Hur vanligt är det med polisbrutalitet i Sverige?

Om man följer vissa mediakanaler från USA kommer man snart se landet som en polisstat. Bilden man får, av poliser som misshandlar folk och sedan inte blir fällda i domstol tack vare täta kontakter med domstolen, är givetvis inte representativ för alla polisers agerande i landet. Men det torde visa på att landet har ett stort problem med en poliskår med alltför mycket makt över individen. För en översikt av problemet se The Largest Street Gang in America och Overkill: The Rise of Paramilitary Police Raids (med tillhörande karta).

Men hur är det med sådant här i Sverige? Efter att ha läst så många böcker och sett så många dokumentärer om hur illa det politiska systemet är i USA hade jag lite svårt att kunna jämföra läget där med det här. Det har jag fortfarande, och det är väl främst för att varken i USA eller Sverige finns det nationella data som visar hur stort problemet är med poliser som orättfärdigt våldför sig på vanligt folk. Är det sådant som en på miljonen råkar ut för, eller en på tusen?

För den som inte vet om att problemet finns alls får jag påminna om fallen Osmo Vallo och Åke Djerfsten. Vad gäller det förra fallet har Amnesty något väldigt intressant att säga:

I oktober 1997 publicerade Amnesty International en rapport om fallet Osmo Vallo, där man även hänvisar till flera andra fall där personer avlidit efter att ha blivit omhändertagna av polis eller vakter. I de flesta av fallen har personerna kvävts till döds efter att ha placerats på mage med händerna på ryggen och sedan utsatts för tryck över rygg eller nacke. Polishögskolans handbok för självskydd har därefter uppdaterats med tydliga riktlinjer om att tryck mot mage, bröst eller rygg endast får användas i korta perioder. Handboken ger även exempel på hur riskerna för andnöd kan reduceras samt vilka varningstecken poliserna ska vara uppmärksamma på.

Enligt Amnesty skall polisen ha försökt ändra på sig, och om det stämmer, har deras beteende ändrats? Uppenbarligen inte för alla poliser:

Johan Liljeqvist greps efter en fest [2008] i Gamlestan. Han hade slagit sönder en bilruta. Polisen kallade på förstärkning och Johan Liljeqvist övermannades, förseddes med handfängsel och placerades i en polispiket för vidare transport till stationen.

På vägen händer något som gör att polisen kör i ilfart till Östra sjukhuset. När han anlände hade han varken andning eller puls. I polisens internutredning skyller piketbefälet på långsamt agerande från Östra Sjukhusets akutpersonal.

"Först när han svalde sitt eget kräk så insåg de allvaret och reagerade på att han var handfängslad", säger befälet i förhör.

Johan dog efter sex dygn i koma på intensivvårdsavdelningen 26 Vice chefsåklagare Bo Lindgren lägger ner fallet, vilket innebär att polisen inte kan ställas till svars för Johans död.

Vad var då problemet? Jo, enligt rättsläkaren som undersökte Johan Liljeqvists död berodde detta på just det som polisen skulle ha lärt sig att undvika:

"Döden har orsakats av syrebristbetingade hjärnskador som varit en följd av andnings- och hjärtstillestånd. De tillgängliga upplysningarna om polisens ingripande, informationen från patientjournalen och fynden vid den rättsmedicinska obduktionen talar för att andnings- och hjärtstilleståndet dels varit en följd av omhändertagandet med upprepade försök att belägga handfängsel på ryggen, dels kroppsläge under transporten. Dödsfallet har haft samband med polisens ingripande."

Liljeqvists fall visar förstås inte på att alla poliser inte har lärt sig - det här kan ju vara ett undantag mot den generella regeln - men det verkar mer sannolikt att räkna det som bevis på att polisen faktiskt inte är så bra på att anpassa sig till bättre regler. Brist på sådan vilja att förändras torde peka på att det finns fundamentala problem med styrningen av polisen.

Andra mer systematiska problem inom poliskåren har förre polisen Michael Lund berättat om:

I boken beskriver jag hur jag själv som ung polis vid åtskilliga tillfällen ljög i rättegångar och hur mitt agerande ofta drabbade utsatta personer och grupper. Fostrad av en så kallad kåranda skyddade jag ofta kollegor mot olika grupper som vi gripit eller omhändertagit och som anmält mig eller någon kollega för övergrepp. Jag lärde mig tidigt av äldre kollegor hur man skulle skriva sig fri när man begått övergrepp på omhändertagna eller gripna. Fick någon man gripit en skada så skrevs som vanligt "Personen var bråkig så polismannen Lundh och hans kollega tvingades göra nedläggning framåt enligt Rikspolisstyrelsens anvisningar. Då den misstänkte var våldsam lyckades polismännen inte hejda fallet varför de misstänkte slog i huvudet och blodvite uppstod." Jag vet inte hur många gånger jag skrev detta avsnitt och jag var långtifrån ensam om detta.

Jag och flera med mig hade olika droger på sig som exempelvis ett antal narkotikaklassade tabletter som man vid vissa trängande behov kunde placera på någon person. Detta om man gjort ett ingripande som man kanske inte hade fog för så kunde man åtminstone styrka att personen hade tabletter på sig som klassades som ett brott och att det därmed fanns anledning till personkontroll och gripande. I de allra flesta fallen var det personer som tillhör de utsatta grupperna som missbrukare och personer med utländsk bakgrund som drabbades.

Vad går det då att säga om allt detta? Inte mycket mer än att Sverige, likt USA, har ett visst problem med poliskåren, men inget om hur stort problemet är. Jag skulle gissa att det inte är i närheten av vad som sker i USA, men främst skulle jag bara vilja ha bättre koll på det. Michael Lunds bok verkar intressant i ämnet, någon som känner till liknande litteratur?