Länktips - privat säkerhet > statlig polis

Houston neighborhood turns to private security firm for protection
The civic association used to contract with the constables office for a deputy to patrol the area, but now that it's gone with Seal security, it has three to four officers patrolling the streets at any given time, and at half the cost. Also cut in half: the number of monthly burglaries.

Ännu ett exempel på en generell trend: privat säkerhet levererar bättre kvalitet och är billigare än statlig polis.

Tipstack: Herr Profitör från Statens ovänner

To Serve and Protect - Annat intressant från boken

Så, nu när jag gått igenom alla tolv kapitel av Bruce Bensons To Serve and Protect tänkte jag ta upp två saker till från boken. Först, i det här inlägget, kommer lite blandade lösryckta citat som är väldigt intressanta i sig. Sedan, i nästa inlägg, tänkte jag ta upp några recensioner från vetenskapliga journaler om boken.

Två intressanta citat om det sinneslösa kriget mot folk som använder vissa droger, och hur pengar kan spenderas bättre på att hjälpa missbrukare istället för att uppräthålla drakoniska lagar:

Many of the problems now facing the criminal justice system arise at least in part because of the criminalization of the sale and consumption of various drugs, for instance (Benson 1994b; forthcoming, a; Rasmussen and Benson 1994; Benson and Rasmussen 1994b, 1996a, 1996b), a problem that apparently could be more effectively handled with treatment-based programs than with punishment-based programs (Benson and Rasmussen 1994a, 1994b). (s. 47)

A recent Rand corporation study suggests that another dollar spent on drug treatment is seven times more effective at reducing cocaine use than another dollar spent on criminal justice drug control activities (Rydell and Everingham, 1994). These researchers suggest that reducing criminal justice expenditures on drug control by 25 percent and doubling treatment offered to users would reduce cocaine use and save $2 billion. Thus, even if controlling drug use is the goal, the current level of criminal justice investment in drug control is clearly excessive. (s. 139)

Vem är det som efterfrågar detta vansinniga krig egentligen? Är det folket, eller är det så att det är särintressen som styr politiken, vilken folket senare bara anpassar sig till?

Another explanation for the trends in the reallocation of local police resources over the 1984–89 period is that powerful interest groups demanded the war. It would be surprising if this were not the case, since as Chambliss and Seidman conclude, “every detailed study of the emergence of legal norms has consistently shown the immense importance of interest-group activity, not the public interest, as the critical variable” (1971: 73). Similarly, Rhodes points out that “as far as crime policy and legislation are concerned, public opinion and attitudes are generally irrelevant. The same is not true, however, of specifically interested criminal justice publics.” (1977: 13). (s. 140)

Att hjälpa till med att fånga brottslingar är dyrt för brottsoffret i dagens USA, vilket är ett tydligt statsmisslyckande:

The cost to victims of reporting a crime and then cooperating with prosecution can be staggering. “In contemporary America, the victim’s well-being and fair treatment are not the concern of the criminal justice system or any other institution. The victim has to fend for himself every step of the way” (McDonald 1977: 298). In addition to the initial loss to the criminal, victims face the costs of cooperating in the prosecution, including (1) out-of-pocket expenses such as transportation, baby-sitting, parking, and so forth; (2) lost wages in order to meet with prosecutors and appear in court, often through several delays; (3) considerable emotional and psychological costs brought on by having to confront an assailant or endure a defense attorney’s questions; (4) a great deal of frustration with bureaucratic indifference, delays, the need to tell the same story to several different bureaucrats, and so forth; (5) considerable uncertainty about the outcome of cooperation, because of the likelihood of court dismissals, plea bargaining, light sentences, failure of offenders to appear, and prison crowding that leads to early release; and conceivably (6) retaliation by the offender, in case he or she is either unsuccessfully prosecuted or not confined for very long. (s. 54)

Om man jämför det privata borgensystemet med det offentliga så har man ett ganska bra allt-annat-lika-fall som visar marknadens överlägsenhet:

One estimate puts the fugitive rate for defendants on private bail at 0.8 percent after three years (Reynolds 1994b). Thus, release under private bond does not reduce the probability of prosecution very much. The same cannot be said for the private market’s public-sector counterpart. The public alternative to the bail system had its origins in the mid-1960s with the goal of helping those accused of nonviolent crimes who could not afford to post a bond themselves. However, “it rapidly evolved into an indiscriminate release mechanism to cap the jail population. It has failed miserably to accomplish any of its aims.” The system is administered by tax-funded pretrial release bureaucracies. Its costs are high. For instance, administering the Harris County, Texas, pretrial release program cost an average of $356 per defendant in 1992 (Reynolds 1994b: 18, 19). This agency had one staff employee for every sixteen defendants being supervised, compared to one staff person for every eighty-seven defendants supervised by one of the private bail- bonding companies in Harris County. ...

