Kritisk utredningsmetodik

Statliga byråkrater fattar ibland beslut om vilken förälder, som ligger i tvist med varandra, skall ha vårdnaden för ett barn, om staten skall ta över vårdnaden för ett barn som befaras fara illa hos sina föräldrar, om en person kan sättas i tvångsvård eller inte och i liknande frågor. Detta görs inom socialtjänsten, barnpsykiatri och i polisen. Vid alla dessa tillfällen görs en utredning av något slag som är tänkt att säkerställa hur läget ligger till för att beslutet skall bli så bra som möjligt. Hur bra är då dessa undersökningar och de analyser som följer?

Bo Edvardsson ger en liten insikt om detta i boken Kritisk utredningsmetodik. I den går han igenom de vetenskapliga principerna som en vettigt genomförd  utredning måste byggas på, för att kunna sägas vara saklig. En stor del av boken ägnas åt att gå igenom hur statliga utredare ibland inte följer de här principerna - vilket då visar hur en undersökning borde genomföras.

Målet för Edvardsson var inte att visa hur ofta dessa fel begås, vilket han är noga med att poängtera i början av boken. Däremot försöker han att ange ungefär hur ofta dessa fel uppstår, antingen utifrån hans egen erfarenhet eller utifrån andras rapporter. Generellt begår utredare dessa misstag allt från sällan till ofta. Informationen i boken ger därför en hänvisning till hur tillförlitliga utredningar med social och psykologisk inriktning är.

Vilka vetenskapliga principer är det då som man bör följa när man gör en utredning? Edvardsson listar några krav:

...öppen redovisning, tydlighet, angivande av syfte och/eller frågeställning, angivande av teoretiska antaganden och definitioner, redovisning av metod, relevanta upgifter, tillförlitlighet, precisering, noggrannhet, kontroll, bestyrkanden, systematisk replikering [att folk får svara på påståenden som gjorts mot dem], källredovisning, källkritik, allsidighet, systematik, respekt för osäkerhet och markering av osäkerhet, förankring i konkreta data, logiskt sammanhang, övervägande av olika tolkningar eller förklaringar, hypotesarbete (d.v.s. arbete med påståenden på försök), prövning för respektive emot alternativa hypoteser med lika ansträngning, öppen redovisning av underlag och av tankeleden fram till slutsatser och bedömningar, pågående kritisk diskussion om metoder-resultat-slutsatser, undvikande av känsloladdat språk samt etiska överväganden till skydd för enskilda individer. (s. 8)

Andra praktiska aspekter är att kunna påvisa problem som finns inom myndigheten som kan påverka utredningen, att kunna redogöra för uppkomsten av allt material, hänvisa till relevant modern forskning i psykologi och sociologi, att ha ett helhetssyn i arbetet samt att behärska logiskt och sannolikhetsmässigt tänkande. Hela boken går ut på att djupare illustrera vad dessa begrepp innebär.

Vad är det då för fel som utredare begår och hur ofta gör de det? Edvardsson sammanfattar sin kritik under rubriken "Utredningsmetodisk naivism":

Utredningstexter i t.ex. sociala utredningar, barnpsykutredningar, psykologutredningar utmärks i hög grad av en mängd metodiska felaktigheter och brister. Kritisk medvetenhet om egna metoder och tankescheman förekommer knappast. Tänkandet om det egna utredningstänkanet är outvecklat och man verkar sakna begrepp och träning. Styrande frågeställningar saknas. Uppgifter tas okritiskt för vad de ser ut att vara. Utredares egna känslor och tyckanden blandas in i texterna. Åtskillnad görs inte mellan observationsdata/grunddata och tolkningar. Tolkningar görs godtyckligt och inte sällan långsökt för att passa den slutsats man vill nå och alternativa tolkningar övervägs inte. De är ofta schablonartade och frekvent återkommande, t.ex. modetolkningen »ångest«. Sakliga grunder anges inte. Sådant som de flesta människor anser vara trivialt tillskrivs betydelse.

Psykologiska test används i situationer och för ändamål för vilka de saknar belagd och redovisad reliabilitet (mätteknisk tillförlitlighet) och validitet (giltighet, relevans för det saken gäller). Testen har exempelvis inte utprövats på barn som med tvång skiljts från och befinner sig separerade från sina föräldrar på en barnpsykklinik eller på ett utredningshem. Genomgående gäller att utredningstexterna saknar uttalad medvetenhet om att faktorer i närmiljön, myndigheternas eget agerande, utredarens egen inställning till föräldrarna, påtvingad separation, isolering, krav på nyanpassning etc. skulle påverka ett barns beteenden och uttalanden. Fenomen hos ett barn tillskrivs ofta oreflekterat förhållanden hos hemmiljön trots att närmare tillhands liggande faktorer finns i undersökningssituationen, i daghemssmiljön, i familjehemmet eller på utredningshemmet.

Videoförhör med barn fyllda med förutsättande och ledande frågor presenteras och kommenteras i utredningstexter av socialsekreterare och barnpsykologer utan att någon säger sig ha observerat någon påverkan på barnet i förhöret.

Saklig grund i form av rimligt säkerställda uppgifter och hållbara resonemang saknas ofta för slutsatser. Vi kan ta den inte ovanliga psykologen som träffade ett litet tvångsseparerat barn några gånger. I utredningstexten hävdar psykologen efter att ha redovisat några egna »kännanden« och tillfälliga beteenden kring barnet att det bör familjehemsplaceras. Föräldrar, syskon och hemmiljö eller referenter från naturlig miljö hade psykologen aldrig haft någon kontakt med. Psykologen påstod sig i domstolen ha gjort 300-500 utlåtanden.

Många utredningar inom de områden som berörs här framstår ur metodsynpunkt som okritiska klippkollage. Utredningarna saknar i de flesta fall styrande frågeställning/ar/ och uppgifter av skiftande kvalitet insamlas, emellanåt ganska planlöst - och klipps ihop till en logiskt osammanhängande text. Uppgifterna bör ur källkritisk synpunkt ofta bedömas som skräp, och då blir beskrivningar och bedömningar skräp - den grundläggande skräp in-skräp ut-principen. Ingen välformulerad retorik i utredningens text kan hävda den principen för saklig kvalitet.

Koalitionsbildning med ena parten är ibland uppenbar i texten. Säkerheten i påståendena kan genomgå fabulerade stegringar utan att något tillförs i sak. En slutbedömning utan tillräcklig grund i det som redovisats hakas ofta på. Denna kan ibland gälla något annat än det som utretts. Den som något utrett relationen mellan far och dotter, men inget om relationen mor-dotter kan plötsligt avge en bestämd bedömning om vilka umgängesförhållanden som bör råda mellan mor och dotter. Detta förekommer bland utredare med psykolog- eller läkarutbildning.

