Marknadslag: Skulle en rik person kunna köpa rättvisa?

Sammanfattning: Det finns en del mekanismer inom marknadslag som gör det svårt för folk att korrumpera det. Detta bygger främst på att det inte har något maktcenter så att all korruption måste nå flera grenar av systemet, vilket i vissa fall kräver att nästan hela samhället korrumperas. I de andra fallen finns det möjlighet för entreprenörer att upptäcka och sätta upp hinder för korruption; genom att upptäcka korrumperare av systemet tjänar man pengar på det.

I några diskussioner om marknadsanarkism kommer ibland frågan upp om inte rika individer i det samhället kommer att kunna köpa rättvisa för att få sin vilja igenom. Hur skulle det kunna ske? De möjliga sätten verkar vara genom att den rike (1) köper till sig det i förhandlingarna, (2) anställer en massa soldater som sedan för igenom dennes vilja eller (3) mutar domare. Som jag ser det är det alla tre nog nästan omöjliga i ett utvecklat samhälle med öppna kommunikationer. I det här inlägget tänkte jag ta upp dessa punkter som argument och sedan gå igenom dem, för att visa varför jag tror de inte riktigt håller.

(1) Enligt ert system så kommer lagen att bestämmas genom en förhandlingsprocess mellan de olika läger som vill lösa konflikter utefter olika perspektiv. Skulle inte de rika bara kunna köpa sig till att lagen skall vara så som de vill hela tiden då? De kan väl efterfråga den rättvisan och systemet skulle väl acceptera det?

Den grundläggande mekanismen för hur marknadslag fungerar skulle inte förbjuda den här typen av beteende. Den säger, som sagt, enbart att folk som riskerar att hamna i tvist med varandra skriver ett kontrakt på förhand om hur den konflikten skall lösas och att förhandlingen är marknadsmässig (d.v.s. att man går efter hur mycket folk är villiga att betala för att få igenom en viss lag). Kan inte den rike bara säga - "Jag är beredd att betala 500 miljoner för att ta det här fallet i min domstol (som vi alla vet dömer väldigt rättvist), och eftersom jag har mest pengar kommer det här att gälla!" - och sedan tas fallet upp i den rikes domstol?

Nej, det skulle bara fungera ifall de som denne kan hamna i en konflikt med går med på att låta det skötas i den här domstolen. Ifall de inte går med på det kommer det här anbudet bara att vara en förfrågan som ingen nappar på. Någon skulle förstås kunna gå med på det, men då blir det som att någon går med på att bli attackerad av någon annan mot en summa pengar - dumt, måhända, men inte något brott mot rättvisan. För att en rik person skall kunna köpa sig rättvisa räcker det inte med att lita på den andres godkännande; den rike måste tvinga den relativt fattige till det. Vilket för oss till nästa invändning:

(2) Lagar upprätthålls i ert system i slutändan genom att folk med vapen kommer att slå ned de som bryter mot lagen. Skulle inte en rik kunna muta någon som driver ett säkerhetsföretag till att göra som denne vill? Eller, samma sak, skulle inte den som äger ett säkerhetsföretag att kunna tvinga folk att följa dennes lagar?

Tanken är att om man bara har tillräckligt många bakom sig går det att upprätthålla vilken lag som helst, vilket jag håller med om. Sedan är frågan om en rik person skulle kunna samla tillräckligt många bakom sig bara genom att erbjuda dem pengar. Det är högst osannolikt eftersom det kräver att han köper väldigt många människor, alternativt slår ned kanske lika många.

Det räcker inte med att bara köpa ett företag och sedan få dessa att, säg, sätta dit någon som inte begått ett brott. Detta eftersom alla andra i samhället skulle betrakta detta som ett brott. Så om den rike skulle försöka köpa sig till att kunna få begå ett brott så måste denne betala av kanske 80-95% av befolkningen; att dessa står stilla och låter honom begå dådet. Att få ihop så mycket pengar lär inte vara möjligt. Och, även ifall det vore möjligt att få ihop pengarna skulle planen nog inte lyckas. Detta eftersom en sådan mutning skulle anses vara ett brott och straffet för det skulle kunna sättas till att vara att betala ut mer än vad som lovades. Så, ifall en företagare eller anställd får ett erbjudande på några miljoner eller mer på att begå ett brott så kan de alltid åtala personen och försöka få pengar ifrån honom. Ifall denne har försökt muta väldigt många personer lär minst en av dem kunna bevisa att det hänt. Och om det inte kan lyckas en gång lär sannolikheten vara ännu mycket mindre ifall denne prövar det igen.

I det här sammanhanget får jag nämna att många verkar se på marknadsanarkism som om det vore ett samhälle med en stat. Att, om någon i toppen bara blir mutad så kan man få igenom lite vad som helst. Detta missar att marknadsanarkism är ett polycentriskt maktsystem; det finns inte någon enskild organisation eller figur uppe på toppen av något så det finns inte någon enskild organisation som kan tvinga alla andra att följa några regler. Bruce L. Benson tog upp lite data om detta i The Enterprise of Law som är relevant. Enligt en försiktig uppskattning fanns det runt 27 000 säkerhets- och detektivföretag med drygt 0,7 miljoner anställda i USA år 2007. Eftersom det finns runt tre gånger så många privata som statliga poliser, skulle det kanske finnas 33% fler privata poliser i ett ak-samhälle. (Om marknaden ser likadan ut i sverige skulle den haft runt 710 företag.) Oavsett vad, antalet visar att den som vill köpa rättvisan i ett ak-samhälle måste nästla sig in i och ta kontroll över jättemånga organisationer. 

Men tänk ifall den rike inte tänkt muta alla i samhället, utan bara tänker skaffa tillräckligt mycket vapenmakt för att slå ned de som går emot hanom, skulle det vara enklare?

Troligtvis inte, för vad den rike planerar nu är ett våghalsat hot mot resten av samhället. Det skulle så klart kunna leda till att han lyckas, men det kan också leda till att alla andra går ut i krig mot honom. Innan det kan bli krig måste han dock först anlita tillräckligt många soldater. Det går inte att bara anställa folk till sin vanliga firma och förvänta sig att när dagen väl kommer så kommer dessa att gå ut i krig för den rike. De anställda tar jobbet för att tjäna pengar på något som är hederligt; de går inte med för att vända ryggen mot sina vänner och hjälpa någon att begå orättvisor. För att vända en person till detta lär inte vara särskilt lätt. Den rike lär stöta på två bekymmer här: dels måste denne erbjuda en tillräckligt hög summa pengar för att få med sig någon och dels får inte den potentiellt anställde bara ta pengarna och sticka eller gå ut med historien till media. Hur skulle det första anställningsintervjun gå till, kan man undra?

Säg då att det skulle finnas runt 27 000 anställda som privatpoliser i ett svenskt ak-samhälle (baserat på siffrorna från USA och delat med hur mycket större deras befolkning är). Även om den rike lyckades med att lyckas övertyga tillräckligt många om att gå emot alla samhällsvärderingar de har, sett till att inte försöka muta någon som går till andra poliser eller media, pungat ut en mutsumma för kanske 24 000 individer och förmått alla de 24 000 att vara försiktiga nog att inte låta någon annan få reda på vad som händer så är det fortfarande inte säkert att han lyckas. För det finns fler maktgrupper än säkerhetsvakter i ett fritt samhälle. Det finns privatpersoner med vapen, säkerligen något hemvärnsförbund samt regelbunden militär (om det finns andra stater i världen, annars lär det vara ganska få). Alltså, även om det går att köpa tillräckligt många privatpoliser för att slå ut resten av privatpoliserna, så måste de också slå ut resten av samhället. Projektet är dömt att misslyckas. 

Skulle den rike kunna försöka sig på något mer slugt istället, som att muta domaren?

(3) Under marknadslag skulle domstolarna vara privata. Skulle inte de rika bara kunna köpa domaren?

Det här skulle inte heller vara särskilt troligt. Först av en liknande anledning som ovan: om du försöker muta någon kommer denne att kunna tjäna pengar på att anmäla dig istället. 

Sedan för att varje dom som går emot vad som passar enligt bevisen kommer att vara misstänksamma. Domarens jobb är lite som en vetenskapsmans; målet är att försöka ta reda på sanningen. Alla information som läggs upp i domstolen kommer vara tillgänglig för andra experter att sätta sig in i, så om en domare ändrat åsikt bara för att denne fått pengar kommer detta att vara synligt. En expert som läser in sig i fallet kommer att se vad den rimliga domen är och därigenom upptäcka en felaktig dom. Alla sorters oegentligheter skulle kunna spåras på det här sättet. Den drabbade kan då föra upp fallet till en annan domare. I slutändan kommer det finnas ett antal bedömningar av vad som är rimligt i fallet och ifall den förstes dom var alltför långt bort ifrån det var mutan verkningslös. Det skulle dock kunna finnas en möjlighet att genomföra mutan ifall det finns så mycket oklarheter i fallet att det beror på en särskild tolkning. Men de fallen lär vara sällsynta.

Företag skulle kunna skydda sig mot sådana fall genom att inte anlita domare som skulle tänkas ha något skäl till att acceptera mutor. Och de skulle kunna göra det svårare för folk att muta domaren genom att förutse möjligheten ovan och låta någon expert se över varje fall för att se till att det sker rimligt. Eller göra stresstest av domaren genom att låtsas vara en mutare som vill korrumpera domaren.

