politicalWorks - Tipsa om och läs den mest relevanta politiska litteraturen

Idag lanserar jag thebestpoliticalworks.org, en hemsida där du kan berätta för andra vilken politisk litteratur, dokumentär eller föreläsning du tycker bäst förklarar varför ett visst politiskt förslag är bra eller dåligt. Min förhoppning med sidan är att den blir tillräckligt populär så att den högst rankade litteraturen på sidan faktiskt ger den bästa introduktionen till varje politisk ideologi och fråga, så att dess namn gör rätt för sig. Förhoppningsvis kommer sidan att göra det enklare att ta till sig information om olika politiska ideologier.

Jag har haft en tanke om att göra en sådan här sidan sedan jag föreslog på flashback att vi alla borde läsa varandras politiska litteratur. Jag hade med det givetvis en baktanke att få fler att läsa frihetlig litteratur (då jag tror att folk i en politisk jämvikt kommer att stötta frihet), men också för att få reda på vilken litteratur som verkligen är bäst att läsa om andra ideologier.

Sidan hänger lite samman med min introduktion till ett rationellt sätt att skapa (eller välja) en politisk ideologi som bäst passar en själv. När jag skrev den guiden funderade jag på att ta med en sektion på hur någon kan gå till väga för att kunna ta del av den mest relevanta litteraturen innan denne gör sitt val om vilken politik som är bäst. Jag skippade det då, men den här sidan skulle kunna användas för det syftet.

Konsistent politisk argumentation

Att argumentera konsistent innebär att varje argument man för fram har samma tyngd i varje diskussion; att, om man tar för givet att det krävs vissa beviskrav för att en viss sak skall vara rimlig, då måste man acceptera alla andra påståenden som uppfyller det kravet; att, om man accepterar att en viss kunskapsfilosofisk grund inte är tillräcklig för att stötta ett arument, då måste man på samma sätt avfärda alla andra argument som också vilar på den grunden. Att argumentera konsistent innebär att den världsbild som argumentet bygger på måste vara internt konsistent; i den mån och på det sätt som man är skeptisk över andras påståenden, måste ens egen argumentation formas av en konsistent skepticism på alla områden man själv tar upp.

En konsistent argumentationsfilosofi leder en inte nödvändigtvis direkt till att komma fram till sanningen. Att säga "det ligger en kortlek på bordet i ett visst rum; beviset är att Bertil sa det, och enbart för att Bertil sa det" är konsistent med att säga "Jag var inne i rummet för fem minuter sedan och då så jag ingen kortlek på bordet"; man kan helt enkelt ha högre förtroende på Bertils ord än vad man upplevde i det förflutna. Det är dock fullt möjligt att det inte ligger en kortlek på bordet.

En konsistent argumentationsfilosofi leder en dock troligtvis närmre sanningen, om man ständigt uppdaterar ens syn på vilka sorts argument som är giltiga. Fast vägen dit behöver inte vara rak.

(Genom att arumentera på det här sättet kommer ens världsbild, när man uppdaterar den med ny information, och därefter varje gren i hela ens världsbild, nog gå mot att bli så korrekt som möjligt.)

Konsistent politisk argumentation är då nödvändigtvis en del av att argumentera konsistent, så att allt man kan säga om det senare gäller det första. I det här inläget tänkte jag dock gå igenom vad det här systemet sätter för krav på en när man diskuterar politiska frågor, och vad för val man ställs inför om man hela tiden argumenterar konsistent.

Lika rättfärdiganden: Om man anser att motivet X rättfärdigar Y, då måste man, allt annat lika, stå för allt annat som detta motiv rättfärdigar.

Exempel 1-A: "Jag anser att LAS/lagen om skiljeförfarande/förbudet att sälja sprutor är rättfärdigad för att det är lagen."

Påståendet är alltså att en viss lag som finns idag är legitim, för att den är lag. Det här påståendet är internt konsistent; det bryter inte mot några logiska regler. (Dock ger den inte någon anledning till att tro på påståendet; argumentet är cirkulärt.) Men, vad medför det här påståendet för en som vill argumentera konsistent?

Jo, den som säger att lagen rättfärdigar en viss lag är även logiskt bunden till att säga att all lag är rättfärdigad, all lag är moralisk. Detta inkluderar Svea Rikes lag anno 1609 som förbjöd sex utanför äktenskap (tacka statskyrkan för det!) och som bestraffade det med döden, samt förbudet av att äta toppslätskivling från 1997. Med argumentet "lagen säger så" måste båda lagar ses som rätt, för båda har samma rättfärdigande grund. Anser man att grunden är rätt i ena fallet, måste man anse att, allt annat lika, grunden är rätt i andra fallet också.

Detta innebär att man måste hävda att alla lagar är rättfärdigade, men bara för sin speciella tid och miljö; man måste hävda att en lag som utfärdas i ett land är korrekt, men om samma lag utfärdas i ett annat land då är lagen också rättfärdigad, fast bara i det landet och inte i det första. Det tvingar en till att ta dra samma slutsats som många kristna tvingas göra när de vill hålla fast vid att deras guds gärningar alltid varit goda. Nämligen att det gud gjorde (det lagen sa) "var okej för den tiden och den kontexten".

I det läget kommer argumenteraren att ställas inför ett val med åtminstone tre möjligheter. Antingen kommer denne att:

1. försöka tycka om att rättfärdiga alla lagar i alla tillfällen utan att hitta några skäl att göra det; eller
2. försöka göra detta men också genom att försöka hitta några nya argument för att det faktiskt varit bra med det systemet; eller
3. avfärda det tidigare argumentet och ändra på sitt resonemang.

Av dessa alternativ är (1) något slutgiltigt. Har man väl antagit det behöver man inte testa sitt resonemang längre, utan då är man nöjd med resultatet. De andra två ser ut att innebära att ens argumentationsstruktur inte behöver vara i vila; i båda fall tar man på sig en undersökning som man inte behöver bli nöjd med. I ekonomiska termer skulle man kunna säga att (1) är ett jämviktsläge medan (2) och (3) skulle kunna leda till en ny jämviktspunkt, men behöver inte göra det. Annars innebär både (1) och (3) att man avslutar den här diskussionen.

(Jag kan nämna här att jag ser ens argumentation som sitt eget kunskapsnätverk och att man jämt och ständigt behöver uppdatera den för att kunna komma närmre sanningen. Varje nytt argument medför förändringar i den strukturen, men den behöver inte förändra så mycket om den inte är av så stor vikt.)

Dessa tre möjligheter gäller i varje sådant här fall, efter att det blivit tydligt vad konsekvensen av ens resonemang är. För att bara visa strukturen kommer här ett annat exempel på hur ett visst rättfärdigande, allt annat lika, alltid måste användas lika på allt den kan rättfärdiga.

Exempel 1-B: "Jag anser att LAS/lagen om skiljeförfarande/förbudet att sälja sprutor är rättfärdigade för att de är upprätthållna av en demokratisk regering."

Det här argumentet är också internt konsistent och medför likt det övre att man måste acceptera alla andra lagar som uppnår samma rättfärdigandekrav. I det här fallet är kravet att lagen måste vara upprätthållen av en demokratisk stat; alltså måste man säga att allt annat lika så är alla andra lagar i demokratier rättfärdigade. 

Detta leder, likt ovan, till att man behöver acceptera en sorts politisk relativism. LAS finns i Sverige, men det verkar inte finnas någon sådan lag i USA eller Schweiz, båda demokratiska länder. Dessutom fanns den här lagen inte i demokratiska Sverige före 1974. Detsamma gäller förbudet att sälja sprutor, som enbart skall finnas i Sverige. Så, man tvingas säga att lagar och regler är rätt för en viss kultur och tid, men inte för andra - fast bara för de regler som demokratiska stater kommit på. Det leder exempelvis till att man måste acceptera lagarna som stöttade tvångssteriliseringen i Sverige och det generella förbudet i västländer mot att ta emot judar under 1930-talet som rättfärdigade.

Nu har man alltså återigen kommit till ett vägval, och det finns tre alternativ:

1. var nöjd med läget; eller
2. visa att ens position verkligen är rättfärdigad; eller
3. ändra ens argument.

Alltså, antingen försöka övertyga folk om att alla demokratiska lagar är korrekta som princip, eller övertyga folk med nya argument eller överge det tidigare argumentet.

Lika beviskrav: Om man anser det rimligt att tro på X på grund av Y, då blir det, allt annat lika, lika rimligt att tro på allt annat som Y implicerar.

Exempel 2-A: "Jag anser att det är rimligt att tro att LAS/lagen om skiljeförfarande/förbudet att sälja sprutor uppnår deras uppsatta mål för att dessa fanns förr, och det har överlag gått bra för samhället sedan dess."

Det här argumentet är internt konsistent så att det på förhand, utan några bevis i frågan, skulle kunna se ut att vara sann. (Dock är det, likt 1-A, ett felslut.) Men konsekvensen av att ta påståendet för givet är att man tvingas, allt annat lika, att tro att all politik som genomförts i det förflutna uppnådde sitt mål. Det finns enligt det resonemanget goda skäl att tro att den repressiva narkotikapolitiken var lyckad, trots bevis som säger motsatsen. I det fallet måste man då antingen avfärda dessa andra bevis och stå fast vid sin verklighetssyn eller så tar man till sig den nya informationen och omvärderar ens argument.

I det här fallet uppstår en kulturmässigt relativistisk ekonomisk syn, på liknande sätt som en relativistisk politisk syn uppstod ovan. För, det finns många samhällen som har utvecklats med olika lagar; som sagt, LAS finns varken i USA eller i Schweiz men dessa länder har ändå lyckats utvecklas sedan 70-talet. Samma gäller med ett mer vanligt argument som görs i det här sammanhanget - att den svenska modellen skall ha varit lyckosam för att det gått bra för landet sedan 30-talet. Men det har också gått bra för Schweiz och USA som båda inte haft en stor fackrörelse. Relativismen uppstår då dessa lagar uppenbarligen, enligt resonemanget, inte kan fungera lika för olika länder. Det kan inte både vara så att lagen varit nödvändig för utvecklingen, samtidigt som utveckling skett i andra länder där lagen inte funnits. Alltså måste samhällena i dessa tre länder fungera efter olika samhällslagar.