Det är uppenbart att många s.k. utredningar i hög grad tappat verklighetskontakten genom undanhållande av information, grava vanföreställningar och tokig logik. Ett grundläggande fenmen utgör tokerikedjelagen, d.v.s. ett tokeri drar ofta med sig flera andra tokerier i utredningen.

Ett tokeri kan t.ex. vara ett godtyckligt antagande eller en felaktig undersökningsmetod. Det finns god anledning att tala om organisationspsykoser i analogi med psykoser hos individer. Det väll säga, organisationen relaterar bristfälligt till verkligheten och saknar insikt om detta. En utredningspulläggning och innehåll kan ibland ses som uttryck för en organisationspsykos, ett förändrat medvetandetillstånd, där det kritiska tänkandet är frånkopplat. Inte sällan utvecklas paranodia föreställningar beträffande klienter och även gentemot dem som gör kritisika påpekanden om utredningarna samt sakligt ogrundade idéer om att man »vet« vad som är fallet.

Även extrema, verklighetsfrämmande kontrollbeteenden kan ibland iakttas från myndigheternas sida. Det är inte heller ovanligt att myndigheternas agerande utifrån goda intentioner - emellanåt genom de maktmedel som disponeras (och inte kritiskt kontrolleras) - urartar till exempelvis förföljelser, förtalskampanjer och psykisk barnmisshandel. Då drabbas barnen värst.

Det är inte alls underligt att många lekmän och journalister med gott omdöme som kommer i kontakt med utredningar reagerar på den undermåliga kvaliteten och på den verklighetsfrämmande föreställningsvärlden i och runt en del av dem. De arbetssätt jag här antytt står i klar strid med grundlagens stipulering om »att iaktta saklighet och opartiskhet«. Motsättningar skapas ibland mellan aniva myndighetsutredare och mer insiktsfulla medborgare.

Enligt min mening kan organisationspsykoser botas (i den mån de går att bota utan att lägga ner organisationen) genom öppen konfrontation och kvalitetssäkring.

Undermåliga utredningar borde återremitteras från chefer, nämnder och domstolar. Effektiva system för kvalitetskontroll och påföljder mot oseriösa utredare behövs. Detta kan ske genom kritisk granskning av stickprov ur produktionen av utredningar. Utredningar som inges till domstol borde obligatoriskt kvalitetssäkras i ett tidigt skede. Alla de sakligt ohållbara utredningar som idag inges till svenska domstolar bör snarast utmönstras. (s. 20-22)

Här är några ytterligare exempel på osakligheter som utredare gör samt några källor för det Edvardsson säger ovan:

• Det borde vara vanligt att för något symptom så finns det flera bakomliggande förklaringar till det. Men utredare fastnar vanligtvis istället för att det bara finns en orsak. Utredare är också vana vid att bortse från att flera fenomen kan vara sammankopplade på ett komplext sätt, att flera händelser kan leda till flera symptom. De använder sig istället av en enkel modell där en händelse orsakat ett fenomen. Även domstolar kan ibland begå liknande felslut; när det finns flera möjliga förklaringar för en händelse har domstolar tagit bevis, som talat för flera hypoteser, använt dem som bevis för enbart en förklaring och ignorerat de andra. (Domstolar har för övrigt sett någon som mer trovärdig enbart för att denne gråtit.)
  
• När myndigheter fattar beslut överväger de i många fall bara ett alternativ, eller så framställer de valet som mellan att inte göra något alls och ett redan etablerat alternativ.
  
• "Gunnarsson, Johansson & Karlsson (1993) fann vid granskning att frågeställning saknades i 11 av 12 LVU-utredningar. Detta stämmer med min bild av sociala utredningar och en hel del barnpsykiatriska/barnpsykologiska yttranden. Explicita frågeställningar utgör en nödvändig styrlogik i utredningsarbete, annars uppstår lätt logiskt angripliga klippkollage av uppgifter." (s. 135)
  
•  Utredare tar ofta folk på orden och ignorerar att de kan ljuga eller överdriva. A ogillar B starkt och anmäller denne för att ha våldtagit sina systrar. Utredaren skrev då i sina papper att "A har våldtagit sina systrar". (s. 143)
  
•  "Ensidigt bekräftelsesökande ["confirmation bias"] är vanligt i utredningssammanhang." (s. 144)
  
•  Utredare lurar ibland sig själva om hur läget är ställt för att få fram "bevis" för sin övertygelse. "Blåmärken kan upplevas som större än de är, yttranden uppfattas på annat sätt än sändaren avsett, klienter uppfattas som hotfulla när de ifrågasätter o.s.v." (s. 145)
  
• "Ett annat tankefel utgör uppblåsning av triviala omständigheter till stöd för någon hypotes. Exempelvis kan ett barn vid ett tillfälle ha råkat stå utan nyckel på hemmets trappa, vilket noteras och senare kan i utredningstext generaliseras och fabulerande stegras till att barnet inte får tillräcklig omsorg av sina föräldrar. Vid uppblåsning ignoreras ofta basfrekvens för fenomenet i aktuell jämförelsegrupp." (s. 145)
  
• "Ibland kan utredare tona ner eller helt ignorera allvarliga omständigheter." (s. 145) Som att, i en vårdnadstvist, ignorera att fadern misshandlat modern, när de förordar att fadern skall ha vårdnadsrätten. Eller bara ta ställning för en part och strunta i argumenten för den andra sidan.
  
• Utredare generaliserar ofta med för litet underlag för att kunna göra en sådan generalisering. "Felaktiga generaliseringar kan uppkomma genom t.ex. litet antal iakttagelser, selektiv erinring, glömska, minnesfel eller inblandning av förhandsuppfattningar." (s. 146)
  
• Utredare kan utgå ifrån att en individ som sägs tillhöra en viss grupp har just de egenskaperna de tror att en representativ person från gruppen har.
  
• Utredare kan ha svartvitt tänkande. "I en umgängesutredning kan modern framställas som vit och fadern som svart. Myndigheten kan framställas som god och felfri och föräldern som ond." (s. 147)
  
• Utredare och myndigheter ogillar att erkänna misstag, så att drabbade individer inte får någon upprättelse så lätt. Vid svåra fall är det väldigt svårt för individen att få någon upprättelse. "[D]et finns intressen och makt att skapa, undanhålla och påverka uppgifter och bedömningar. Exempelvis förnekar i regel socialtjänsten uppenbara fel som begåtts i handläggningen. I de svenska till domstol ingivna utredningarna vid tvångsomhändertaganden av barn betonas föräldrarnas fel medan deras repliker, uppfattningar och resurser undanhålls i strid med lagens bokstav och anda. Organisationerna vill vinna i domstol och tillåter sig att vanemässigt och olagligt producera övertalningsdokument i stället för sakliga utredningar." (s. 193)
  
• Det är synnerligen vanligt att utredare begår det fundamentala attributionsfelet, att tillskriva någon ett fundamentalt karaktärsdrag för att förklara en händelse när det istället kan bero på situationen som sådan. "I en kränkande situation motagerar Kalle genom en kritisk kommentar... Detta kan leda till att Kalle tillskrivs egenskapen »aggresiv«, när det är situationen som skapar motagerande från Kalle." (s. 150) Detta hjälps av att utredare kan undvika att skriva med kontexten för ett uttalande (som är en vanlig metod i propagandasyften), men också för att de "inte sällan" helt enkelt undlåter att ge något bevis alls för deras slutsats.
  