(4) De här argumenten låter säkert rimliga för dig, men missar du inte att i princip alla samhällen någon gång blivit statliga? Alltifrån att det funnits tillräckligt stor koncentration av människor på någon rik plats så har någon grupp tagit makten att stjäla ifrån andra. Även i någorlunda utvecklade samhällen som på medeltida Island, där de hade ett mestadels privat rättssystem, så föll ordningen när några enstaka män samlade på sig makt och skapade monopol. Varför skulle inte det ske i ett mer utvecklat samhälle med liknande institutioner?

Jag började skriva det här argumentet och så kom jag på att det mycket väl kan finnas anarkistiska samhällen idag som stått emot att ledare tagit makten över lagen där. Zomia, ett område i sydöstra Asien, skall ha flera anarkistiska samhällen. Det lilla jag läst om dessa samhällen är att de har en anti-auktoritär kultur, så det är inte omöjligt att de kan stå emot att enstaka individer försöker förstöra rättvisan där.

Men, även om Zomia inte fanns så behöver inte historien återupprepa sig om ett marknadsanarkistiskt samhälle skulle skapas. Det skulle nämligen finnas betydliga skillnader mellan det samhället och de historiska anarkistiska samhällena:

Förbättrade kommunikationer - Idag kan vi skicka meddelanden över hela världen blixtsnabbt, förr tog det lika lång tid som hur snabbt folk färdades. Det innebär att om ett brott begås i en framtida marknadsanarki så kommer information om det att kunna ges ut till alla i hela världen. Möjliga personer som då kan hjälpa till blir det maximala antalet. I det dåtida samhällena kunde ett brott begås i en by, medan det tog dagar och veckor för en närliggande by att få höra om det samt få en ordentlig bild av det. Byar i andra landskap eller andra länder lär inte ha kunnat höra om det alls, om det inte var någon uppseendeväckande handling. I det läget blir antalet personer som skulle kunna veta om att någon annan behöver hjälp väldigt begränsat.

Snabbare resor - En liknande punkt är att vi inte bara kan skicka meddelanden snabbare, utan vi kan också flytta oss fysiskt mycket snabbare. Det tar ungefär en halv dag att åka till Hong Kong från Sverige. Vikingatidens islänningar kunde då kanske ta sig bara runt en till två mil med häst. Det innebar att antalet människor som kunde hjälpa någon långt bort också var begränsat.

Utvecklade samarbetsnätverk - Under marknadslag skulle alla människor kunna organisera sig gemensamt för att slå ned lagbrytare. Detta genom att gå samman i olika lagförbund eller genom att köpa en försäkring mot brott. En sådan medlemsorganisation eller ett företag kan ha kontor runt hela världen, eller skriva på avtal med lokala organisationer för att ge sina medlemmar/kunder säkerhet. I medeltida Island fanns det 36 stycken "rättsföretag" som upprätthöll lagen, men de samverkade och samordnade inte aktioner ifall en blev hotad av en rik person. Det är iaf bilden jag fått av att ha läst Jesse Byocks beskrivning av något rättsfall från den tiden.

Mindre falsk världsbild - Det finns en ganska utvecklad teori om beviskrav och hur mycket det säger. Det gör att det blir enklare för en domstol att kunna se ifall en handling som någon gjort skadat en person eller inte, vilket skapar mindre utrymme för de som vill utnyttja osäkerheter till att kunna begå brott.

Alla dessa faktorer gör att den värld vi lever i när ett ak-samhälle uppstår kommer vara ofantligt många gånger bättre än den som folk levde i för tusen och tusentals år sedan.

Polis och kvacksalvare

Maria från Skeptikerpodden berättade i ett gammalt avsnitt att hon sökte upp två kvacksalvare och fick dem att erkänna sig skyldiga till falsk marknadsföring. Den ena kallade sig dessutom olagligen för läkare trots att denne inte var det. 

Hela hennes berättelse och diskussionen om den är verkligen väl värd att lyssna på från 09:34 till 17:50. Speciellt då hon hade fått fram deras direkta erkännanden på band och försökte få polisen att arrestera personerna. Detta gick dock inte för polisens åklagare som inte godtog det som bevis. När Maria frågade vad som då skulle krävas som tillräckligt bevis för att göra något i saken svarade åklagaren att han inte visste det. En kompetent man på rätt plats.

Skulle det ha varit annorlunda under ett system med marknadslag? Ja, för där hade det ett direkt ekonomiskt incitament för den som kan få personen fälld för ett brott. Begår du ett brott mot någon - säg mot en kund som försöker bota sin cancer och inte blir bättre av att få några magneter rubbade mot sig - så kan denna kräva kompensation och åtal skulle endast läggas ned ifall det blir alltför dyrt att försöka bevis att någon är skyldig, samtidigt som det är osäkert att denne är skyldig. Ifall man har ganska tydliga bevis att någon begått ett brott borde det inte kosta alldeles för mycket att få en verifikation på att detta bevis verkligen är ett tillräckligt bevis för att fälla personen. Det är en enkel fråga om att i ett marknadssystem allokeras resurserna mer effektivt än i en stat - vilket även tenderar att gälla för rättssystem.

Men, det skulle kanske finnas en skillnad. Det är ifall ordet läkare i sig är en utlovad kvalitetsstämpel eller inte. Nu när jag tänker på det verkar det inte helt orimligt att man faktiskt påstår sig kunna läka andra genom att kalla sig läkare, och de som misslyckas med detta begår ju då falsk marknadsföring. Annars gillar jag inte riktigt att generella titlar skall kunna beslagtas av någon grupp - då det i princip inte verkar vara annat än att skapa licenser vilket historiskt har varit ett sätt för en grupp att minska konkurrensen på marknaden. Men, ju mer förankrat ett ord är till att ha en viss betydelse verkar det mer rimligt att det ordet ändå har en så stark betydelse att ett missbruk av det namnet skulle kunna vara lika dåligt som missbruk av reguljära varunamn.

Finns det rum för konkurrens att förbättra rättsväsendet?

Under ett system av marknadslag är det konsumenterna som, mer eller mindre direkt, väljer vilka domstolar de skall ta upp tvister i. Dessa domstolar ger ett utlåtande om vem som har gjort rätt eller fel i tvisten och vad ett rimligt straff bör vara (som sedan beivras av en annan firma som inte nödvändigtvis är kopplad till domstolen). Domstolarna kommer i det här läget att behöva anpassa sig efter konsumenternas önskemål (dock inte på samma sätt som marknaden anpassas efter konsumenternas efterfrågan på äpplen). Det viktiga är att rättvise-entreprenörer har ett incitament att leverera en domstolstjänst som folk (1) direkt vill ha för "interna" tvister (mellan folk som har samma rättskänsla), (2) genom medling vill ha mellan de med olika rättskänsla och (3) indirekt mellan de som vill följa lagarna och de som inte vill bli dömd av någon alls.

Nu är frågan, finns det mycket rum för rättvise-entreprenörer i ett fritt samhälle? Jag håller på att läsa den utmärkta boken Knowledge and Decisions av Thomas Sowell, som tar upp några exempel på hur rättvisan fungerar i USA och England. Tänkte att dessa exempel är intressanta, då de ger ytterligare stöd för att dagens politiska system är undermåligt för att skapa ett bra rättsväsende. Och att det därmed finns ett behov av konkurrens, med dess tillhörande upptäckarprocess, inom det här området:

There are many sources of knowledge, and the behavior of legal authorities puts a higher or lower cost on its transmission or effectiveness. The simple knowledge that a crime has been committed can vary in its availability to the criminal justice system according to the costs imposed on victims, witnesses, or informants. The costs of reporting rape can obviously be increased or decreased substantially by the way police respond to rape victims, by the way opposing attorneys are permitted to cross-examine the victim in court, and by the likelihood that a convicted rapist will be either turned loose soon (perhaps to retaliate against the plaintiff or witnesses) or given a retrial on a technicality. In the landmark Mallory rape case, for example, the retrial ordered on appeal was the same as an acquittal, because the victim could not bear to go through the emotional trauma again. The abstract knowledge of guilt - from the defendant's confession as well as the victim's accusation - was not socially effective knowledge. (s. 271)

Evidence can be excluded either because it is considered qualitatively less certain than other evidence, or because of the proedures by which it was obtained. Information that is incrementally less certain is often treated as categorically nonexistent under "hearsay" exclusionary rules in Anglo-Saxon law, though the same quality of evidence could be heard in courts in other Western countries or in Japan. "Hearsay" does not mean simply gossip, but includes many official documents whose authenticity and veracity are unchallenged. (s. 271)

One of the basic questions about criminal law procedure is simply how much of it there is, in purely quantitative terms. In England, the longest criminal trial on record lasted 48 days. In the US, there have been criminal trials in which the selection of a jury alone has taken months. In England the selection of a jury "usually takes no more than a few minutes." A criminal trial length that would be "routine" in California would be record-breaking in England. (s. 275)

A murderer-rapist of an eight-year-old child, whose confession was corroborated by both evidence and other testimony, was set free by federal courts on procedural grounds - and the state courts forbidden to re-try him - even though his confession was found to be voluntary, the facts of the crime undisputed, and the evidence "overwhelming" in the judgment of the state supreme court. Nor were these procedural matters anything as serious as police beatings or even threats, bu turned instead on fine legal points on which appellate judges often divided four to three or five to four. (s. 276)

Det här skrapar nog bara på ytan av problemen i USA:s rättsväsende. (Var inte så säker på att det svenska systemet är så många gånger bättre - exempelvis var kötiden för 23 000 fall över ett år, år 2008.) Det verkar alltså mycket mer som privata domstolar kan tävla om att uppnå - än att tillhandahålla lagar som kränker negativa rättigheter, som vissa minarkister tänker sig.

