Absoluta rättigheter och signalering

Jag har argumenterat emot absoluta rättigheter och för kontextuella rättigheter på den här bloggen. Det är min position när jag funderar på alla möjliga hypotetiska tankeexempel, där jag vid vissa lägen skulle se det som moraliskt okej att kränka någons rättigheter (och att andra skulle kunna göra så mot mig), som då i förlängning borde göra att man borde stå för andra principer än de rent deduktiva libertarianska rättigheterna som inte har någon direkt koppling till mer basala moraliska principer. Rent praktiskt skulle dock de rena rättigheterna av libertarianism vara perfekta.

Men, i vilket fall. Här tänkte jag inte kritisera absoluta rättigheter, utan istället gissa mig till varför man står för det även i UFO-fall.

En enkel förklaring, och som därmed lär vara rätt till stor del, har att göra med att man inte gärna byter bort så bra principer som universellt självägande och fredlig handel mot antingen ingenting alls eller objektivism, utilitarism eller dylikt. Om man har förkastat objektivism och utilitarism på en liknande grund är de ju inte mer lockande, och att överge principer är kanske inte så lockande. (Men det skulle nog vara en bra träning, för att pröva på hur det känns att se på världen utifrån andra perspektiv.)

En annan förklaring skulle kunna vara att vi libertarianer som förnekat att det någonsin skulle vara rättfärdigat att kränka andras rättigheter, vill signalera till alla andra libertarianer att vi inte kommer att svika rörelsen. Nu kan jag inte lägga för stor vikt på den här förklaringen för jag har bara pratat med kanske en eller två libertarianer som uttryckligen sagt att, om de var i Bruce Willis position i Armageddon, så skulle de inte sprängt meteoren, därigenom dödat en människa, och räddat planeten.

Men, jag tror att den här förklaringen är rätt så bra. För, den passar in med så många andra saker. Som, den förklarar varför så otroligt många människor tror på A, men gör B, går runt och hatar folk för att de upplevs som att de inte gör A, samverkar med massa människor som inte gör A, och är helt blinda för det hela. (Jag tänker på de flesta vänstermänniskor och borgare som säger sig vara internationalister och nästan alla utilitarister. Därmed inte sagt att de inte kan vara solidariska på en viss nivå, men absolut inte med något allmänt eller universellt intresse.) För de flesta handlar det bara om att visa sig uppskatta något socialt värde, som andra uppfattar det. Så mycket i politik är bara symboliskt. Som Niccolo Machiavelli tog upp för femhundra år sedan:

For the great majority of mankind are satisfied with appearances as though they were realities…and are often more influenced by things that seem than by those that are.

Jag tror att det här är ett ordentligt problem. Och sättet att lösa det på är genom att uppmärksamma var folk sysslar med signalering, istället för att predika det de tror på eller verkligen göra bra saker.

From Mutual Aid to the Welfare State - Signalering för pålitlighet

Signalering – att lägga ned resurser på att göra något, vars avsikt bakom det går att förstås av andra och därmed ger dem en bild av hur man är som person – är ett väldigt viktigt koncept. Jag tror – efter Robin Hanson samt lite efter Adam Smith och Bryan Caplan –  att det är en väldigt viktig del av dagens politiska spel. Att folk basunerar sin lojalitet till socialliberalismen eller konservatismen (eller, för den delen, libertarianismen), gör de delvis för att signalera sin förmåga att samarbeta eller grupptillhörighet. Det innebär inte att politik enbart handlar om signalering och att man inte rationellt kan tycka att något är bra eller dåligt (utan att det bara är en kalkylering för vad man skall signalera). Utan det säger bara att en del av politik handlar om signalering.

Mitt perspektiv ovan är något kritiskt till signalering, då jag tycker den orsakar väldigt starka känslor och förhindrar rationellt tänkande. Men, signalering är inte negativt i alla omständigheter, givetvis. I grund och botten handlar det ju om att ge ut information till andra och om man då ger ut sådan information som en bieffekt av annat agerande som i grund och botten är positivt, är det ju bara positivt. Det ser faktiskt ut att vara pareto-positivt.

Vad har det här med mutual aid att göra då? Jo, detta system verkar ju i grunden ha varit positivt och de som gick med i det visade sig att vara ansvariga mot sig själva och även att de såg det fördelaktiga i att hitta en struktur för att hjälpa varandra, samtidigt som man hjälper en själv. Som jag visade förut hjälpte folk i mutual aid-sällskapen till att hindra folk från att ta alltför stora risker samt att sprida ett moraliskt och ekonomiskt beteende. Detta måste nog räknas som rätt sociala aktiviteter, och att då klättra i graderna för organisationerna som sysslar med detta borde då visa att man är en socialt ansvarstagande person. Mutual aid-sällskapen hjälpte alltså till att sprida information om folks trovärdighet! Som David Beito förklarar:

In certain respects the successful climb up the degree ladder was the antebellum equivalent of building a good credit rating. With each new degree a member achieved greater influence in the organization and expanded his network of trust. s. 11

Det här upptäcktes även av den tyska sociologen Max Weber när han var på besök i USA 1904. Då beskrev han hur medlemskap i ett sällskap var som att ha blivit en ackrediterad gentleman, godkänd av sina medmänniskor som en duglig individ.

