Putin's Way

Amerikanska Frontline har nyligen gjort en dokumentär om Vladimir Putins väg till makten och vad han uträttat där, Putin's Way. Den finns att se i svensk version till slutet av månaden på SVT och är på hela taget väl värd att se.

Programmet argumenterar för att Putin förskingrat miljoner och miljarder ifrån den ryska staten, både när han var vice-borgmästare i S:t Petersburg under 90-talet och när han var president eller bestämde ifrån kulisserna från år 2000. Hela hans politiska period kan ses som en del i spelet folk förde av att vinna pengar på korruptionen när Ryssland sålde statens ägande till politiskt uppsatta individer.

Han börjar som "privatiseringsexpert" i S:t Petersburg och blir känd som "the gangster capitalist of Russia". Men han jobbade även på sin egen image och beställde en dokumentärfilm om sig själv. Han jobbar i staden under sin f.d. universitetslärare, som är borgmästare, och hjälper denne komma undan korruptionsundersökningar.

Det är nu han blir uppmärksammad av Jeltsin & co. Dessa var också otroligt korrumperade och behövde då en efterträdare som skulle se till att skydda dem även efter att de försvunnit ifrån makten. Putin blir alltså placerad i den högsta ledningen i Ryssland för att säkerställa att tidigare kleptokrater inte blir satta i fängelse, att alla oligarker som kom till under 90-talet skulle få fortsätta behålla sitt stöldgods.

Den här delen av historien har Karen Dawisha forskat om och hon kommer med lite extra detaljer i en intervju på Library of Law & Liberty. Bland annat att Putin var en personlig kleptoman också. En gång, när han väl blev president, så stal han en ring ifrån Robert Kraft, ägare av New England Patriots, som hade vunnit Super Bowls i USA.

Men, år 1999, ett år innan presidentvalet, så var han relativt okänd för det ryska folket. Han var nu chef för FSB, vilket var det omorganiserade KGB:t och i augusti 1999 blev han premiärminister. Nästa månad blev han dock känd när några hus blev bombade i Moskva och gick ut som den starke ledaren som utlovade hämnd.

Myndigheter gick ut och sa att det fanns ett "tjetjenskt spår" bakom bombdåden. Det blev aldrig bevisat men användes som ett skäl för att de skulle kunna attackera den de facto självständiga tjetjenska republiken av Ichkeria. Bombdåden skedde i september 1999 och ryska trupper gick in i Tjetjenien nästa månad.

Här missar dokumentären att nämna att det fanns lite stridigheter innan mellan Ryssland och en viss terroristgrupp där, som hade invaderat ryska Dagestan. Ryssarna sade sig nu vilja få ut ledarna från den gruppen från Tjetjenien, men invaderade landet istället. Dokumentären menar att FSB legat bakom bombdåden och pekar på dels att de hade lagt ut massiva bomber i ett annat hus (vilket de erkände!, men sa att det var för en övning), dels att alla bevis ifrån bombdåden hade förstörts och att när staten försökte göra en oberoende undersökning av dåden så blev ledaren av undersökningen arresterad på påhittad grund en vecka innan han skulle rapportera sitt svar.

Oavsett om de här tankarna stämmer eller inte verkar det inte helt omöjligt att Jeltsin startade kriget mot Tjetjenien - efter att de redan vunnit mot terroristerna - för att se till att Putin skulle få folkligt stöd. En Wag the Dog-situation, ungefär. I vilket fall så fick Putin det stödet delvis tack vare kriget och för sin "lag och ordning"-profil och han vann presidentvalet år 2000.

Kriget i Tjetjenien gick över innan dess, men det fortsatte i nio år till som ett gerillakrig mot ockupanterna. Totalt sett dog 50 000 - 80 000 människor i kriget, troligtvis runt 10 000 - 16 000 när Putin var president.

Det första han gjorde som president var att ge Jeltsin åtalsimmunitet, samt att stänga ned en korruptionsundersökning mot sig själv i S:t Petersburg. Andra som påpekade senare att Ryssland var en kleptokrati har satts i fängelse. 

 

Sedan går han ut på charmturné till väst. Han var den förste som ringde till George Bush och uttryckte sin sorg för 9/11-attacken vilket gjorde att Bush fastnade för honom. Förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder såg sig som vän med honom och gav Ryssland lån för att bygga ut pipelinen. Tony Blair såg sig också som vän till honom. (Den opinionen vände dock när rysk militärutrustning verkade ha använts av ryskvänliga styrkor i Donbass för att skjuta ned ett malaysiskt plan.)

Men i landet fortsätter han den kleptokratiska linjen och kan möjligtvis ha stulit till sig så mycket att han är bland världens rikaste män.

När han ställde upp i valet igen år 2012 - efter att ha låtit sin handplockna premiärminister Medvedev sitta som president 2008-2012 - var det storskaliga demonstrationer mot honom i Moskva, som blev nedslagna av polisen. Landet har en politisk spärr på 7% så det är svårt för nya partier att ta sig in i riksdagen, det verkar ha varit en del valfusk under valet och pressfriheten är den 32:e sämsta i världen. Så, han lyckades bli president igen och nu har han sett till att ändra konstitutionen så att han kan sitta där till 2024. 

Går det att göra något för att förhindra att Putin får mer makt och hindrar utvecklingen i Ryssland? Rimligtvis borde det kunna gå genom att arbeta för mer frihet här. Men en annan sak skulle alla kunna göra - försöka läsa på mer om vad han verkligen gjort och sprida den informationen. Putin är en f.d. KGB-agent som var lojal mot tidigare kleptokrater och hjälpte att föra pengar från staten - som rätteligen borde tillhöra folket, som under 80 år tvingats arbeta för den sovjetiska staten i ett gigantiskt fängelse - till en liten elit och har nu säkrat sin makt för att slippa bli åtalad i framtiden. Det och att Ryssland inte är en säker plats för dissidenter och kritiker, utan deras namn sätts upp på gigantiska banderoller som fiender till nationen.

Donationer i Sverige 1880-1910

Jag läste nyligen om några stycken ifrån Jan Christensens Liberalernas stad, som jag recenserade för något år sedan. Det var lite fakta där som jag tyckte vore bra att komma ihåg men som jag inte hade tagit med i min recension, så jag tar upp det här.

En tabell som Christensen tar upp är hur mycket folk hade gett bort i välgörenhet till donationsstiftelser år 1910:

	Antal stiftelser	Sammanlagd förmögenhet, kronor	Folkmängd	Kronor donationer per invånare
Stockholm	1 894	17 548 826	342 323	512,61
Göteborg	356	41 020 097	167 809	244,40
Norrköping	146	6 872 199	46 393	148,13
Gävle	152	5 572 187	35 202	158,29
Malmö	215	4 400 689	83 373	52,78

En sak som är viktig att hålla koll på är att den sista kolumnen inte visar hur mycket varje medborgare lagt in i någon stiftelse. Den sammanlagda förmögenheten är vad som finns i stiftelserna och är något som byggts upp under ett antal decennier (varje stiftelse kanske håller på i något årtioende, några i hundra år, några skulle kunna finnas för evigt). Den ger dock ett hum om hur mycket folk gav bort per capita. 

Att den sista kolumnen skiljer sig så väldigt mycket åt i de olika städerna är något konstigt. Jag tänkte mig att det främst var de rika som gav pengar till donationsfonder, vilket skulle kunna förklara varför folk gav bort mindre i Malmö än i Göteborg, och att folk där gav bort mindre än i Stockholm. Typ för att det finns fler rika, per capita, i större städer. Men både Gävle och Norrköping var mycket mindre än Malmö och folket där gav ändå bort mer än dem. Gissningsvis borde det innebära att det fanns olika rörelser i städerna som uppmuntrade varandra olika till att ge bort pengar.

Christensen ger sedan lite mer detaljerad information om hur mycket och vad dessa donationsfonder gav bort pengarna till. Alla typer av donationer delar han in i fyra kategorier: sociala, kulturella, kyrkliga och kommersiella.

Sociala donationer gav bort pengar för att lindra folks nödsituation. Pengarna gavs till "fattiga, änkor, barn och pauvres honteux" (f.d. rika som blivit fattiga) samt till "arbets- och försörjningshus, sjukhus, döv- och blindskolor, samt bostäder för de behövande" och så vanliga skolor.

Kulturella donationer stöttade sådant som teatrar, konserthus och högre läroverk men även projekt för att försköna städerna, som att anlägga parker, torg och promenadvägar.

Kyrkliga donationer stöttade underhåll av enskilda gravar, missionärsarbete och att bygga kyrkor.

Kommersiella donationer hade som ändamål att gagna industrin i staden. Dit räknas bidrag till undervisning och forskning om ekonomi och andra ämnen som var viktiga för företagare.