To Serve and Protect - Hur ser libertarianismen på brott och straff?

I det här kapitlet av TSAP för Benson fram sin egen normativa ståndpunkt om vad som är rätt och fel när det gäller upprätthållandet av lagar. Hur skall man bestraffa brottslingar, vilka rättigheter har brottsoffret? Det är den typen av frågar som han tacklar med här.

Utgångpsunkten är att säkra frihet, som i den klassiska liberala traditionen, ”being unhindered in the pursuit of one’s own interests, as long as that pursuit does not impinge on someone else’s liberty” (228). Detta innebär att man har rätt att göra vad man vill med sig själv och sin rättmätiga egendom. Skulle man kränka någon annans rättigheter eller, som Benson uttrycker det, medvetet tillfoga någon annan en kostnad (vilket jag inte tycker är ett speciellt specifikt språk), så har man en skuld till denne. Brottsoffret har rätt till upprättelse, att brottslingen måste köpa tillbaka freden denne brutit.

Det finns ingen ursäkt för brott. Det spelar ingen roll ifall brottslingen haft en dålig uppväxt, missbrukar, är fattig eller varit utsatt för någon annan negativ inverkan på hans karaktär. Det är nämligen inte viktigt för offret ifall denne blivit misshandlad av någon som inte kan hantera alkohol, eller någon som saknat en fadersfigur i hemmet. Offret är fortfarande misshandlad, lider, och förtjänar att bli upprättat till samma nivå av välstånd och hälsa som denne åtnjöt innan detta blev förstört av brottslingen. Det individualistiska perspektivet på brottslighet innebär att man måste ta ansvar för sina handlingar, för brottsoffrens skull.

Det fina med det här perspektivet, enligt min åsikt, är att man helt undviker frågan om ”fri vilja” och ”determinism”. För, när fokuset ligger på offret är det intuitivt uppenbart att denna förtjänar kompensation; denne förtjänade inte bli utsatt för ett brott och borde ha rätt att bli i minst lika gott skick som innan brottet skedde. Hur löser man det problemet? Jo, man tvingar den som var främsta orsaken till att de skedde, nämligen brottslingen. Och det innebär inte att man skall sätta brottslingen i fängelse, vilket bara är improduktivt och inte gör offret så mycket bättre (förutom i rent hämndbegär, vilket borde kunna tillfredsställas enklare).

Hur mycket skall brottslingen betala? Det beror på om handlingen var avsedd eller inte. Säg att man råkar stöta till en vas, värd 1 000 kr, när man är besök på ett museum. Rättvisa kräver då att man återställer vasen i dess forna tillstånd, eller annars gör den drabbade hel genom att betala vad de annars skulle ha sålt vasen för, 1 000 kr. Men ifall man avser att förstöra vasen menar Benson att man orsakar mer skada mot vasägaren än om man bara råkar göra det av misstag. Vad Benson försöker komma åt här är att man känner sig kränkt av ett brott på ett sätt som man inte gör av folks misstag.

The criminal invasion of another’s property rights is itself a harm, even if no measurable damages are done. A burglar who breaks into a house by picking a lock (so no measurable property damage is done) and is caught before taking anything still owes the intended victim for violating the sanctity of his or her property rights. A person who attempts murder and fails has still invaded the intended victim’s property rights and should pay damages. (s. 235-236)

I dessa fall skall man som brottsling betala mer än vad marknadsvärdet är för att ha förstört något (låset eller vasen); man skall betala för att ha förstört individens fred.

Detta system lägger väldigt mycket makt i offrets händer, eftersom det är denne som avgör när denne blivit hel igen. Denne kan då agera opportunistiskt och kräva mer av brottslingen än vad som är rimligt. Benson erkänner detta och säger att offret då skulle kränka brottslingens rättigheter! Här ser jag att det helt enkelt är fel på utgångspunkten; det är inte enbart offret som borde bestämma vad som är en rimlig betalning. Möjligtvis borde man utgå från att offret bestämmer gränsen, och att man får ha ett lagråd, jury eller medlare som kan säga till när kompensationskravet gått utöver vad som är rimligt. Detta är också vad Benson förespråkar, och påpekar att många sedvanesystem utgått efter den principen och där det rimliga straffet även blivit formellt accepterat som en bestämd summa.

Ett annat förslag är att man skall ta alla objektiva kostnader som brottslingen orsakar (skadan mot person eller egendom samt kostnaden för att fånga och döma brottslingen, vilka de flesta libertarianer menar är rimligt att kräva) och sedan multiplicera det med chansen att denna typ av brottslingar åker fast. Benson citerar här en viss Lester till försvar av denna princip:

When one imposes a cost on another the full cost to him need not, despite superficial appearances, be merely the damage done by the act itself (including indignity, anxiety, etc.). The full cost must also take account of the likelihood that the criminal might get away with the crime. If a thief steals ten pounds with a one in ten chance of capture, then that is to impose a cost in excess of ten pounds, even neglecting indignity, anxiety, etc., in the sense that it would not pay the average victim to agree beforehand to such a risk unless he were sure of at least one hundred pounds if the thief were caught. So the real imposition, in monetary terms, is probably in excess of one hundred pounds (and the damages for the indignity, etc., has also to be multiplied). (1996: 7) (s. 242)

Det finns ett visst problem med att kräva för mycket av brottslingen, vilket kan uppstå med en sådan här princip vid osannolika brott. Då kan en brottsling bli dömd till att betala så mycket i böter att denne aldrig kommer att kunna betala tillbaka det, vilket innebär att denne då inte har några incitament till att inte utföra några fler brott. Det skulle dock förväntade brottsoffer förstå och på förhand bestämma vad som skulle vara ett rimligt straff för de fallen.

Hur ser då det amerikanska rättsystemet idag på att brottsoffer har rätt till upprättelse (restitution)? Det finns mycket retorik för det, men det anses inte vara en naturlig del av rättvisan.

The American Bar Association’s 1988 “Guidelines Governing Restitution to Victims of Criminal Conduct” states that “it should be remembered that victim restitution is not the primary goal of the criminal process; it is only a desirable and proper component of that process” (quoted in Evers 1994: 14). (s. 246)

The reality of punishment is that there is virtually no hope of collecting restitution if a criminal goes to prison, because most criminals have little wealth; and because of the historical constraints on prison work programs (an issue discussed in chapter 12), prisoners can generate very little income at all to pay restitution (Benson 1990: 337–39). (s. 247)

Vilka förändringar skulle man behöva göra för att föra USA mot ett mer rättvist lagsystem?

Those changes would have to include the development of prison work programs that are capable of generating substantial income, the allocation of sufficient budgets for probation officers to actually investigate claims made by offenders and to actively pursue restitution, and the creation of an incentive structure for corrections and probation officials that induces them to actively pursue restitution. (s. 248-249)

Detta lär inte inträffa nu i USA men det finns vissa ljusglimtar, några småprogram som försöker förmedla mellan offer och brottsoffer samt vissa fängelser där brottslingarna kan tjäna ordentligt med pengar (till skillnad från de vanliga fängelserna). Ett nutida positivt exempel finns dock att se i Japan, som har bevarat de gamla idéerna om att brottslingen är skyldig brottsoffret. Hur fungerar det?

A key feature of Japanese culture that apparently underlies the success of restitution is that there is no acceptable excuse for criminal activity. Criminals are expected to acknowledge their guilt, repent, and seek absolution from their victims, and this is the dominant focus of each stage of the criminal justice process (Haley 1989: 204; Evers 1994: 22). The vast majority of all criminals do admit their responsibility, show repentance, and bargain for forgiveness from their victims. They then ask for mercy from the public-sector criminal authorities, and given admission of guilt, repentance, and a successful bargain with the victim, the punishments imposed by the state tend to be lenient compared with punishment in other modern countries. All of this occurs despite the fact that the accused in Japan have constitutional protections similar to those in the United States. (s. 251)

Brottslingen erkänner sina brott till offret via en medlingsprocess. Samtidigt ger han bort en summa pengar till offret, som sedan skriver ett brev till domaren som tar det i beaktning och dömer brottslingen väldigt lätt; utan ett sådant brev blir straffet väldigt högt. Brottsoffret kan inte kräva en orimlig summa för då kan brottslingen istället förklara läget för domaren och åklagern, och visa sin ånger för dessa istället, som då sänker straffet. Detta förfarande ses som rimligt av både brottsling och offer; båda ser kompensationen och påföljande straff som rimligt.

I många fall behöver konflikten inte ens ta upp i domstol (för små brott) eftersom brottslingen visar sig tillräckligt ångerfull och kompenserar offret. I de andra fallen – där nästan 99,5% av alla åtalade döms – brukar domen bli en kort fängelsevistelse, mindre än ett år.

