Metodologisk fråga om anarkokapitalism vs. nattväktarstaten

Om man uppskattar frihet, vilket är det bästa politiska systemet som man då vill leva i? Eller, vilket system är det som förväntas vara bäst på att upprätthålla individuella rättigheter?

Det här är en väldigt viktig fråga för libertarianer, men hur kan man ta reda på vilket system som faktiskt är bäst? I den bästa av världar skulle vi haft direkt information från miljarders samhällen, som varit nästintill identiska förutom i hur folken där ordnat sina politiska institutioner (som sedan influerat alla andra institutioner och beteenden). Alltså, det vi vill ha (om vi bortser från de moraliska problemen) är ett samhälleligt experimentrum där vi kan placera samma människor på samma plats men i olika politiska miljöer för att se hur de beter sig där. 

Säg att vi kunde simulera en verklighet med en miljard människor som bor på en ö i ett rätt modernt samhälle. Allting är lika, förutom den politiska utgångspunkten: folk kan leva i en demokrati, autokrati, republik; de skulle kunna strukturera staten på en mängd olika sätt för att få fram olika "checks and balances", de skulle kunna ha en mängd olika interna regler för staten som folk förväntas följa; eller så skulle de kunna bo utan en stat, under marknadslag, där organisationerna kan drivas som enskilda företag, som AB:n, som familjeföretag, som kommunala/demokratiska organisationer och dessa företag skulle kunna börja med att ha en mängd olika interna regler för hur de skulle agera. En nattväktarstat skulle kunna ha en mängd olika former och så skulle även en anarki, och vad vi vill göra är att testa alla dessa former i vår simulator för att se vilken som fungerar bäst. Hur går testet till?

Det man behöver är alltså samma människor och samma miljö, men olika politiska institutioner. Säg att man skapar hundra variationer av en monocentrisk ordning, och hundra variationer av en polycentrisk ordning. I utgångsläget har lagarna i de båda samhällena varit likadana; de har upprätthållit en libertariansk rätt. Sedan låter man samhällena utvecklas under sina respektive former under en längre tid - som hundra år eller en miljon år - och sedan kikar man hur samhället utvecklades, för att se vilket som gav bäst libertarianska resultat. Sedan gör man om det testet några miljoner gånger i helt andra miljöer. Om det finns någon politisk ordning som varit bättre än alla andra då är den helt klart bäst. Om vissa politiska ordningar varit bättre än andra i vissa miljöer - säg att den bästa statsformen klår den bästa anarkistiska formen i en miljö, men tvärtom i en annan - då är vinnaren beroende av vilken miljö man själv lever i, där man själv vill skapa en politisk ordning.

Det essentiella för det här experimentet, för den debatt som pågår idag om ak vs. nvs (bl.a. här), är att man inte ovanifrån kan bara guida människor till att följa en viss lag hela tiden. Det finns inget absolut säkert i att människor kommer att följa en viss given struktur bara för att den finns och aldrig försöka förändra den. Visst, vi är normalt konservativa av oss, men uppenbarligen kan människor ändra den politiska ordningen de bor i. 

När jag diskuterar med vissa minarkister känns det som om de helt och hållet missar den här poängen. För de så är frågeställningen konstig, oförståelig. För, när de diskuterar det politiska statsskick som skall upprätthålla deras nattväktarstat, då är det just en nattväktarstat de diskuterar. Om vi skall föra över det till experimentet ovan, då är det som om de vill jämföra hur väl ett visst statskick fungerar jämfört med ett polycentriskt system, genom att inte jämföra hur de faktiskt skulle bete sig. Utan hur de skulle bete sig ifall ett visst statskick alltid upprätthöll negativa rättigheter. Och när man påpekar att en sådan jämförelse inte är intressant, att jämförelsen bör ske på ett likadant plan, så lika som möjligt med ett annat system, då stannar diskussionen där. Jag har inte hört något vettigt svar från någon minarkist på det här området.

Och jag tror inte att de kan komma med ett vettigt svar heller, för deras metodologi bryter med logiken. För att se detta, säg istället att vi inte hade som mål att skapa ett libertarianskt samhälle, utan ett utilitaristiskt samhälle. Vi gör som ovan att vi testar en massa samhällen - polycentriska vs. monocentriska. Sedan märker vi (hypotetiskt) att ett polycentriskt samhälle skapar mest lycka. Skulle då en hypotetisk lyckoväktare kunna säga att testet var dåligt? Skulle han kunna säga att det inte är viktigt vad vi upplever för den mest tänkbart perfekta strukturen är en lyckostat, för att i lyckostaten så maximerar man lyckan; den är perfekt!

De polycentriska lyckosnubbarna säger då att lyckoväktarnas resonemang är ett nirvanafelslut; att den staten kanske låter bra om den kunde fungera så perfekt som dess idealfall, men att det inte går att uppnå. Att, rent praktiskt så skulle inte den staten fungera på det sätt som lyckoväktarna tror. Att den ordningen skulle leda till att folk gör andra saker, att en lyckostat skulle degenerera till en sub-optimal lyckostat. Skulle någon lyssnat på den lyckoväktare som envist säger att testet är fel; att testet inte skall vara hur människor faktiskt beter sig, utan det skall vara mellan ett idealfall och något annat? Att testet skall vara mellan hur lyckostaten idealiskt fungerar och allt annat?

Det skulle kanske varit rimligt, om det vore så att man jämförde en idealisk stat mot en idealisk anarki. Men - tillbaka till den verkliga debatten - så ser inte nattväktarna på saken. De ser att debatten står mellan en nattväktarstat och en viss sorts polycentrisk ordning (som marknadslag), alltså mellan ett ideal och en faktisk process som inte nödvändigtvis uppnår ett visst ideal. Och där ser det, korrekt, att nattväktarstaten är bättre. Sedan begår de felslutet att därför måste även vi ha de institutioner som de tänker sig att en nattväktarstat har, istället för några andra alternativa polycentriska institutioner. Men eftersom institutionerna inte behöver leda till det idylliska resultatet man vill ha är det ett dåligt resonemang.

En minarkist skulle kunna komma med ett visst argument här, nämligen att det finns en möjlighet att skapa en stat med så bra interna regler att det blir omöjligt att kapa den. Visst, om det stämmer, så stämmer det. Men en sådan plan för en icke-degenererande stat har inte lagts fram. Och även om man lade fram en sådan plan så är det inte säkert att det skulle vara bättre än ett system med marknadslag där alla företag börjar med att ha liknande regler för sitt företag - och att alla individer har sådana regler för sitt beteende som de sedan skänker vidare till sina barn. 

Alltså, den stora frågan är "Vilka politiska institutioner är bäst för att folket enklast skall kunna uppnå ett fritt samhälle?" När man ser det utifrån det perspektivet så är frågan, "Vilket är bäst: marknadslag eller konstitutionell republik (som vissa minarkister säger sig vilja ha)?" Sedan finns det en annan fråga, om vilket system som upprätthåller rättigheterna till lägst kostnad, och där borde analysen ligga på hur väl staten sköter rättsväsendet och hur väl privata firmor gör det, vilket är en fråga om anarkokapitalism vs. nattväktarstaten. Det är alltså där debatten bör ligga; på olika plan för olika frågor.

Marknadslag vs. konstitutionell republik - För frågor om vilket system som bäst upprätthåller frihetliga lagar, eller skapar möjligheterna för att leva fritt snabbast för alla.

Nattväktarstaten vs. anarkokapitalism - För frågor om vilket system som kräver minst resurser för att uppnå sitt resultat.

Nu går det ju inte att göra de här testen som jag föreslog. Men det är lugnt. Vad testen gör är att de ger en information om hur verkligheten fungerar; om vilket system som bäst gör något (alltså, i vilket system människor enklaste kan agera för att uppnå ett visst mål). Den här informationen skulle man kunna få på ett annat sätt; genom att skapa en teori baserad på den kunskap vi har och se vilket system som, enligt den här generella teorin om mänskligt agerande, troligtvis ger folk bäst incitament att skydda folks rättigheter.

Det här testet ovan började med en utgångspunkt i anarkokapitalism eller en nattväktarstat för att se vilket system som höll sig bäst i tiden. Men det finns andra sätt att testa det också. Som att man kan börja med marknadslag och en stat, som inte har libertarianska regler, och så kollar man vilket system som snabbast ser till att alla kan få leva under libertarianska regler. I det senare fallet ser jag det nästan uppenbart att marknadslag är bättre än en stat, då folk blir så mycket mer benägna att se upp till, hylla och göra staten starkare när den väl finns. Om det inte finns någon kommer ingen vilja ge upp den relativa frihet de har och vaktar den från att någon enskild grupp blir så mycket starkare än de andra. Det är mitt perspektiv åtminstone. Det är kanske fel, och jag ändrar gärna uppfattning ifall man kan visa att det är det. Det viktiga, som jag ser det, är vad som faktiskt fungerar - varför jag också i praktiken förespråkar ett system där folk kan välja fritt vilket politisk system de vill leva i för att man skall kunna se vilket system som verkligen är bäst.

Ankdammen: Minkeby, Ankeborg och rättigheter

I det här avsnittet av Ankdammen diskuterar jag och Niclas skillnaderna mellan ankor och minkar i synsättet på staten. Den stora frågan är, kränker även nattväktarstaten människors rättigheter? Vårt svar är ja, och försöker visa att motargumenten mot detta inte är giltiga. Valet mellan Minkeby och Ankeborg är lätt!

Det här kan vara vårt bästa avsnitt hittills. Det har helt klart den mest awesoma inledningen!

Kolla även in mina inlägg om nattväktarstaten, samt Niclas försvar för att privatisera polis och domstol och hans inlägg om nattväktarstaten.

Om vi hade haft ett libertarianskt 1900-tal

[O]nly parts of the liberal program were adopted, while others, no less important, were either rejected from the very first or discarded after a short time. Only with some exaggeration can one say that the world once lived through a liberal era. Liberalism was never permitted to come to full fruition.

Ludvig von Mises, Liberalism

Hur skulle världen se ut nu ifall politiken gått en annan väg under 1900-talet? Vad hade hänt ifall liberalismen, istället för att förvanskas till socialdemokrati och förtryck, fortsätt att radikalt stötta individens frihet i alla lägen, och att folket stöttat denna ideologi? Vad hade hänt med det globala samhället ifall staternas makt minskades och de positiva tjänster de utförde togs över av samhället? Hur hade vårt välstånd sett ut, vår känsla för rätt och fel, och de institutioner som hade reglerat samhällets funktioner? I detta inlägg tänkte jag komma med några gissningar, några spekulationer i alternativhistoria, om vad som hänt ifall de liberala idéerna om individens rätt till frihet implementerades till fullo.