Estimates indicate that about 27 percent of the defendants supervised by pretrial release agencies initially do not appear in court (Reynolds 1994b; Carlisle 1992; Bureau of Justice Statistics 1990; Sorin 1986), and such programs have an 8 to 10 percent fugitive rate after three years. However, pretrial release programs tend to release the prisoners who are most likely to appear, leaving the remainder to be dealt with by private bail bondsmen (Carlisle 1992; Bureau of Justice Statistics 1990; Sorin 1986). And significantly, only about 14 percent of those released under a private bonding arrangement initially fail to appear (Bureau of Justice Statistics 1990: 9). Furthermore, as noted above, these private bail bondsmen have a fugitive rate that appears to be less than 1 percent, compared to the 8 to 10 percent for the public alternative (Reed and Stallings 1992: 5).7 This probably reflects the fact that public police officers are responsible for pursuing fugitives, rather than private bounty hunters, but public police officers rarely do so in any active way. They have neither the incentive nor the resources to pursue such fugitives. The most common way for the public police to capture pretrial release fugitives is in routine traffic stops when they check to see if the driver is wanted (Reynolds 1994b: 19). Thus, many urban counties have more than fifty thousand fugitives from pretrial release programs, and nationally the number probably exceeds a million (Reynolds 1994b: 19). (s. 58-59)

Den amerikanska polisen verkar inte göra ett speciellt bra jobb överlag:

Public police currently perform many duties beyond crime control. Criminologist Abraham Blumberg suggests that approximately 80 percent of police resources are used up in what he refers to as “social-worker, caretaker, baby-sitter, errand-boy” activities (1970: 185). A 1990 Bureau of Justice Statistics survey of state and local police departments (Reaves 1992a: 4) bears this out, reporting that police have responsibility for many activities that may not deter any crimes or produce any arrests: 96 percent of the surveyed departments were responsible for accident investigation, over half performed the community’s telephone and radio emergency communications and dispatch services (e.g., 911 services) for all emergency response agencies (fire, ambulance, search and rescue, etc.), 43 percent had animal control duties, 33 percent did search and rescue, 18 percent had emergency medical services, 18 percent provided court security, 14 percent did civil defense, 10 percent provided civil process serving, and so on. A similar survey of sheriffs’ departments (Reaves 1992b) notes that these agencies are even more likely to have non-law-enforcement functions to perform. (s. 277)

To Serve and Protect - Marknadsmisslyckanden?

Det finns ett flertal kritiker av privat polis och rättsskydd. Dessa argumenterar för att marknaden i detta område misslyckas på ett antal sätt. I det åttonde kapitlet av TSAP går Benson igenom ett antal av de här argumenten och besvarar dem. Vad är det då för argument som tas upp?

Such criticisms include assertions (1) that the profit motive leads to poor-quality service because profiteers cut costs, an argument already addressed to a degree in chapter 3, and (2) that the market process results in an inequitably large dispersion of wealth, or in the case of private security, that the rich will be more than adequately protected while the poor, who are “powerless” in the marketplace, will not be sufficiently protected. A third argument commonly made against privatization in criminal justice is, in a sense, a combination of these two. It is contended (3) that if private citizens are given police powers, that is authority to act as police, or even if they are permitted to take on some of the functions of public police, they will abuse their power. This abuse is expected to arise because, as a result of profit-seekers’ cost-cutting incentives, the people employed in private security tend to be of “poor quality.” (s. 169)

Bensons position är att dessa argument är ogiltiga, relativt den offentliga sektorn. Alltså att privata firmor levererar bättre kvalitet, till både rika och fattiga, och är inte brutala jämfört med den statliga polisen.

Det finns ett mindre vettigt argument, framfört av ekonomer (nobelpristagare dessutom). Det är det klassiska ”offentliga varor”-argumentet som säger att vissa saker inte kan produceras på en marknad. Uppenbarligen är det fel.

Angående det första argumentet menar Benson (tillsammans med de flesta ekonomer) att det inte är lönsamt för ett företag i längden att inte leverera bra tjänster till kunderna. När det finns ett flertal producenter som levererar en tjänst, och en av dem försöker producera något som kunden inte vill ha, kommer kunden istället vända sig till en annan firma.

