Varför ägande är nödvändigt

I en eller annan form så är det nödvändigt att rättsligt säga att vissa varor ägs av en person medan andra varor ägs av en någon annan

Varför är det nödvändigt? Jo, för att utan en sådan indelning så kommer folk kunna börja bråka med varandra om vem som har rätt att använda vad. Genom att införa äganderätt - oavsett om det är privat eller kommunal - så skapas ett ramverk för att lösa konflikter om vem som skall kunna få använda vilken resurs.

Säg att vi inte hade det här systemet och allt var fritt fram att ta ifrån andra. Om jag då tycker att du har en fin t-shirt så kan jag ju ta den. Om du har en fabrik så kan jag också ta den, givet att jag nu har tillräckligt mycket makt. Och du kan ta tillbaka det, om du också har tillräckligt mycket makt.

Och även om vi vore helt hederliga med varandra så skulle det inte finnas något sätt att säga "Du får använda den först och sedan jag". För sådana regleringar genom överenskommelser skulle innebära att det finns en äganderätt, men att den bestäms först genom en politisk process.

En sådan här situation är inte stabil. Med tiden kommer någon ordning att uppstå i de flesta samhällen. Och med den ordning som uppstår - oavsett om det finns en maktpunkt eller flera - så kommer det finnas någon form av äganderätt.

Vi kan då tänka oss två sorters problem med avsaknaden av ägande. Den ena sortens problem är de som uppstår i ett samhälle helt utan äganderätt. Det är nog väldigt likt de problem Hobbes (felaktigt) trodde skulle finnas utan en centralstat: folk kan inte lita på varandra, det finns ingen handel och inte heller någon gemenskap. Det här är dock inte vad som kommer att inträffa, så det verkliga problemet är att någon annan sorts äganderätt kommer att uppstå. Och, det kommer inte att vara den bästa sorten.

Det finns undantag till den här regeln. I vissa fall så skulle man kunna säga att det inte spelar någon roll vem som äger något ifall det skulle gå att producera om samma sak med ett trollslag, om bara det inte är någon särskild grej som man fått av någon. Men annars, ifall jag kan ta din fabrik och du inte ens behöver tänka på det, så har du en ny, så finns inte samma behov av äganderätt för att lösa konflikter.

Det finns andra argument för äganderätt. Men jag tror att det här är det mest basala. Antingen för att helt utan äganderätt så är ingen form av samvaro möjlig (förutom för Borg) eller för att om vi inte kan komma överens om relativt bra regler för de flesta av oss, så kommer vi få regler som är relativt bra för få av oss, men dåliga för flertalet.

Det här argumentet kan även utvecklas för att komma fram till vilken sorts äganderätt som är bäst lämpad, ifall man vill kunna undvika konflikter. Men i det här inlägget nöjer jag mig med att slå fast att någon form av äganderätt är absolut nödvändig för den som vill leva efter någorlunda vettiga regler.

Koordinerade vs. okoordinerade skadliga aggregerade handlingar

Jag skrev nyligen ett längre inlägg om varför jag tror att aggregerade handlingar innebär en rättighetskränkning. Själva idén om att man inte har rätt att göra det går emot tidigare libertarianism, som byggde på common law-regeln att sådana handlingar inte kunde vara grund för att stämma någon, men det kan ha berott på att lagen då föreskrev att alla skulle vara lika skyldiga till brottet.

I vilket fall tror jag inte att det resonemanget stämmer och jag tänkte komma med ett väldigt kort scenario för att visa varför. Kort, för att det förra inlägget blev så långt. Det är osannolikt, men det är för att komma till dess kärna.

800 personer får en magisk knapp.

Om en person trycker på den så kommer ett vackert fyrverkeri, men inget annat.

Om 500 personer trycker på den samtidigt så får var och en se ett fyrverkeri som innan. Men nu så aktiveras även en fyrverkeripjäs till att skicka iväg en minimissil. Dessa åker sedan iväg och dödar knugen.

Om det inte finns någon kung i närheten skjuts de mot ett privatägt träd som förstörs.

Alla personer som får knappen vet om dessa regler.

I det här scenariot är alla överens om att om 500 av dessa 800 personer går samman och säger till varandra "låt oss trycka på knappen och göra oss av med knugen eller det där trädet!", så är det en rättighetskränkning. En individ skulle då ha rätt att stoppa en av de 500 från att trycka på knappen.

Men, om de inte koordinerar sig, har en individ då rätt att hindra en person från att trycka på knappen? Eller, om det är 700 som trycker på knappen, rätt att hindra 201 från att trycka på den? Jag skulle säga ja, för att scenariot är alldeles för likt det ovan. Konsekvensen av deras handlingar är att en annans rättigheter kränks så det borde vara lika förbjudet. En individ borde kunna få skydda sig även ifrån aggregerade handlingar.

(Dessutom så skulle de riktigt smarta skurkarna koordinera sig på det här sättet, nämligen utan att explicit koordinera sig (de skulle bara tänkt sig att de gör det).)

(Inget av detta säger vad som bör göras i frågan om klimatförändringar, det finns olika rättsliga lösningar där.)

Vad borde vi göra åt klimatförändringarna?

Vi libertarianer har missat att lyckas klassificera klimatförändringar som rättighetskränkning eller bara som ett problem som världssamhället står inför. Om det är en rättighetskränkning finns det dock enkla lösningar på det. Att lösa klimatfrågan som socialt problem är nog svårare rent praktiskt, men konceptuellt är planen självklar: vi behöver skapa en grund för att folk skall kunna göra samhället rikare och utöka sina kunskaper för att stå emot hotet. Att skapa en politik för att minska utsläppen riskerar att minska möjligheten att stå emot andra oförutsedda risker (som naturliga ökningar av temperaturen) och skapar ett skadligt politiskt system.

Det har sagts att vi som står för individuell frihet har särskilda problem med att komma på en politik för att lösa problemet som orsakas av klimatförändringar. På ett sätt stämmer det: jag tror att libertarianismen, som rättsfilosofi, inte haft något bra svar på om de individuella handlingarna, som var för sig inte leder till någon förändring, men som tillsammans gör det utgör en kränkning av andras rättigheter eller inte. Och det är kärnan för vår filosofi - att avgöra vilka handlingar som är legitima och vilka som inte är det. Att då inte ha ett svar på frågan medför att vi inte vetat om vi skall svara på det som en rättighetsfråga eller som ett generellt politiskt problem som borde lösas (ex. hur vi borde agera för att minska fattigdomen eller trafikolyckorna på vägarna).

Den här osäkerheten kommer nog utifrån två källor. Dels så utgår många libertarianer utifrån att många common law-rättsregler är vettiga, eftersom de utgick ifrån privat äganderätt och för att konkurrensen mellan domstolarna skall ha lett till att domarna fick komma fram till domslut som använde sig av generella juridiska principer. Utgångspunkten, som Rothbard gillande noterar, för dessa regler är att aggregerade handlingar inte kan vara kriminella om de inte skett i samförstånd, vilket innebär att klimatförändringar inte kan vara olagliga. Mot detta står en (kanske oformulerad) insikt i att en individ borde kunna få hindra folk som gör dessa handlingar. Osäkerheten är värre av att frågan inte är så väl diskuterad bland libertarianer och de få som diskuterat den är oense: Reisman (2002) menar att det inte är en kränkning; Dolan (2006), Long (2007) samt Shahar (2009) menar att det är det, fast på olika sätt.

Alltså, det finns två olika frågor här för en libertarian: (1) vilka, om några, restriktioner skall det finnas på ens utsläpp av växthusgaser? och (2) vad bör vi göra åt klimatförändringarna för att minska problemen? Det finns dock en enkel lösning på de här problemen. Eller, en förståelig och tydlig lösning, åtminstone, det kommer dock att innebära arbeta för de flesta. Lösningen är att uppskatta hur sannolikt det är att de flesta av oss idag kränker andras rättigheter genom att vara med andra och förändra klimatet och ställa in sig på det och sedan att propagera för generella lösningar för hur folk kan möta förändringar i klimatet. Dessa två lösningar svarar mot de som vi står inför.

Den juridiska lösningen

Jag tror att vi är delaktiga i en aggregationsskada mot folk som drabbas av klimatförändringar. Frågan kan diskuteras, men om det stämmer finns det saker som varje individ måste göra:

• skära ned på sin användning av CO2, eller förstöra CO2-molekyler i luften, för att göra ens eget utsläpp neutralt.
• minska temperaturen genom geo-engineering.
• kompensera de som drabbas av det (dessa har samtidigt skyldighet att minska skadan som sker av det för att få kompensation).
• hindra att de skadliga effekterna från en global uppvärmning sker.

Några skulle säga att det finns juridiska problem med att se om någon gjort sig skyldig till att släppa ut CO2. Det är dock problem som går att lösa - det går att mäta den aktiviteten och genom historiska data på hur mycket någon kört bil, tankat eller ägt en fabrik så kommer det bli ganska lätt att mäta folks koldioxid-fottryck. Det skulle ta lång tid att beräkna, med dagens beräkningskraft. Men om/när stämningar för detta dyker upp så kommer datorerna, datainsamlingen och AI:n ha utvecklats så bra att det nog kan göras på en kafferast.