[Max Weber:] And hence the adage in the buttonhole meant 'I am a gentleman patented after investigation and probation and guaranteed by my membership.' … One could observe that business opportunities were often decisively influenced by such legitimation. (s. 59)

Jag skulle gissa att när den här marknaden för signalering minskade i storlek blev det viktigare att kunna signalera på annat sätt, som genom sin utbildning.

Nylander och Schmidt om EU

FP:s arbete för att få mer människor intresserade i och entusiastiska för EU är något obehagligt att ta del av. Först för att det finns så många problem med EU (vilket jag och Niclas kommer diskutera i nästa avsnitt av Ankdammen) och sedan för att argumenten är så ihåliga och oförsvarliga. Det blir vid vissa tillfällen rent oförståeligt varför de propagerar för EU, och den enda förklaring jag kan se är att de vill signalera någon sorts vilja att tänka globalt som de uppskattar. Det senaste exemplet på ihåligt (och dåligt) argumenterande för EU står riksdagsledamoten Christer Nylander och EU-parlamentariken Olle Schmidt för. I SvD tycker de till om att EU allt borde bli större, och jag känner mig manad att gå igenom deras resonemang för att visa på felen.

De börjar med att visa upp sina dåliga historiekunskaper eller sin likgiltighet för om faktan passar deras argument eller inte.

EU-federation nödvändigt steg mot framtiden
Det har knappast undgått någon att Europa genomgår en av de värsta kriserna sedan andra världskriget.

Så, menar då Nylander och Schmidt att dagens kris då är att jämställa med de andra kriserna som skett i Europa sedan 1945? Att de är på samma nivå? Om så kan man fråga sig hur de kan anse att dagens kris går att jämföra med svälten i Sovjet år 1947, där kanske 1-1,5 miljoner människor dog; Turkiets invasion av Cypern år 1974, där runt 80% av invånarna i norra Cypern blev utvisade från sin hemort; eller med något annat av de 30-tal konflikter som skett i Europa sedan andra världskriget? (Nästan alla konflikter är dock inte i närheten av att vara jämförbara med det som hände i Sovjet.) Här kanske de vill säga att euro-krisen (vilken de inte ens nämner!) påverkar alla länder medan konflikten mellan Spanien och ETA bara berör folket som bor i det området. Det är ett rimligt argument för många av de små konflikterna wikipedia-artiklarna nämner, men inte för de stora. Alla konflikter som ledde till att en stat tillhörde Sovjet leder till många och stora efterdyningar för alla länder i Europa, exempelvis.

Det här är nog bara en floskel, även för Nylander och Schmitt, så det kanske inte är värt att dra upp den. Men man kan, som sagt, fråga sig hur de kan se dagens kris som jämförbar med andra kriser i Europa. Kanske är det så att herrarna bara har dålig koll på historien. Eller är det så att den här krisen först och främst är en kris för en organisation som de ser som sin, och därför är det en av de värsta kriserna. Nog om det, vad är de har för argument för att vi behöver en starkare EU-stat?

Ingen kan väl tro att Sverige skulle klara sig bättre utan det skydd och inflytande vi har idag genom EU – eller tro att vi skulle klara handeln, exportnäringen, eller miljömålen utan gränsöverskridande samarbete? Sanningen är att EU är en nödvändighet för varje enskilt medlemsland i Europa – såväl för Grekland som för Sverige. (...) Men – alternativet [till en politisk union] är isolering och utanförskap.

De båda politikerna bemödar sig inte om att argumentera för att det inte finns något alternativ till EU för den som gillar frihandel och fri rörlighet. Det bara accepteras som givet. Men så som de har lagt fram argumentet nu är det inget annat än en falsk dikotomi; det finns andra alternativ än EU och isolering. Ett alternativ är vad svenska staten hade innan den gick med i den europeiska tullunionen i början av 90-talet, samt att ta bort alla tullar till resten av världen. Det skulle inneburit att det fortfarande funnits tullar mellan Sverige och de europeiska länderna, men samtidigt hade handeln flyttats om så att svenskarna handlat mer med resten av världen. Skulle det lett till mer problem än vad som är fallet av att vara med i EU? Det vet jag inte, men det är uppenbart att frågan inte är så enkel som dessa politiker vill påskina.

Men när Nylander och Schmitt antyder att alla medlemsländer behöver EU så är det helt klart felaktigt. För, vad som gör det eventuellt viktigt att vara med i EU är för att alla andra är med i EU, och därmed har möjlighet att stänga ute en från handeln genom tullar och kvoter. EU får kanske lite av sin makt genom att kontrollera tullsatserna för en så stor ekonomi. Men om varje land satte sin egen tullsats skulle nog tullarna sänkas med tiden. Detta för att om A och B har ett avtal om tullar på 5%, medan B och C har tullar på 5% samt att C och A har tullar på 10%, kommer handeln mellan A och C tendera att avta och istället gå via C. Det finns förstås politiska effekter man måste ta hänsyn till, men bara marknadens logik leder till en minsta gemensam tullsats, skulle jag gissa. Alltså, även utan EU finns det goda chanser att ha låga tullar mellan länderna i Europa och man kan även få lägre tullar till resten av världen.

Vad var de andra argumenten för ett starkare EU?