Hur världen blev fri år 1900
Hur hade världen kunnat ta den vägen? Om vi tänker oss möjligheten att människor hade kunnat agera annorlunda, vad hade de framtida historikerna i denna påhittade historia, sett som de viktiga vändningarna i samhället som förde det mer åt det frihetliga hållet? I Sverige var det år 1887 som var betydande för liberalismens utveckling, när frihandelsvännerna fick fortsatt stöd i riksdagen. Det var osäkert att de skulle ha fått det, då protektionisterna anklagade en viss Olof Larsson för att ha en obetald skatteskuld, vilket skulle ha gjort honom, och alla andra som stod på hans lista, omöjlig att välja in. När frågan togs upp till domstol visade det sig lyckligtvis att det inte fanns tillräckligt mycket stöd för att Larsson verkligen var skyldig 11 kr och 58 öre, så frihandelsvännerna fick majoritet i valet.

Denna händelse gav frihandelsvännerna en stunds eftertanke. Sedan drygt trettio år tillbaka hade de liberala gått framåt i politiken, om än inte alltid vid makten, och åtnjutit sina största segrar under Louise de Geer som justitiestatsminister, då politiken liberaliserats på ett flertal områden. Tanken att denna liberala era skulle kunnat sluta, eller minskas, bara på grund av en futtig skatteskuld var svår att smälta för många. Lyckligtvis tog de som planerade långsiktigt modet till fånga och lade fram planer som skulle säkerställa att frihetens grundvalar inte skulle kunna rubbas i framtiden. De återupplivade försöket med än mer skatte- och regleringsbefriade områden, dvs ekonomiska frizoner, vilket hade gått så bra med Linköping; de verkade för att upprätta en mer federal struktur i politiken och ge städerna mer självbestämmande; och de försökte förmå andra nationer att minska sina utgifter på militärmakt genom bilaterala avtal om att minska arméernas storlek. Med denna politik fick den svenska riksdagen minskad makt att genomföra övergripande regleringar i samhället vilket ledde till en konkurrens mellan städerna, inte olik den som hade skett i Europa tidigare, som ledde till än mer liberalisering.

Även om det svenska exemplet på ett lyckat frihetligt samhälle var betydande för att få andra stater att kopiera dess institutioner, kom den största förändringen från det forna USA, eller, som de kallades, de amerikanska staterna. Efter att ett antal sydstater gått ur den mellanstatliga unionen, under åren 1860-61, försvann den lilla överstatlighet som fanns i området. Det fanns en viss risk att det skulle uppstå fientligheter mellan den nordliga unionen och den nyskapade (och kortlivade) konfederationen. Det uppstod givetvis stridigheter när nordstaternas president James Buchanan försökte förflytta resurser till en av unionens militärbaser som låg i södra Carolina. Men efter att detta misslyckades lät den nästa presidenten fortet gå över till den Carolinska statens händer.

Den södra konfederationen blev som sagt kortlivad, då den förde in allt hårdare restriktioner på medborgarnas rättigheter för att förhindra den stadiga strömmen av slavar som flydde norrut. Efter att slavaristokratin förlorat makten i unionen, kunde abolitionisterna äntligen göra nordstaterna fria från slaveri, och från deras skyldigheter att ta hand om förrymda slavar från södern. Detta gjorde att tusentals slavar flydde från södern, vilket konfederationen misslyckades med att hindra. Efter att ha blivit alltför trött på det nya förbundets tyranni gick södra Carolina ut ur konfederationen, och kort därefter upplöstes den. Kort därefter försvann även de sista resterna av slaveriet i sydstaterna, när trycket från den underjordiska järnvägen blev för stort.

Det amerikanska samhället behöll sitt språk som enande faktor, men den överväldigande centrala strukturen var borta och försvagades även bland de stater som fortfarande är kvar i den ursprungliga nationen. På hela kontinenten råder dock ett gemensamt rättssystem som sammankopplades genom (privat) sedvanerätt, än genom överstatliga regleringar. De västra delarna har dock en helt annan politisk struktur som fick utvecklas fritt efter att unionen förlorade kontroll över området. Där finns ett hundratal olika politiska konfederationer, vilka är sammanlänkade med avtal, men som för en utomstående är lika komplext som det Tysk-romerska imperiet var.

Mycket av friheten som växte i de amerikanska staterna kom dels till tack vare samma institutionella konkurrens som fanns i Europa, men också för att det individualistiskt-demokratiska system som Tocqueville beskrivit så väl såg till att staterna inte krigade med varandra. Och för att de institutioner som senare utvecklades alltid hade sin grund i samarbete, så att de verkligen kom till för att de efterfrågades (istället för att folket bara jämkar sig med deras existens). Frånvaron av krig gjorde att politikerna inte fick utöva mycket makt speciellt ofta, och de kom därför att sakna den mentalitet och erfarenhet som följer av att planera industrier eller samhällen, vilka krig ofta medför.

Många av de föreningar folk gick med i för att försäkra sig mot arbetslöshet, sjukdom och för tidig död kom senare att sprida sig över hela världen. På detta sätt exporterade folket i Amerika sina individualistiska och frihetliga ideal. Det som drog många människor till detta frihetliga ideal var att de för många européer sågs mer jämlikt och mindre fokuserat på status än vad de var vana vid. Att socialförsäkringar blev internationella skapade en ökad konkurrens och större säkerhet för de som försäkrade sig. När systemet jämfördes med den socialpolitik som Otto von Bismarck påtvingat det tyska folket, valde de som kunde att ta en privat försäkring.

Men, även utifrån de gamla aristokratiska samhällena kunde det komma liberala revolutioner. I det stora Imperiet Österrike-Ungern skedde en våg av väldigt speciella liberaliseringar rum efter att den nye kejsaren Rudolf von Habsburg tillkommit vid makten. Bevandrad i de främsta ekonomiska teorierna visade sig Rudolf vara en lyckad "experimenterare", bl.a. genom att privatisera flera floder (samtidigt som det genomfördes i Tyskland) och upprätta flera ekonomiska frizoner runt de politiska distrikt han kontrollerade personligen.

Och det skedde inte enbart i väst! Politikerna i Japan fortsatte sin Meiji-restaurering med ännu fler liberaliseringar. I Kina importerades västerländsk rätt genom att kineser fick rätt att avsäga sig sin underkastelse till "sin egen" stat, efter ett spektakulärt fall rörande en kines som sade sig vara en chilenare, och istället bli medlem av något land från väst. Eftersom västerlänningar hade rätt att leva under sin egen lag i Kina var inte lagen där territoriell, utan extra-territoriell. Innan det skedde hade många västerlänningar redan flyttat till Kina och revolutionerat industrin och samhället på sina ställen; Shanghai, tack vare det stora inflytandet från väst, kallades Paris i öst.

De sista områdena som nåddes av den här liberala strömningen var samhällena i Afrika, dit utvecklingen helt enkelt gick sakta, och auktoritära riken som Ryssland och Ottomanska Imperiet. Men, genom handels-, rätts-, och fredsfördrag med andra nationer öppnade dessa länder upp sina ekonomier, gav sina egna medborgare fler rättigheter. I de förra gick dessutom flera handelsmän och privatpersoner samman för att muta ledarna till att ge upp områden till fristater, så att frihetens utveckling kunde nå världens alla hörn, om ändå inte varje hektar av den.

Den liberala våg som började under 1700-talet fick förnyad fart i slutet av 1800-talet och ledde till att samhällena mer och mer närmade sig det helt industriella samhället; det samhälle som byggde på kontrakt och frivillighet istället för status och tvång. Staten höll på att vittra bort.

Vad som skulle hänt
De absolut viktigaste sakerna som inte skulle uppstått i ett libertarianskt 1900-tal är krig och totalitära diktaturer.

I en libertariansk värld skulle skottet i Sarajevo inte lett till något krig; de soldater som behövts för det skulle inte kunna betalas för, då det inte tas ut några skatter för det syftet. De enda arméer som finns är frivilliga miliser - som den svenske liberalen Sven Adolf Hedlund (och många nutida libertarianer) vurmade för - och privata militärer. Och, skottet i Sarajevo skulle i sin tur inte ens ha skett, eftersom det kom till efter några krig i området.

Eftersom första världskriget inte skedde, så skickade den tyska staten inte iväg en viss revolutionär till Ryssland för att hoppas att denne skapade kaos där; den ryska armén skulle inte ha kunnat göra uppror mot att bli ivägskickade i ett meningslöst krig; och den där revolutionären skulle inte kunnat iscensätta en statskupp och som lett till grundandet av en av de värsta staterna genom tiderna.

Vad gäller krig och grovt förtryckande stater så skulle upprätthållandet av individuella rättigheter lett till att kanske 231 miljoner människor inte skulle blivit mördade. Siffran kommer från artikeln Deaths in Wars and Conflicts in the 20th Century av Milton Leitenberg.

Här kanske någon vill argumentera för att även libertarianska stater skulle kunna börja kriga med varandra. Det finns tre teoretiska argument mot detta: demokratier tenderar att inte kriga mot varandra (som i att deras ledare tenderar att inte vilja kriga mot andra demokratier); (2) när skatterna är så fantastiskt låga och politiker inte har makt eller erfarenhet att göra något storskaligt, hur kommer ens tanken på att bygga upp en militär att dyka upp i deras kalkyleringar; och (3) ju mer marknader integreras med varandra, desto mer ömsesidigt beroende blir vi och i en libertariansk värld torde marknaden sprida ut sig bäst och snabbast.

Givetvis, en helt socialliberal värld skulle också ha minskat eller helt eliminerat problemen med krig och totalitära stater. I frågan om ett klassiskt liberalt eller socialliberalt samhälle är bäst, får man väl då utgå från andra perspektiv.

Efter att ha tagit upp hur många som dött i krig och av stater under 1900-talet känns det svårt att skriva något som har lika stor relevans.

Det som kan komma i närheten, eller är högre, är hur många liv som skulle klarat sig om världens tillväxt hade varit några procentenheter högre än vad det var under 1900-talet. Och här kan man nog bara gissa hur hög tillväxten skulle varit när alla länder är fria och därmed kan dra maximal fördel av arbetsfördelningens positiva effekter. Är det en alltför optimistisk gissning att alla länder i världen skulle haft minst den välfärdsstandard som vi har i Sverige idag? Jag tror inte att det är omöjligt, med tanke på att de flesta fattiga länder under 1900-talet hade många perioder där välståndet i samhället inte ökade, utan stagnerade.

