mot förbrytare genom bojkott. Jag tror att de misstar sig fullständigt.)

Ah, men skulle inte ett fritt samhälle kunna fungera genom att alla följer dess regler och på så sätt kommer våld inte att finnas, så att det definitivt inte kan vara en del av samhällets grund? Helt rätt! Men på samma sätt kan vilket givet etatistiskt system kunna byggas utan våld, eftersom vi kan föreställa oss att alla skulle kunna följa statens lagar och regler. Tänk dig att regeln är "Följ de regler som majoriteten beslutar i demokratisk ordning". Är det omöjligt att folk kan följa en sådan regel och de regler den genererar? Jag kan verkligen inte se hur det inte skulle kunna vara möjligt. Och då faller argumentet ovan, som ville göra en skillnad mellan det liberala och etatistiska samhället genom att hävda att det senare bygger på våld.

Man skulle väl kunna säga att det är mer sannolikt att det är enklare att följa de libertarianska reglerna än vad än för godtyckliga regler en majoritet kommer fram till. Detta är samma argument som jag tog upp ovan. I slutändan måste man nog komma fram till att våld, som ett element utan att ta hänsyn till dess storlek, kommer att finnas i såväl etatistiska som frihetliga samhällen.

Detta innebär inte att man skall tappa bort den viktiga observationen som ofta hänger med det felaktiga argumentet, nämligen att statens agerande bygger på våld. Att om det inte vore för att statens betjänter skulla använda våld mot en om man bryter mot dess lagar, så skulle inte dessa lagar finnas. Att påpeka att vi alla lever under ett kollektivt hot om våld från statens sida är helt rätt. Men den stora skillnaden som vi libertarianer borde visa finns mellan oss och sossarna samt batongliberalerna är att vi står för frivillighet, medan de står för tvång; vi står för frihet och de för förtryck. Andra skillnader är att vi står för att expandera civilisationen till världens alla hörn, medan de är nöjda att ge bidrag till diktatorer runt om i världen i hopp om att de skall bättra sig; vi står även för universella rättigheter, medan de står för nationalistiska.

Att inte ta hänsyn till institutioner

"Hur kan du vara för att man ska kunna få ta droger hur som helst? Förstår du inte hur mycket problem det skapar? En kusin till mig tog amfetamin, blev beroende och har blivit skadad för livet av den drogen. Är det inte uppenbart att det är fel med droger?"

Efter att jag berättade för en bekant att jag var en anka fick jag (ungefär) ovanstående fråga riktad till mig. Då vill jag minnas att jag gav ett något klumpigt formulerat svar, som jag tänkte lägga fram med, förhoppningsvis, lite mer klarhet här.

Argumentet, som min bekanta tog upp, var att användning av droger är farligt, vilket borde vara uppenbart för alla. Så hur kan libertarianer och andra drogliberaler vara för en legalisering? Som jag uppfattar argumentet - vilket kanske är fel och som jag tar upp nedan - så går det ut på att droger idag orsakar definitiva problem och bör därför fortsätta vara olagliga. Ja, droganvändning är helt klart dåligt för många individer. Det skulle jag inte vilja säga emot, efter att ha läst ett flertal berättelser av droganvändare som haft negativa erfarenheter. Men, slutsatsen håller inte. Varför?

Problemet är att även om man kan hitta exempel på att någon tar skada av droganvändning i dagens samhällsmiljö, så visar detta inte att droganvändning i någon annan miljö kommer orsaka lika stor eller större skada. Argumentet verkar alltså anta att om droger legaliserades så skulle folk använda det i liknande situationer som idag, och folk skulle styras av liknande incitament, så att samma resultat uppstår. Möjligtvis antar argumentet att fler skulle använda droger, och att legaliseringen därför leder till att fler blir missbrukare. Men man kan inte anta att droganvändningen bara ändras på ett sätt, ifall det blev lagligt. För om det skulle bli lagligt kommer hela samhället att förändras. Givetvis, priset på de flesta droger skulle sjunka drastiskt, men även andra viktiga aspekter skulle ändras: de skulle säljas i en mer öppen miljö, det skulle finnas andra kontroller över deras kvalitet, folks åsikter om droger och droganvändning skulle vara annorlunda och folk skulle agera annorlunda ifall någon upptäcktes missbruka droger.

Allt detta leder till att den som funderar att använda droger skulle vara i en helt annan miljö och har helt andra möjligheter att be andra om hjälp ifall denne hamnar i kläm. Om det stämmer, då måste det även stämma att alla som idag har problem med droger skulle ha agerat helt annorlunda än vad de gjorde. Eller, uttryckt annorlunda, ingen som idag har problem med droger, skulle haft dessa problem i ett drogliberalt samhälle. De som idag har haft negativa erfarenheter av narkotika, har inte haft det för att vi lever i ett fritt samhälle, utan just för att det inskränker individens rätt att bruka och sälja dessa ämnen.

Min presentation har kanske varit lite lång, för en så, verkar det som, uppenbar slutsats. Men nu när jag gjort det kan jag med extra skärpa säga att min bekantas argument faktiskt är helt uppåt väggarna! Det är bakvänt, omvänt, upp-och-ned! Om något så borde det faktum att folk tar skada i dagens politiska miljö visa att det är den miljön som är dålig - inte en helt annan! Att ta drogmissbrukare i dagens Sverige som ett bevis för att drogliberalism är dåligt är lika träffande som att ta bilolyckor i dagens Sverige som ett bevis för att privata vägar är dåligt.

Men, kan den resonlige säga, om det nu är så uppenbart det du säger, är det inte så att du misstolkat argumentet? Kan det inte vara så att det min bekanta tänkte säga (men inte hann, eller som jag missade) är att samma problem, men fler, skulle uppstå under libertarianism? Det kan visst vara så, men som jag redan visat måste det argumentet antingen obefogat anta att endast några få saker skulle förändras med en legalisering, eller så bygger det på ett längre resonemang som visar att även i en radikalt annorlunda miljö så kommer folk att hantera droger lika dåligt eller sämre än idag. Men för att göra det här senare argumentet krävs det en mycket högre nivå av förståelse för hur samhället och individer fungerar, än det argument jag fick ta del av. Detta eftersom det längre argumentet kräver en så mycket större förståelse att det helt enkelt borde ta längre tid att förklara det. Det ursprungliga argumentet, även om det är felaktigt, är enkelt och verkar nå sitt mål direkt.

Jag tror att det här felaktiga argumentet går hem hos många, och att det även finns i många andra varianter än det jag diskuterar här. Så för att få full förståelse över det kommer det här igen, i abstrakt form:

1. Det är förbjudet att göra X.
2. Folk hamnar i problem när de gör X.
3. Detta visar att det är fel att legalisera X.

Men sofismen hade, som jag noterade ovan, ett implicit antagande, så att det troligtvis ser ut så här:

1. Det är förbjudet att göra X.
2. Folk hamnar i problem när de gör X.
3. En legalisering av X leder endast till att fler använder X på liknande sätt som sker idag.
4. Detta visar att det är fel att legalisera X.

Men detta är uppenbart falskt, då samhället skulle se bra annorlunda ut om droger vore legaliserade. Slutligen, här kommer det mest respektabla resonemanget:

1. Det är förbjudet att göra X.
2. Folk hamnar i problem när de gör X.
3. En legalisering av X leder till ett helt annat samhälle, men folk kommer ändå hamna i liknande problem som förr, fast det kommer att drabba fler personer.
4. Detta visar att det är fel att legalisera X.

Problemet här är förstås att ingen, någonsin visat att det är rimligt att förvänta sig att (3) stämmer. Men, den som vill komma med det här argumentet, blir inte hjälpt i sitt argumenterande av att hänvisa till problem i dagens värld, annat än som illustration av vilka problem som det kan leda till.