Ett argument som, visst vanligt i USA, folk tar upp mot detta är att alla säkerhetspoliser har dålig träning (”high school dropouts”) är gamla och inte särskilt professionella (vilket nödvändigvis visst innebär att de leverar dåliga tjänster). När det gäller åldern var säkerhetspersonalernas ålder i tre olika undersökningar i genomsnitt 31, 35 och 39 år. När det gäller utildningen hade över hälften någon sorts högskole-utbildning, men det var bara från en undersökning. Vissa har hög utbildning, vissa har inte det, vilket är rimligt för man behöver inte ha en hög utbildning för att scanna folks ID:n och dylikt. Detsamma gäller att viss säkerhetspersonal betalas endast minimilön; dessa kan utföra jättebra tjänster relativt den lön de kostar.

Ett annat argument är att privata poliser kan fabricera brott för att få mer pengar. Som rättsekonomerna Landes och Posner skriver:

[T]he private enforcer is paid per offender convicted, regardless of the actual guilt or innocence of the accused. There are several ways in which the enforcer can increase his “catch” and hence his income, by augmenting the supply of “offenders.” (1) He can fabricate an offense. (2) He can prosecute an innocent person for an offense that in fact occurred. (3) He can encourage an individual to commit an offense that he would not have committed without encouragement, and then prosecute him for the offense; this is the practice known as “entrap- ment.” (4) Knowing that an individual is about to attempt the commission of a crime, the enforcer can wait until the crime has been committed and then prosecute him for a criminal attempt. The incentive for waiting is to obtain greater compensation, since the penalty for the completed crime will presumably be heavier than the penalty for the attempt.

These abuses would doubtless occur under any system of private enforcement. (1979: 267) (s. 175)

Detta resonemang går tvärt emot hur privata poliser fungerar i verkligheten; deras kritik är missriktad. Benson noterar att i de flesta fall så får inte privat polis betalt per brottsling fångad, utan de får en fast timlön, vilket gör att inga av incitamenten som Landes och Posner tar upp gäller för den enskilde säkerhetsmannen. Det skulle inte vara värt för företaget att syssla med sådana aktivteter heller, eftersom de skulle lägga ned tid på att inte beskydda folk och skulle bli bortsållade av konkurrensen.

Annars är den privata polisen mycket mindre ofta involverade i dödsskjutningar, jämfört med den statliga polisen (trots att det finns fler av de förra). En jämförelse av den privata polisen i Starret City och den offentliga i New York visar att folk i Starret City verkar ha mer förtroende för sin polis och polisen där är även mer nöjda med sitt jobb.

Men hur är det med direkta bevis om säkerhetspersonal som missbrukar sin makt? Det händer, men 1971 hände det inte så ofta, uppenbarligen:

Kakalik and Wildhorn (1971) surveyed seventeen state and twenty-four local licensing authorities to find out about complaints against security firms. Among the state agencies, five apparently did not believe the problem was sufficient to warrant compiling data; Delaware, Iowa, and Minnesota collected data but had no complaints to report for 1970. Similarly, seven local agencies did not compile data, and three that did reported no complaints. Overall, the average complaint rate was 6 percent of the private firms for state regulators and 4.3 percent for local regulators. So complaints do arise. How many are valid is not known, but it would be foolish to suggest that private security firms never employ people who are likely to be abusive. Mistakes happen. Nonetheless, the complaint levels appear to be quite low, and that is not surprising. (s. 178-179)

Hur är det då med den statliga polisen? Här argumenterar Benson för att man borde förvänta sig att folk med mer makt tenderar att missbruka den oftare än dem som har makt. Och där har vi ett stort problem med den statliga polisen, dessa har i många fall rätt att kränka rättigheter, utan någon direkt check på deras beteende:

Public officials are immune from liability under many circumstances. A policeman cannot even be sued for false arrest, for instance, unless the plaintiff can prove his or her innocence and that the police officer had no reason to suspect that individual. In addition, no legal claim against the government or its officials can be made by an innocent person who is wrongly imprisoned. It might be recognized that the government has made an error, but government officials have the right to make such errors and are not liable for them even when the mistake has devastating impacts on private citizens. (s. 180)

Inte heller finns det någon check för att förmå polisen att faktiskt utföra det arbete de ägnar sig åt. Detta är en något annorlunda poäng, men fallet är ändå väldigt illustrativt på vissa viktiga skillnader mellan det offentliga och privata i vad man kan rättsligt förvänta sig av dem:

