Att lösa fångarnas dilemman

Sammanfattning: Det finns en del tillfällen då folk har svårt att samarbeta med varandra, p.g.a. dåliga incitament, trots att alla skulle tjäna på ett samarbete. Bland vissa ser dessa problem ut som alldeles för svåra för folk att klara av, men det börjar nu byggas en teori om när och hur människor faktiskt kan lösa problemen. Detta görs genom att lära sig mer om situationen, diskutera med andra om rimliga lösningar, ge löfte om att samarbeta, tolka andras handlingar välvilligt, undvika de som inte vill samarbeta samt att diskutera frågan om samarbete som en moralisk (istället för affärsmässig) fråga.

En del av moral, en viktig del för de som skaffat sig ett estetiskt tilltalande moraliskt sinne, är att samarbeta med varandra, d.v.s. att göra utbyten med andra som är till bådas fördel. Det finns två sorters samarbeten:

A) de där det är väldigt tydligt för alla inblandade att de tjänar på att samarbeta, där alla (eller nästan alla) på kort och lång sikt får det bättre av att samarbeta. Exempelvis, när jag köper en falafelrulle ifrån någon som driver ett gatukök; vi tjänar båda på att handla med varandra på både kort och lång sikt, istället för att bedra varandra (som att jag ger bort falska sedlar eller att säljaren ger mig en uselt lagad falafel).

B) de där det inte alls är tydligt för alla att alla tjänar på samarbete, där ett stort antal tror att de skulle få det sämre på kort sikt om de samarbetade och inte är speciellt säkra på att de skulle tjäna på det på lång sikt (trots att de skulle göra det). Exempelvis, när jag och många andra i landet diskuterar politik, så skulle vi kunna göra det på ett produktivt sätt men ofta händer det att vi grälar och låter reptilhjärnan ta över.

En del av målet med en moralfilosofi är att göra om alla samarbeten av den andra ofruktbara sorten till den första, produktiva, sorten. Såhär, tänk om det fanns en samarbetsmöjlighet som du missar. En bra moralfilosofi borde förbereda en för att se tecken på dem och på att kunna inleda diskussioner med alla andra för att få till ett samarbete. Varje samarbete man missar är nämligen ett missat tillfälle att främja bådas värden.

De potentiella samarbetena av sorten (B) finns i grovt sett två olika sorter: de som är väldigt lika fångarnas dilemma (som resenärernas dilemma, platoniadilemmat och restaurangbesökarnas dilemma) och de som inte är det (som tillit-dilemmat eller chicken). 

Alla dessa olika varianter av dilemman har blivit kallade för sociala dilemman. Alltsedan slutet av 1970-talet har olika samhällsforskare gjort studier (främst på studenter i olika "experiment") på hur folk kan undvika dessa dilemman och istället hitta lösningar som gör det möjligt att få ut samarbete med alla. Det finns än så länge ingen enad teori om hur människor klarar av att lösa dessa problem, men det finns en del fakta och några faktorer som gör det lättare att samarbeta med andra. I resten av inlägget tänkte jag ta upp dessa, med utgångspunkt ifrån "The Psychology of Social Dilemmas: A Review", från 2013.

Kunskap - När folk har mer kunskap om vad det är för sorts potentiellt samarbete de står inför så är det vanligare att de samarbetar. Detta beror kanske på att osäkerhet gör det svårare att koordinera med andra och/eller för att det gör det lättare för folk att komma med ursäkter för att inte samarbeta. Det finns ett undantag mot den här regeln och det är att när en individs betydelse för att samarbetet skall fungera så kommer osäkerhet inte att påverka situationen alltför mycket.

Kommunikation - Som regel är det bra att diskutera med alla andra om problemet de står inför; att diskutera olika förslag för att kunna samarbeta och hur de skulle kunna lösa problem med det gör att fler blir inställda på samarbete. Det blir också bättre om man lovar andra att man kommer samarbeta; ju fler som tror att andra kommer samarbeta, desto troligare kommer det att ske. Dock, att bara prata om vädret eller saker som inte är relaterat till att få till något samarbete ger vanligtvis inte någon effekt.

Sanktionera eller undvika icke-samarbetare -  Möjligheten att kunna utesluta andra ifrån en grupp ger potentiella icke-samarbetare ett starkt incitament till att samarbeta, främst i små grupper. Att undvika att försöka samarbeta med de som inte gör det är en nödvändig möjlighet för att inte bli utnyttjad och att visa sådant missnöje med icke-samarbetare samtidigt som man är villig att samarbete med dem ifall de ändrar sig har visat sig vara en av de mest effektiva strategierna i datorsimuleringar av sådana här problem. Dock verkar det också som om bestraffningar också kan minska tendensen att samarbeta, ifall det minskar folks naturliga vilja att samarbeta eller omvandlar situationen från en moralisk till en affärsmässig situation.

Utgå ifrån en välvillig tolkning av andras beteende - I alla situationer är det möjligt för de som vill samarbeta att de gör ett misstag, vilket skulle kunna få andra att bestraffa dem för det. Men om man tolkar misstaget som ett misstag och inte ett tecken på att man vill sluta samarbeta så brukar det oftast leda till ett bättre samarbete i slutändan, om folk kan kommunicera med varandra. (Den strategin kallas för "Tit for two tats".) De flesta människor tolkar personer med en sådan här strategi som att de har goda avsikter.

Få andra att se samarbete som en moralisk fråga - Det har visat sig att beroende på hur man lägger upp frågan om att samarbeta med andra spelar roll för på vilket sätt folk tänker på frågan. Om man lägger upp det som ett affärsförslag så är folk mer benägna att inte samarbeta, men om man lägger upp det som en moralisk fråga blir det enklare. De flesta tänker på olika sätt beroende på vilken del av hjärnan de använder.

Det här var några exempel på faktorer som gör det lättare att samarbeta med andra i de fall där det kan se ut som samarbete inte är möjligt (p.g.a. dåliga incitament). Än så länge finns inte någon generell teori om när sådant samarbete är möjligt och när det inte är det, men tillsammans med tillgänglig data om hur sinnrika vi människor är på att hitta sätt att kunna samarbeta med andra, så verkar vi kunna skapa frivilliga institutioner för att kunna utnyttja alla samarbetsmöjligheter.

Dock är nog den här forskningen bara inriktad på att visa när folk kan lösa just de problematiska samarbetsproblem där deltagare ändå kan få en direkt input ifrån omutliga processer om hur bra det går för dem. D.v.s. ifall folk samarbetar i ett socialt dilemma så får de en tydlig belöning. Det finns dock (B)-situationer där man inte får en sådan belöning. Skulle människor kunna lösa dem problemen? För att ställa om frågan, kan vi uppmuntra varandra att följa vissa regler där vi inte ser någon direkt belöning eller bestraffning för det, annat än våra medmänniskors gillande eller ogillande? Något pinsamt, kanske, men människor har historiskt varit väldigt bra på att följa sådana regler (religion och nationalism är de främsta exemplen). Frågan är då, skulle vi kunna följa sådana regler när det finns rationella skäl att göra det? Ja, för så fungerar välgörenheter.

Sedan finns förstås frågan om dessa går att skapa billigare med hjälp av att tvinga människor till att "samarbeta" - om det är möjligt att samarbeta när man blir tvingad till det. Sådana externa lösningar hindrar dock folk från att spontant skapa interna normer, så att folk tenderar att bara lita på det externa systemet. Det blir problematiskt ifall det systemet inte fungerar så väl, vilket, när det gäller politiken, tyvärr ganska ofta är sant. Det verkar överlag mycket säkrare att förlita sig på ett system där folk lever med vetskap om att de behöver vara vaksam på möjligheter för samarbete, där de skapar sina egna normer för att göra detta och jämför dem med andra, än att bara låta det hela läggas i händerna på en planerare. Ett samhälle med tränade samarbetare verkar bättre än ett där folk tränat in sig på att bara lyssna på vad en viss grupp säger.

Collective Action and the Evolution of Social Norms

Jag har intresserat mig en hel del för frågan om hur individer i ett fritt system kan komma runt fångarnas dilemma-problemet och producera offentliga varor. Eller, i andra ord, hur folk lättare kan välja långsiktiga eller rationella beteenden som låter en kunna uppnå fler samarbeten med andra.