• Utredare gör ibland implicita antaganden om andra som inte har någon grund i fakta. "Exempelvis kan man anta att om en far är kritisk mot myndigheter, så är han mindre lämpad som förälder. Det kan naturligtvis lika gärna förhålla sig tvärtom - att en kritisk förälder skyddar barnet och företräder dess intressen bättre än en mot myndigheter passiv förälder." (s. 152)
  
• Utredare har en ganska snäv och likformig bild på människan, trots de biologiska, psykologiska och sociologiska bevis som visar på variationen bland människor. Därigenom kan avvikelser från ett ideal ge tyngd i utredarens ögon.
  
• Utredare är ganska dåliga på att hantera sannolikheter; det är ett område som är så vanskligt att det helst bör undvikas helt och hållet.
  
•  "Det är vanligt att sociala utredningar samt observationsrapporter från daghem, utredningshem, BUP etc. innehåller iakttagelser av olika slag. Dessa är i regel undermåliga ur källkritisk synpunkt, då det i stor omfattning saknas t.ex. preciseringar, källor, tidpunkter, platser, sammanhang, bestyrkanden och repliker kring iakttagelserna." (s. 166)
   
• Utredare och socialtjänsten har inte sällan en överdriven syn på att människor behöver kontrolleras av dem. De förväxlar också ex. barns behov med deras eget "behov" av att kontrollera andra.
  
• Det har även hänt att utredare kan hamna i två roller, exempelvis som utredare och behandlare!
  
• Utredarna kan också bli överbelastade med arbete och då sjunker deras kvalitet ytterligare. Såhär beskriver en utredare det:
  
  "Systemet är inte anpassat för klienterna. De blir förtingligade, objektifierade. 'Ok, eftersom du ändå är här, så kom in.' Klienten blir ett nödvändigt ont. Vi är inte serviceinriktade. Förtingligandet ökar kraftigt vid ökande arbetsbelastning. Jag får kämpa emot. Jag bryts ner själv, när jag märker mitt förtingligande. Jag upptäcker att jag gör det även om jag är medveten själv. Det är en makt- och förtryckssituation som skärps av arbetsbelastningen. Man måste vara medveten för att inte förtrycka. Motgiftet är att ge korrekt, saklig information om människors rättigheter och överklagningsmöjligheter samt visa hur man räknar. Härför krävs tid. Bristande tid leder till bristande information, vilket leder till förtryck." (s. 224-225)
  
• Myndigheter tabulägger vissa saker i sina analyser. Som att de själva kan påverka ett beteende. "Beträffande symtom hos barn på daghem, utredningshem eller BUP-klinik kan jag hittills inte påminna mig ha sett att man någonsin relaterat symtomen till myndigheternas eget agerande elelr till den aktuella vårdmiljön. Mängder av symtombeteenden hos barn måste ha samband med sådana faktorer." (s. 226) Också kritik mot den egna eller andra myndigheters agerande är tabubelagt, se Kumpula, Rantamäki & Vesterbacka (1994).
  
• "Colnerud (2002) pekar i skolans värld på den kollegiala paradoxen. Den innebär att medan det, i de outtalade gruppnormer som utvecklats, är otillåtet att kritisera en kollega som uppträder kränkande mot eleverna så är det tillåtet att kritisera en kollega som är tillmötesgående mot eleverna. Situationen torde ibland vara analog inom socialtjänsten." (s. 216)
  
•  Utredare sitter på en maktposition och deras beslut kan orsaka mycket lidande för andra. De använder ett antal metoder som de själva nog ser som i samhällets bästa men som kan beskrivas som förföljande och nedtryckande av individen:
  
  "Jansson & Rönnbäck (1995) pekar på 8 huvuddrag i ett fall med 42 konstaterade strategier. Huvuddragen betecknas som '...myndigheten vet bäst, svartmåla föräldrarna, få barnen och föräldrarna att framstå som vårdbehövande, driva igenom och kvarhålla fattade beslut, ignorera lagar och förordningar, förstöra för familjen viktiga relationer, påverka läsaren språkligt, ignorera elementära saklighetsaspekter'.
  
  Konkret kan dessa innebära att man undanhåller klientperspektiv, inte gör resursanalys, gör en förälder till syndabock, söker redovisa så många fel som möjligt, provocerar, internsivkontrollerar, patologiserar genom etiketter, använder ologiska resonemang, inte medger yttrandefrihet för klienten, förfalskar uppgifter, blåser upp triviala fenomen, gör förföljande tolkningar o.s.v." (s. 232)
  
• Detta märks också i att dessa myndigheter använder ett speciellt, svårförståeligt fackspråk som inte kan förstås av utomstående. "Wastesson & Åsell (1994) fann vid en läsbarhetsmätning av socialtjänstens texter till medborgarna att de var svårförståeliga för dem som de vänder sig till. De tolkar detta som att man vill skapa en distans gentemot dem man är till för." (s. 237)
  
• Utredare och myndigheter missbrukar ordet "samarbeta". De får det till att innebära "följa våra planer" istället för "gemensamt gå mot de mål som båda håller med om är positiva".
  
• Organisationerna är bristfälliga. Exempelvis har det hänt att chefer strukit text i en socialsekreterares arbete, när texten visat vilka sociala resurser (hjälp från vänner och bekanta) som en klient har.
  
• "Etikbegreppet har använts ofta i debatter och utbildningssammanhang. Detta kan tänkas bero på att det är oförargerligt, vagt och positivt laddat. Med dess hjälp går det utmärkt att lägga avledande frasridåer, tillskriva individer ansvar för dåligt arbete och slippa mer laddade begrepp som intressemotsättning, maktmissbruk och förtryckande organisatorisk praxis. Etikbegreppet har blivit en spelbricka i makt-intresse fältet.
  
  Etikregler uppställdes för några år sedan av socialarbetarnas fackliga organisationer och det hävdades att de tillvaratar servicetagarnas intressen. En noggrann läsning av dessa regler avslöjar underliggande antaganden som innebär en nedvärderande syn på servicetagarna. Reglerna föreskriver inget specifikt om hur utredningar bör göras.
  