För den som inte har läst så mycket litteratur om fria samhällen så kanske den här gissningen låter helt tagen ur luften. Men, detta stämmer överens med den senaste kvantitativa meta-undersökningen av hur tillväxten påverkas av ekonomisk frihet författad av Chris Doucouliagos och Mehmet Ali Ulubasoglu (2006):

The meta-analysis shows clearly that there is a positive and statistically significant association between economic freedom and economic growth. Importantly, this association is very robust. That is, regardless of the sample of countries, the measure of economic freedom and the level of aggregation, there is a solid finding of a direct positive association between economic freedom and economic growth. This association is both statistically significant and of economic importance.

Detta visar givetvis endast att det finns en korrelation, vilket öppnar exempelvis för möjligheten att både välstånd och ekonomisk frihet kommer till av något annat. Det skall dock finnas några artiklar som tar detta i beaktande och visar att det är friheten som orsakar välståndet, och, så klart, en omfattande teoretisk litteratur som bevisar detta. Det finns alltså starka argument för en fri marknad.

Jag tror att jag får utelämna en hel del argument om hur världen skulle blivit bättre av, exempelvis, helt privata forskningsinstitut, ingen statlig propaganda, privata skolor och mycket annat. Argument för det finns på andra ställen. En av de poänger jag tänkte ta upp i det här inlägget är att, om vi borde förvänta oss vara mycket rikare nu om världen varit fri i hundra år, att fattigdom mer eller mindre skulle försvunnit, hur otroligt viktigt är det inte att vi går mot en mer frihetlig riktning idag?

Minarkistens dilemma

En libertarian som förespråkar en nattväktarstat som endast finns till som en högsta instans av samhällets rättssystem (och inte tar ut någon skatt) och skall därmed, idealiskt, kunna förhindra rättighetskränkningar som utförs av privata eller statliga aktörer - en minarkist - har ett dilemma.

En minarkist brukar säga att en nattväktarstat är det enda möjliga och moraliska politiska system. De menar att ett polycentriskt lagsystem (anarki; alternativet till nattväktarstatens monocentriska system) är omöjligt eller högst osäkert. Det är omöjligt, för att det skulle leda till inbördeskrig och/eller återupprättandet av en (oftast dålig) stat. Och det är rättsosäkert, för att rättssystemet inte blir bra, att domarna dömer helt till den rikes fördel eller tvingar folk att leva efter oliberala lagar. Att ett polycentriskt lagsystem måste leda till inbördeskrig är ett argument som blivit besvarat många gånger (som här) och används nog endast av de mest inbitna minarkisterna och många nybörjare. Men, när det gäller att försöka uppnå målet objektiv lag då hävdar nog alla minarkister att staten är överlägsen anarki.

Här verkar inte minarkisterna alls bry sig om att vara osäkra på att deras nattväktarstat faktiskt skulle fungera så bra som de hävdar. Här begår de alltså ett klassiskt nirvanafelslut genom att påstå att nattväktarstaten kommer bli perfekt, och att ett helt privat system (som uppenbarligen kommer ha brister) därmed måste vara sämre.

Nu kanske någon frågar sig: "Va?! Vi minarkister säger ju inte att staten kommer att bli perfekt, att den kommer att döma rätt i varje instans, att den inte utvecklas för att bättre kunna lösa de samhälleliga problem som uppstår av mänskliga brister! Du representerar inte våra åsikter korrekt." Okej, det här argumentet gäller inte den minarkist som gör en teoretisk bedömning av hur anarkier gentemot stater beter sig i praktiken. Men i många debatter om ak vs. nvs kommer inte minarkisterna med några argument om hur deras stat faktiskt skulle fungera; de säger inte "av den här och den här anledningen, kommer det här och det här ske", utan de säger bara "det här kommer att ske". (Om de kommer med något argument alls.) För att illustrera detta, här kommer minarkistens dilemma:

Två parter är i en konflikt och har vänt sig till en privat domstol för att denne skall finna en lösning i fallet. Fallet visar sig vara väldigt komplext och ett flertal vittnesmål står i konflikt med varandra. Men efter en månads tid har domstolen nått fram till sanningen och säger med väldigt hög säkerhet att den ena parten är skyldig (och att minst ett av vittnena har ljugit). Denne blir ålagd att betala en viss summa pengar till den förorättade parten. Detta görs direkt, då den dömdes bank har ett avtal med domstolarna om att hjälpa till i sådana här domslut. (Givetvis var bankens kunder fullt medvetna om och gick med på detta avtal när de skaffade ett konto där.)

Men den dömda finner att domstolen dömt fel. Denne vänder sig nu till den organisation som har absolut makt över dessa frågor i samhället, den slutgiltiga rätten, statens högsta domstol. Statens HD undersöker fallet och finner (efter en tid) att den förra domstolen faktiskt dömt fel. De finner nu att den tidigare förorättade parten skall betala tillbaka summan som ersättning, och lite därtill.

Detta väcker stor anstöt bland de flesta ledande juristerna i landet (som inte jobbar för statliga organisationer). Ett flertal jurister som intresserat sig i fallet (men inte dömt) skriver debattartiklar om hur och varför HD:s bedömning är felaktig och uppmanar de involverade bankerna att inte hörsamma statens befallning.

När allt detta händer sitter en minarkist och en anarkokapitalist och diskuterar frågan på ett café. Det framgår att ingen av dem är speciellt insatt i den faktiska konflikten och att de bara har en allmän kunskap om och förståelse av juridik. Men, det är ju en populär fråga i tiden, så de pratar istället glatt om domstolarnas incitament, konsekvenser av domen och vilken som är den korrekta positionen att ha i frågan. Efter ett tag säger ankan till minken:

"Om den här konflikten urartar så att någon börjar använda våld, ställer du dig då på den statliga eller privata domstolens sida? Eller väljer du att stå utanför den här konflikten?

Om du står på den privata domstolens sida, kommer du inte att då förespråka att det finns flera rättssystem i samhället? Att alla inte måste följa vissa beslut från en absolut makt, en organisation med våldsmonopol i området. Alltså att du förespråkar ett polycentriskt rättsamhälle; anarki.

Och ifall du väljer att stå på statens sida, vad har du för grund för det? Hur kan du på förhand säga att en viss aktörs beslut alltid är korrekt, att den aldrig kan fela, att alla andra alltid kommer fram till ett sämre svar? Är inte det att anta att staten är perfekt?

Och...du kan väl inte stå utanför den här konflikten? Hur kan du välja att inte ställa dig bakom dess beslut, då det är just det faktum att du och alla andra står bakom dess beslut som gör att denna (i rättighetsfrågor) absoluta stat kan föra fram sin vilja över huvud taget? Du verkar alltså ha lite av en skyldighet att visa att staten har rätt i den här frågan (och alla andra framtida fall, vilka för stunden är okända). Eller borde man tolka någons tystnad i det här fallet som att de faktiskt är för polycentrism, istället för monocentrism?"

Minarkistens dilemma bottnar alltså i att minarkisten inte kan lägga fram övertygande argument (eller, ingen minarkist har än så länge gjort så) för att en nattväktarstat alltid kommer att vara överlägsen det beslut som ett helt privat rättsystem kommer fram till. Samt att minarkisten ändå måste stötta staten, för att fortsätta vara minarkist.

Jag säger inte här att ett helt privat rättsystem alltid är bättre än ett statligt system. Rent teoretiskt verkar dock ett polycentriskt system - där det inte finns någon organisation som har absolut makt över andra i ett avseende - alltid vara bättre än monocentriska system. Makt korrumperar osv. Dessutom innebär statens våldsmonopol att vissa rättigheter kränks. Och jag tycker att den som förespråkar en viss lag, institution eller sed som innebär att någons rättigheter kränks borde ha bevisbördan att visa för andra att lagen, institutionen eller seden faktiskt är bra innan man bara accepterar den. Om man värdesätter frihet, i alla fall.

Filosofen Robert Nozick försvarade staten i Anarki, stat och utopi med argumentet att en stat skulle kunna uppstå i ett helt fritt samhälle. Att en organisation skulle kunna ha bättre, mer säkra och tillförlitliga rättegångsprocedurer än någon annan organisation och kan därmed tvinga dessa andra att följa dess bedömning i rättsfrågor. Att en domstol skulle kunna vara mer överlägsen alla andra domstolar i samhället och att folk därmed kunde rättmätigt tvinga andra att gå till den här domstolen. Men, han visade inte att vi borde förvänta oss att en nattväktarstat faktiskt skulle vara så bra. Så, varför utgå från att den är det?

Om man kunde visa att en ensam organisation, en som har absolut makt att bestämma i rättsliga frågor, verkligen är bättre än ett flertal olika aktörers konkurrens, då ser jag inga anledningar till att fortsätta vara anka. Om det vore så att man kunde visa att nattväktarstaten rimligtvis leder till bättre resultat än anarkin, då verkar argumentet att nattväktarstaten kränker individens rätt att straffa brottslingar mindre viktigt. Varför sätta någon vikt vid en möjlighet som troligtvis skulle leda till orättvisa? Men, såvitt jag har sett, finns det inga hållbara argument för att förvänta sig att nattväktarstaten skulle vara så otroligt mer rättssäker än ett privat system.

Man skulle förstås kunna hävda att läget är osäkert, och att det vore oklokt att fatta ett beslut på förhand, varför inte vänta tills vi vet mer om saken? I andra fall gissar jag att det är en bra inställning, men som i exemplet ovan verkar dessa frågor kräva att man teoretiskt borde kunna fatta ett beslut nu. Men, så klart, vi är väl inte nu i den teoretiska möjligheten där ens eget beslut har någon påverkan på politiska frågor, så man behöver inte besluta om sådant nu. Så att inte ta ställning är väl det mest rimliga i frågan.

Kolla även in ett inlägg som Niclas Wennerdal har skrivit i frågan.

Debatten mellan anarkokapitalism och minarkism

Slutordet i den här debatten är, för min del, att de argument som lagts fram och som jag tagit del av pekar på att ett anarkokapitalistiskt samhälle nog skulle vara det bästa, i avseendet att ett sådant system skulle vara det bästa för att man skall kunna säkra frihet och högsta graden av välstånd för alla och envar. Givetvis, jag har ju "satsat på" den här ideologin, så mina incitament är inte optimalt riktade för att få fram sanningen i frågan, utan är delvis riktad för att få fram något som tillfredställer mitt perspektiv. Men, även om man räknar med det verkar alla vanliga argument som lagts fram mot anarkokapitalism mest tyda på debattörens okunskap i frågan, ovilja att försöka förstå och/eller ett högre intresse av att signalera sin politiska ståndpunkt än att faktiskt ingå i debatt om saken. Detta gäller även de argument man kan höra från minarkister, som, i den mindre trevliga tävlingen om att komma på det sämsta argumentet mot anarkokapitalism, har tävlare som ligger på samma nivå som Platon.