Det japanska systemet har även många andra fördelar:

In Japan, the clearance rate is very high compared to the U.S. Rate: Evers (1994) cites sample figures that exceed 52 percent, well over twice what they are in the United States. Why? Perhaps because victims, who can anticipate restitution as well as a good deal of influence on the criminal justice process, are much more likely to cooperate with policing. (s. 253)

The number of offenses and the numbers of criminals are substantially lower in every crime category than they are in any other modern, industrialized country in the world. Moreover, among the industrialized countries of the world, only Japan’s crime rates have fallen continuously since World War II (Haley 1989: 204). Finally, there is at least some evidence that recidivism is very low in Japan (Evers 1994: 25). This should not be surprising, since the Japanese system breeds a very different attitude among criminals. (s. 254)

Vad skulle behöva göras för att USA skall kunna gå mot ett sådant system som presenterats i det här kapitlet? Det är temat för de två sista kapitlen i Bensons bok, som också ger ett till svar på varför amerikanska staten idag är oförmögen att lätta på många regleringar och tillåta konkurrens.

To Serve and Protect - Det anglo-saxiska lagsystemets utveckling

Frågan som diskuteras i det här kapitlet är ”Varför är USA (och även så många andra stater) så involverade i brottsbekämpning som de är idag?” Detta har Benson tänkt ge ett historiskt och teoretiskt svar på. Benson börjar med att beskriva teoretiskt hur helt privata system har upprätthållit ett system för att bekämpa brott, vilket han exemplifierar med det anglo-saxiska systemet. Därefter visar han hur det här systemet utvecklades, hur kungarna bestämde sig för att forma och styra över det för att få in pengar.

Det anglo-saxiska systemet hade en väldigt annorlunda struktur än dagens rättvise-arena. Först och främst: brott begicks inte mot något ”samhälle” eller ”staten”, utan mot individer, och dessa fick då en erkänd rätt till upprättning som brottslingen skulle betala. Vidare är det då brottsoffrets sak att ta fast brottslingen, men denne tar vanligtvis hjälp ifrån andra i samhället för detta. Detta samarbete sker inte bara mellan släktmedlemmar, utan mellan i stort sett okända personer. Detta fungerar såsom så att varje individ ser att det finns ett intresse för att andra främlingar skall hjälpa denne mot en brottsling, så därför vill man upprätthålla ett socialt tryck mot de som inte hjälper till att fånga brottslingar. I spelteori så slår man, bildligt talat, ned på de som inte vill samarbeta i ett upprepat fångarnas dilemma.

Various forms of social pressure or ostracism can be brought to bear to induce cooperation in law enforcement. Individuals who do not fulfill obligations to support others in pursuit and prosecution can even be excluded from all forms of social interaction with other members of the group (e.g., trade and religious activities). In other words, because each individual has invested in establishing a position in the community and building a reputation within the group, those investments can be “held hostage” by the community, à la Williamson (1983), to insure that the commitment to cooperate is credible. (s. 197)

Sådana här system finns det många exempel på, men eftersom Benson är intresserad av amerikansk rätt beskriver han det engelska anglo-saxiska närmast statslösa systemet, eftersom det utvecklades med tiden till det amerikanska systemet. Det anglo-saxiska systemet har sina rötter i det saxiska systemet, vilket bestod av ett antal klaner, som kallades pagi, vilka i tur var uppdelade i mindre släktgrupper, som kallades vici. Dessa grupper hjälpte till när en av deras medlemmar blev utsatta för brott – med förhoppningen om att samma hjälp skulle ges ifall dem blir utsatta för brott. För olika brott var man tvungen att betala kompensation, wergeld. Vicin hade också den speciella egenskapen att när en av deras medlemmar begick ett brott fick resten betala böter för det, så de hade incitament att se till att andra inte begick brott. Efter att saxerna varit i England i femhundra år fanns det ett etablerat system bestående av ”the hundred” (pagi) och ”tithings” (vici). Tvister löstes av samfund med folk från de olika tithingarna, när det rörde sig om fall inom samma ”hundred”, och från folk från olika ”hundreds”, när det rörde sig om sådana fall:

Disputes between individuals who were not in the same hundred were handled by a shire court. All the suitors in the hundred courts within a shire were also suitors in the shire court, but again a twelve-man committee provided the arbitration function, supplemented by the threat of trial by ordeal. There was apparently a third court for disputes between individuals who did not reside within one shire (Stephen 1883: 67). (s. 199)

Något som fick brottslingar att gå med på att gå till rätten för att lösa tvisten var att alla som fanns vara skyldiga, men inte ville betala ersättning, blev förklarade fredlösa. D.v.s. alla förklarade att de inte tänkte hjälpa personen ifall någon annan (som den oförrättade i tvisten) tog dennes liv eller egendom. Utöver detta fanns det socialt tryck, från tithingen och släkten, bland annat.

Det fanns kungar under den här tiden, men dessa kungar var krigsherrar som fick sin makt i början av att folk valde att följa dem. Men med tiden konsoliderade dessa sin makt och några kungariken utstakades. Runt 850 fanns det bara tre, Northumbria, Mercia, och Wessex . Vid den här tiden hade kungarnas tjänare en liten roll att spela inom rättsväsendet, nämligen som en lokal väpnad styrka för att förmå vissa brottslingar att betala sina böter. Man talade om att kungen och arlarna som följde honom fick ett wite för denna tjänst, samtidigt som brottslingen fortfarande fick betala sin wergeld till offret.

Det hela började dock gå åt skogen samtidigt som vikingarna anföll England från slutet av 700-talet till 900-talet. I och med denna erövring förflyttades rikedom och makt till kungarna och deras troföljare, så mycket att kungarna började influera rättsystemet för att få ökade resurser. Exempelvis började kungarna få för sig att folk skulle betala wergeld till honom, istället för till offret! För, brottslingarna hade stört ”kungens fred”:

The concept of the “king’s peace” traces directly to Anglo-Saxon law: every freeman’s house had a “peace”; if it was broken, the violator had to pay. Initially, the king’s peace simply referred to the peace of the king’s house, but as royal power expanded, the king declared that his peace extended to places where he traveled, then to churches, monasteries, highways, and bridges. Eventually, it would be “possible for royal officers such as sheriffs to proclaim the king’s peace wherever suitable” (Lyon 1980: 42). The expansion in places and times protected by the king’s peace meant greater potential for royal revenue through legal actions. These imposed changes were not appreciated by the peasant freemen, because the true victim of an offense claimed as a violation of the king’s peace received little or no restitution.8 Thus, “there is a constant tendency to conflict between the old customs of the family and the newer laws of the State” (Pollock and Maitland 1959: vol. 1, 31–32). (s. 203-204)

Kungarna ville utöka pengaflödet de fick från ”rättvisan” för att det var en särskilt likvid tillgång; det var ju i fasta pengar. Samtidigt fick de in sin största inkomst från de områden de (och deras anfäder) erövrat, men det var oftast i form av tråkigt livsmedel som han inte lika lätt kunde spendera hur han ville. Så, kungarna började komma på nya brott för att utöka inkomsterna därifrån. Samtidigt försökte kungarna utöka ett monopol på att få bestämma när någon blivit dömd eller inte. Benson berättar inte var detta monopol ursprungligen kommit ifrån, men jag gissar från Hoppes verk att det uppstod först som ett monopol på hans egen (stulna) mark.

Läget försämrades ytterligare efter den normanska invasionen. Nu tog kungen all wergeld för sig själv för fler och fler brott, så att folket fick mycket minskat incitament att ta upp sin sak till domstolen.

The withdrawal of the right to restitution had significant implications for the institutions of law enforcement, because it substantially reduced citizens’ incentives to maintain their reciprocal arrangements for protection, pursuit, prose- cution, and insurance, and to participate in the local court system (operating at the levels of hundreds and counties at this time). (s. 205-206)

Uppenbarligen försvann hundrade-systemet på många ställen, men detta berodde inte bara på kungens utökade intervention på rättsäkerhetsområdet, utan även på erövringen av landet i området. ”War is the health of the state”, som sagt. Speciellt en normansk kung, Henry II, var duktig på att utöka kungens makt genom att definiera brott som störde kungens fred. Dessa kom nu att kallas för ”crimes”, vilket orsakade den traditionella anglo-saxiska skillnaden mellan kriminal- och civilrätt; i de senare fallen fick offret ersättning, men i de förra fick kungen det.