Krisen har också haft andra effekter. Medlemsstaterna har i brådskan och som svar på den akuta krisen fattat flera beslut i hemliga möten med minimal insyn. Dessa steg var kanske nödvändiga och korrekta, men nu måste de granskas och processen kontrolleras. Dessutom måste vi fundera på hur vårt EU ska se ut i framtiden för att nästa kris ska kunna lösas utan beslut över medborgarnas huvuden. Européerna måste återfå förtroendet för EU och dess förmåga att ge svar på de stora globala frågorna. För oss är det därför svårt att nå en annan slutsats än att EU på längre sikt måste utvecklas mot en federation.

Alltså, vi måste ge mer makt till EU för att...politiska beslut...inte skall tas...bortom var folk kan påverka det?!

Här kan det vara värt att diskutera lite om det ack så viktiga av att Sverige sitter med i EU så att "vi" kan påverka politikens riktning. Det här argumentet är verkligen löjligt. För, procentuellt så har "vi" svenskar bara 2,9% av rösterna i Europeiska rådet (som utser kommissionen bl.a.) och 2,4% av rösterna i EU-parlamentet. Vilket mäktigt inflytande! Hur skulle vi klara oss om inte vi fick rösta och få vår vilja igenom på EU-nivån?

Fanns det några andra argument för mer makt för EU? Inte vad jag kunde se. Här är lite annat mindre klokt från artikeln:

Visst känner vi till farhågorna med en politisk union. Detta är inte en förändring vi vill se imorgon, eller ens i övermorgon. Det handlar om en långsiktig utveckling där varje steg noggrant ska övervägas och diskuteras öppet och tillsammans med Europas medborgare. Ibland kanske ett steg måste tas tillbaka, ibland kanske utvecklingen tar ett snabbt skutt framåt. Varje steg måste vara väl förankrat i demokratisk legitimitet.

Jojo, och Lisabon-fördraget var inte alls detsamma som EU-konstitutionen som blev nedröstat av två medlemsstater. Och den enda befolkningen som tilläts uttrycka sin vilja om Lisabon-fördraget ville inte ha det först. Efter att de fick några koncessioner gick de med på det. Alltså, självaste utvecklingen av hur EU skall fungera får inte folket rösta om, och Nylander och Schmitt tror att de kan säga att demokratin skall fungera i EU, utan att ta hänsyn till hur uselt det fungerar?! Har de ens hört talas om det demokratiska underskottet? En klassiker på temat:

Vidare ser de både politikerna att det finns problem med dagens EU:

Det behövs också en tydligare struktur för vilka frågor som beslutas var. Därtill behöver beslutsprocessen bli mer genomskinlig. De politikområden som ska beslutas på gemensam federal EU-nivå måste kunna följas av såväl den enskilde medborgaren som av media för att demokratin ska kunna fungera tillfredsställande. Offentlighetsprincipen bör gälla hela EU och fler möten bör hållas inför helt öppna dörrar. Medias granskning av EU måste bli bättre och redaktionerna borde sända ut fler, inte färre brysselkorrespondenter. Vi som jobbar direkt med EU:s beslutsprocesser måste bli ännu bättre på att berätta vad som händer och vad besluten innebär för våra väljare.

Om dessa är problem som behöver rättas till kan man omvänt säga att i dagens EU är besluten tagna för långt bort från medborgarens möjlighet att granska det och offentlighetsprincipen fungerar inte tillräckligt bra och för många beslut tas bakom öppna dörrar.

Dessa är allvarliga problem. En politisk kropp som inte får sina instruktioner från väljarna får den annorstädes, förslagsvis av sina egna arbetare som då säljer ut maktens kraft till högstbjudande. Som till mediaföretagen. Men, kommer Nylander och Schmitt med något förslag på hur läget kan förbättras? Nej. De saknar säkert ingen plan för detta, men de presenterar inte den här planen i artikeln. Alltså, innan de diskuterar planen för hur EU kan fungera bättre så börjar de med att diskutera hur EU borde få mera makt. Ordningen på diskussionen borde vara tvärtom.

Hur var det då med signaleringen som jag tror de sysslar med? Min gissning att något sådant spelar in kommer ifrån hur de jämför sig själva med andra.

Krisen är långt ifrån enbart ekonomisk, utan också social och politisk. I dess spår tar populistiska krafter plats och påstår att om vi har en aktiv europapolitik måste vi ge bort vår nationella politik. De säger att man måste välja – antingen kan man jobba lokalt, eller nationellt, eller gränsöverskridande, men inte både och. Inget kunde vara mer felaktigt.

I dag är det enbart partierna på ytterkanterna i svensk politik som fortfarande talar om utträde ur EU. Vänsterns arbetarprotektionism och Sverigedemokraternas nationalistiska isolationism är inga realistiska alternativ.

Alltså, (fp) står för en välinformerad, realistisk och europeisk politik. Detta är väl även förknippat med fred och frihet för många andra, så vad det handlar om är att EU blivit symbolen för detta och då gäller det att stå för den. Oavsett om man kan veta om den verkligen leder till de mål man innerst inne vill ha eller inte.

Signalering inom politik: minimilöner

Det finns ett antal argument för att införa minimilöner, men här tänkte jag inte bemöta de argumenten eller ta upp vad den sortens politik ger för konsekvenser. Här tänkte jag ta upp, vad som verkar vara ett motiv för vissa förespråkare av politiken. Detta motiv är att vilja signalera till andra att man bryr sig om de fattiga - vilket inte behöver innebära att man faktiskt gör något bra för dem.