En som skrivit en hel del om hur människor kommit runt det här problemet genom att uppmuntra vissa normer är Elinor Ostrom. I artikeln "Collective Action and the Evolution of Social Norms" (2000) sammanfattade hon forskningsläget om vad experimentell ekonomer hade kommit fram om hur bra folk kunde samarbeta för att producera offentliga varor och hennes egen forskning. Den här forskningen är intressant så jag tänkte sammanfatta vad som står skrivet i artikeln här.

Ostroms börjar med att konstatera att forskningsfältet förr var starkt influerade av en idé som Mancur Olson fört fram i sin The Logic of Collective Action (1965). Att om folk inte blir hotade eller bli behandlade på något speciellt sätt så skulle det inte vara i någons rationella intresse att bidra till en offentlig vara, om det inte var en liten grupp som skulle ha den. Idén kallades för "zero contribution thesis". Att folk inte samarbetar, även när det skulle lett till ömsesidig nytta, har samma struktur som ett fångarnas dilemma-spel, med ett valfritt antal spelare. Mancurs idé ligger bakom idén i textböcker att folk inte frivilligt kan samarbeta med varandra.

Att folk inte bidrar till stora projekt stämmer dock inte med observerbara fakta; väldigt många bidrar till sådana projekt, som välgörenhet och att gå och rösta. Det saknas också en teori som kan beskriva när folk ibland samarbetar och när de inte gör det, men det har kommit en del ny forskning som försöker lägga grunden för en sådan teori.

Ostroms artikel kommer att studera denna nya landvinning, som består av experimentella resultat och nya teoretiska modellbyggande. En central upptäckt är att människor är olika villiga på att börja samarbeta med andra. En viktig undersökningspunkt blir därför att ta reda på hur de potentiella samarbetarna signalerar till varandra och skapar institutioner som uppmuntrar samarbete.

Standardmodellen inom ekonomi är att människor är "rationella egoister" (som Ostrom kallar dem). Den här modellen stämmer väl när folks beteenden blivit undersökta i experimentella auktionssammanhang och i konkurrensutsatta marknadssituationer (Kagel och Roth, 1995 - se även Vernon Smith på Econtalk).

Men i offentliga varor-experiment agerar folk helt annorlunda. Dessa kan gå ut på att en grupp individer samlas och alla får 10 fiktiva enheter som representerar pengar. De får sedan möjligheten att lägga in pengarna i en gemensam fond och om de lägger in 10 enheter får vardera i gruppen 5 enheter var. Så om gruppen är på tio pers och alla lägger in 10 enheter var får alla 50 enheter. Men om bara en lägger in sina "mynt" får denne i slutändan bara 5 enheter medan alla andra får 15.

Den modellerade rationella egoisten lägger då inte in några pengar, så var och en går miste om 40 enheter. Denne skulle inte heller lägga in pengar i ett upprepat spel om de känner till när spelet tar slut. För då vet alla om att i sista rundan samarbetar ingen, och därför samarbetar inte heller någon i näst sista rundan, o.s.v. tills ingen samarbetar i första rundan.

Från 1977 har den här teoretiska modellen testats och Ostrom menar att dessa studier har genererat sju stycken kärnfakta som en ny teori måste kunna förklara:

1) I ett one-shot spel och i första rundan av ett upprepat spel brukar folk lägga in 40-60% av sina tillgångar i den gemensamma fonden.
2) Efter första rundan lägger folk in mindre och mindre pengar. I sista rundan brukar 70% inte lägga in några pengar.
3) De som tror att andra kommer samarbeta är mer benägna att samarbeta.
4) Ju mer folk lär sig om hur spelet fungerar desto mer samarbetar dem, generellt sett.
5) Om deltagare kan prata med varandra ansikte mot ansikte så är det allt fler som samarbetar. De brukar diskutera sätt att komma på bättre gemensamma strategier, få fram löften ifrån varandra och säga till ifall färre investerar pengar i fonden. Sådana tillsägningar verkar vara effektiva i att öka samarbetet.
6) När spelet tillåter det kommer folk att lägga ned resurser på att bestraffa de som lägger in mindre än genomsnittet i fonden - även under sista ronden. Studier från USA, Schweiz och Japan visar att de som från början litar minst på andra är de som lägger ned mest pengar på att bestraffa de som ger sämre än medelmåttet.
7) Hur väl samarbetet börjar beror på en del kontextuella faktorer.

Ostroms slutsats är att dessa upptäckter är väldigt svåra att få ihop med den spelteoretiska idén av vad en rationell egoist gör. Hon går sedan vidare med att bygga en ny modell som innehåller två till sorters spelare, utöver de rationella egoisterna: konditionella samarbetare och villiga bestraffare.

Konditionella samarbetare är de som är villiga att samarbeta så länge tillräckligt många andra gör det. De är tillitsfulla och besvarar andras tillit. De kan dock svara väldigt negativt på de som inte ger något alls till fonden, free-ridarna. Om en börjar sluta bidra fortsätter nedgången tills bara väldigt få investerar något, såvida de inte kan kommunicera eller bestraffa andra. Gissningsvis är väldigt många av befolkningen konditionella samarbetare.

Villiga bestraffare visar lätt sitt ogillande om de som inte samarbetar, men kan också ge beröm till de som samarbetar. De kan även använda sina resurser för att bestraffa icke-samarbetarna. Kategorierna är inte uteslutande, så en spelare kan vara både konditionell samarbetare och villig bestraffare.

Varför kan de då finnas sådana här typer av individer? Ostrom hänvisar här till evolutionärpsykologi. Människan utvecklades i en miljö där folk kunde samarbeta eller inte och de som var bra på att upptäcka vilka som var bra reciprokörer hade större chans att överleva. Människan har en särskild del av hjärnan som vi använder för att resonera om sociala regler, där vi oftast brukar leta efter folk som bryter mot reglerna - vilket även treåringar gör. Vi verkar ha en infödd förmåga att lära oss sociala normer, som förstår den generella strukturen av vad normer innebär, dock inte hur normerna ser ut.

Ser man det i en samhällskontext kommer folk välja att inte samarbeta med de rationella egoisterna, eftersom de inte är pålitliga. De som vinner är de som samarbetar och nya medlemmar i gruppen kommer att försöka ta efter deras värderingar för att också bli lika rika. Dock hänger det på att information om folks karaktär är känd.

Hur väl samarbete fungerar i samhället påverkar också hur väl andra fortsätter att samarbeta; folk som varit med i spel där många som de möter inte samarbetar börjar själva också samarbeta mindre.

En annan intressant upptäckt ifrån flera källor är att externa regleringar tenderar att fasa ut endogent baserat samarbete (Frey, 1994). I ett fall (Frohlich och Oppenheimer, 1996) studerades några som genomförde ett fångarnas dilemma (några med kommunikation och några utan). En annan set av grupper fick spela ett spel med några regler som var incitament-kompatibla för att folk att samarbeta. I första delen av studien fick de senare mest pengar, som förväntat. Men i andra delen av studien spelade alla fångarnas dilemma och då vann de som tidigare hade spelat fångarnas dilemma mest pengar. De som hade fått spela spelet med bra regler överförde inte kunskapen om dessa regler till världen med fångarnas dilemma.

Studier visar att endogena moraliska regler fungerar ungefär lika bra som situationer med externa regler med extern övervakning och bestraffning. För att de senare skall fungera krävs dock att en extern part övervakar och bestraffar folk rätt, vilket i verkligen inte behöver stämma. Dessutom så har de endogent uppkomna reglerna en tendens att stanna kvar, folk fortsätter att samarbeta, vilket inte gäller för de externt införda reglerna.