Nu kan man fråga sig om det här argumentet verkligen används så ofta av folk. Kanske inte, men det finns några som verkar använda det. En är objektivisten Carl Svanberg, som försökte visa att anarkokapitalism är dåligt. Varför då? Jo, för att i vissa stater - han tar New York i slutet av 1800-talet som ett exempel - har folk ibland brutit mot statens suveränitet och "tagit lagen i egna händer". Alltså, att den ordning som en stat är tänkt att upprätthålla kan (temporärt) upplösas är inte ett problem med staten, utan det är ett problem med en annan icke-existerande social ordning.

EDIT: Jag tror att jag inskränkte mig i onödan till frågan om legalisering när det gäller det här felslutet. För vissa använder liknande argument för andra problem här i världen när de vill visa att ett fritt samhälle är dåligt. Rent generellt tar de alltså exempel på dåliga saker som sker i en reglerad/ej fri miljö som bevis på att en fri miljö är dålig.

Jag tänkte uppdatera inlägget med exempel som jag stöter på: En bekant tog upp att en gangster låtit mörda kanske 1 500 personer i samband med dennes droghandel och menade att detta våld och elände är anledning att inte legalisera (och att drogliberalerna indirekt stödjer gangstern genom att förespråka legalisering). I dokumentären The Yes Men så kritiseras den fria marknaden för att ligga bakom en hemsk industriolycka i Bhopal, Indien, som då (1984) hade en ekonomisk frihet på runt 5,0.

Sex feministiska myter

Pär Ström fick jag först höra talas om genom hans hemsida stoppa-storebror.se, som numera tyvärr är nedstängd. Han skriver fortfarande om integritetsfrågor för tankesmedjan Den nya välfärden, men han skriver även om feminism på sin blogg GenusNytt och i sin nya bok Sex feministiska myter. Jag tänkte gå igenom boken och komma med en kort analys av den och allmänt om problemet med att ta till sig kunskap i ett för en själv okänt område. Tack till Calle Kabo som tipsade om boken!

Innan jag går in på bokens behandling av de olika myterna kan jag ta upp Pär Ströms egen syn på jämställdhet.

Jag brinner för jämställdhet – det är därför jag har skrivit den här boken.

Tyvärr har jämställdhetsbegreppet blivit kapat av grupper med en egen agenda. Jämställdhet är egentligen detsamma som lika rättigheter och skyldigheter för de två könen – vare sig mer eller mindre. Lika spelregler, helt enkelt. Men begreppet har successivt laddats med en ny innebörd, och nu har många kommit att tro att jämställdhet innebär att könsfördelningen ska vara 50/50 i samtliga sammanhang.

s. 7

Så, till myterna!

Myt 1: "Kön är en social konstruktion"
Vad Ström bemöter här är tanken att det inte finns några naturliga eller genetiska skillnader mellan de båda könen. Som tecken på att den här idén är välspridd tar han en skrivelse från riksdagen från 2002 som poängterar olika sätt könen blir olika, genom "uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi", men som utelämnar den genetiska förklaringen.

Vad finns det för bevis för att de skillnader som finns mellan män och kvinnor beror på genetiska, istället för kulturella, faktorer? Först hänvisar Ström till studier som undersökt barn vid väldigt tidig ålder.

Vi kan börja i Sverige med Arne Müntzing, genetiker och professor i ärftlighetslära. Redan 1976 studerade han 12 veckor gamla spädbarn, som knappast kan ha hunnit bli särskilt påverkade av könsroller, och fann väsentliga skillnader mellan pojkars och flickors beteende. Müntzing skrev bland annat: ”Pojkarna har tidigt bättre uppfattning om rumsförhållanden, det vill säga kroppars läge i förhållande till varandra. Det är troligen orsaken till att pojkarna längre fram vanligen blir mer intresserade än flickorna av tekniska konstruktioner och matematiska problem. Flickorna söker sig däremot tidigt till problem med mänsklig anknytning. Det är nog inte bara miljöpåverkan som får en liten flicka att bädda ner sina tennsoldater i bomull för att de skall ha det varmt och gott.”

s. 12-13

En annan forskare, Anna Servin, undersökte också spädbarn och kom också fram till att det fanns skillnader mellan barnen redan vid tidig ålder.

”Pojkar har generellt sett en bättre spatial [rumslig] förmåga; de ser och förstår hur olika konstruktioner hänger ihop och de är ofta mer förtjusta i byggleksaker. Flickor är vanligen mer välutrustade verbalt och har ett större intresse för relationer och väljer därför leksaker utifrån dessa förmågor”.

s. 14

Ett annat bevis är studier som visar skillnader mellan manliga och kvinliga apor.

I en studie användes ett antal apor, som tilldelades ett antal leksaker. Det var bland annat trasdockor, lastbilar och några könsneutrala leksaker såsom bilderböcker. Forskarna fann att hannarna ägnade mer tid åt att leka med de ”pojkinriktade” leksakerna än honorna, medan honorna ägnade mer tid åt de ”flickinriktade” leksakerna. Båda könen ägnade lika mycket tid åt bilderböckerna och de andra könsneutrala leksakerna.

s. 17

I ett fjärde approjekt gav forskarna två slags leksaker till aporna – fordon med hjul samt gosedjur. Hannarna visade ett starkt och ihärdigt intresse för fordonen, medan honorna inte gjorde någon skillnad mellan leksakerna. I en femte studie av apor visade det sig att hannar i större utsträckning plockade upp bilar från marken medan honor i större utsträckning plockade upp dockor.

s. 18

Man skulle kunna kritisera Ström för att endast ta upp exempel som styrker hans tes eller för att han inte recenserat någon meta-studie som försöker få klarhet i vilka, om några, naturliga skillnader det finns mellan män och kvinnor. Men för den som inte sett några studier som visar att skillnaderna mellan könen endast kommit till genom kulturella faktorer torde Ströms exempel vara tillräckliga för att väcka ett så stort tvivel i frågan att man borde undersöka saken närmre ifall man vill veta sanningen i den. Ströms exempel visar inte att alla skillnader han räknar upp tidigare i skriften är genetiskt betingade, men han visar att det inte är orimligt att vissa är det.

Något jag saknar i det här avsnittet är en evolutionärpsykologisk förklaring till varför det finns genetiska skillnader i mäns och kvinnors beteenden. Om man ser på det teoretiskt så verkar det nämligen väldigt uppenbart att det borde finnas klara skillnader om så endast i hur vi agerar för att hitta en sexpartner. (Dessa skillnader i ens målsökande har kanske även lett till annorlunda sätt att se och förstå världen.) Om man hävdar att det finns genetiska skillnader mellan män och kvinnor borde man iaf slänga in någon referens till ett verk som förklarar detta teoretiskt.

Myt 2: "Kvinnor får lägre lön för samma jobb"
Enligt det här perspektivet så tjänar kvinnor, allt annat lika, lägre än vad män gör. Alltså kvinnor får lägre i lön trots att de uppvisar samma grad av kompetens och skicklighet som deras manliga motsvarigheter gör eller, alternativt, kvinnor får en lägre lön än män, just för att de är kvinnor.

Ström börjar helt korrekt med att slå fast att även om det finns en löneskillnad mellan två grupper så innebär det inte att den ena gruppen diskrimineras. Därefter undersöker han om det kan finnas några andra faktorer som förklarar skillnaden mellan män och kvinnors löner, annat än diskriminering av kvinnor.