Ärligt talat är jag inte speciellt intresserad av den här debatten längre, då jag finner att minarkisterna har fastnat i sin argumentation mot anarki, med argument som vi har blivit bemötta sedan länge. Därför tänkte jag nu sammanställa några av de vanligaste argument (som även icke-libertarianer har nytta av att ta del av) som förts fram mot anarkokapitalismen, och samtidigt visa att läget nästan förhåller sig till det motsatta än vad debattörerna gör gällande. Slutligen tänkte jag ta upp under vilka omständigheter jag kan tänka mig att ändra mina uppfattningar, alltså vilka nya fakta eller resonemang som kan övertyga mig om att människan fungerar på så sätt att en nattväktarstat är att föredra framför anarki. Jag kan redan nu säga att under vissa omständigheter är det säkert bättre med en stat, men mitt argument har nog alltid varit att anarki är bättre, allt annat lika, än en stat.

Vad är då argumenten som förs fram mot anarkokapitalism? (Varning: Jag tar upp argumenten som jag minns dem, efter ca fyra års debatterande med minarkister om saken, så inget enskilt argument kommer passa ihop med alla minarkisters argument. Men, på ett sätt eller annat, har minarkister lagt fram dessa argument. Många minarkister har enbart framfört rimliga argument mot anarki, men de har samtidigt inte fört fram några rimliga argument för sin stat.) (För definitioner av stat, stat, anarki och anarki, se mitt lilla inlägg om det, så att inga missförstånd uppstår; jag skall annars försöka vara tydlig i texten om vad jag menar, men det kan vara bra att ha läst igenom hur jag försöker göra skillnad på de konceptuella verktygen som, tyvärr, ofta sammanblandas.)

#1: Det går inte att ha ett statslöst/polycentriskt samhälle, för då finns det inte några lagar i samhället. // Det går inte att ha ett samhälle där det inte finns en överordnad makt som bestämmer vad lagen är i samhället eller hur enstaka tvister skall lösas, annars kommer konflikter inte att kunna lösas, eller så får man ett evigt allas krig mot alla, eller så bildas bara en ny (säkerligen diktatorisk) stat som folk kommer att följa bara för att slippa kaoset och eländet. (Vad konsekvensen är beror oftast på den som tar upp argumentet.)

Det finns en myt i dagens samhälle - vilket även Hayek påpekade i första volymen av Law, Legislation and Liberty (se även här) - att det var staten som skapade lagarna. Det finns andra, liknande, myter som säger att det var kristendomen. Båda är ett skämt, om man kikar på historian lite närmre. Båda myterna är egentligen enkla att vederlägga, speciellt för oss svenskar som alla kan sitt lands historia, då såväl kristendomen som staten inte kom till Sverige förrän under 1000-talet. Innan dess fanns det såklart hövdingar och präster, men dessa saknade såväl monopol som makten ifrån det kristna samfundet. Men lag fanns; mord och stöld var ett lagbrott, om än att straffen kunde skilja sig åt, exempelvis om man dödade en träl eller fri man. Denna senare uppdelning förnekar inte att lagar inte fanns, men den visar att lagarna kanske inte var de bästa. Om man skulle säga att privilegier för en grupp eller individ gör att samhället är laglöst, då måste man samtidigt säga att endast de anarkistiska samhällena kan ha lagar, eftersom det i alla statliga samhällen finns vissa individer som har rättigheter som en vanlig medborgare inte har. Om du betvivlar den här punkten, pröva att ta ut skatten ifrån vanligt folk (istället för Skatteverket) - för de stackare som minns det, runt tio år sedan kunde du, om du vore av manligt kön, bli tvingad att tjänstgöra hos staten (om de ville ha dig), annars kunde de frihetsberöva dig.

Vad finns det då för källor som stödjer denna, min enkla, slutsats i ämnet? Först kan jag igen nämna Hayek som argumenterar för att i princip all lag (men inte all lagstiftning) uppstod genom sedvanerätt och att närhelst man ser någon härskare komma ut med en lagbok - i vårt svenska fall handlar det om diverse kungar som kommit ut med diverse landslagar - så gav inte denna ut lag, utan den bara samlade ned de lagar som redan fanns i samhället, och möjligtvis förbättrade den på sina ställen, så att den skulle vara mer uniform. De tidiga "lagskrivarna" var lika mycket skapare av lagen som dagens Svenska akademin skapat svenska språket. Den lag som sedan uppstod genom att en monopolistisk kraft skapade nya lagar kallar Hayek för lagstiftning (legislation), och här kommer egentligen många anarkistiska argument fram mot statens informationsproblem med att stifta lagar som stämmer överens med vad folk egentligen tycker är rätt och fel. Detta har dagens stater misslyckats ganska rejält med, vilket ses över folks indignation över hur staten bestraffar våldtäktsmän och skattesmitare. Nog för att båda anses vara dåliga saker enligt de flesta (själv har jag inget emot de senare), men överlag tycker de flesta att det är skam att de förra inte bestraffas hårdare än de senare. För, är det inte många gånger värre att våldföra sig på en individ än att bara låta bli att betala pengar man är skyldig? Förbudet mot att ladda ner saker kan också läggas till som tydligt exempel på hur staten är dålig på att stifta lagar som överenstämmer med folkets rättskänsla. Jag fick inte så mycket ut boken, men Hayek och andra refererar även till Bruno Leonis Freedom and the Law, som argumenterar starkare än Hayek för att lag bör "skapas" av samhället och att staten inte bör lägga sig i processen (Hayek tar upp ett argument mot helt privat lag: den tar tid att rätta till sig, vilket Bruce L. Benson har argumenterat emot på olika ställen). Ett senare verk som använder lite av Hayeks utgångspunkt, speciellt i synen på kunskap, är Randy Barnetts The Structure of Liberty, som rent teoretiskt är ett av de bättre försvaren för anarkokapitalism.

Ovanstående kan sägas utgöra det teoretiska (för den som vill göra den uppdelningen) perspektivet på polycentrisk lag (och speciellt sedvanerätt), men det finns även gott om empiriska eller historiska exempel för den som hellre smälter sådan litteratur. Här skall jag nog först nämna Extraterritoriality av Shih Shun Liu, vilket är ett omfattande verk om historien om extraterritoriella lagsystem, d.v.s. lagsystem där lagen inte (som dagens) är bundet till platsen, utan till individen. (Richard C.B. Johnsson har skrivit en bra recension av boken.) Ett kortfattat sätt att förstå det är att säga att, i ett sådant system skulle tyskar som bor i Sverige leva under tysk lag, medan svenskar som vill bo i Tyskland leva under svensk lag. Enligt Lius historiska samling har det här systemet varit väldigt vanligt genom tiderna i väst, och det är inte, som vissa författare gjort gällande, så att det systemet importerades till öst av väst, utan även här fanns det tidiga fall av det. Vad dessa exempel visar är att samhällen där folk lever under olika lagar kan fungera, och även där det inte finns en monocentrisk lagbeslutande organisation eller person. Ett sent, och framstående såvitt jag sett, exempel på ett extraterritoriellt system var staden Shanghai, som gick igenom sin industriella revolution samtidigt som utländska investerare, företagare och (rimligtvis) ingenjörer levde i staden under extraterritoriella lagar. Det här verkar vara oförståeligt för vissa minarkister, men det var faktiskt så att parterna i en konflikt hade bestämt på förhand hur en konflikt skulle lösas - exempelvis mellan en kines och en fransman - precis som anarkokapitalister menar skulle bli fallet under deras system.

Annars kan jag här nämna rättshistorikern Harold J. Berman som i Law and revolution: The Formation of the Western Legal System diskuterar den polycentriska lagordningen i Europa från runt år 1000 till 1500. Här diskuterar han den bakomliggande sedvanerätten som rådde runt om och hur kungars, adelsmäns, handelsmäns och speciellt kyrkans rätt uppstod ur det systemet och bildade grunden för att systemet skulle utvecklas till vad vi har idag. För mer om denna tid och hur denna politiska ordning (då i avseendet att det saknades en ensam hegemon i Europa) faktiskt var av viss nytta se Raplh Raicos artikel The European Miracle, boken av Eric Jones med samma namn, eller min recension av den senare. För information om hur den monopolistiska staten uppstod under samma period genom krigföring och förtryck, och då mer om hur rättsystemet inte var bestämt av någon enskild härskare, se den väldigt intressanta The Rise and Decline of The State av Martin van Creveld. I slutet förutspår han att staten är på väg att försvinna och att vi kanske får anarkokapitalism - men han har sin bild av vad det innebär från den på ett annat sätt lika intressanta (utifrån ett mem-perspektiv) Snow Crash.

Alltså, man behöver inte ha en monopolistisk organisation för att upprätthålla lag och ordning. Teori och praktik visar att en sådan uppfattning, såvitt jag kan se, är falsk.

#2 Det går inte att ha ett privat rättsväsende, för ett rättsväsende är en offentlig vara, och det kan inte privata företag producera effektivt.

Detta argument är väldigt sofistikerat; det vilar på ett antal antaganden om vad som rimligtvis kan produceras på en fri marknad, givet att marknaden styrs av de incitament som uppstår för försäljning av varor med definitiva egenskaper. Att lösa det argumentet är egentligen ganska lätt, man behöver bara peka på en form av privat säkerhet, så visar man att argumentet (även om det låter fint), faktiskt inte stämmer. Och det finns gott om exempel där privata företag hanterar säkerhet (säkrar ens rätt till ens egendom) och löser tvister mellan parter utanför det statliga rättsystemet. För det första kan ni bara tänka på så kallade "Gated-communities", vilka alla förstås hört talas om, men tyvärr ofta har en negativ uppfattning om. Bilden man får, här i Sverige, är fina områden där de rika stängt in sig för att slippa beblanda sig med de fattiga (det är bilden jag får iaf när jag hör vissa svenskar beklaga sig över dessa väldigt trevliga, vackra och säkra områden). Men, och det är ju av något intresse, är detta en lösning som endast kan fungera för de rika? Nej, det har även används för att skydda öppna områden, som allmänheten har tillgång till vilket Alison Wakefield tar upp i sin bok Selling Security (en recension här), och det är ju något som man även kan se om man är ute och går på stan. Ibland när jag vandrar runt i Göteborg ser jag fler privata väktare som patrullerar än poliser; de senare ser jag däremot oftast när det är demonstrationer eller fotbollsspel på gång. Bruce L. Benson ger i To Serve and Protect (s. 153-56) ett exempel på hur privat säkerhet kan fungera i bostadsorter i städer. Bostadsplatsen som patrulleras av främst privat säkerhet ger betydande fördelar åt de som bor där, och verkar vara ett mycket bättre alternativ än vad folk i samma område (precinct) får nöja sig med. Diagrammet nedan visar hur brottsligheten i bostadsområdet Starret City är mycket lägre än dess grannskap - och kom ihåg att området inte är till för överklassen utan för den konsumerande massan.