Fältstudier visar att folk kan vara väldigt bra eller väldigt dåliga på att lösa samarbetsproblem. En frekvent observation är att när en lokal grupp har kontroll över en gemensam "common-pool" resurs hanterar dem denna bättre än om de styrs av externa regler. En common-pool bygger på att man inte överutnyttjar resursen (för många i poolen gör att det inte är trevligt att bada där). Det beteendet förstärks av att folk känner till vilka som kan använda resursen och av att de hittar andra bland dessa som vill följa reglerna för att spara på resursen. I början är det ofta viktigt att en ledare föreslår vilka regler som bör gälla för resursen. För att de skall säkra att resursen håller behöver de skapa rättvisa regler för att använda den, som ofta är att man får ut efter hur mycket man lagt in i processen. En annan viktig princip som varit viktig genom tiderna är att de flesta som blir påverkade av systemet kan vara med och påverka dess regler. Även här märker man att regler som folk uppfattar som externa försämrar samarbetet. En till princip är att folk behöver övervakas av andra och att folk som bryter mot reglerna kan få graderade sanktioner, beroende på hur illa brottet är. Folk kan turas om att övervaka andra eller så går alla samman och ger resurser till någon som övervakar.

Let me summarize my argument to this point. When the users of a resource design their own rules that are enforced by local users or accountable to them using graduated sanctions that define wo has rights to withdraw from the resource and that effectively assign coss proportionate to benefits, collective action and monitoring problems are solved in a reinforcing manner.

Folk som tror att det här kan fungera börjar övervaka att andra följer reglerna. Den här gemensamma övervakningen och det konditionella samarbetet gör att fler vill samarbeta. Genom att ha lokala och väldigt snabba ting kan folk berätta för folk som bryter mot reglerna, samt beskriva mer noggrant vad som verkligen är ett regelbrott och vad som inte är det. En viktig punkt är att lokala gruppers legitimitet inte förstörs av större gruppers. Dock kan lokala grupper ge upphov till större nätverk av samarbetande grupper, där reglerna är olika på alla nivåer.

Vad finns det för hot mot sådana system? Stora strömmar ut ur eller in i landet påverkar vilka som kan finnas där för att upprätthålla reglerna och kan föra dit för många som inte är införstådda med de lokala reglerna eller inte litar tillräckligt mycket på andra. Andra hot är 1) att staten försöker införa uniforma regler i ett område, 2) häftig teknologisk utveckling, 3) försämrad överföring av kunskaper mellan generationerna, 4) att folket använder sig av externa resurser för ofta, 5) u-landsbistånd som inte tar hänsyn till lokala omständigheter, 6) ökad korruption samt 7) en brist på försäkringssystem, skolor och konfliktlösningssystem.

En röst är allt som oftast bortkastad

Idag, en dag innan riksdagsvalet 2014, låter SvD publicera artikeln "En röst är aldrig bortkastad" av nationalekonomerna Olle Folke och Johanna Rickne samt statsvetaren Jenny Madestam. I artikeln argumenterar de för att folk har en felaktig syn på röster som inte är på ett vinnande parti. Istället för att dessa röster är bortslösade menar författarna att de istället fyller funktionen att berätta för partier om vad väljarna verkligen vill ha. Om hundra tusen röstar på F! och de inte kommer in, kommer det att påverka de övriga politikernas framtoning inför nästa val. En röst på ett vinnande parti är inte den enda rösten som spelar roll.

Detta håller jag med författarna om. Partierna bryr sig om att få så många röster som möjligt; deras mål är att vinna valet. Vad de då har för politik och vilken utstrålning de ger till väljarna, är en strategisk fråga. I denna strategiska värld kommer en politisk marknadsförare ställa sig frågor som: "Hm, om fyrtio tusen gått från mitt parti till ett annat, för att vi står bakom ett förstatligande av skolan, men vi samtidigt vunnit trettio tusen röster, borde vi då backa i vårt utspel?" Vad denne gör beror på en del andra faktorer, som hur väljarna ser på att byta åsikt allt för ofta och om väljare kan lätt gå tillbaka efter att ha bestämt sig för att byta parti bland annat.

Det finns en fråga om hur stor effekt det får ifall F! skulle få 3,1% röster inför nästa och hur mycket de andra partierna kommer att ändra sina positioner för att få tillbaka väljarna därifrån. Den kanske är ganska liten, men det verkar väldigt säkert att de rösterna har större effekt än noll. Det kan diskuteras men det är inte varför jag tänkte skriva om den här artikeln.

Det problematiska med den här artikeln är att de även argumenterar för att en persons röst spelar roll. Och de gör knappt något argument för saken. De lägger fram argumentet ovan om att flera röster, även på förlorande partier, påverkar politikernas val och sedan antar de bara att politikerna även bryr sig om enskilda röster!

Informationen om vilken politik väljaren fördrar förväntas påverka hela det politiska spektrat genom att partierna anpassar sina åsikter efter densamma. ... I det svenska systemet skulle exempelvis en röst på Miljöpartiet skicka signal att väljaren prioriterar miljöfrågan, vilket skulle göra miljöfrågan mer uppmärksammad även av andra partier.

Alternativt  är det så att de bara var slarviga eller så tror de att det som gäller för flera röster också gäller för en, vilket inte behöver vara sant.

Varför behöver inte en röst spela någon roll då? Väldigt enkelt, oftast så spelar det ingen roll ifall en vanlig dödlig röstar på ett eller annat parti. En person som skiftar från (m) till (v) eller från (mp) till (sd) är helt enkelt inte någon som de politiska strategerna tar hänsyn till när de skapar sin politik. För att bevisa det skulle man behöva fråga personer som Per Schlingmann (en av de främsta bakom "de nya moderaterna") om de ändrar sitt upplägg för att en person slutade rösta på (m) och gick över till (lp) istället. Min gissning är att de inte skulle ändrat uppfattning och det är bisarrt att tro att de optimerar efter vad ett fåtal individer gör.

Tänk dig att de skulle göra det, så att om en person går ifrån alliansen till Liberala partiet, för att de inte vill stötta ett frihetsinskränkande parti. I det här fallet skulle inte alliansen kunna profilera sig på ett sådant sätt för att passa en libertarian utan att samtidigt förlora en massa andra väljare som vill behålla välfärdsstaten. Att positionera sig i politiken för en grupp innebär att man förlorar en annan. Tänk då istället att någon går från moderaterna till sossarna för att de senare ser ut att vara mer vänligt inställda till dagens fack, vilka väljaren ser som en viktig del av den svenska arbetsmarknaden. Skulle då moderaterna gå ut och säga att de gillar facket ännu mer? För att de skall nå ut till den här enskilda personen kommer de nog att förlora en del väljare till centern eller kristdemokraterna. Alltså, varje utspel som vinner en väljare kan alienera andra. Ett parti som skulle försöka anpassa sig till varje enskild individ och håller med om allas åsikter finns inte.* Dessutom kostar all reklam pengar och att tänka ut alla utspel som är riktade till enskilda individer, så ett parti skulle inte ha råd med att göra det heller.

Men, vissa enskilda individers röstande är intressanta. Ifall förre vänsterpartiledaren Lars Ohly skulle gått ut och skrivit en debattartikel om att (v) också står för etablissemanget och inte längre kan stå bakom deras politik, då skulle det kunna få en del väljare att bli mindre säkra på (v) och istället rösta på (mp) eller F! eller inte rösta alls. Enskilda röster kan alltså påverka hur andra röstar genom att folk litar på vissa enskilda individer, att de har tänkt igenom ordentligt om vad man borde rösta på.

Skulle det då vara möjligt för en vanlig dödlig att förändra vad politikerna gör genom sin röst? Möjligtvis genom att vara ledaren för en grupp som kommer förbi problematiken kring att producera offentliga varor. En ledare som föreslår en regel som "Rösta inte på alliansen eller sossarna ifall de kränker folks personliga integritet kontinuerligt" kan få med sig en massa människor på att följa den här regeln. Genom att folk sedan anammar den här regeln, uppmuntrar andra att följa den och hacka på folk som istället följer regeln "Rösta på alliansen för att hålla ute vänstern", så kommer vi i den koalitionen kunna påverka andra. (Hur en sådan koalition fungerar har förresten Elinor Ostrom skrivit lite intressant om.)