Det finns dock fler faktorer som förklarar lönegapet.
Några av dessa är:
• Nedlagd daglig arbetstid
• Antal år i yrket
• Arbetets innehåll
• Svårighetsgrad
• Chefskap eller inte
• Utbildning
• Erfarenhet
• Grad av entusiasm, flexibilitet, uppoffringsvilja etc.
Det bör observeras att inget säger att dessa skulle vara de enda lönegapsförklarande faktorer som finns. Listan innehåller några av de faktorer som är något så när lätta att mäta.

s. 22

När man tar hänsyn till liknande, andra faktorer blir lönegapet - skillnaden mellan mäns och kvinnors löner (som 2009 var 14,8%) - mindre. Vad man gör rent statistiskt är att man gör en, så kallad, regressionsanalys där man tar med liknande faktorer som Ström nämner ovan, så att man försöker se ifall en statistiskt genomsnittlig person förväntas ha lägre eller högre lön ifall denne är man eller kvinna. När Arbetsgivareverket gjorde en sådan analys 2009 över män och kvinnors löner inom staten fann man att det endast förelåg en skillnad på 1,3% och denna kunde de inte utesluta att det beror på skillnader i arbetsuppgifter och ansvarsområden. När Landstingsförbundet gjorde en sådan analys 2003 fann de att kvinnorna tjänade 1% mindre än männen (statistiskt sett) och att även denna lilla skillnad kunde de inte utesluta kom ifrån faktorer man inte tagit med som "tid i yrket och skillnader i arbetsuppgifter. Svårighetsgrad, ansvarsnivå, befogenheter i det enskilda yrket samt arbetstagarens prestation". Samma resultat fann man för kommunala arbetare.

I det privata näringslivet var den oförklarade löneskillnaden, enligt en rapport från Svenskt Näringsliv år 2005, 2,2% för arbetare och 6,5% för tjänstefolk. Den här större skillnaden än statliga arbetares löner kan dock förklaras av att SN hade sämre tillgång till bakgrundsvariabler så "som till exempel antal år i yrket, antal år i företaget, arbetets svårighetsgrad och komplexiteten i arbetsuppgifterna" vilka, i andra undersökningar, visats korrelera med individens lönenivå. Det går alltså inte att utesluta att skillnaderna i löner i privat näringsliv består av faktiska skillnader i arbetsprestation, utifrån dessa statistiska analyser. Vilket innebär att det inte går att påvisa någon lönediskriminering.

En annan förklaring till att kvinnor har lägre lön är att kvinnor i regel förhandlar mer sällan om lönehöjning än män och att de hellre väljer kortare arbetstid än högre lön.

Ström pekar även på att det finns en trend att kvinnors löner inte bara stiger gentemot männens, men att de även på vissa ställen går om dem. Studier från såväl England, USA och Norge visar att vissa kvinnor tjänar mer relativt "likvärdiga" män. Detta har även ekonomen Thomas Sowell påpekat i sin bok Economic Facts and Fallacies där han visar att vissa ogifta kvinnor tjänar mer än ogifta män; som många andra ekonomer menar han att de flesta gifta tenderar att premiera makens karriär, vilket medför att de flesta fruar fått försaka tillfällen att avancera sin karriär, vilket kan förklara en del av skillnaden i löner.

Myt 3: "Kvinnor har svårare att göra karriär"
Finns det ett glastak? Styrs företagsledningar av grabbanda där endast andra män får tillträde för att de som bestämmer där nu också är män? Det är vanligare med manliga chefer än kvinnliga, men bygger denna skillnad på patrialka strukturer eller andra orsaker?

Ström poängterar här att män och kvinnor inte har samma intresse för att söka en chefsposition. En brittisk studie säger exempelvis att män tenderar att vara mer karriärsinriktade än kvinnor (som tenderar att föredra ett familjeliv eller en kombination av familjeliv och en karriär). Detta stöddes av en studie genomförd av The Institute of Leadership and Management, vars slutsats var att: ”Färre kvinnor än män har ambitionen att bli mellanchef, divisionschef, att ingå i företagsledningen eller att bli styrelseledamot”. En ny SIFO-undersökning kom fram till att 30% av alla kvinnor tillfrågade ville ha en chefsposition gentemot 40% av männen. Attitydsskillnader kan alltså göra att det finns fler män än kvinnor som söker till chefsposter och kan därför förklara, en del, av varför fler män är i chefspositioner.

En annan förklaring är att män i regel jobbar längre än kvinnor. "Enligt Statistiska Centralbyrån lägger män ned 82 miljoner arbetstimmar per vecka medan kvinnor lägger ned 60 miljoner arbetstimmar. Männen förvärvsarbetar alltså 36 procent mer än kvinnor – en stor skillnad." VD:n för Women’s business research institute och Renstig Consulting Group, Monica Renstig, menar att ju mer man arbetar desto mer troligt är det att man får en chefsposition eller att det är endast genom att arbeta väldigt länge som man kvalificerar för det. Män är dessutom i regel mer villiga att flytta för att hjälpa sin karriär.

Ström sammanfattar läget som så att "[orsaken till den lägre kvinnorepresentationen i toppen är att kvinnor som grupp gör andra livsprioriteringar än män, och är mindre beredda att göra de stora uppoffringar som är förknippade med en framgångsrik karriär."

Myt 4: "Män slår kvinnor"
Det här var nog det kapitel som var mest förvånande för min del. Här trodde jag att Ström skulle argumentera för det mer välkända faktumet att män blir mer misshandlade än kvinnor och att det är fel att bunta ihop alla män på det sätt som den här idén gör. (För att hur fel det är, läs om Stoppa "Stoppa mäns våld mot kvinnor".) Men det är inte vad Pär gör, utan istället ifrågasätter han idén att män slår kvinnor mer än vad kvinnor gör i relationer!

Den etablerade sanningen i Sverige har kommit att bli att relationsvåld är detsamma som ”mäns våld mot kvinnor”. Detta är dock en ideologiskt framdriven myt. Även män drabbas av relationsvåld. ...

Brottsförebyggande Rådet skriver i sin rapport ”Våld mot kvinnor och män i nära relationer” från 2009 att ”skillnaden mellan kvinnors och mäns utsatthet för relationsvåld är liten”. Dock skriver de att det våld som riktas mot kvinnor är ”oftare upprepat”, ”tenderar att vara grövre” och ”resulterar i fler negativa konsekvenser för den som drabbas”.

s. 54 och 55

En svensk studie skall även ha visat att kvinnor oftare startar våldsamheter än män. Enligt studien "Men and Domestic Violence: What Research Tells Us", utgiven av irländska staten, gäller det här mönstret även i flera engelsktalande länder. Från rapporten:

”För att börja med relationsvåld som upplevts under det senaste året visar de genomgångna studierna tydligt att kvinnor är minst lika benägna att ta till våld som män. Det gäller både fysiskt och psykiskt våld, lindrigt såväl som grovt. Både mäns och kvinnors egna uppgifter ger samma resultat på denna punkt. ” ...

”Resultaten i tabell 3.8 visar att kvinnor konsekvent är mera benägna än män att inleda relationsvåld. [...] Detta utmanar [den traditionella] uppfattningen att kvinnors våld huvudsakligen syftar till att ge igen eller är av defensiv karaktär.”

s. 56-57

Pär Ström hänvisar även till forskning som brittiska staten och professorer vid några universitet gjort som också pekar i den här riktningen. Det här var verkligen något som gick emot ens världsbild. Någon gång kanske jag får ta och läsa igenom litteraturen Ström hänvisar till. Han slutar kapitlet med att diskutera om det finns en skillnad i hur män och kvinnor blir behandlade av samhället ifall de berättar att de blivit misshandlade av sin man eller fru. Här finner han att det nog är mycket svårare för en man att komma ut om detta. Dessutom tog han upp en väldigt intressant undersökning:

Är det en vanlig kvinnlig åsikt att kvinnor har rätt att slå sina män när de finner det lämpligt? Man kan ställa sig den frågan efter att ha tagit del av en internationell undersökning där frågor om relationsvåld ställdes till 6500 kvinnor vid 36 universitet i olika länder. Drygt 74 procent av kvinnorna svarade att det är acceptabelt att en kvinna tar till våld mot sin man.

s. 59

Ett problem med Pärs analys är att han inte undersöker speciellt djupt om det finns definitiva skillnader i hur hårt misshandlade kvinnor och män blir. Om det är så att de blir slagna lika ofta, men kvinnorna blir slagna mycket hårdare, kan man tänka sig att den här myten bara kommer att byta skepnad. Jag har nog föredragit att man ifrågasätter det lämpliga i att uttala sig om en hel grupps beteende bara genom att studera ett fåtals beteende.

