Collective Action and the Evolution of Social Norms

Jag har intresserat mig en hel del för frågan om hur individer i ett fritt system kan komma runt fångarnas dilemma-problemet och producera offentliga varor. Eller, i andra ord, hur folk lättare kan välja långsiktiga eller rationella beteenden som låter en kunna uppnå fler samarbeten med andra.

En som skrivit en hel del om hur människor kommit runt det här problemet genom att uppmuntra vissa normer är Elinor Ostrom. I artikeln "Collective Action and the Evolution of Social Norms" (2000) sammanfattade hon forskningsläget om vad experimentell ekonomer hade kommit fram om hur bra folk kunde samarbeta för att producera offentliga varor och hennes egen forskning. Den här forskningen är intressant så jag tänkte sammanfatta vad som står skrivet i artikeln här.

Ostroms börjar med att konstatera att forskningsfältet förr var starkt influerade av en idé som Mancur Olson fört fram i sin The Logic of Collective Action (1965). Att om folk inte blir hotade eller bli behandlade på något speciellt sätt så skulle det inte vara i någons rationella intresse att bidra till en offentlig vara, om det inte var en liten grupp som skulle ha den. Idén kallades för "zero contribution thesis". Att folk inte samarbetar, även när det skulle lett till ömsesidig nytta, har samma struktur som ett fångarnas dilemma-spel, med ett valfritt antal spelare. Mancurs idé ligger bakom idén i textböcker att folk inte frivilligt kan samarbeta med varandra.

Att folk inte bidrar till stora projekt stämmer dock inte med observerbara fakta; väldigt många bidrar till sådana projekt, som välgörenhet och att gå och rösta. Det saknas också en teori som kan beskriva när folk ibland samarbetar och när de inte gör det, men det har kommit en del ny forskning som försöker lägga grunden för en sådan teori.

Ostroms artikel kommer att studera denna nya landvinning, som består av experimentella resultat och nya teoretiska modellbyggande. En central upptäckt är att människor är olika villiga på att börja samarbeta med andra. En viktig undersökningspunkt blir därför att ta reda på hur de potentiella samarbetarna signalerar till varandra och skapar institutioner som uppmuntrar samarbete.

Standardmodellen inom ekonomi är att människor är "rationella egoister" (som Ostrom kallar dem). Den här modellen stämmer väl när folks beteenden blivit undersökta i experimentella auktionssammanhang och i konkurrensutsatta marknadssituationer (Kagel och Roth, 1995 - se även Vernon Smith på Econtalk).

Men i offentliga varor-experiment agerar folk helt annorlunda. Dessa kan gå ut på att en grupp individer samlas och alla får 10 fiktiva enheter som representerar pengar. De får sedan möjligheten att lägga in pengarna i en gemensam fond och om de lägger in 10 enheter får vardera i gruppen 5 enheter var. Så om gruppen är på tio pers och alla lägger in 10 enheter var får alla 50 enheter. Men om bara en lägger in sina "mynt" får denne i slutändan bara 5 enheter medan alla andra får 15.

Den modellerade rationella egoisten lägger då inte in några pengar, så var och en går miste om 40 enheter. Denne skulle inte heller lägga in pengar i ett upprepat spel om de känner till när spelet tar slut. För då vet alla om att i sista rundan samarbetar ingen, och därför samarbetar inte heller någon i näst sista rundan, o.s.v. tills ingen samarbetar i första rundan.

Från 1977 har den här teoretiska modellen testats och Ostrom menar att dessa studier har genererat sju stycken kärnfakta som en ny teori måste kunna förklara:

1) I ett one-shot spel och i första rundan av ett upprepat spel brukar folk lägga in 40-60% av sina tillgångar i den gemensamma fonden.
2) Efter första rundan lägger folk in mindre och mindre pengar. I sista rundan brukar 70% inte lägga in några pengar.
3) De som tror att andra kommer samarbeta är mer benägna att samarbeta.
4) Ju mer folk lär sig om hur spelet fungerar desto mer samarbetar dem, generellt sett.
5) Om deltagare kan prata med varandra ansikte mot ansikte så är det allt fler som samarbetar. De brukar diskutera sätt att komma på bättre gemensamma strategier, få fram löften ifrån varandra och säga till ifall färre investerar pengar i fonden. Sådana tillsägningar verkar vara effektiva i att öka samarbetet.
6) När spelet tillåter det kommer folk att lägga ned resurser på att bestraffa de som lägger in mindre än genomsnittet i fonden - även under sista ronden. Studier från USA, Schweiz och Japan visar att de som från början litar minst på andra är de som lägger ned mest pengar på att bestraffa de som ger sämre än medelmåttet.
7) Hur väl samarbetet börjar beror på en del kontextuella faktorer.