Som visas i graferna nedan för varje stad så var sociala donationer de absolut största och, förutom i Göteborg och senare i Stockholm, nästan uteslutande det enda som fonderna gav ut pengar till.

Så, förutom en period i Norrköping så steg donationerna från stiftelserna fram till 1900. Men därefter så minskade de i två perioder i tre av städerna. I Norrköping gick donationerna ner ett år och sedan ökade de igen medan de bara fortsatte att stiga i Göteborg. Dock ser den långsiktiga trenden för alla städer, förutom Malmö, ut att öka.

Slutligen kommer en intressant bild av hur många i samhället som fick fattigvård av det statliga:

Överlag så ser det ut som om det är ungefär lika många fattiga i Sverige hela tiden, runt sju procent. Men i Göteborg så minskade den ifrån ca 8% 1874 till 5% 1918.

The Rational Optimist - Kommer det att finnas tillräckligt mycket mat i framtiden?

-->

 

På det hela taget ledde den neolitiska revolutionen till att allt fler människor kunder överleva, vilket ökade möjligheten för specialisering och välståndsökning. Populationen ökade och även om det kom svälter sjönk populationen aldrig så lågt att människor gick tillbaka till äldre mönster. Men, ett stort antal människor har, åtminstone sedan Robert Malthus, varit oroade för att jordbruket inte skulle vara tillräckligt. Att det fanns stora risker för att svält skulle komma för att det finns för många människor. I fortsättningen av det här kapitlet av The Rational Optimist diskuterar Matt Ridley några av dessa hot som aldrig inträffade samt hur matproduktionen skulle kunna hållas igång när det finns nio miljarder människor på jorden.

England verkar ha varit nära svältgränsen under början av 1800-talet vid några tillfällen, men jordbruket fick en uppsving runt 1830 i och med upptäckten av guano. Men, när jordbruket förlitade sig på produktionen av denna (förnyelsebara) resurs fanns det vissa farhågor för hur jordbruket skulle klara sig när guanon väl var slut.

Between 1840 and 1880, guano nitrogen made a colossal difference to European agriculture. But soon the best deposits were exhausted. The miners turned to rich mineral saltpetre deposits in the Andes (which proved to be ancient guano islands lifted up by South America’s westward drift), but these could barely keep pace with demand. By the turn of the twentieth century the fertiliser crisis was desperate. In 1898, the centenary of Malthus’s pessimistic prognostication, the eminent British chemist Sir William Crookes gave a similar jeremiad in his presidential address to the British Association entitled ‘The Wheat Problem’. He argued that, given the growing population and the lack of suitable new acres to plough in the Americas, ‘all civilisations stand in deadly peril of not having enough to eat,’ and unless nitrogen could be chemically ‘fixed’ from the air by some scientific process, ‘the great Caucasian race will cease to be foremost in the world, and will be squeezed out of existence by races to whom wheaten bread is not the staff of life.’ (s. 137-138)

Efter femton år hade dock Fritz Haber och Carl Bosch upptäckt just en sådan metod, vilket hjälpte till att hålla uppe produktiviteten av land. Bränslemotorn hjälpte också till genom att byta ut hästar mot traktorer. I USA användes ca en tredjedel av all åkerareal till att fodra hästar, så det lättade enormt att inte behöva föda så många längre. (Troligtvis kommer en liknande effekt att komma i början av det här århundradet när väl odlat kött blir kommersiellt gångbart.) Samhället lyckades överleva även utan stora mängder guano till åkrarna.

Det kom en annan rädsla att livsmedlena inte skulle räcka till under mitten av 1960-talet, speciellt i Indiden, där de statliga jordbruksmonopolen hade svårt att producera tillräckligt mycket mat till folket. Efter två år med dåliga skördar var svälten nära i Indien. Av en lycklig händelse hade ett antal forskare från slutet av 1940-talet och framåt hittat en ny variant vete som sedan förädlats så att den producerade trippelt så mycket. Detta var delvis för att den var mycket kortare än vanligt vete och kunde ta större fördel av bättre gödsling; det vanliga, höga vetet blev för långt av gödslingen så att den slokade. Forskaren som utvecklade den här varianten hette Norman Borlaug och han hjälpte till att sprida den i Mexiko, så att deras skörd ökade sexfaldigt efter att de börjat odla den! Detta var starten på den gröna revolutionen som skulle rädda Indien, men det var nära att teknologin inte kunde spridas:

Between 1963 and 1966 Borlaug and his Mexican dwarf wheats faced innumerable hurdles to acceptance in Pakistan and India. Jealous local researchers deliberately underfertilised the experimental plots. Customs officials in Mexico and America – not to mention race riots in Los Angeles – delayed shipments of seed so they arrived late for the planting season. Overenthusiastic fumigation at customs killed half the seeds. The Indian state grain monopolies lobbied against the seeds, spreading rumours that they were susceptible to disease. The Indian government refused to allow increased fertiliser imports, because it wanted to build up an indigenous fertiliser industry, until Borlaug shouted at the deputy prime minister. To cap it all, war broke out between the two countries. (s. 140)

Men, det slutade lyckligt ändå:

But gradually, thanks to Borlaug’s persistence, the dwarf wheats prevailed. The Pakistani agriculture minister took to the radio extolling the new varieties. The Indian agriculture minister ploughed and planted his cricket pitch. In 1968, after huge shipments of Mexican seed, the wheat harvest was extraordinary in both countries. There were not enough people, bullock carts, trucks or storage facilities to cope with the crop. In some towns grain was stored in schools.

In March of that year India issued a postage stamp celebrating the wheat revolution. That was the very same year the environmentalist Paul Ehrlich’s book The Population Bomb was published declaring it a fantasy that India would ever feed itself. His prediction was wrong before the ink was dry. By 1974, India was a net exporter of wheat. Wheat production had tripled. Borlaug’s wheat – and dwarf rice varieties that followed – ushered in the Green Revolution, the extraordinary transformation of Asian agriculture in the 1970s that banished famine from almost the entire continent even as population was rapidly expanding. In 1970 Norman Borlaug was awarded the Nobel Peace Prize.

In effect, Borlaug and his allies had unleashed the power of fertiliser, made with fossil fuels. Since 1900 the world has increased its population by 400 per cent; its cropland area by 30 per cent; its average yields by 400 per cent and its total crop harvest by 600 per cent. So per capita food production has risen by 50 per cent. Great news – thanks to fossil fuels. (s. 140-141)

Utvecklingen inom jordbruket innebär att mindre land behöver användas av människor, intressant nog. Jägar- och samlare behövde ungefär en hektar land för att överleva, nu klarar sig varje individ på en tiondel av den ytan. Ridley bedömer att det även skulle vara möjligt för ekonomin – d.v.s. våra gemensamma ansträngningar, möjliggjort av handel och koordinerat av priserna som handeln orsakar – att producera mat för nio miljarder människor, utan att arealen land behöver öka. Detta skulle fungera delvis tack vare att odlingen förbättras i Afrika, genom att alla använder genmodifierade grödor som ökar avkastningen och genom att mer boskap äter vegetariskt istället för kött. Om det uppnås, vilket är fullt rimligt, kommer världen att kunna producera mer än tillräckligt för nio miljoner människor 2050 (vilket är när vi förväntas bli så många).

Men, likt politiker stod i vägen för den gröna revolutionen kan politiska krafter stå i vägen för den här utvecklingen. Detta skulle kunna ske genom att politiker följer vissas krav på att mat skall vara närproducerad – vilket innebär en försämrad produktion – eller att allt fler hinder läggs ut för genmodifierat livsmedel. Det är väldigt många som kallar sig för miljövänner som är emot genmodifierad mat, speciellt bland folk som ogillar bekämpningsmedel och föredrar ”organisk” odling. Här tar Ridley upp en väldigt intressant poäng:

Yet when a technology came along that promised to make organic farming both competitive and efficient, the organic movement promptly rejected it. That technology was genetic modification, which was first invented in the mid-1980s as a kinder, gentler alternative to ‘mutation breeding’ using gamma rays and carcinogenic chemicals. Did you know that this was the way many crops were produced over the last half-century? That much pasta comes from an irradiated variety of durum wheat? That most Asian pears are grown on irradiated grafts? Or that Golden Promise, a variety of barley especially popular with organic brewers, was first created in an atomic reactor in Britain in the 1950s by massive mutation of its genes followed by selection? By the 1980s, scientists had reached the point where, instead of this random scrambling of the genes of a target plant with unknown result and lots of collateral genetic damage, they could take a known gene, with known function, and inject it into the genome of a plant, where it would do its known job. That gene might come from a different species, so achieving the horizontal transfer of traits between species that happens relatively rarely among plants in nature (though it is common-place among microbes). (s. 148-149)