Consider the case of Warren v. District of Columbia, 444 A.2d. 1 (D.C. Ct. of Ap. 1981), for example. In this case three rape victims sued the Washington, D.C., government because of negligence on the part of the police. The case brought out the following facts (Evers 1994: 7): Two of three female roommates were upstairs in their apartment when they heard men break in and attack the third. They made repeated calls to the police for help. After about thirty minutes, their roommate’s screams had stopped and they assumed that the police must have arrived. They went downstairs where, for the next fourteen hours, they were held captive, raped, robbed, beaten, and forced to commit sexual acts upon one another and to submit to the sexual demands of the criminals. It seems that the police had lost track of the repeated calls for assistance. Yet, the District of Columbia’s highest court absolved the police and the city of any liability, stating that the police do not have a legal responsibility to provide personal protection to individuals. This ruling is completely consistent with a number of court rulings and statute law from several states (31). But imagine what a jury would award to a plaintiff in a civil case for negligence on the part of a private security firm that resulted in harms such as this! (s. 180)

Hur ofta missbrukar då polisen i USA sin makt? Detta är svårt att veta eftersom dessa ärenden hanteras internt av polisen och dessa byråkratier vägrar generellt att ge information om sådana fall. (Detta kanske har ändrats på grund av rättsliga händelser medan Benson skrev boken.)

Det finns dock en hel del anekdotiska bevis på hur poliser missbrukar makt. Exempelvis genom "civil asset forfeiture", entrapment-tekniker och förfalskning av bevis. Totalt sett är det svårt att få ett grepp över allt djävulskap, men det är svårt att tänka sig att privata poliser kunnat vara lika obehaglig som den statliga. Fast, det borde man nog avgöra efter att ha läst en bok kritisk över privat polis, samt Bensons bok så klart.

När det gäller argumentet att bara rika har råd med säkerhet så är det uppenbarligen fel. Benson har redan tagit upp några exempel på hur fattiga områden kan skydda sig från brottslighet, och ett annat är CIS som opererar i Florida. Dessa levererar säkerhet till väldigt brottsdrabbade områden, men eftersom de inte har samma rättiggheter som poliser gör de det främst genom att synas och visa upp sig, vilket uppenbarligen fungerar. Det finns alltså billiga sätt att tillhandahålla säkerhet på, men delvis är marknaden ny och väldigt reglerad, så det är inte lätt för alla fattiga att köpa dessa tjänster.

När det gäller logiken bakom offentliga varor pekar Benson på hur denna slår mot dem som förespråkar staten. Exempelvis, om staten tillhandahåller en offentlig avskräckning, så har de inte satt in de bästa inctiamenten för att få folk att samarbeta för det. Det händer ofta att brottsoffer undlåter att anmäla eller delta i åtal mot en brottsling, eftersom de ofta inte får hjälp eller ut så mycket av processen. Detta beror mycket på de incitament som staten satt upp, så statens agerande leder till en underinvestering i den offentliga avskräckningen, vilket är annorlunda från ett system där brottsoffren har ett direkt intresse av att sätta dit brottslingen.

Att staten ger upphov till negativa externaliteter eller sämre investering i offentliga varor har även uppmärksammats, på senare tid, av Bryan Caplan och Jason Brennan när det gäller att rösta.

Annars har Benson skrivit på ett annat ställe att marknader överallt en gång misslyckats med att slå ned de brottslingar och krigsherrar som vill utöva makt över andra; stater har uppstått. Här kan man dock inte riktigt säga att det var ett marknadsmisslyckande, eftersom marknaderna inte var speciellt utvecklade då.

To Serve and Protect - Fördelarna med privatisering

I det här kapitlet tar Benson upp vilka incitament som styr resursallokering inom staten och inom marknaden. Det han visar på är att vi teoretiskt borde förvänta oss att marknaden fungerar mycket bättre med att ge oss, som konsumenter av ”rättviseprodukter”, bra rättvisa än vad staten kan ge en. Efter att ha gett en teoretisk genomgång presenterar han empiriska bevis som talar för att den teoretiska analysen stämmer.