De statliga nymodigheterna i rättsväsendet ökade med tiden. Ett exempel:

The Norman kings also brought the concept of felony to England by making it a feudal crime for a vassal to betray or commit treachery against a feudal lord. Feudal felonies were punishable by death, and all the felon’s land and property were forfeited to the lord. Soon felony began to develop a broader meaning: “Again royal greed seems to be the best explanation for the expansion of the concept of felony. Any crime called a felony meant that if the appellee was found guilty his possessions escheated to the king. The more crimes called felonies, the greater the income, and so the list of felonies continued to grow throughout the twelfth century” (Lyon 1980: 190). (s. 208)

Kungarnas interventioner togs inte emot med öppna armar:

Victims’ resistance to the development of criminal law, along with the resulting loss of restitution and its accompanying incentives, meant that English citizens had to be “forced into compliance by a slowly evolving carrot and stick policy” (Laster 1970: 76). Efforts to force formation of frankpledge groups was noted above, but in addition, royal law declared that the victim was a criminal if he obtained restitution prior to bringing the offender before a king’s justice where the king could get his profits. This was not a strong enough inducement, so royal law created the crime of theftbote, making it a misdemeanor for a victim to accept the return of stolen property or to make other arrangements with a felon in exchange for an agreement not to prosecute. (s. 212)

Det gamla systemet hade numera helt försvunnit, och istället fortsatte utvecklingen av ett statligt rättssystem, dock med mycket privat involvering (som dagens system också har). 1729 kom den första lagen som gav pengar till att fånga och åtala brottslingar (för ett område där statsanställda bodde). Gängkriminalitet hade samtidigt ökat i städerna och som ett svar på att vittnen slutade infinna sig i sådana fall började staten ge immunitet till de gängmedlemmar som vittnade mot sina forna kamrater. Det blev dock inte direkt giltigt, eftersom man såg att det fanns problem med folk som ertappats med att ha gjort ett brott, och försöker undvika dess konsekvenser genom att hitta på att andra utfört brott. Kungarnas system utvecklades dock till att inte ha rättsystemet för att tjäna pengar, utan för att enbart bekämpa brott. Denna förändring kom också till under 1700-talet:

Thus, the new government was willing to commit funds to crime control in order to meet the demands of powerful political interests. In fact, the eighteenth century witnessed a gradual increase in government financing of many aspects of criminal law, as it declined in importance as a revenue source relative to other forms of revenue and as crime was increasingly seen as a problem by powerful political groups. (s. 218)

Ett sätt som de försökte få folk att delta i att fånga brottslingar var att ge ut belöningar för det, vilket började 1692 med belöningar för att ta fast stråtrövare. Efter de nästa femtio åren gavs det även ut belöningar ”for aiding in the conviction of burglars, horse thieves, cattle thieves, sheep thieves, shoplifters, coiners, and people who returned from felony transportation early.”. Det här systemet hade dock sina problem med folk som tog fast oskyldiga individer som sedan dömdes i domstolarna. Det här försöket övergavs för att 1829 inrätta en statlig kår som jagade brottslingar, vilka dock inte visade sig vara så mycket bättre. Folket var från början emot den nya ”polisen”:

Englishmen knew that the French public police, established in 1667, had always provided the king with detailed information about citizens and that even after the revolution police had opened mail, controlled the press, and made arrests and imprisonments without trial. Citizen concerns were apparently justified. Between 1829 and 1831, three thousand of the eight thousand public police officers (referred to as “Peel’s bloody gang” or “blue devils”) who had been hired were fired for “unfitness, incompetence, or drunkenness” (Ricks, Tillett, and Van Meter 1981: 6). (s. 222)

Men, stödet för den statliga polisen ökade, speciellt efter att många rika insåg att de kunde få skydd genom skattepengarna, likt statens tjänstemän hade gjort hundra år tidigare. (Den initiala avskyn av polisen liknar den som fanns i Sverige förr.) Benson tar inte upp det, men andra källor pekar på hur polisen kom till för att ge mer makt till staten och för att makthavarna började bli rädda för folket, som började bli rikare.

Den amerikanska utvecklingen påminner lite om den brittiska; det börjar med ett klassiskt sedvanerättssystem, men som senare inskränks av statliga regleringar. Den historiska utvecklingen var dock väldigt annorlunda, men inte desto mindre importerades många av de brittiska lösningarna under 1800-talet. Vissa likheter med de gamla kungarna fanns dock:

After the first true public police force was established in New York in 1844, other cities followed suit shortly. From the outset, however, these police departments were used primarily for political purposes. Crime control was, at best, a secondary concern. First of all, local elected officials used their police departments as a way to reward political supporters, much as early Norman kings granted some of the profits of justice to their powerful baronial supporters. A newly elected mayor typically fired virtually the entire police department and replaced it with his own supporters. (s. 224)

Resten av kapitlet detaljerar utvecklingen av offentligt åtalande. På ett sätt missar det lite av den historiska beskrivningen eftersom den inte tar med folkets åsikter om polisen och åklagarväsendet under 1800 och 1900-talet. Vad var folkets reaktioner för detta? I vilket fall är den historiska genomgången Benson gör väldigt intressant.

Lite om Astrid Lindgren-fallet

Niclas Wennerdal delade med sig av en länk (på facebook) till Läkartidningens intervju med narkosläkaren som stått i centrum i "Astrid Lindgren-fallet", där narkosläkaren blev åtalad för att ha dräpt en förtidigt född flicka. Från att narkosläkaren blev arresterad har det här fallet hållit på i nästan tre år, och slutade när tingsrätten ogillade åtalet, nu den 21 oktober.

Artikeln går igenom vad som hänt från hennes perspektiv och är klart värt att läsa. Den visar på några av de systemfel som finns inom den svenska poliskåren och rättsväsendet. Nedan följer några talande utdrag.

– När vi hade hunnit halva ronden ungefär så klev det in fyra poliser i skinnjackor på avdelningen. De pratade först med min chef, som kom och hämtade mig och sa att det var några poliser som sökte mig. »Jaha«, sa jag. Jag förstod ingenting. Jag hade vittnat i en rättegång om en barnmisshandel några månader tidigare. Min chef frågade om det kunde ha något med det att göra. Jag sa att jag inte visste.

När narkosläkaren frågade poliserna vad det hela rörde sig om, om hon kanske hade gjort något, så fick hon bara veta att hon skulle följa med.

– Jag sa att jag ju ville veta vad jag hade gjort. Och jag sa att innan jag går måste jag skriva färdigt mina anteckningar, vad jag har ordinerat. Det fick jag bara göra för halva antalet patienter, för sedan var de tvungna att ta med mig. Jag fick klä om till civila kläder, men jag behövde inget mer, sa de. En kvinnlig polis fanns hela tiden mindre än en meter ifrån mig. Det var väldigt underligt alltihop.

Såväl narkosläkaren som hennes chef var både förvånade och upprörda, poliserna ville till att börja med inte ens säga vart de skulle föra henne.

...

– Så blev jag hänvisad tillbaka in i cellen. Jag frågade hur länge jag skulle sitta där. »Tills du har berättat vad du har gjort.«

...

Vid det första förhöret som försvarsadvokaten var med på frågade narkosläkaren vad det var för skillnad på mord och dråp, men det kunde inte förhörarna redogöra för.

– Advokaten fick gå in och förklara, det tyckte jag var mycket, mycket märkligt. Några som ska förh­öra mig om ett mord och inte vet skillnaden på mord och dråp. Advokaten blev väldigt upprörd.

Narkosläkaren fick med sig ett visitkort av advokaten.

– Jag hade det i fickan, det var det enda jag fick ha där i cellen. Och så fick jag sova på en galonbrits med en filt över mig, med lampan tänd. Det var inte så mycket till sömn.

...

Under dagen kom Björn Hurtig, som sedan varit hennes försvarsadvokat hela tiden. Förhören fortsatte, och narkosläkaren säger att hon då hade hunnit rekapitulera en del och kunde berätta lite grann av vad hon kom ihåg, även om det inte var särskilt mycket.

– Redan då så uppstod ett jätteproblem. De som förhörde mig förstod inte vad jag sa för att jag råkade använda en del ord som jag inte tänkte på att översätta till vanlig svenska. De förstod till exempel inte »natriumklorid«. Visste inte vad det var, utan de började kalla det för ett gift. Jag försökte förklara att det var vanligt koksalt som finns i tårar och finns på bordet ibland som vanligt salt, men de förstod inte. Den som förhörde mig var en ung civilanställd kvinna. Hon visste inte vad en respirator var, hon kunde inte räkna procent, hon förstod inte när jag skulle förklara olika läkemedel. Till slut sa jag att det är väldigt svårt för mig om jag ska dra hela min utbildning, som består av ganska många år, för dig här i ett förhör. Då sa hon att jag inte skulle vara oförskämd utan jag skulle förklara vidare.

...

Narkosläkaren berättar att under den veckan hon satt i arresten på polisstationen så var lampan tänd dygnet runt.

– De kom in och öppnade dörren ideligen på natten, när jag skulle försöka sova.

På torsdagen fick narkosläkaren veta att hon skulle på häktningsförhandling på fredagen.

– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.

...

Inledningsvis var det åklagaren Elisabeth Brandt som höll i utredningen. Narkosläkaren säger att det var först under häktningsförhandlingen hon fick en sammanhängande bild av vad anklagelserna bestod i.

– Att jag hade begått ett barmhärtighetsmord. Att jag inte hade orkat se den här sjuka lilla flickan, och därför hade jag givit henne en dödlig dos av tiopental.

Jag sa att natriumklorid var det enda jag hade sprutat på flickan den sista dagen. Då sa Elisabeth Brandt: »Natriumklorid! Här hör ni hur hon pratar om gift! Hon har använt gift!« Jag försökte säga att natriumklorid inte är något gift men fick höra att jag försökte förklara bort mig. Jag kände att inte ens här förstår de vad jag säger. Finns det ingen som jag kan få prata med som kan någonting? Som är sjukvårdsutbildad på något sätt. Åklagaren påstod att eftersom tiopental inte fanns skrivet i journalen så hade jag gett det. Jag tänkte hela tiden: »Är detta Sverige?«

Artikeln fortsätter med åklagarens klåpaktiga beteenden under rättegången och har mer om polisernas motbjudande beteenden. Nu kan man kanske förstå deras reaktion som att den kom ifrån en situation där de trodde sig ha att göra med en barnamördare, men just att de hade makten att bete sig så illa mot henne talar för att det finns systematiska problem med rätten idag. Det är ju inte olagligt för polisen att arrestera folk, frihetsberöva dem och komma undan med att de gjorde ett misstag, så det borde inte förvåna en att folk i den positionen inte behandlar folk i deras makt med respekt. Det är verkligen galet att tillåta några - även om de sägs vara till för ens säkerhet - ha sådan makt över andra. Visst, våra polisers beteende är inget jämfört med vad de egyptiska svinen håller på med, exempelvis, men det säger bara att det egyptiska systemet är mer galet än vårt.