  En facklig företrädare skrev i mars 1989 till mig om etikreglerna: »De har legitimerat allt det djävligaste som vi har inom socialt arbete.«" (s. 214)

Så, det verkar som om socialtjänsten och andra offentliga organ inte kan utföra vetenskapliga utredningar särskilt väl. Jag har bara tagit upp några av de problem som Edvardsson nämnt - han tar upp 50 specifika problem bara när det gäller tolkningsfrågor av texter. Det finns också problem med insamling av data, som att utredare inte alltid tydliggör vem det är som säger vad (är det den de intervjuar eller är det ifrån någon som referenten hänvisar till?).

Med så många problem, vad säger då socialsekreterarna om att deras arbete är osakligt (och kan därmed leda till att många utsätts för onödigt lidande)? Edvardsson menar att när han tar upp dessa frågor så säger personalen att de inte behöver använda sig av vetenskapliga principer utan de kan använda sig av andra, länge använda, metoder:

Ibland hörs vid mitt påtalande av saklighetsbrister i utredningsmaterial från t.ex. psykologer och socialarbetare tankegångar av typen att det bör vara i sin ordning med lösliga metoder, ignoerande av felkällor och att förlita sig på extremt subjektiva och ofta inte redovisade förfaranden. Ibland hänvisas till lång klinisk erfarenhet och att man skulle ha särskilda metoder (redovisas inte) inom det aktuella området. (s. 161)

Alltså, när socialtjänstens kår får höra att de inte är vetenskapliga, då hävdar de att det inte behövs, att de har andra metoder för att få reda på sanningen. Det här argumentet skulle kunna stämma ifall det vore så att utredarnas intuition vore tillförlitlig eller ifall de interna sederna i myndigheter uppmuntrar en sorts utredning som inte lätt kan redovisas men som ändå följer vissa vetenskapliga principer. (Om någon nu gjort det här argumentet, jag bara tänker mig hur jag skulle försöka försvara det.) Edvardsson besvarar det första argument med att påpeka hur bristfälligt den mänskliga intuitionen med att hantera den här sortens frågor:

Det kan i dessa uttalanden, liksom i utredningsmaterialen, verka som om professionella inte förstått de mest elementära principerna för saklighet. Det finns inget stöd i internationell forskning för förespråkandet av extremt subjektiva metoder och ignorerandet av felkällor. Exempelvis finns ett flertal studier (bl.a. av Ceci m.fl.) som visar att professionella grupper i stor utsträckning gör felaktiga bedömningar när de skall avgöra om det barn berättar på videoband har hänt eller inte. Annan forskning har gett resultatet att kliniska bedömare inte gör bättre bedömningar än lekmän. Tesen att saklighet inte behövs står i strid med kritisk-vetenskapliga grundprinciper och med grundlagens föreskrift om »saklighet och opartiskhet«. (s. 161)

Det är dessutom enligt experiment enbart få bedömare förunnat att något bättre än slumpen kunna skilja på sanna berättelser och medvetet lögnaktiga (Ekman, 1991). Även dessa skickliga bedömare begår ofta fel, eftersom det är mycket svårt att skilja lögn och fabulering från sanning (för forskningsöversikter se DePaulo m.fl., 2003; Vrij, 2000). (s. 188)

För att det andra argumentet skulle stämma måste det kunna visas (teoretiskt) att dessa myndigheter haft tillräckliga incitament för att skapa en egen metod som kan ta reda på sanningen, men också varför de inte skapat en kultur som använt sig av den öppna vetenskapliga metoden istället, som det nu har funnits beskrivningar för hur den används långt innan välfärdsstatens uppkomst.

En mer rimlig förklaring är då att myndigheterna, som utför de undermåliga sociala utredningarna, helt enkelt inte strävar efter att uppnå något allmänintresse. Istället söker byråkraterna där att uppnå sina egna intressen - som alla andra byråkrater i varenda myndighet försöker göra, se Benson (1995) - och de uppnår ett allmänintresse enbart när deras egna intressen ligger i linje med det.

Hur stor är den amerikanska välfärdsstaten?

Jag har precis kikat igenom Michael Tanners korta undersökning av hur stor USA:s välfärdsstat är. Titeln för rapporten han skrev är talande, The American Welfare State: How We Spend Nearly $1 Trillion a Year Fighting Poverty--And Fail. Rapporten går igenom hur många olika program som finns för att bekämpa fattigdom i USA och hur mycket som spenderas varje år för detta syfte. Här är de viktigaste slutsatserna Tanner kommer med:

• Det finns 126 specifika federala program för att bekämpa fattigdom. Han kom fram till den här siffran genom att ta alla program som bara ger bort pengar till fattiga och de vars beskrivning klart och tydligt säger att det handlar om att bekämpa fattigdom. Därtill kommer även olika program som delstaterna håller i.
• Den federala staten och delstaterna spenderade tillsammans $952 miljarder på sitt "krig mot fattigdom" det senaste året. Om pengarna gavs direkt till varje fattig person i landet skulle de få $20,610 vardera. Ungefär 140 000 kronor per person under ett år.
• Den amerikanska staten säger att en familj på tre som har en total inkomst under $18,530 är fattig. Samtidigt skulle de alltså kunna ge ut $61,830 direkt till alla sådana fattiga familjer och helt få bort fattigdomen om de bara gav bort pengarna. (Det är dock inte riktigt så enkelt när man kikar på det statistiskt då myndigheterna i USA räknar inte med den inkomst man får i bidrag i hur rik någon är; när man räknar med den inkomsten så är fattigdomsnivån lägre.) Den amerikanska välfärdsstaten verkar alltså vara rejält ineffektiv.
• Den amerikanska staten spenderar allt mer pengar på att försöka minska fattigdomen. I absoluta siffror och som procent av BNP lade den federala staten och delstaterna ner mer och mer pengar. Även per fattig person spenderar de mer pengar.

Vad gör då de olika programmen?

Most welfare programs are means-tested programs that provide aid directly to low-income persons in the form of cash, food, housing, medical care, and so forth, with eligibility based on the recipients’ income. The remaining programs are either community- targeted programs, which provide aid to communities that are economically distressed or have large numbers of poor people, or categorical programs, which base eligibility for benefits on belonging to a needy or disadvantaged group, such as migrant workers or the homeless. Some welfare programs are well known; some are barely heard of even in Washington.

En annan sak som pekar på att det är ineffektivt är att det finns många liknande anti-fattigdoms-program som drivs av olika myndigheter:

As detailed in the appendix, the federal government currently funds 126 separate and often overlapping anti-poverty programs. For example, there are 33 housing programs, run by four different cabinet departments, including, strangely, the Department of Energy. There are currently 21 different programs providing food or food-purchasing assistance. These programs are administered by three different federal departments and one independent agency. There are 8 different health care programs, administered by five separate agencies within the Department of Health and Human Services. And six cabinet departments and five independent agencies oversee 27 cash or general assistance programs. All together, seven different cabinet agencies and six independent agencies administer at least one anti-poverty program.