Lösningen på problemet med ökad temperatur

Oavsett om klimatförändringarna orsakades helt av naturen eller inte så är det ett samhällsproblem. Det verkar ha föreslagits tre lösningar på kraft ökad medeltemperatur när människor orsakat det. Låt mig diskutera de i tur och ordning:

• Mitigation - alla skär ned på sin användning av CO2 så att växthuseffekten blir mindre och temperaturen inte stiger lika mycket.

Det här skulle kräva internationella avtal, en världsstat eller en internationell rörelse för att vara effektiv (om det inte finns överallt kommer produktionen att flytta till de länder som inte sätter upp begränsningar på att släppa ut CO2). Det skulle också fungera ifall det blev billigare med kärnkraftverk och man kunde ha väte till flygmotorer (men det verkar inte komma i rätt tid). Det första har visat sig vara för svårt att uppnå. Nästan alla världens länder skrev under Kyotoprotokollet i ett led att minska ländernas utsläpp, men bara drygt en sjundedel skrev på det bindande (de andra skrev att de skulle försöka minska utsläppen). Det finns helt enkelt inget intresse i utvecklingsländerna att minska sin konsumtion av fossila bränslen (och därmed minska möjligheten att utvecklas). Av de länder som skrev på bindande avtal så har Kanada och Ryssland valt att inte fortsätta. Så, idag står de europeiska länderna, Kazakstan och Australien för protokollet. Och av dessa så är det inte alla som nått upp till de krav som de ställt upp på (om än att utsläppen generellt minskat under perioden för de flesta av dessa länder - totalt sett har utsläppen ökat rejält). En världsstat skulle nog vara minst lika besvärlig att uppnå (och skulle leda till katastrofala följder eftersom det blir helt omöjligt att rösta med fötterna). Och en internationell rörelse skulle nog också vara omöjlig, då det finns bättre sätt att lösa det här problemet på.

Så, troligtvis kan inte världen gå mot den nivån av CO2-koncentration i atmosfären som bara skulle leda till att världstemperaturen år 2090 går upp ca 1 grad celsius (jämfört med referenstiden 1986-2005). Istället för denna koncentrationsnivå så lär vi uppnå en högre nivå vilket skall leda till att temperaturen höjs med 1,8 till 3,7 grader. Givet att inget annat händer.

Men, skulle inte något annat kunna hända? Jo, och det är ett av de stora problemen med den här ansatsen. För, säg att världen minskar utsläppen till IPCC:s RPC6-scenario men att solen påverkar klimatet så att temperaturen inte bara går upp ca 2,2 grader utan 3,0 grader till slutet av århundradet. Det är ganska rimligt att IPCC inte kan göra bra prognoser över hur solen utvecklas, då de 1990 inte kunde vara säkra på att den temperaturförändring som redan varit inte var en del av den naturliga variationen. Därmed innebär den här "lösningen" att vi vaggas in i en falsk trygghet och att vi inte förbereder oss på att möta andra, liknande hot.

Slutligen, den här metoden har gigantiska kostnader, speciellt för utvecklingsländer. Kina har utvecklats tack vare sina industrier, vilket har lett till att de släppt ut ca fem gånger så mycket mer koldioxid sedan 1980. Kärnkraftverk skulle kunna lösa det problemet, men gissningsvis kommer kol och olja att ändå spela stor roll några decennier framåt. Så alla länder som kommer att industrialiseras skulle få göra det i långsammare takt.

• Geoengineering - några tar och kontrollerar temperaturen på jorden så att den inte kan bli för varm.

Det här forskningsfältet är ganska osäkert för mig. Jag vet bara att det finns ett antal föreslagna tekniker - vissa skapar naturen naturligt, som genom vulkanutbrott - för att kontrollera hur mycket energi som kommer in och ut ur atmosfären. Det fina med det är att det skulle kunna leda till samma temperatureffekt som mitigation, men till en avsevärt lägre kostnad. En annan fördel är att vi inte behöver göra något nu utan vänta ett decennie eller två med någon teknik som då kan se ut att vara bättre - kanske även med modeller av klimatet som tar med alla interdependenser.

Det stora problemet med denna lösning är att det i sig är att försöka påverka en del av klimatet, ett väldigt komplext system och det kan komma många oförutsedda sidoeffekter av det.

Något som talar för det här är att människan nog kommer att göra något liknande oavsett vad. För, tänk på vinsten Disney World skulle kunna ha av att kunna garantera att det inte kommer regna ett visst datum? När det då blir vanligt att folk ändrar sitt lokala väder - och därmed alla andras - kommer det att utvecklas till en konst och sedan en vetenskap där vi får bättre förståelse av klimatet. Gissningsvis kommer det finnas något sätt som man kan förändra klimatet på som inte ändrar dess variation så ofantligt mycket. Då, eller innan, kommer kanske landägarna till Maldiverna gå samman och minska jordens medeltemperatur en grad. (Det här borde förresten ge upphov till ett nytt juridiskt område - väderlag, om hur man homesteadar väder och avgränsar det på något vettigt sätt.)

• Anpassning - alla får vänja sig vid att temperaturen blir högre på många ställen på jorden. Vissa flyttar, andra skaffar 

Det här är den allra viktigaste lösningen, för lösningen här är att vi måste hitta bättre sätt på att utöka vårt välstånd på. Vi människor måste bli rikare. Inte då främst för att undvika de relativt sätt få extra individer som skulle dö vid en ökning av medeltemperaturen, utan för att mljarder människor dör i förtid - relativt om de haft en industrialiserad livsstil. Och alla dör i förtid idag för att vi inte har en überindustrialiserad livsstil! Folk i rikare samhällen har generellt sett längre livslängd, lever friskare och har bättre miljö.

Okaj, ett högre välstånd är bra....men vad har det med global uppvärmning att göra? Jo, ju rikare ett samhälle är, desto bättre kommer folk att vara på att ställa om sig till eventuella förändringar. Det är exempelvis mycket enklare för Nederländerna eller Bangladesh att anpassa sig till en högre vattennivå än vad det var för hundra år sedan. Ju mer avancerat ett samhälle är, desto mindre spelar klimatet någon roll. Det är kanske en kostnad (snöoväder) eller fördel (sol och varmt väder), men de styr inte människors beteende som de gjorde för. Som under den neolitiska perioden då klimatet kan ha styrt om människorna över huvud taget skulle ha lyckats med att bli jordbrukare eller inte. Idag innebär de skillnaderna att fler måste arbeta med jordbruket, men civilisationen som helhet förändras inte mycket av det. Och, som vissa är inne på (med geoengineering och liknande), till slut, när vi är tillräckligt rika, kommer vi att kunna göra oss oberoende av klimatet helt.

Vad behöver då göras för att öka välståndet? Mer frihet. Som, frihet från godtyckliga skatter, att kunna få konkurrera fritt inom vilken bransch som helst och frihet att emigrera. Såväl teoretisk som empirisk forskning visar att frihet är det bästa systemet för människor att samarbeta i för att producera välstånd.

Och den här utvecklingen kan gå väldigt snabbt. 1960 var Sydkorea lika fattigt som Afghanistan och Indien - idag är det lika rikt som Spanien. 1965 hade Singapore samma BNP/Capita som Sverige hade 1925 - tjugo år senare var Singapore ikapp Sverige. Shenzhen lyftes från en fiskeby med 300 000 invånare till en metropol med 4 50 000 invånare på femton år!

Men, måste man fråga sig, är det möjligt att skapa förutsättningarna för att alla samhällen på jorden skall bli så rika att klimatförändringarna bara blir en liten kostnad? Antingen måste det uppstå ett tillräckligt stort område - där folk är tillåtna att skapa välstånd i största möjliga takt - dit alla fattiga kan flytta. Eller så måste det uppstå sådana områden i alla fattiga länder. Det förra kräver inte att politiken måste förändras, utan bara att det blir billigt nog att skapa nya städer på haven. Det senare kräver dock politisk förändring, vilket verkar svårt, men inte helt omöjligt (se utvecklingen av speciella ekonomiska zoner världen över). Världen överlag håller också på att bli friare - och därmed rikare. Så, det här lär kunna fungera och skulle kunna skyndas på mycket snabbare om fler såg fördelarna med ett rikt samhälle.

Vilken lösning är då bäst?

Jag lutar åt geoengineering och anpassning snarare än geoengineering och mitigation. Geoengineering ser ut att vara kompatibel med båda, men passar bättre ihop med anpassning eftersom den metoden innebär att vi försöker maximera produktionen och kunskapen på jorden. Samtidigt så är det bättre att kunna anpassa sig till helt okända problem och rätt dåligt att snäva in politiken för att uppnå ett enskilt problem. Den internationella politiken som krävs för det kommer dessutom dels användas för att gynna särintressen ("Ingen handel med länder som inte kontrollerar sina utsläpp!") och den kommer att ge upphov till en byråkrati (som har sina egna intressen) och skulle kunna börja ägna sig åt nya saker (mission creep - som ex. EPA har gjort). En värld där varje individ och grupp som drabbas av ökad temperatur själva utformar planer för att lösa det kan å andra sidan vara helt decentraliserad.