Annat galet: En sosse tyckte att det fanns för många facebook-grupper som stöttade den åtalade läkaren, så han startade en för åklagaren, Elisabeth "Vad är salt" Brandt. Inga argument läggs fram för att det finns skäl att tro att åklagaren faktiskt varit kompetent. Det blir inte någon förundersökning av åklagaren som tog över, Peter Claeson; visst, det är rätt som överåklagren Eva Nilsson säger att "åklagarens bedömning av bevisningen som ledde till beslut att väcka åtal inte behöver vara felaktig även om domstolen gjort en annan värdering av bevisningen och ogillat åtalet", men är det inte just en förundersökning som behövs för att se om det faktiskt fanns tillräckliga befogade bevis? Peter Claesson är själv säker på att han gjorde rätt.

Konfliktlösning under AK

När man för på tal att det vore en bra idé att privatisera polis och rättsväsende kommer ofta, rätteligen, många frågor från de som inte är bekanta med hur ett statslöst samhälle skulle fungera. En av de vanligaste frågorna som dyker upp är hur ett privat system, där det inte finns någon suverän makt, någon enstaka individ eller organisation som har den absoluta makten i att lösa tvister, skulle kunna ge möjlighet för de som är i tvist att kunna lösa den. Om A anklagar B för att ha begått ett brott, till vems domstol går man för att lösa tvisten? Och vad händer ifall den ena parten inte accepterar domslutet? Att man inte kan se hur detta skulle lösas verkar vara något som får många att anse att anarkokapitalismen är ett opraktiskt system. Så, hur är det då tänkt att det skall fungera?

Ett problem man som förespråkare av anarkokapitalism stöter på när man skall förklara hur det system vi vill ha fungerar, är att det är inte helt klart hur det skulle se ut. Detta kan ses som ett stort problem med systemet, då det är mindre tydligt vad den ger för konsekvenser ju sämre man förstår det. Men dessa är nog endast skillnader i variationer som inte förändrar systemets grundläggande processer. I vilket fall, grundproblemet som jag tänkte diskutera är att i ett statslöst samhälle kommer folk inte att lyda under en härskare och därför kommer bestraffningen av och avgörandet av vem som är brottslingar ske på ett mer decentraliserat sätt. För att diskutera mer i detalj hur detta fungerar utgår jag från att anarkokapitalismen blir som makarna Tannehill, David Friedman, Stefan Molyneaux, Hans-Hermann Hoppe och andra menar.

I detta samhälle löser folk problemet med rättsliga tvister genom att gå samman i grupper eller genom att prenumerera på rättstjänster ifrån försäkringsföretag. Tanken är att man "beställer" domstolstjänster på förhand så att man vet i vilken domstol ens fall tas upp i. Detta leder till att det kommer finnas ett antal olika föreningar eller grupper i samhället som var för sig har något olika rättsnormer eller iaf kontrakterar om att gå till olika sorters domstolar. Inom varje grupp har medlemmarna avtalat att tvister inom gruppen löses genom en viss procedur, och konflikter som uppstår mellan individer inom olika grupper löses också genom att man avtalat fram på förhand vilken domstol tvisten skall tas upp i. Lag kan därmed sägas till viss del bygga på kontrakt.

Av vissa ekonomiska anledningar tror många libertarianer att dessa grupper kommer att skötas som försäkringsbolag, vilket kan ses som ett specialfall av den generella ordningen jag beskrev direkt ovan. I fallet med försäkringsbolag kontrakterar de flesta individer med en viss försäkringsfirma om att bli beskyddad från andras våldsutövande. Kontraktet reglerar när försäkringsbolaget hjälper individen mot andra hot och när den låter bli att hjälpa till. I regel hjälper den inte till ifall en domstol visat att andras våldsutövande är rättmätigt (som att det var självförsvar). De som kontrakterat med ett visst försäkringsbolag har alla gått med på att eventuella konflikter mellan medlemmar löses på ett visst sätt, och att konflikter med de som kontrakterat med ett annat företag löses på ett visst sätt. I båda fallen tas frågan upp med en, för båda parter, neutral domstol. Vad som räknas som en neutral domstol kommer bestämmas av hur bra de olika domstolarna är, så att de allmänt erkänt bästa domstolarna respekteras som neutrala.

För den som inte är bekant med skillnaderna mellan stat och anarki kan man kanske tycka att det här verkar väldigt likt dagens stater. Denne skulle kanske även säga att anarkokapitalismen endast består i ett namnbyte från "stat" till "försäkringsbolag" eller "förening". På ett sätt stämmer det, om man (som vissa ekonomer) ser stater som "klubbar", men på några viktiga punkter stämmer det inte. Den största är att stater är territoriella och påtvingande, medan anarkokapitalistiska rättsföreningar är extra-territoriella och frivilliga att ingå. Det är ju just den här skillnaden som får vissa att se det ovan nämnda problemet med hur tvister skall lösas.

Lösningen har jag redan angett, nämligen att i en tvist mellan individer eller mellan individer som tillhör olika grupper eller prenumererar på olika rättsbolag, så bestäms vem som har rätt genom en tredje parts domslut. Är det mellan individer kommer individerna att välja domaren medan rättsbolagen, eftersom de ser att det är en händelse som så lätt kan inträffa, har avtalat på förhand till vilken domstol man skall ta det i. Och tanken att det skall fungera på det här sättet är inget rent teoretisk tankekonstruktion utan det har sin grund i flera andra rättsystem.

Principen att man vänder sig till en neutral domare för att lösa tvister, även där det inte finns någon högsta domstolare, har använts (och används fortfarande) av handlare (speciellt internationella handelspartners), mellan nationer och mellan individer som skapar nya rättsystem. Som Peter Leeson slår fast så har 153 av, verkar det som, 196 av världens stater gått med på att med våld upprätthålla bindande avtal mellan handelspartners, men mellan de andra 43 länderna och med resten av världen verkar det alltså inte finnas någon stats våld bakom att kontrakten uppfylls. Ändå försegår handel mellan dessa länder, vilket pekar på att handelsdomstolar är tillräckliga för att lösa tvister. Dessutom uppfylls 90% av företagen som har kontrakt via ICC helt frivilligt, utan att man behöver koppla in staten. När det gäller nationer så har extra-territoriella domstolar funnits länge och här har de olika staterna - likt rättsbolagen under anarki skulle haft - avtal mellan varandra om i vilken domstol det skall tas upp i. Vad gäller individer som skapar nya rättsväsenden verkar det vara fullständigt ekonomiskt (och naturligt) att närhelst två personer tvistar så skall tvisten avgöras av en tredje part, vilket ledde till att när folk i USA som reste västerut i karavaner alla ingick i en sorts kontrakt där man band sig att gå med på att tvister löstes av en tredje part. Principen som vi ankor försvarar är alltså gammal och har fungerat för andra system.

Men, ropar vissa tillskyndare av den territoriella statens försvar, vad händer i de fall när parterna inte kommer överens om en domstol? Hur hanteras ett fall där en person som tar andras egendom men vägrar inställa sig till någon domstol för att dömas? Hur hanteras ett fall där två personer, som köper olika rättstjänster, tvistar men de båda rättsinstanserna kommer inte överens om i vilken domstol det skall tas upp i?

Först måste jag påpeka att det är möjligt för det anarkokapitalistiska samhället att bryta samman och försvinna i ett fullständigt vidrigt kaos där samhällsgemenskapen är borta och folk slåss hej vilt. Om det uppstår så lär det nog uppstå när de vanliga sätten för att lösa tvister inte visar sig tillräckliga, som när två parter ur olika föreningar inte kan komma överens om att lösa en tvist. Så det finns alltid några fall där man som anarkist (och rationalist) måste erkänna att det anarkokapitalistiska samhället bryter samman. Poängen som man bör komma ihåg är dock att även om det finns några sådana hypotetiska fall är det långt ifrån säkert att dessa skulle uppstå i realiteteten. Och på samma sätt som att det anarkokapitalistiska systemet kan braka samman, så kan det statliga göra det. Än så länge vet jag inget system som kan stå emot varje tänkbar krånglig och explosiv situation, och tills ett sådant system hittats (och visats vara positivt) måste man utgå från vad de olika systemen förväntas leda till. Alltså man får utgå från vad som är rimligt att inträffa.

Utifrån det perspektivet, vad händer då när A och B tvistar om huruvida B stulit något från A eller inte och B vägrar godta någon domstols medling? Med största sannolikhet skulle jag gissa att A tar upp frågan till ett antal olika domstolar, ifall denne tror sig kunna bevisa att B verkligen är en tjuv, och om dessa finner att så är fallet kan A med god säkerhet anlita en våldsfirma som tar pengar som kompensation från B för dennes stöld. Ifall B inte har några pengar och ifall rättsystemet stödjer det kan A spärra in B i ett arbetsfängelse tills denne producerat ett tillräckligt stort värde för att A är kompenserad.