Myt 5: "Kvinnor dubbelarbetar"
Tanken är att kvinnor inte bara arbetar på marknaden utan också har huvudansvaret för att sköta hemmet. Men om man räknar både arbete hemma och på marknaden så arbetar män mer än kvinnor: 19 minuter per dag enligt en undersökning av SCB. Och ifall man kan säga att kvinnor dubbelarbetar för att de arbetar mer på ett område än ett annat, kan man säga detsamma om män.

Myt 6: "Kvinnor får sämre sjukvård"
Den här myten består av olika delar, en är att läkemedel provas ut på män, för män. Läkemedelsverket har dock en annan bild:

”Två spridda myter är att nya läkemedel testas bara på män, och att det är stora skillnader i hur män och kvinnor påverkas av alla läkemedel. Sanningen är emellertid att: Kvinnor deltar i kliniska prövningar i lika stor utsträckning som män. [...] I regel är skillnaderna i ett läkemedels effekt och biverkningar mycket små mellan män och kvinnor.

Och så här säger Jane Ahlqvist-Rastad på Läkemedelsverket i en intervju i Svenska Dagbladet om påståendet att läkemedel provas ut på män: ”Ja, de här missuppfattningarna verkar omöjliga att påverka. Vi går med jämna mellanrum ut med motinformation men ingen förefaller lyssna. Ingenting händer. Det blir bara tyst.”

s. 65

En annan myt är att kvinnor får sämre hjärtsjukvård, vilket har avvisats av 15 hjärtspecialister. Det finns några studier som visar att i vissa områden så är det bättre att vara man än kvinna i vården, men det har även kommit studier som visar på områden där det motsatta stämmer. Ström lägger upp en rad exempel av det senare fallet. Slutligen diskuterar han om det går mer forskningspengar på manliga än kvinnliga sjukdomar. Här säger han att " det inte finns några tecken alls på att kvinnor diskrimineras i medicinsk forskning. Snarare tvärtom."

Problemet med att förlita sig på andras undersökningar
Om jag bortser från vad jag annars läst, och bara utgår ifrån Pär Ströms beskrivning av verkligheten, borde jag lita på hans beskrivning? Vad som talar för hans sak är de olika studierna och rapporterna han hänvisar till, men han visar inte några teoretiska skäl för att dessa skulle stämma så det "enda" beviset han levererar är en genomgång av en del av litteraturen. Det största problemet med detta är att man som okunnig i området inte kan veta om han undersökt alla studier och skrivit om det resultat som de flesta forskare i varje delområde skulle säga är den mest rimliga positionen.

Detta gäller dock inte för varje ämne. Det gäller nog i frågan om vad väldigt unga pojkar och tjejer uppvisar för beteenden; här får man inte reda på om de studier Ström citerar är allmänt accepterade eller om andra forskare bedömt att de lider av grundläggande metodologiska problem. Men samma osäkerhet föreligger nog inte om de olika arbetsgivarorganisationernas undersökning av hur mycket deras arbetare tjänar. De organisationer Pär citerade här lär troligtvis vara de som har bäst koll i just den frågan. Detsamma gäller nog BRÅ:s undersökning av brottsstatistisken (dock får man komma ihåg att den statistiken inte berättar om brotten som inte rapporteras).

I slutändan står man dock inför ett problem. Kan man säga att Pär Ström visat att dessa feministiska myter inte stämmer? Som jag ser det bygger svaret på hur väl man kan lita på att han rapporterat den fakta som han läst helt korrekt. Om man kan göra det, tror jag att hans bok ger tillräckligt starka skäl för någon som inte läst liknande argument för den andra sidan att hen inte borde tro på idéerna längre. Detta medför inte att man bör lita på Ströms hypotes att kvinnor begår lika mycket eller mer relationsvåld som män, men man bör inte förkasta den heller. Skulle man inte lita på Ströms rapportering av studierna då borde man också vara lika skeptisk till vad andra säger, vilket också gissningsvis leder en till att vara skeptisk om dessa sex myter.

För egen del anser jag att Pär Ström samlat ihop väldigt relevant fakta i dessa frågor och de undersökningar han citerar vet jag kanske inte om de reflekterar sanningen bäst, men han har överlag stärkt mina åsikter, som i allmänt stämde överens med den syn Pär förfäktade. Förutom när det gällde myt #4, där är jag något skeptisk.

EDIT: Jag fick reda på att nationalekonomerna Anne Boschini, Astri Muren, Mårten Palme och Mats Persson gjort en mer kritisk genomgång än jag av Per Ströms bok. Här deras kritik, något sammanfattad: (1) Ström attackerar en halmgubbe, ingen har så extrema åsikter som han hävdar; (2) det underlag som Ström tar upp är inte tillförlitligt och från en studie underlåter han att berätta att de kunde ha överdrivet, eller underdrivet, resultatet (han tog inte med diskussionen om felmarginalen); (3) det finns en stark studie från USA som visar på att anställare har ett manligt bias, Ströms källor är inte pålitliga och en han litat på tidigare i boken hävdar att det finns ett glastak; (4) Ström pekar selektivt ut meningar från skrifter för sin sak, och hans tes verkar gå emot vad han skrivit i kapitel ett, att män har testosteron-överskott jämfört med kvinnor; (5) Ström borde inte kika på alla män och kvinnor, och deras insatser i hushåll och arbete, utan bara på de män och kvinnor som lever tillsammans där kvinnor totalt sätt ägnar runt 40 minuter mer, varje dag åt yrket och jobb hemma; (6) Ströms har inte tillräckligt mycket bevis för sin tes här, det verkar snarare som om motsatsen stämmer.

Utöver detta säger även författarna att Ström förenklar debatten, som i att han glömmer att se det från ett annat perspektiv. Författarna gav ett annat perspektiv, vilket pekar på att Ström har fel, eller otillräckligt med stöd för sin tes, på alla punkter, förutom den första (som bara var en attack mot en halmgubbe). De sammanfattar sin text således:

Vi har visat att forskningen inte är så entydig som Pär Ström vill göra gällande på något av de områden som han tar upp. Vi kanske inte tolkar jämställdhetsdebatten på samma sätt som Pär Ström, men det är inte det vi tycker är problemet med boken. Tvärtom är det bra att olika föreställningar om samhället granskas. Men om man ska hänvisa till vetenskapen som grund så bör man vara noga med att dels ha ordentligt på fötterna, dels vara saklig och opartisk i urval och tolkning av vetenskapliga resultat. Pär Ström har tyvärr – trots sina formuleringar om att ”sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund” (se t ex s 7 och s 81) – brustit i båda dessa avseenden i sin bok.

Här är det nog värt att ta upp att de själva brister i att vara sakliga. Vad gäller punkt (3) utgår det bara utifrån att "oförklarade skillnader" är detsamma som diskirminering:

Det är en mycket ambitiös studie och genom en omfattande analys av dessa data finner författarna att de ”oförklarade” löneskillnader som finns är ganska små – dvs att kvinnor diskrimineras inte särskilt mycket i lönesättningen. ... Det är ett mycket selektivt citat. För det första visar Meyersson och Petersen att direkt lönediskriminering inte alls har upphört: för LO-kollektivet är den oförklarade löneskillnaden faktiskt 1,5 procent och för tjänstemannakollektivet är den 5 procent (siffrorna avser år 1990). Man kan naturligtvis tycka att så små skillnader ”är inte längre ett problem” – men likafullt finns de där.