Vilka är det då som uttryckt en sådan inställning till politiken? Jo, nationalekonomer. Men låt mig vara lite mer exakt. I oktober 2006 gick 659 ekonomer ut och sa att minimilönen i USA borde höjas, då det, enligt dem, skulle hjälpa fattiga låginkomsttagare utan att få några negativa effekter som kritikerna pekar på. Daniel Klein och Steward Dompe frågade dessa ekonomer varför de intog den här ställningen. 95 personer svarade och det är några av dessa som verkar ha visat att de använder politiken för att kunna signalera till andra om hur mycket de bryr sig om de fattiga.

Varför tror jag detta då? Jo, i artikeln som Klein och Dompe skrev ställde de följande frågor:

Q4: Regardless of how you responded to the previous questions, please indicate your view of the following statement: An increase in the federal minimum wage to $7.25 would generate net benefits for workers and the overall economy through its effects on broad socio-political mechanisms, such as those involving the character of the polity.

Q5: If you agreed with the previous statement (in Q4), kindly tell us how you think about those socio-political mechanisms (a few words, or, you are welcome to elaborate and to cite recommended sources).

För den första frågan svarade 74 individer att de höll med om påståendet, medan 7 svarade att de inte gjorde det - resten lät antingen bli att svara eller gav kvalificerade svar. För nästa fråga fick de in 66 svar, varav de publicerade 22 som de menade var representativa. Av dessa fanns det fyra svar som ganska direkt antyder om att författarna var för politiken delvis av signaleringskäl:

Alan Blinder: I would not put large weight on this, but I think that to some extent attitudes and mores matter. Regardless of Pareto efficiency, we do not allow indentured servitude or child labor. Similarly, a $7.25 minimum wage would state that society deems it wrong to pay less.

Catherine L. Mann: The electorate recognizes the widening distribution of income, especially as evidenced by CEO pay and Wall Street salaries and bonuses. The legislative drive to raise the minimum wage is less about the economic impact, which in fact is likely to be very small, and more as a signal of the electorate's concerns with the growing disparity in economic outcomes.

William Van Lear: Suggests a society committed to fairness and recognizes that power has a role in determining outcomes.

Bernard Wasow: A low cost demonstration of concern for low wage workers that causes little damage. Elicits a buy-in by low wage workers to the polity.

Ett liknande svar kom ifrån en av de främsta signatörerna av uppropet, och det togs med som ett appendix till artikeln:

Ronald G. Ehrenberg: As you know I teach labor economics classes and my text book has a long discussion of the minimum wage. I believe the employment effects of the minimum wage would be small, but I also believe the effects on reducing poverty would be small. A targeted program, such as expanding the earned income tax credit would be a much more effective way of reducing poverty.

Economic analysis provides the tradeoffs. It does not dictate policy decisions. The minimum wage was the first piece of protective labor legislation at the federal level and it is symbolically very important as an indicator of public concern for those down at the bottom of the skill distribution/income distribution. In a world with tax cuts for the wealthy (including me) and indexing of lots of other programs (e.g. social security), I believe it was important to increase the minimum wage for symbolic reasons.

Det verkar mer än tydligt, när jag läser om dessa svar, att dessa ekonomer delvis bryr sig om vilja skicka ut ett budskap, och möjligtvis att då inte i främsta hand faktiskt stå för en politik som hjälper. Det här är dock bara ett motiv, och att ha det säger inte mycket om den bakomliggande frågan om minimilöner är bra eller inte.

Nu kommer frågan, varför kan inte dessa ekonomer stötta en annan politik som gör det bättre för de fattiga? Varför stöttar de en politik som enligt ett fåtal av dem, men ett flertal av alla andra ekonomer, troligtvis har vissa problem för just de fattiga de vill hjälpa? Är det politikens krav som gör det omöjligt att stötta en annan politik, att det är bara minimilöner som är politiskt gångbart där de är? Kanske. Ehrenberg är inte ensam om att en annan politik, om den vore gångbar, vore bättre:

Jennifer Ball: I would NOT support an increase in the minimum wage if our society had a system of income subsidies to bring those living below a decent standard of living up to that decent level. Because our society does not do this, I believe raising the minimum wage is better than doing nothing. I agree raising the minimum wage has some drawbacks, both material and philosophical. Ideally, a rational and fair income subsidy program would exist. If one did, I'd support abolishing the minimum wage.

Så, sammantaget kan man nog säga att idén om signalering ändå kan förklara vissa individers politiska ställningstagande i den här frågan. Troligtvis inte för andra än , såvitt jag kan se, ett fåtal ekonomer, men det är intressant att veta att även dessa låter sig påverkas av dylika överväganden.

Kvalitetsförsäkring på marknaden

Hur kan man veta ifall en produkt eller tjänst som säljs på marknaden är att lita på; att man får vad man förväntar sig, och att man inte blir lurad till att köpa en sämre produkt? Det finns en viss typ av argument för att reglera marknader (som med en konsumentköpslag) som går ut på att försäljare har bättre information än köparna om produkten, och kan därför ge konsumenten ett dåligt avtal. Detta argument om att det finns asymmetrisk information verkar fortfarande gälla bland många jurister i landet. Utan lagar som sägs finnas till för att fixa sådana problem, hur skulle det samhället fungera?

Ponera att vi nu inte har några statliga regleringar som skall försöka ge konsumenterna något skydd från de giriga kapitalisterna, och bara lever under de lagar som följer ifrån individens naturliga rättigheter; hur kan man som konsument veta ifall varorna som finns till försäljning verkligen är att lita på?