Ostroms slutsats är att dessa upptäckter är väldigt svåra att få ihop med den spelteoretiska idén av vad en rationell egoist gör. Hon går sedan vidare med att bygga en ny modell som innehåller två till sorters spelare, utöver de rationella egoisterna: konditionella samarbetare och villiga bestraffare.

Konditionella samarbetare är de som är villiga att samarbeta så länge tillräckligt många andra gör det. De är tillitsfulla och besvarar andras tillit. De kan dock svara väldigt negativt på de som inte ger något alls till fonden, free-ridarna. Om en börjar sluta bidra fortsätter nedgången tills bara väldigt få investerar något, såvida de inte kan kommunicera eller bestraffa andra. Gissningsvis är väldigt många av befolkningen konditionella samarbetare.

Villiga bestraffare visar lätt sitt ogillande om de som inte samarbetar, men kan också ge beröm till de som samarbetar. De kan även använda sina resurser för att bestraffa icke-samarbetarna. Kategorierna är inte uteslutande, så en spelare kan vara både konditionell samarbetare och villig bestraffare.

Varför kan de då finnas sådana här typer av individer? Ostrom hänvisar här till evolutionärpsykologi. Människan utvecklades i en miljö där folk kunde samarbeta eller inte och de som var bra på att upptäcka vilka som var bra reciprokörer hade större chans att överleva. Människan har en särskild del av hjärnan som vi använder för att resonera om sociala regler, där vi oftast brukar leta efter folk som bryter mot reglerna - vilket även treåringar gör. Vi verkar ha en infödd förmåga att lära oss sociala normer, som förstår den generella strukturen av vad normer innebär, dock inte hur normerna ser ut.

Ser man det i en samhällskontext kommer folk välja att inte samarbeta med de rationella egoisterna, eftersom de inte är pålitliga. De som vinner är de som samarbetar och nya medlemmar i gruppen kommer att försöka ta efter deras värderingar för att också bli lika rika. Dock hänger det på att information om folks karaktär är känd.

Hur väl samarbete fungerar i samhället påverkar också hur väl andra fortsätter att samarbeta; folk som varit med i spel där många som de möter inte samarbetar börjar själva också samarbeta mindre.

En annan intressant upptäckt ifrån flera källor är att externa regleringar tenderar att fasa ut endogent baserat samarbete (Frey, 1994). I ett fall (Frohlich och Oppenheimer, 1996) studerades några som genomförde ett fångarnas dilemma (några med kommunikation och några utan). En annan set av grupper fick spela ett spel med några regler som var incitament-kompatibla för att folk att samarbeta. I första delen av studien fick de senare mest pengar, som förväntat. Men i andra delen av studien spelade alla fångarnas dilemma och då vann de som tidigare hade spelat fångarnas dilemma mest pengar. De som hade fått spela spelet med bra regler överförde inte kunskapen om dessa regler till världen med fångarnas dilemma.

Studier visar att endogena moraliska regler fungerar ungefär lika bra som situationer med externa regler med extern övervakning och bestraffning. För att de senare skall fungera krävs dock att en extern part övervakar och bestraffar folk rätt, vilket i verkligen inte behöver stämma. Dessutom så har de endogent uppkomna reglerna en tendens att stanna kvar, folk fortsätter att samarbeta, vilket inte gäller för de externt införda reglerna.