Detta leder också till att man blir tvungen att ta ett val, där det finns åtminstone tre valmöjligheter:

1. Fortsätta tro på det ursprungliga påståendet samt avsluta diskussionen.
2. Fortsätta tro på det ursprungliga påståendet, men lägga fram bevis för att det är rimligt att tro att samhällslagarna fungerar olika i olika länder.
3. Ifrågasätt det ursrprungliga påståendet och uppdatera ens världsbild så att det påståendet inte är troligt.

Låt mig ta upp ett exempel till, sedan får det vara nog.

Exempel 2-B: "Jag anser att det är rimligt att tro att prisökningar över tiden orsakas av att penningmängden blir större, då detta är den rådande åsikten bland de flesta ekonomer, då ekonomer lär veta mest om orsak och verkan i dessa ...ekonomiska frågor."

Det här är också ett internt konsistent påstående och låter rätt så rimligt för de flesta. Men även om det är rimligt undantas man inte från logikens lagar. Genom att säga detta blir man, allt annat lika, också tvungen att erkänna att det är rimligt att tro att frihandel är bra, att organmarknader är bra, att narkotikapolitiken borde gå mot att liberaliseras och att det finns många problem med demokrati. Samt att internetförsäljning bör beskattas. 

Än så länge ser det alltså ut som om hävdaren bara behöver lägga till fler saker att tro på, vilket inte implicerar att det finns något fel med det här argumentet. Men det leder faktiskt till en sorts relativistiskt samhällssätt som ovan. För, det har inte alltid varit en allmän uppfattning bland de flesta ekonomer att pris-inflation orsakas av penning-inflation. Under den keynesianska episoden var det inte allmänt accepterat; Russel Roberts hävdar att Milton Friedmans arbete som avgörande för att få de flesta ekonomer att acceptera den här ståndpunkten. Men innan Keynes var det vanligt att folk accepterade kvantitetsteorin, som uttalandet bygger på, och efteråt gjorde folk det igen.

(Om det bara hade varit en svängning bland ekonomer, då hade det här nog kunnat tas som en del av vetenskapens gång; nya teorier slår ut gamla. Men nu gick det fram och tillbaka, och då borde det bli tveksamt ifall det vissa ekonomer sysslade med under 1900-talet helt och hållet var vetenskap.)

Alltså, uttalandet implicerar att det under olika tidsepoker var rimligt och inte rimligt att tro på kvantitetsteorin, alltså att tro att den bara gällde under vissa tider. Ställt mot det här på förhand uppenbara problemet har uttalaren tre alternativ framför sig, men de behöver jag nog inte räkna upp igen.

Finns det ett mål i slutet?

Om man följer den här strukturen i sin argumentation och aldrig slutar lyssna på ny information, kommer man då nå sanningen i slutändan? Det borde ju inte nödvändigtvis göra det, för strukturen har inte sagt vad som är grunden för epistemologi, vad som skiljer sanning från falskhet.

Jag tror det finns ett argument som talar för att det här sättet leder en rätt. Och det är att sanningen är, till sin natur, konsistent och oföränderlig. Och alla argument som vill vara sanna måste vara konsistenta men också oföränderliga. (Ens egen natur och andra saker i förändring är inte direkt oföränderliga, så varför skulle sanningen vara oföränderlig när det gäller dessa saker? Sanningen är oföränderlig även här, det är bara det att vi fortsätter använda samma ord för skilda saker. Påståendena "Jag är hungrig" och "Jag är mätt" kan båda vara sanna, vilket blir förståeligt när man betänker att det som egentligen sägs är "Jag, klockan 17:23, är hungrig" och "Jag, klockan 17:53, är mätt".) Det finns då ett antal sätt tillgängliga för oss att kunna skilja på sant och falskt, för de som argumenterar konsistent:

• Ifall någon skiftar fundamentala ståndpunkter hela tiden så är det ett bevis för att denne inte närmar sig sanningen. Man borde förvänta sig att den som närmar sig sanningen efter ett tag kommer att se vissa kunskapsmässigt fundamentala frågor (hur får man kunskap, vilka primära saker i politiken är sanna) som givna.
• Den som inte inhämtar ny information lär vara mindre trolig att närma sig sanningen än den som gör det.
• Troligtvis lär också den som inhämtar information som ens meningsmotståndare ser som mest viktig närma sig sanningen mer än den som inte gör det.
• Ännu mer troligt är att den som tar till sig mer grundläggande kunskap som har påverkan över flest områden (epistemologi och teori, d.v.s.) lär närma sig sanningen mer än den som inte gör det.

Detta stämmer överens med min intuition att det är mycket viktigare att ha koll på just ekonomi och filosofi när det gäller politik, än att ha koll på realpolitik. (De som sysslar med det senare kan gräva ned sig i detaljer som det är ganska svårt att hitta någon sanning i. Det är särskilt problematiskt då hela deras ramverk kan vara fel i grunden. Tänk dig en socialdemokrat som anstränger sig enormt för att ta reda på vilken sorts politik som centralbanken bör ha för att maximera möjligheten att samordna dess möjlighet att utföra en expansiv monetär operation med det lilla uttrymme som finns för politiker att komma överens om att en sådan politik är bra och nödvändig. Det är en fråga som debatterades livligt av keynesianer och monetarister, så en vanlig politiker kan gräva ned sig totalt där. Utan att komma fram till ett svar, i en fråga som förutsätter en helt annan politisk ordning än den mest rationella.)

Det här sättet att tänka känns som det jag alltid använt mig av i diskussioner. Ofta har det inte varit att direkt ifrågasätta vad den andra säger utan att lirka runt med vad påståendet denne kom med verkligen innebär. Vilken moral impliceras det att man verkligen stöttar ifall man står för statlig välgörenhet? Nationalism. Vilken epistemologi ser man som rimlig ifall man ser politiker eller det allmänna medvetandet som auktoriteter i ekonomiska frågor? Då är makten auktoritet. Jag skulle gissa att mycket av tankesättet kommer ifrån Ayn Rand, men också ifrån det ekonomiska tänkandet, som i mångt och mycket handlar om att se vad effekten av något är i många led framöver. Numera argumenterar jag dock mer med fakta och långa resonemang, fast det är inte riktigt lika roligt då det inte lika ofta leder till en diskussion. Men jag skall se ifall inte det här sättet går att applicera på fler diskussioner idag, för att gå igenom vad de verkliga konsekvenserna av vissa ideologier egentligen är.

Var stolt över att du kan erkänna misstag

Russel Roberts: In politics, it seems that the cost of admitting a failure must be close to infinite...

Tim Harford: Absolutely. Partly it's down to the voters. One of the really memorable choices in U.S. political history - I'm biased, I was living in Washington, D.C. another time - but John Kerry, George Bush. And I think the defining image of that campaign was that George Bush knew his mind and made decisions, and Kerry was a flip-flopper. And that was how the campaign was decided. Now, Kerry's defenders said "That's not fair: he's not a flip-flopper. He is decisive." Nobody defended Kerry by saying: "Hey, what's wrong with changing your mind?"

Complicated place. Lots of people were in support of the war in Iraq, for example, and later saw it wasn't going well and changed their mind. Oh, well, in retrospect this has been a mistake. Some people always thought it was a good idea, some that it was bad idea. But a lot of perfectly reasonable people changed their minds halfway through. That's an indication of sanity. Yet politically very toxic.

- Econtalk, Harford on Adapt and the Virtues of Failure

Det politiska spelet är delvis ett spel om allianser; vi går med i olika grupper, som partier eller intresseföreningar, för att uppnå ett gemensamt mål. För att få gruppen att fungera bestraffar vi de som förråder gruppens ideal eller försöker komma med en väldigt dålig strategi för att uppnå mål. En ledare för en grupp skall då helst ha en tydlig och fungerande strategi för att uppnå deras verkliga mål.

Detta skulle kunna vara en förklaring till varför folk inte ville argumentera för att John Kerry bytte politisk ståndpunkt. För, det skulle implicera att han antingen inte var förutseende nog att ha insett att Irak-kriget var dåligt eller så var han det, men gick medvetet för att få USA att sträva efter ett dåligt mål. Lägg därtill att många nog är vana vid att låta andra ta beslut och att det är lättare att tro på folk som låter säkra än de som är tveksamma, så verkar Bush vara det givna valet (om man bortser från att frågan handlade om krig, åtminstone). Problemet med en sådan situation är att politik blir svårare att ändra; att misstag tenderar att finnas kvar längre än tills de upptäcks som misstag.

En till förklaring skulle nog vara att varje politisk förändring, oavsett vad den är, skapar relativa vinnare och förlorare. Ibland även absoluta förlorare. Och en ledare som säger A och sedan byter till B måste ju då, om det inte fanns uppenbara skäl för dig också att ändra position, förespråka att du skall få det (relativt) sämre. Och det tolkar en del av din hjärna som att det finns risk att du kanske blir utesluten ur stammen, att du kanske dör; den har en alldeles för pessimistisk syn på vad en politisk förlust kommer att innebära för en.

Roberts bedömning om hur allvarligt det här problemet är, var nog sagt med lite överdrift. Men, från vad jag själv märkt av så är det jäkligt svårt att erkänna att man har haft fel i en politisk fråga, och det i vanliga debatter. Det verkar vara allmänt accepterat att kostnaden för att erkänna att man har fel är ganska hög i dagens värld. Bland engelskaspråkarna, exempelvis, ses erkännandet av misstag som att förlora sin stolthet.

Och det här är helt sinneslöst! Det borde snarare vara tvärtom, att den som erkänner att denne har fel blir belönad för att ha vågat göra det. Det bör så klart fortfarande finnas en kostnad för att ha gjort fel, men inte för att man senare erkänt det. En person som flera gånger gör fel är inte pålitlig, definitivt, men vid varje tillfälle man gör fel är det bättre att erkänna det än att gå runt i fortsatt okunskap.