Vissa anarkister är inte helt bekväma med den här lösningen. Då de menar att vi bör sträva efter ett rättsväsende som inte använder tvång för att upprätthålla sina lagar. För egen del finner jag att deras alternativ inte skulle fungera effektivt så jag ser det som att man har rätten att använda våld mot de som kränkt ens rättigheter och då det verkar effektivt finns det inget fel i att göra det.

Vissa minarkister (jag kan själv bara minnas att jag stött på två som uttryckt denna åsikt) är obekävma med den här situationen för att de ser det som att "krig" har uppstått i samhället. Men dessa verkar endast se ett problem för att de helt enkelt inte vill att någon annan än en monopolist skall få använda våld. Om en stat gjorde samma sak som ett företag har de inget emot det och därför är det inte våldet i sig de stör sig på.

Vad händer då när A och B tvistar men båda tillhör olika skyddsorganisationer? I det förra fallet var det enkelt att se att A kunde tvinga B till att betala för sitt brott, då den senare var ensam, men hur blir det i det här fallet? Ifall det skulle leda till ett krig mellan A och B:s skyddsorganisationer skulle det i princip leda till samma sak. Någon av organisationerna med den hjälp de kan få ifrån övriga i samhället skulle visa sig vara starkare än den andra och denne kan tvinga den andra att betala skadestånd.

Det här låter inte speciellt trevligt enligt de flesta, hur kan man förespråka ett system där samhällsorganisationer kan börja slåss med varandra? Jag förespråkar det inte av den anledningen, men jag ser inte det som ett problem eftersom jag är medveten om att i alla samhällen kan beväpnade grupper börja slåss med varandra. Frågan är hur troligt det är att det skulle ske. Som jag ser det lär detta ske mer sällan och med mindre kraft ju mer civiliserat ett samhälle blir, och för ett samhälle som dagens Sverige skulle det nog aldrig ske. Detta eftersom den organisation som bryter mot ingångna avtal eller annars visar sig vara otrovärdig genom att starta en konflikt utan att försöka lösa den fredligt lär bli fiende med alla andra i samhället. Detta innebär att för att den skall vinna, tjäna något på konflikten, så måste den slå ned alla andra organisationer i samhället, vilket inte lär inträffa någonsin. Skyddsorganisationerna har alltså incitament att alltid försöka lösa konflikter mellan dess medlemmar fredligt.

Givetvis ett företag skulle kunna försöka etablera sig som en stat och försöka kriga mot alla i samhället. Det är en möjlighet. Det är även en möjlighet för stater att upplösas och starta inbördeskrig. Enbart möjligheten att detta kan inträffa bör inte få en att vara emot varken det ena eller andra. I alla fall inte när det inte finns något tredje alternativ.

Klimatfrågan och aggregationsbrott

Niclas Wennerdal tar upp en viktig punkt igår, angående klimatfrågan och viljan hos vissa libertarianer att "förneka" vetenskapen bakom den här positionen, att vetenskapen är, på ett eller annat sätt, felaktig i den här frågan. Den vettiga positionen han förde fram, som jag håller med om, är förstås att man skall utgå från att experterna i en fråga är den man bör lita på - givetvis om det inte finns starka skäl att betvivla deras expertis, av olika skäl. Men det kan nog endast den insatte bedöma, medan den oinsatte bäst bör förhålla sig till de utnämnda experternas synsätt, i alla fall allt annat lika.

Detta innebär att den liberala rörelsen, då den består främst av allt annat än klimatexperter, bör utgå från att klimathotet, som det framställs av IPCC är verkligt. Då kommer den intressanta frågan upp, hur man bör lösa det här problemet. Här kan jag bara komma med några få kommentarer, men jag funderade på huruvida det finns en liberal grund för att tvinga folk att göra något. Här skiljer sig kanske min uppfattning från Niclas, och det i att, som jag förstått vetenskapen (och om jag inte är kompetent nog att kunna avgöra detta, så bevisar det väl min senare utgångspunkt att bara ett ytterst fåtal har kunskap om frågan), så orsakar en person inte någon skada för någon annan. En persons utsläpp av CO2 genom att köra bil, eller ens äga ett kolkraftverk, har sådan marginell påverkan på klimatet att ens eget agerande, allt annat lika, inte kan sägas ha orsakat någon negativ klimatförändring som orsakat skada för någon annan. För att uttrycka det kanske än mer klumpigt: klimatet förändras kanske av en persons agerande, men då påverkar varje person det lika mycket genom att bara leva. I praktiken verkar det alltså vara bäst att analysera problemet som att en individs agerande inte påverkar klimatet, men att allas sammanslagna agerande gör det. En person orsakar alltså ingen annan någon skada (som sagt, inte helt korrekt, men jag tror att man kan byta ut det andra i resten av analysen för att få fram samma svar, fast det tar längre tid och kräver en ytterligare diskussion om andra frågor).

Så, jag hoppas inte att jag avskräckt någon (av er få som läser min blogg :D) för jag tror att jag har en ganska intressant diskussion nedan. Den bygger på en diskussion kring vad jag kommer kalla aggregationsbrott. Detta är en handling som för sig själv inte orsakar någon skada, men som tillsammans med andra gör det. Som jag har förstått kan klimatfrågan ses, utifrån ett libertarianskt perspektiv, som en fråga om aggregationsbrott är brott mot individens rättigheter. Med det i huvudet tänkte jag skriva ett litet svar på Niclas blogg, men olyckan stod mig i vägen, då mitt svar överskred gränsen för vad som var tillåtet att skicka över som svar. Därför lägger jag nu upp mitt svar på min egen blogg.

I klimatfrågan är jag böjd att anta en utilitaristisk position, mest för att jag tänker mig att det är mycket enklare att argumentera utifrån den för att komma fram till att ingen statlig reglering är av förväntad godo för att lösa problemet - givet att man får behålla resten av staten för att kunna upprätthålla denna regel. Det finns även andra praktiska problem med statliga lösningar, som att uppnå konsenseus mellan alla världens länder, och att sådant konsensus är högst dåligt. I vilket fall, det är ingen liberal lösning på problemet.

Och här måste jag nog erkänna att liberalismen, om vi utgår enbart från idén om lika rättigheter för likar, inte riktigt har en bestämd väg. Eller snarare, jag tror att vilken lösning som helst på problemet, kan kallas som en lösning enligt liberalismen. Det inkluderar just att inte göra något. Eller? Jag är inte säker.

Gissningsvis, om varje person inte hade rätt att begå handlingar som ensamma inte orsakar någon skada men aggregerat kan orsaka enorm skada, måste man acceptera att människor har olika rättigheter beroende på hur mycket kunskap man har, alternativt anses ha. På ett sätt gäller det även rent praktiskt i varje tvist, där någon, som kanske anser sig inte ha kränkt några rättigheter, kan bli "bestulen" (enligt denne) av någon annan. Alltså, om det bara gäller våra mänskliga institutioner accepterar redan varje form av praktisk liberalism i grunden att mänskliga system kan, någorlunda praktiskt, avgöra vem som kan ha vissa rättigheter eller inte.

Men, det verkar som att det finns en viss skillnad i kunskapsteorin bakom att bedöma vanliga brottsfall och att bedöma aggregationsbrott. Låt oss anta att vi vet vem som blir skadad. Finns det då någon skillnad mellan att bli dömd för ett sådant här brott, och att bli dömd för stöld? Det finns definitivt en sådan skillnad. Och det är att den samhälleliga konstellation som avgör att det ena verkligen utgör ett brott, enligt den objektiva definitionen av det, ser annorlunda ut.

I det första fallet kan nog nästan alla människor avgöra ifall en viss handling är ett brott - enligt den objektiva rättighetsteorin om brott mot ens person - medan i det senare fallet är det ett mycket färre antal som faktiskt har kunskapen att avgöra om något är ett brott eller inte. Om jag exempelvis tar någon annans cykel, och det går att dokumetera att jag faktiskt gjort detta, så kan en slumpmässig jury på tolv personer komma fram till att jag faktiskt stulit en cykel. Men, om jag kör en bil, och blir anklagad för miljöbrott, hur många människor på planeten har expertisen för att avgöra om min handling faktiskt utgör ett aggregationsbrott (enligt den objektiva beskrivningen, vad den nu är, om ett sådant brott)?

Nu är frågan, om vi accepterar den rättsliga principen att vetenskapsmän - ett enskilt fåtal - skall ha rätt att bedöma vad som är brott eller inte, är det vettigt? Det verkar finnas tre sorters risker involverade här:

1) Risken att aggregationsbrott (av alla de slag) förblir obestraffade, om man inte tillåter rättvisan att följa bedömningen av ett fåtal vetenskapsmän.

2) Risken att de fås oförstånd leder till att vissa handlingar felaktigt definieras som aggregationsbrott, och därigenom kränks flertalets rättigheter.

3) Risken att den här regeln implementeras felaktigt, så att självaste rättsystemet i sig korrumperas, genom att man tillåter falska vetenskapssekter att definiera lagbrott. Den här risken är större för aggregationsbrott än för vanliga brott.