Tanner kommer även med en kort kritik av välfärdsstatens inriktning. Idag, menar han, satsar staten pengar på att se till att de fattiga skall ha det bra som fattiga, istället för att försöka se till att folk inte är fattiga längre. Idag har alltså staten en politik för att göra livet gott för fattiga, istället för att se till att alla blir rika. Det finns även en massa andra problem med välfärdsstaten, som att det ger folk motsatta incitament (man får mindre pengar om man sparar än om man slösar, för vissa program), men det går han inte igenom här. Han snuddar dock vid det vid den presentation han gjorde av rapporten.

From Mutual Aid to the Welfare State - Sympati genom samhörighet

Det finns ett gammalt spår inom moralfilosofin att vi människor kan känna sympati med andra människor, men att man känner större sympati med dem som är närmre en själv, och för de som är ”för långt bort” känner man inte någon sympati med alls. Peter Singer kallade processen där vi lägger till fler och fler människor i den grupp av människor som vi känner sympati med, för "the expanding circle".

För de som är lite bekanta med begreppet ser det ut som att mänskligheten, i alla fall de senaste 300 åren, har stadigt gått mot en förbättring i det här avseendet. Att de allra flesta människor vidgar sina sympatiska cirklar. Tanken är väl ungefär att vi gått från familjen, till klanen och sedan till nationen, och är nu bara några steg iväg från att inkludera hela mänskligheten. Det här hoppar dock över viktiga undantag från den här principen.

Först och främst kan man fråga sig hur sympatisk staterna är – som låser in vissa av sina egna medborgare de själva kallar för sjuka – eller de människor som stöttar staten – och som kan gå ut säga att de inte bryr sig alls om de medborgare som far illa av deras lagar. Men även om man bortser ifrån det – och alla ekonomiska bekymmer som finns med staten – kan man fråga sig om vi verkligen gått framåt med nationalismen. För, nationalism utesluter ju fortfarande människor från ens moraliska cirkel, och kan även tillåta att dessa kan utsättas för vedervärdiga dåd eller inte kräver något aktivt moraliskt hänsynstagande. Jämför det med libertarianismen som inkluderar nästan alla människor i gruppen som förtjänar rättvisa.

Men, ett annat alternativ till nationalismen är att känna sympati med andra som tillhör en viss grupp. Att känna sympati med dem som man har något samförstånd med. Filosofiskt är det här mycket mer tillfredsställande än att grunden för sympati skall bero på geografiska faktorer. Och det var ungefär såhär som mutual aid-systemet fungerade. För, de var inte geografiskt bundna utan erbjöd ett kontraktuellt samarbete för alla som skrev upp på gruppens normer. Ett exempel som Beito tar upp:

The geographically extended structure of the Odd Fellows allowed mobile members to retain benefits. It also facilitated a kind of coinsurance to mitigate local crises such as natural disasters or epidemics. In 1855 members in Massachusetts contributed more than $800 to relieve lodges in Pittsburgh that had exhausted their funds because of a fire. Ten years later they provided lodges in Virginia during an outbreak of yellow fever. (s. 10)

Grejen är att dessa föreningar var inte heller bundna till nationens gränser. Odd Fellows kom ursprungligen från England och de spred sig under 1800-talet (!) runt om i Europa, de brittiska kolonierna och även till Filippinerna och Liberia. Beito berättar att klubbarna inte bara lämnade kontraktuellt stöd till sina medlemmar i USA, utan även ren välgörenhet.

Idag har Odd Fellows utvecklat till att inkludera hela mänskligheten i sin cirkel. Detta gjordes även av andra föreningar under 1920-talet i USA – som dock inte hade sin grund i mutual aid-systemet. Och vi lever fortfarande med nationalism som en rådande ideologi i samhället idag! Det är skamligt!

Istället för välfärdsstaten

Hur skulle folk skydda sig mot oförutsedda olyckor och sjukdomar, samt ha tillräckligt med pengar när de blir äldre, om inte välfärdsstaten fanns? Hur skulle skolor och sjukhus fungera och vem skulle finansiera det? I det här inlägget tänkte jag ta upp det generella svaret på den här frågan, och senare tänkte jag ta upp specifika system som funnits och som helt skulle kunna ersätta välfärdsstaten för att uppnå dess mål (och på ett mer effektivt sätt).

I några tidigare inlägg har jag diskuterat frågan om vad som skulle hända med de allra fattigaste i ett fritt samhälle. Poängen där var att dessa skulle behöva förlita sig på välgörenhet, men att det skulle finnas tillräckligt många människor som vill hjälpa de som har det allra värst. Men dessa individer är en minoritet i samhället, och det är inte tänkt bland libertarianer att skola, vård och sjukvård skall skötas som välgörenheter i regel. Istället drivs de efter andra principer. Hur då?

Den viktigaste poängen man kan ta upp är att utan en välfärdsstat så kommer den överväldigande majoriteten att betala för sjukhusoperationer, a-kassa och sin pension direkt med ens egna pengar. Istället för att det betalas (eller subventioneras, som med A-kassan och sjukhusbesök) via allas skatter. För de som inte har råd med detta måste man förlita sig på sin familjs, vänners eller främlingars hjälp; d.v.s. välgörenhet i någon form.

Vad finns det då för system i ett fritt samhälle som en slumpmässig individ kan använda sig av, för att dels säkra sin möjlighet att betala oförutsedda kostnader och ha tillräckligt med pengar?

Det främsta "systemet" är förstås att man sparar sina pengar för allt som är inom ens budget. Det inkluderar allt från att skicka ens barn till skolor, till att köpa hostmedicin och även ens pension. Men, att spara pengar kan vara besvärligt för vissa, då man är kortsiktig. Det skulle även finnas kortsiktiga individer i fria samhällen, men överlag (och det ger jag bevis på senare) verkar de ha varit mer långsiktigt beräknande i ett fritt och kapitalistiskt samhälle.

Men, även om man själv inte gillar att planera långsiktigt, kan man se till att göra det genom att säga till ens bank att låsa en del av ens inkomst till ett speciellt konto man inte kan ta ut ifrån. Eller gå med i en förening som gör samma sak. Det verkar som att även de kortsiktiga vill tänka långsiktigt, fast bara inte idag, utan imorgon. Det skulle då vara en enkel sak att säga till ens bank att låsa pengarna i framtiden, om ett år kanske.