Vi behöver vända på detta, så att vi, istället för att inte våga erkänna fel, är stolta för att vi kan erkänna misstag. Att man kan ta till sig andras resonemang, jämföra de med sitt eget och, ifall ens egen världsbild inte stämmer med likvärdig info som andra har, lätt kunna ändra på sig. Samt att man därmed inte hindrar att detta sprids som en norm, som när amerikanarna klandrade John Kerry för att ha ändrat åsikt när det kom upp en hel del ny information.

Hur sprider vi detta som en norm då? Jag tror inte att det är bäst att alltid försöka ge någon positivt besked ifall denne ändrat sig från en felaktig inställning. Det är ju, än så länge, pinsamt för många att öppet säga att man har ändrat åsikt, så att bara påminna andra om det i en debatt kan vara negativt. Det gäller även om det ser ut att vara positivt formulerat ("Vad bra att du ändrar dig!") - istället borde det nog vara ("Fan vad lång tid det tog för dig att ändra dig!") för vissa. Det beror väldigt mycket på situationen.

När jag själv började lära mig att kunna erkänna mina misstag för andra så var det på ett forum, Liberal debatt, när jag kom med något felaktigt resonemang och visste om att det inte kunde hålla i längden. Och det var bara bättre att erkänna det snabbare tidigare än senare. Där fick jag dock höra från min motdebattör att det var stort gjort, vilket gjorde mig glad. Jag tror att det var passande då för att vi varit i en rätt hård diskussion om diskussionen vi haft, och jag var kanske den som först viftade vit flagg för att få den helt ärlig. I andra situationer skulle ena sidan dock kunna misstänka att den andre bara vill spela mäktig, som en som verkligen visste att den andre hade fel (istället för att bara ha en liten starkare magkänsla för att det var så). Kanske den här normen kan spridas lite enklare genom att vi också erkänner hur mycket osäkerhet vi verkligen har i våra politiska idéer?

I vilket fall, om du återkommande kan backa ut ifrån en debatt, ta en paus, undersöka ifall argumenten talar emot dig, och sedan välja att erkänna öppet att ditt tidigare resonemang inte stämde, då kan du vara rätt stolt.

Lite extra filosoferande i frågan
Det här principen kan uttryckas som en moralisk princip i enligt med den fundamentala idén att moral är de regler som vi anser att alla borde följa, men också med den lika fundamentala idén att moral har att göra med att uppnå sin egna värden på ett rationellt sätt. Låt mig ge lite mer filosofiska argument för det här, utifrån det andra perspektivet, om du tycker att det är intressant.

Ur ens eget intresse borde det, som regel, vara vettigt att känna till sanningen. Men det är nog ännu viktigare att inte gå runt med en falsk världsbild, för då riskerar man att lägga ned en massa tid på att lösa ett problem på ett sätt som inte fungerar. Det kan säkert finnas undantag, men detta stämmer definitivt som regel. (Om någon argumenterar emot det borde det gå att svara, helt konsistent med argumentets filosofi, att det vore bättre att inte veta om det stämmer. Vilket givetvis inte är ett argument mot motargumentet, men det kräver att den som säger det har en fullständig filosofi som rättfärdigar varför just hen vill veta sanningen, men inte andra.)

Men, om man en gång påstått att, säg, centralplanerade ekonomier är jättebra, varför säga annorlunda till folk? Det finns två skäl. Det ena är att det inte är i ens intresse att det systemet faktiskt sprids, om man inte råkar vara ledaren för gruppen (att vara bland det ledande skiket hjälper inte, se Trotsky) och även då är det inte så trevligt liv för icke-psykopater. Det andra är att man blir tvungen att slösa ned extra mycket energi på att komma ihåg att det här påståendet man säger, är en lögn, och sedan, om man säger det till någon, måste man komma ihåg att skilja på vilka som vet det och vilka som inte vet det.

Men, tänk om sannolikheten för att det sprids är riktigt låg? Kommunism kommer inte att uppstå i något land i väst, bortsett från de fall där det finns på en lokal, frivillig skala - är det då irrationellt att stå för det? Tänk dig att du är ledare för Kommunistiska partiet, du har en massa goda vänner som är med dig i kampen mot förtryck och ni kommer inte att svika varandra i kampen mot fienden, makten och finanseliten. En dag tänker du dock att drömmen som ni alla har i hjärtat - att samhället kan planeras så att alla får vara fria och att pengarna läggs på de viktigaste sakerna - kanske inte kan fungera väl för människor (och skulle inte heller vara bäst för superintelligenta varelser heller).

Alltså, säg att det dyker upp bara en sådan tanke, att du inte har skäl att tro på det du predikar. Tanken kommer att finnas kvar resten av livet. Varför då inte bara ignorera den? Tja, i många fall är det ju rätt lätt att ignorera något, men när det gäller något som ligger en väldigt nära om hjärtat borde det ju stanna kvar, även om det bara är undermedvetet. Det skulle göra att ens bild av andra förändras, att man slutar se dem som medkämpar utan kanske bara som dumma människor som försöker hålla fast vid något beständigt, en grupp som bara signalerar att de står för allmänt goda saker, men som faktiskt inte gör det. Synen på en själv lär då också förändras, och man kan inte längre vara hjälten i sin story.

Det är i alla fall vad jag skulle gissa mig till med min ofullständiga och halvtaskiga förståelse av mänsklig psykologi. Finns det något annat argument för att rationella egoister bör erkänna sina misstag idag?

Tja, man missar ju att vara en positiv del av den rörelse av individer som - även om de också är drivna av primitiva instinkter, som en vilja att gå ihop med andra, bevisa sig ha rätt eller en djup känsla av avsky inför tanken att behöva lyda under folk som varken har rätten, visheten eller kunskapen att styra andra - faktiskt har kommit närmast svaret hur vi bör förhålla oss till varandra, rent politiskt. Alltså hur vi bäst uppnår våra egna mål på bästa möjliga sätt, samtidigt som man koordinerar sig med andra på det sätt som orsakar mest vinst för en själv. Alternativt, hur man gör det samtidigt som man erkänner att de allra flesta i samhället har samma moraliska status som moraliska individer.

(Ja, jag tror definitivt att jag är med i den rörelsen, och jag tror att mer än 50% av befolkningen skulle hålla med om den, om de bara läste på om den.)

Sedan finns det ju alltid scenarion av låg sannolikhet, med extremt hög belöning av att göra det rätta. Som att vi lever i en datorsimulering skapad för att försöka skapa moraliska agenter som inte kommer att ta över världen och förstöra sina skapare. Eller något sådant.

Slutligen, i ett öppet samhälle kommer sanningen att komma fram i slutändan. Så de som inte erkänner sina misstag direkt kommer att få äta upp dem senare.

Alla dessa val

Det går inte att undvika att göra val, att göra en sak istället för en annan. Det går ju inte att göra allt samtidigt. Men, vilka är ens val egentligen? Här tänkte jag ta upp några av de, tror jag, mest grundläggande valen som det inte går att inte ta ställning till. Att välja att inte bry sig om valet är också ett val - och det är nästan alltid ett bra val, då, av alla alternativ som är möjliga, så är enbart en liten minoritet bland de bästa.

Vad är syftet med detta? Jag tänker mig att om man tänker igenom på alla val man kan göra, och försöker skapa system för att göra så bra val som möjligt, då kommer resultatet att bli rätt vettiga moraliska regler. Om man gör det helt rationellt kommer de, av nödvändighet, att bli så bra som möjligt.

Övergripande val

Hur skall jag leva? Hur skall en klara sig, livnära sig, i den här världen?  Vad skall du göra?

Epistemologiska val

Vad skall man tro på? Ens sinnen, ens förnuft? Andras påstådda upplevelser, andras påstådda slutsatser? Vilka andra - vilka som helst eller bara några av en speciell typ? Skall man ha några regler för vilka resonemang som man litar på? Om så, hur ser reglerna ut? Hur väljer man mellan en sorts regler och några andra? Skall du någonsin ändra din världsbild och i sådana fall hur skall det gå tillväga? Skall du aktivt gå ut och leta efter information som kan få dig att ändra din uppfattning eller skall du vänta tills den (förhoppningsvis) kommer till dig?

Val mellan värden

Vilka mål skall du sträva efter? Vad tycker du är mest värdefullt här i livet? Något att vara, något att ha, något att göra? Vad står högst: kunskap, kärlek, vänskap, rikedomar, äventyr, självständighet, gemenskap, familj, trygghet? Om två värden inte är helt harmoniska med varandra, och du måste välja mellan dem, hur mycket är du beredd att ge upp av det ena för att uppnå det andra? I vilken situation är det ena mer värdefullt än det andra? Hur skall du uppnå dina mål?

Politiska val

Vilken gemenskap vill du tillhöra - vilka vill du stå utanför? Vilka vill du lägga ned mer tid på? Vilka former vill du att gemenskapen skall ha? Har du några fiender? Vågra vars agerande du vill ändra? Om du hamnar i en konflikt, hur vill du lösa den? Vad är du beredd att göra för att kunna förändra andras beteende? Vad är du beredd att göra för att förhindra att andra förhindrar ditt beteende? Vill du använda våld vid något tillfälle, och om så, hur mycket är du beredd att använda?

Affärer och handel

Vilka handelsparterns kan du lita på? Skall du investera pengar och i vad? Redan industrialiserade länder, de som håller på att utvecklas eller de som stagnerar? Vilka innebär för höga chansningar? Finns det någon konflikt mellan att ha en stabil ekonomi och att göra massa utgifter för olika mål och hur mycket värderar du det ena framför det andra? Skall du ställa krav på de du gör affärer med, och i sådana fall vad är de kraven?