Men kräver en sådan koalition att alla potentiella medlemmar av den samarbetar? Kräver det alla i samhället för att upprätthålla en norm? Nej, det finns alltid folk som bryter mot normerna: det finns folk som är oartiga, de som tränger sig före i köer och de som begår brott. Trots detta är de flesta artiga, väntar på sin tur och skulle aldrig få för sig att stjäla ifrån någon. Ett samhälle behöver inte ha fullständig enighet för att vi skall definiera vissa saker som oartiga och andra som inte; vi behöver inte samstämmighet för att uppmuntra varandra att följa en viss regel. På samma sätt är det med röstning: de som vill att folk skall rösta på ett visst sätt behöver inte få med alla potentiella med-väljare utan kan få igenom sitt resultat med några som fortfarande är kvar i soffan.

Bara för att vara tydlig, jag säger inte att det är irrationellt att vara med i en koalition för att rösta på en viss politiker - det är definitivt rationellt! Men av alla de väljarkoalitioner som kommer finnas i framtiden kommer väldigt få vara så bräckliga att de går sönder av att en person lämnar dem. 

Det här argumentet förde inte författarna till artikeln i SvD fram. De saknade helt och hållet en förklaring till varför det finns en koppling mellan individuellt agerande och store rörelser. Som sådan faller den på att de politiska marknadsförarna, kommunikationscheferna och partisekreterarna inte tittar på enskilda individer när de gör sina planer.

* Om inte folket accepterade ett verkligt pluralistiskt samhälle där alla politiska former får samexistera så länge de accepterar att folk respekterar att andra lever efter sina regler.

Workshop om superrationalitet med Ung filosof

Säg att du sitter i ett rum och får ett erbjudande om att vara med i en variant av ett luringlotteri. Så här ser reglerna ut:

• Summan som lottas ut är i utgångsläget $100, men det kan förändras senare.
• För att vara med i lotteriet måste du skriva ned ett heltal på en bit papper. Det måste minst vara en etta, men kan vara så högt som möjligt så länge det är ett förståeligt, naturligt tal. (Man får inte fuska och skriva oändlighet.)
• Det går bra att neka att vara med i lotteriet, eller skriva 0 på lappen. Även om man inte är med i lotteriet, kan det vara en del av ens strategi att skriva en nolla på lappen.
• Lotteriet tar alla tal som deltagarna skrivit ned och plussar samman dem. En deltagares chans att vinna är lika stor som [siffran denne skrev] / [den totala summan av alla siffror]. Så om det var fyra deltagare och deltagarna skrev följande tal:
  

  A: 50
  B: 10
  C: 0
  D: 10

  Då finns det 70 lotter i lotteriet. Deltagarnas chans att vinna i lotteriet är (ungefär):
  

  A: 71,4%
  B: 14,3%
  C: 0%
  D: 14,3%

• Vinstsumman kommer att delas med den totala summan av de siffror som folk skrev in. I fallet ovan kommer vinstsumman att vara $100 / 70 = $1,43.
• Deltagarna får inte kommunicera med varandra på något sätt för att koordinera vad de skriver ned eller skapa några uttalade allianser för att dela på pengarna.

Du vet en bit information innan du skall spela: alla andra deltagare är väldigt rationella individer och är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt. Givet att du själv också vill tjäna så mycket pengar som möjligt, vad är det mest rationella du kan göra?

Igår så hade Ung filosof en workshop där vi spelade det här spelet: jag stod för lotteriet och fyra var med och spelade. Temat för kvällen var superrationalitet och vad som är det rationella att göra i situationer som fångarnas dilemma, återkommande fångarnas dilemma, Newcombs problem och lotteriet ovan. (Jag kommer att diskutera fångarnas dilemma nedan så kolla in länken eller den här videon för att se hur folk resonerar om det här fallet.)

Problemet med alla dessa spel är att om man följer vad spelteoretikernas idé av vad rationalitet innebär så kommer man att förlora. I alla varianter av fångarnas dilemma där man vet om när sista spelet skall spelas kommer man att försöka lura den andra, i Newcombs problem kommer man att ta två lådor och i ett platonia-dilemma kommer man att skicka iväg ett telegram utan att ha gjort någon kalkylering innan dess.

Platonia-dilemmat fungerar såhär: en rik triljardär bjuder in tjugo personer till ett lotteri. För att vara med och tävla skickar man in ett telegram (som han betalar) med ens namn på till honom. Men triljardären betalar endast ut summan ifall bara en person har skickat in ett telegram till honom; om två eller fler skickar in ett telegram ger han inte ut några pengar alls.

Det här dilemmat illustrerar väl vad som är fel med spelteoretikernas logik. Enligt den spelteoretiska bilden av rationalitet så undersöker man vad man skulle gjort beroende på vad andra gör. Om man tror att alla andra låter bli att skicka ett telegram skall man skicka ett själv för då lär man vinna pengarna. Och om man tror att de andra skickar ett telegram kan man lika gärna göra det själv, det kostar inget och man kan ju ha fel. Oavsett vad de andra gör, skicka telegrammet. Den här modellen av rationalitet kallas för den dominanta strategin.

Om man resonerar likadant i de andra problemen kommer man alltså att förlora. Och hur är det rationellt för fem öre? Det verkar det inte vara, och Douglas Hofstadter kom på begreppet superrationalitet för att beskriva vad som är det verkligt rationella att göra i situationen. Vad innebär då superrationalitet? Det går att sammanfatta i tre tankesteg:

1. Först måste man se att i alla spel där man har samma intresse, man får samma belöningar och alla deltagare gör ett rationellt val, så kommer alla att göra samma val, även om de inte kommunicerar med varandra om detta. En person kan inte resonera sig fram till att göra något annorlunda än alla andra, för vad som är rationellt är något som är givet av logikens regler.

Detta innebär att i varianten av luring-lotteriet ovan, i fångarnas dilemma och i platonia-dilemmat kommer alla rationella individer att göra samma sak. Om det är fångarnas dilemma (där man kan tjalla eller vara tyst) så kommer alla rationella individer antingen att tjalla eller så kommer de att vara tysta.

2. Eftersom alla kommer att göra samma val borde varje deltagare göra det val som, när alla andra också gör det valet, leder till att denne får det bättre. I fångarnas dilemma innebär det att en värld där båda samarbetar är bättre än en värld där båda tjallar på varandra, så är det mest rationella att samarbeta.

Steg två kan se lite konstigt ut, för det verkar bygga på att ens eget val kommer att direkt påverka vad de(n) andra i spelet gör. Men så är inte fallet, utan det säger istället att alla andra kommer att komma fram till samma slutsats som du gör, för att de följer samma logik. Som Hofstadter uttryckte det:

[T]he argument Whatever I do, so will everyone else do is simply a statement of faith that reasoning is universal, at least among rational thinkers, not an endorsement of any mystical kind of causality.

Ungefär det här gick vi alltså igenom igår, fast det var större fokus på att kolla på varför den spelteoretiska strategin suger. Hur gick det då med lotteriet?

Jo! Deltagarna - Arngrim, Carl-Johan, Christoffer och Fredrik - skrev dessa siffror:

Arngrim: 0
Carl-Johan: 11
Christoffer: 1
Fredrik: 1

Vilket alltså gav en vinst på $8. Carl-Johan, Christoffer och Fredrik drog sedan lott om vem som vann pengarna, och Carl-Johan vann pengarna genom lottning.

Men, vad är då den superrationella lösningen på det här problemet? Det går ju inte att bara antingen samarbeta eller inte, som i fångarnas dilemma. Och det går inte att bara antingen skriva "1" eller inte. Det gäller att följa en viss strategi. Vilken är den?

Börja med att identifiera det allra bästa målet för dig i lotteriet. Det är att vinna $100. Hur skall du gå tillväga för att vinna de pengarna? Skriv 1.

Men, om du skriver 1 då kommer ju alla andra också ha gjort detta och det är ju inget bra, för då kan du maximalt vinna $25. Ta det här som en grund, dock, att alla lägger in varsin etta. Ens förväntade belöning ser då ut såhär: 25% * $25.

Vad finns det för alternativ som är bättre? Jo, det är att alla på förhand kastar en fyrsidig tärning där det bara på en sida står att man skall skriva in en siffra. Detta ger en förväntad belöning på ungefär [10,5% * $100 + 7,25% * $50]*** vilket är helt klart bättre än strategin ovan.

I valet mellan dessa två strategier är det ju helt klart bättre för en själv om alla väljer det senare. Eftersom alla kommer att välja samma sak väljer du då att göra det senare. Du kastar en tärning och kommer då antingen att skriva in en siffra eller inte. 