Och än så länge har vi inte fört fram något argument för eller emot att aggregationsbrott faktiskt kan vara en rättighetskränkning. Diskussionen blir än svårare av att ingen av oss kan faktiskt bedöma om just CO2-utsläpp är aggregationsbrott eller inte. Eller kanske lättare. För, vad vi kan se tydligt - ifall min genomgång stämmer - är att det finns betydliga risker med att tillåta denna rättsdoktrin. Ah, nu ser jag att det är inte rättsdoktrinen "aggregationsbrott" som är besvärlig, utan just när folk endast kan definiera "aggregationsbrott" utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Så mitt resonemang är inte generellt, utan specifikt för frågan om CO2-utsläppsproblematiken. Min slutsats gäller alltså för den, att det är, på förhand, stora risker involverat av att tillåta den komma på dagordningen i en domstol.

Vad att rekommendera då? Ingen aning. Främst att det här är ett problem, men också just att dess epistemiska problem kräver att man alltid har dessa i bakhuvudet när man funderar på det. Det är alltså ett komplicerat problem. Som ett första förslag på hur det bör lösas föreslår jag då att man skall vara helt fri att bestämma på egen hand hur det skall lösas, och att just den här problematiken inte bör definieras som ett brott.

Vad sägs?

Hur vanligt är det med polisbrutalitet i Sverige?

Om man följer vissa mediakanaler från USA kommer man snart se landet som en polisstat. Bilden man får, av poliser som misshandlar folk och sedan inte blir fällda i domstol tack vare täta kontakter med domstolen, är givetvis inte representativ för alla polisers agerande i landet. Men det torde visa på att landet har ett stort problem med en poliskår med alltför mycket makt över individen. För en översikt av problemet se The Largest Street Gang in America och Overkill: The Rise of Paramilitary Police Raids (med tillhörande karta).

Men hur är det med sådant här i Sverige? Efter att ha läst så många böcker och sett så många dokumentärer om hur illa det politiska systemet är i USA hade jag lite svårt att kunna jämföra läget där med det här. Det har jag fortfarande, och det är väl främst för att varken i USA eller Sverige finns det nationella data som visar hur stort problemet är med poliser som orättfärdigt våldför sig på vanligt folk. Är det sådant som en på miljonen råkar ut för, eller en på tusen?

För den som inte vet om att problemet finns alls får jag påminna om fallen Osmo Vallo och Åke Djerfsten. Vad gäller det förra fallet har Amnesty något väldigt intressant att säga:

I oktober 1997 publicerade Amnesty International en rapport om fallet Osmo Vallo, där man även hänvisar till flera andra fall där personer avlidit efter att ha blivit omhändertagna av polis eller vakter. I de flesta av fallen har personerna kvävts till döds efter att ha placerats på mage med händerna på ryggen och sedan utsatts för tryck över rygg eller nacke. Polishögskolans handbok för självskydd har därefter uppdaterats med tydliga riktlinjer om att tryck mot mage, bröst eller rygg endast får användas i korta perioder. Handboken ger även exempel på hur riskerna för andnöd kan reduceras samt vilka varningstecken poliserna ska vara uppmärksamma på.

Enligt Amnesty skall polisen ha försökt ändra på sig, och om det stämmer, har deras beteende ändrats? Uppenbarligen inte för alla poliser:

Johan Liljeqvist greps efter en fest [2008] i Gamlestan. Han hade slagit sönder en bilruta. Polisen kallade på förstärkning och Johan Liljeqvist övermannades, förseddes med handfängsel och placerades i en polispiket för vidare transport till stationen.

På vägen händer något som gör att polisen kör i ilfart till Östra sjukhuset. När han anlände hade han varken andning eller puls. I polisens internutredning skyller piketbefälet på långsamt agerande från Östra Sjukhusets akutpersonal.

"Först när han svalde sitt eget kräk så insåg de allvaret och reagerade på att han var handfängslad", säger befälet i förhör.

Johan dog efter sex dygn i koma på intensivvårdsavdelningen 26 Vice chefsåklagare Bo Lindgren lägger ner fallet, vilket innebär att polisen inte kan ställas till svars för Johans död.

Vad var då problemet? Jo, enligt rättsläkaren som undersökte Johan Liljeqvists död berodde detta på just det som polisen skulle ha lärt sig att undvika:

"Döden har orsakats av syrebristbetingade hjärnskador som varit en följd av andnings- och hjärtstillestånd. De tillgängliga upplysningarna om polisens ingripande, informationen från patientjournalen och fynden vid den rättsmedicinska obduktionen talar för att andnings- och hjärtstilleståndet dels varit en följd av omhändertagandet med upprepade försök att belägga handfängsel på ryggen, dels kroppsläge under transporten. Dödsfallet har haft samband med polisens ingripande."

Liljeqvists fall visar förstås inte på att alla poliser inte har lärt sig - det här kan ju vara ett undantag mot den generella regeln - men det verkar mer sannolikt att räkna det som bevis på att polisen faktiskt inte är så bra på att anpassa sig till bättre regler. Brist på sådan vilja att förändras torde peka på att det finns fundamentala problem med styrningen av polisen.

Andra mer systematiska problem inom poliskåren har förre polisen Michael Lund berättat om:

I boken beskriver jag hur jag själv som ung polis vid åtskilliga tillfällen ljög i rättegångar och hur mitt agerande ofta drabbade utsatta personer och grupper. Fostrad av en så kallad kåranda skyddade jag ofta kollegor mot olika grupper som vi gripit eller omhändertagit och som anmält mig eller någon kollega för övergrepp. Jag lärde mig tidigt av äldre kollegor hur man skulle skriva sig fri när man begått övergrepp på omhändertagna eller gripna. Fick någon man gripit en skada så skrevs som vanligt "Personen var bråkig så polismannen Lundh och hans kollega tvingades göra nedläggning framåt enligt Rikspolisstyrelsens anvisningar. Då den misstänkte var våldsam lyckades polismännen inte hejda fallet varför de misstänkte slog i huvudet och blodvite uppstod." Jag vet inte hur många gånger jag skrev detta avsnitt och jag var långtifrån ensam om detta.

Jag och flera med mig hade olika droger på sig som exempelvis ett antal narkotikaklassade tabletter som man vid vissa trängande behov kunde placera på någon person. Detta om man gjort ett ingripande som man kanske inte hade fog för så kunde man åtminstone styrka att personen hade tabletter på sig som klassades som ett brott och att det därmed fanns anledning till personkontroll och gripande. I de allra flesta fallen var det personer som tillhör de utsatta grupperna som missbrukare och personer med utländsk bakgrund som drabbades.

Vad går det då att säga om allt detta? Inte mycket mer än att Sverige, likt USA, har ett visst problem med poliskåren, men inget om hur stort problemet är. Jag skulle gissa att det inte är i närheten av vad som sker i USA, men främst skulle jag bara vilja ha bättre koll på det. Michael Lunds bok verkar intressant i ämnet, någon som känner till liknande litteratur?

Hur väljs en domare för att sitta vid en rättegång?

Via Rick Falkvinge fick jag reda på att Tomas Norström, som var domare i PirateBay-rättegången, troligtvis varit jävig i frågan. Detta misstänks för att han är medlem i Svenska föreningen för upphovsrätt, sitter i styrelsen för Svenska föreningen för industriellt rättskydd (SFIR) och via hans arbete i stiftelsen .SE var han kollega med åklagaren Monique Wadsted. Med den sortens liv vid sidan om domstolen verkar det troligt att han hade ett annat intresse än att bara upprätthålla lagen när han fällde sin dom i fredags. Att han sedan inte vill kommentera frågan mer än att han "gjorde bedömningen att han inte var jävig" gör det inte bättre för hans sak.

Så hur kunde han bli antagen som domare för det här fallet? Är det så ont om domare att endast de med extra-juridiska intressen måste ställa upp? Eller är det så att det finns en politisk anledning till att Norström fick döma i rättegången? Detta är Falkvinges analys, att det handlar om korruption. Men hur är det möjligt för upphovsrättsindustrin att välja domare?

Är det så att de i förväg gjort Stockholms tingsrätt till deras spelplana, där Torström är utplacerad som deras domare? Det är inte helt omöjligt, eftersom en viktig del av lobbyverksamhetens arbete är förmågan att välja forumet där viktiga frågor tas upp - vilket slås fast bl.a. i en statlig utredning om lobbning. Samtidigt har SFIR yrkat i remisser för att upphovsrättsfrågor skall lösas främst i Stockholms tingsrätt, vilket skall ha sina positiva fördelar:

Om tingsrätten görs till exklusivt forum i allmänna mål om formskydd och mål om varu- och näringskännetecken och till fakultativt forum i mål om upphovsrätt skapas en utpräglad immaterialrättsdomstol med de fördelar som det innebär för dagens överlappande rättsområden.

Detta är dock inget mer än en spekulation om hur det kan komma sig att en uppenbart jävig rådman sitter som domare i ett så viktigt fall. Vet någon hur domare väljs i normala fall?

Oavsett vad fallet är tyder tillsättandet av Norström som domare som ett rejält misslyckande för den statliga domstolen. Skulle det inte vara bättre med en annan modell där de både parterna är tvungna att komma överens på förhand om en domare som de båda kan tåla? Detta är ju praxis för privata handels- och skiljedomstolar och borde inte vara så svårt att implementera för straffrättsfrågor.