Umgänge

Skall du leva som en eremit eller umgås med andra? Skall du leta efter en livspartner eller skall du bara ha tillfälliga förhållanden? Skall du leta efter en, eller flera livspartners/tillfälliga förhållanden? Hur skall du bli vänner med andra och med vilka vill du bli vänner, nära vänner, kompisar och bekanta? 

Val om låta andra välja

Skall du själva avgöra vad du skall göra i de val du ställs inför, eller skall du låta andra välja åt dig? Skall du välja åt andra och när skulle du vilja göra det? Hur skall du avgöra om en person är rimlig att fatta sådana beslut åt dig - eller om du är det åt andra? Skall du testa hur bra andra/du är och hur skall du göra en sådan undersökning om andras/din effektivitet?

Det finns en hel del filosofier, livsfilosofier, små pärlor av visdom och beslutsteorier som försöker ge (på olika sätt) generella råd för att man skall kunna göra de här valen så bra som möjligt. Det enda värt att säga i det här inlägget om det är att det aldrig kan vara rationellt att välja att låta någon annan välja om vad det är vettigt att tro på. Det kapar ens beslutsfattande fullständigt.

Workshop om superrationalitet med Ung filosof

Säg att du sitter i ett rum och får ett erbjudande om att vara med i en variant av ett luringlotteri. Så här ser reglerna ut:

• Summan som lottas ut är i utgångsläget $100, men det kan förändras senare.
• För att vara med i lotteriet måste du skriva ned ett heltal på en bit papper. Det måste minst vara en etta, men kan vara så högt som möjligt så länge det är ett förståeligt, naturligt tal. (Man får inte fuska och skriva oändlighet.)
• Det går bra att neka att vara med i lotteriet, eller skriva 0 på lappen. Även om man inte är med i lotteriet, kan det vara en del av ens strategi att skriva en nolla på lappen.
• Lotteriet tar alla tal som deltagarna skrivit ned och plussar samman dem. En deltagares chans att vinna är lika stor som [siffran denne skrev] / [den totala summan av alla siffror]. Så om det var fyra deltagare och deltagarna skrev följande tal:
  

  A: 50
  B: 10
  C: 0
  D: 10

  Då finns det 70 lotter i lotteriet. Deltagarnas chans att vinna i lotteriet är (ungefär):
  

  A: 71,4%
  B: 14,3%
  C: 0%
  D: 14,3%

• Vinstsumman kommer att delas med den totala summan av de siffror som folk skrev in. I fallet ovan kommer vinstsumman att vara $100 / 70 = $1,43.
• Deltagarna får inte kommunicera med varandra på något sätt för att koordinera vad de skriver ned eller skapa några uttalade allianser för att dela på pengarna.

Du vet en bit information innan du skall spela: alla andra deltagare är väldigt rationella individer och är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt. Givet att du själv också vill tjäna så mycket pengar som möjligt, vad är det mest rationella du kan göra?

Igår så hade Ung filosof en workshop där vi spelade det här spelet: jag stod för lotteriet och fyra var med och spelade. Temat för kvällen var superrationalitet och vad som är det rationella att göra i situationer som fångarnas dilemma, återkommande fångarnas dilemma, Newcombs problem och lotteriet ovan. (Jag kommer att diskutera fångarnas dilemma nedan så kolla in länken eller den här videon för att se hur folk resonerar om det här fallet.)

Problemet med alla dessa spel är att om man följer vad spelteoretikernas idé av vad rationalitet innebär så kommer man att förlora. I alla varianter av fångarnas dilemma där man vet om när sista spelet skall spelas kommer man att försöka lura den andra, i Newcombs problem kommer man att ta två lådor och i ett platonia-dilemma kommer man att skicka iväg ett telegram utan att ha gjort någon kalkylering innan dess.

Platonia-dilemmat fungerar såhär: en rik triljardär bjuder in tjugo personer till ett lotteri. För att vara med och tävla skickar man in ett telegram (som han betalar) med ens namn på till honom. Men triljardären betalar endast ut summan ifall bara en person har skickat in ett telegram till honom; om två eller fler skickar in ett telegram ger han inte ut några pengar alls.

Det här dilemmat illustrerar väl vad som är fel med spelteoretikernas logik. Enligt den spelteoretiska bilden av rationalitet så undersöker man vad man skulle gjort beroende på vad andra gör. Om man tror att alla andra låter bli att skicka ett telegram skall man skicka ett själv för då lär man vinna pengarna. Och om man tror att de andra skickar ett telegram kan man lika gärna göra det själv, det kostar inget och man kan ju ha fel. Oavsett vad de andra gör, skicka telegrammet. Den här modellen av rationalitet kallas för den dominanta strategin.

Om man resonerar likadant i de andra problemen kommer man alltså att förlora. Och hur är det rationellt för fem öre? Det verkar det inte vara, och Douglas Hofstadter kom på begreppet superrationalitet för att beskriva vad som är det verkligt rationella att göra i situationen. Vad innebär då superrationalitet? Det går att sammanfatta i tre tankesteg:

1. Först måste man se att i alla spel där man har samma intresse, man får samma belöningar och alla deltagare gör ett rationellt val, så kommer alla att göra samma val, även om de inte kommunicerar med varandra om detta. En person kan inte resonera sig fram till att göra något annorlunda än alla andra, för vad som är rationellt är något som är givet av logikens regler.

Detta innebär att i varianten av luring-lotteriet ovan, i fångarnas dilemma och i platonia-dilemmat kommer alla rationella individer att göra samma sak. Om det är fångarnas dilemma (där man kan tjalla eller vara tyst) så kommer alla rationella individer antingen att tjalla eller så kommer de att vara tysta.

2. Eftersom alla kommer att göra samma val borde varje deltagare göra det val som, när alla andra också gör det valet, leder till att denne får det bättre. I fångarnas dilemma innebär det att en värld där båda samarbetar är bättre än en värld där båda tjallar på varandra, så är det mest rationella att samarbeta.

Steg två kan se lite konstigt ut, för det verkar bygga på att ens eget val kommer att direkt påverka vad de(n) andra i spelet gör. Men så är inte fallet, utan det säger istället att alla andra kommer att komma fram till samma slutsats som du gör, för att de följer samma logik. Som Hofstadter uttryckte det:

[T]he argument Whatever I do, so will everyone else do is simply a statement of faith that reasoning is universal, at least among rational thinkers, not an endorsement of any mystical kind of causality.

Ungefär det här gick vi alltså igenom igår, fast det var större fokus på att kolla på varför den spelteoretiska strategin suger. Hur gick det då med lotteriet?

Jo! Deltagarna - Arngrim, Carl-Johan, Christoffer och Fredrik - skrev dessa siffror:

Arngrim: 0
Carl-Johan: 11
Christoffer: 1
Fredrik: 1

Vilket alltså gav en vinst på $8. Carl-Johan, Christoffer och Fredrik drog sedan lott om vem som vann pengarna, och Carl-Johan vann pengarna genom lottning.

Men, vad är då den superrationella lösningen på det här problemet? Det går ju inte att bara antingen samarbeta eller inte, som i fångarnas dilemma. Och det går inte att bara antingen skriva "1" eller inte. Det gäller att följa en viss strategi. Vilken är den?

Börja med att identifiera det allra bästa målet för dig i lotteriet. Det är att vinna $100. Hur skall du gå tillväga för att vinna de pengarna? Skriv 1.

Men, om du skriver 1 då kommer ju alla andra också ha gjort detta och det är ju inget bra, för då kan du maximalt vinna $25. Ta det här som en grund, dock, att alla lägger in varsin etta. Ens förväntade belöning ser då ut såhär: 25% * $25.

Vad finns det för alternativ som är bättre? Jo, det är att alla på förhand kastar en fyrsidig tärning där det bara på en sida står att man skall skriva in en siffra. Detta ger en förväntad belöning på ungefär [10,5% * $100 + 7,25% * $50]*** vilket är helt klart bättre än strategin ovan.

I valet mellan dessa två strategier är det ju helt klart bättre för en själv om alla väljer det senare. Eftersom alla kommer att välja samma sak väljer du då att göra det senare. Du kastar en tärning och kommer då antingen att skriva in en siffra eller inte. 

Det finns också en möjlighet att ingå en superrationell allians, vilket är otroligt häftigt och coolt, för det är en allians man kan ingå med andra utan att ingå någon kommunikation. Alliansen är att man gör strategin ovan med baktanke om att dela på bytet i efterhand. (Det finns dock problem med att veta om någon gillar att ta risker och därmed vill ingå i en sådan förening eller inte, men det går nog att lösa.)

Så, vad kan man säga i slutändan om det här med superrationalitet? Det ser ut att vara en otroligt elegant lösning på dessa dilemman som även fungerar när man inte vet något om de andra personerna, annat än att de är rationella och ställs inför liknande förutsättningar som en själv. Detta gäller inte bara i hypotetiska exempel som filosofer skapat, utan det gäller även för verkligheten. Vi är alla rationella varelser som har ungefär likadana mål och behöver varandras hjälp för att nå de allra högsta målen möjliga. Det borde då finnas en superrationell strategi, som man i stora drag kan arbeta fram på egen hand, för att både minska sannolikheten att man hamnar i konflikt med andra samt maximera möjligheterna till gynnsamt utbyte med andra.

Slutligen får jag säga att det känns något besviket att den här otroligt vackra teoretiska förklaringen av varför det är bra med samarbete redan är välkänd och praktiserad av väldigt många i samhället i de flesta fall (förutom när det gäller politik). De allra flesta säger nämligen något i stil med "Tänk om alla tänkte så!" när de får höra argumentet för att inte samarbeta i FD och liknande. Som i många andra fall visar det sig att kulturen även här har en hel del vishet i sig som inte nödvändigtvis går att artikulera.