Ett annat viktigt system är försäkringar. För alla utgifter som är större än ens normala budget men som det är ganska osäkert att man utsätts för är det rimligt att skaffa en försäkring till. Det innebär att det inte blir en själv som enskild individ som betalar för kostnaden, utan den delas mellan alla som köpt en försäkring. Så, om man hamnar i en olycka i trafiken har man redan på förhand betalat in, tillsammans med en massa andra, pengarna för att lösa det problemet. Försäkringar kan skötas av bolag eller genom föreningar. Hans-Hermann Hoppe har en väldigt bra föreläsning om ekonomin bakom försäkringar, om än att jag tror att han överdriver problemen som finns med försäkringar för sjukdomar.

Slutligen, om man inte har sparat eller skaffat en försäkring, och inte vill förlita sig på välgörenhet, kan man alltid ta ett lån.

Det finns några generella fördelar med privata framför statliga socialförsäkringar. Framförallt två:

1. Privata system är internationella, till skillnad från de statliga som är nationella - som med pensionen. Det innebär att man kan spara till sin pension var man än är, och njuta av den var som helst.
2. Privata företag utsätts för konkurrens och får inte mer pengar för att de missköter sitt jobb och gjort slut på budgeten, vilket är regeln för statliga byråkratier. Så, det privata systemet lär kosta mindre än det statliga.

Inom någon vecka kommer jag att gå igenom lite hur ett sådant här privat socialförsäkringssystem fungerade, nämligen mutual aid-systemet som var dominant i USA runt år 1900. Det blir en genomgång av boken From Mutual Aid To The Welfare State av David T. Beito.

• Introduktion
• Att minska problemet med moral hazard
• Sprida normer och företagsamhet
• Signalering för pålitlighet
• Empati genom samhörighet
• Skydd för barnen
• Vårdtjänster
• Systemets kollaps och annat intressant

Den nationella pensionen

Det statliga pensionssystemet befriar inte människor, utan det knyter oss närmre till den svenska staten, gör oss mer beroende av den. Detta ser inte alla etatister som något negativt, uppenbarligen. Så här skriver sossen Lena Andersson om hur bra det är med en stat som man blir beroende av:

Det unika med svensk socialdemokrati var brytningen med alla former av klantänkande. Individerna erbjöds ett band till staten, lika starkt för var och en, på det att andra beroenden kunde avta.

Så istället för att ha privat pension, exempelvis, vilken gör en beroende främst av ekonomiskt välstånd, föredrar Andersson ett system där man är beroende av folkets vilja och politikernas kvalitet. Ett problem med detta har blivit uppmärksammat de senaste dagarna efter att det visade sig att Eva Bergdahl, en pensionär som flyttat till Thailand, inte får ut sin fulla pension från staten. Staten har nämligen begränsat var man får bo för att få ut sin pension; man får bara behålla den statliga garantipensionen om man flyttar "till ett land inom EU/EES, Schweiz och i vissa fall Kanada." Flyttar man till andra länder, då får man visst inget.

Gissningsvis var det svenska systemet ännu sämre förr, när sverige inte var med i eu och den individuella "spararen" inte hade viss kontroll över vart pengarna skall gå.

Det är inte bara på pensionsområdet som staten binder individen till en viss geografisk yta. Detta görs även för den nationella A-kassan och för andra social"försäkringar". Det är rätt tragiskt att en uttalat internationell rörelse som socialdemokratin utvecklade ett nationellt system för folkets behov. Speciellt när ett internationellt system uppstår spontant.

LVU och tjejers sexvanor

Igår berättade en vän som läser socionomi något intressant om LVU, Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Den här lagen reglerar när staten får frihetsberöva, eller tvångs"vårda", barn. I princip finns det två grunder för när staten kan göra det: om barnets hemmiljö är dåligt eller om dennes eget beteende kan leda till skada för den själv. Den andra grunden regleras av följande paragraf:

3 § Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

Det min vän berättade, och hade fått höra från en föreläsning om socialtjänstlagarna, var att det vanligaste fallet för när flickor blir omhändertagna enligt den här regeln, var om de haft för mycket sex med för många partners. "För många" enligt staten då. (Hittade två referenser till det på flashback.) [Uppdatering: Den här informationen visade sig inte stämma helt, se längst ned för förklaring.] Varför måste staten då kontrollera unga kvinnors sexualitet på det här sättet?

Enligt föreläsaren skall en vanlig rationalisering för det här vara att för mycket sex i tidig ålder kan få en att prostituera sig själv senare. Även om man antar att det här verkligen är deras verkliga skäl för sin politik kan man fråga sig vad fan staten har att göra med om man blir prostituerad eller inte - det är ju i sig inte förbjudet. En mer rimlig förklaring är nog att byråkraterna på soc bara för över sina värderingar om hur man bör göra och inte kan se att det finns omständigheter där man kan tänka sig att göra annorlunda.

Början av LVU är annars något skrattretande.

1 § Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna skall präglas av respekt för den unges människovärde och integritet.
Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.

Vad staten gör mot unga skall alltså ske i samförstånd med dessa och deras föräldrar, förutom när sådant samförstånd inte kan uppnås - då är det fritt fram för staten att röva bort barnet från föräldrarna eller frihetsberöva det.

Uppdatering: Tack vare den mindre charmanta Eva Berglunds kommentarer på bloggen tänkte jag kolla upp källan bakom vad föreläsaren sagt. Enligt min vän skall hon ha fått informationen från rättssociologen Astrid Schlytters bok Kön och juridik i socialt arbete, vilket nog innebär att det skett någon felkommunikation någonstans eller så har jag läst fel i boken. I boken går Schlytter igenom de LVU-fall som staten fört mot tjejer 1994, totalt 44 stycken, och finner att endast i fyra av fallen så blev en tjej frihetsberövad för sitt sexuella beteende som främsta anledning. Så det är enbart den fjärde vanligaste anledningen till att tjejer blir tvångsomhändertagna. I de mest vanliga fallen rör det sig om att tjejerna varit med i gäng, begått ett enstaka brott eller haft en psykisk störning.

Slutligen kan jag citera Schlytters kommentar om de LVU-fall där tjejers sexvanor skall varit en viktig anledning för staten att agera.

Är det sannolikt att domstolen skulle kommit fram till samma slutsats om flickorna varit pojkar? Kan vi föreställa oss att domstolen omhändertar en pojke därför att han "beter sig på ett sexuellt utmanande sätt", "lever ut sin sexualitet" eller riskerar att göra en flicka gravid? I mitt material, knappt 400 domar, finns inte en enda pojke som omhändertas av denna eller någon liknande anledning. På samma sätt är det osannolikt att det för pojkar skulle läggas stor vikt vid att de har flickvänner som inte har uppehåållstillstånd i Sverige och bor på flyktingförläggning eller att flickvännen är betydligt äldre än vad pojken är. I detta jämförande perspektiv framstår klart att det är särskilda flickonormer och inte könsneutrala normer som domstolen här följer. Vidare är detta normer som begränsar handlingsutrymmet för flickor jämfört med pojkar.