Denna fråga besvarar ekonomen Daniel Klein på i artiklarna Efterfrågan och tillgången på garantier och Consumer Protection. Att marknaden producerar garantier, kvalitetsförsäkringar, är inget konstigt, utan är något man borde förvänta sig givet förekomsten av ofullständig information. Efterfrågan på detta visade sig rätt tydligt under kapitalismens tidiga skeden i USA, som Klein skriver:

I slutet av 1800-talet, när massproduktion och olika transportsystem skapade en landsomfattande marknad i USA, var det "ett överflöd av icke-standardiserade paketerade varor ... [och] obekanta försäljnings- och beredningstekniker" som bjöds ut till konsumenterna och gjorde det svårt för dem att bedöma egenskaper som "livsmedlens färskhet eller klädesplaggens slitstyrka". Konsumenthistorikern Normal Silber fortsätter:

För att konsumenterna skulle slippa oroa sig för kvalitet, pålitlighet och trygghet vädjade tillverkare och annonsörer till dem att se till varumärket vid inköpen. National Biscuit, Heinz Soup, Armour Meat, Standard Oil och andra företag satte sitt namn på många skilda produkter. Företagen i fråga menade att de konsumenter som blev nöjda med ett visst varumärke kunde ta för givet att alla andra produkter också skulle hålla måttet. (Silber 1983:3)

Varumärket är bara ett av många sätt som företagare kan visa sig producera bra varor, här genom att lova att all annan produktion håller en viss grundläggande nivå. Det görs också genom återförsäljare, vilka en konsument har återkommande transaktioner med, vilket gör att butiken har direkta incitament till att leverera bra varor (för att inte förlora en direkt kund). Incitament finns också genom kedjebutiker, där en butiks dåliga rykte skulle kunna svärta ned hela kedjans, så moderbolaget har ett incitament att hålla koll på alla underbutiker.

I den senare artikeln - som är en del av The Concise Encyclopedia of Economics - listar Klein några ytterligare sätt som ett företag kan signalera sin kvalitet på, och som får företaget att hålla det löftet:

• Producers demonstrate quality and safety and make the content of promises clear and publicly understood by such means as advertisements, displays, sales assistance, labeling and packaging, and try-out periods.

• Traders restructure the relationship to reserve for the consumer an advantage held until the end of the relationship, by such means as warranties, guarantees, return policies, security deposits, and simply withheld payment.

• Consumers and their agents test and monitor producers and third-party knowers using unannounced inspections, decoys, undercover operatives, investigations, and second opinions.

• The failings of a producer are exposed by rival producers in competitive advertising, product comparisons, and contests.

• By making visible investments that would be profitable only for a high-quality product, producers signal quality by advertising, obtaining accreditations, and making long-term investments in design, facilities, and so on.

Se även Mark Thorntons artikel om Underwriter's Laboratories, ett privat företag som testar elektroniska produkter och kvalitetssäkrar dem för konsumenten. Slutligen finns det även möjlighet på en fri marknad att stämma producenten ifall denne bryter mot kontraktet den ingått med konsumenten.

Det verkar alltså finnas gott om mekanismer för att den som är intresserad av kvalitet skall kunna få det levererat på marknaden. Vad skall man då säga om de olika regleringar som finns idag och som också skall producera denna nyttighet? I bästa fall tar staten bara på sig en uppgift som samhället sköter bra utan dem. I värsta fall kräver staten extra mycket säkerhet ifrån företagen, mer än vad konsumenterna kräver, vilket leder till högre kostnader för konsumenterna i slutändan. (Finns förstås möjligheten att staten är bättre eller sämre på sin uppgift än vad marknaden är, men nu antar jag att den är likvärdig.)

I det senare fallet ser man att det är möjligt för vissa företag att vilja ha den här typen av regleringar, för att de producerar redan produkter av tillräckligt hög standard, medan deras konkurrenter producerar artiklar av sämre kvalitet. Konsumentregleringar kommer i det fallet till, inte av hänsyn till något allmänintresse, utan av hänsyn till vissas särintresse. Det här verkar vara ett vanligt perspektiv bland ekonomer, vilket stöds av följande artikel (som jag hittade efter en snabb sökning på google):

The conventional political economy model of regulation holds that stricter environmental or consumer protection standards are more likely to be enacted if producers can benefit economically (in terms of rents) from the particular regulation. In principle, stricter regulation can yield at least two types of benefits to producers, the expectation of which motivates firms to seek stricter regulation.

Protectionist benefits. Environmental and consumer protection will tend towards greater stringency particularly in areas where regulation can be designed to shield import-competing domestic firms from foreign competition. The assumption here is that producer demand for import-restricting regulation is likely to attract more political support if justified in terms of protecting public health and the environment, rather than in terms of protecting domestic firms. The latter is more difficult to justify and defend because it transfers wealth from domestic consumers to domestic producers.

Domestic economic benefits. ... For example, some large firms may lobby for stricter environmental or consumer regulation that would be too costly for smaller firms to implement, whereas smaller firms within the same industry and the same country oppose such regulation.

Detta visar inte att dagens regleringar kommit till tack vare särintressen, men det visar nog att det vore otillåtligt att på förhand anta att det kommit till för att lösa ett påstått marknadsmisslyckande.