*** Den här siffran är inte helt rätt, men den är rätt nära. Jag hade tidigare skrivit att man hade 25% sannolikhet att vinna $100 men det stämmer inte, då jag bara antog att ingen annan skulle slå en etta. Men om man antar att fyra personer kastar en fyrasidig tärning (som är pyramidformad) så är det ca 58% sannolikhet att minst en till får en etta och 42% sannolikhet att ingen annan får det. Det innebär att:

* i 75% av fallen får man ingenting.
* i 25% av fallen kan man vara med och tävla.
* i 42% av de senare så får man hela vinsten. (Samma som sannolikheten att de tre andra inte får något när de kastar tärningen, d.v.s. 75%^3.)
* i 58% av de senare så lottas vinsten ut mellan en själv och minst en person till. (1 - 75*^3.)

I det sista fallet skulle det kunna vara så att fler än en får en etta och kan vara med och tävla. Så egentligen är vinsten något mindre. Det spelar nog ingen större roll för vadet som sådant, då det förväntade värdet är störst med den superrationella lösningen.

Pascals trossats II

Theramintrees har gjort en ordentlig och genomtänkt sågning av Pascals vad - att det är värdefullt att tro på en viss gud för att om man har rätt så blir man belönad, medan man inte förlorar något på att tro. Det gäller inte när det finns många gudar som var och en säger sig bestraffa hädare eller andra tänkbara scenarion (en ondskefull experimentell filosof som bestraffar en efter hur rationell man är, måhända). Pascals vad fungerar alltså inte för att bevisa att några av dagens gudar existerar.

Jag tänker mig att Pascals vad egentligen bara är ett av många försök från filosofer att försöka hitta på någon anledning till att man har ett egenintresse att bete sig moraliskt och vara snäll och så. Vilket det kanske fanns ett behov av i samhällen med alltför usla maktstrukturer. Numera borde det bli alltmer uppenbart att det inte finns några större, om några, konflikter mellan att vara moralisk och att leva ett så gott liv som möjligt för sig själv. Alltså, hans poäng var inte att få folk att tro på gud, utan han ville få stilpoäng i sitt liv för att han kom på ett klyftigt argument för att agera moraliskt.

Så, för att fortsätta lite på Pascals tema, här kommer min spinn på hans vad. :-)

Den enda otroligt mäktiga varelse som skulle kunna bestraffa en i ett efterliv som man har ett egenintresse av att ta order ifrån, är den som har klara regler man kan känna till och även följa. De två sista för att det över huvud taget skall vara möjligt.

Hur stor är sannolikheten för att det finns en sådan mäktig varelse eller att det kan finnas en sådan i framtiden? Tja, möjligheten går ju inte att definitivt avfärda, men det gör ju inte att man måste sätta den värst mycket högre än 1,0^-3^^^3. Enbart att det finns en sannolikhet för att det finns en gud gör det inte rationellt att följa dennes regler eller tro på den.

Det som gör det rationellt är om den förväntade avkastningen är större än att inte göra som varelsen säger.

Och här kommer problemet som Theraminthrees tar upp: det finns en oändlig värld av möjliga gudar som skulle kunna sätta upp en mängd olika kriterier för om man blir bestraffad eller inte. Vilken är mest sannolik?

Om vi utgår från vetenskapens principer lär den enda mäktiga varelsen som finns ha kommit till antingen genom naturligt urval eller genom en intelligent design av en art som har gått igenom ett naturligt urval. De enda relativt säkra principer som dessa varelser skulle möjligtvis uppskatta är rationalitetens och produktionens dygder - för att dessa är nödvändiga instrumentella värden för vad det än är dessa varelser vill göra. Överlag är dessa värden i en mänsklig kontext helt moraliska.

Vilka värden skulle den näst mest sannolika über-mäktiga varelsen stå för? Om det inte är rationalitet och produktion, vad är det då? Det lär ju kunna finnas ett oändligt antal i varierande grad destruktiva gudar, men dessa lär vara mindre sannolika än de ovanstående praktiska gudarna.

Så, rent sannolikhetsmässigt lär det vara mer sannolikt att vi kan bli helt godtyckligt bli bestraffade av en praktisk gud, än av en opraktisk sådan.

Nu kommer vi till kostnaden av att följa en sådan guds preferenser. För egen del ser jag inte några alls. Hur är det då med att tro på en sådan gud? Tja, det beror på ens egen inställning. Om det är enklare att följa värderingarna med en tro om att det finns en gud, då är det även rationellt att göra det. Det skulle då vara tro på en okänd gud.

Slutet på all politik

I nationalekonomi diskuterar man jämvikter som uppstår på marknader, och vilka faktorer det är som ligger bakom att den ser ut på ett speciellt sätt. I det här inlägget tänkte jag lägga fram mina funderingar om hur den politiska jämvikten troligtvis ser ut.

Tänk dig att du har en debatt med en kompis som ni haft ofantligt många gånger. Ni känner båda till varandras position och de olika argument ni för fram för er sak. Med största sannolikhet kommer den här debatten att sluta som den gjort för er båda förut, att ni får säga att ni är överens om att ni är oöverens.

Men, anta nu att ni hade mycket längre tid på er att diskutera alla bakomliggande skäl ni har till varför ni tror på det ena eller andra argumentet, hur stor vikt ni lägger på det, och hur säkra ni är på det. Anta att ni hade haft så mycket tid (samt ork och lust) att ni hade kunnat diskutera allt, så att ni båda förstår exakt hur den andre tänker. Vad hade resultatet blivit?

Jo, antingen hade ni kommit helt överens i frågan. Eller så hade ni kommit fram till att era positioner i frågan handlar om att ni har olika viljor, att era preferenser skiljer sig åt. I alla frågor som inte har något att göra med vad man vill hade ni dock kommit överens om, givet att ni förstod båda lika väl vad ni pratade om. Detta beror på att två lika rationella individer som har samma information och samma förståelse för hur informationen skall tolkas kommer att nå samma slutsats.[1]

Säg nu att vi alla i den politiska miljön kunde diskutera såhär med varandra. Då hade all politik blivit, rent intellektuellt, löst. Alla skulle ha fått en fullständig förståelse av varför alla tycker som de gör och skulle hållit med om att den positionen är den mest rationella de kan ha.

Nu är frågan, skulle allas politiska intressen varit harmoniska här?

Och med harmoniska menar jag att folk inte hade börjat använda våld mot varandra för att lösa någon konflikt. Säg att två individer diskuterade om det vore rätt att bygga en bro över en å: den ena vill det och den andra vill inte det. De kan dock undvika någon våldsam konflikt genom att båda hellre vill följa gemensamma regler om vem som har rätt att besluta om resurser (som platsen där bron kan byggas). Alltså, olika smakfrågor i politik innebär inte nödvändigtvis att man har disharmoniska politiska intressen. Det hade fortfarande funnits problem i den världen - ålderdom och andra sjukdomar som behöver förstås och komma förbi - men de hade löst problemen i den världen utifrån en gemensam rättsgrund.

Vad hade hänt ifall någon grupp har en potentiellt harmoniförstörande konflikt med en annan grupp, som i, de kunde inte komma överens om metoden för att lösa konflikten, för de visste att om man valde den ena eller andra metoden hade de fått igenom eller inte fått igenom sin vilja?

Det verkar endast finnas fyra svar: (1) de skulle kunna ordna en kompromiss, (2) ena sidan kan ge upp, (3) de kan starta en väpnad konflikt som håller på i evighet eller (4) en sida vinner över den andra i konflikten. Scenariona är inte nödvändigtvis statiska; ett samhälle där det finns en ständig konflikt (som i dagens samhälle) kan gå över till att en grupp ger upp eller att de når en kompromiss.

Vad händer då i slutändan? I vissa (hypotetiska) konflikter kommer det rättvisa vara att försöka slå ned de som står för en viss regel, som de som vill kunna mörda andra. I andra konflikter vore det bäst att söka en kompromiss. Okaj, men mer specifikt? Det blir nog svårt att förutse - då man måste förutse vilka alla möjliga preferenser folk har i framtiden.

En sak som jag tror (och hoppas) stämmer om den här framtida jämvikten är att ingen i det samhället kommer vilja stå bakom en lag för att de som står bakom den är mäktigare än andra. Detta då jag tänker mig att i en jämvikt så är det ingen som accepterar ett argument som säger att den starkaste har rätt. Därigenom kommer det att finnas en allians mellan alla individer som står för det, gentemot alla som enbart vill ha en lag för att de vid något tillfälle kunde tvinga folk till det. Kommer alliansen mot den starkes rätt vara tillräckligt stor för att vinna? Inget är säkert, men troligtvis så skulle det nog hända ifall vi kom till den här jämvikten med dagens maktförhållanden.


Annars tror jag nog att mina egna politiska åsikter, givetvis, på ett ungefär är de som folk skulle sagt vore rätt i den här situationen. Men, det går ju att ha fel, vilket är varför jag försöker föra samhället närmre den här jämvikten genom att läsa på om andras ideologi.

[1] Det gäller såvida det inte finns någon möjlighet att debatten kan hålla på i oändlighet, genom att det kan uppstå ny information, att man kan bli zenoanskt mer och mer säker på en position men aldrig tillräckligt säker för att kunna ta ett beslut eller att ni fastnar i en diskussion om hur säker man måste vara för att tro på något. Det här verkar ganska osannolikt, dock.

Epistemologi och ekonomi

Det här inlägget för fram en väldigt enkel poäng. Nämligen att det, i ekonomiska termer, finns en alternativkostnad till att ha en så bra världsbild som möjligt. Jag tänker mig att den här principen, eller någon väldigt snarlik, kan användas i politiska och moraliska frågor.

Kunskapsfilosofi verkar vara ett ämne som, i stort, är klarlagt. För att verkligen kunna sägas vara kunskap måste en teori, som beskriver (och då förklarar) verkligheten (samt ger en beskrivning av hur den fungerar i framtiden), vara internt konsistent, vara byggd på vad man kan erfara och inte gå emot något man kan erfara. Det finns vissa ytterligare krav man kan ställa, men det är nog grunden.

Men, även om man besitter en fulländad teori om hur man skall ta reda på om saker stämmer eller inte, kommer man att använda den teorin?