Utöver detta så rapporterar befolkningen i Starret City sig vara mycket mer nöjda med sina privata väktare än vad de som bor i andra områden är med sina statliga poliser. Samma sak gäller även vice versa; väktarna är mer service-minded än vad poliserna är. Benson ger även exempel på hur privata säkerhetsföretag som helt och hållet tar över den statliga polisens jobb kan få ner kostnaderna och förbättra kvaliteten (mätt på sådant sätt att de patrullerar mer och har bättre responstid).

Hur är det då med domstolar, måste inte dessa vara statliga? Nej, och återigen finns det gott om exempel på hur privatpersoner anlitat företag för att lösa tvister. Jag nämnde ovan att handelsmännen under medeltiden "skapade" lagar, vilket är ett av de mest kända exemplen på privata lagar, Lex mercatoria, och den traditionen har levt, på ett eller annat sätt, kvar till våra dagar. Fram till 1967, exempelvis, fanns det inte någon internationell rätt för att hantera handelstvister, och då var det alltså privata domstolar som löste dessa tvister, utan att det fanns någon internationell statlig överenskommelse om hur de skulle lösas! Man kan alltså säga att internationell handel fram till dess förlitade på ett anarkistiskt och privat lagsystem! Även idag finns det inget avtal mellan alla länder, men för de flesta, och i 90% av fallen där det finns avtal kommer parterna att på egen hand, genom på förhand valda skiljemän, lösa tvisten. Mer information om detta går att läsa i Peter Leesons Contracts without Government.

Här skulle jag vilja ta lite tid att diskutera närmre exakt hur dessa privata handelsdomstolar fungerar. För många är det något mystiskt, eftersom det inte finns någon våldsfaktor som ser till att dessa privata företag håller sina överenskommelser eller låter sig dömas helt frivilligt. Varför självmant gå med på att låta sig dömas i en tvist, om tvisten slutar med att man blir dömd att betala? Först kan jag säga att dessa handelstvister oftast inte brukar vara så antagonistiska som man kan föreställa sig, och sedan, det korta svaret på frågan är: rädslan för bojkott. Ifall ett företag, som i ett kontrakt med ett annat företag är bunden att ta upp alla tvister till en viss skiljedomstol, inte gör detta, då bojkottar alla andra företagen det företaget. Enligt den litteratur jag läst skall detta ha varit den grundläggande mekanismen bakom alla dessa handelssystem, vilket verkar ganska rimligt, då den verkar vara ganska universell; i artikeln Public Choice and the Economic Analysis of Anarchy tar ekonomerna Benjamin Powell och Edward Stringham upp många och olika exempel på hur denna mekanism funnits i flera handelsnätverk. Egentligen borde det inte vara en alltför främmande tanke, se bara på Ebay, som också verkar bygga på denna ryktesmekanism. (Benson har gett exempel på hur amerikanska staten försvagat den här mekanismen genom att stifta lagar som förhindrar företag från att skapa sådana här kontrakt, men jag minns inte var jag läste det. Exempelet handlade om filmindustrin i alla fall.)

Det finns de som hävdar att denna mekanism inte finns är eller endast fungerar för att det finns ett bakomliggande statligt tvång som upprätthåller kontrakten. Detta är tveksamt då dessa lagar kom till i USA under 1920-talet, samtidigt som de berörda företagen inte ville ha dem (men väl juristerna), och dessa privata domstolar hade funnits i USA sedan innan staten skapades. För mer om detta se en artikel av Benson.

Men, det finns ju även andra typer av tvister, där man kan behöva använda våld som hot för att få folk att följa lagen. Det stämmer, men det verkar som att dessa, där de funnits, opererat på samma bojkott-princip som ovan. Som exempel kan vi ta medeltida Island, amerikanska "vilda västern" och nutida Somalia, där lagen verkar ha varit att en som brutit mot lagen och vägrar inställa sig eller följa en privat domstols beslut blir betraktad som fredlös och därmed kan den som åtalat person ta vad denne behagar från den första. Denna doktrin kan synas vara rätt så hänsynslös - och jag håller med! - men man får betrakta att detta gällde samhällen som inte var så utvecklade materiellt som dagens svenska och att det svenska rättsystemet tillämpade en sådan här hänsynslös bestraffning ända in på 1800-talet, och då för sådant som att ha skändat den gode konungens namn! (Och i andra uttalat civiliserade länder fortsätter man att döma folk till döden, ja, usch vad ruttet de anarkistiska samhällena var!) Det går alltså att förvänta sig att istället för att helt förklara en brottsling för en fredlös, går det att systemet utvecklas. (För mer om exempel, se nedan.)

Låt mig nu gå tillbaka till den första punkten jag tog upp, nämligen effektivitet. Vad detta handlar om i den här kontexten är att vissa ekonomer menar att varor som är offentliga inte blir producerade i lika stor omfattning som om de hade varit privata. Och därför anser de att produktionen är ineffektiv, eftersom människor borde agera gentemot offentliga varor som om de vore privata. Poängen kan göras klarare för alla som inte känner till den nationalekonomiska debatten i detta område, men för de som känner till den borde detta argument vara fullt tillräckligt för att visa att det är helt hopplöst nonsens att prata om att privat produktion av offentliga varor skulle vara ineffektiv. Notera att jag inte säger att offentliga varor inte finns, utan att den jämförelse som höjdare som Paul Samuelson har hållit på med inte är giltig.

Hur är det då med frågan om privat rättsväsende är mer effektivt eller inte än ett statligt? Jag underkänner ju den nationalekonomiska diskussionen som ett "nirvanafelslut", så hur skall man avgöra frågan? För egen del verkar det rimligt att utgå från hur bra de båda systemen fungerar. Och när det gäller privat säkerhet är nog de exemplen som ges övervägande på den privata sidan; privat säkerhet är billigare och bättre än statlig sådan och privata rättsväsenden, även om det finns mindre fakta om dessa, har visat sig vara mycket mer effektiva än de statliga på många områden. Ett helt utförligt test finns tyvärr inte, utan det är den kvalificerade gissningen jag kommit fram till efter allt jag läst, och här nämnt några av de viktigaste verken. Några som jag inte nämnt och är värda att nämnas är David Friedmans Law as a Private Good och Anarchy and Efficient Law. Som sagt tar jag upp all litteratur som hör till de tre exemplen ovan, men som också hör till detta ämne nedan.

#3 De samhällen som varit närmast ert ideal har alla varit katastrofala i termer av mänsklig frihet och välstånd! Hur kan du förespråka anarkokapitalism när de samhällen som verkligen saknat stater/leviathans varit kaotiska och eländiga?

Först vill jag uppmärksamma på det mindre bra argumentet som vissa minarkister kommer med - den unge Norberg exempelvis i Fragment och Argument - där man säger att vilket samhälle som helst som saknar ett våldsmonopol bör jämföras med ett anarkokapitalistiskt. Låt oss bara säga att detta är det rimliga sättet att handskas med diskussionen, då borde det även följa att det motsatta även gäller, att alla exempel där staten haft så stor makt som möjligt visar hur dålig en nattväktarstat är. För en nattväktarstat bekänner sig ha samma tillgång till makt som Leviathan gör, den känner inga andra gränser för vad som är rätt eller fel, en dess egen. En envåldshärskare som endast skipade rättvis libertariansk lag skulle vara en nattväktarstat, lika mycket som den som väljs av pleberna och följer en noggrannt sammansatt författning som binder den till att följa liberala grundprinciper. Det borde vara klart nu att den som endast vill likna ett system med ett annat, och endast bryr sig om en variabel som kännetecknar det systemet, då är det lätt att visa att ens dröm-samhälle är minst lika dåligt som något annat hemskt som skett i historien. Annars har jag en bild som förhoppningsvis säger lite till än de ord jag redan lagt på saken (uppskattningen av graden av polycentritet i landet bygger både på hur centrerad makten är i en organisation och hur monolitisk den organisationen är - allt är högst subjektivt, men jag hoppas att den ger en lite bättre förklaring av hur jag resonerar):


Vad följer av detta då? Först att endast ta upp ett exempel är inte tillräckliga för att visa att ett system är bra eller dåligt, och att andra faktorer också spelar in hur bra eller dåligt systemet var, och detta gäller speciellt för en stat. Sedan skulle jag säga att i regel borde man förvänta sig bättre samhällen ju mer polycentriska de är, och att Norbergs exempel på Rwanda inte talar emot anarki, utan mot staten. För, det var inte i ett speciellt anarkistiskt system som det bildades en tutsu-styrka som slogs mot, vad de ansåg vara en tyrranisk, stat styrd av hutuer, och det var inte någon anarkistisk förening av privatägda företag som bestämde sig för att decimera tutsue-befolkningen. Och detta är inte endast mina idéer utan även självaste FN menar att de som är skyldiga till brottet var statsmakten och de milisgrupper som statsmakten stödde. Alltså, det ohyggliga krig som resulterade i runt en miljon offer borde skyllas på den mer monocentriska ordningen som fanns i landet, än den påstådda och mer polycentriska ordningen som saknades.

Just det här argumentet har kommit upp i olika former när jag diskuterat med minarkister - att alla inbördeskrig (och för vissa även mellanstatliga krig) är exempel på hur dåligt det är med anarki. Man kan tänka sig att om man endast ser på det medan det är krig, så kanske man endast ser lika starka styrkor slå ihjäl varandra, och sedan dra den enkla slutsatsen "Jaha, då har vi anarki här". Den slutsatsen stämmer endast om man med anarki menar kaos, men inte om man menar en polycentrisk ordning. För, det vi vill veta är ju hur detta kaos uppstod, och för att veta det måste man undersöka i vilken miljö det var som gav upphov till konflikten. Och såvitt jag minns har de flesta fall som minarkisterna tagit upp varit fall där en stat förargat en del av befolkningen, så att dessa bildat rebellgrupper för att få bort den nuvarande regimen, eller dylikt, så att den bakomliggande miljön otvivelaktigt varit en relativt monocentrisk politisk miljö. Alltså: inbördeskrig verkar oftast ha varit något som följt ifrån förekomsten av en stat, än förekomsten av anarki.