En introduktion till signalering

När en individ visar upp sig inför andra eller gör något speciellt, så att någon av individens egenskap eller dennes agerande i sig, kan ge iväg information, då kan man säga att individen signalerar. Detta begrepp finns både inom evolutionärbiologi - snygga och komplicerade drag (som hos påfågeln) kan vara en signal om att individen inte lätt smittas av virus (se här) - och inom ekonomi - att ha gått igenom en lång och tuff utbildning signalerar till arbetsgivare att man är skärpt och disciplinerad. Uppdelningen är inte så skarp, då Wikipedia tar upp ett antal fall av mänsklig signalering, vilka lika lätt skulle kunna sägas tillhöra det ekonomiska forskningsfältet. Teorin om signalering skulle nog kunna förklara många udda fenomen, speciellt inom politik, varför jag tar upp ämnet här lite kort.

Först och främst: jag kommer enbart att diskutera signalering som en handling. Vi, och alla djur, skickar signaler till vår omgivning bara genom hur vi ser ut, men dessa är inte planerade främst av allt. De signaler jag tänker ta upp är sådana som man planerar att göra, undermedvetet eller medvetet.

Hur fungerar då en signalering? Här kommer ett exempel som ekonomen Robin Hanson använt för att förklara fenomenet:

I det lilla samhälle människan levde i förr, så var just andra människor den viktigaste delen av vår miljö, som man var tvungen att förstå för att kunna överleva. Detta då varje individ var tvungen att veta: vem står på min sida, vilka kan jag lita på? Signalering var ett sätt som vi använde oss av för att visa för andra att vi är lojala samt dugliga.

Man kunde då skicka billiga signaler, som att ge bort gåvor då och då, le eller bara ha ett trevligt samtal. Detta visar att man bryr sig om den man signalerar till, för att ge bort en gåva kräver att man har lite kunskap om vad den andre gillar, och detsamma om att bara prata. Dock är inte dessa nödvändigtvis övertygande, om gåvan är alldeles för billig, om man inte visar sig kunna förstå den andre under ett samtal. Varför? Jo, om signalen är billig skulle ens fiender också utnyttja det, så att det inte går att skilja mellan ärligt menade signaleringar och falska.

För att undvika det här problemet kan man istället skicka dyra signaler, som att gå ut i krig med någon, hjälpa till att bygga en hydda, bjuda in till en fest. Att göra något av detta visar inte bara att man bryr sig om den man hjälper, utan även att man tänkt göra det ett bra tag framöver. Att det är just de dyra signaleringarna som är mest effektiva beror på att om signaleraren inte varit en vän/allierad skulle denne ha dumpat personen, precis innan denne skickat den här signaleringen. Varför slösa stora delar av dina resurser på en fiende?

Men, det finns en ännu starkare signalering än det här! Och det är att inte bara skicka en dyr signal till en vän, utan också att skicka den när denne är sårad och svag. Detta signalerar verkligen att man bryr sig, för det skulle verkligen vara rätt tillfälle att dumpa personen.

Hanson menar även att vi gillar att signalera till andra för att visa vår lojalitet. Det verkar inte helt orimligt att folk som gillade att signalera sin lojalitet till andra också faktiskt tjänade på det (och därmed spred sina gener bättre än andra). Samtidigt måste signaleringen ha kopplats samman till ekonomiska överväganden; vi borde ha utvecklats till att vilja skicka så effektiva signaler som möjligt.

Som en utgångspunkt verkar det rimligt att tro att vår hjärna, ändå borde vara rätt så bra på att upptäcka missvisande signalering. För, vi har alla rätt lika hjärnor, av evolutionära skäl. Och om signalering varit en viktig del av vår hjärnas evolution, då borde evolutionen sett till att skriva in sådant i generna, så att hjärnan naturligt kan lära sig att skilja mellan sanna och falska signaleringar.

Men, väldigt, väldigt konstigt nog verkar vi inte vara så bra på det. Jag håller på att lyssna på Michael Shermers The Believing Brain, och den stora tesen Shermer driver är att vårt medvetna jag är en troende person. Hör vi något, tror vi på det, och försöker bara senare hitta motbevis på det (alternativt rationalisera vår tro). Är det så att det medvetna jaget inte skall behöva bry sig om vad för falska signaleringar folk ger ut, för att det visat sig vara för riskfyllt enligt den långa och hårda evolutionära processen? Det är vad jag skulle gissa.

Men, det var bara ett litet sidospår. Av de signaleringar som Hanson har föreslagit finns så har de alla haft en sak gemensamt: de var riktade till någon individ; de försökte göra det bättre för någon. Väldigt märkligt verkar det ha uppstått en annan sorts signalering bland människor, en som innebär direkt slöseri bara för att skicka en signal. Enligt vissa forskare är religion en sådan signalering, se Wikipedia:

The existence of costly religious rituals such as male circumcision, food and water deprivation, and even consumption of toxic substances (see for example Snake handling) has presented a paradox for evolutionary scientists. In this sense, devout religious belief appears to be a maladaptive trait (Tuzin 1982). Many evolutionary psychologists have proposed that religion arose as a means of increasing and maintaining intragroup cooperation (Steadman and Palmer 2008). Cooperation is the basis of the social organization of humans and leads to altruistic behavior (Bulbulia 2004). Costly signalling helps promote altruistic behavior because expensive signals provide information about an individual’s quality (Zahavi 1975). Irons (2001) proposes that all religions involve costly and elaborate rituals, which are performed publicly, in order to demonstrate loyalty and commitment to other members of the religious group. In this way, group members increase their allegiance to the group by signalling that they are invested in promoting group interests as well as being able to easily identify other members.