Självklart kommer man att använda den när det är lämpligt att göra så; om man bygger en bro kommer man inte förlita sig på alkemi eller astronomi för att ta reda på om den håller eller inte. Här är det, för de flesta, självklart att arbetet är av så stor vikt att man inte kan lurar sig själv om att man tror att bron kommer hålla, när vetenskapen säger att den inte gör det.

Men, säg att det handlar om något av mindre vikt. Säg att det handlar om man försöker dra sig till minnes vilka det var som vann VM-guldet i fotboll 1994 (på ett ställe där man inte har tillgång till internet). Säg att man ärligt tror att Brasilien vann, men man är inte helt säker; det kanske var Frankrike. Skall man lägga ned speciellt mycket tid på att försöka komma ihåg fler detaljer, diskutera frågan djupare med andra, försök komma på andra fakta som kanske kan göra det mer eller mindre troligt att det brasilianska laget vann eller inte? Säg att det skulle ta en timme att, tillsammans med andra (återigen, utan tillgång till internet, vars hjälp bara är fusk i den här frågan) ta reda på svaret. Borde man ta den tiden för att ta reda på svaret? För, inte kan man tillåta sig själva att gå runt och tro på något som inte stämmer?

Nej, man borde inte ta den tiden. Och, jo, man kan visst tro på något som är falskt. Alltså, även med tillgång till den rätta tekniken för att ta reda på sanningen, behöver man inte faktiskt använda den tekniken för att ta reda på om en viss fakta stämmer eller inte. Om man inte bygger en bro behöver man inte heller lägga ned så mycket tid för att undersöka om den är hållbar eller inte. Vi människor lever i en värld med begränsade resurser, och därför är det nog inte önskvärt för en själv att sätta ett absolut värde på sanning.

Konsistent skepticism

Att vara skeptisk innebär att man betvivlar vissa påståenden. Det går att vara skeptisk på flera olika plan, men för att göra det lätt tänker jag mig att det man egentligen är skeptisk mot är processen som ledde fram till påståendet.

Så, jag kan betvivla, för att ta ett vanligt exempel, att människor faktiskt landat på månen. Då är jag helt enkelt skeptisk till att den påstådda processen som lett fram till de "bevis" eller påståenden som säger att Edwin "Buzz" Aldrin och Neil Armstrong faktiskt landade på månen. De källor som finns - filmer, foton, ögonvittnen, fysiska baser och sovjetiska rapportörer - måste då, på något sätt, vara falska. (Mythbbusters har ett bra klipp om några av de tvetydigheter som finns.)

Men, vad innebär det egentligen att vara skeptisk till alla dessa bevis och påståenden? Det innebär att man är skeptisk till ett väldigt stort antal människor och deras vittnesmål om ett flertal olika händelser. Om man samtidigt skall kunna förklara alla dessa händelser måste man anta att alla dessa antingen gått samman i en konspiration för att lura världen, eller att en annan grupp. Att tro eller betvivla något för med sig vissa konsekvenser. När man betvivlar tillräckligt länge, och samtidigt försöker hitta en förklaring till skeendet, verkar det som att man kommer att komma fram till en mer galen hypotes om vad som skedde. Åtminstone i det här fallet och snarlika, som 9/11-konspirationerna.

Mystery of the Urinal Deuce
Get More: SOUTH
PARKmore...

Den som betvivlar månlandningen borde alltså betvivla så mycket annat att det enda logiska alternativet som finns kvar är att betvivla nästan all mänsklig kommunikation över huvud taget. I det fallet blir ens tvivel åtminstone logiskt konsistent. Och att vara logiskt konsistent är nog det första man måste göra för att ens lita på den mest basala informationen man kan ta del av. Alltså borde man, som skeptiker, se till att man tvivlar lika mycket på alla likadana processer som leder fram till vissa påståenden.

Ovanstående regel verkar vara rent logisk, men hur skall den användas i praktiken? Det finns ju inga exakt likadana processer, så därför finns det lite godtycke när man försöker kalibrera sitt tvivel. Men, rent praktiskt verkar det rimligt att, exempelvis, säga att man skall tro lika mycket på en den empiriska undersökningar som använder sig av en viss metod, som på en annan empirisk undersökning som använder samma metod. Det finns fortfarande rum för förfiningar här, man kan inkludera allt från att det skall vara samma person som utför testen, att det som testas skall vara så identiska som möjligt och så vidare.

Men, de flesta av oss är inte bekanta med alla metoder som används för att utvärdera olika tester, så att behöva vara lika säker på de olika metoderna är ganska konstigt att ha som krav. Just vilka kategorier man använder sig av är en ekonomisk fråga.

Ett viktigt logiskt felslut

Catchy Fallacy Name Fallacy

Detta felslut är att, i en diskussion, enbart anklaga någon annans resonemang för att vara eller innehålla något logiskt felslut, utan att visa hur det faktiskt är ett felslut av den sorten.

Som JGWeissman exemplifierar det:

The wrong way:

It seems that you've committed the Confirmation Bias.

The right way:

The Confirmation Bias is when you find only confirming evidence because you only look for confirming evidence. You looked only for confirming evidence by asking people for stories of their success with Technique X.

Notice how the right way would seem very out of place when applied against an argument it does not fit. This is what I mean when I say the counterargument should distinguish the allegedly bad argument from good arguments.

Det här felslutet verkar vara ett specialfall av Argument by assertion, alltså att man bara säger påståendet man hävdar utan att ge argument för det. Detta är olyckligtvis väldigt vanligt på internetforum.

Den senaste meningen är också ett logiskt felslut; jag ger dig inte något skäl till att faktiskt tro att folk bara säger saker på internetforum. Det är också, i sin tur, ett påstående utan en grund! Men vad har jag för bevis för det?! ... Det här skulle kunna fortsätta ett tag, för evigt. Det gör inte det för att vi alla accepterar att vissa påståenden är sanna eller behöver inte ges ytterligare förklaring. Detta innebär att både Catchy Fallacy Name Fallacy och Argument by assertion är rent logiskt korrekta, men vanligtvis brukar vi godkänna flertalet påståenden som okej, då ett flertal påståenden tar vi alla gemensamt för sanna. Dessa behöver inte bestridas.

Men, för olika miljöer finns det olika bakgrundsfakta som gruppen tar för given; den gemensamma kunskapbilden ser annorlunda ut för ett gäng fågelskådare som för ett gäng elektriker. Att bara hävda en sak i den ena miljön kan accepteras där utan argument men inte i den andra. Det innebär att dessa argumentationsfel är kontextuella, på ett plan. Så, det fel folk gör egentligen är att förutsätta att deras egen karta av hur verkligheten ser ut är så välkänd att alla andra också borde förstå att den stämmer, bara den sägs. Och det felet gör väldigt många, tyvärr.

Rationalitet, ärlighet och felaktig världsbild

Jag har ett tag funderat på frågan om det kan vara rationellt att ha en felaktig uppfattning om hur verkligheten fungerar. Min instinktiva inställning har oftast varit att sanningen är bäst, och att ljuga för sig själv är bara fel. Eliezer Yudkowsky har stärkt den uppfattningen med ett bra argument för att det inte riktigt går att välja att inte tro på något man känner till, vilket innebär att det vore hopplöst att bara försöka:

What if self-deception helps us be happy? What if just running out and overcoming bias will make us - gasp! - unhappy? Surely, true wisdom would be second-order rationality, choosing when to be rational. That way you can decide which cognitive biases should govern you, to maximize your happiness.

Leaving the morality aside, I doubt such a lunatic dislocation in the mind could really happen.

Second-order rationality implies that at some point, you will think to yourself, "And now, I will irrationally believe that I will win the lottery, in order to make myself happy." But we do not have such direct control over our beliefs. You cannot make yourself believe the sky is green by an act of will. You might be able to believe you believed it - though I have just made that more difficult for you by pointing out the difference. (You're welcome!) You might even believe you were happy and self-deceived; but you would not in fact be happy and self-deceived.

For second-order rationality to be genuinely rational, you would first need a good model of reality, to extrapolate the consequences of rationality and irrationality. If you then chose to be first-order irrational, you would need to forget this accurate view. And then forget the act of forgetting. I don't mean to commit the logical fallacy of generalizing from fictional evidence, but I think Orwell did a good job of extrapolating where this path leads.

You can't know the consequences of being biased, until you have already debiased yourself. And then it is too late for self-deception.

The other alternative is to choose blindly to remain biased, without any clear idea of the consequences. This is not second-order rationality. It is willful stupidity.

(Här bortser Yudkowsky från Matrix-liknande situationer där man, som Cypher, kan välja att radera sitt minne. Det är gott och väl eftersom en praktisk filosofi just nu inte behöver ta dessa saker i beaktelse.)

Men, man kan även ha en felaktig världsbild genom att inte ha fått någon information från första början - ignorance is bliss. I en sådan situation försöker man inte aktivt förändra sitt sinne, så problemet ovan med att glömma den korrekta världsbilden dyker inte upp. Man kan dock inte aktivt välja att inte veta, eftersom man då inte vet ifall det är negativt eller positivt att tro det stämmer. Så problemet med att välja att inte tro på något verkar inte kunna uppstå för en själv, förutom för gissningar. Jag kan tänka mig att veta fakta X bara gör det sämre för mig, men jag kan inte vara helt säker på det, eftersom min världsbild av hur sämre jag blir är inte komplett utan äkta kunskap av X.

Man kan förstås säga att vi alla väljer att tro på vissa fiktioner eftersom våra uppfattningar av verkligheten inte är helt perfekta; de stämmer inte överens exakt med hur verkligheten egentligen är. Här väljer man att inte försöka få en bättre bild av hur världen fungerar, eftersom nyttan av att få mer kunskap inte är värd så mycket; jag behöver inte direkt kunskap om elektroners rörelsefunktion för att kunna använda den här datorn; min bild är inte rätt, men den är inte så fel att den hindrar mitt agerande. Men det är inte här att jag säger nej tack till mer kunskap, om jag fick den gratis, utan det är det att mer kunskap inte är det mest värdefulla för mig.