Men, vad finns det då för samhällen som varit nära det anarkokapitalistiska idealet? Det finns ytterst få sådana exempel, då det är högst vanligt förekommande att, när väl en civilisation blir tillräckligt stor, kommer någon bestämma sig för att det kanske är lättast att råna andra istället för att producera tillsammans med dem. Har någon väl lyckats ta positionen som "stationär bandit" verkar det vara svårt för folket att slå ned förtrycket, och eftersom många potentiella banditer tävlar om den här positionen, krävs det bara att en lyckas för att den "parasitiska staten" skall uppstå. Den här parasitiska staten behöver inte hålla på med frågor om lag, rätt och fel, förutom att instifta någon lag som säger att folket skall ge honom pengar. Alltså skulle dessa samhällen kunna kallas anarkistiska, om man bortser från att lite av vad man producerar försvinner till den parasitiska klassen. Från vad jag läst om Småland under tidigt 1500-tal verkar det vara en väldigt bra beskrivning: lagar och rättsväsende var överlag privat men det fanns fogdar som kom ibland. Så, om vi bortser från dessa samhällen, vilka samhällen har varit statslösa och haft ett privat rättsväsende?

Ytterst få, är tyvärr svaret. De vanligaste exemplen som tas upp för diskussion, och som jag redan nämnt, är medeltida Island, amerikanska "vilda västern" och (mer eller mindre) nutida Somalia. Det har föreslagits att induscivilisationen var statslös, men bevisen för detta är arkeologiska och det verkar möjligt att tolka de bevisen som finns för att det fanns en stat där (för egen del verkar det möjligt att civilisationen var statslös). Till dessa samhällen kan man lägga till en del primitiva samhällen.

Hur var det då med Island, vilda västern och Somalia? Många som hör exemplen från första början tvivlar att de visar på att samhällena faktiskt var speciellt positiva, och att de istället visar på att, även om anarki är möjligt, så är det inte något man vill ha. För, var inte alla dessa samhällen våldsamma? Till viss del, ja, men detta bör sättas i relation till de alternativa samhällsskick som fanns tillgängliga.

Island är känt för att vissa familjer löst sina konflikter med vendettor, och för att detta skall ha blåst upp till stora strider mellan familjernas vänner. Detta stämmer, men gissningsvis är detta drag av det isländska samhället överdrivet. Enligt historikern Jesse Byock i Viking Age Iceland skall dessa strider varit sällsynta och ha högst bestått av ett tusen man, medan bara ett fåtal dog i dem. Istället menar han att deras rättsystem fungerade effektivt, och refererar då till David Friedmans artikel om landets rättsystem, och att det var troligtvis mindre våldsamt än det norska systemet. För det senare ger Byock två argument: för det första verkade islänningarna, från vad han kunde läsa ifrån sagorna, mer villiga än norrmännen att låta ett domslut gälla än riva upp det genom att hänge sig åt blodhämnd. De verkar dessutom ha varit något stolta över det. För det andra kom kristendomen över till Island mer eller mindre fredligt; beslutet huruvida Jesus skulle accepteras som en gud togs upp till ett domstolsbeslut vilket resten av samhället sedan följde, medan norrmännen slogs ett inbördeskrig för att lösa frågan.

Det verkar alltså som att det isländska samhällets våldsamhet är något överdrivet, vilket troligtvis har att göra med de sagor som beskriver perioden. Här finns det två problem med att förlita sig på dem. Först så skall antalet döda i strid eller avrättning under den mest våldsamma delen av deras historia, Sturlunga-perioden, enligt en beräkning av Einar O. Sveinsson som Friedman hänvisar till, bara ha uppstigit till 350 personer. Dessa skall ha dött mellan 1208-1261, alltså 52 år. Eftersom Islands population låg på runt 70 000 då innebär det att runt 9,6 personer dog varje år per 100 000 invånare (vilket är det mått dagens forskare använder sig av). Den här siffran är samma som Peru har idag och mycket högre än vad den är i kanske 25 amerikanska städer. Siffran är dock något osäker, för sagorna kanske inte fick med alla betydelsefulla mord, så det kanske saknas några dödstal. Samtidigt så kanske de även är för höga då de som efterfrågade sagorna (vilka var släktberättelser till stor del) kanske ville se ut att ha ett krigiskt förflutet och därför premierades sagor med mycket våldsamhet. Oavsett vad så verkar Island inte visa att ett anarkistiskt samhälle är speciellt våldsamt, relativt dess något mer etatistiska grannar.

Amerikanska västern är också känt som ett väldigt våldsamt samhälle, av ett högst förklarligt skäl: Hollywood. Men det är inte bara Hollywood som hjälpt att skapa den här bilden, utan det verkar även som att de småstäder som haft en något känd strid försökte få dit turister genom att försöka sprida idén om den vilda fronten. De historiker som beskriver perioden verkar inte heller försöka bevisa att västern var våldsam, utan de utgår bara ifrån det, som DiLorenzo tar upp:

In a thorough review of the “West was violent” literature, Bruce Benson (1998) discovered that many historians simply assume that violence was pervasive—even more so than in modern-day America—and then theorize about its likely causes. In addition, some authors assume that the West was very violent and then assert, as Joe Franz does, that “American violence today reflects our frontier heritage” (Franz 1969, qtd. in Benson 1998, 98). Thus, an allegedly violent and stateless society of the nineteenth century is blamed for at least some of the violence in the United States today.

In a book-length survey of the “West was violent” literature, historian Roger McGrath echoes Benson’s skepticism about this theory when he writes that “the frontier-was-violent authors are not, for the most part, attempting to prove that the frontier was violent. Rather, they assume that it was violent and then proffer explanations for that alleged violence” (1984, 270).

McGrath åsikt om västern-historikerna går lika väl att applicera på alla som försöker förklara att anarki är våldsamt. I vilket fall verkar det vara klart att det fanns lag och ordning i västern och att denna tillhandahölls av privata organisationer. Återigen DiLorenzo:

What were these private protective agencies? They were not governments because they did not have a legal monopoly on keeping order. Instead, they included such organizations as land clubs, cattlemen’s associations, mining camps, and wagon trains.

So-called land clubs were organizations established by settlers before the U.S. government even surveyed the land, let alone started to sell it or give it away. Because disputes over land titles are inevitable, the land clubs adopted their own constitutions, laying out the “laws” that would define and protect property rights in land (Anderson and Hill 1979, 15). They administered land claims, protected them from outsiders, and arbitrated disputes. Social ostracism was used effectively against those who violated the rules. Establishing property rights in this way minimized disputes—and violence.

The wagon trains that transported thousands of people to the California gold fields and other parts of the West usually established their own constitutions before setting out. These constitutions often included detailed judicial systems. As a consequence, writes Benson, “[t]here were few instances of violence on the wagon trains even when food became extremely scarce and starvation threatened. When crimes against persons or their property were committed, the judicial system . . . would take effect” (1998, 102). Ostracism and threats of banishment from the group, instead of threats of violence, were usually sufficient to correct rule breakers’ behavior.

Dozens of movies have portrayed the nineteenth-century mining camps in the West as hot beds of anarchy and violence, but John Umbeck discovered that, beginning in 1848, the miners began forming contracts with one another to restrain their own behavior (1981, 51). There was no government authority in California at the time, apart from a few military posts. The miners’ contracts established property rights in land (and in any gold found on the land) that the miners themselves enforced. Miners who did not accept the rules the majority adopted were free to mine elsewhere or to set up their own contractual arrangements with other miners. The rules that were adopted were often consequently established with unanimous consent (Anderson and Hill 1979, 19). As long as a miner abided by the rules, the other miners defended his rights under the community contract. If he did not abide by the agreed-on rules, his claim would be regarded as “open to any [claim] jumpers” (Umbeck 1981, 53).

The mining camps hired “enforcement specialists”—justices of the peace and arbitrators—and developed an extensive body of property and criminal law. As a result, there was very little violence and theft. The fact that the miners were usually armed also helps to explain why crime was relatively infrequent. Benson concludes, “The contractual system of law effectively generated cooperation rather than conflict, and on those occasions when conflict arose it was, by and large, effectively quelled through nonviolent means” (1998, 105).

When government bureaucrats failed to police cattle rustling effectively, ranchers established cattlemen’s associations that drew up their own constitutions and hired private “protection agencies” that were often staffed by expert gunmen. This action deterred cattle rustling. Some of these “gunmen” did “drift in and out of a life of crime,” write Anderson and Hill (1979, 18), but they were usually dealt with by the cattlemen’s associations and never created any kind of large-scale criminal organization, as some have predicted would occur under a regime of private law enforcement.

In sum, this work by Benson, Anderson and Hill, Umbeck, and others challenges with solid historical research the claims made by the “West was violent” authors.

Mer information om den amerikanska västern, som jag läst, finns i Bensons bok samt Anderson och Hills artikel An American Experiment in Anarcho-Capitalism: The Not So Wild-Wild West och bok The Not So Wild-Wild West: Property Rights on the Frontier. De referenser DiLorenzo tar upp är säkerligen också av högt intresse.

Hur många var det då som dog under den här perioden? Anderson och Hill citerar en historiker som menar att i staden Abilene så dog inte någon alls förrän sheriffer dök upp dit, men i andra städer så skall en eller två dött per år. Dessa skall ha blivit skjutna i "rättvisa" strider, så det skall ha varit något som lokalbefolkningen kunde undvika. I och med att bara någon blev skjuten så steg dödstalet till kanske 100 personer per 100 000 om året (eftersom städerna var på kanske 1 000 personer). Därmed blir vissa städer något mer våldsamma än San Pedro Sula i Honduras, våldsammaste landet i världen, är. Det är dock lite osäkert på hur många som blivit dödade när staten fanns där och när de inte fanns där.

Annars, ett intressant argument som Anderson och Hill tar upp i sin bok, vad gäller krigen med indianer är att dessa minskade i styrka från 1800-talets början tills efter det amerikanska inbördeskriget. Då fick nämligen den amerikanska militären mer betalt om de var i strid, än om de var i fred.