Det finns också en möjlighet att ingå en superrationell allians, vilket är otroligt häftigt och coolt, för det är en allians man kan ingå med andra utan att ingå någon kommunikation. Alliansen är att man gör strategin ovan med baktanke om att dela på bytet i efterhand. (Det finns dock problem med att veta om någon gillar att ta risker och därmed vill ingå i en sådan förening eller inte, men det går nog att lösa.)

Så, vad kan man säga i slutändan om det här med superrationalitet? Det ser ut att vara en otroligt elegant lösning på dessa dilemman som även fungerar när man inte vet något om de andra personerna, annat än att de är rationella och ställs inför liknande förutsättningar som en själv. Detta gäller inte bara i hypotetiska exempel som filosofer skapat, utan det gäller även för verkligheten. Vi är alla rationella varelser som har ungefär likadana mål och behöver varandras hjälp för att nå de allra högsta målen möjliga. Det borde då finnas en superrationell strategi, som man i stora drag kan arbeta fram på egen hand, för att både minska sannolikheten att man hamnar i konflikt med andra samt maximera möjligheterna till gynnsamt utbyte med andra.

Slutligen får jag säga att det känns något besviket att den här otroligt vackra teoretiska förklaringen av varför det är bra med samarbete redan är välkänd och praktiserad av väldigt många i samhället i de flesta fall (förutom när det gäller politik). De allra flesta säger nämligen något i stil med "Tänk om alla tänkte så!" när de får höra argumentet för att inte samarbeta i FD och liknande. Som i många andra fall visar det sig att kulturen även här har en hel del vishet i sig som inte nödvändigtvis går att artikulera.

*** Den här siffran är inte helt rätt, men den är rätt nära. Jag hade tidigare skrivit att man hade 25% sannolikhet att vinna $100 men det stämmer inte, då jag bara antog att ingen annan skulle slå en etta. Men om man antar att fyra personer kastar en fyrasidig tärning (som är pyramidformad) så är det ca 58% sannolikhet att minst en till får en etta och 42% sannolikhet att ingen annan får det. Det innebär att:

* i 75% av fallen får man ingenting.
* i 25% av fallen kan man vara med och tävla.
* i 42% av de senare så får man hela vinsten. (Samma som sannolikheten att de tre andra inte får något när de kastar tärningen, d.v.s. 75%^3.)
* i 58% av de senare så lottas vinsten ut mellan en själv och minst en person till. (1 - 75*^3.)

I det sista fallet skulle det kunna vara så att fler än en får en etta och kan vara med och tävla. Så egentligen är vinsten något mindre. Det spelar nog ingen större roll för vadet som sådant, då det förväntade värdet är störst med den superrationella lösningen.

Politik som ett allmänningens dilemma

Ett uppenbart gott mål att sträva efter i det politiska livet borde vara att gå samman med andra och tillsammans bygga institutioner som gör att man tillsammans skapar ett större ekonomiskt värde än om man vore ensam. Detta perspektiv är väldigt likt, om inte identiskt med, James M. Buchanans "konstitutionella ekonomi", som försöker beskriva hur en produktiv stat beter sig. Buchanan själv verkar med åren ha blivit mer tveksam till att en sådan stat är möjlig, men tidigare har han och andra från den här skolan lagt fram argument som skall rättfärdiga nuvarande politik utifrån idén att det är vad staten skulle ha gjort. Likt Buchanan borde de flesta i alla världens demokratier överväga om deras stat verkligen är produktiv eller inte. För, istället för att bara utgå från att staten verkligen hjälper medborgarna i ett land att lättare uppnå sina mål borde det här vara något som bör ifrågasättas, och inte accepteras förrän det finns ordentliga bevis i saken. De bevisen finns inte idag.

De fakta man väldigt snabbt kan undersöka pekar istället på motsatsen, att staten är en improduktiv organisation. De fakta jag tänker på här är att i stort sett alla stater sätter upp handelshinder - tullar och importkvoter - och att de upprätthåller prisregleringar; de två minst ekonomiskt upplysta regleringar en stat kan pervertera lagsystemet med.

Alltså, vi borde inte utgå från att staten inte försöker hjälpa människor uppnå deras mest värdefulla mål här i livet. I ekonomiska termer innebär detta att vi inte bör se staten som en organisation som hjälper oss övervinna allmänningens tragedi eller att organisera oss för att producera offentliga varor.

Detta leder en till en intressant slutsats. Det högsta politiska målet som jag tog upp i början av inlägget är inte bara något ekonomiskt gott, utan det är även något som vi människor tenderar att göra rent naturligt. Eftersom staten inte verkar hjälpa oss att göra detta, lär den istället vara något form av ett hinder. Och politik handlar därmed inte så mycket om att skapa mervärde, utan det är istället ett destruktivt spel. Så, för alla som vill skapa gemensamma mervärden (som att sluta spela det politiska spelet) så utgör det politiska spelet, för tillfället, bland annat en allmänningens tragedi.

En allmänningens tragedi inträffar när individerna i en grupp verkar ha ett starkt egenintresse i en handling som är bra för de själva, men dåligt för alla andra, så att när alla gör det är det dåligt för alla. Det klassiska exemplet är ett gäng bönder som kan släppa ut sina får för att beta på en allmänning som ingen äger. En bonde vet att han kan låta sina får beta där en kort tid eller en längre tid. Och han vet att om alla andra väljer att släppa ut sina får en kort tid, då kommer gräset att fortsätta växa ordentligt, och då är det bäst för honom att släppa ut sitt får en lång tid. Men om alla andra släpper ut sina får under en längre tid, då kommer allmänningen att ta stryk och den kommer snabbt förstöras. Även i det här tillfället är det bäst för bonden att släppa ut sina får en längre tid - för, vadå, det kommer ju förstöras oavsett vad han gör.

Det finns många sätt som man kan bevisa att detta stämmer. En del måste dock stämma, för att liknelsen skall gälla, och det är att kärnan av problemet med allmänningens tragedi också finns i dagens politiska system. Vad finns det då för generella drag i allmänningens dilemma, och finns det någon motsvarighet i dagens samhällen?

Potentiellt destruktivt spel: (Spelteoretiskt) "rationella" spelare kommer alltid att misslyckas med att uppnå en positiv jämvikt för spel där man vet hur många omgångar man kommer att köra spelet. Detta för att dessa "rationella" individer kommer inte samarbeta i sista omgången, och har därmed inget intresse i att samarbeta i näst sista omgången. Gissningsvis tänker folk inte riktigt lika långt, men deras tänkande är snarlikt detta och resultatet är detsamma: folk överutnyttjar en gemensamt ägd resurs.

Och i samhället? David Friedman ger en snabb inblick i hur dysfunktionell den moderna staten är för alla att uppnå gemensamma mål, och hur man tjänar lite på att stanna kvar i processen, medan den pågår, och vinner inget på att gå ur:

Special interest politics is a simple game. A hundred people sit in a circle, each with his pocket full of pennies. A politician walks around the outside of the circle, taking a penny from each person. No one minds; who cares about a penny? When he has gotten all the way around the circle, the politician throws fifty cents down in front of one person, who is overjoyed at the unexpected windfall. The process is repeated, ending with a different person. After a hundred rounds everyone is a hundred cents poorer, fifty cents richer, and happy.

Potentiellt produktivt spel: Alla deltagare i spelet vet att de kan samarbeta och skapa en bättre situation för sig själva. De kan då sätta upp regler (fler spel, ur ett spelteoretiskt perspektiv) som

Och i samhället? Det finns möjligheter för folk att gå samman och kringgå det politiska systemet i ömsesidigt nyttig handel (svararbete, smuggling) och det finns även möjlighet för folk att förändra det politiska systemet till det bättre (exempelvis den liberala omvälvningen i Sverige mellan ca 1840-1870).

Opålitlighet: En spelare kommer endast att samarbeta ifall denne vet att de andra också kommer att göra det (i ett spel med en runda), och vice versa för alla andra. Ifall en spelare då bara säger att denne kommer att samarbeta, så är det inte nödvändigtvis ett tillräckligt tecken för att de andra skall lita på denne. Det finns dock lösningar på detta, som vanligtvis involverar att man bara spelar spel som håller på i flera omgångar (eller aldrig slutar).