Alltså, vår hjärna kan känna igen, och uppskatta, rent slöseri som en signal, ifall det görs tillräckligt tydligt. (Lyssna även på Larry Iannaccones intervju i Econtalk, för en något annorlunda ekonomisk förklaring av religion.) Jag hoppas att hjärnan uppskattar den här signalen mindre än, vad jag skulle kalla, de produktiva signaleringarna. Och det verkar rimligare för hjärnan att värdesätta resursanvändning som faktiskt går till nytta (och är en signalering), än som bara är en signalering.

EDIT: När jag läser om texten märker jag att jag låter lite väl ensidig om gåvor i "religiösa syften". Det är ju uppenbarligen så att inte alla religiösa gåvor man kan ge är till gudar (så att säga), och kristendomen (speciellt, verkar det som, de reformerta rörelserna) har institutionellt satt upp hinder mot mer offer; att gud offrade Jesus skall ha gjort att människan slipper göra det. Man kan ju ge bort gåvor till ens lokala kyrka, som en sorts försäkring för att ens grupp skalla klara sig i framtiden, eller så kan det vara en välgörenhetsgåva. Det var exempelvis vanligt i medeltida Sverige att byborna samlade silver till sin kyrka för att ha som ornament, men dessa kunde smältas för att köpa mat när byn hade bekymmer. (Gustav Eriksson Vasas plundring av kyrkorna och höjning av skatterna gjorde nog den traditionen mindre vanlig i framtiden.)

Jag tror att många politiska utspel och diskussioner om det kommer ifrån de deltagande personernas vilja att signalera till andra. Som i att signalera ens tillhörighet ("vi" svenskar, arbetare, förstående, omtänksamma) och vilka man stöttar eller ens karaktär (visa sig vara nyttig för gruppen, typ). Men om det skall jag ta upp en annan dag.

För att läsa mer om signalering rekommenderar jag Robin Hansons båda intervjuer i Econtalk, och allt han skrivit om det på sin blogg.

Signalering och politik

Enligt signaleringsteorin gör vi människor en hel del för att visa vad för typ av människor vi är. Vissa tar extrema risker - som att köra vårdslöst - för att visa för andra att man är pålitlig i farofyllda situationer, andra lägger ned en massa tid och resurser på att hylla en viss gud för att visa att man följer vissa värderingar (som att man håller ihop med andra). Grunden för teorin är att människor kan ljuga eller skicka signaler som medvetet säger felaktiga saker om en till andra, och för att visa för andra att man verkligen skickar en sann signal bär man en väldigt hög kostnad för att göra detta. Tanken är att endast de som är intresserade av ett långsiktigt samarbete låser sig fast vid något beteende som i sig inte ger någon nytta.

Ett annat exempel, som Robin Hanson använder, är att hjälpa skadade personer. Om man tänker sig livet för homo erectus eller tidiga homo sapiens fanns det säkert tillfällen när någon i gruppen av jägare och samlare blev skadad eller sjuk. Detta ger ett tillfälle för de andra i gruppen att visa för alla andra hur samarbetsvilliga de är genom att ta hand om den sjuke. Signalen man skickar till andra är kort och gott: Du kan alltid lita på att jag skall hjälpa dig, även när du är sjuk. Kostnaden man bär är att undvara mat för sig själv eller arbeta extra hårt för att ha tillräckligt till sig själv och den sjuke. Jämfört med de signalerna som jag tog som exempel ovan är detta en otroligt enkel signal. Till skillnad från att tro på en gud kräver den inte heller att den som skickar signalen ändrar sin världsbild så grovt att man tror på fenomen det inte finns bevis för.

Jag tror att de flesta människor som håller på med politik till stor del försöker signalera sina värderingar, istället för att försöka komma på en bra politik som är tänkt att lösa ett givet problem. Om det stämmer skulle man lätt kunna förklara varför de som är involverade kan lägga ned så mycket möda på en process där ens egen insats troligtvis blir helt negligerbar och varför argumenten som förs fram för olika saker kan vara ytliga, falska eller vars principer är oaccepterbara för en själv. Vad man gör är helt enkelt att signalera att man står bakom vissa värderingar, eller gruppen, genom att bara säga sig stå för alla saker som de andra i gruppen står för.

Om detta stämmer kan det mycket väl vara så att alla som säger högst vidriga saker - som att knarkare förtjänar att frihetsberövas - både anser det, men är i själva verket driven till att säga det av andra anledningar. De som vill låsa in knarkare är alltså i själva verket inte ondskefulla sadister som vill straffa andra människor (som man lätt skulle kunna tro utifrån deras uttalanden), utan goda samhällsvarelser som går med den stora massan i att bekämpa ett av samhällets huvudfiender! På liknande sätt är det med de flestas aversion mot att privatisera sjukvården, då det troligtvis uppfattas av de flesta som att man inte vill hjälpa de sjuka i samhället, vilket de tolkar som att man inte passar in i gruppen, att man inte samarbetar.