Fältstudier visar att folk kan vara väldigt bra eller väldigt dåliga på att lösa samarbetsproblem. En frekvent observation är att när en lokal grupp har kontroll över en gemensam "common-pool" resurs hanterar dem denna bättre än om de styrs av externa regler. En common-pool bygger på att man inte överutnyttjar resursen (för många i poolen gör att det inte är trevligt att bada där). Det beteendet förstärks av att folk känner till vilka som kan använda resursen och av att de hittar andra bland dessa som vill följa reglerna för att spara på resursen. I början är det ofta viktigt att en ledare föreslår vilka regler som bör gälla för resursen. För att de skall säkra att resursen håller behöver de skapa rättvisa regler för att använda den, som ofta är att man får ut efter hur mycket man lagt in i processen. En annan viktig princip som varit viktig genom tiderna är att de flesta som blir påverkade av systemet kan vara med och påverka dess regler. Även här märker man att regler som folk uppfattar som externa försämrar samarbetet. En till princip är att folk behöver övervakas av andra och att folk som bryter mot reglerna kan få graderade sanktioner, beroende på hur illa brottet är. Folk kan turas om att övervaka andra eller så går alla samman och ger resurser till någon som övervakar.

Let me summarize my argument to this point. When the users of a resource design their own rules that are enforced by local users or accountable to them using graduated sanctions that define wo has rights to withdraw from the resource and that effectively assign coss proportionate to benefits, collective action and monitoring problems are solved in a reinforcing manner.

Folk som tror att det här kan fungera börjar övervaka att andra följer reglerna. Den här gemensamma övervakningen och det konditionella samarbetet gör att fler vill samarbeta. Genom att ha lokala och väldigt snabba ting kan folk berätta för folk som bryter mot reglerna, samt beskriva mer noggrant vad som verkligen är ett regelbrott och vad som inte är det. En viktig punkt är att lokala gruppers legitimitet inte förstörs av större gruppers. Dock kan lokala grupper ge upphov till större nätverk av samarbetande grupper, där reglerna är olika på alla nivåer.

Vad finns det för hot mot sådana system? Stora strömmar ut ur eller in i landet påverkar vilka som kan finnas där för att upprätthålla reglerna och kan föra dit för många som inte är införstådda med de lokala reglerna eller inte litar tillräckligt mycket på andra. Andra hot är 1) att staten försöker införa uniforma regler i ett område, 2) häftig teknologisk utveckling, 3) försämrad överföring av kunskaper mellan generationerna, 4) att folket använder sig av externa resurser för ofta, 5) u-landsbistånd som inte tar hänsyn till lokala omständigheter, 6) ökad korruption samt 7) en brist på försäkringssystem, skolor och konfliktlösningssystem.

The Matrix som en debattmetafor

Finns det någon mening att dra ifrån agenterna i The Matrix? Själv ser jag de som en paralell till hur politiska diskussioner fungerar. Betänk Morpheus beskrivning av matrix och agenterna ifrån scenen ovan:

The Matrix is a system, Neo. That system is our enemy. But when you're inside, you look around, what do you see? Business men, teachers, lawyers, carpenters. The very minds of the people we are trying to save. But until we do, these people are still a part of that system, and that makes them our enemy. You have to understand, most of these people are not ready to be unplugged. And many of them are so inured, so hopelessly dependent on the system, that they will fight to protect it.

...

[The agents] can move in and out of any software still hard-wired to their system. That means that anyone we haven't unplugged is potentially an Agent. Inside the Matrix, they are everyone and they are no one.

Vad har agenterna då att göra med en politisk diskussion? Jo, likt folk i Matrix är vanda vid och beroende av datorsystemet så är folk idag vanda vid och beroende av det politiska systemet. När dyker agenterna upp i Matrix? När någon visar sanningen om den konstruerade verkligheten - då blir folk övertagna av ett program för att slå ned de som stör systemet. Samma med den falska verklighetsbild som folk har om politiken - när den ifrågasätts är det många som går till försvar för status quo. Det försvaret kan vara så galet och så hetsigt att personen kan sägas ha förändrat sin personlighet (då de allra flesta vanligtvis är ganska logiska av sig). Alltså, att bli en agent i en diskussion är att tappa intresse för logik samt förnuft och bara vilja försvara sin position - och bara ha det som första mål i diskussionen.

Den här diskussionsmetaforen för Matrix fungerar även med att beskriva Neos utmaning i att slåss mot agenterna. De skall vara oövervinnerliga, deras attacker (argument/glåpord/tom retorik/misstänkliggöranden/härskartekniker) omöjliga att komma undan. Men Neo kommer någon gång i framtiden att inte behöva fly ifrån dess dåliga argument, utan med någon häftig manöver får han de bara att förlora sin kraft - vilket dåliga argument gör om man kan visa de vara just det. Alltså, agenterna går att ses som provokatörer i en politisk debatt och sättet att vinna över dem är att inte ta åt sig av vad de säger, utan bara visa hur de har fel (vilket man dock endast kan göra när man ser hela det politiska spelet, och dess kod, för vad det är).