Och i samhället? Varje politisk ideologi verkar ljuga om de andra politiska ideologierna, målar ut deras förespråkare som särskilt korkade eller osympatiska. Vilket såklart stämmer ibland, men som H.L. Mencken uttryckte det: "Under democracy one party always devotes its chief energies to trying to prove that the other party is unfit to rule--and both commonly succeed, and are right." Lösningar som folk använt och använder sig av för att bli mer säkra på varandra är att sprida en bättre förståelse av omvärlden, få erkännande från andra grupper, bete sig trevligt och så vidare.

Enskild maktlöshet: I allmänningens tragedi är ens enskilda val rätt ointressant för om allmänningen klarar sig eller inte. En som bryter mot eller följer en moralisk regel gör inte någon större skillnad ifall andra inte gör det också.

Och i samhället? En person som röstar påverkar inte valresultatet; det är endast kollektivt som en röst har mening. Detsamma gäller för folk som vill starta en rörelse av något slag - det fungerar bara ifall tillräckligt många är på. Jag har skrivit lite om det här tidigare.

Det finns, som sagt, många fler spel i politiken än allmänningens dilemma, men jag tror att just det här dilemmat är det bästa sättet att snabbt karaktärisera det hela på. Nu är frågan, för oss som vill uppnå det bästa här i livet, hur man kan övertyga alla andra i världen att dagens system är dysfunktionellt, att makt generellt är dåligt, att man borde sköta politiken mer vetenskapligt och att varje individ borde ha rätt att själv bestämma över sitt liv.

Principles of Economics - Offentliga varor

Ett standardargument mot helt fria marknader, för den som läst lite ekonomi, är att peka på förekomsten av offentliga varor. Detta tar även Mankiw upp i sin bok, och hans diskussion är nog helt representativ för de flesta vanliga ekonomer. Vad är då offentliga varor? Mankiw börjar diskussionen med att dela upp alla varor efter två kriterier:

• Is the good excludable? Can people be prevented from using the good?
• Is the good rival? Does one person’s use of the good diminish another person’s enjoyment of it? (s. 226)

Utifrån den här perspektivet finns det fyra olika sorters varor i ekonomin: privata varor, offentliga varor, allmänna tillgångar och naturliga monopol.

• Private goods are both excludable and rival. Consider an ice-cream cone, for example. An ice-cream cone is excludable because it is possible to prevent someone from eating an ice-cream cone—you just don’t give it to him. An ice-cream cone is rival because if one person eats an ice-cream cone, another person cannot eat the same cone. Most goods in the economy are private goods like ice-cream cones. ...

• Public goods are neither excludable nor rival. That is, people cannot be prevented from using a public good, and one person’s enjoyment of a public good does not reduce another person’s enjoyment of it. For example, national defense is a public good. Once the country is defended from foreign aggressors, it is impossible to prevent any single person from enjoying the benefit of this defense. Moreover, when one person enjoys the benefit of national defense, he does not reduce the benefit to anyone else.

• Common resources are rival but not excludable. For example, fish in the ocean are a rival good: When one person catches fish, there are fewer fish for the next person to catch. Yet these fish are not an excludable good because it is difficult to charge fishermen for the fish that they catch.

• When a good is excludable but not rival, it is an example of a natural monopoly. For instance, consider fire protection in a small town. It is easy to exclude people from enjoying this good: The fire department can just let their house burn down. Yet fire protection is not rival. Firefighters spend much of their time waiting for a fire, so protecting an extra house is unlikely to reduce the protection available to others. In other words, once a town has paid for the fire department, the additional cost of protecting one more house is small. (s. 226-227)

Se även följande schematiska figur:

Så, en offentlig vara är helt enkelt en vara med en viss speciell karaktär: väl producerad kan ingen hindras från att konsumera den, och ingens konsumtion hindra andra från att konsumera den. Varför innebär den här strukturen på varor ett problem? Jo, för enligt standard neoklassisk analys kommer dessa varor inte att produceras i tillräckligt stor mängd. Vad menas med "tillräckligt stor mängd"? Som jag förstått det så ses det i förhållande till vad som skulle producerats ifall varan vore en privat vara. Jag skulle nog hellre uttryckt det som att det finns en viss tjänst som folket vill ha - och som teoretiskt skulle kunna producerad - men som inte blir det. Den neoklassiska modellen utgår ifrån, helt korrekt, att om varan vore privat så skulle den kunna produceras och därför jämför de med varan som om den vore privat. Detta blir lite av en miss - om jag har förstått dem rätt - för det skulle kunna uppstå fall där offentliga varor vägs mot privata varor och de senare är totalt sett sämre för att det kostar mer att samverka för att producera den. Att bara jämföra med en tänkt perfekt värld av privata varor missar de oundvikliga kostnaderna.

I vilket fall kan vi tänka oss, rent intuitivt, att det skulle vara dåligt ifall vissa offentliga varor inte producerades, och att man då skulle kunna tänka sig att det är okej med beskattning för att producera dessa varor. Försvar verkar ju vara ett sådant fall - vilket jag dock argumenterat emot förr. Men, hur kommer det sig att privata företag inte kan producera dessa varor?

När Mankiw försöker förklara detta tar han upp fyrverkerispel som ett exempel. Det visade att även om varje medlem av en viss lokalbefolkning på 1000 personer skulle vara beredd att betala 10 kr för att se fyrverkerierna, för vilket kostnaden är 5000, så skulle inte en entreprenör kunna producera detta. Detta för att när entreprenören skulle försöka sälja biljetter till föreställningen så skulle folk inse att de kan se det utan biljett, och att de därför inte har något incitament att betala för det. Mankiws slutsats av detta är att den privata marknaden inte kan producera ett fyrverkerispel. Han uttrycker det generellt således: "Because public goods are not excludable, the free-rider problem prevents the private market from supplying them." (s. 228)

Denna slutsats är antingen uppenbart falsk eller så definierar Mankiw ”privata markander” så att dessa inte inkluderar vad än man skall kalla de fyrverkispel som uppkommer av att flera hushåll var för sig köper in några pjäser så att det uppstår ett decentraliserat fyrverkeri. Den generella slutsatsen blir alltså falsk ifall man är intresserad av ifall det i privata samhällen produceras offentliga varor eller inte. Och Mankiws exempel var seriöst menat; det var "realistiskt".

Problemet med den neoklassiska analysen av offentliga varor torde vara uppenbart: det stämmer helt enkelt inte. Varor som fyrverkerispel produceras och kan åtnjutas, trots att det verkar finnas en logik som säger att den inte kan uppstå. Hur kan då privata samhällen eller marknader producera dessa varor, vad för incitament leder folk till att få dem producerade?

Filosofen Roderick Long tar upp fem olika sätt som rena offentliga varor* kan finansieras utan tvång:

[1] Conscience: Public goods can be funded through reliance on custom, morality, and non-material rewards. Many public goods are already so funded; volunteer fire departments are an obvious example. A less obvious example, perhaps, is churches: one can walk into a church, listen to the sermon, ignore the collection plate, and walk out. Indeed, everyone who wants to hear the sermon could free-ride in the same way. Hence the economists ought to predict that no churches would ever be built and no ministers paid; yet somehow this is not the case. ... Indeed, as Robert Axelrod shows in his book The Evolution of Cooperation, both biological and cultural evolution tend to promote the emergence of cooperative dispositions, because those who manifest such dispositions acquire a reputation as a cooperator, and thereby attract other cooperators; as these cooperators flourish by reaping the benefits of increased cooperation, the cooperative impulse is further selected for.

[2] Delegation: [This] solution is really a variation on the [first], but it is distinctive enough to warrant separate mention. Those wishing to solicit contributions to some worthy cause will raise much more money if they devolve responsibility by assigning local people to collect from friends, family, and co-workers. This strategy is employed with great effectiveness by the United Way. Social pressure, and the desire to look good in front of one's peers, are powerful incentives - incentives that might well serve to motivate contributions to the patriotic defense of one's homeland.