Och på punkt (3) redogör de inte för de anledningar som Ström tar upp för att hans tes stämmer (som jag gjorde ovan), utan de siktar in sig och kritiserar att han frågat folk i branschen vad de ansåg om saken (vilket jag inte tog upp), och struntar i de andra källorna han har för tesen.

Detta till trots är författarnas inlägg intressant och manar till mer försiktighet i debatten, men också lite mer åt att dessa "myter" ändå har viss sanning i sig. Att kvinnor diskrimineras i dagens samhälle verkar det finns en bra grund att tro på, även om den oförklarade skillnaden som man hittar inte behöver visa på någon diskriminering. Men, deras exempel för diskrimineringen som det fanns vetenskapligt stöd på kom ifrån den offentliga sektorn, när staten ger ut forskarbidrag. Så, hur relevant är det för marknaden? Sedan kan det vara värt att skilja åt vad som händer på dagens reglerade marknad och vad som händer på friare marknader.

Rättfärdigande av demokrati 3A: Rätten att rösta

En del människor menar att man kan rättfärdiga viss lagstiftning med att den genomfördes genom en demokratisk process. Att 50% har visat sitt stöd, på ett sätt, för att , exempelvis, ta ut skatt, innebär rent politiskt att staten har rätt att ta ut skatt, enligt dessa. Själv är jag helt emot det perspektivet. Mitt motstånd kommer delvis från att jag intuitivt ser det som orättvist, men också för att, när man går igenom argumenten som läggs fram för det, blir man varse om något viktigare än "delaktighet" i en politisk process, nämligen rätten till självbestämmande. Det senare är viktigare eftersom det både ger en grund för delaktighet och för att man slipper ta del i de politiska processer man inte själv ger sig in i.

Vad är det då för resonemang som används för att försvara demokrati? I den vanliga debatten kommer det fram några vanliga resonemang: "Du har valt att delta i demokratin genom att rösta och därför är du tvungen att följa dess beslut"; "Du har valt att inte rösta, och därför har du inget att klaga på om resultatet blir annorlunda än vad du ville ha"; "Demokratin ger dig möjlighet att påverka resultatet , genom en omröstning där alla har lika stor rösträtt, och eftersom den möjligheten finns blir demokrati berättigat". Det första och, såvitt jag minns, det andra argumentet har besvarats väl av Lysander Spooner, så här tänkte jag bara argumentera emot idén att rätt till deltagande i den politiska processen gör att man är tvungen att lyda den.

Det första, men kanske inte största, problemet med resonemanget är att det oftast bygger på idén att dagens demokratiska system reflekterar den bästa sammanslagningen av vilka idéer folk vill ha implementerade i politiken. (Det finns för övrigt de som menar att det inte finns någon enskild bästa sammanslagning av folks individuella politiska preferenser, och som kanske dessutom menar att det inte finns någon bättre eller sämre sammanslagning av preferenser.) Men istället är dagens demokrati ett ganska dåligt sätt att bäst representera folks politiska preferenser så att man så bäst som möjligt kan lägga sin röst på varje enskild fråga. Ja, jag menar att, om man hade tid för det, så skulle direktdemokrati vara bättre med att varje person får störst möjlighet att föra fram sina åsikter till en omröstning.

Här kommer dock en skiljefråga upp. För, vissa säger att dagens system är det bästa som är möjligt i dagens värld med att få fram folks politiska preferenser. Men här tror jag dessa individer antingen har hört talas om eller kollat igenom konsekvenserna av ett helt nytt demokratiskt system. Nämligen ett där man kan ge upp sin rösträtt i olika frågor till andra personer, och att detta görs helt elektroniskt. Varje person får alltså möjlighet att själv rösta i enskilda frågor, men också möjlighet att ge upp denna rösträtt till någon annan som då får en extra persons rösträtt i dessa frågor. I korthet innebär det ett helt nytt sätt att få fram representanter till en riksdag. Saken är den att detta system har funnits som idé sedan 1980, och som början till en rörelse för minst fem år sedan, vilket vore ett tillräckligt bra tag för att den skall ha trängt igenom till varje invånare i samhället, om det nuvarande systemet verkat för att sprida den. Men det gör inte dagens politiker, för systemet är inte optimerat för att se till så förbättra den "demokratiskt", så att fler kan uttrycka sina åsikter mer effektivt. Att de inte gjort detta torde vara ett direkt bevis för att systemet inte är självreglerande för att uppnå en viss aspekt av den som folk menar rättfärdigar den från första början. Det talar inte väl för processen. (Jag vill minnas att DiLorenzo diskuterar problemet med "bundled choice" i en av sina föreläsningar om public choice, kanske det finns med i denna.)

Två närliggande problem är att folk ofta röstar på frågor som om de skickade signaler om vad de är för sorts människor, och att de inte sällan saknar kunskap om vad för ekonomiska effekter den politiken de stödjer har. Detta innebär att först tenderar vi att inte få de lagar och regleringar som folk verkligen vill ha, allt annat lika än om man endast använde den politiska processen för att få igenom lagar och regleringar man vill ha (och inte visa för alla andra vilka man vill ha), och att de lagar och regleringar som skapas riskerar att vara annorlunda de folk ville ha om de förstod vilka konsekvenserna skulle vara av dessa idéer. Mer konkret, men något felaktigt, för att få fram poängen: man röstar på välfärdsstaten för att det är en accepterad signal för att man är en "god" individ, och man röstar dessutom för att behålla hyresregleringar för att man tror att det är bättre än fri priskonkurrens.

Men det ovanstående var bara det första problemet med försvaret av tesen att representativ demokrati rättfärdigar dess beslut. Det andra argumentet är att valdeltagande i sig inte ger något. Först och främst för att ens röst inte påverkar valet, men än mer för att en avvikande röst, oavsett hur många som står för den, aldrig kommer att få igenom sin vilja i en demokratisk (monocentrisk) stat. Vad ger rätten till valdeltagande för nytta till någon som oavsett vad aldrig kommer kunna få igenom något beslut den vill ha?

Argumentet kan göras mer polemiskt, och kanske mer lättförståeligt, om man jämför det hela med situationen under en autokrati, där rösträtt är beviljat endast till en mindre del av befolkningen. De som menar att demokrati rättfärdigas p.g.a. den allmänna rätten till valdeltagande menar att det är just det som rättfärdigar demokratin, men inte autokratin. Men, finns det någon praktisk skillnad för den avvikande positionen som inte får sin vilja igenom under en autokrati eller en demokrati? Nej, det finns det inte. Eller jo. Under demokrati kan de med avvikande åsikt visa det genom att lägga en pappersbit i en låda vart fjärde år. Det är den enda essentiella skillnaden.

Nu skulle vissa säkert protestera att det faktiskt finns större skillnader, då demokratier tillåter folk att ha yttrandefrihet som ger en möjlighet att påverka andra människors åsikter. Men den rätten kan även finnas i en autokrati, så det är inte en essentiell skillnad. Dock handlar det om att övertyga olika sorters människor, vilket skapar en hel del praktiska skillnader, vilket kanske kan tala till autokratins fördel! För, för vissa avvikande åsikter är säkert enklare att övertyga autokrater än demokrater om.

Mot det skulle man säkert kunna säga att vissa åsikter helt enkelt är mer värda än andra, och att det just råkar vara så att dessa åsikter mer eller mindre är tidlösa och därigenom alltid enklare att förmedla till en stor massa än en viss, på ej definierade grunder, mindre grupp. Rent definitionsmässigt är det en motsägelse, såvitt jag kan se; det finns inga specifika frågor som det alltid är lättare att övertyga en större grupp (som har rösträtt) än en mindre grupp (som har rösträtt).