    Neo: What are you trying to tell me, that I can dodge bullets?   
Morpheus: No, Neo. I'm trying to tell you that when you're ready, you won't have to.

Jag får ta och nämna i förbiseende att det här verkar vara samma sak som John Lennon sa om att använda fysiskt våld i politiken - det är kontraproduktivt och bara bra för systemet:

Liknelsen jag drar stämmer inte överallt dock. Det är inte alla som förvandlas till agenter när man säger att staten är ofrivillig eller att den i grunden är omoralisk och parasitisk samt att det är vederstyggligt att tvinga folk att leva under den.

Sedan är det inte bara vanligt folk som kan bli övertagna av agenter - det är något alla kan. När jag först tog upp det här perspektivet med någon fick jag frågan vilka mina egna agenter var. Och det har jag ju några saker jag kan bli emotionellt redo på - som att jag ogillar när folk kritiserar libertarianer eller frågar vad som skulle hända med de fattiga i ett fritt samhälle. Jag hoppas dock att jag med tiden blivit immun mot att omvandlas till en agent i de fallen.

Den pågående filosofiska revolutionen

Vad är det för filosofisk revolution som håller på just nu då? Jo, den fullständiga förståelsens filosofi. Att varje fenomen blir förstått, att alla gåtor blir lösta och att kunskapen själv ses som en karta av verkligheten, som ständigt kan förbättras.*

Det låter stort eller litet beroende på ens perspektiv. Teknologin vi har nu, och kunskapen som krävdes för att bygga den, är ljusår bortom vad vi hade när vi tog de första stegen till att bygga den här civilisationen. Som visas i den här filmen:

Utifrån det här teknologiska perspektivet är det kanske inte så otroligt stort med en kunskapsrevolution. Det som också pågår nu är dock en revolution i vår förståelse av oss själva. Här tänkte jag ta upp lite sådant som jag läst om och komma med några egna gissningar om vad som kommer hända när den här informationen väl är tillräckligt utspridd.

Enligt hjärnforskaren David Eagleman har vetenskapen idag fått en djupare förståelse av våra medvetanden som en process uppbyggd av många mindre små processer. Att det vi vanligtvis förknippar med medvetandet är toppen av ett berg och nästintill helt bestämt av alla andra processer, som utgör berget nedanför. Zach Weiner illustrerar poängen ganska väl.

Det här är dock en gammal sanning, som Jonathan Haidt menar har funnits sedan de gamla civilisationernas tid. Och den verkar även ha funnits som en någorlunda populär bild på slutet av 1800-talet. Vad som är mest revolutionerande här är kanske just hur de här olika medvetandena samspelar. Enligt Eagleman lurar vår hjärna oss väldigt mycket i hur vi uppfattar tiden. Om jag förstått honom rätt så är vårt medvetande en sammanslagning av alla impulser till en enhetlig kronologisk ordning. Som i, om du rör din tå och näsa samtidigt så upplevs känslan av att du rör de samtidigt, samtidigt. Alltså, om du rör dem vid samma sekund, så får du signaler om det samtidigt. Men, du borde få det vid olika tidpunkter, för det tar olika lång tid för en nervimpuls att färdas från näsan till hjärnan och från tårna till hjärnan. Detta innebär att vi gör en efterhandskonstruktion av i vilken kronologisk ordning saker och ting sker, vilket kan få som effekt att hjärnan tror att saker kan ske innan man orsakar det att ske. Eaglemans föreläsning om detta är väl värd att gå igenom:

En annan intressant och relativt ny syn på människan kommer från evolutionärpsykologin, där många av våra naturliga drifter försöker förklaras utifrån överlevnads- och fortplantningsstrategier för våra förfäder. Alltså, vi har våra drifter vi har idag för att de som hade de drifterna förr i tiden fick fler barn än de som inte hade drifterna. Något förenklat, men det är nog grunden i det hela. Det är långt ifrån allt, givetvis, det finns mängder av andra mekanismer som hör samman med detta, som i förklaringen till varför det finns två kön (för att bättre undvika parasiter).