[3] Guarantee: In his book The Limits of Government: An Essay on the Public Goods Problem, David Schmidtz suggests offering moneyback guarantees as a way of increasing the incentive to contribute. Remember that a public-goods problem comprises two elements: the Free Rider problem (the temptation to free ride if others contribute enough) and the Assurance problem (the fear that one will end up a sucker if one contributes and others end up not contributing). If those soliciting funds offer to refund contributors' money if insufficient funds are raised to fund the public good, the Assurance problem is defused. The Free Rider problem still remains, of course; but once the incentive to defect has been cut in half, the non-monetary incentives to cooperate may be enough to overwhelm it. [En variant av detta är att endast bygga projektet ifall tillräckligt många bidrar till det. Kolla in the point, och Murphy-Krugman-debatten.]

[4] Packaging: One way to fund public goods is to package them with private goods (from which non-contributors can be excluded). In 19th-century England, private roads were built that were not toll roads: they were completely free, and anyone could use them. Why was it in the road-builders' interest to supply this public good, then? Because the road-builders owned property - a private good - alongside the site of the proposed road, and once the road was built, increased traffic brought increased commerce, and the value of their property was increased. [Ett annat exempel, som Bruce L. Benson tar upp i The Enterprise of Law och Alison Wakefield i Selling Security, är när en hyresvärd för ett kvarter hyr in privata väktare som hyresgästerna betalar via hyran. Väktarna ser till att upprätthålla ordning, vilket är en offentlig vara.]

[5] Advertising: Could the public good of national defense be funded by advertising as well? Perhaps so. How much money would Coca-Cola be willing to donate to national defense, in exchange for the right to advertise: "COCA-COLA: WE DEFEND AMERICA!" Quite a bit, I would bet. [Long behandlar detta som en del av "Packaging", men det kan ses som en separat kategori. Detta gäller även för företag som sponsrar vissa kulturutställningar, konserter och tidningar.]

Ett annat exempel som ekonomen Bryan Caplan tar upp är signalering, vilket har lite att göra med #1 och #2 ovan. Här är vad en av hans studenter skrivit om det:

[6] Signaling: In signaling models, selfish agents might voluntarily supply public goods. Yes, if donating to charities, giving blood, or sponsoring militia units or adopting part of a roadway signals, "I am a nice guy; vote for me and/or buy my products and/or marry me, because if I am this nice to complete strangers, imagine how great I am to my constituents/customers/family! Also, I can afford to do a lot for you." It's like potlatch!

Ett till:

[7] Bieffekt av en annan aktivitet: Att det finns ett prissystem i ekonomin (och att folk har information om det) kan ses som en offentlig vara, men denna har inte producerats genom att folk försökt skapa ett prissystem, utan av att folk bara försökt köpa och sälja varor. På samma sätt kan kanske den offentliga varan försvar komma till genom att en mängd individ var för sig har ett intresse av att utföra militärövningar i diverse miliser. Eller att en viss moralisk eller språklig ordning kan upprätthållas av att folk verkligen gillar att säga till folk som gör eller säger fel.

Se även mina inlägg om hur ett fritt samhälle kan producera ett försvar mot fientliga makter och om hur man kan agera för att lösa den bakomliggande problematiken i sådana här fall.

Vad gäller drivkrafter verkar det handla om moral, signalering (reklam), vinstintresse (genom paketering) och att bara vilja uppnå något (garantin och bieffekten, men det kan nog påverka de andra intressena också). Alltså, de förklaringar som jag tagit upp hittills kan nog beskrivas på ett annat sätt, så att man tar bort minst en kategori.

I vilket fall som helst borde dessa mekanismer och exempel visa att det inte är omöjligt att offentliga varor kan produceras utan stater, och att det inte heller är ovanligt att det sker. Den neoklassiska modell som Mankiw tar upp stämmer inte överens med verkligheten.

Men, även om modellen som Mankiw tar upp inte stämmer helt, stämmer den till viss del. Att betala för en offentlig vara är inget som man alltid är inställd till att göra, och varje utläggning för en offentlig vara är nog, allt annat lika, mer kostsamt än köp av privata varor. Alltså, modellens logik har viss förklaringskraft - se rationell ignorans och rationell irrationalitet - men den kan nog enbart appliceras i en analys som en del av en större teori. (Det här felslutet verkar neoklassikerna göra på många fler ställen.)

Hur kan man enkelt anpassa modellen för att göra den mer relevant till en samhällsanalys? Ett förslag är att låta dess logik stå som förklaring till varför folk inte är beredda att ge bort hur mycket pengar som helst till allmänna ändamål. Istället för att marknaden och civilsamhället inte kan producera några offentliga varor finns det bara en begränsning på hur mycket pengar folk är villiga att lägga på det. Detta skulle kunna förstås som i procent av medelsvenssons inkomst, ett absolut mått eller som procent av BNP. Det viktiga utifrån det här perspektivet blir att veta hur stor denna "offentliga fond" skulle bli. I den politiska debatten borde frågan vara bli ifall den privata offentliga fonden är tillräckligt stor för att producera alla offentliga varor man bryr sig om, och ifall man känner sig beredd att använda våld för att tvinga folk att bidra till att fonden blir större, samt effektivitetsskillnader mellan stat och marknad.

Detta är inte allt man kan säga på temat offentliga varor, men nu har jag inget mer att komma på.

* Som Mankiws exempel i rutan ovan visar, kan en viss vara eller tjänst vara en offentlig eller privat vara beroende på den sociala strukturen. Om staten förbjuder vägar från att ta betalt för sin service, då blir alla vägar direkt omöjliga att produceras som privata varor. Roderick Long tar upp fem sätt att lösa problemet med offentliga varor, men en lösning är bara att lösa ett problem som staten skapat, och inte en lösning på det generella problemet med offentliga varor.

Hur en libertariansk värld skulle kunna bli den bästa av världar

Det är egentligen ganska enkelt, men svårt att formulera. Grejen är den att det liberala ekonomiska systemet - laizzé-faire kapitalism - är det mest produktiva systemet, det som leder till att ett givet antal människor kan samarbeta på mest effektiva sätt och tillsammans skapa de värden som individerna högst önskar sig.

Enbart detta gör ett libertarianskt samhälle väldigt trevligt att leva i för de allra flesta. Men givet att människor kan agera lite olika i det samhället, kan det leverera många helt skilda processer, och vad man skulle kunna kalla "resultat". En libertariansk värld befolkad av objektivister ser ut på ett sätt, en befolkad av hoppeianer på ett annat och en befolkad av småborgerliga naturrättare ett tredje.

Jag tror att det allra bästa libertarianska samhället skulle uppstå om alla medborgare vore utilitarister, då skulle nämligen alla tänkbara "allmänningarnas tragedier"-problem kunna lösas av att alla har ett intresse av att se till så att de löses på bästa möjliga sätt.

En vän sa dock till mig en gång att människan är en egoistisk varelse och skulle få mycket större drivkraft ifrån av att söka egen vinning, och skulle därför, något paradoxalt, leda till ett bättre samhälle än ett där folk är utilitarister. Mot det sa jag att om det stämmer skulle utilitaristerna agera egoistiskt istället, om det nu är det som leder till det bästa resultatet.

Och skulle en upplyst egoism kunna leda till den bästa av världar? För att få det måste varje individ vara beredd att hjälpa andra för att dessa skall kunna klara sig så väl som möjligt. Tocqueville har skrivit på några ställen - vilket jag tror citeras i The Voluntary City men också i From Mutual Aid to the Welfare State - att folket i USA hade något av den här inställningen. De levde efter en sorts individualism där varje individ hade rätten att gå sin egen väg och söka sin egen lycka men att varje individ hade ett egenintresse av att se till så att alla andra har det bra. Den här ideologin som rådde då tror jag att sociologen och libertarianen William Graham Sumner summerade väl i boken What Social Classes Owe to Each Other:

[N]o one of us lives up to what he knows. The man struck by the falling tree has, perhaps, been careless. We are all careless. Environed as we are by risks and perils, which befall us as misfortunes, no man of us is in a position to say, "I know all the laws, and am sure to obey them all; therefore I shall never need aid and sympathy." At the very best, one of us fails in one way and another in another, if we do not fail altogether. Therefore the man under the tree is the one of us who for the moment is smitten. It may be you tomorrow, and I next day. It is the common frailty in the midst of a common peril which gives us a kind of solidarity of interest to rescue the one for whom the chances of life have turned out badly just now. Probably the victim is to blame. He almost always is so. A lecture to that effect in the crisis of his peril would be out of place, because it would not fit the need of the moment; but it would be very much in place at another time, when the need was to avert the repetition of such an accident to somebody else. Men, therefore, owe to men, in the chances and perils of this life, aid and sympathy, on account of the common participation in human frailty and folly.