Den ”organiska odlingens” förkämpar delar verkligen upp världen på ett ganska godtyckligt sätt. De accepterar att använda bakterier för att bekämpa insekter, men de ogillar att man tar genen i de bakterierna och sätter in det i växten man vill odla. Detta gjordes med bomullodlingar vilket ledde till att indiska odlingar fick dubblad avkastning, plus att bekämpningsmedel minskade med hälften. De flesta studier om den här bomullen visar att användningen av bekämpningsmedel minskat med ca 80% där den planteras, vilket nog är förklaringen till att djurlivet också ökat där. Det verkar som att miljövänner borde vara glada för den här nya teknologin, men det är de inte. Istället har de tagit rollen som baptister så att (gissar jag) jordbrukslobbyn i väst, dagens bootleggers, har kunnat hindra spridningen av GM i delar av Europa och i Afrika:

By 2008, less than twenty-five years after they were first invented, fully 10 per cent of all arable land, thirty million acres, was growing genetically modified crops: one of the most rapid and successful adoptions of a new technology in the history of farming. Only in parts of Europe and Africa were these crops denied to farmers and consumers by the pressure of militant environmentalists, with what Stewart Brand calls their ‘customary indifference to starvation’. African governments, after intense lobbying by Western campaigners, have been persuaded to tie genetically modified food in red tape, which prevents them being grown commercially in all but three countries (South Africa, Burkina Faso and Egypt). In one notorious case Zambia in 2002 even turned down food aid in the middle of a famine after being persuaded by a campaign by groups, including Greenpeace International and Friends of the Earth, that because it was genetically modified it could be dangerous. A pressure group even told a Zambian delegation that GM crops might cause retroviral infections. Robert Paarlberg writes that, ‘Europeans are imposing the richest of tastes on the poorest of people.’ Ingo Potrykus, developer of golden rice, thinks that ‘blanket opposition to all GM foods is a luxury that only pampered Westerners can afford.’ Or as the Kenyan scientist Florence Wambugu puts it, ‘You people in the developed world are certainly free to debate the merits of genetically modified foods, but can we eat first?’ (s. 151-152)

Men, som början av paragrafen poängterade, genmodifierade grödor blir allt vanligare och ger många miljömässiga fördelar, som att få ned mängden bekämpningsmedel som används. Men fördelarna slutar inte där:

Plants that are resistant to drought, salt and toxic aluminium are on the way. Lysine-enriched soybeans may soon be feeding salmon in fish farms, so that wild stocks of other fish do not have to be plundered to make feed. By the time you read this, plants may already be on the market that absorb nitrogen more efficiently, so that higher yields can be achieved with less than half as much fertiliser, saving aquatic habitats from eutrophic runoff, saving the atmosphere from a greenhouse gas (nitrous oxide) that is 300 times as potent as carbon dioxide and cutting the amount of fossil fuel used to make fertiliser – not to mention saving farmers’ costs. Some of this would be possible without gene transfer, but it is a lot quicker and safer with it. (s. 153)

Således, den mänskliga kontrollen av naturen har gått framåt enormt under 1900-talet och är ännu inte fulländad. Hotet om svält tack vare överpopulation är överdrivet till max och det enda verkliga hotet som står inför samhället är de stater som begränsar teknologin i jordbruket eller sätter upp hinder för handel.

The Rational Optimist - The feeding of the nine billion: farming after 10,000 years ago

Människor började odla jorden för ca 10 000 år sedan, vilket kallas för den neolitiska revolutionen. Detta var ett enormt steg från den tidigare epoken när människor bara livnärde sig på jorden, utan att ta kontroll över, eller förädla den, genom odling. Den här teknologiska innovationen innebar att djur och växter, i större utsträckning än tidigare, blev en del av människornas kapitalvaror. Detta möjliggjorde också att den mänskliga civilisationen kunde utvecklas så enormt som den gjort, av tre anledningar.

För det första, för att den möjliggjorde att mer areal kunde användas för att producera mat – vilket ger fler människor och en större marknad för handel. För det andra, för att fler kunde befrias helt från att producera mat och specialisera sig på annan produktion. Och för det tredje, för att människor kunde specialisera sig på produktion som inte skulle bli färdig förrän lång tid in i framtiden (vilket är en konsekvens av det förra faktumet).

I det här kapitlet av The Rational Optimist diskuterar Matt Ridley varför människor började brukade jorden och dess vikt i att förklara det välstånd som finns idag. Han tar också upp frågan om det kommer att finnas tillräckligt mycket mat i framtiden för att alla på jorden skall ha mat. Det här blir ett rätt så långt inlägg som det är, så jag tar upp den senare frågan i ett annat inlägg.

Så, hur kom jordbruket till? Jo, genom en väldigt långsam process. En viktig del var säkert uppfinningen av bröd, vilket människor bakade redan för 23 000 år sedan. Då använda man alltså fortfarande vilda sädesslag, så att man inte behövde så eller sköta växterna. En annan viktig faktor var klimatet; utvecklingen tog längre tid på grund av en kortare period av global nedkylning och av mer oförutsägbara klimatperioder strax därefter. Men efter att temperaturen stabiliserats, för ca 11 500 år sedan måste någon ha kommit på den smarta idén att spara ett frö för att plantera växten själv. Detta startade en process som uppmuntrade allt fler att bli jordbrukare och boskapsskötare:

Then, around 11,500 years ago the temperature of the Greenland ice cap shot up by ten degrees (centigrade) in half a century; throughout the world conditions became dramatically warmer, wetter and more predictable. In the Levant intensification of cereal use could resume, the Natufians could return to settled homes and soon something prompted some body to start deliberately saving seed to plant. Chickpeas may have been the first crop, then rye and einkorn wheat, though figs had probably been cultivated and dogs domesticated some millennia before. Can there be any doubt that it was woman, the diligent gatherer, rather than man, the dilettante hunter, who first had the idea of sowing grain? A well planted crop, sown into riverbank mud or some other bare land, then carefully weeded and guarded from birds, would have meant new and harder work, but would have brought rewards in yield to the family of the woman who tried it. It would have brought a surplus of flour that could be exchanged with hunters for meat, so it would have kept not only the field’s owner and her children alive, but perhaps a couple of other hunting families too. The exchange of grain for meat effectively subsidised hunting, or raised the ‘price’ of meat, putting more pressure on the hares and gazelles and so gradually making the entire settlement more dependent on the farm – and bringing a new incentive to the first man who thought of raising an orphaned goat kid rather than eating it. Farming would have become a necessity for all the people living there, and the hunter-gatherer way of life would have gradually atrophied. It was undoubtedly a long and slow process: farmers supplemented their diet with hunted ‘bushmeat’ for many millennia after they first started cultivating the land. In most of North America, the natives combined crops with seasonal hunts. In parts of Africa, many still do. (s. 123-124)

Jordbruket dök först upp i Levanten, men uppstod snart till andra delar av jorden:

Squashes and then peanuts were cultivated in Peru by 9,200 years ago, millet and rice in China by 8,400 years ago, maize in Mexico by 7,300 years ago, taro and bananas in New Guinea by 6,900 years ago, sunflowers in North America by 6,000 years ago, and sorghum in Africa by around the same time. (s. 125)

Hur kunde jordbruk uppstå så nära inpå varandra i både Asien och Amerika, när det inte fanns någon kontakt mellan dem? Det verkar bero på att stabiliseringen av klimatet var den viktigaste faktorn för att jordbruk skulle uppstå – vilket passar bra ihop med att folket i Australien, som verkat förstått principen om jordbruk, inte utvecklade något jordbruk där, då det har rätt instabilt väder.

Det har föreslagits, av Jane Jacobs i The Economy of Cities, att jordbruket kom till för att kunna möta de första städernas efterfrågan på mat. Det verkar dock inte ha funnits några riktigt så stora handelsplatser innan jordbruket uppfanns, men där jordbruket väl uppstod dök städer upp. Jordbruket var en ny form av produktionsprocess, som folk hade specialiserat sig på och fick ut största förtjänsten av genom handel med andra. De första jordbrukarna var alltså inte direkt bönder, som man har en bild om dem, utan snarare handelsmän som också plöjde åkern. Det är nog bäst att egentligen se att alla människor är handelsmän, oavsett den vanliga roll de ses ha i ekonomin – de är alltid beroende av handel för överlevnad och är alltid just specialister i en enorm arbetsfördelning.