Hur fungerar staten?
Stater har möjlighet att ta folks pengar och producera tjänster som är mindre värda än deras kostnader, och gör det ofta. Detta görs möjligt av att väljarna har inte speciellt bra insyn i vad staten gör; de vet inte vad som köps eller hur kostnadseffektiv dessa inköp är. Detta beror i sin tur på att väljarna inte har något incitament att ta reda på vad staten gör; oavsett hur man röstar väljs vinnaren fram av alla andra, så ens beslut påverkar inte utkomsten. Dessutom är det svårt för en väljare att veta vilken politiker det är som gör ett bra jobb, då det är svårt att ta reda på sambanden mellan statens politik och vad som händer i samhället. Och slutligen behöver man inte bära någon större kostnad av att rösta på en dålig politiker; även om man röstar in en korrupt individ kommer kostnaden av dennes misstag spridas över alla skattebetalare. Alltså, väljare håller sig i regeln (rationellt) ignoranta om de olika förslagen, och deras effekt.

Annorlunda är det med koncentrerade grupper med en specifik agenda. Dessa har ett starkt intresse att veta hur staten fungerar, vad politikerna har för åsikter, för att de skall ha koll på hur de kan få tjänster från staten. Dessa särintressen är dock inte så intresserade av att veta kostnaderna för sitt agerande, eftersom dessa sprids ut över de flesta väljare. Inte heller vill byråkraterna, som ger ut dessa förmåner till särintressena, att kostnaden för deras aktiviteter skall vara känd, eftersom de kanske får det svårare att hjälpa sina vänner då. Dessa byråkrater belönas för sitt duktiga arbete med att bli anställda hos företagen, eller genom vanliga mutor.

Så, hur allokerar staten då sina resurser? Traditionellt har staten i USA allokerat rättssäkerhetstjänster genom ett kösystem; exempelvis kan det ta upp till fyra-fem år att ta upp en bil ”tort” i California, och brottslingar kan få vänta en längre tid i lokala häkten tills de skall få en plats i ett fängelse.

Men staten kan också allokera resurser efter byråkraternas egna preferenser; poliser kan låta bli att undersöka vissa fall, ge vissa böter men andra inte, efter eget godtycke. Detsamma gäller åklagare, vilka avfärdar fall enligt godtycke, enligt deras egen åsikt för att åtalet är svagt. Detta kan stämma, då det leder till mer imponerande track-record för åklagaren om denne bara åtalar i fall där denne är rätt säker på att den åtalade är skyldig. Denna makt över vad som skall göras medför att byråkraterna också kan strunta helt i att utföra några uppgifter alls:

Bureaucrats can also shirk and cut quality because of the excess demand and lack of effective monitoring. Sherman’s extensive review of research on police performance (1983: 151; see also Sherman 1994) suggests that about half of a typical patrol officer’s time is spent simply waiting for something to happen. Although police officials claim that this time is spent in preventive patrolling, systematic observation indicates that such time is largely occupied with conversations with other officers, personal errands, and sitting in parked cars on side streets. (s. 133)

När byråkrater har denna makt är det inte ovanligt hänt att det uppstår en svart marknad för att köpa deras tjänster.

Utöver dessa lokala allokeringsmekanismer så bestäms en hel del efter den politiska processen. Denna process bestäms till stor del av de särintressen som opererar på denna politiska ”marknad”, som investerar i organisationer och föreningar som lägger fram lagförslag. (Han har mer att säga om detta i The Enterprise of Law.)

Som Benson lägger upp bilden är staten inte en enhetlig organisation; dess beslut fattas inte efter en enhetlig plan utan olika grupper påverkar den på ett plan, och andra på ett annat. Dessa olika grupper måste anpassa sig efter de andras ageranden, men slutresultatet blir inte positivt för det.

Bensons tar upp några exempel på effekterna av det politiska systemet. Ett är att domare, i USA, som blir valda av folket, vill visa sig vara tuffa och dömer därmed folk till fängelse väldigt ofta, trots att det finns andra straff tillgängliga. Men beslutet att producera fängelseplatser följer inte riktigt domarnas beslut att sätta folk i fängelse, så det finns för många fångar än platser. Detta innebär att när en domare skickar iväg en brottsling, kommer en annan ut. Och det är inte uppenbart att detta utbyte är av godo. Ett exempel på detta:

Frank Potts was released from the Florida prison system in 1988 as well, after serving six years of a fifteen-year sentence for molesting an eleven-year-old girl. He was set free despite a parole examiner’s warning that Potts was not a good candidate for parole “now or in the future” and accompanying prediction that Potts would recidivate. After several years Potts was arrested in Alabama and charged with molesting another eleven-year-old girl, but in addition, an intensive investigation was instigated to determine whether Potts is guilty of at least thirteen murders in six states. A representative of the Florida Department of Corrections, recently asked why Frank Potts was released in 1988, explained that “the agency is bound by mandates from the courts and the legislature. In the mid-1980s, the prison system was inundated with inmates carrying minimum-mandatory sentences during the country’s initial skirmishes in the war on drugs” (Pudlow 1993: 1). (s. 137)

Detta exempel är nog inte representativt för de 33% av fångarna i Florida som inte tjänade sitt fulla straff, men det visar hur illa koordinerade de olika statliga byråkratierna är.