Eftersom vi inte vet om vi kan drabbas av något av oaktsamhet är det bäst att samarbeta i denna typ av AT-problematik. Och eftersom sådant är rationellt är det helt i individernas intresse att göra det. Det skulle inte innebära en uppoffring, såvida man inte är en sådan person som tar 2 mynt i en kollosal hög av mynt.

Skulle regeln att samarbeta i att hjälpa folk som drabbas, även av oaktsamhet, av naturen vara tillräcklig för att se till så att alla i samhället får största möjlighet att leva ett gott och rikt liv? Troligtvis rent praktiskt. En sådan regel skulle nämligen säga att närhelst någon är i bekymmer så skall man agera så smidigt som möjligt för att hjälpa den personen - vilket inte nödvändigtvis innebär att man skall hjälpa någon nu, utan kanske förebygga sådant arbete genom ökad produktion eller utarbeta strukturer för att hantera sådana problem bättre i framtiden; man skall ju även hjälpa de i framtiden som kan råka ut för problemet.

Den libertarianism som utvecklades spontant i det demokratiska amerika, en individualistisk ideologi där man såg sin egen nytta vara väl förknippat med alla andras nytta, var alltså rätt nära den utilitaristiska ideologin. Det är en ideologi för individualister som ser sig förenade i kampen för att övervinna de plågor som naturen kan straffa en med. Det är en ideologi som utvecklades i ett samhälle utan en välfärdsstat, och vars regler skulle passa bra i alla samhällen. Om alla människor kunde anamma den ideologin tror jag att världen skulle kunna bli den bästa möjliga. (Och om det skulle krävas av incitamentsskäl, är det kanske även det bästa alternativet för utilitarister.)

Ett aber, dock. Libertarianismen kan inte vara absolut, även om den rent praktiskt kanske alltid skulle vara det. När, rent filosofiskt, blir det okej att kränka någons rättigheter? Ah, den frågan har jag inget bra svar på. Lyckligtvis är det inte ett praktiskt problem.

Spridda tankar om makt

Kan någon ha absolut makt över någon annan? I ett tidigare inlägg argumenterade jag emot den något vanliga synen att det kan finnas härskare som har möjlighet att snabbt genomföra politik utan att ta hänsyn till andras åsikter och önskemål. Men idén om en absolut härskare är av viss vikt, då den utgör ena sidan av ett kontiniuum på skalan av hur mycket makt en person kan ha över andra.

Här kan det vara värt att definiera "makt". Om jag får komma med ett eget förslag, som jag tror följer de viktigaste dragen som Wikipedia tar upp, så innebär makt att en person förmår andra att agera som denne, men inte de andra, vill genom hot om straff ifall dessa inte gör det. Straffen innefattar allt från böter till fängelse och kroppsliga straff. En absolut härskare är en sådan härskare som kan få vem som helst att göra vad som helst mot dennes vilja.

När man beskriver den absoluta härskarens makt på detta sätt är det klart att ingen använder ordet i denna betydelse. Kan vi då föreställa oss en sån här situation? För att illustrera kan jag ta upp ett tänkbart scenario:

På ett koncentrationsläger arbetar tio vakter och en kommendant. Kommendanten är uttråkad och underhåller sig genom att tortera fångarna, vilket han får hjälp med av fångvakterna. Ingen av fångvakterna vill dock hjälpa till med detta, och skulle helst vilja gå samman med de andra vakterna för att störta kommendanten. Men varje vakt är dock rädd för att detta inte skall lyckas och för att de skulle bli upptäckta ifall de skulle skapa en sådan konspiration, så ingen gör något utan lyder istället kommendantens order.

Scenariot visar inte att kommendanten har fullständig makt i alla områden, men för vissa speciella handlingar har denne ändå det. Man skulle förstås kunna föreställa sig en ondskefull Stålman som någon som kan uppnå absolut makt genom att fysiskt hota varje människa på jorden med döden ifall denne inte lyder order. Men jag tror att det som exempel missar att vi människor inte skulle kunna ha en sådan maktstruktur, och att om vi någonsin skulle få en absolut härskare så kommer denne att ha makt av samma anledning som kommendanten i koncentrationslägret har makt. Och denna är att de i underläge har svårt att organisera sig för att uppnå sina mål.

Svårighet att organisera sig har en mer grundläggande förklaring och det verkar vara att de som har önskemålet att göra detta befinner sig i antingen ett fångarnas dilemma eller en allmänningens tragedi, vilket ger de incitament att inte försöka ändra läget. I koncentrationsläget fungerar det som i att den som först föreslår för de andra vakterna att de borde göra revolution löper risk att bli utpekad som förrädare av någon lojal mot kommendanten och därefter bestraffad. Ingen vågar vara den förste att påpeka detta och därför kan kommendanten fortsätta med sitt nöje. Det tragiska är att även om alla är emot läget så gäller samma logik, alltså även om det inte finns någon som är lojala, bara rädslan att någon sådan finns är ett tillräckligt incitament för att inte göra något.

Dessa fångarnas dilemman finns även i demokratier. På en nivå handlar det om en politiker som vet att politik A skulle vara bäst för landet, men eftersom opinionen är emot den politiken kan politiken inte föreslå det, eftersom denne då skulle förlora röster och/eller bli petad från sitt parti. På väljarnivån handlar det nog om signallering och att inte gå emot vad de flesta anser är rätt; den som sticker ut och föreslår en annorlunda politik riskerar att få sociala repressalier, vilket man som väljare inte har så mycket att vinna på eftersom ens röst inte påverkar valresultatet. Dessutom lär man inte ens från början ha försökt förstå vad den bästa politiken (i en given fråga) är, eftersom man, återigen, inte har incitament att ta reda på det. Uppenbarligen är inte dessa incitament hela historien (annars skulle jag inte blogga om det), men de förklarar nog en stor del av problemet. Vi befinner oss alltså i ett samhällsystem som, även om det är fantastiskt på så många områden, lider av grava systemfel som hindrar folk från att uppnå sina högst värderade mål.

Men, tillbaka till maktskalan. Om absolut makt, i en mänsklig miljö, skulle kännetecknas av att kunna kontrollera folk som är i en miljö där man saknar incitament att organisera sig mot makten, hur skulle då dess motsats se ut? Hur ser ett mänskligt samhälle ut där ingen har makt över någon annan?

Så som jag definierat makt så skulle jag säga att ett libertarianskt samhälle är maktlöst (men det finns ett litet problem här, som jag dock inte vill dra ut på inlägget genom att gå igenom). Om makt kommer till genom att folk saknar incitament att gå emot det, och ett fritt samhälle är det samhälle där ingen har makt, måste detta kännetecknas av att folk har rätt incitament att slå ned på maktkoncentrationer där. Vad innebär det?

Det innebär att om någon skulle försöka hota någon annan så kan denna lätt vända sig till de andra i samhället för att få hjälp med att bekämpa den som kom med hotet. Det innebär att varje individ har lätt att komma i kontakt med andra och att det finns effektiva sätt att skydda folk från enstaka förövare och att ingen enskild anti-social person kan försätta människor i en situation där de är beredda att försaka sina intressen för att gynna denne. Istället för att vara rädd för att bli slagen för att inte lyda någons order är man glad över att bekämpa den som vill bestämma.

För att sammanfatta diskussionen ovan till en bild:


Vad är då poängen med att ha den här skalan? Skälet till att jag ville göra den var att jag kände att det behövdes efter att ha sagt att alla i samhället skapar makt. Även om man alltså på ett plan kan analysera samhället som att allt är interdenpendskt skapat kan man samtidigt se att vissa individer har mer att säga till om den processen än andra. Vem som har makt är alltså bestämt av alla, men vissa kan ha mer makt än andra.