Kan man sitta i riksdagen som libertarian?

 

En fråga som är med i många libertarianska diskussioner om val är: "Är det rätt att delta och rösta i demokratiska val?". Den här frågan är intressant då den undersöker vad som är moraliskt tillåtet och otillåtet i den politiska sfären. Jag tror dock att frågan inte är rätt utgångspunkt för att komma fram till det moraliska i saken. Den första frågan borde vara om det är rätt att delta i riksdagen. Meningen med att rösta är ju, allt som oftast, att vara med i en grupp som tillsammans får in en massa personer i riksdagen som sedan skall fatta beslut där.

Är det då fel att ägna sig åt den här sortens politiska liv? I det här inlägget tänkte jag visa att vissa aktiviteter i riksdagen är det, att vissa frågor kan vara tveksamma och att vissa uppenbarligen borde vara förbjudna.

Fast först, vad är det man har rätt att göra, enligt en libertariansk värdegrund? Den utgår först ifrån att varje individ har rätt att leva som denne vill utan att bli inskränkt av andras hot eller handlingar, så länge som man respekterar alla andras rätt att också få leva som de vill. För det andra utgår den ifrån att var och en kan börja äga land (och berg, mineraler, skogar, vattendrag o.s.v.) genom att arbeta med det och att det land som man gjort privat senare går att byta med andra individer enligt frivilliga överenskommelser. Det här är åtminstone sättet som man kan presentera det på efter Murray Rothbards politiska filosofi - det finns andra utgångspunkter som skiljer sig lite i utgångspunkterna men kommer fram till liknande slutsatser. Det skulle också gå att säga att vi libertarianer är emot att folk mördar, stjäl, våldtar, förskingrar ifrån, bedrar, lurar i ett köp, misshandlar, kidnappar, frihetsberövar eller något liknande (alla är exempel på  att kränka individens rättigheter, som vi ser dem). Utöver alla de här förbuden är individen fri att göra vad denne vill.[1]

Så, problemet är om en person som medverkar i riksdagen och röstar på olika förslag, som senare blir lagar, kränker någons rättigheter eller inte.

Det finns de som menar att inget man gör i ett parlament kränker andras rättigheter. För, som riksdagsledamot går man inte ut och spärrar in folk för att de sålt droger, man beslagtar inte folks egendom ifall de låtit bli att betala skatt och man hotar inte sveriges befolkning med straff ifall de går emot statens rättvisa. Det är nämligen inte politikerna som gör detta, det är polisen (eller, i krig, militären) som utför kränkningarna. Om det här argumentet stämmer skulle det inte innebära någon rättighetskränkning att föra fram och rösta igenom ett förslag om att förbjuda yttrandefriheten eller  brandbomba städer.

Kränker man då andras rättigheter genom att skicka order till andra om att göra det? Det borde bero på. Ifall jag skriver ett brev till landets poliser och förklarar att jag kommit fram till att det vore bäst att förbjuda Kajsa Ekis Ekman eller Göran Greider (den grå) från att uttala sig offentligt och att jag bemyndigar polisen att sätta dit dessa brottslingar, är den handlingen ekvivalent med när USA:s president Woodrow Wilson beordrade att folk som kritiserade hans intåg i första världskrig skulle frihetsberövas? Finns det någon skillnad mellan de båda handlingarna?

Ja, skillnaden består i att det finns en överenskommelse mellan poliserna i USA och landets ledare om att de förra skulle lyda den senare. Presidenten förstod att genom att komma ut med en sådan här order så kommer andra människor, som har gått med på att följa de order som han ger, också att utföra orderna. Alltså, ledarna för en stat och de som jobbar inom den samarbetar med varandra. När de då kränker människors rättigheter gör de det som en enhet. Och som sådan verkar det inte mer än rimligt att de båda har ansvar för deras gemensamma handlingar.

Om då samarbete med andra där man ger andra order om att kränka andras rättigheter, i sig själv innebär en rättighetskränkning, finns det något annat sätt som man, som just riksdagsledamot, skulle kunna kränka andras rättigheter? Det specifika med att vara i en lagstiftande församling verkar vara just att man kan ge ut order till resten av folket i staten. Dock kan ju andra saker följa med på köpet som riksdagsledamot, som att man tar en lön ifrån staten. Det är i sig ett särskilt problem som diskuteras på nätet, och borde hanteras som en separat fråga (det går ju alltid för en riksdagsledamot att ge bort pengarna till skatteproducenter, eller själv ha varit en och ta dem). Att också delta i arbetet med att få fram lagstiftning som kränker andras rättigheter vore också problematisk, men det borde en riksdagsledamot kunna undvika eller dra ned på takten.

Så, om det stora problemet med att sitta i riksdagen, utifrån ett rättighetsperspektiv, är att man beordrar andra att kränka folks rättigheter, då borde det vara klart vad som gäller för en riksdagsledamot: stifta inte några sådana lagar!

Är det då möjligt att undvika att stifta sådana här lagar som en riksdagsledamot? Ja. Även om det vore så att det fanns en lag som tvingade en riksdagsledamot att rösta som dennes parti vill (och det finns inte en sådan lag såvitt jag vet) så kan denne bara välja att bli åtalad av domstolen.

Alltså, libertarianismen sätter upp gränser för ens beteende. Så länge man inte går över de gränserna har man rätt (om än inte andras eller ens samvetes uppskattning) att göra precis vad man vill. Att sitta i riksdagen innebär inte nödvändigtvis att man kränker någons rättigheter och därför har man all rätt att vara en ledamot där.

Då kommer en annan fråga, vad för saker kan en libertariansk politiker rösta på i ett parlament? Det finns en möjlighet att vissa saker som man röstar på inte kränker andras rättigheter. Vilka kan det då vara?

Jag kan tänka mig två kategorier av röster som en politiker kan göra. Den ena sorten är att förklara vissa privata rättighetskränkande handlingar, som tidigare inte var förklarade som brott, som brott. Som exempel, att rösta för att det inte längre skall vara lagligt att slå barn.

Den andra sortens förslag en politiker kan rösta på är de som minskar statens rättighetskränkande handlingar. Som att legalisera, avkriminalisera eller sänka straffen för statens brott utan offer; att minska utgifterna som staten har; att sänka en skatt; eller att beordra lagens långa arm att inte lägga ned resurser på rättighetskränkande aktiviteter.

Båda sorters handlingar skulle man kunna kalla för pareto-förbättrande frihetsdrag och är en av de rätta vägarna framåt för att nå ett fritt samhälle. Däremot är det kanske inte det mest effektiva, men jag tror att alla vägar som går framåt är bra.[2]

Nu kanske någon undrar, men har någon politiker någonsin gjort detta? Enligt George Charles Roches III:s biografi om Frederic Bastiat så skall han aldrig ha röstat mot friheten:

Bastiat never voted with blocs. Thus, he voted sometimes with the Left and sometimes with the Right. In fact, the one consistent feature of Bastiat's voting record was that he always voted with the minority. In every sense, Bastiat was indeed the man alone, standing against the tide of socialism and against the corrupt and demagogic politics of his times. Principle was proving a lonely pinnacle, but the man from Mugron pursued his ideas with a deep concern for their truth, not their popularity.

- Frederic Bastiat: A Man Alone, s. 111

Enligt det här citatet så skall Bastiat aldrig fått igenom en enda motion. Däremot är det många politiker som såg upp till honom och fick igenom en hel del lättnader av tullar och importförbud efter hans död. Det var alltså via hans skrivande som han påverkade politiken. Att "bara" påverka vad andra tror är rätt och fel samt vad som stämmer och vad som är falskt, är också något som alla libertarianska politiker kan göra. Det går då både att sprida idéer som riksdagsledamot men också att bjuda in respekterade talare för att påpeka statens tvång och problem.

Målet, i slutändan, är ju dock att förändra staten och för att göra det inifrån behövs det nog fler än en libertarian eller starkt frihetslutande individ i riksdagen. Ett större antal personer, som har lika stor integritet som Bastiat, skulle kunna montera ned staten. Vilket vore rätt.

[1] Det finns dock vissa undantag som många libertarianer håller med om. Som att det är okej att bryta sig in i någons hus ifall man gott vilse ute i skogen och behöver mat eller en telefon för att kunna klara sig. De här undantagen har olika teoretiker försökt lösa genom att förfina teorin om absoluta rättigheter så att de täcker även de här fallen, men det ser inte ut som om de lyckats. Jag utgår istället ifrån att rättigheter inte är  det utan att de är kontextuella absoluta. Jag ser det som att de individuella rättigheterna är en första approximation på vad som är rätt att göra. Vid vissa speciella fall finns det andra värderingar som väger tyngre och därför har man rätt att göra det. Dessa fall uppstår dock inte i något parlamentariskt arbete, men jag tänkte ändå det var passande att nämna det.

[2] Jag tror även att det finns en till sorts politik som är tillåtet att satsa på, nämligen väldigt bra kohandel i den politiska sfären, som följer ifrån min generella syn på moral och frihet. Men jag har inte någon genomarbetad teori om när det är rimligt, så jag väntar med att föra fram den.