Ett annat exempel är hur politikerna utökade resurserna i ”kriget mot droger” så att polisen under 1980-talet skiftade resurser från att bekämpa vanliga brott till att bekämpa narkotikarelaterade brott. Detta ledde till att fler knarkare blev fängslade – och att fängelser översvämmades – men också till att färre rånare blev det. Det blev mindre sannolikt att en inbrottstjuv skulle bli arresterad, så inte helt oväntat ökade inbrotten.

Sammanfattningsvis säger Benson att allokeringen inom staten helt enkelt inte är effektiv:

The point is that allocation decisions in the public sector’s criminal justice system are made on the basis of numerous factors. Allocation is, in part, by first-come-first-served, but because public officials generally have a great deal of discretion, political motives as well as the self-interest motives of police bureaucrats are also very important. There also clearly is a “market-like” allocation for some aspects of the criminal justice process: those with the greatest ability and willingness to pay politicians and other public officials with campaign contributions or other kinds of support (including bribes) often get the most out of the system. All of these rationing mechanisms create an environment in which uses of scarce resources that may be relatively valuable can be and often are crowded out by other less valuable uses. (s. 142)

Hur fungerar marknaden?
I politiken är ens möjlighet att påverka som enskild väljare lika med noll, men på marknaden har ens pengar avgörande betydelse; när man köper något får man vad man beställer, oavsett hur mycket andra kan tycka illa om ens beslut. Som konsument beslutar man mycket själv. Konsumenten får också stå för kostnaden av sina dåliga beslut själv, så denne har både positiva och negativa incitament till att få kunskap om köpet och vad det finns för alternativ.

För företagens del är kundens önskemål det viktiga de måste rätta sig efter, eftersom kunden lätt kan köpa tjänster från en annan leverantör. Samtidigt producerar de endast varor så länge som det finns en efterfrågan på det, och öppnar upp nya industrier om det finns en efterfrågan i detta nya område. Det fina med detta är att företagen har ett direkt incitament att tillfredsställa kundernas önskemål; de får pengar när de lyckas, och förlorar när de misslyckas.

Så, på marknaden får man vad man vill ha och kan betala för. Det är lite av den anledningen som folk har vänt sig till marknaden istället för att gå till staten för att få rättvisa:

The American Banking Association and the American Hotel-Motel Association retain the William J. Burns International Detective Agency to investigate crimes committed against their members. A bank security director pointed out why. “[I]t was necessary to employ private investigators because the public police and investigative forces were too busy to devote the amount of effort required by [banks]” (Kakalik and Wildhorn 1971: 112–13). Cunningham and Taylor (1985) find that this view is prevalent in private business organizations. Private investigators therefore are frequently employed to do things that public police will not do, such as preemployment background checks or undercover work to detect employee dishonesty or customer shoplifting. (s. 149)

Fördelen mot den privata modellen är att kunderna troligtvis vet bäst var och när de behöver beskydd och säkerhet. Företagen är intresserade av att få reda på vad detta är, mer än byråkrater, eftersom deras jobb hänger på det. Det är en väldigt enkel poäng, men som nog har väldigt stor effekt; staten lägger i regel ner pengar på helt fel saker, relativt vad som efterfrågas mest. En annan fördel är att privata firmor lättare kan specialisera sig än statlig polis, vilket redan tagits upp. Polisen specialiserar sig också, men verkar inte riktigt göra det till samma grad; det finns säkerhetspersonal för många olika industrier (banker, järnvägar, hyreshus, villa-områden, varuhus) som alla opererar på olika grund.

Teoretiskt menar Benson att man borde förvänta sig att en privat polis är mycket mer effektiv med att förhindra brott och att ta fast brottslingar som begår brott.