Ridley tar även upp att många nu ser på forntiden som att folk var mycket mer självförsörjande, att de inte ännu levde i ett handelssamhälle. Men detta verkar inte stämma, vilket delvis får stöd ifrån vad man hittat av den nedfrusne bronsåldersmänniskan Ötzi:

Oetzi, the mummified ‘iceman’ found high in the Alps in 1991, was carrying as much equipment on him as the hikers who found him. He had tools made of copper, flint, bone and six kinds of wood: ash, viburnum, lime, dogwood, yew and birch. He wore clothes made of woven grass, tree bark, sinew and four kinds of leather: bearskin, deer hide, goat hide and calf skin. He carried two species of fungus, one as medicine, another as part of a tinder kit that included a dozen plants and pyrite for making sparks. He was a walking encyclopedia of accumulated knowledge – knowledge of how to fashion tools and clothes and from what materials to make them. He carried the inventions of scores, perhaps thousands, of people upon him, their insights manifest in his kit. If he had had to invent from scratch all his equipment he would have had to be a genius. But even knowing what to make and how to make it, if Oetzi had spent his days collecting all the raw materials he needed for just his food and his clothing (let alone his shelter or his tools), he would have been stretched to breaking point, let alone if he then had to smelt, tan, weave, sew, shape and sharpen everything. He was undoubtedly consuming the labour of many other people, and giving his own in exchange. (s. 120)

The Rational Optimist - The Collective Brain: Exchange and Specialisation after 200,000 years ago

I det här kapitlet av The Rational Optimist går Matt Ridley igenom hur människor började utveckla bättre teknologi och hur det hela byggde på att de började handla med fler än bara deras egna lilla grupp.

Förr i tiden tog det väldigt lång tid för teknologi att utvecklas. För kanske 1,5 miljoner år sedan uppfanns en ny typ av yxa. I nästan en miljon år använde människorna exakt samma yxa utan någon förändring i designen. Men under samma period förändrades den mänskliga hjärnan ordentligt, dock utan att ha någon större effekt på innovationen. För människorna förr var yxproduktion inte något man blev bättre på, likt man inte blir bättre på att andas eller på att gå; till slut kan man bara bli så bra.

Homo erectus, som levde under den här perioden, var alltså inte någon art som utvecklades, trots att de kunde sprida sig till Levanten och delar av Europa.

Sedan kom en helt annan varelse på scenen, en ras av hominider som utvecklade sin teknologi snabbare än deras anatomi. Det är homo sapiens och de tidigaste, men något osäkra, bevisen för när de levde var för 285 000 år sedan. För 160 000 år sedan är det definitivt säkert att de levde, och redan då hade de samlat på sig en större teknologisk databas. Men, den absolut viktigaste innovationen de skulle komma med var handel. Det är inte klart när men för runt 120 000-82 000 år sedan dyker de första tecknen på handel upp. Tidigare var handel icke-existerande; det är exempelvis inget naturligt för apor:

The primatologist Sarah Brosnan tried to teach two different groups of chimpanzees about barter and found it very problematic. Her chimps preferred grapes to apples to cucumbers to carrots (which they liked least of all). They were prepared sometimes to give up carrots for grapes, but they almost never bartered apples for grapes (or vice versa), however advantageous the bargain. They could not see the point of giving up food they liked for food they liked even more. Chimpanzees and monkeys can be taught to exchange tokens for food, but this is a long way from spontaneously exchanging one thing for another: the tokens have no value to the chimpanzees, so they are happy to give them up. True barter requires that you give up something you value in exchange for something else you value slightly more. (s. 60)

När det uppstod så blev handel mellan individer, ett utbyte av en vara mot en annan vara, fullständigt revolutionerande. Visst, det fanns lite handel tidigare, mat mot sex och reciprocitet – en tjänst mot samma typ av tjänst i framtiden – men det ger inte så många fördelar.

Barter is a lot more portentous than reciprocity. After all, delousing aside, how many activities are there in life where it pays to do the same thing to each other in turn? ‘If I sew you a hide tunic today, you can sew me one tomorrow’ brings limited rewards and diminishing returns. ‘If I make the clothes, you catch the food’ brings increasing returns. Indeed, it has the beautiful property that it does not even need to be fair. For barter to work, two individuals do not need to offer things of equal value. Trade is often unequal, but still benefits both sides. This is a point that nearly everybody seems to miss. In the grasslands of Cameroon, for example, in past centuries the palm-oil producers, who lived on the periphery of the region on the poorest soils, worked hard to produce a low-value product that they exchanged for cereal, livestock and iron with their neighbours. On average it took them thirty days to afford the price of an iron hoe that had cost its makers just seven person-days of work. Yet palm oil was still the most profitable product they could make on their own land and with their own resources. The cheapest way for them to get an iron hoe was to make more palm oil. Or imagine a Trobriand island tribe on the coast that has ample fish and an inland tribe that has ample fruit: as long as two people are living in different habitats, they will value what each other has more than what they have themselves, and trade will pay them both. And the more they trade, the more it will pay them to specialise. (s. 59)

Handel är alltså på en helt annan nivå än tjänster och gentjänster när det gäller att skapa välstånd. Och ju mer man handlar desto större benägenhet har man att handla, vilket innebär att det verkligen är en revolutionerande kraft:

[T]he more they rely on exchange, the more they specialise, which makes exchange still more attractive. Exchange is therefore a thing of explosive possibility, a thing that breeds, explodes, grows, auto-catalyses. (s. 59)

Tänk, med handel kan man byta till sig något som man inte vet hur man producerar. Med reciprocitet kan man bara byta till sig saker man vet hur man gör.

Vad var det som fick människor att börja handla med varandra? Det är oklart, men det kan komma från att våra förfäder lärde sig att kontrollera eld och att värma mat. Detta medförde bl.a. att de kunde få i sig mer näringsrik mat, och mat som är lättare att smälta, så att deras magar blev mindre, vilket gav mer utrymme för att hjärnan skulle kunna växa. En primatolog, Richard Wrangham, föreslår att det också medförde en tendens att byta mat med andra. Det skulle då ha kunnat ge upphov till byteshandel.

Men först ledde den här tekniken till att män och kvinnor började specialisera sig på produktion av mat.

In most hunter-gatherers, women spend long hours gathering, preparing and cooking staple foods while men are out hunting for delicacies. There is, incidentally, no hunter-gatherer society that dispenses with cooking. … [H]ere is the crucial point – throughout the human race, males and females specialise and then share food.

In other words, cooking encourages specialisation by sex. The first and deepest division of labour is the sexual one. It is an iron rule documented in virtually all foraging people that ‘men hunt, women and children gather’. (s. 62)

Det finns ett motargument mot att det skulle vara matlagning som gav upphov till denna sexuellt baserade arbetsfördelning. Och det är att neandertalarna inte verkar ha haft någon sådan arbetsfördelning, trots att de tillagade sin mat:

When was the sexual division of labour invented? The cooking theory points to half a million years ago or much more, but two archaeologists argue otherwise. Steven Kuhn and Mary Stiner think that modern, African-origin Homo sapiens had a sexual division of labour and Neanderthals did not, and that this was the former’s crucial ecological advantage over the latter when they came head-to-head in Eurasia 40,000 years ago. In advancing this notion they are contradicting a long-held tenet of their science, first advocated by Glyn Isaac in 1978 – that different sex roles started with food sharing millions of years ago. They point out that there is just no sign of the kind of food normally brought by gatherer women in Neanderthal debris, nor of the elaborate clothing and shelters that Inuit women make while their men are hunting. There are occasional shellfish, tortoises, eggshells and the like – foods easily picked up while hunting – but no grindstones and no sign of nuts and roots. This is not to deny that Neanderthals cooperated, and cooked. But it is to challenge the notion that the sexes had different foraging strategies and swapped the results. Either the Neanderthal women sat around doing nothing, or, since they were as butch as most modern men, they went out hunting with the men. That seems more likely. (s. 65-66)

Om det här stämmer kan den sexuellt baserade arbetsfördelningen vara rätt så ny, kanske bara 200 000 år gammal. Ridley tänker sig att den här arbetsfördelningen gjorde människorna vana vid att dela saker mellan könen, vilket kan ha lett till att de utvidgade den tekniken med andra individer. Hur som helst, när handel väl var uppfunnit spred sig dessa hominider över hela världen.