How to Advance Liberty

"There are three major levels of leadership:
1. Nothing is required of an individual except that they not lend any support or encouragement to a single ideological or philosophical wrong.

2. Require that the individual know the subject and be able to communicate it effectively.

3. That the individual achieve that degree of excellence which will cause other persons to seek his or her tutorship."

 Det intressanta börjar vid 12:42.

Borde vi diskutera endgamet?

Det finns vissa som menar att vi - frihetsvänner - lägger ned alldeles för mycket tid på att komma fram till den perfekta ideologin. Vi borde satsa på att övertyga fler om 95% frihet istället för att lägga samman de sista pusselbitarna för att kunna se hur den mest fulländade bilden av frihet och mänsklig blomstring ser ut.

Överlag rätt vettigt, men det finns ett rationellt skäl till att vilja veta exakt vad frihetsfilosofin kommer att innebära för en i framtiden. Och det är enkelt, det är för att kunna göra en rationell kalkyl om filosofin är värdig en eller inte. Om vi alla i politiken vore rationella vore det glasklart att den filosofi som säger klart och tydligt hur lagarna är, och därmed hur ens välfärd lär påverkas, i framtiden, är bättre filosofin som är tyst om det.

Utifrån det här perspektivet, måste jag sent erkänna, har Stefan Molyneaux rätt på ett plan. Den stat som inte kan beskriva hur de med stor sannolikhet kommer att lyckas sköta sin politik väl i framtiden erbjuder inte någon bra deal till sina undersåtar. Liksom, varför vilja ha en viss politisk filosofi som du inte vet vad den kommer att göra med dig i framtiden? Och, än mer uppenbart, varför vilja ha en politik som aktivt förstör för dig både idag och i framtiden, och vars politiska ledare inte ger en vink om att de vill ändra politik? (Knarkare borde vara vår tids revolutionärer.)

Det här argumentet, att vi tjänar på att kunna jämföra med vad som erbjuds i framtiden, gäller inte bara på ett rent logiskt plan, utan gäller nog i synnerhet för människor. Många är idag nämligen rätt usla på att verkligen komma fram till vad som kommer att ske med dem ifall den andra sidan vinner i det politiska valet. Då hittar man på skräckhistorier om vad som händer när ens fiender vinner - som att alla blir tvungna att arbeta tolv timmar om dygnet i en liberal värld, enligt visst vänsterfolk - för att få folk på den egna sidan att inte våga byta sida. Det förhindrar folk från att byta sida, för att de då skulle bli sedda som förrädare.

Det finns alltså säkert en massa gruppdynamik och psykologiska bekymmer från våra hjärnor som gör att folk överskattar skadan som sker vid politiska förändringar. (Fast ibland underskattar folk den också - få sa emot kommunismen tillräckligt hårt.) Hur hjälper det då oss att börja diskutera de här frågorna öppet? Jo, för då hanteras frågan i rätt forum, i det vetenskapliga forumet där man endast böjer sig för bevis och där det finns ett lite starkare socialt stigma mot att anta att något stämmer enbart för att så många andra redan antar det.

Alltså, att diskutera slutspelet av ens ideologi är rätt bra, för att andra skall kunna se vart den skulle ta en och samhället. Det gäller även för en själv; ifall ideologin inte tar en i rätt riktning då är den inget att ha.

Sedan behöver man självklart inte ha koll på 99,99% av hur väl ideologin fungerar i alla lägen. Man behöver, i vissa lägen, inte ha koll på mer än 95%, om det är så att alla andra alternativ ändå är rätt kassa, och de sista procenten inte lär ha alltför många överraskningar. Där är fördelen med att ha en logisk ideologi byggd på frivillighet, den är förutsägbar och ifall en strikt tolkning av den inte passar, finns det många sätt att ändra lite på den för att den verkligen skall bli den bästa ideologin möjligt.

Hur uppnår vi frihet egentligen?

Min uppfattning är att det viktiga är att bli en god person, omtyckt och antingen införstådd i frihetens filosofi eller jättebra på det man gör. Sedan följer allt automatiskt efter det. Vi har alla olika intressen och om man gör sig till en expert på sitt område, då kommer folk att uppskatta en för det och även börja ta hänsyn till ens värderingar. Om man istället är en expert på frihet och kan föra fram den på ett övertygande sätt kommer folk också att ta större hänsyn till alla som vill ha frihet än vad de gör idag.

Den här personliga ansatsen tar inte upp något om behovet av strukturer, organisationer och strategier. Här tror jag att den frihetliga rörelsen skulle gå framåt bäst om alla satsar på sin egen grej. Frihetsrörelsen får sin styrka i att vi är oorganiserade, på ett plan, men vinner nog väldigt mycket på om alla som ropar på frihet såg sig tillhöra samma grupp, vilket var fallet när den klassiskt liberala vågen drog igenom på 1800-talet. Men, vad att göra? Jo, antingen engagerar man sig i en specifik frihetsfråga (som drogfrågan, övervakningsfrågan, migrationsfrågan bland andra), jobbar för en organisation med en tydlig strategi för att uppnå frihet (Liberala partiet och Ofuss), skriv på en större sida för generella frihetliga idéer (Svenska Mises Institutet och Frihetssmedjan), starta en blogg eller bara skriv på andra sidor och forum. Det finns ingen brist på något att göra, och det viktigaste att komma ihåg här, i vår tid, är att göra något som gör fler människor vänligt inställda till att låta människor vara fria. (D.v.s. värv så många som möjligt till frihetsrörelsen!)

Det finns nog bara en sak till som är av otroligt stor vikt, på ett övergripande plan. Och det är att se till att folk verkligen förstår ekonomi, det är verkligen den viktigaste kunskapsfrågan på alla sätt och vis. Jag tror att de allra flesta har en grundläggande sympati för de flesta människor, eller vill signalera det åtminstone, och om folk bara kunde förstå att deras egna preferenser inte alls ligger i linje med hur samhället fungerar - att de hyllar symboler efter deras uttalade syfte och inte deras faktiska mål eller hur de fungerar som process - då har vi alla vunnit otroligt mycket. F.A. Hayek var inne på det här spåret i The Fatal Conceit, att våra medvetanden inte är anpassade för den politiska miljön vi befinner oss i, och jag tror att mycket av politiken går att ses som ett hopplöst försök för folk att spela ett galet spel, enligt regler man inte förstår, för ett mål som man vid eftertanke nog inte heller tycker är det bästa.

Det här är, som sagt, en något personlig ansats och den är kanske inte nödvändig. Med tiden kommer den teknologiska utvecklingen nog se till att så att kostnaden för seasteading blir överkomligt att alla libertarianer drar ut till havet. Det kanske också blir otroligt billigt att köpa skydd som skyddar en från staten, att försvar blir tusenfalt billigare än anfall, så att de inte skulle kunna göra något om man bröt mot deras lagar. Andra teknologiska utvecklingar kanske skapar bättre förutsättningar för en ideologisk revolution. Den här teknologiskt och ekonomiskt drivna utvecklingen är dock inte helt säker, så det kan vara värt att satsa på den personliga också.

Ifall du läser detta, tycker är frihet är bra och vill satsa på en frihetlig bana men inte vet vad du skall göra (ifall du läser bloggen för att få råd), hör av dig till någon av de frihetliga organisationerna. Alla söker skribenter! Eller ta och skriv en bokrecension/genomgång av något känt libertarianskt verk. Eller skriv en sammanfattning av vad forskningen har att säga om någon fråga.

Kolla även in kapitel elva i Leonard Reads Elements of Libertarian Leadership, Hans-Hermann Hoppes föreläsning "Strategy: Secession, Privatization, and the Prospects of Liberty" samt Stefan Molyneauxs och Luce Besseys The Story of Our Unenslavement för några andra perspektiv i frågan.

En tanke om testamente och arv

Den traditionella libertarianska ståndpunkten om arvsrätt är att den inte finns; ingen individ har rätt till någon annans egendom bara för att man är besläktad eller gift med personen. Istället är det testamentet som vanligtvis är grunden för ett frihetligt perspektiv på vad man kan få göra med en död persons ägodelar. Jag har kommit på ett argument för varför en sorts testamente även bör gälla när inget sådant är skrivet, och det resonemanget har även en intressant konsekvenser i andra frågor.

Min tanke här är följande:

Det är rimligt att när en människa dör, så bör den personens ägodelar användas för att föra vidare eller uppnå den livsgärning eller mål som individen strävade efter.

Jag fick den här tanken i en debatt om abort, som är lite för krånglig att ta upp här, så jag diskuterar bara det här påståendet. Varför är det rimligt? Jo, för att testamenten är rimliga. Dessa är i sin tur rimliga för att frihet är rimligt, och fria personer får lov att göra vad de vill med sin egendom när de dör. Det är en viss skillnad i att man ger bort saker efter att man dött, men det är rent praktiskt ingen större skillnad mellan (1) att skapa en stiftelse som förvaltar alla ens pengar och ägodelar medan man lever och har order att ge bort pengarna på ett speciellt sätt när en viss person (en själv) dör, och (2) att skapa en stiftelse som får alla ens pengar och ägodelar efter att man dött och delar ut dessa enligt ett speciellt mönster. Rent praktiskt finns det inga problem med att ha det ena eller andra i ett libertarianskt samhälle, så även om det finns överstigande filosofiska problem går dessa att komma över rent praktiskt.