Då har vi slutligen Somalia, som de flesta säkert kan minnas nyhetsartiklar om hur farligt det har varit där. Och det bör inte förnekas att det har varit väldigt mycket våld på sina ställen i det landet. Men sedan kommer frågan: fanns det någon speciell anledning till att vissa delar är farligare än andra? Här har jag själv inte läst så mycket, så jag kan inte vara helt säker, men en vän som läst Somalia: Economy Without State säger att författaren till den menar att folket i Somalia var överlag glada över att ha blivit av "sin" stat och att de områden som varit våldsamma är de där en ny stat försökt ta makten. Det senare påståendet får stöd av en rapport från International Crisis Group, som jag tagit upp i ett annat inlägg. Dessutom skall bönderna i Somalia haft det säkrare än bönderna i grannlandet Kenya, då det var enklare för de förra att anlita hjälp mot rövare än för de senare.

Men, nog blev det väl sämre i Somalia efter att staten kollapsade i inbördeskrig? Det blev det definitivt under de åren det begav sig, men, likt händelserna i Rwanda, kom inte det här kriget till för att landet innan dess saknade en stat. Att bara se på kaoset som uppstår, låta hjärnan koppla samman det med anarki och sedan bli övertygad om att "anarki" är ohållbart är inte riktigt rätt. Det som orsakade inbördeskriget var staten som fanns där. Det mer intressanta är istället att kolla på hur många som mördades efter att det funnits anarki ett tag i Somalia. Enligt en undersökning av FN så var det bara 3,3 per 100 000 som blev mördade där 2004. Även nio år senare, när utländska "regeringen" invaderat för att ta makt över landet så var det bara 8 per 100 000 som mördades under det året. Folk får en bild om att det är kaos, men det är inte mycket värre än de flesta länder i världen idag.

Ett argument som kan riktas mot den anarki som fanns (och till viss del fortfarande finns kvar) är att närliggande stater kan vilja ta över området. De människor som dödats för att återuppväcka den somaliska staten eller för att ge mer makt åt en grannstat kan man säga har dött på grund av statslösheten i Somalia (eller för att det finns stater runt om i världen). Denna risk är definitivt rimlig för alla som försöker bryta sig ur en stat i dagens läge, och kanske även för hela svenska samhället om folket imorgon bestämde sig för att avskaffa staten. Men jag tror att risken är mycket mindre att Norge, Danmark, EU eller FN skulle försöka invadera Sverige om vi alla lade ner "vår" stat.

Rent ekonomiskt verkar dock utvecklingen i landet ha varit positiv, vilket Little också argumenterat för. Utöver hans forskning är nog Peter Leesons artikel Better Off Stateless: Somalia Before and After Government Collapse mest känd bland libertarianer. Det intressanta med Leesons artikel är att han är väldigt noga med att poängtera vikten av att göra en komparativ jämförelse mellan anarkistiska Somalia och vad som rimligtvis vore dess alternativ, vilket Leeson menar är en lika fin rövarstat som finns i trakten. Vad Leeson finner, genom att använda den tillgängliga officiella statistiken, är att somalierna har fått det bättre efter att staten försvunnit och att utvecklingen där på vissa håll blivit mycket bättre än i andra länder. Följande två grafer från hans artikel är väldigt intressanta och borde, om infon stämmer, tala för anarki.Inget av detta medför att jag eller någon annan anarkist faktiskt vill bo i Somalia, vilket jag förklarar varför här. Annan intressant litteratur i ämnet är Somalia After State Collapse: Chaos or Improvement? av Benjamin Powell, Ryan Ford och Alex Nowrasteh och The Law of the Somalis av Michael van Notten.

Vad kan man då säga sammanfattat om dessa exempel? Bland annat att anarkistiska samhällen är möjliga, att de kan producera lag och ordning, ge en grund för ekonomisk utveckling, att individer spontant kan skapa organisationer för att säkerställa lag och ordning och att det inte är uppenbart att anarkistiska samhällen är sämre än de som tvingas livnära en stat. Vad gäller det senare finns det dessutom vissa bevis på att ett samhälle kan klara sig bättre utan en stat.

#4 Det går inte att ha en marknad för våld; marknader kräver att varor och tjänster utbyts frivilligt.

Det här är ett vanligt argument bland många objektivister som förespråkar en nattväktarstat. Jag har egentligen ganska svårt att förstå varför de sätter sådan vikt vid detta argument. För, det borde vara klart att det på egen hand kan sägas vara ett semantiskt argument mot att kalla den fria konkurrensen om lagar under anarkokapitalism för fri, att det är ett missbruk av vårt språk. Detta kan jag köpa, men det är inte direkt ett speciellt träffande argument, för vad spelar det för roll om det stämmer eller inte? Vad som spelar roll är hur väl systemet skulle fungera jämfört med en minimal stat, inte vad vi kallar systemen.

Så, om det här argumentet inte är något annat än en semantisk fråga, då måste det direkt ses som felaktigt. För, det är ju uppenbart att det faktiskt går att ha en marknad för våld och lagar. Detta är inte heller något som endast är möjligt under anarki; i Sverige under den, så kallade, frihetstiden var det mer eller mindre öppet att man kunde köpa en riksdagsledamots röst och en adelsätts röst i Riddarhuset hade ett marknadsvärde. Och som bekant är det även möjligt att köpa polisers lydnad.

Finns det då någon annan mening i det här argumentet som jag missar? Det verkar som att det bara tjänar som en semantisk inkörsport till några av de andra klassiska argumenten mot anarkokapitalism.

#5 Anarki kommer bara leda till att en ny stat uppstår, och då är det bäst att ha en stat från början som man kan kontrollera enklare än den nya, troligtvis mindre trevliga stat som uppstår ur anarkin.

Det är givet att varje samhälle som varit i anarki har fallit för en stat, förutom för vissa delar av Somalia. Men innebär detta verkligen att det är omöjligt att vi kan få ett anarkistisk samhälle där en stat inte uppstår? Det gör det inte. Och det säger faktiskt inte heller att vi borde förvänta oss att en stat uppstår. För att se ifall en sådan förutsägelse verkar rimlig, borde man utgå från vad vi vet om hur stater uppstår och sedan se ifall det verkar rimligt att den kan återuppstå i ett mer avancerat samhälle.

Robert L. Carnerio sammanfattar litteraturen fram till 1970-talet i artikeln A Theory of the Origin of the State med att det var erövring och krig som utgjorde grunden för att stater skulle kunna uppstå.

A close examination of history indicates that only a coercive theory can account for the rise of the state. Force, and not enlightened self-interest, is the mechanism by which political evolution has led, step by step, from autonomous villages to the state.

Regardless of deficiencies in particular coercive theories, however, there is little question that, in one way or another, war played a decisive role in the rise of the state. Historical or archeological evidence of war is found in the early stages of state formation in Mesopotamia, Egypt, India, China, Japan, Greece, Rome, northern Europe, central Africa, Polynesia, Middle America, Peru, and Colombia, to name only the most prominent examples.

Thus, with the Germanic kingdoms of northern Europe especially in mind, Edward Jenks observed that, “historically speaking, there is not the slightest difficulty in proving that all political communities of the modern type [that is, states] owe their existence to successful warfare.” And in reading Jan Vansina’s Kingdoms of the Savanna, a book with no theoretical ax to grind, one finds that state after state in central Africa rose in the same manner.

Enligt Carneiro är dock våld och erövring inte en tillräcklig förklaring för att staten skall uppstå. Något mer behövs för att förklara statens uppkomst, och det är, något grovt, en avsaknad möjlighet för folk att fly till lika ekonomiskt nyttiga områden som de den nya staten tar över. En grupp kan ta kontroll över andra människor ifall de senare finner att de inte kan tjäna mer på frihet än att lyda under de nya förtryckarna. Om vi för över den här teorin till ett anarkokapitalistiskt samhälle finner vi att en potentiell stat måste slå ned all opposition i ett område och antingen hindra folk från att fly därifrån eller hoppas att det är ett så rikt område att folk hellre vill bo där än ha frihet. Dessutom måste de slå ned all tänkbar opposition de kan få utifrån.

Det senare visar på ett speciellt problem som den nya staten måste hantera, nämligen att ägande är så utspritt i ett kapitalistiskt samhälle. För, oavsett vad för område som tas över kommer troligtvis de största och mest rika företagen där ägas av företag och privatpersoner i resten av samhället. Detta innebär att den nya gruppen troligtvis kommer göra sig till en fiende till alla i hela världen som äger en fond som investerat i dessa företag.

Ett liknande problem uppstår av att folket som bor i området troligtvis har gått samman med många andra i en sorts försäkring så att de blir beskyddade från dylika rövarband. Alltså, den grupp som skall försöka ta över oavsett hur litet området är, kommer i praktiken att behöva slåss mot resten av samhället. Potentiellt mot hela världen om hela världen skulle ingått i anarkin.

Mot dessa argument har några sagt att det visst är möjligt för något stort och välbeväpnat företag att ta över detta område, och att de är just de företag som är tänkta att beskydda en som kommer att göra det. Jag skulle nog hävda att det är ännu svårare för ett etablerat företag att göra detta än för en liten grupp anti-sociala rövare. Detta eftersom ifall ett företag skulle göra det blir det verkligen en global kamp. Detta eftersom detta företag som nu skaffat sig globala fiender, nu måste göra om varje litet kontor det har till ett fort för att slippa bli attackerade. Och de kommer att bli attackerade eftersom i stort sett alla i hela världen nu kommer att se dem som en aggressor som tänkt lägga grunden för en förtryckarstat. Även om folk inte hade ekonomiska incitament att stå emot ett sådant företag har man säkerligen även ideologiska och moraliska sådana.

Ett företag måste nog helt enkelt ta över hela samhället på en gång för att lyckas etablera sig. Men vad kräver inte detta i form av koordinering? Eller i avsaknad av konkurrenter, privata mililser samt mod och vapen hos befolkningen? Jag säger inte att det här skulle vara omöjligt - liknande saker har skett, men då i mycket primitivare miljöer där det varit svårare för massan att kunna stå emot ondskefulla krafter - men väl att incitamenten pekar på att det verkar högst osannolikt att lyckas.

Och även om det finns en viss sannolikhet att ett företag bland tiotusentals skulle kunna visa sig vara så bra att de blir dominerande, tränar upp sina anställda i hemlighet att på en given signal koordinerat slå till mot resten av samhället och sedan ta över det, då verkar sannolikheten för att det skulle lyckas mycket mindre än för att en redan etablerad stat skulle kunna använda sin militär för att slå ut sin opposition. Alltså, en redan etablerad stat verkar mycket farligare än ingen alls.