The Economics of the Welfare State

Bland nationalekonomer, och speciellt bland public choice-ekonomer, finns en saga som berättas för de ännu inte initierade. Berättelsen börjar under den gamla dåliga tiden (40- eller 50-talet, såvitt jag kan bedömma), då välfärdsekonomi höll på att etableras i de ekonomiska instituten och universiteten. De som studerade detta område undersökte hur marknaden de såg inte var lika bra som den perfekta marknaden, en modell skapad av Frank Knight. Samtidigt sade de att närhelst marknaden misslyckades skulle staten gå in och ställa saker och ting tillrätta. Och marknaden misslyckades ofta, eftersom i den perfekta marknaden så vet alla allting om alla produkter (pris, kvalitet, plats),vilket gör reklam till ett gigantiskt marknadsmisslyckande, och det finns oändligt antal med försäljare av alla slag så att ingen producent kan öka sitt pris utan att förlora kunder. Det är uppenbart att det finns "marknadsmisslyckanden", om detta definieras som att inte vara lika bra som denna modell. Men, fortsätter sagan, det blev uppenbart för senare ekonomer att något var fel i välfärdsekonomernas resonemang. En sådan ekonom var Harold Demsetz som argumenterade att argumenten för att låta staten reglera ekonomin p.g.a. marknadsmisslyckanden var ett logiskt felslut, ett, så kallat, nirvanafelslut. För, bara för att marknaden inte är perfekt, så betyder inte det att staten faktiskt gör saker och ting bättre. Det var under den här tiden som Chicago-skolan och public choice-skolan dokumenterade utspridda brister och problem med statlig produktion och reglering. Det blev klart att även stater misslyckades, och därför, är sagans moral, måste en ekonom inte bara se ifall ett samhällsfenomen är annat än perfekt för att fördömma det, utan man måste jämföra det med vad för alternativ som finns tillgängliga. Något är inte bra eller dåligt i sig, utan endast jämfört med andra alternativ.

Om än i stora drag sann, så är sagan vilseledande då den antyder att ekonomer (och speciellt välfärdsekonomer) numera slutat begå nirvanafelslutet. Att när de säger att staten bör göra det ena eller andra så gör de inte för att marknaden de ser (eller den bilden av en fri marknad de föreställer sig) inte är perfekt. Men, det verkar som att minst en ekonom har fortsatt med detta, nämligen Nicholas Barr, författaren till The Economics of the Welfare State.

Jag fick upp ögonen för den här boken tack vare ett tips från en användare på Flashback; jag hade skapat en tråd där jag efterfrågade litteratur som försöker visa att det fria samhället är sämre (hur man än vill mäta det) än det reglerade samhället. På förhand ser det ut som om boken försöker göra det jag efterfrågade. Så här skriver Barr i inledningen:

[T]wo results stand out. ... Secondly, the theoretical arguments support the existence of the welfare state not only for well-known equity reasons but also - and powerfully - in efficiency terms. This is an area in which economic theory is capable of strong results that can justify the general idea of the welfare state and, to a surprising extent, can do so without resort to ideology. (s. 3)

Det här låter alltså som om välfärdsstaten är effektivare än alternativen, och då även en fri marknad. I ett kapitel, där Barr hanterar frågan om att man måste göra jämförelser mellan olika system, kommer han till följande i sammanfattningen:

The arguments above suggest that we should not be ambivalen: as subsequent chapters explain, many parts of the welfare state are a response to pervasive technical problems in private markets, and therefore serve not only the distributional and other objectives listed in Chapter 1, Section 2.2 (poverty relief, vertical and horizontal equity, dignity and social solidarity), but also efficiency objectives such as consumption smoothing and insurance. As such, the welfare state exists quite properly both for lower-income groups and for the middle class. In the Wilensky and Lebeaux (1965) sense...there is an efficiency case for an institutional welfare state. (s. 93)

Hur har då Barr kommit fram till att välfärdsstaten är effektiv? I sex kapitel för han fram olika aktiviteter ("socialförsäkring", pension, socialbidrag, sjukvård samt lägre och högre utbildning) som staten sysslar med och visar där att det libertarianska alternativet till statlig produktion är ineffektivt, som i att den fria marknaden inte är lika bra som en perfekt marknad. Eller, i andra ord, att den fria marknaden inte är optimal. Här är några av Barrs sammanfattningar om de olika resonemangen:

It follows, in conclusion, that voluntary redistribution alone will be suboptimal unless one believes both that free-riding is not a problem and that the optimal amount of redistribuion is that which the rich wish to volunteer. (s. 84)

The flaw in the voluntarism argument in [the case of social "insurance"] is that it overlooks the external costs that non-insurance can impose on others. Suppose someone chooses not to insure, and then loses his job. If society bails him out by paying a non-contributory benefit, the external cost falls upon the taxpayer. Alternatively, if he is given no help, he may starve, which imposes costs on others in a variety of ways. (s. 173)

From the viewpoint of social justice, libertarians incline towards private charity where poverty is caused by non-insurable risk. However, various difficulties...including the free-rider problem, suggest that voluntary giving will be inefficiently low even by libertarian standards. ... Thus there are solid arguments in terms of efficiency and social justice for public provision of subsistence benefits on a non-insurance basis. (s. 216)

So far as school education is concerned, many of the assumptions necessary for market efficiency fail, the main problems being imperfect information, imperfect capital markets, and external effects. From an equity viewpoint, the most important problem is that knowledge about the operation and value of education is likely to be correlated with socio-economic status. Substantial public involvement is therefore essential... (s. 318)

Barrs sätt att resonera följer en enkel logik. Först stipulerar han, i ett eget kapitel, vad som krävs för att en marknad skall fungera perfekt. Därefter visar han, för varje enskild fråga, hur den fria marknaden inte är perfekt och därefter drar han slutsatsen - och här måste jag säga att jag är något förvånad, vilket gör mig mindre säker på min slutsats, men jag kan ändå inte se hur det är fel - att staten bör reglera, producera eller på annat sätt hjälpa samhället där frivilligt samverkande inte går bra. Detta är inget annat än det ovan nämnda nirvana-felslutet som uppenbarligen ännu inte blivit bortjagad till de skumma vråerna av den akademiska världen.

Vad är det då Barr borde ha gjort ifall han verkligen skulle ha försökt argumentera för att välfärdsstaten är bättre än det fria samhället? Jo, han skulle ha kommit med teoretiska eller empiriska jämförelser mellan de två systemen, där han kunde säga att "Ja, båda systemen har sina brister, men överlag är välfärdsstaten bättre av följande skäl". Den här typen av argument har däremot varit vanlig bland liberala ekonomer - inte minst hos Ludwig von Mises - men uppenbarligen ville inte Barr argumentera direkt med dem eller ens hänvisa till ekonomer som har gått i klasch med deras idéer. Men det är inte dessa argument Barr använder för att bevisa sin tes, utan istället lutar han sig på ett felslut.