Så, fria individer har rätt att disponera sin egendom efter sitt behag efter att de dör. Default-läget för dödsbon är att de skall hanteras efter ett testamentes önskemål. Men, säg att det inte finns ett testamente? Det är här det borde vara lämpligt att hantera ägodelarna efter vad man tror skulle varit den dödes önskemål, om denne haft tid att uttrycka den. Rent kulturellt skulle idén även varit normen - ett testamente är just att föra vidare en persons önskemål efter döden. Det är vad folk skulle ha förväntat sig är vad man borde göra. Det leder till att man får göra en kvalificerad gissning om den dödes önskemål och försöka föra dessa vidare.

Men, vad händer ifall man inte kan komma med någon specifik gissning alls om vad den döde hade önskat att man gjorde med dennes ägor? Vem får pengarna då? Jo, rimligtvis borde pengarna gå till de som personen troligtvis värderat högst av alla. Vilket man av evolutionärpsykologiska, intuitiva och kulturella anledningar har goda skäl att tro är just de i ens familj.

Ankdammen: Lite om landägande

I det här avsnittet av Ankdammen diskuterar vi frågan om när man kan få äganderätt till land. Vi går igenom två olika huvudteorier till landägande; att alla människor äger all mark gemensamt eller att världens mark är oägd. Den libertarianska positionen, i modern tid, bygger på den senare uppfattningen, men vi presenterar en lite annorlunda version än den. Denna version kommer från forumet Flashback, så vi benämner teorin med det namnet.

Länkar till programmet:

• Murray Rothbard om homesteading 
• Wikipedia om homesteading
• Flashback - Liberalism och anarkokapitalism
• Att äga en skog (L&A)

Ledsen att vi är så sega med uppdateringar, det har varit lite struligt. Men vi skall försöka få upp takten något mer än en podcast varannan månad. :-)

The Decline and Triumph of Classical Liberalism

Stephen Davies beskriver den klassiska liberalismens uppgång och fall, från slutet av 1700-talet till början av 1900-talet. Han börjar med nedgången i första föreläsningen och diskuterar hur liberalismen blev en verklig folkrörelse under början av 1800-talet. Som rörelse var liberalismen inriktad på flera olika frågor, men de flesta i frågorna kände att det fanns en enande ideologi bakom varje förslag. Det är två verkligt intressanta föreläsningar! Upplägget är väldigt bra, då det har ett positivt slut.

Annars, en väldigt bra serie om klassisk liberalism och dess historiska rötter är Ralph Raicos History: The Struggle for Liberty. Raico tar upp några av dessa teman i sin bok Classical Liberalism and the Austrian School och i artiklarna han har skrivit på mises.org.

Kommunikationsproblem inom politik

Anyone who says that they're great at communicating but 'people are bad at listening' is confused about how communication works.

- Randall Munroe

I don't want to believe it.

- 5,4 miljoner träffar på google

 Att kommunicera är svårt ibland. Det skulle kanske inte vara så svårt om man hade väldigt gott om tid för att ge uttryck för hela ens världsbild, varav den specifika idén man vill förmedla bara är en liten del av. Men, när man pratar så har man inte så lång tid på sig, så man kortar ned språket lite, gör det mer sammanfattat, för att försöka få fram sin poäng. Men, när man kortar ned ens idé finns det en uppenbar risk att det man säger inte ger en tillräckligt bra bild av vad man vill säga. Alltså, brist på tid gör att man kan kommunicera slarvigt; orden man använder beskriver inte det man vill säga helt och hållet.

Detta problem gäller mycket mer inom politik än i hemmet, arbetsplatsen eller med vänner. Och det finns nog fler anledningar till att vi har svårare att kommunicera om politiska frågor. Den främsta jag kan tänka mig är problematiken som kommer av in- och utgrupper. Inom en grupp är det relativt lätt att göra sig förstådd - "Jag tycker att vi, som rörelse, borde göra X, Y, Z för att omvända fler personer till vårt synsätt" - men mellan två grupper finns det iaf två problem som man, som kommunikatör, måste övervinna. 

Den första är att folket i den andra gruppen har en annan världsbild än den man själv, och de i sin egen grupp, har. Inte sällan har de båda grupperna utsett folket i den andre gruppen som en fullständig eller partiell fiende; (kd) ser (m) som en mindre partiell fiende än (v). Poängen är inte att alla politiska rörelser är fiender med varandra (skenet bedrar ofta när det gäller sådant), utan att alla politiska rörelser, hur nära de än må vara med varandra, har en annorlunda världsbild som sin närmste allierade. Och, till viss del är denna antagonistisk, förutom i något fall (som verkar vara osannolikt) där de båda grupperna tjänar att tillsammans föra fram en tes när de har olika åsikter. Det verkar dock vara undantaget, vilket innebär att i vanliga fall ser folket inom sin grupp som marginellt bättre än folket i andra gruppen. Man gillar sig själv bäst, helt enkelt.

Att diskutera, utan att kunna lägga upp hela sin teori på en gång, med folk som har en annan bild på hur politiken fungerar och som dessutom inte uppskattar ens världsbild fullt ut, är, kortfattat, besvärligt. Men, det är värre än så! För, och det här är det andra problemet med in- och utgrupper, folket i den ena gruppen vill ha rätt och att de andra har fel!

Varför tror jag att den här viljan finns? En hel del är förutfattade meningar jag fått från att ha snackat politik i tio år. Jag tänker mig, likt Bryan Caplan och många andra, att folk gillar den världsbild de har och att det är jobbigt att behöva erkänna för sig själv att den är fel. Det är en obehaglig känsla, helt enkelt. Citatet ovan antyder om att det dessutom är någorlunda accepterat i engelsk och amerikansk kultur att uttrycka en vilja om att få behålla sina idéer. Såvitt jag märkt finns det en liknande måttlig acceptans i Sverige i vissa områden. Det finns också en vilja att passa in i gruppen, och hålla med om dess ideal, vilket vi människor kan göra utan att idealen behöver vara sanna eller inte. Men vi accepterar dem, för att känna tillhörighet. Att hålla med om gruppens ideal signalerar att vi vill att det skall gå bra för det gemensamma.

Detta gör kommunikation väldigt besvärligt. För, det gäller inte bara att förstå den andra sidans världsbild, och tala det språket, utan också att övertyga dem om något de helst av allt inte vill bli övertygade om. Det är inte som att övertyga någon, som inte bryr sig ifall det man diskuterar stämmer eller inte.

Här tänker jag mig att vi ankor och minkar har ett speciellt problem. Överlag känner väldigt få till libertarianismen, och ännu färre sympatiserar med den, i dagens politiska miljö. Där råder värdeord som "välfärd" och "gemenskap", vilka folk inte så lätt vill ge upp (när folk pratar om "allas rättigheter" och jag påpekar att det är nationalism får jag ytterst sällan något svar). Jag tror dock att lösningen är att sluta spela på den nationella politiska arenan, varpå man kan försöka få folk att se det hela ur ett helt annat perspektiv. Lösningen är, inte oväntat för vana läsare säkerligen, secession.

Varför är det då så bra? Jo, just eftersom det är en politik som inte förändrar dagens samhälle i stort går det lättare att föra fram att "vi" vill leva annorlunda än "dem", och att vårt förslag bygger på vetenskap. Även här behöver man, såklart, förbättra retoriken så att folk verkligen kan vilja försöka hålla med om att det är en bra idé att inte vara så säker på sin egen världsbild.

Nåja, vad jag ville lägga fram i det här inlägget var att kommunikation är svårt inom politik. Detta beror på tidsbrist, skillnader i världsbild, fullständigt eller partiell ovilja att acceptera andras argument samt ovilja att ändra sin världsbild. (Allt detta gäller, givetvis, både för en libertarian som diskuterar med en etatist, som för en pragmatist som diskuterar med en utopist. För egen del har jag mina spärrar, min mentala sköld med vilken jag inte lyssnar på vissa argument med stort allvar, men jag försöker planera för det.) Det verkar som att kommunikation för secession är lättare att genomföra än för att man skall ändra folks politik överallt.

Slutligen, en gissning om vad som hjälper när man kommunicerar. Och det är att vara så noggrann som möjligt med att beskriva vad man själv tror och varför man tror på det. Att inte sikta på andra mål än att övertyga den man pratar/skriver med om den idén man vill lägga fram. Att sikta på andra mål samtidigt (såvida de inte är en del av idén) gör att mottagaren måste hålla koll på två saker, vilket nog gör kommunikationen svårare. Dessutom, om man vill häva sig eller bara visa sitt intellekt lär det märkas. Vi är, till viss del, ekonomiska och rationella varelser (om än mindre sällan när det gäller den rationella delen, som nog är en vana), och det räcker med att en i en grupp är tillräckligt uppmärksam för att märka att någon inte enbart är ute efter att övertyga, för att alla andra skall märka det också. Så, slutligen, kom ihåg dess ord från Eliezer Yudkowsky:

The import of an act lies not in what that act resembles on the surface, Mr. Potter, but in the states of mind which make that act more or less probable.