Nu till det som fick mig att skriva det här inlägget. Henrik Sundholm har skrivit ett försvar för att egoistiska och rationella individer borde tala sanning, i frivilliga relationer; han skriver rätt att vi har någon plikt att tala sanning för personer som vill använda den informationen för omoraliska syften. Där för han fram en punkt som jag verkligen gillar, att om man framhärdar i att ljuga, så växer lögnen:

Betänk också att lögner inte existerar i ett vakuum. Som lögnare måste man alltid vara beredd på att försvara sina gamla lögner, om nödvändigt med fler lögner. Även om man inte haft för avsikt att ljuga ofta kan det hända att det blir nödvändigt för att täcka över sina spår, såvida man inte vill ge efter och erkänna sin falskhet. Lögnaktighet är en progressiv epistemologisk sjukdom; den infekterar varje relation och varje medvetande, ofta med grövre följder än man från början tänkt sig. Det medräknar så kallade ”vita” lögner.

Så länge vi lämnas fria att välja mellan lögn och sanning, bör vi välja det senare. Vare sig vi riskerar att bli avslöjade eller ej, vare sig lögnen är stor eller liten, vare sig den är förväntad eller oförväntad, och vare sig vi betraktar den som enstaka företeelse eller gjort den till slö vana. I själva verket har vi allt att tjäna på att vara ärliga, framför allt mot oss själva men även för andra. Precis som lögnaktighet är en epistemologisk sjukdom, är ärlighet dess medicina mentis.

Kolla även in Eliezer Yudkowskys artikel Entangled Truths, Contagious Lies på samma tema.

Men, Henrik för även fram ett annat argument mot att det är rationellt att inte ljuga; det är irrationellt att agera mot ens verkliga intressen, som endast kan komma ifrån en korrekt världsuppfattning.

Ärlighet är en aspekt av vad det innebär att vara rationell: man observerar och accepterar verkligheten för vad den är, utan att evadera, skarva eller förfalska. Trots allt innebär oärlighet att förfalska eller förvränga det verkliga, och eftersom endast det verkliga kan vara värdefullt, ligger det omöjligen i ens intresse att vara oärlig. (Det kan förstås ligga i ens upplevda intresse, men inte i ens rationella och i verkligheten grundade – d.v.s. reella – intresse.) Att ljuga är mer än att bara hypostasera en sagovärld. Det är också att sanktionera sagovärlden på bekostnad av den verkliga, och att, i varierande omfattning, tvinga andra att leva i den.

Här antar jag att Henrik, med upplevda intressen, bara vad man tror ens intressen är (vilka kan vara felaktiga, såklart), och inte de intressen som finns av att uppleva falska saker. Men stämmer det att man alltid bör vara ärlig mot de man värderar? För en rationell, och egoistisk, individ tänker jag mig att svaret på den frågan beror på två omständigheter:

1. Finns det någon fakta om världens natur som inte hjälper en i att uppnå det man värderar och högaktar? Finns det fakta som, om man lärde dem felaktigt, man inte har nytta av, men som också gjorde en ledsen?
2. Skulle du vilja ha ett vänskapligt förhållande med någon som är beredd att övertygande ljuga för dig, för att förmå dig att inte tro på ett påstående av sorten (1)? Skulle du, om du fick reda på lögnen, glädjas åt att ett obehagligt faktum inte berättades för dig? [Och inte heller för någon annan, här kan man förstås ha variationer, men jag utgår från det enkla fallet.] Eller skulle du värdera vännen lägre för att denne tog sig rätten att missbruka den ömsesidiga tilliten som er vänskap byggde på?

Kan man då tänka sig ett realistiskt fall med både ett faktum som någon inte mår bättre av att känna till, och en vänskap som klarar av att ena vännen ljuger om detta? Här är ett hypotetiskt fall. Ponera att en vän till dig försöker sluta att röka. Detta går sådär; hen har försökt flera gånger. Men, just nu verkar det gå bra och din vän har inte rökt på några månader. Men, ni är en gång ute på en krog, som ni aldrig besökt innan, och du märker att det finns en sån där cigarett-apparat vid toaletterna. Din vän gör dock inte det. När ni sedan går därifrån blir din vän röksugen och frågar om du vet något ställe man kan köpa cigaretter på i närheten. Det enda ställe du känner till är inne i krogen, men du väljer att säga "Nej", vilket accepteras som sant. Ni vet båda om att det finns några affärer längre bort som säljer cigaretter, men de är inte i närheten. Efter två månader besöker ni krogen igen, och denna gång märker din vän cigarett-apparaterna, upptäcker att du ljög, men klandrar dig inte för det, utan är något glad för det, eftersom hen inte rökt under tiden, och är glad för det.

Är detta hypotetiska scenario orimligt? Skulle något liknande kunna inträffa? Jag tror mig ha varit med om ett snarlikt fall. Det innebär dock inte att det är en bra regel att ljuga, utan enbart att det kan finnas lägen även för det. Jag tror inte att relationer eller samhällen kräver att folk går runt och ljuger om sådana här småsaker (som vissa filmer vill ge sken av), utan vad jag vänder mig emot är idén att vi är sådana varelser att vi aldrig skulle kunna dra nytta av "vita lögner".

Philosophical Explanations - Argumentation och förklaring

Filosofen Robert Nozick är i liberala kretsar mest känd för sin politisk-filosofiska bok Anarki, stat och utopi. Men han har skrivit ett antal andra filosofiska verk om bland annat rationalitet, livets mening och djupare moraliska frågor. Det är ofta antaget bland vissa kritiker av Nozick att han inte levererar någon djupare förklaring till varför vi människor har de rättigheter han anger i ASU, att han bara utgår från att dessa rättigheter finns när han argumenterar för att endast en minimal stat är rättvis. Detta verkar inte stämma i det att Nozicks argument i ASU är djupare än så, men också för att Nozick presenterar en moralisk teori som han menar utgör en grund för våra naturliga rättigheter.

Detta grundbygge börjar han lägga i boken Philosophical Explanations och utvecklar i senare verk. Varför har dessa verk inte fått så mycket publicitet bland libertarianer? Om det kan man bara spekulera, men jag skulle gissa att det har lite att göra med Nozicks väldigt omständiga och svårlästa stil. Samt att Nozick blev mindre radikal med åren och förespråkade vissa rättighetskränkningar (av, verkar det som, ganska kassa skäl), så att hans filosofi blev mindre intressant, speciellt för dem som ansåg att hans försvar av staten var problematisk.

I vilket fall så blev jag intresserad av att läsa mer av Nozick, mest för att se ifall Torbjörn Tännsjös tolkning av hans filosofi hade något korn av sanning i sig, och började därför läsa Philosophical Explanations. (Det fanns det inte.) I det här inlägget tänkte jag gå igenom bokens utgångspunkt och Nozicks syn på filosofiska argument.

Tvingande filosofisk argumentation och filosofiska förklaringar
I början av boken skriver Nozick att han inte är helt nöjd med det klassiska sättet som filosofer argumenterar på.

The terminology of philosophical art is coercive: arguments are powerful and best when they are knockdown, arguments force you to a conclusion, if you believe the premises you have to or must believe the conclusion, some arguments do not carry much punch, and so forth. A philosophical argument is an attempt to get someone to believe something, whether he wants to believe it or not. A successful philosophical argument, a strong argument, forces someone to a belief. (s. 4)

Problemet med att använda sig av en tvingande filosofisk argumentering är att den inte respekterar den man diskuterar med tillräckligt mycket. Att lägga upp logiska och tydliga argument som uteslutande pekar på en viss slutsats innebär att man inte respekterar den andres autonomi (alls?) eller person tillräckligt mycket.

Why are philosophers intent on forcing others to believe things? Is that a nice way to behave toward someone? I think we cannot improve people that way – the means frustrate the end. Just as dependence is not eliminated by treating a person dependently, and someone cannot be forced to be free, a person is not most improved by being forced to believe something against his will, whether he wants to or not. The valuable person cannot be fashioned by committing philosophy upon him. (s. 5)

Even argument, despite its coerciveness and distortion of philosophical direction, has its own virtues: it is responsive to a person's rationality (if not his autonomy), and perhaps in caring what he believes it evidences some caring about the person. But though philosophical arguing is somewhat responsive to and respectful of the person, it is not responsive and respectful enough. (s. 23)

Detta innebär dock inte att argumenten är tvingande i samma mening som när en rånare tvingar en till att ge upp sina pengar; straffet för att inte låta sig tvingas hålla med om ett argument är ju väldigt svagt. Hans-Hermann Hoppes tolkning av Nozick här verkar alltså inte vara helt korrekt.

Men Nozick menar även att detta sätt att argumentera inte heller är det mest optimala sättet, då det finns ett annat sätt som är mer i linje med ens filosofiska sinne, och det är att ge filosofiska förklaringar. Alltså att man borde visa hur något någon redan tror på är sant (eller troligtvis är sant), istället för att utgå från något som är sant för att visa hur det leder till ett annat påstående. En filosofisk förklaring är något annorlunda från vetenskapliga förklaringar i det att den bara försöker visa hur något i princip kan stämma, och kan därmed ta upp förklarande hypoteser man inte behöver tro stämmer alls.

Vad är fördelen med det här sättet att resonera? Enligt Nozick är ett att man som debattör hanterar "problemet" med att andra har en annan åsikt än en själv, som ett internt problem, ett problem man själv har. Nozick ger ett exempel på detta i en tänkt diskussion med en skeptiker:

My purpose is not to refute the skeptic, to prove he is wrong, to convince him, to marshal arguments and reasons which must convince him (if he is rational). In being unconcerned to convince the skeptic, I may seem not to be taking what he says seriously, but in a way I am taking what he says more seriously than someone does who merely sets out to convince him. If I attempt to convince the skeptic of something p, that is a task of the foreign relations department of my belief system. I have to find something q which the skeptic accepts (it does not matter whether I also accept it) from which he will conclude that p. In a discussion of scepticism, if q is said, someone can appropriately object that the skeptic will not or need not or should not accept q, if the purpose of the discussion is to convince the skeptic or to discover what will or must convince him. In trying to convince the skeptic, what is relevant is how his beliefs fit together – that is why it is foreign relations.