Jag gissar att signalering spelar en sådan stor roll - till skillnad från att det bara beror på vanligt grupptryck - eftersom signaleringsteorin verkar bäst förklara att människor kan ha konflikterande åsikter, och samtidigt vara omedveten om vad som försigår i ens huvud. Det kalkylerande som ändå signalering kräver - hur mycket skall jag ta och be till gud idag, hur hårt skall jag anstränga mig för att visa min lojalitet till nationen - är de flesta inte medvetna om. Varför?

I’ve argued that much of our behavior is poorly explained by the reasons we give, and better explained as ways to signal abilities, loyalties, etc. But if so, why do we act so astoundingly ignorant? Why don’t we know about, and explicitly acknowledge, these functions? Yes, it can look bad to brag, or to be consciously strategic about loyalties, and some observers may be usefully fooled by our idealistic stories. But are these really enough to explain our incredible ignorance?

Man the sly rule bender offers a more satisfying explanation: we evolved to overtly and consciously embrace social norms against bragging, dominance, and sub-band coalitions, while covertly and subconsciously signaling our abilities, and loyalties.

....

It looks bad to brag and to be consciously strategic about loyalties not just because those can in general look bad, but because they violate strong forager norms. We signal covertly and unconsciously because our ancestors were strongly punished for overt and conscious signals.

Om det nu stämmer att politik handlar väldigt mycket om signalering, skulle inte det politiska spelet bli så mycket bättre om alla blev medvetna om detta? Hur att bäst övertyga andra om att man spelar ett onödigt signaleringsspel och att några av ens mest kära politiska uppfattningar har man enbart för att signalera något som man, om man uttryckte det konkret, nog ändå är så banalt (som att vilja hjälpa andra) att det var onödigt att inbilla sig att tro att någon skulle vara emot det?

Ledarkulter

Johan Norberg citerar Vilhelm Moberg från hans efterskrift till Därför är jag republikan:

"I folkhemmet Sverige, där medborgarna är suveräna och berömmer sig av en väl genomförd demokrati upphöjes den kungliga familjen över alla andra människor, sättes i en särställning och blir föremål för en rent extatisk uppmärksamhet. Eller ska man kalla det förföljelse?

Hur är detta fenomen möjligt? Hur har det uppstått? Jag kan inte finna någon annan förklaring än att undersåtens primitiva instinkter alltjämt lever kvar hos flertalet svenska medborgare, hur goda demokrater de än tror sig vara. Det mänskliga behovet av att få underordna sig är tydligen outrotligt. ... Det är undersåtens uråldriga instinkter, som framgångsrikt exploateras merkantilt av massmedia..."

Gissningsvis är det inte något behov av att få underordna sig som dyker upp, utan en signalering till att andra att man delar samma värderingar, vill uppnå samma mål och att man är en i laget. Det här problemet dyker dock inte bara upp med monarkier - vilket troligtvis inte var Norbergs avsikt när han postade inlägget - utan finns även med republiker. Se den här intervjun med Matt Welch om presidentkulten i USA:

The Strange World of Robin Hanson

Food isn't about Nutrition
Clothes aren't about Comfort
Bedrooms aren't about Sleep
Marriage isn't about Romance
Talk isn't about Info
Laughter isn't about Jokes
Charity isn't about Helping
Church isn't about God
Art isn't about Insight
Medicine isn't about Health
Consulting isn't about Advice
School isn't about Learning
Research isn't about Progress
Politics isn't about Policy

Ovanstående lista från Overcoming Bias summerar Robin Hansons märkliga, men fantastiska syn på människan och samhället. Jag upptäckte honom via Econtalk, där han blev intervjuad av Russ Roberts om sjukvård. Där gick de igenom några gåtor med sjukvård - varför är sjukvård annorlunda andra varor? varför behandlas läkare annorlunda än andra specialister som hjälper oss att fixa komplexa system (som datortekniker eller bilmekaniker)? varför är folk inte så intresserade av information om hur bra läkare presterar? - och Hanson föreslog att dessa kunde förklaras med signaleringsteori. Han utvecklar sina tankar om denna i en annan intervju.

Signalleringsteorin (som finns inom både evolutionär biologi och ekonomi) går ut på att vi gör väldigt många saker, inte för deras direkta nytta, utan för att vi vill visa för andra vad vi har för ståndpunkter, förmögenhet, status eller kunskap. Tanken är att förr i tiden, när människan levde i jägar- och samlargrupper, så ingick vi i ett ständigt intrigerande inom gruppen för att ta reda på vem man kunde lita på i svåra situationer och vem som var ens fiende. Eftersom det inte alltid var lätt att veta när någon ljög började människan istället att använda signaler för att visa trofasthet och vänskap. Vissa av dessa signaleringsmönster har sedan blivit inetsade i våra hjärnor så vi följer de fortfarande, trots att vi lever i ett modernt samhälle.

Så om man ska se på ovanstående lista utifrån Hansons glasögon, vad blir resultatet? Jo, att även om vi ägnar åt oss välgörenhet, exempelvis, så är det inte i främsta hand för att vi är ute efter att hjälpa någon, utan mer för att vi är intresserade av att visa oss vara givmilda. Vi är fortfarande intresserade av andras välfärd, men mer intresserade av vilka signaler vår välgörenhet skickar.

Jag håller själv inte med Hanson om hela hans lista och jag är tveksam till att ideologi skulle vara driven så mycket av vår vilja att belöna folk med status. Men inställningen han har till frågan delar jag. Det här inlägget är, såklart, inget annat än en signalering till resten av det vida nätet.