- Professor Quirinus Quirrell

Den skillnad man kan göra politiskt

Om man undersöker hur väl världsekonomin fungerar, tillväxtpotentialen som finns i relativt fria samhällen, de teknologiska möjligheter som ligger ganska nära i tiden, ökningen och tillgängligheten av kunskap och hur mycket enklare det blir att samordna projekt så verkar två saker vara väldigt troliga.

Det första är att det mänskliga samhället kommer att bli mycket rikare och att inom ett halvsekel kommer i princip alla samhällen att ha minst den välfärd som finns i det svenska samhället idag. Förhoppningsvis kommer det att gå ännu snabbare. Alltså, välfärd är inget statiskt och hur rika och fattiga olika samhällen är idag är inget som är bestämt för evigt. Kina må ha varit det fattigaste samhället i världen (åtminstone ett av de värsta) under början av 1960-talet, men under de senaste 10 åren har deras välstånd mer än dubblats.

Ett argument mot att det här skulle kunna ske är att jordens resurser håller på att ta slut. Det här påståendet kan nog bara tas på allvar för att man hört det upprepas så många gånger. När man betänker att människan bara skrapat på den allra översta ytan på jorden för att få fram resurser så ser man att det argumentet är ihåligt. Ett viktigare motargument är det att de energikällor vi använder oss av skulle kunna ta slut inom kort. Men detta stämmer inte heller. För just idag finns teknologin för att låta kärnkraftverken fungera i, kanske några miljarder år. Från Wikipedia:

A breeder reactor is a nuclear reactor capable of generating more fissile material than it consumes[1] because its neutron economy is high enough to breed fissile from fertile material like uranium-238 or thorium-232. Breeders were at first considered superior because of their superior fuel economy compared to light water reactors. Interest in breeders reduced after the 1960s as more uranium reserves were found, and new methods of uranium enrichment reduced fuel costs.

Breeder reactors could in principle extract almost all of the energy contained in uranium or thorium, decreasing fuel requirements by nearly two orders of magnitude compared to traditional once-through light water reactors, which extract less than 1% of the energy. This could greatly damp concern about fuel supply or energy used in mining. In fact, with seawater uranium extraction, there is enough fuel for breeder reactors to satisfy our energy needs for as long as the current relationship between the sun and Earth persists, about 5 billion years (thus making nuclear energy as sustainable in fuel availability terms as solar or wind renewable energy)

Det senare är dock omtvistat. Just nu används inte dessa reaktorer så mycket för att de inte är lika ekonomiskt snåla som vanliga reaktorer (trots att de är mer effektiva i användningen av bränslet). Och även om dessa reaktorer inte skulle börja användas, så lär man i dagens högskolor ut att nästkommande generation kärnkraftverk skall kunna använda thorium så att vi har energi i kanske 100 000 år till, vilket jag hörde från Niclas.

Och om vi bara har energi kan människan göra vad som helst. Möjligtvis även förstå kroppen så väl, så att vi kan byta ut de föråldrade celler vi har med nya fräscha stamceller, så att vi håller oss friska och slipper den fruktansvärda sjukdomen som kallas för åldrande. Eller använda genmanipulation för att få bort cancer. Ingressen från de här två artiklarna ger en extra försmak över vad dagens vetenskap tror vi kan göra i framtiden:

Researchers from The University of Nottingham have demonstrated how a species of flatworm overcomes the ageing process to be potentially immortal. The discovery, published in the Proceedings of the National Academy of Sciences, may shed light on the possibilities of alleviating ageing and age-related characteristics in human cells.

In a perfect world, we could eat to our heart's content without sacrificing our health and good looks, and now it appears that maybe we can. Mice with an extra dose of a known anti-cancer gene lose weight even as their appetites grow. Not only that, but according to the report in the March issue of the Cell Press journal Cell Metabolism, the animals also live longer, and that isn't just because they aren't getting cancer, either.

Även om vi inte når det stadiet kommer världens samlade produktionsförmåga bli fenomenal så att man bara behöver arbeta några timmar om året.

Den här utvecklingen sker idag, och kommer nog att fortsätta även om vi inte kan få leva i helt fria samhällen innan dess, eller vilket favoritsamhälle du helst skulle vilja leva i. Vilket får mig till den andra saken som verkar trolig att det inträffar. Och det är just att vi kommer att kunna välja fritt hur vi vill leva våra liv i framtiden, med ytterst få begränsningar utöver de basala att inte kränka folks rättigheter. De främsta begränsningarna som kommer finnas i framtiden kommer vara säkerhetsaspekter ifall vi blir odödliga; de som gillar att riskera sina liv för skojs skull kommer nog inte få sin rättighet att göra det respekterad om deras vänner väl inser att de kanske försvinner för evigt, och att de då i samma evighet kommer att veta om att deras vänner inte är där.

Men om vi bortser från dessa mindre inskränkningar kommer framtiden att vara mycket mer frihetlig än idag. Ju rikare vi blir desto lägre kommer kostnaden för att seasteada vara. Och ju bättre kommunikationsteknologin blir, desto fler kan nås av det praktiskt liberala budskapet. Och med det följer även möjligheten för oss libertarianer att gå samman och verkligen göra något för att skapa ett fritt samhälle.

Om detta nu stämmer, att världen blir rikare och att det inte finns några praktiska hinder för oss, eller våra barnbarn, att leva i överflöd hela livet, och att vi även kommer slippa det statliga oket någon gång då, samt att hela den här processen pågår för fullt nu, vad kan man som enskild individ göra i politiken? Alltså, om vi närmar oss en väldigt strålande framtid och att de nuvarande politiska bekymren inte kommer finnas då, vad har man i politiken att göra? Saker och ting kommer att lösa sig, utan att man behöver göra något, så vad finns det då att göra?

Några, som verkar ha kommit fram till en liknande uppfattning, har bestämt sig för att se till så att den här lysande framtiden inte förstörs av att någon bygger en osnäll AI eller att mänskligheten drabbas av någon annan global katastrof.

För egen del tror jag att vi libertarianer borde propagera och arbeta politiskt för främst en sak: att se till att den politiska revolutionen kommer tidigare snarare än senare. Skulle vi kunna genomföra den nu skulle vi göra oss själva och resten av världen (speciellt de fattiga) en gigantisk tjänst. Att genomföra det nu är inte möjligt, men ponera att det kan ske inom några år. Även om det inte kan ske om några år, kanske den libertarianska influensen i världens samhällen ser till att det sker några år innan det annars skulle skett, och att vi närmar oss välfärdens singularitet en dag närmre. Det skulle, då, bli nära oändligt viktigt att vi gör något idag.

Ankdammen: Olika perspektiv på abort

I dagens avsnitt av Ankdammen diskuterar jag och Niclas abortfrågan. Vi tar upp vad olika kända libertarianer har för syn på den och kritiserar såväl Ayn Rands, Murray Rothbards och Ron Pauls perspektiv. Vi presenterar dock inte en heltäckande lösning på frågan, utan försöker bara ge några generella idéer om hur man kan resonera om den. Se även Niclas inlägg i frågan.

To Serve and Protect - Hur ser libertarianismen på brott och straff?

I det här kapitlet av TSAP för Benson fram sin egen normativa ståndpunkt om vad som är rätt och fel när det gäller upprätthållandet av lagar. Hur skall man bestraffa brottslingar, vilka rättigheter har brottsoffret? Det är den typen av frågar som han tacklar med här.

Utgångpsunkten är att säkra frihet, som i den klassiska liberala traditionen, ”being unhindered in the pursuit of one’s own interests, as long as that pursuit does not impinge on someone else’s liberty” (228). Detta innebär att man har rätt att göra vad man vill med sig själv och sin rättmätiga egendom. Skulle man kränka någon annans rättigheter eller, som Benson uttrycker det, medvetet tillfoga någon annan en kostnad (vilket jag inte tycker är ett speciellt specifikt språk), så har man en skuld till denne. Brottsoffret har rätt till upprättelse, att brottslingen måste köpa tillbaka freden denne brutit.

Det finns ingen ursäkt för brott. Det spelar ingen roll ifall brottslingen haft en dålig uppväxt, missbrukar, är fattig eller varit utsatt för någon annan negativ inverkan på hans karaktär. Det är nämligen inte viktigt för offret ifall denne blivit misshandlad av någon som inte kan hantera alkohol, eller någon som saknat en fadersfigur i hemmet. Offret är fortfarande misshandlad, lider, och förtjänar att bli upprättat till samma nivå av välstånd och hälsa som denne åtnjöt innan detta blev förstört av brottslingen. Det individualistiska perspektivet på brottslighet innebär att man måste ta ansvar för sina handlingar, för brottsoffrens skull.