Jag tror, likt Robert Wright, att det här perspektivet kommer leda till en mer förnuftig moralisk inställning. Istället för att vi skulle börja hylla den evolutionära utvecklingen och se gott i allt den skapat så tror jag att ett teoretiskt perspektiv på den här processen gör att många "naturliga" inställningar - som att ogilla eller vara rädd för främlingar, extrem tillit till gruppen man föds eller socialiseras in i, tillit till ledare och annat uselt - ses som rätt kassa. Och att det naturliga då blir att ställa frågor som: "Hur skulle jag kunna förbättra mig själv, som människa? Hur kan jag ändra den (genetiska) kod som styr mitt humör och mina preferenser till något bättre?" Om man anammar det perspektivet, som transhumanismen bygger på, kommer man nog att vilja förbättra sin moral.

En annan systematiserad kunskap som nog kommer att förändra mycket är all forskning om de mänskliga kognitiva felsluten vi gör. Det är ett gigantiskt område och den pekar på att vi människor är ganska förutsägbart irrationella. Här tror jag att den största förändrande kraften kommer att komma från upptäckterna om hur vi anpassar oss till varandra i samhället, och hur vi blir influerade av varandra. Jag tror att när det blir känt på hur många sätt som vi influerar varandra på ett undermedvetet sätt att många gamla idéer om rätt och fel inte längre kommer tas för givet, vilket nog leder till att fler är skeptiska till det rådande politiska systemet. Något av ett hopp här, kanske mest min förhoppning om att det är vad folk kommer att göra. Det finns ju en möjlighet att folk bara stannar vid den närliggande, ej genomtänkta, oorganiserade och kortsiktigt ekonomiskt betingade verkligheten; alltså att folk fortsätter att se på sin verklighet utifrån ett sådant sorts perspektiv, och agerar därefter.

Sedan tror jag att det hela sociala spelet kommer att bli förstått. Att vi alla förstår när någon försöker vinna en poäng i en debatt. Att alla härskartekniker blir så accepterade som en del av vår natur att färre och färre kommer lyssna på ideologer och demagoger som kör med en sådan stil. Det här kommer troligtvis att ta en otroligt lång tid, så det är kanske inte något som uppstår förrän efter den transhumanistiska övergången.

Slutligen gissar jag att den här filosofiska revolutionen kommer leda till en massa spridda idéer om vad det verkligen innebär att vara människa. Det leder nog i sin tur till att det blir mer synligt att "vanligt" inte existerar.

* Det stämmer inte riktigt att vi kommer att nå en absolut förståelse av allting, vilket beror på teoretiskt intressanta saker med viljan och på att existensen mycket väl kan vara oändlig. I vilket fall kan en fullständig förståelse inte uppnås.

Sight - När når vi equilibrium?

Filmen ovan kom ut för tre veckor sedan och tar upp hur framtiden skulle kunna vara ifall teknologin hade kommit så långt att man hade kunnat visa datorbilder på näthinnan. Som i Diamond Age och något mer sofistikerat än googles Project Glass. Inte speciellt realistiskt, tyvärr. Speciellt en sak störde mig när jag såg den först, vilket jag dock ändrat mig lite om, eftersom det nog kan ha varit realistiskt. Jag tar upp vad det är nedan, så läs inte vidare om du vill se filmen ostörd.

Poängen som jag tycker att filmen missar finns dock med i ett gammalt avsnitt av Luftens hjältar. Det var #45 där Baloo tävlar med sin gamle rival Flyg-Jane om att hitta en juvel, eller något sådant (det var ett tag sedan jag såg den). Det intressanta och roliga i avsnittet är när Baloo och Jane går i en grotta som leder till juvelen. Till slut når de två dörrar varpå följande scen utspelas:

Baloo: Två dörrar! En av de måste vara en fälla. Det är du som har kartan, vilken är det som går till skatten?

Jane: Den där.

Baloo går mot dörren, är på väg att öppna den, men vänder sig istället om.

Baloo: Vänta lite! Du skulle inte visa mig rätt dörr. [Jane ser något ställd ut.] Men du vet att jag vet att du inte skulle visa mig rätt dörr så det här är rätt dörr.

Baloo öppnar dörren och en stor rullande sten kommer ute genom den.