Having conquered much of Africa by about 80,000 years ago, the modern people did not stop there. Genes tell an almost incredible story. The pattern of variation in the DNA of both mitochondrial and Y chromosomes in all people of non-African origin attests that some time around 65,000 years ago, or not much later, a group of people, numbering just a few hundred in all, left Africa. They probably crossed the narrow southern end of the Red Sea, a channel much narrower then than it is now. They then spread along the south coast of Arabia, hopping over a largely dry Persian Gulf, skirting round India and a then-connected Sri Lanka, moving gradually down through Burma, Malaya and along the coast of a landmass called Sunda in which most of the Indonesian islands were then embedded, until they came to a strait somewhere near Bali. But they did not stop there either. They paddled across at least eight straits, the largest at least forty miles wide, presumably on canoes or rafts, working their way through an archipelago to land, probably around 45,000 years ago, on the continent of Sahul, in which Australia and New Guinea were conjoined. …

[B]y 40,000 years ago ‘modern’ people were pressing west into Europe and east into what is now China. ... Soon they came across their distant cousins, the descendants of Homo erectus, with whom they last shared an ancestor half a million years before. They got close enough to acquire the latter’s lice to add to their own, so louse genes suggest, and conceivably even close enough to acquire a smattering of their cousins’ genes by interbreeding. But inexorably they rolled back the territory of these Eurasian erectus hominids till the last survivor, of the European cold-adapted sort known as Neanderthal, died with his back to the Strait of Gibraltar about 28,000 years ago. Another 15,000 years saw some of them spilling into the Americas from north-east Asia.(s. 66-67, 69)

Samtidigt med att de spridde ut sig utrotade de också en hel del storvilt – det fanns visst noshörningar i Europa för 25 000 år sedan. Med spridningen av människor över hela jorden kom det också fler nya uppfinningar:

Meanwhile, the stream of new technologies gathered pace. From around 45,000 years ago, the people of western Eurasia had progressively revolutionised their toolkit. They struck slim, sharp blades from cylindrical rock ‘cores’ – a trick that produces ten times as much cutting edge as the old way of working, but is far harder to pull off. By 34,000 years ago they were making bone points for spears, and by 26,000 they were making needles. Bone spear throwers, or atlatls – which greatly increase the velocity of javelins – appear by 18,000 years ago. Bows and arrows came soon afterwards. ‘Microburin’ borers were used for drilling the holes in needles and beads. Of course, stone tools would have been only a tiny tip of a technological iceberg, dominated by wood, which has long since rotted away. Antler, ivory and bone were just as important. String, made from plant fibres or leather, was almost certainly in use by then to catch fish and rabbits in nets or snares, and to make bags for carrying things in. (s. 71)

Utvecklingen var häpnadsväckande, för mellan 80 000 och 20 000 år sedan kom folk på fler uppfinningar än vad homo erectus- folket gjorde under en miljon år innan dess. Och allt tack vare handeln! För, det var genom handel som folk kunde tjäna på att specialisera sig och därmed kunde folket få ut mer produktion per person för de hade mer kunskap. Och specialisering leder till expertis, och när man producerar för flera andra lönar det sig mer att försöka hitta på förbättringar (än om man bara producerar en artikel).

Det finns ett annat sätt som gör att handel är mer värdefullt ju fler man har att handla med. Och det är att ju större populationen är, desto fler experter kan det finnas i gruppen, eftersom specialiseringens fördelar ökar när man är fler, men också för att man bara kan specialisera sig så mycket ifall alla i gruppen, som är specialister också, kan producera något som ger tillräckligt mycket välstånd för alla i gruppen. Säg, en grupp på två hundra kan inte låta 199 bli olika sorters experter inom läkarkonsten, för de hade inte kunnat producera tillräckligt mat då. Det innebär att ju större nätverk man är med i, desto större möjlighet finns det att man kan handla med andra experter. Och det motsatta, när folk går från ett nätverk till autarki då förlorar de möjligheten att ha så många experter, vilket kan leda till att hela samhällen kan degenerera och förlora kunskap. Ridley tar upp Tasmania som ett exempel på sådan devolution:

The most striking case of technological regress is Tasmania. Isolated on an island at the end of the world, a population of less than 5,000 hunter-gatherers divided into nine tribes did not just stagnate, or fail to progress. They fell steadily and gradually back into a simpler toolkit and lifestyle, purely because they lacked the numbers to sustain their existing technology. Human beings reached Tasmania at least 35,000 years ago while it was still connected to Australia. It remained connected – on and off – until about 10,000 years ago, when the rising seas filled the Bass Strait. Thereafter the Tasmanians were isolated. By the time Europeans first encountered Tasmanian natives, they found them not only to lack many of the skills and tools of their mainland cousins, but to lack many technologies that their own ancestors had once possessed. They had no bone tools of any kind, such as needles and awls, no cold-weather clothing, no fish hooks, no hafted tools, no barbed spears, no fish traps, no spear throwers, no boomerangs. A few of these had been invented on the mainland after the Tasmanians had been isolated from it – the boomerang, for instance – but most had been made and used by the very first Tasmanians. Steadily and inexorably, so the archaeological history tells, these tools and tricks were abandoned. Bone tools, for example, grew simpler and simpler until they were dropped altogether about 3,800 years ago. Without bone tools it became impossible to sew skins into clothes, so even in the bitter winter, the Tasmanians went nearly naked but for seal-fat grease smeared on their skin and wallaby pelts over their shoulders. The first Tasmanians caught and ate plenty of fish, but by the time of Western contact they not only ate no fish and had eaten none for 3,000 years, but they were disgusted to be offered it (though they happily ate shellfish). (s. 80)

Ridley jämför tasmanerna med varje liten stam av Homo erectus och neandertalarna. Eftersom de inte handlade med andra var de lika isolerade från varandra, rent ekonomiskt. Deras samhällen blev inte stora och skapade möjlighet för specialisering, expertis, nya innovationer och utbyte av idéer.

Detta kan även förklara varför det bara blev sporadisk utveckling av civilisationen i Afrika. Den var nämligen väldigt beroende av klimatet, som ibland gjorde marken bördig och ibland inte. När naturen var rik kom fler människor och teknologin förbättrades, men under sämre tider minskade befolkningen och då glömdes färdigheterna för att göra all teknologi bort, de kunde inte alla överföras och ibland kunde de kanske överföras men gjordes inte det genom att experten dog i förtid eller dylikt.

Det hela visar att vi, som en art, är väldigt beroende av andra för att blomstra. Vi har ett otrolig utvecklat samarbete med varandra, ett samarbete som är sammanlänkat genom handel, och det samarbetet blir bara bättre ju fler vi är.

The Rational Optimist

Matt Ridley är en författare och journalist som specialiserat sig på att skriva populärvetenskapliga artiklar och böcker om genetik. Han har skrivit om hur de två olika könen troligtvis uppstod, hur natur och miljö samverkar i att forma ens personlighet samt en bok om varje kromosom i den mänskliga genomen. I The Rational Optimist: How Prosperity Evolves beskriver han hur det mänskliga samhället uppstått och växt genom handel samt ger skäl till att tro att vi kommer att klara av att lösa alla hot som vi står inför.

Boken kom ut 2010 och borde läsas av alla! Det ekonomiska och historiska perspektivet är jättebra och förklarar väldigt väl varför den långa vägen mot välstånd först kunde ta fart när människor började handla med varandra. Och boken tar, likt Johan Norbergs När människan skapade världen och Bjørn Lomborgs Världens verkliga tillstånd, upp jättemånga intressanta fakta om hur världen blir bättre. Sedan går han igenom en sammanfattad historia av felaktiga katastrofvarningar, som är väldigt trevlig att läsa.

För att hjälpa till att sprida de viktiga poänger Matt Ridley tar upp i sin bok tänkte jag gå igenom den här på bloggen. Kolla även in Russel Roberts intervju med Matt Ridley på Econtalk.

• A better today: the unprecedented present
• The Collective Brain: Exchange and Specialisation after 200,000 years ago
• The manufacture of virtue: barter, trust and rules after 50,000 years ago
• The feeding of the nine billion: farming after 10,000 years ago
• Kommer det att finnas tillräckligt mycket mat i framtiden? 

Knowledge and Decisions - Historia

Här kommer några väldigt intressanta citat från Thomas Sowell Knowledge and Decisions.

Like most price discriminators, municipal transit was vulnerable to competitors who chose to serve the overcharged segment of their customers. Around 1914-1915, the mass production of the automobile led to the rise of owner-operated bus or taxi services costing five cents and therefore called "jitneys," the current slang for nickels:

The jitneys were owner-operated vehicles which essentially provided a competitive market in urban transportation with the usual characteristics of rapid entry and exit, quick adaptation to changes in demand, and, in particular, excellent adaptation to peak load demands. Some 60 percent of the jitneyman were part-time operators, many of whom simply carried passengers for a nickel on trips between home and work. Consequently, cities were criss-crossed with an infinity of home-to-work routes every rush hour.
   The jitneys were put down in every American city to protect the street railways and, in particular, to perpetuate the cross-subsidization of the street railways' city-wide fare structures. As a result, the public moved to automobiles as private rather than common carriers....

In short, the cross subsidy scheme not only distorted the location of homes and businesses; it artificially increased the "need" for private automobiles by forcibly preventing or restricting the sharing of cars through the market. (s. 184-185)

Vilket därmed gör det mer troligt att man får köer, och att dessa blir längre. Transport är en sak som många har svårt att föreställa sig helt privatiserat, vilket nog kan vara berättigat ifall man inte hade kunnat tänka sig att det var vanligt med en sådan här livlig marknad för transport i en stad. För något liknande, lyssna på Michael Munger om det privata busssystemet i Santiago, Chile. Det är, helt klart, svårt om inte omöjligt att förutse hur en fri marknad skulle fungera, liksom det är svårt att förklara hur flygplan byggs. Det här exemplet borde dock få en att tänka sig att det nog inte är en så otroligt annorlunda sak från vanliga saker som säljs på en marknad. Själv tänker jag mig att något liknande skulle kunna ordnas smidigt med gps och internet så att vanliga bilägare kan plocka upp trafikanter, köra de en bit på vägen de ska och få betalt direkt via bitcoin eller dylikt.