Alltså, det finns, för de som inte får igenom sina politiska preferenser, inte någon skillnad i det avseendet mellan en autokrati och en demokrati. Finns det någon praktisk? Definitivt! Men den talar inte entydigt för demokrati. Demokratiska Indien anno 1960 hade exempelvis sämre politik än autokratiska Hong Kong av samma år. Möjligtvis är det så att demokratier i regel är bättre än andra styrelseskick, men det är ett annat rättfärdigande av demokrati än det jag argumenterat emot här. Vad jag velat föra fram här är nog en variant av "majoritetens dikatur"-argumentet, men främst som ett negativt argument mot vad demokrati-förespråkarna kommer med.

En annan tankeställare på ett närliggande tema, väl värd att läsa, är Robert Nozicks "The Tale of the Slave".

Bylunds attack mot "minarkisterna"

För snart en vecka sedan skrev Per Bylund en artikel med den polemiska titeln Why Minarchists Are The Enemy. Artikeln fick en hel del kritik så han kom med ett svar två dagar senare. Här argumenterar Bylund för att minarkisterna, grovt sett är av samma skrot och korn som vilken annan etatist.

From a principled standpoint, it does not matter if government controls a fraction or all-but-a-fraction of society. In this sense, minarchist libertarians are not different from big-government statists (of whatever variety). Wanting to repeal policies and roll back government is a matter of taste, but it is not a matter of principle. Some want it smaller, others want it bigger – and yet others want it to stay the same. Neither of them is willing to discuss whether government should be – only size matters. On the contrary, government’s existence is treated as a given fact, perhaps even a necessity.

In this sense, minarchist libertarians are nothing but gutless wimps; they are statist socialists with a fetish for smaller government. While big-government statists at least tend to have the decency to argue for their principled stand (that government is “good”), minarchists hide behind the myth of functioning government to protect them from hard-to-handle arguments. Most of us have faced opponents pushing for beyond-any-doubt answers we cannot supply: who will take care of the individual born without parents or relatives and who is mentally disabled and does not have any friends, cannot move or think or eat or breathe without help – and lacks all means to support him- or herself? Who will ensure this person’s well-being in a “free” society?

The question, whether posed in this extreme way or not, usually has only one purpose: to make the opponent appear to be a cold bastard who should not be taken seriously. The anarchist, of course, cannot supply a short and convincing answer, whereas the minarchist would be better off to (and usually does) reach for the trump card hidden in his sleeve: “government will take care of this matter.” Government is the final arbiter, the last resort, and the final guarantee of goodness. As well as a champion of freedom and health and all that is good and necessary and wished-for, when push comes to shove.

Slutsatsen är ganska klar: principiella anarkister kan inte med gott samvete samarbeta med minarkister mot staten.

The point is not that freedom is difficult to defend – it surely is not. The point is that minarchists tend to evade the tough questions; they always end up relying on government as a guarantee when they are pushed back by a skilled rhetorician. They are not principally opposed to government, and in this sense they are statists as much as any other. From a point of view of principle, statists are all the same. As a principled anarchist, I cannot stand shoulder to shoulder with a minarchist against government. In fact, I refuse – because I know that when push comes to shove, the minarchist is like any other statist. He will not hesitate to pull the trigger on anyone with a principled opposition to government.

Bylund kvalificerar detta uttalande mot samarbete något; hans poäng är att han inte vill kämpa mot staten som grundidé tillsammans med minarkister, men väl i små frågor. Egentligen är Bylunds attack så dåligt riktad och fyll av meningslös och oförskämd polemik att den inte borde behöva diskuteras, men då Bylund via Mises-bloggen tar upp artiklarna som den faktiska skillnaden mellan minarkister och ankor kan det vara värt att kommentera.

Vad är problemet med Bylunds argument? Så som jag kan se tar han upp två argument mot minarkisterna, som skiljer dem från anarkisterna: (1)minarkisterna är på ett principiellt plan av samma typ som andra etatister och (2) minarkisterna vågar inte riktigt argumentera utifrån ett spontan-ordning-perspektiv utan använder Staten som ett verktyg för att kunna svara på all möjlig kritik från de andra etatisterna; när en minarkist är ålagd enligt sin ideologi att svara att marknaden löser ett visst problem (som att hjälpa fattiga) ryggar minarkisterna tillbaka och tar upp trumfkortet som alla etatister köper "Det fixar staten". Det första argumentet stämmer, men är inte speciellt relevant för egen del, och det andra argumentet är förvirrat. Vad är problemet med det senare argumentet?

För att uttrycka mig kort: Bylund är inte något precis med vad han menar med minarkister. Så som han använder ordet är det inte synonymt med en person som förespråkar en minimal stat som endast har våldsmonopol och upprätthåller ett rättsväsende för att vara till hands som en högsta domare. Bylund inkluderar fler människor än så i sin definition och därför är det enkelt för honom att säga att "minarkister" försvarar statlig funktion X. Detta gör han dock inte klart förrän i sitt svar till kritiken:

Judging from the aforementioned comments, even minarchists do not agree on what exact powers their government should be granted. How, then, is this government not to be considered oppressive? How is any society based on (minimalist) government free, when even minarchists themselves cannot agree on what are the functions and services of government and what are the rights of people living under its reign?

Om det nu är så att Bylund inte kritiserar vad man i vanligt tal menar med minarkister (personer som vill ha en nattväktarstat), utan endast mini-socialliberaler (som Hayek och Friedman), då blir det tydligt att hans argument blir mindre intressant. För då är det inte minarkismens ondska han attackerar utan en grupp människor som inte är enade om en filosofi (som leder till endast en möjlig politisk ståndpunkt om hur stor staten skall vara) eller enade rent praktiskt om vilka befogenheter staten skall ha. Det är endast utifrån det perspektivet som hans argument fungerar, men det är inte ett argument mot minarkister.

Här kunde Bylund ha fört fram ett legitimt argument istället för att polemisera, nämligen att, om hans observationer stämmer, termen "minarkist" är missbrukad. Detsamma gäller den svenska termen "nattväktarstat", som i alla fall enligt Wikipedia kan betyda både en stat som tar ut skatter och en som inte gör det. Att klargöra orden vi använder är alltid lovvärt, men detta har inte Bylund direkt hjälpt till med.

Hur var det då med Bylunds första argument, att det rent principiellt inte finns någon skillnad mellan en fullblodig etatist och någon som vill ha en stat som anställer endast ett tusental människor för några få syften? Eller, rättare sagt, att det inte finns "utifrån ett principiellt perspektiv" någon skillnad mellan de två samhällen de båda personerna eftersträvar. Som sagt stämmer nog detta argument, men det är ganska oviktigt. Hur stämmer det?

Låt oss dela in alla samhällen i två grupper: de samhällen där någon negativ rättighet är berövad någon person i lag och de samhällen där ingen person är berövad någon av sina negativa rättigheter. I den första gruppen finner vi då dagens välfärdsstater, gårdagens vidrigaste totalitära samhällen, men även de samhällen som intellektuella mästare och frihetskämpar som Bastiat, Mises och Friedman skulle ha sett som acceptabla utifrån deras syn på frihet. Det verkar stå bortom tvivel att den här uppdelningen är möjlig och att man kan säga, utifrån denna "principiella" uppdelning, att de minarkistiska samhällena är i samma läger som de totalitära. Detta stämmer, men det är inte intressant, för är det verkligen på denna eller endast denna grund som de viktiga principiella skillnaderna mellan olika samhällen skall mätas? Är inte det vettigare att kategorisera samhällen efter flera nivåer av frihet, istället för att bara ha två alternativ möjliga?