Det fina med det här perspektivet, enligt min åsikt, är att man helt undviker frågan om ”fri vilja” och ”determinism”. För, när fokuset ligger på offret är det intuitivt uppenbart att denna förtjänar kompensation; denne förtjänade inte bli utsatt för ett brott och borde ha rätt att bli i minst lika gott skick som innan brottet skedde. Hur löser man det problemet? Jo, man tvingar den som var främsta orsaken till att de skedde, nämligen brottslingen. Och det innebär inte att man skall sätta brottslingen i fängelse, vilket bara är improduktivt och inte gör offret så mycket bättre (förutom i rent hämndbegär, vilket borde kunna tillfredsställas enklare).

Hur mycket skall brottslingen betala? Det beror på om handlingen var avsedd eller inte. Säg att man råkar stöta till en vas, värd 1 000 kr, när man är besök på ett museum. Rättvisa kräver då att man återställer vasen i dess forna tillstånd, eller annars gör den drabbade hel genom att betala vad de annars skulle ha sålt vasen för, 1 000 kr. Men ifall man avser att förstöra vasen menar Benson att man orsakar mer skada mot vasägaren än om man bara råkar göra det av misstag. Vad Benson försöker komma åt här är att man känner sig kränkt av ett brott på ett sätt som man inte gör av folks misstag.

The criminal invasion of another’s property rights is itself a harm, even if no measurable damages are done. A burglar who breaks into a house by picking a lock (so no measurable property damage is done) and is caught before taking anything still owes the intended victim for violating the sanctity of his or her property rights. A person who attempts murder and fails has still invaded the intended victim’s property rights and should pay damages. (s. 235-236)

I dessa fall skall man som brottsling betala mer än vad marknadsvärdet är för att ha förstört något (låset eller vasen); man skall betala för att ha förstört individens fred.

Detta system lägger väldigt mycket makt i offrets händer, eftersom det är denne som avgör när denne blivit hel igen. Denne kan då agera opportunistiskt och kräva mer av brottslingen än vad som är rimligt. Benson erkänner detta och säger att offret då skulle kränka brottslingens rättigheter! Här ser jag att det helt enkelt är fel på utgångspunkten; det är inte enbart offret som borde bestämma vad som är en rimlig betalning. Möjligtvis borde man utgå från att offret bestämmer gränsen, och att man får ha ett lagråd, jury eller medlare som kan säga till när kompensationskravet gått utöver vad som är rimligt. Detta är också vad Benson förespråkar, och påpekar att många sedvanesystem utgått efter den principen och där det rimliga straffet även blivit formellt accepterat som en bestämd summa.

Ett annat förslag är att man skall ta alla objektiva kostnader som brottslingen orsakar (skadan mot person eller egendom samt kostnaden för att fånga och döma brottslingen, vilka de flesta libertarianer menar är rimligt att kräva) och sedan multiplicera det med chansen att denna typ av brottslingar åker fast. Benson citerar här en viss Lester till försvar av denna princip:

When one imposes a cost on another the full cost to him need not, despite superficial appearances, be merely the damage done by the act itself (including indignity, anxiety, etc.). The full cost must also take account of the likelihood that the criminal might get away with the crime. If a thief steals ten pounds with a one in ten chance of capture, then that is to impose a cost in excess of ten pounds, even neglecting indignity, anxiety, etc., in the sense that it would not pay the average victim to agree beforehand to such a risk unless he were sure of at least one hundred pounds if the thief were caught. So the real imposition, in monetary terms, is probably in excess of one hundred pounds (and the damages for the indignity, etc., has also to be multiplied). (1996: 7) (s. 242)

Det finns ett visst problem med att kräva för mycket av brottslingen, vilket kan uppstå med en sådan här princip vid osannolika brott. Då kan en brottsling bli dömd till att betala så mycket i böter att denne aldrig kommer att kunna betala tillbaka det, vilket innebär att denne då inte har några incitament till att inte utföra några fler brott. Det skulle dock förväntade brottsoffer förstå och på förhand bestämma vad som skulle vara ett rimligt straff för de fallen.

Hur ser då det amerikanska rättsystemet idag på att brottsoffer har rätt till upprättelse (restitution)? Det finns mycket retorik för det, men det anses inte vara en naturlig del av rättvisan.

The American Bar Association’s 1988 “Guidelines Governing Restitution to Victims of Criminal Conduct” states that “it should be remembered that victim restitution is not the primary goal of the criminal process; it is only a desirable and proper component of that process” (quoted in Evers 1994: 14). (s. 246)

The reality of punishment is that there is virtually no hope of collecting restitution if a criminal goes to prison, because most criminals have little wealth; and because of the historical constraints on prison work programs (an issue discussed in chapter 12), prisoners can generate very little income at all to pay restitution (Benson 1990: 337–39). (s. 247)

Vilka förändringar skulle man behöva göra för att föra USA mot ett mer rättvist lagsystem?

Those changes would have to include the development of prison work programs that are capable of generating substantial income, the allocation of sufficient budgets for probation officers to actually investigate claims made by offenders and to actively pursue restitution, and the creation of an incentive structure for corrections and probation officials that induces them to actively pursue restitution. (s. 248-249)

Detta lär inte inträffa nu i USA men det finns vissa ljusglimtar, några småprogram som försöker förmedla mellan offer och brottsoffer samt vissa fängelser där brottslingarna kan tjäna ordentligt med pengar (till skillnad från de vanliga fängelserna). Ett nutida positivt exempel finns dock att se i Japan, som har bevarat de gamla idéerna om att brottslingen är skyldig brottsoffret. Hur fungerar det?

A key feature of Japanese culture that apparently underlies the success of restitution is that there is no acceptable excuse for criminal activity. Criminals are expected to acknowledge their guilt, repent, and seek absolution from their victims, and this is the dominant focus of each stage of the criminal justice process (Haley 1989: 204; Evers 1994: 22). The vast majority of all criminals do admit their responsibility, show repentance, and bargain for forgiveness from their victims. They then ask for mercy from the public-sector criminal authorities, and given admission of guilt, repentance, and a successful bargain with the victim, the punishments imposed by the state tend to be lenient compared with punishment in other modern countries. All of this occurs despite the fact that the accused in Japan have constitutional protections similar to those in the United States. (s. 251)

Brottslingen erkänner sina brott till offret via en medlingsprocess. Samtidigt ger han bort en summa pengar till offret, som sedan skriver ett brev till domaren som tar det i beaktning och dömer brottslingen väldigt lätt; utan ett sådant brev blir straffet väldigt högt. Brottsoffret kan inte kräva en orimlig summa för då kan brottslingen istället förklara läget för domaren och åklagern, och visa sin ånger för dessa istället, som då sänker straffet. Detta förfarande ses som rimligt av både brottsling och offer; båda ser kompensationen och påföljande straff som rimligt.

I många fall behöver konflikten inte ens ta upp i domstol (för små brott) eftersom brottslingen visar sig tillräckligt ångerfull och kompenserar offret. I de andra fallen – där nästan 99,5% av alla åtalade döms – brukar domen bli en kort fängelsevistelse, mindre än ett år.

Det japanska systemet har även många andra fördelar:

In Japan, the clearance rate is very high compared to the U.S. Rate: Evers (1994) cites sample figures that exceed 52 percent, well over twice what they are in the United States. Why? Perhaps because victims, who can anticipate restitution as well as a good deal of influence on the criminal justice process, are much more likely to cooperate with policing. (s. 253)

The number of offenses and the numbers of criminals are substantially lower in every crime category than they are in any other modern, industrialized country in the world. Moreover, among the industrialized countries of the world, only Japan’s crime rates have fallen continuously since World War II (Haley 1989: 204). Finally, there is at least some evidence that recidivism is very low in Japan (Evers 1994: 25). This should not be surprising, since the Japanese system breeds a very different attitude among criminals. (s. 254)

Vad skulle behöva göras för att USA skall kunna gå mot ett sådant system som presenterats i det här kapitlet? Det är temat för de två sista kapitlen i Bensons bok, som också ger ett till svar på varför amerikanska staten idag är oförmögen att lätta på många regleringar och tillåta konkurrens.

Abortion and Liberty

Bloggaren "Ron Paul" länkade nyligen till boken Abortion and Liberty, skriven av politikern Ron Paul, för att folk skulle få bättre förståelse över varför vissa väljer att vara emot abort. Ron Paul verkar rent praktiskt vara för att delstaterna i USA skall bestämma om abort skall vara lagligt eller inte, men filosofiskt anser han att ingen har rätt att kränka mänskligt liv, vilket även gäller en befruktad äggcell. Skälen till detta lägger han fram i den lilla skriften Abortion and Liberty som jag tänkte gå igenom här.

Varför är då Ron Paul en motståndare till abort? Eller, för att vända på frågan, varför anser han att det är fel att döda små foster inuti sin moders mage? Pauls argument är att alla människor har rätt till sitt liv, och då det är ett vetenskapligt, rationellt och uppenbart faktum att livet börjar vid befruktningen, så innebär det en rättighetskränkningen att döda ett ofött barn.