Some idea of the complications insulating regulatory agencies from feedback from the affected public may be suggested by the fact that specialists studying federal regulatory agencies "cannot even agree on the number" of such agencies, although "it is thought to be over 100." A senator critical of regulatory commissions claims that simple "common sense" is "rare" in many of them, and then characterizes them as "undemocratic, insulated, and mysterious to all but a few bureaucrats and lawyers." Such criticism misses the point that the agencies' own interests could hardly be better served than by being so incomprehensible to outsiders that even a United States senator with a staff at his disposal cannot find out precisely how many such agencies there are, much less exercise effective legislative oversight over their activities. The costs of regulation to the public - that is, its uneconomic effects as well as its administrative costs - have been estimated by the U.S. General Accounting Office at about $60 billion per year - about $1000 for every family in the United States. The regulatory decisions which impose such costs may seem to lack "common sense" as public policy, but such decisions often make perfect sense from the regulatory commission's own viewpoint - especially in favoring such incumbent special interests as have enough at stake to pay the high knowledge costs of continuously monitoring a given agency's activities. (s. 191)

This is the idealized economic theory [for why natural monopolies should be regulated]. The reality is something else. Once a rationale for regulation has been created, the actual behavior of regulatory agencies does not follow that rationale or its hoped-for-results, but adjust to the institutional incentives and constraints facing the agencies. For example, the scope of the regulation extends far beyond "natural monopolies," even where it was initially applied only to such firms. The broadcast-interference rationale for the creation of the Federal Communications Commission in no way explains why it extended its control to cable television. The "natural monopoly" that railroads possessed in some nineteenth century markets led to the creation of the Interstate Commerce Commission, but when trucks and buses began to compete in the twentieth century, the regulation was not discarded but extended to them. Airplanes have never been a "natural monopoly," but the Civil Aeronautics Board has followed policies completely parallel with the policies of other regulatory agencies. It has protected incumbents from newcomers, just as the FCC has protected broadcast networks from cable TV, as the ICC has tried to protect railroads from trucking, or municipal regulatory commissions have protected existing transit lines from jitneys or other unrestricted automobile-sharing operations. As a leading authority has summarized CAB policy: "Despite a 4,000 percent increase in demand between 1938 and 1956, not a single new passenger trunk line carrier was allowed to enter the industry." (s. 195-196)

Many of the most extreme examples of employing unnecessary labor - "featherbedding" - are found in regulated industries. Duplicate crews for handlingg trains on the road and handling the same trains when they enter the railroad yard, retention of coal-shovellers or "firemen" after locomotives stopped using coal, and elaborate "full crew" laws and practices are among the many financial drains on the American railroad industry, which is financially unable to keep its track repaired or maintained in sufficiently safe conditions to prevent numerous derailments per year and the spread of noxious or lethal chemicals shich often accompany such accidents. (s. 199)

With women the key variable is marriage. Even before "affirmative action" quoatas, women in their thirties who worked continuously since high school earned slightly more than men in their thirties who worked continuously since high school. In the academic world, where many discrimination charges have been filed under affirmative action, female academics earned slightly more than male academics when neither were married - again even efore "affirmative action" - and unmarried female Ph.D.'s who receieved their degrees in the 1930s and 1940s became full professors in the 1950s and 1to a slightly greater extent than did unmarried male Ph.D.'s of the same vintage. In short, the male-female differences in incomes and occupations are largely differences between married women and all other persons. Sometimes this is obscured in data for "single" women, many of whom are widowed, divorced, or separated - that is, have had domestic and maternal handicaps in pursuing their careers. (s. 260)

The rising murder rate in the United States is largely a phenomenon dating from the mid-1960s, and continuing to escalate in the 1970s - a rise generally coinciding with the sharp dropoff in executions. This rise in murder rates reversed a long-term decline in the murder rate in the United States. The absolute number of murders in American urban centers of 25,000 or more remained relatively constant from 1937 through 1957, even though the population in such centers was growing rapidly over that span. Urbanization, as such, apparently had not entailed rising murder rates. (s. 275)

This consumer good aspect of totalitarian ideology is an essential part of the phenomenon. The hypnotic fascination and exhiliration with which Hitler's followers listened to his speeches was an integral part of Nazism. Among Communists, the vision of the ideology itself - the "wretched of the earth" creating "a new world" - substitutes for oratorical genius, and has in fact proven far more effective with intellectuals. The "intellectual delight" and "intellectual bliss" on reading the Marxian vision, the sense of revelation when "the whole universe falls into a pattern like the stray pieces of a jigsaw puzzle assembled by magic at one stroke," the thrill when the "revolutionary words leaped from the printed page and struck me with tremendous force" - these are part of the psychic rewards for the total commitment that characterizes totalitarian movements.
   ... It is only in the light of such ideological visions that it is possible to understand the "confessions" to nonexistent crimes which have been produced not only in Soviet courts but even in Communist movements in Western democracies - movements possessing no tangible power to punish their members. The ideological context dwarfs the particular characteristics of the particular individual, as in this description of an internal party "trial" among American Communists in the 1930s:

... there had to be established in the minds of all present a vivid picture of mankind under oppression.... At last, the world, the national, and the local pictures had been fused into one overwhelming drama of moral struggle in which everybody in the hall was participating. This presentation had lasted for more than three hours, but it had enthroned a new sense of reality in the hearts of those present, a sense of man on Earth...Toward evening the direct charges against Ross were made. ...
   The moment came for Ross to defend himself. I had been told that he had arranged for friends to testify in his behalf, but he called upon no one. He stood, trembling; he tried to talk and his words would not come. The hall was as still as death. Guilt war written inevery pore of his black skin. His hands shook, he held onto the edge of the table to keep on his feet. His personality, his sense of himself, had been obliterated. Yet he could not have been so humbled unless he had shared and accepted the vision that had crushed him, the common vision that bound us all together.
   "Comrades," he said in a low, charged voice, "I'm guilty of all the charges, all of them."
   His voice broke in a sob. No one prodded him. No one tortured him. No one threatened him. He was free to go out of the hall never see another Communist. But he did not want to. He could not. The vision of a communal world had sunk into his soul and it would never leave him until life left him. (s. 309-310)

While freedom antedates constitutional democracy, both are rooted in a division of power. ... Freedom as a result of division prevailed among the Arabs efore Mohammed united them, and religious freedom existed among the diverse peoples of the Roman Empire before Christianity united them by conversion or through force. Much of the freedom of colonial America and the early United States was a fortuitous freedom, born of the sheer diversity of local despotisms, too numerous and widespread to unite or overcome on another. A leading American historian has observed: "In none of the colonies was there anything that would today be recognized as 'freedom of the press.'" Religious freedom was equally scarce. In 1637 the Massachusetts Bay Colony "passed an ordinance prohibiting anyone from settling within the colony without first having his orthodoxy approved by the magistrates." A Puritan leader declared that other religionists "shall have free Liberty to keep away from us." The banishment of Roger Williams, and the public whippings and brutal imprisonment of the Quakers who came to Massachusetts unique, or Quakerism the only proscribed religion. In late colonial America, "the only place where the public exercise of Catholic rites was permitted was Pennsylvania, and this was over the protest of the last governor." It was from this "decentralized authoritarianism" that a "great diversity of opinion" came, not from toleration in principle but from "the existence of many communities within the society each with its own rigid canons of orthodoxy." (s. 315-316)

Sedan tog Sowell upp en hel del citat från andra tänkare som stämde överens med hans eget perspektiv. Här är två från Edmund Burke och Karl Marx.

It was the great conservative thinker Edmund Burke who refused to categorically defend the status quo, saying, "A state without the means of some change is without the means of its conservation," and "he that supports every administration subverts all government." (s. 154-155)

Although it may be empirically true that different ideologies generally regard central planning in different ways, it is not ultimately in principle an ideological question. Marx and Engels were unsparing in their criticisms of their fellow socialists and fellow communists who wanted to replace price coordination with central planning. Proudhon's theory that the government should fix prices according to the labor time required to produce each commodity was blasted by Marx in the first chapter of The Poverty of Philosophy:

Let M. Proudhon take it upon himself to formulate and lay down such a law, and we shall relieve him of the necessity of giving proofs. If, on the other hand, he insists on justifying his theory, not as a legislator, but as an economist, he will have to prove that the time needed to create a commodity indicates exactly the degree of its utility and marks its proportional relation to the demand, and in consequence, to the total amount of wealth. (s. 218-219)

Marx och Engels verkar alltså delvis ha insett problemen med kalkylering i en socialistisk ekonomi. Då dyker en fråga upp för min del - om de såg det, hur hade de tänkt sig att problemet skulle lösas? Och om de inte hade någon lösning, vad gjorde de egentligen?