Nåväl, fullt så illa är det inte, men så gott som, då Barr tar upp några få exempel där marknaden inte bara misslyckas med att uppnå en idealistisk standard utan även misslyckas med vad många skulle anse vara rimliga mål. Som ovan, i socialförsäkringsfallet, argumenterar Barr för att i ett fritt samhälle finns det en risk att folket låter individer svälta om de inte betalar sina försäkringar på egen hand. Nu är detta argument löjligt, då även om det är så att marknader inte är perfekta och att folk inte har perfekta anledningar att inte ge bort till välgörenhet så kan fortfarande summan ges bort vara tillräcklig för att hjälpa de som är i behov av hjälp. När några städer i USA exempelvis slutade ge ut stöd till fattiga gav folket istället ut pengar till dem helt frivilligt, och summan de gav bort var ungefär lika hög som innan. Trots att folk inte hade perfekta incitament för att ge bort i välgörenhet.

Vid ett tillfälle tar Barr upp ett argument som faktiskt skulle kunna säga något om välfärdstatens relativa fördelar gentemot den libertarianska politiken. Detta då han går igenom om en statlig tvångs"försäkring" är effektiv, och finner att så inte är fallet, men finner ändå att det är bättre än att låta folk göra som de själva vill.

However, national insurance is less inefficient than the free market outcome, not least because risks like unemployment are uninsurable; and individuals can buy additional insurance against risks such as sickness and disability. (s. 180)

Tyvärr går författaren inte in på varför ett statligt påbud är bättre än de resultat som den fria marknaden skulle leda till. Sedan kommer Barr med det helt galna resultatet att på en fri marknad så kan man inte försäkra sig mot arbetslöshet! Detta när arbetslöshet var något av det första som folk gått samman i grupper för att försäkra sig emot! Nu läste jag inte hela Barrs resonemang, så han kanske har en teknisk invändning att detta inte var försäkring, men såvitt jag kan se verkar han ha dragit denna slutsats helt deduktivt utan att ha försökt hitta empiriska motbevis.

Ett sista argument jag hittade av författaren mot den fria marknaden som inte förlitade sig på nirvanafelslutet gällde privat pension. Enligt honom skulle det gå mindre bra eftersom privata pensionssystem inte kunde skydda sig mot inflation! Låt oss bara för stunden anta att detta stämmer och att det av en magisk anledning inte går för pensionssparande att investera i aktier eller spara i relativt prisstabila varor. Även om vi gör detta så går inte argumentet speciellt långt, det kan nu endast försvaras om staten ger ut valutan i samhället, och att detta är omöjligt att ändra på. Men det är inte ett speciellt imponerande argument att man måste ha statlig pension för att staten skapar inflation.

Överlag är jag inte alls imponerad av Barrs argument eller sätt att resonera. Och här kommer några fler citat som borde visa varför jag känner så.

Are efficiency and social justice assisted by state involvement in insurance markets in the ways just described? In particular, would individuals in a private market buy the socially efficient quantity of insurance against income loss? This breaks down into three separate questions: (a) why do people insure at all; (b) why does the state make membership compulsory; (c) why does the state provide such insurance itself? (s. 173)

Two other arguments have been put forward to explain or justify public provisions of national insurance. (s. 177)

Vad är felet med dessa citat? Det bakomliggande problemet med detta är att när Barr säger sig vilja förklara varför staten gör något, så gör han inte det, utan istället förklarar han vilka rättfärdiganden som finns för visst statligt agerande. Det här blir extra tydligt i det andra citat, där han verkar antyda att han inte ser någon skillnad mellan att rättfärdiga en politik och förklara varför den finns där. Det är endast med detta som utgångspunkt som det första citatet blir fullt förståeligt, för det borde vara uppenbart att man inte vet om ett system är bättre än ett annat bara för att man förstår varför det ena kom till.

The advantages of competition are that it increases consumer choice and minimizes costs. [H]owever, an increase in the range of choice improves efficiency only where consumers are sufficiently well informed to make choices, which is frequently not the case with healt care; and, if competitive forces push down prices, consumers, for the same reason, are unable to assess whether quality has declined, and if so whether they want the lower-quality product at the lower price. The counter-argument to the proponents of unrestricted market systems for health care is that the advantages of competition are contingent on perfect information. (s. 263)

Hans slutsats här måste ha varit ett misstag av Barr, men det är ändå fjärde upplagan av boken så det är svårt att se hur detta misstag antingen kan ha funnits kvar eller blivit tillagt utan att någon sagt till honom att det är uppåt väggarna. Det verkar vara ett misstag då Barr på flera andra tillfällen sagt att brist på fullständig information inte innebär att marknader inte är effektiva, att de fungerar så gott som perfekta, även om majoriteten av konsumenterna inte vet vad som händer. Om han nu var tvungen att kondensera sitt argument borde det ha varit att "the advantages of competition are contingent on reasonably informed consumers".

Avslutningsvis, jag har endast läst de delar av Barrs bok som skulle kunna säga något om välfärdsstatens fördelar jämfört med den fria marknaden. Men i detta område lyckas inte Barr med vad han säger sig göra, såvida han inte med ett "efficiency argument for the welfare state" endast menar ett nirvana-argument för välfärdsstaten.

Välgörenhet i Sverige

Enligt artikeln Vi ger mer än någonsin i måndagens Metro så gav svenskarna bort fem miljarder kronor förra året. De organisationer som får mest är Cancerfonden, Rädda Barnen, Stora Sköndal och Synskadades Stiftelse. Detta bidrag ges bort trots att vi i Sverige, till skillnad från andra länder, inte kan dra av välgörenhet från skatten, och att vi betalar ca 60% i skatt på det vi tjänar.

Det här är ganska intressanta siffror med tanke på vad som brukar sägas om vad som skulle hända om välfärdsstaten försvann. Som libertarian ser jag det som självklart att folk kommer fortsätta att stötta andra i ett sådant samhälle. Det kommer vara annorlunda; istället för att en centralorganisation tar in allas pengar och delar ut efter demokratiska beslut om vem som ska ha pengarna, kommer det, likt det privata välgörenhetssystemet idag, finnas många olika organisationer som folk vänder sig till för att hjälpa andra.

William Easterly argumenterar i en intervju dessutom för att ett decentraliserat välgörenhetssystem är mycket mer effektivt med att hitta och lösa de problem som ett samhälle ställs inför. Hans argument ges i en annan kontext, nämligen bidrag till fattiga samhällen, men argumentet är så generellt att det borde kunna tillämpas på annan välgörenhet också. Han gav också tipset om GlobalGiving som är en centralpunkt för olika välgörenhetsorganisationer som arbetar lokalt med att ge bort medicin, bygga anläggningar för rinnande vatten och undervisning.