---

Slutsats: Utifrån allt jag nämnt och hänvisat till ovan verkar det alltså som att anarkokapitalism är ett rimligt alternativ till nattväktarstaten. Det verkar som att de argument som lagts fram mot det systemet är felaktiga. Härmed kommer jag nog att lägga ned debatten mot minarkisterna, tills de eller någon annan visar på att den litteratur jag tagit upp ovan är falsk, överdriven eller på annat sätt inte stöder de slutsatser jag dragit ifrån dem.

Edit: Jag har lagt till lite siffror för Island, amerikanska västern och Somalia, som visar hur farliga de är.

Nattväktarstaten som inte kränker någons rättigheter

Vissa minarkister (likt vissa anarkokapitalister) gillar att överdriva och säger ibland saker som att ankor högst ogillar nattväktarstaten. Detta påstående kan endast sägas gälla om man ställer nattväktarstaten mot bara ett alternativ, anarkokapitalism. Om man jämför nattväktarstaten med dagens välfärdsstater, gårdagens monarkiska styren eller med en totalitär stat, torde dock även den främsta anti-etatisten säga att nattväktarstaten står sig väl jämfört med alternativen. När detta väl är sagt är det rimligt att gå in på kritiken av nattväktarstaten.

Här vill jag kritisera den nattväktarstat som vissa naturrättare säger vara den enda rättvisa staten och även politiska styret som kan finnas. Denna nattväktarstat tar inte ut någon skatt, den förbjuder inte privata domstolar eller polisbolag och den kränker inte någons rättighet. Hur kan det här fungera, kan man undra? Innebär inte förekomsten av en stat att man faktiskt kränker någons rättigheter?

Detta kan tyckas, men jag tror att många ankor, som vill kritisera nattväktarstaten för att den kränker rättigheter har missat några viktiga detaljer om hur vissa minarkister ser på sin drömstat. Det har annars varit ett väldigt bekvämt argument för de ankor som vill kritisera de minarkister som vill ha en nattväktarstat av naturrättsliga skäl, antingen för att att nattväktarstaten kränker folks äganderätt (genom att ta pengar för att bekosta rättsväsende och militär) eller rätten att straffa brottslingar (genom att ha ett monopol på utförandet av detta).

Det finns de nattväktare som faktiskt förespråkar en sådan här stat, en som tar ut skatt och, likt dagens svenska stat, inte tillåter privata konkurrerande domstolar inom kriminalrätt. Men, detta gäller inte hard-core minarkisterna som förespråkar en, vad Bryan Caplan har kallat, mindre än en minimal stat. Jag tror det är enklare att kalla det för en ultra-minimal stat, om än att den termen kanske inte riktigt passar med Nozicks användning av termen. Jag tror den här statens fungerande kan bäst belysas genom en dialog.

Ankan: Så, hur känns det att försvara en stat som kränker folks rättigheter genom beskattning och monopol?

Minken: Snälla, blanda inte samman mig med de nattväktare som inte står för ett principiellt avståndstagande från all form av aggressionsvåld. Den nattväktarstat jag förespråkar tar inte ut någon skatt för att försvara samhället och skipa rättvisa och det enda vi har monopol på är att upprätthålla individens naturliga rättigheter.

A: Jaha, ja då tillhör du en annan skola än de nattväktare jag diskuterat med på andra ställen. Jag kan se att du inte vill stjäla folks egendom genom skatt, men hur menar du att ni inte kränker någons rättigheter genom att upprätthålla ett monopol, ligger det inte i ordets definition att du låter staten göra en aktivitet som annars skulle vara fri för vilken annan individ som helst? Du försöker väl inte säga att individerna gått samman i ett implicit kontrakt med staten som begränsar deras frihet?

M: Nej, sådana felaktiga teorier håller jag mig borta från. Vad jag menar är att i den staten jag förespråkar kommer staten endast att upprätthålla negativa rättigheter och se till så att de domslut som privata domstolar kommer med överensstämmer med dessa rättigheter. Staten förbjuder alltså inte någon från att ingå ett kontrakt med någon annan där de säger att alla konflikter mellan dem skall lösas av en given domstol. Folk är helt fria att ingå dessa kontrakt och det enda vi gör är att se till så att kontrakten upprätthålls i enlighet med libertarianska principer.

A: Så man skulle kunna se det som att din nattväktarstat är som vilken annan firma under anarkokapitalism, fast den ser till så att alla andra firmor verkligen dömer i enlighet med libertarianska rättigheter?

M: Det skulle man, men det skulle ju inte vara anarkokapitalism längre, utan en nattväktarstat.

A: Men är det inte fortfarande en rättighetskränkning att vara den slutgiltiga tvistlösaren? Nog skulle väl andra kunna få göra detta?

M: Om andra gör det kommer de ändå att komma fram till samma svar som nattväktarstaten. Om folk vill göra det på egen hand, då är det bara att inkorporera dem i staten, så att alla som vill syssla med detta kommer att ha rätt att göra det.

A: Men om de vill göra det på egen hand, då kommer ni inte att tillåta det?

M: Återigen, om de gör det finns det två möjliga alternativ, antingen kommer de att finna rätt domslut och då är deras domslut överflödigt eftersom nattväktarstaten ändå har kommit fram till det, eller så kommer de fram till fel domslut och då har de inte någon rätt att upprätthålla det. I båda fallen kommer nattväktarstatens agerande inte att kränka någon individs rättigheter.

A: Hm..jag är böjd att hålla med dig, även om jag inte är helt säker på det. Det verkar alltså som att en tillräckligt minimal nattväktarstat kan låta bli att kränka folks rättigheter.

M: Dags att gå över till vår sida kanske?

A: Inte så bråttom. Det är något i det du säger som jag stör mig på. Du verkar utgå från att nattväktarstaten aldrig kommer att döma fel, att de alltid kan bedöma vem som i en tvist gjort fel. Är inte detta en lite väl stark hypotes?

M: Kanske, men det visar ju att nattväktarstaten kan låta bli att kränka rättigheter. Och rent praktiskt kommer den nog att klara av att göra det.

A: Nog, säger du. Är det inte lite väl optimistiskt att tro att en organisation aldrig kommer komma med ett fel i den tjänst den tillhandahåller? Är det inte att tro på sig själv för mycket att man kan få 100% rätt i alla rättsfall man är involverade i?

M: Tror du att man kan nå samma resultat under anarkokapitalism?

A: Inte 100%, nej, men jag argumenterar inte för anarkokapitalism på en naturrättslig grund, utan på en praktisk grund; maktkoncentration är dåligt, det är för riskfyllt att förlita sig på att endast en organisation skall upprätthålla en uppgift när den kan lämnas till flera som har incitament att kontrollera varandra. Vem som vaktar väktarna är besvarat i anarkin, men inte under en stat.

M: Jag tror att den här debatten kan vi diskutera länge nog utan att komma fram till ett vettigt svar.

A: Ja, så låt oss gå tillbaka till huruvida nattväktarstaten kränker rättigheter eller inte. Det verkar som att det endast är ett specialfall där man kan säga att den inte gör det, och att vi i regel kan förvänta oss att den gör det, i alla fall lite då och då.

M: Bättre än det kaos du förespråkar.

A: Skulle vi inte låta den debatten ligga därhän? Då du tar upp den kan jag säga det att dina gamla anklagelser besvarats flera gånger och så som debatten ligger nu vägrar ni [iaf på Flashback] komma med något svar på de argument som lagts fram.

Och jag har ett viktigt argument kvar mot din rättvisa nattväktarstat. Detta rör inte bara de enskilda gånger då man kan förvänta sig att de gör ärliga misstag, utan mot det antagande du har om att en monolitisk struktur kommer att vara mer pålitlig än ett decentraliserat nätverk. Båda samlar in information om hur man bäst skall lösa tvister enligt ett givet ramverk (det libertarianska), men det verkar ju på förhand opålitligt att lägga all makt i ens händer, och helt obefogat att utgå från att en organisation kommer att uppnå målet bättre än vad alla andra gör.

M: Nog för att jag inte borde gått in på de praktiska frågorna, men nu gör ju det själv, precis efter att du anklagar mig för det. Hur tänker du nu?

A: Förvisso, det är väl en variation på samma tema som vi ankor tagit upp mot nattväktarstaten förut: förlita dig inte på en organisation, utan på konkurrens istället; det är större risk att det blir fel med en organisation som styr allt än när flera styr olika delar o s v. Men jag tror att mitt argument kan klargöras så att det inte riktigt är en kritik över vad som kan bli, utan en kritik över vad ni minarkister utgår ifrån. För att uttrycka mig på ett annat sätt är det som att ni i er världsbild inte försöker modellera staten så som den vanligtvis fungerar, utan dess agerande är givet, oförändrat av hur folk agerar i samhället. Det är som om politikers beslut kom från en svart låda någon enskild person hade på förhand programmerat eller hade fullständig kontroll över. Alltså, att den förhoppning du har om att nattväktarstaten aldrig kränker någons rättigheter är just det, bara en förhoppning som det egentligen inte finns några större anledning att tänka sig, i jämförelse med anarki. Så ja, på ett sätt kommer mitt argument inte vara övertygande, eftersom det är ett ekonomiskt argument om vad vi borde förvänta oss om hur människor agerar, och så länge ni minkar tror att anarki leder till fullständigt kaos är sådana argument inte intressant.

Men för den som ser att anarki kan vara ordnat och att staten, även en minimal sådan, kan fungera dåligt är argumentet av vikt, då den säger att nattväktarstaten som inte kränker några rättigheter, som den du förespråkar, egentligen bygger på ett ogrundat antagande.

Finns det någon som läser detta och sett argument mot den anarkokapitalistiska analysen av staten och anarki, läser jag gärna dessa argument för att se ifall vi ankor har fel. Egentligen tror jag inte att nattväktarstaten skulle orsaka några större problem, men sättet som argumenterats för det verkar inte desto mindre bygga på ett tankefel. Har vi en nattväktarstat kommer förhoppningsvis de flesta att se världen på ett mer rationellt sätt, så att det inte skulle vara något problem med statlig korruption eller dylikt. Debatten mellan ak och nvs synes mig därför mindre viktig än den mellan libertarianism och dagens sossiga debattklimat. Men, jag står på min plats därför att konkurrerande institutioner verkar vara ett bättre sätt att hålla koll på makten än vad en Leviathan är.