Nåväl. Sowell har en hel del intressant att säga om antitrust-lagstiftning så jag skall ta upp det med i ett senare inlägg, som får avsluta min genomgång av boken.

Bombningarna av Hiroshima och Nagasaki var inte nödvändiga för fred

Idag är det 67 år sedan som besättningen för det amerikanska flygvapnets "Enola Gay" förstörde staden Hiroshima och mördade dess invånare med en atombomb. Tre dagar senare hade den amerikanska ledaren sett till att bomba staden Nagasaki. Det är oklart hur många dog, men man tror att de båda bombningarna ledde till att 150,000-246,000 människor fick sätta livet till.

I debatten om huruvida dessa bombningar var rättfärdigade finns det ett visst argument som jag tror är helt fel. Argumentet är att de allierade hade ingen annan möjlighet att bomba dessa städer för att få fram en fred, då det enda sättet som man annars kunde ha fått fram en fred på var att invadera japan. Att invadera landet hade, enligt argumentet, lett till att många fler hade dött då soldater och civila hade dött under krigets fortsatta gång. Och under den tiden hade japanerna kunnat fortsätta skövla människoliv på andra ställen, så att även om man vill minska antalet civila som dör i krig, borde man ha stöttat beslutet att bomba dessa två städer.

Men, var detta det enda alternativet? Som jag ser det så bygger detta argument på en falsk dikotomi, att valet stod mellan att bomba städerna å ena sidan och att invadera Japan å andra sidan. Men den historiebeskrivningen är uppenbart falsk, då den japanska statsledningen var beredda att gå med på en fred, givet att de allierade hade gått med på vissa villkor. 

Som det såg ut då hade de allierade besegrat den tyska staten den 8 maj 1945 varpå Winston Churchill, Harry Truman och Chiang Kai-shek utlyste Potsdamdeklarationen; ett ultimatum till den japanska staten om att ge upp under deras villkor eller bli "totalt förstörda". Villkoren var, ungefär, att ledningen skulle förlora all politisk makt, krigsledningen skulle ställas inför domstol och att de erövrade områdena skulle överlämnas till en annan härskare. Den japanska ledningen var dock internt delad om de skulle gå med på Potsdamdeklarationens villkor eller inte; hälften ville gå med och hälften ville inte. De som inte ville gå med hade några ytterligare krav på att ge upp, som Wikipedia diskuterar:

While some members of the civilian leadership did use covert diplomatic channels to attempt peace negotiation, they could not negotiate surrender or even a cease-fire. Japan could legally enter into a peace agreement only with the unanimous support of the Japanese cabinet, and in the summer of 1945, the Japanese Supreme War Council, consisting of representatives of the Army, the Navy and the civilian government, could not reach a consensus on how to proceed.


A political stalemate developed between the military and civilian leaders of Japan, the military increasingly determined to fight despite all costs and odds and the civilian leadership seeking a way to negotiate an end to the war. Further complicating the decision was the fact that no cabinet could exist without the representative of the Imperial Japanese Army. This meant that the Army and the Navy could veto any decision by having its Minister resign, thus making it the most powerful posts on the SWC. In early August 1945 the cabinet was equally split between those who advocated an end to the war on one condition, the preservation of the Kokutai, and those who insisted on three other conditions:

1. Leave disarmament and demobilization to Imperial General Headquarters
2. No occupation of the Japanese Home Islands, Korea, or Formosa
3. Delegation to the Japanese government of the punishment of war criminals

Alltså, det hade varit möjligt att få en fred, men inte på de villkor som gavs i Potsdamdeklarationen. Alltså, när folk säger att atombombningen stoppade hundratusentals eller miljoner människors liv, så utgår de från den här falska dikotomin. De allierade hade uppenbarligen ett annat realistiskt val för att få fram fred, nämligen genom att förhandla med de japanska ledarna. Det fanns även en möjlighet att de hade kunnat få fram ett stilleståndsavtal tidigare än vad som nu skedde, om de inte hade satt villkor för en kapitulation som de japanska härskarna inte gick med på.

Nu kan man givetvis fråga sig om en villkorlig fred hade varit att föredra framför en, mer eller mindre, ovillkorlig sådan. Det är en separat fråga. Vad som borde vara rätt klart är att en fred hade varit möjlig utan att de allierade hade behövt mörda 200,000 människor.

The Decline and Triumph of Classical Liberalism

Stephen Davies beskriver den klassiska liberalismens uppgång och fall, från slutet av 1700-talet till början av 1900-talet. Han börjar med nedgången i första föreläsningen och diskuterar hur liberalismen blev en verklig folkrörelse under början av 1800-talet. Som rörelse var liberalismen inriktad på flera olika frågor, men de flesta i frågorna kände att det fanns en enande ideologi bakom varje förslag. Det är två verkligt intressanta föreläsningar! Upplägget är väldigt bra, då det har ett positivt slut.

Annars, en väldigt bra serie om klassisk liberalism och dess historiska rötter är Ralph Raicos History: The Struggle for Liberty. Raico tar upp några av dessa teman i sin bok Classical Liberalism and the Austrian School och i artiklarna han har skrivit på mises.org.

To Serve and Protect - Det anglo-saxiska lagsystemets utveckling

Frågan som diskuteras i det här kapitlet är ”Varför är USA (och även så många andra stater) så involverade i brottsbekämpning som de är idag?” Detta har Benson tänkt ge ett historiskt och teoretiskt svar på. Benson börjar med att beskriva teoretiskt hur helt privata system har upprätthållit ett system för att bekämpa brott, vilket han exemplifierar med det anglo-saxiska systemet. Därefter visar han hur det här systemet utvecklades, hur kungarna bestämde sig för att forma och styra över det för att få in pengar.

Det anglo-saxiska systemet hade en väldigt annorlunda struktur än dagens rättvise-arena. Först och främst: brott begicks inte mot något ”samhälle” eller ”staten”, utan mot individer, och dessa fick då en erkänd rätt till upprättning som brottslingen skulle betala. Vidare är det då brottsoffrets sak att ta fast brottslingen, men denne tar vanligtvis hjälp ifrån andra i samhället för detta. Detta samarbete sker inte bara mellan släktmedlemmar, utan mellan i stort sett okända personer. Detta fungerar såsom så att varje individ ser att det finns ett intresse för att andra främlingar skall hjälpa denne mot en brottsling, så därför vill man upprätthålla ett socialt tryck mot de som inte hjälper till att fånga brottslingar. I spelteori så slår man, bildligt talat, ned på de som inte vill samarbeta i ett upprepat fångarnas dilemma.

Various forms of social pressure or ostracism can be brought to bear to induce cooperation in law enforcement. Individuals who do not fulfill obligations to support others in pursuit and prosecution can even be excluded from all forms of social interaction with other members of the group (e.g., trade and religious activities). In other words, because each individual has invested in establishing a position in the community and building a reputation within the group, those investments can be “held hostage” by the community, à la Williamson (1983), to insure that the commitment to cooperate is credible. (s. 197)

Sådana här system finns det många exempel på, men eftersom Benson är intresserad av amerikansk rätt beskriver han det engelska anglo-saxiska närmast statslösa systemet, eftersom det utvecklades med tiden till det amerikanska systemet. Det anglo-saxiska systemet har sina rötter i det saxiska systemet, vilket bestod av ett antal klaner, som kallades pagi, vilka i tur var uppdelade i mindre släktgrupper, som kallades vici. Dessa grupper hjälpte till när en av deras medlemmar blev utsatta för brott – med förhoppningen om att samma hjälp skulle ges ifall dem blir utsatta för brott. För olika brott var man tvungen att betala kompensation, wergeld. Vicin hade också den speciella egenskapen att när en av deras medlemmar begick ett brott fick resten betala böter för det, så de hade incitament att se till att andra inte begick brott. Efter att saxerna varit i England i femhundra år fanns det ett etablerat system bestående av ”the hundred” (pagi) och ”tithings” (vici). Tvister löstes av samfund med folk från de olika tithingarna, när det rörde sig om fall inom samma ”hundred”, och från folk från olika ”hundreds”, när det rörde sig om sådana fall:

Disputes between individuals who were not in the same hundred were handled by a shire court. All the suitors in the hundred courts within a shire were also suitors in the shire court, but again a twelve-man committee provided the arbitration function, supplemented by the threat of trial by ordeal. There was apparently a third court for disputes between individuals who did not reside within one shire (Stephen 1883: 67). (s. 199)

Något som fick brottslingar att gå med på att gå till rätten för att lösa tvisten var att alla som fanns vara skyldiga, men inte ville betala ersättning, blev förklarade fredlösa. D.v.s. alla förklarade att de inte tänkte hjälpa personen ifall någon annan (som den oförrättade i tvisten) tog dennes liv eller egendom. Utöver detta fanns det socialt tryck, från tithingen och släkten, bland annat.