Varför har alla människor rätt till sitt liv då? Det ger inte Paul något direkt argument för utan tar det mest för givet att det är uppenbart att alla människor borde få vara fria. I hans argumentation så har alla människor lika stort värde till liv, men han missar att man kan se frågan utifrån ett annat perspektiv än detta. Han menar då att ifall någon säger att det är okej att ta ett [Mänskligt liv] för anledning A, så måste det vara lika okej att göra det i en annan kontext.

The first time I heard that medical technology would permit intrauterine diagnosis of mental retardation and physical deformities, I thought that this ability could be a blessing, for it would prevent hardship for the family and for the individual by the practice of selective abortion.

Now I’m convinced that aborting a less than perfect child because he is less than perfect may be even worse than aborting a normal fetus. When abortion is done for this reason it justifies the taking of less than perfect life after birth or, for that matter, at any time for any reason. (s. 22)

Så, om jag visste att en zygot kommer utvecklas till en retarderad individ och anser mig ha rätt att döda denna cell, då måste jag även anse det vara berättigat att döda vilken idiot som helst. Men, som sagt, Paul missar att man kan värdera människor av en annan anledning än att de är just människor och lever. Man kan värdera oss för att vi kan känna lycka och lidande (som utilitaristerna gör) och man kan värdera oss för att vi är medvetna, intelligenta och förnuftiga varelser. Utifrån båda dessa perspektiv verkar inte zygoten ha ett värde i sig själv, förutom i att det har en potential att bli en kännande eller förnuftig varelse. Samma potential finns även i obefruktade ägg och spermier i två skilda kroppar (som kommer mötas), och i ett mer utvecklat embryo; det är en fråga om gradskillnad. Och eftersom jag (och vissa andra) gör en skillnad i värderingen av vad som är, och vad som kan bli, är det helt rimligt för oss att säga att människor som zygoter inte är lika värdefulla som fullvuxna. Det moraliska resonemanget man har för den ena behöver inte gälla för den andra. (Var med i en debatt om detta på Flashback nyligen.)

Det argumentet tar Paul inte alls upp i denna skrift. Istället fortsätter han på det här temat om att allt [Mänskligt liv] har lika mycket rätt till liv, och utvecklar det. För, säger han, om vi inte kan försvara alla människors rätt till liv, då kan vi inte försvara någons rätt till liv. Och det kommer i sin tur leda till värre rättighetskränkningar överlag och till ett sämre samhälle.

If anyone thinks it through, the decision must be made to protect life from conception or allow abortion up to the moment before birth. Arguing for the latter provides the moral brief for infanticide. And if this is accepted, the whole argument for natural rights and individual liberty will be destroyed. (s. 24)

If we cannot achieve a clear-cut protection of all human life, in-utero as well as extra-utero, all life and liberty will be undefendable and the disintegration of our free society will accelerate. (s. 35)

Two persons conceiving new life are responsible for that life. If this responsibility is eliminated by causing the death of the innocent bystander, the concept of responsibility is destroyed. Abortion and the killing of newborns cannot qualify as victimless crimes. The unwritten commitment to the life conceived occurs at the time of conception. If we don’t accept this proposition, the basis for personal responsibility for all acts, the key to a free society, is destroyed. (s. 36-37)

Det här är verkligen inte ett övertygande argument för min del. Jag känner mig inte mer benägen att stötta en välfärdsstat för att jag inte ser mänskliga zygoter ha rätt till liv. (Detta innebär inte att jag säger att alla foster inte har det! Jag attackerar en position här, jag för inte fram min egen.)

Så, Ron Paul lägger inte fram något heltäckande argument för att abort alltid är fel, men han lägger däremot fram många bra motargument mot vissa argument för abort som använts i USA. En av de bra saker som Paul tar fram är den godtyckliga skillnaden som vissa gör mellan bebisar som är utanför sin mors mage och de som är innanför. Här håller jag med honom fullständigt. Att det skulle finnas en skillnad i beroende, livsduglighet eller dylikt är bara nonsens; en nyfödd bebis har rimligen lika stor chans att överleva på egen hand som ett 28 veckor gammalt foster. Att det finns en skillnad på att det handlar om kvinnans kropp är också orimligt, som Paul påpekar:

If the life of the fetus may be destroyed while within the body, there is no consistent argument against the same mother destroying that same life the minute or the week after birth in it is in the mother’s home. Whether the baby is four centimeters below the skin or lying in a crib within the home, the right should be the same according to this argument, for both the body and the home are the property of the mother. (s. 18)

Paul tar upp många fler argument i skriften, som överlag är väl värd att läsa. Om något ger den verkligen en bättre förståelse över varför vissa är emot abort. Den tar också upp en del omständigheter som borde väcka viss avsmak över hur frågan skötts i USA, om än inte ge argument åt ena eller andra hållet. Två exempel:

When large numbers of abortions were first performed in New York, the complaints came not from the political philosophers who demanded consistency and equal protection under the law for prostitutes and homosexuals, but from the garbage collectors. Those who serviced the hospitals refused to pick up the fetuses discarded following abortions. To whom shall we turn for our leadership? In this case, the philosophers of the street. The value of human life was obvious to those who had to dispose of it. (s. 10)

If an abortion is attempted and fails, the mother, for the infant after birth, can sue the doctor for “malpractice.” The crime: failure to kill the baby. The OB-GYN News recently reported how attorneys now can earn over a million dollars per year on suits like this “Cases involving...failed abortion have led to automatic settlements.” (s. 17)

Överlag var alltså Ron Pauls lilla text inte övertygande filosofiskt om mänskliga rättigheter, men väl om att frågan borde tänkas på mer av alla som bryr sig om rätt och fel.

To Serve and Protect

“The United States today delivers law and order in the same socialist manner that the USSR delivered food and shoes—and with comparable results. We can do better. In his provocative yet practical book, To Serve and Protect, Bruce Benson shows how to harness the productive power of competition and choice to deliver police, courts, and sanctions geared to protect individuals and their rights, rather than the prerogatives of the law enforcement bureaucracy. He considers both radical and incremental reforms and chronicles the real-world benefits that have been achieved where they have been implemented. Anyone concerned with crime and justice should study these recommendations carefully.”

—Randy E. Barnett
Professor of Law, Boston University

Författaren till To Serve and Protect, Bruce L. Benson, kom in på det spår som ledde till den här boken genom att forska om det var så att mer vapen ledde till mer brott i ett samhälle. Från vad han kunde se av forskningen till 1980-talet fanns det gott om belägg för att betvivla den här ståndpunkten, och han blev då uppmärksam på hur den privata kontrollen av brottslighet hade ökat i USA den senaste tiden. Tack vare stöd från David Theroux, senare från The Independent Institute, fortsatte Benson att skriva på det här ämnet vilket ledde till boken The Enterprise of Law. Denna bok var fantastisk och var enligt ekonomen Peter Leeson ett av de viktigaste verken som publicerades om privat lag utan stat.

TSAP kan ses som en uppföljare på ett tema som Benson undersökte i TEOL, hur långt privatiseringen av rättvisa skett i USA, och hur mycket längre det kan gå. Benson argumenterade kraftfullt i TEOL för att ett samhälle utan en stat skulle vara bättre än ett med en, och i den här boken leverar han en större inblick i privata instituter för att bekämpa brottslighet, och hur dessa leverar ett bättre resultat än staten. Som Benson formulerar det kommer hans anarkokapitalistiska position fram då, i alla områden han studerat, så kan, har eller fungerar privata lösningar bättre än statliga.

Själv blev jag inte fullt övertygad om anarkokapitalismen förrän jag hade läst TEOL. Det som övertygade mig var de många exemplen på privat säkerhet och rättvisa; de anarkistiska idéerna om att ha ett rättsväsende utan ett monopol visade sig inte vara några påhittade fiktioner, utan är ett system som troligtvis kommer till naturligt. Det hjälpte också att jag fick en ordentlig förståelse av hur staten fungerade, då Benson presenterade public choice-perspektivet på hur lagar kom till och upprätthölls i den amerikanska staten.

TEOL och TSAP är väldigt lika varandra. Men den senare glänser när det gäller rena fakta och statistiska jämförelser över statlig och privat polisväsende. Eftersom det här är (eller borde vara) en väldigt viktig fråga för många som inte är bekanta med det anarkokapitalistiska perspektivet, tänkte jag ta och gå igenom boken här på bloggen. Jag hoppas att det kommer bli så intressant att du som läser kanske går in på Bensons hemsida och kollar in vad mer han skrivit om, eller ta och köp någon av hans böcker! Det är inte de enklaste böckerna, men har du tålamodet är det väl värt besväret.

Här är de inlägg där jag går igenom boken:

• Inledning
• Rättstjänster på entreprenad
• Hur säkert är det att utföra brott i USA?
• Vidden av den moderna privata brottsbekämpningen i USA
• Privat rättvisa i USA:s historia
• Fördelarna med privatisering
• Marknadsmisslyckanden?
• Det anglosaxiska lagsystemets utveckling
• Hur ser libertarianismen på brott och straff?
• Steg mot ett libertarianskt rättsväsende I
• Steg mot ett libertarianskt rättsväsende II
• Annat intressant från boken
• Fyra recensioner

Så, har den här boken (eller min genomgång av den) gjort dig mindre eller mer övertygad om anarkokapitalismens fördelar?