Jane: Hur dum kan man bli egentligen?

Vad det här visar är ett problem som uppstår när man börjar tänka på att "Jag vet att du vet, att jag vet att du vet....att jag vet att du tror att du kan lura mig; men vi vet också att du vet att jag vet...att jag inte litar på dig", och liknande saker. Oscar Morgenstern tog upp ett liknande dilemma (Holmes-Moriarty dilemmat) 1935:

Sherlock Holmes, pursued by his opponent, Moriarty, leaves for Dover.

The train stops at a station on the way, and he alights there rather than travelling on to Dover. He has seen Moriarty at the railway station, recognizing that he is very clever, and expects that Moriarty will take a special faster train in order to catch him at Dover. Holmes' anticipation turns out to be correct. But what if Moriarty had been still more clever, had estimated Holmes' mental abilities better and had foreseen his actions accordingly? Then obviously he would have travelled to the intermediate station. Holmes, again, would have had to calculate that, and he himself would have decided to go on to Dover. Whereupon Moriarty would have "reacted" differently. Because of so much thinking they might not have been able to act at all or the intellectually weaker of the two would have surrendered to the other in the Victoria Station, since the whole fight would have become unnecessary. Examples of this kind can be drawn from everywhere. However, chess, strategy, etc. presuppose expert knowledge, which encumbers the example unnecessarily (Morgenstern, "Perfect Foresight and Economic Equilibrium," 1935).

Komikerna på How It Should Have Ended spinner lite på samma tema om den senaste Sherlock Holmes-filmen:

Vad är det då Sight missar? Jo, de missar den troliga effekten av vad som skulle ske ifall en sådan där Wingman-app blev populär; folk skulle veta om att andra visste (osv) att någon skulle kunna använda den i ett dating-scenario. Dating-världen skulle blivit helt annorlunda, där alla får, mer eller mindre, förvänta sig att alla beter sig top-notch. Att då blir upprörd över att någon har en wingman är inte så troligt. Men, visst, filmen skulle kunnat utspela sig under den korta tiden då den blivit introducerad och till dess att alla börjat använda den. I Sight tjänade det mest som en plot-device för att filmarna hur hemskt det skulle kunna vara med sådan här teknologi. Och när det gäller det så kom Diamond Age med ett något mer realistiskt scenario:

You could get a phantascopic system planted directly on your retinas, just as Bud’s sound system lived on his eardrums. You could even get telaestetics patched into your spinal column at various key vertebrae. But this was said to have its drawbacks: some concerns about long-term nerve damage, plus it was rumored that hackers for big media companies had figured out a way to get through the defenses that were built into such systems, and run junk advertisements in your peripheral vision (or even spang in the f….... middle) all the time—even when your eyes were closed. Bud knew a guy like that who’d somehow gotten infected with a meme that ran advertisements for roach motels, in Hindi, superimposed on the bottom right-hand corner of his visual field, twenty-four hours a day, until the guy whacked himself.

Inte för att den boken var så realistisk heller.

Alltså, problemet med "perfekt framsikt" är snart känt och förhoppningsvis kommer de då att göra fler filmer där karaktärerna är medvetna om detta också. Troligtvis kommer de dock ha väldigt få konflikter i sig, förutom om någon får tag på privat information (som att bygga en armé i hemlighet, á la värsta bondskurken), vilket dock borde bli allt mindre vanligt i vårt samhälle.

Hur viktig är upphovsrätten för produktionen av bra underhållning?

Ibland när jag diskuterar upphovsrättsfrågan får jag bilden att vissa menar att upphovsrätt är nödvändig för att vi skall få någon vettig kulturproduktion i samhället. Jag vet inte om det här är en väldigt spridd uppfattning bland folk - ankomsten av Spotify borde ha gjort det till ett mindre populärt argument - men jag tänkte ändå ägna en post åt att bemöta den. Detta tänkte jag göra genom att visa exempel på nya verk som producerats utan upphovsrätt.

"Utan upphovsrätt" behöver dock kvalificeras. Vad jag menar är att de nedanstående verken verkar ha kommit till utan att ha varit beroende av att ha haft monopol för försäljning av sin produkt. Detta för att produkterna antingen inte var ämnade att säljas eller för att de praktiskt sett varit tillgängliga för vem som helst. Alltså, själva lagarna om upphovsrätt borde inte ha påverkat om dessa verk kom till eller inte. Så, vad finns det då för kulturella verk som kommit till utan upphovsrätt och vilken kvalitet håller dem? Nedan kommer ett axplock.