Vad jag vill säga är att Bylunds uppdelning möjligtvis stämmer men att den är lika intressant som Andreas Agoranders uppdelning av alla politiska filosofier, där anarkokapitalismen ligger sida vid sida med totalitär kommunism. Istället för att hitta mindre viktiga skillnader och upphöja dessa skillnader till Våra Högsta Principer, varför inte se att vi ändå delar i stort sett nästan samma politiska åsikter, och att principerna som ligger till grund för denna gemenskap är viktigare än det som skiljer oss åt? Vad jag menar är att minarkister och anarkister utgår från individens rätt till självbestämmande - till liv, frihet och egendom - och att det är utifrån ett ekonomiskt perspektiv som vi finner att anarkism eller minarkism är bäst för att uppnå dessa mål.

Detta får mig till de faktiska skillnader som finns mellan minarkister och anarkister. Dessa är vårt perspektiv på huruvida en nattväktarstat i praktiken kommer att kränka folks rättigheter eller inte och hur väl ett anarkistiskt samhälle fungerar. Jag tror att de olika ståndpunkter vi har i dessa två frågor utgör mer än hälften av alla våra skillnader. Jag tror att det är bättre att dessa frågor diskuteras än de mindre viktiga skillnader som Bylund (och Agorander) tar upp.

Om likheterna mellan anarkokapitalism och nyliberalism

Denna lilla text skrev jag för cirka fyra år sedan på ett nu dött forum, Liberal Debatt, där Andreas Agorander, personen jag bemöter, diskuterade. Jag fick inget svar från honom och skriver inte nu för att få det, utan för att bemöta andra personer som kommer med samma argument. Det verkar som att argumentet även förts fram av Johan Nordberg, och jag gissar att det från början kom från någon objektivist.

I artikeln "Om Anarkokapitalismen" argumenterar Andreas Agorander emot ett enligt honom, ogrundat påstående, nämligen det att nyliberalismen och anarkokapitalismen skulle vara lika varandra, politiskt som filosofiskt. Vidare attackerar han den filosofiska och praktiska grunden för ett statslöst samhälle. I den här artikeln tänkte jag komma med invändningar på hans gruppering av anarkokapitalism och nyliberalism och även komma med en egen teori om varför nyliberalism och anarkokapitalism är lika varandra.

I sin debattartikel om varför anarkokapitalism inte är likt nyliberalism hävdar Agorander att det anarkokapitalistiska samhället är ett samhälle där våldet och marknaden smält samman. På så sätt hävdar Andreas att det statslösa samhället bör placeras bredvid kommunismen på en höger-vänster skala, då kommunismen syftar till att styra marknaden. Vidare hävdar Andreas att genom att inte ha en våldsmonopolist så får man samma ödesdigra konsekvsener som under kommunism. I grund och botten består Andreas argument i att genom att inte ha en våldsmonopolist så "blandas våld och marknaden samman", vilket uppenbarligen är en egenskap som det statslösa samhället har tillsammans med det kommunistiska samhället.

Jag måste erkänna att jag är inte riktigt säker på vad som menas med sammanblandningen av våld och marknad. Låt oss därför anta, för stunden, att Andreas iaktagelse stämmer: våldet och marknaden flyter samman utan stater. Nu kommer den viktiga frågan: är uppblandningen av marknad och våld verkligen den relevanta egenskapen som bestämmer om vissa politiskt filosofiska system är besläktade? Den enda anledningen som Andreas ger för denna uppdelning är att nyliberaler strävar efter att skilja mellan våld och marknad och att våld på en fri marknad är dåligt, ur ett ekonomiskt och moraliskt perspektiv. Här skulle en anarkokapitalist säkerligen hålla med Andreas, då denne också vill ta bort våld och den fria marknaden samt anser att våld på den fria marknaden är fel. Att detta skulle vara grunden för att skilja på politiska system, är mindre säkert. Ett annat sätt att skilja på politiska system är hur, och varför, de vill att systemet av äganderätter ska fungera i samhället.

Äganderätten är rätten att få använda, brett sett, begränsade resurser. D.v.s. rätten att få använda medel för att uppnå mål utan att bli attackerad av någon, av något skäl. En viss teori om hur dessa rättigheter ska fungera låter ungefär såhär: "Var och en äger sin egen kropp; var och en har rätt att göra vad de vill med sin kropp, så länge det inte kränker någon annans rätt att göra vad de vil med sin kropp. Vidare kan man börja äga land genom att blanda sin arbetskraft med naturens resurser. På så sätt kan allting som man stöter på bli ägt av någon. Dessa saker, som inte tillhör ens kropp, ägs enligt mönstret att den som först blandar sitt arbete med naturens resurser börjar äga dessa, vilka hon får byta eller ge bort till andra och på så sätt ge bort äganderätten att få bestämma över den här resursen." Förespråkarna för den här teorin önskar att nästan alla, nästan alltid följer dessa regler. Skulle någon bryta mot dessa regler så kan den kränkta kräva skadestånd för kränkningen av hans äganderätt. Det här mönstret av äganderätt kallas ibland för ett liberalt eller libertarianskt rättsystem. Om man utgår från en äganderättssyn på politisk filosofi så skulle jag vilja hävda att både anarkokapitalister och nyliberaler kan acceptera den här synen på äganderätt som en regel de vill se implementeras i samhället. Det som skiljer nyliberaler och anarkokapitalister är således, från det här perspektivet, inte en fråga om blandningen av våld och marknad, utan om vem de anser är den bästa/mest lämpade att upprätthålla detta rättighetssystem.

Anarkokapitalister önskar att detta mönster upprätthålls av konkurrerande domstolar och polisväsenden, medan nyliberaler önskar att detta system upprätthåll av endast ett rättsystem, en monopolist på produktionen av rättivsa. En invändningen mot den här synen är att "visst, vi kanske vill ha samma system av rättigheter, men deras system kommer fungerar inte, har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det!" Här menar man att det andra systemet inte kommer att uppnå målet: en monopolist eller konkurrerande rättighetssystem kommer inte att få fram en fri marknad. Det kan mycket väl vara så att detta system aldrig har funnits förr, men det är inget argument för att det inte kan fungera. Då det är ont om praktiska exemplar från båda grupper får vi ta till teoretiska argument. Här kan jag med säkerhet fastslå att det inte finns något teoretiskt argument för att något av dessa system inte skulle kunna fungera. Således finner jag att förespråkarna för en nattväktarstat och det statslösa samhället ändå är ganska lika varandra, i filosofi om än inte i praktiskt utförande.

Jag besvarade då inte alla argument som Agorander lade fram mot anarkokapitalismen, vilket jag dock gjorde för snart ett år sedan.

Vad gäller [Agoranders] konkreta argument mot anarkokapitalism så verkar det gå ut på att läget i Somalia inte var speciellt bra, och att läget hade varit mycket bättre om landet hade haft en liten begränsad stat (som den i Hong Kong). För det första verkar det som om det är osäkert om läget i Somalia förvärrades iom att landet blev statslöst och för det andra begår han ett nirvanafelslut genom sin jämförelse. Frågan är inte om någon relativt modern ekonomi med en relativt bra stat är bättre eller sämre än en primitiv ekonomi med ett relativt dåligt polycentrisk lagordning. Frågan är om de olika ekonomierna blivit bättre eller sämre om man infört ett polycentriskt eller ett monocentriskt lagsystem.

Den senare frågan har kritikerna mot anarkokapitalism inte lämnat något tillfredsställande svar på. Att privat lag verkar vara mer effektivt och billigare än statlig sådan argumenterar Bruce L. Benson väldigt bra för i och The Enterprise of Law och To Serve and Protect, vilka borde övertyga varje minarkist att frågan kräver ett längre svar än vad de har bemödat sig att ge.

Media som statens megafon

Idag, efter att allt julfirande ebbat ut, såg jag en riktigt bra dokumentär "The War You Don't See", som finns tillgänglig på Youtube. Den går igenom hur media (statlig och privat) i USA och England hjälpt diverse politiker sprida lögner främst om Irak-kriget, men även om Israel och Palestina-konflikten, WikiLeaks och Barack Obama. Detta har gjorts förr, men dokumentären var bra på att peka på att det alltid fanns andra synvinklar (än statens) tillgängliga för media att visa, men att detta sällan görs.