But the attempt to explain how knowledge is or can be possible, given what the skeptic says, is a task for my belief system’s bureau of internal affairs. Some of the things the skeptic says or points out (for example, that certain situations are logically possible) I accept; these are or become part of my own belief system. My problem is that I don’t see (or no longer see, after the skeptic has spoken) how these things go along with yet other things in my belief system, namely, numerous beliefs that I and others know certain things. My task here is to remove the conflict, to put my own beliefs in alignment, to show how those of the things the skeptic says which I accept can be fit in with other things I accept. In this way, I take very seriously what the skeptic says, for I acknowledge that what he says creates a problem for me and my beliefs. (s. 15-16)

Så, Nozicks perspektiv är inte att försöka att något definitivt är sant, utan att ge, som jag förstått det, den bästa förklaringen till varför det är sant (om det nu är det). Perspektivet kanske låter konstigt, men jag ser två positiva aspekter av det. Säg att man använder det här perspektivet och lägger fram det bästa argumentet för att ett påstående stämmer. Om påståendet stämmer då har filosofen kanske lagt fram den korrekta förklaringen till varför det är så. Och ifall påståendet är falskt, då borde den bästa förklaringen som läggs fram sakna intern logisk konsistens, så ifall den bästa förklaringen har det borde man kunna ifrågasätta påståendet. Detta säger förstås inte att metoden faktiskt är bra överlag, men det kanske stämmer som beskrivning av vad många filosofer gjort.

Jag är dock ganska tveksam till att filosofisk argumentation skulle vara mindre respektfull än något idealt sätt att diskutera; att argumentera kan vid vissa tillfällen vara det mest ideala sättet att diskutera. En filosofisk diskussion, där båda debattörer försöker övertyga den andra med logisk stringenta och tvingande argument, kan ingås för skojs skull. Det går nog lätt att jämföra med att att träna, eller bara som en lek, med givna regler. Att bli nödgad att acceptera att en annan person verkar ha rätt, och att man själv har fel, är inte att ge upp sin autonomi.

Skulle det vara så att en filosofisk diskussion blir bättre av att inte bara ha logisk stringens och tydlighet som kriterium för ens argument? Det beror på, hur man ser på samtalet och hur bra man är på att diskutera. För egen del skulle jag nog hellre vilja bli övertygad genom att vilja bli övertygad istället för att bara känna mig tvingad av argumentets styrka, och jag skulle hellre vilja (kunna) övertyga någon på det sättet också. Så, allt annat lika föredrar jag en vänligare filosofisk argumentation. Men, det verkar som att denna kräver mer av en än att bara föra fram de rena argumenten; för att göra de så tilltalande som möjligt måste de nog presenteras med omtanke. Två personer som diskuterar, och som inte känner varandra tillräckligt väl eller studerat en generell teknik för att föra fram argument i en så omtänksam form som möjligt (eller har valt att inte acceptera sådana argument av någon anledning), kan av förklarliga, rationella och omtänksamma anledningar välja att diskutera med bara logisk stringens som kriterium. Ifall den högre formen av diskussion är onåbar, då är den näst högsta det högsta i praktiken.

Nozick skriver i boken att han skulle vilja presentera en filosofi på ett vänligt sätt, genom att först ta upp bekanta idéer, gå djupare in i dem, undersöka teman som följer från idéerna och sedan även fördjupa dessa idéer, utan att läsaren vid något ställe känner sig tvingad att acceptera några idéer; de som läggs fram vill han istället hålla med om. Om man förde över den idén till debattvärlden, hur långt ifrån dagens debattklimat ligger detta ideal, och vad skulle denna debattform ha för regler?

Varför jag inte tror det finns en skapare

Jag har inte diskuterat religion så mycket på bloggen, och det längsta jag skrivit om det var en hypotes till varför det existerar. I det här blogginlägget tänkte jag skriva om gud, och varför jag inte tror att denne existerar, eller ens verkar vara rimlig. Med gud menar jag inte vilken gud som helst utan just en skapare, en som planerade att världen skulle existera och fick den att göra det, men som själv inte är skapad av något annat; en intelligent första rörare eller primus motor. Det har ju funnits idéer om andra gudar, odödliga varelser med väldiga krafter men som inte skapat världen, men svarar på böner och ser till att skörden blir bra. Asagudarna, exempelvis. Dessa gudar håller jag mig undan ifrån och kommer enbart diskutera gudar som den kristna guden och andra gudar som liknar denne.

Varför enbart diskutera den här idén om gud? Det finns ju många uppfattningar om gud - varenda objekt verkar vid något tillfälle ha trotts vara en gud av någon annan - så det finns många gudar att diskutera. Men på något sätt verkar just den eviga guden som alltid har funnits vara av större vikt än den gud som blev framslickad av en gigantisk ko från en isstod. Mer filosofiskt intressant, kanske? Eller så är det bara av att ha levt i den västerländska (kristet influerade) miljön som får mig att anse det. Eller så är det så att människans rationella sinne har lyckats hitta naturliga förklaringar för hur det mesta i universum fungerar - allt från moral till planeternas formation - vilket har "trängt ut" gud från det mänskliga sinnet, så att det är endast som Existensens skapare gud kan vara en nödvändig hypotes. Allt annat är förklarat.

Så, finns gud? Såvitt jag vet, nej. Varför? Det finns, såvitt jag känner till, inga vetenskapligt dokumenterade händelser som pekar på guds existens. Eller, om någon, som enbart ville förstå världen, skulle försöka förklara den, skulle denne inte postulera att en gud skapat den.

Det verkar som att den här grundinställningen - tro inte på det som det inte finns bevis för - verkar vara den mest förnuftiga. Motsatsen leder en inte till att tro på bara en viss gud, utan på alla gudar (samt att alla gudar är påhittade!), vilket borde vara fullständigt orimligt. Att bara tro utan grund leder en till att tro på ett motsägelsefullt allt och intet.

Men, det finns ju ett stort antal observationer som vissa menar pekar på att en gud finns, snarare än att det inte finns en gud. Självaste universums existens, menar vissa är tillräckliga bevis för att dessa blivit skapade av en varelse; det kosmologiska argumentet. Men detta argument, även om det är sant, visar inte att den första orörda röraren, det som orsakar sig själv, är en intelligent varelse. Det finns, utifrån det argumentet, inget rum att säga mer än att det finns något, och att det alltid funnits. Ett annat känt argument är att det verkar osannolikt att fysikens konstanter, som är så exakta, men verkar vara något godtyckliga, skulle kunnat ge upphov till den värld vi lever i, om inte en gud bestämt vad de konstanterna är. Även om det argumentet stämmer, leder den inte till att tro på en viss gud, dock (och tveksamt ifall denne är god). Och argumentet missar att existensen kan vara så stor att det finns olika fysiska världar med olika fysiska konstanter; eftersom vi är tänkande varelser måste vi ha uppstått i en miljö där de fysiska konstanterna tillät oss att existera. Andra argument bygger på att det finns komplexa saker, och det är svårt att förstå hur dessa komplexa saker kom till utan att någon ännu mer komplex varelse skapade dessa. Om man accepterar detta argument borde man ha svårare att förklara Guds existens än människornas, så det leder ingen vart. Dessutom finns det ett flertal förklaringsmodeller för hur mindre komplexa saker kan ge upphov till mer komplexa saker.

Det finns många fler argument, vissa sämre än andra, men alla verkar brista vid någon punkt.

Skulle det då kunna finnas en gud? Alltså, att inte tro på en gud handlar om att det inte finns tillräckliga bevis just nu för att tro, men det säger inte nödvändigtvis att en gud inte skulle kunna existera. Som att någon har en tom låda, och man har ingen aning om vad som är i den. Skulle det vara omöjligt att det finns en groda i lådan? Nej, det är en teoretisk möjlighet. Men, det finns ingen speciell anledning att tro att det är en groda i lådan, istället för att den innehåller en bok, en kortlek, en sten eller inget alls. Hur är det då med gud, skulle det teoretiskt vara möjligt att det finns en gud, som skapat naturens lagar, satt de i rörelse och låter bli att avslöja sig för oss människor?

Jag är väldigt tveksam till det. Detta för att existensen av en intelligent skapare kräver att detta intellekt ändå tänker, och tänkande kräver en process, alltså existens av något. Samtidigt som skaparen uppstår, måste alltså något annat också existera. Och då verkar det helt enkelt, för mig, osannolikt att en intelligent varelse bara sådär börjar existera, istället för något enklare. Om guds existens kräver existens, då verkar det som att en existens med bara enklare saker (vad nu minimum av existensen skulle kunna vara) är mer trolig. Jag har något svårt att förstå en värld där Gud bara ploppar fram.

Däremot har jag full förståelse för världar där en gud uppstår genom en långsam process. Väldigt intelligenta robotar med möjlighet att skapa svarta hål eller simulera världar låter inte alltför omöjliga. Men dessa robotar skulle inte vara gudar, som i första orsaker. Arkitekten av the Matrix är ju något av en gud, men hans existens är inte svår att förstå. Det finns förresten några som argumenterar för att, eftersom det är möjligt att skapa ett väldigt stort antal simulationer, borde vi inte utgå från att vi lever i en? För egen del tänker jag mig att i brist på bevis att vi är i en simulation, är det mer rimligt att tänka oss att vi lever i den första (eller översta) av världar.

Men, tillbaka till gud! Det verkar som att det inte finns en skapare, att existensen har kommit till på något annat sätt. Själv tänker jag mig att existensen alltid existerat; ingenting kan inte skapa något. Jag har ingen aning om vad varandets ultimata natur är, förutom att det på något sätt är, men denna okunskap ger mig inte några skäl att tro vad som helst om hur det kommit till. Gud, som förklaring av universum och existensen, är inte speciellt hjälpsam; dess existens borde öppna upp fler frågor än vad den besvarar.