Bevis
Ett exempel som Benson tar upp är Starret City, ett stort hyreshuskomplex i Brooklyn, där hyresägaren upprätthåller en egen säkerhetsfirma för att skapa mer trygghet i området. Det finns 5 881 lägenheter där och området patrullerades (1986) av 36 poliser. Det fanns även sex säkerhetspersonal med hundar och fem som gick runt i civilkläder. Detta har haft en avsevärd effekt, som tabellen nedan illustrerar; jämfört med dess närområde, 75th precinct, begås det fyra till elva gånger färre brott:

Detta beror inte på att folket i Starret City var mindre benägna att anmäla brott, det var de inte. Och den privata polisen besvarar 94,44% av alla efterfrågningar av hjälp, till skillnad från den statliga som bara besvarar 30,6% av alla eftefrågningar.
Se även: En diskussion på flashback om modellen för Starret City verkligen skulle vara möjligt att ha i resten av samhället. Jag glömde tidigare nämna att området är ett medelklassområde, så det är inget bara rika har råd med - och glöm inte alternativen där grupper organiserar sig för att patrullera sina områden.

Benson tar även upp exempel på sådant som diskuterats i boken som privata vägar och brottsbekämpande lokalföreningar, och hur dessa effektivt upprätthåller säkerhet. Vidare diskuterar han hur säkerhet förbättras av att folk bär vapen; risken för skurken att bli dödad blir mycket större av att attackera beväpnade individer, så ju fler som är beväpnade desto mindre troligt är det att denne vill attackera någon alls (iaf när det inte syns ifall folk är beväpnade). Ett annat exempel som Benson tar upp är säkerhetsanordningen Lojack för bilar, med vilken en bilägare kunde veta var bilen är om den blev stulen. De som hade sådana anordningar kunde mycket enklare hitta sin bil, och ifall ägandet var mer spritt skulle det generellt avskräcka biltjuvar. Men amerikanska staten har inte tillåtit alla bilförsäljare att ha dessa. Att staten inte bara är dålig på att bekämpa brott, utan även står i vägen för privata krafter att göra det effektivt kommer att diskuteras mer i senare kapitel.

To Serve and Protect - Vidden av den moderna privata brottsbekämpningen i USA

I kapitel fem går Benson igenom hur individer, hushåll och företag i USA skyddar sig från brottslighet. Det är viktigt att poängtera att skydd från brottslighet genomsyrar det amerikanska samhället, och även vårt eget. Detta blir tydligt då man ser på effekten av ens handlingar och hur dessa påverkar andras möjlighet att begå brott mot en.

Sherman (1983) classifies crime control into three categories: (1) “watching,” (2) “walling,” and (3) “wariness.” Watching refers to observing people and places that criminals may attack and apprehending criminals in the act. Walling describes actions designed to prevent criminal access to persons or property through the use of locks, bars, fences, and other obstructions. Wariness characterizes adjustments in behavior to avoid the consequences of crime, such as taking self-defense or firearms classes, staying home at night, and leaving lights on when away from home. Private demand for all of these activities is on the rise. (s. 76)

Det finns många lätta steg som man kan ta som privatperson för att undvika att bli utsatt för brott, som att låsa sin dörr och undvika att vistas i farliga områden. Men enligt de undersökningar som Benson citerar finns det fler sätt som en majoritet av amerikanarna gör: låsa sin bil medan de kör, klä sig normalt för att inte attrahera uppmärksamhet, identifiera folk som ringer på dörren innan man öppnar, ha ett extra lås på dörren och be bekanta se över ens bostad om man åker iväg för helgen. Utöver detta finns det många saker som bara en minoritet av amerikanarna gör: ha auotmatiskt på- och avstängning för ljuset i bostaden, införskaffa inbrottsalarm eller sätta galler för fönstren. Totalt sett lade amerikanska hushåll 3,6 miljarder dollar på alarm och säkerhetssystem 1994.

En annan viktig aspekt av säkerheten är att kunna förhindra brott från att ske, vilket många privatpersoner gör i USA genom att bära vapen och, när nöden kräver det, döda våldsamma brottslingar. Benson noterar att i regel brukar vanliga medborgare (enligt amerikansk lag berättigat) döda ungefär lika många brottslingar som polisen gör. I vissa områden dödar de dubbelt eller tre gånger så många kriminella.

Företag ser också till att hålla sig säkra ifrån brott:

Most corporate headquarters had a “vast array” of security procedures and devices: 88 percent of those surveyed had building security checks; 66 percent had burglar alarms; 64 percent had floodlighting; 50 percent had automatic light timers; 48 percent used closed-circuit television; 38 percent had electronic card identification systems; 30 percent had photoelectric timers; and 24 percent employed armed guards (Research and Forecasts 1983: 100). Four hundred of the one thousand companies in the survey used at least six of these kinds of security procedures, and unarmed guards, plainclothes security personnel, and coded door locks were also common. (s. 78)

Utöver detta tar allt fler företag hänsyn till kriminalitet när de utformar sina verksamhet och byggnader.