Microcosm - Såvitt jag kan se har skaparen FuturecopLGF inte fått några pengar alls för den här, i mina ögon, högst underhållande kortfilm. Möjligtvis får han något från Newgrounds, som hostar filmen, men dessa förlitar sig inte på upphovsrätt för att ta betalt för sina tjänster. Uppenbarligen har han använt sig av viss musik som märkbart höjde filmens kvalitet, men det är nog inom ramverken för "fair use", vilket ändå är accepterat av de flesta.

"The Most Evolved" - Artisten John H. Clark verkar ha lagt upp den här låten för att locka till sig kunder till hans hemsida. Där säljer han sin musik och erbjuder privata spelningar.

A Miracle of Science - Detta är en av många serier som släpps direkt på nätet. Dock valde skaparna Jon Kilgannon och Mark Sachs att, olikt andra webcomics, inte ha någon reklam alls på sin hemsida, så fram till att de släppte boken för försäljning tjänade de inte en krona på detta verk.

Jag vill inte säga att dessa tre verk är representativa för allt som finns på nätet. Den goda regeln att 95% av allt är skit, gäller fortfarande. Dock borde det stå bortom tvivel att högkvalitativ kultur inte kräver upphovsrätt. Detta är, som sagt, en gammal poäng och har bevisats hundra gånger om vid det här laget. I sådana fall kan ni bortse från argumenten i mitt inlägg och se det som ett kortfilm-, låt och seritips. Hoppas det passar! :D

Camerons Avatar - är den vänster?

Efter att ha sett mästerverket Avatar har vissa, möjligtvis liberala, recensenter snöat in sig på idén att filmen är vänster. Se, exempelvis Reason-magasinets recension:

So despite its genuinely impressive technical innovations, Avatar isn't much a movie: Instead, Cameron's cooked up a derivative, overlong pastiche of anti-corporate clichés and quasi-mystical eco-nonsense. It's not that the film's politics make it bad, it's that even if you agree, the nearly three-hour onslaught of simplistic moralizing leaves no room for interesting twists or ambiguity in the story or characters: corporations are bad, scientists are good, natives are pure, harmony with nature is the ultimate ideal...

Andra, konservativa och/eller neokonservativa, recensenter har också klagat på filmens påstådda vänsterbudskap. Utifrån mitt perspektiv är det dock uppenbart att filmen är libertariansk. Utan att förstöra storyn alltför mycket handlar det om ett företag som vill ta över ett folks landområde, då en stor mineralfyndighet råkar befinna sig under invånarnas uråldriga hem. Eftersom företaget är uppenbart ondskefullt i filmen så drar recensenterna dock slutsatsen att man måste tycka att alla företag är onda, eller att en majoritet av dem är det. Visst, det är ju inte bra reklam för de som uppskattar marknaden att en viktig del av den porträtteras dåligt (speciellt när det finns bättre kandidater för att fylla den ondes roll). Men kritiken fastnar bara för den som känner sig träffad.

Det skulle förstås ha varit annorlunda om företaget verkade i en anarkokapitalistisk miljö hemma på jorden, där de verkligt fria krafterna av marknaden skapade ett trevligt hem för sådana fascistiska företag som kan utvecklas till stater. En sådan kritik försöker dock filmen inte ge sig in på: inget tyder på att mitt eget politiska utopia fanns hemma på jorden (ja, filmen utspelar sig på en måne till Alpha Centauri). Den totala avsaknaden av privat övervakning (journalism, bloggning, fotografering, filmning) av händelserna i filmen är den första antydan om att det inte verkade i en fri miljö (eller ens en demokratisk). Frånvaron av politiska lönnmördarmarknader talar också för att det övergripande samhället inte var fritt.

Givetvis kan man klaga på att filmen inte är tillräckligt djup, att den inte filosoferar bättre om situationen i filmen. Och jag håller definitivt med om att detta saknas! Men samtidigt får man finna sig i att det bara är en matiné-film. Det är tråkigt, men marknaden ger oss sällan filosofiska thrillers i filmformat. Vill man ha det får man läsa böcker.