Det fanns kungar under den här tiden, men dessa kungar var krigsherrar som fick sin makt i början av att folk valde att följa dem. Men med tiden konsoliderade dessa sin makt och några kungariken utstakades. Runt 850 fanns det bara tre, Northumbria, Mercia, och Wessex . Vid den här tiden hade kungarnas tjänare en liten roll att spela inom rättsväsendet, nämligen som en lokal väpnad styrka för att förmå vissa brottslingar att betala sina böter. Man talade om att kungen och arlarna som följde honom fick ett wite för denna tjänst, samtidigt som brottslingen fortfarande fick betala sin wergeld till offret.

Det hela började dock gå åt skogen samtidigt som vikingarna anföll England från slutet av 700-talet till 900-talet. I och med denna erövring förflyttades rikedom och makt till kungarna och deras troföljare, så mycket att kungarna började influera rättsystemet för att få ökade resurser. Exempelvis började kungarna få för sig att folk skulle betala wergeld till honom, istället för till offret! För, brottslingarna hade stört ”kungens fred”:

The concept of the “king’s peace” traces directly to Anglo-Saxon law: every freeman’s house had a “peace”; if it was broken, the violator had to pay. Initially, the king’s peace simply referred to the peace of the king’s house, but as royal power expanded, the king declared that his peace extended to places where he traveled, then to churches, monasteries, highways, and bridges. Eventually, it would be “possible for royal officers such as sheriffs to proclaim the king’s peace wherever suitable” (Lyon 1980: 42). The expansion in places and times protected by the king’s peace meant greater potential for royal revenue through legal actions. These imposed changes were not appreciated by the peasant freemen, because the true victim of an offense claimed as a violation of the king’s peace received little or no restitution.8 Thus, “there is a constant tendency to conflict between the old customs of the family and the newer laws of the State” (Pollock and Maitland 1959: vol. 1, 31–32). (s. 203-204)

Kungarna ville utöka pengaflödet de fick från ”rättvisan” för att det var en särskilt likvid tillgång; det var ju i fasta pengar. Samtidigt fick de in sin största inkomst från de områden de (och deras anfäder) erövrat, men det var oftast i form av tråkigt livsmedel som han inte lika lätt kunde spendera hur han ville. Så, kungarna började komma på nya brott för att utöka inkomsterna därifrån. Samtidigt försökte kungarna utöka ett monopol på att få bestämma när någon blivit dömd eller inte. Benson berättar inte var detta monopol ursprungligen kommit ifrån, men jag gissar från Hoppes verk att det uppstod först som ett monopol på hans egen (stulna) mark.

Läget försämrades ytterligare efter den normanska invasionen. Nu tog kungen all wergeld för sig själv för fler och fler brott, så att folket fick mycket minskat incitament att ta upp sin sak till domstolen.

The withdrawal of the right to restitution had significant implications for the institutions of law enforcement, because it substantially reduced citizens’ incentives to maintain their reciprocal arrangements for protection, pursuit, prose- cution, and insurance, and to participate in the local court system (operating at the levels of hundreds and counties at this time). (s. 205-206)

Uppenbarligen försvann hundrade-systemet på många ställen, men detta berodde inte bara på kungens utökade intervention på rättsäkerhetsområdet, utan även på erövringen av landet i området. ”War is the health of the state”, som sagt. Speciellt en normansk kung, Henry II, var duktig på att utöka kungens makt genom att definiera brott som störde kungens fred. Dessa kom nu att kallas för ”crimes”, vilket orsakade den traditionella anglo-saxiska skillnaden mellan kriminal- och civilrätt; i de senare fallen fick offret ersättning, men i de förra fick kungen det.

De statliga nymodigheterna i rättsväsendet ökade med tiden. Ett exempel:

The Norman kings also brought the concept of felony to England by making it a feudal crime for a vassal to betray or commit treachery against a feudal lord. Feudal felonies were punishable by death, and all the felon’s land and property were forfeited to the lord. Soon felony began to develop a broader meaning: “Again royal greed seems to be the best explanation for the expansion of the concept of felony. Any crime called a felony meant that if the appellee was found guilty his possessions escheated to the king. The more crimes called felonies, the greater the income, and so the list of felonies continued to grow throughout the twelfth century” (Lyon 1980: 190). (s. 208)

Kungarnas interventioner togs inte emot med öppna armar:

Victims’ resistance to the development of criminal law, along with the resulting loss of restitution and its accompanying incentives, meant that English citizens had to be “forced into compliance by a slowly evolving carrot and stick policy” (Laster 1970: 76). Efforts to force formation of frankpledge groups was noted above, but in addition, royal law declared that the victim was a criminal if he obtained restitution prior to bringing the offender before a king’s justice where the king could get his profits. This was not a strong enough inducement, so royal law created the crime of theftbote, making it a misdemeanor for a victim to accept the return of stolen property or to make other arrangements with a felon in exchange for an agreement not to prosecute. (s. 212)

Det gamla systemet hade numera helt försvunnit, och istället fortsatte utvecklingen av ett statligt rättssystem, dock med mycket privat involvering (som dagens system också har). 1729 kom den första lagen som gav pengar till att fånga och åtala brottslingar (för ett område där statsanställda bodde). Gängkriminalitet hade samtidigt ökat i städerna och som ett svar på att vittnen slutade infinna sig i sådana fall började staten ge immunitet till de gängmedlemmar som vittnade mot sina forna kamrater. Det blev dock inte direkt giltigt, eftersom man såg att det fanns problem med folk som ertappats med att ha gjort ett brott, och försöker undvika dess konsekvenser genom att hitta på att andra utfört brott. Kungarnas system utvecklades dock till att inte ha rättsystemet för att tjäna pengar, utan för att enbart bekämpa brott. Denna förändring kom också till under 1700-talet:

Thus, the new government was willing to commit funds to crime control in order to meet the demands of powerful political interests. In fact, the eighteenth century witnessed a gradual increase in government financing of many aspects of criminal law, as it declined in importance as a revenue source relative to other forms of revenue and as crime was increasingly seen as a problem by powerful political groups. (s. 218)

Ett sätt som de försökte få folk att delta i att fånga brottslingar var att ge ut belöningar för det, vilket började 1692 med belöningar för att ta fast stråtrövare. Efter de nästa femtio åren gavs det även ut belöningar ”for aiding in the conviction of burglars, horse thieves, cattle thieves, sheep thieves, shoplifters, coiners, and people who returned from felony transportation early.”. Det här systemet hade dock sina problem med folk som tog fast oskyldiga individer som sedan dömdes i domstolarna. Det här försöket övergavs för att 1829 inrätta en statlig kår som jagade brottslingar, vilka dock inte visade sig vara så mycket bättre. Folket var från början emot den nya ”polisen”:

Englishmen knew that the French public police, established in 1667, had always provided the king with detailed information about citizens and that even after the revolution police had opened mail, controlled the press, and made arrests and imprisonments without trial. Citizen concerns were apparently justified. Between 1829 and 1831, three thousand of the eight thousand public police officers (referred to as “Peel’s bloody gang” or “blue devils”) who had been hired were fired for “unfitness, incompetence, or drunkenness” (Ricks, Tillett, and Van Meter 1981: 6). (s. 222)

Men, stödet för den statliga polisen ökade, speciellt efter att många rika insåg att de kunde få skydd genom skattepengarna, likt statens tjänstemän hade gjort hundra år tidigare. (Den initiala avskyn av polisen liknar den som fanns i Sverige förr.) Benson tar inte upp det, men andra källor pekar på hur polisen kom till för att ge mer makt till staten och för att makthavarna började bli rädda för folket, som började bli rikare.

Den amerikanska utvecklingen påminner lite om den brittiska; det börjar med ett klassiskt sedvanerättssystem, men som senare inskränks av statliga regleringar. Den historiska utvecklingen var dock väldigt annorlunda, men inte desto mindre importerades många av de brittiska lösningarna under 1800-talet. Vissa likheter med de gamla kungarna fanns dock:

After the first true public police force was established in New York in 1844, other cities followed suit shortly. From the outset, however, these police departments were used primarily for political purposes. Crime control was, at best, a secondary concern. First of all, local elected officials used their police departments as a way to reward political supporters, much as early Norman kings granted some of the profits of justice to their powerful baronial supporters. A newly elected mayor typically fired virtually the entire police department and replaced it with his own supporters. (s. 224)

Resten av kapitlet detaljerar utvecklingen av offentligt åtalande. På ett sätt missar det lite av den historiska beskrivningen eftersom den inte tar med folkets åsikter om polisen och åklagarväsendet under 1800 och 1900-talet. Vad var folkets reaktioner för detta? I vilket fall är den historiska genomgången Benson gör väldigt intressant.