Ett sådant tillfälle var när USA:s politiker kom med sina lögner om Iraks möjlighet att producera massförstörelsevapen, vilket leder till ett avsnitt i dokumentären som jag tyckte var väldigt intressant.

But the crucial facts were available. The Chief United Nations weapon inspector in Iraq, Scott Ritter, gave this interview four years before the invasion.

In 1991 Iraq had significant capability in the area of chemical weapons, biological weapons, nuclear weapons production capability and long-range ballistic missile manufacturing capability. By 1998 the chemical weapons infrastructure had been completely dismantled or destroyed by UNSCOM, or by Iraq in compliance with Uncom‚s mandate. The biological weapons programme had been declared in its totality–late in the game–but it was gone, all the major facilities eliminated. The nuclear weapons programme again completely eliminated. The long-range ballistic missile programme completely eliminated. All that was left was the research and development and manufacturing capability for missiles with a range less than a hundred and fifty kilometres, a permitted activity. Everything that we set out to destroy in 1991, the physical infrastructure had been eliminated. So, if I had to quantify Iraq’s threat in terms of weapons of mass destruction, the real threat is zero, none.

Efter att dokumentären visat detta klipp följer en diskussion mellan John Pilger, som leder dokumentären, och Fran Unsworth från BBC, om varför de senare inte exponerade Ritters synvinkel så mycket; de hade honom med i sitt dygnet runt program endast två gånger år 2003.

Unsworth: ...Yeah, I think you've got a good point, you know. Why didn't we - it's a question we asked ourselves afterwards - why was it that we didn' discover it first, why didn't we discover the state of Saddam Hussein's weapons of mass destruction?

Pilger: I think what critics of that would say is that the broadcasters, notably the BBC, echoed or amplified the lies told in the run-up to the invasion rather than investigating itself.

Unsworth: What the BBC though have a duty to do is to report what the government and their representatives are saying, which we of course did. We were just reporting, quite legitimately, the claims that people at the time were making.

Pilger: They weren't legitimate claims, though.

Unsworth: They were in the mouths of legitimate leaders, though, and therefore we had a duty to report that.

Pilger: But those leaders, both of them you mentioned, Blair and Bush, have long been discredited, I mean isn't it the BBC:s role, as well as reporting what politicians say, to hold power to account?

Unsworth: Of course it is. It is the BBC:s duty to scrutiny what it is that people say. We are not there to accuse them of lying though, because that's a judgment.

Pilger: No, that's not being suggested, that you make a judgment. The point is that it appears now that those important journalistic challenges were never made.

Unsworth: It's not up to me to make a judgment, we're there to report what their claims are and hold them up to scrutiny, and investigate.

Här tycker jag att Pilger missar ett perekt tillfälle att diskutera om det faktiskt borde vara medias roll att påstå att ett lands ledare ljuger för folket. Det uppenbara problemet med att inte döma någons påstående, mer brett sett, är att man då bara agerar som en megafon, en förstärkare åt någon annan. För en organisation som säger sig tjäna allmänheten verkar det högst oklokt att inte sätta en varningsstämpel på vad politiska ledare säger, speciellt när folk i allmänhet har en tendens att tro på sina makthavare och även på sådant som upprepas ofta, vilket BBC hjälper till med bara genom att upprepa maktägarnas ord. Intressant nog har BBC inte en policy (iaf inte en som de listar på sin hemsida) om att sprida korrekt information.

Nåväl, det var trevligt att få det bekräftat att BBC:s roll inte är att bedöma informationens tillförlitlighet utan bara sprida den vidare. Någon läsare som vet om en representant av våran egen statliga television gjort det lika klart med vad de sysslar med?

På näraliggande tema kan jag även rekommendera Aljazeeras dokumentär om kopplingarna mellan USA:s militär och Hollywood.

Några ord om "The moral high ground"

I vanlig politisk debatt har den libertarianska (eller "nyliberala", vilket är ordet folk känner till) en något negativ association hos de flesta människor. De utgår från att det endast är giriga och själviska människor som står för ett helt fritt samhälle att det kanske är naiva personer som inte ser att samhället skulle kollapsa efter att människans girighet väl släpps fri. Mot detta har ekonomer, som Fredric Bastiat och George Reisman, lagt fram argument som visar att människornas intressen kan vara harmoniska i ett fritt samhälle. (Jag skulle också kunna nämna Eliezer Yudkowsky som visat att det kan vara rationellt att samarbeta i Fångarnas Dilemma som tar slut. Eller Alexis de Tocqueville som dokumenterat hur folk gjorde det i USA.) De vanliga sofismer som folk kastar på libertarianer blir i ljuset av detta verkningslösa. Och då ser man att det inte är så mycket ekonomisk logik som de använder för att försöker övertyga en om att man har fel, utan snarare genom att peka på hur omoraliskt det liberala systemet är. Det är inte fel för att vi har missförstått hur samhället fungerar, utan det är fel för att de vill få det att se fel ut. Utifrån vad jag märkt (och därefter kommer en inte tillåten extrapolering) så är sossar bäst på att anta en sådan "moral high ground".

Jag funderar på om vi libertarianer borde spela det spelet gentemot resten av samhället. Nämligen som att påpeka att, om vi nu måste ta upp moraliska frågor, så är svenska statens inställning till invandrare eller till människor i tredje världen rent allmänt, moraliskt oförsvarbar. (D.v.s. om politiken kommit till genom en persons vilja, och inte, som nu, genom flera politikers machinationer och vissa särintressens (speciellt fackets) felaktiga uppfattning om vad som ger välstånd. Nu kom den inte till så, och är därmed försvarbar, men fortfarande dålig.) Ta alltså frågan om att Sverige inte har en öppen arbetsmarknad och fri invandring, och peka på de rent vidriga konsekvenserna som följer av detta - nämligen att miljontals fattiga människor inte kan komma hit och bli fria från vilket dåligt ställe de än kommer ifrån. För att svara på frågan, så tror jag inte att det är speciellt vänligt att ha en sådan här attityd. Och troligtvis inte effektivt heller.

Denna förusättning att ens egen ståndpunkt är den moralisk korrekta och att den andres ståndpunkt är, mer eller mindre, kass, borde inte anvädas. Istället för att fokusera på att lösa ett politiskt problem lägger man energi på att signallera till andra hur starkt man tror på något. Men, tänk om vi människor är programmerade för att hantera politiska konflikter på detta sätt. Alltså att vi, för att kunna övertyga andra att vi verkligen tycker något, måste bedra oss själva att inte se energin som läggs på att övertyga en själv att man har rätt. I sådana fall borde vi ändå ge upp detta sätt att argumentera, och peka på hur otroligt ineffektivt det är.

Så, om jag inte bara svamlar här, verkar det rimligt att utforma den libertarianska retoriken i form av att vilja visa på de sofismer som tyvärr ligger bakom folks tänkande - utan att samtidigt vilja visa en överlägsen moralisk attityd. Det enklaste sättet att göra detta på är väl bara att fråga folk, att om den libertarianska analysen är korrekt, vore det då inte bäst att dess politik genomfördes så fort som möjligt. Såklart, den frågan kan väl riktas mot vilken politik som helst och få samma svar, men i den här frågan borde svaret ge en hint om att det är ganska viktigt att veta ifall om den libertarianska positionen stämmer eller inte. Kanske så viktigt att folk är beredda att ge upp ett litet område till ett liberalt utopia? Och ingenstans i diskussionen behöver man ens antyda att man står för sin politik för att man bryr sig om andra människor, så att man inte själv försöker anta den höglänta moraliska positionen.