Totalt sett lägger den privata marknaden ned ca 300 miljarder dollar på säkerhet årligen (från 1992). Jämförelsevis lägger den amerikanska staten ned ca 100 miljarder dollar på såväl polis som fängelse och dylikt. Siffran för vad privatpersoner på är en något större gissning än vad staten lägger på detta, men även om den är dubbelt så fel lägger civilsamhället mycket mer på säkerhet än vad staten gör. Och, utöver dessa köp, som sker på marknaden, går privatpersonerna även samman i olika frivilliga grupper för att ordna mer säkerhet.

1983 verkar runt 17% av alla amerikanska bostadsområden ha en förening för att minska brottsligheten i området. En undersökning sa att 63% av områdena där man har en sådan förening så görs all patrulering av medlemmarna, i 18% av fallen hyrs vakter in och i de resterande 12% använder man sig av en kombination. Samma undersökning sa att av alla patruleringar så sker 55% i fattiga områden, 35% i medelklassområden och 10% i rikare områden. Benson ger ett exempel (som även ger ännu ett exempel på hur offentliga varor kan produceras utan tvång):

A typical voluntary patrol might be the East Midwood Patrol in Brooklyn (Podolefsky and Dubow 1981: 84). In 1980 the patrol had 120 volunteer members performing all-night patrols 365 days per year, teaching security techniques to households, and watching for prowlers and muggers. A $10/year donation from the households in the twenty-five-block patrol area covered monetary expenses, and 85 percent of the households contributed in 1980. (s. 81)

Det finns även grupper som erbjuder aktiviteter för unga, för att förmå dem att inte bli kriminella; förbättrar miljön i närområdet; märker egendom (och berättar för eventuella brottslingar om detta); och erbjuder eskort för dem som inte känner sig säkra.

Som Murray Rothbard tog upp i For a New Liberty (Caplans resumé) så är det viktigt att privatpersoner äger vägarna, då dessa har ett starkt incitament att minska brottslighet i området. Benson tar upp några exempel på detta från Saint Louis, där ett antal områden blivit ägda av folket som bor där. Som förväntat sjönk brottsligheten drastiskt när folket kände en starkare gemenskap och fick ökat intresse att patrullera området och hålla kriminella element borta därifrån. Detta ledde till att i ett privat område var brottsligheten 102 procent lägre än i det intillliggande området där staden ägde gatorna.

Många vänstermänniskor ogillar denna typ av brottsbekämpning eftersom folket i många fall gör det svårare för folk att komma in i områdena. Deras värsta dröm är att de rika stänger inne sig i dessa ”gated communities” och låter de fattiga ensamma med alla kriminella. Men vad dessa missar är att även fattiga kan använda sig av dessa tekniker för att göra sin närmiljö mer säker:

The private streets of Saint Louis are definitely not exclusively the domain of the wealthy and the middle class, either. In 1974 Waterman Place, a “lower- class” neighborhood, was experiencing high crime and rapid deterioration. The residents formed an association, obtained permission to privatize the street, limited access by spending forty thousand dollars to erect a gate, and started a block watch. Property values doubled as crime fell and funds were borrowed to improve the street and its housing (Foldvary 1994: 193). (s. 85)

Även företag har gått samman för att bilda en säkerhetsförening för sitt område.

Hur många privata säkerhetsföretag finns det då i USA idag? Frågan är viktig delvis för de som tror att ett samhälle som förlitade sig helt på privat säkerhet skulle kollapsa till en diktatorisk stat. Men när man betänker hur många säkerhetsföretag det finns i ett reglerat samhälle så borde den rädslan vara mindre än för att en enskild stat skall göra det jobbet istället.
Och denna siffra, nästan 13 000 företag, är sannolikt en underskattning!

The figures in table 5.1 significantly underestimate private security employment, however, because they do not include direct employment of security and investigative personnel by firms, residential developments, and other institutions. For instance, the Sears Loss Prevention Organization employs approximately six thousand security personnel throughout the United States to protect two thousand different properties, a logistics organization, and a private aviation fleet, making it the fourth largest “private police force” in the country (OICJ 1995). (s. 88)

Tillväxten kan även mätas i relation till hur många statliga poliser det finns. 1983 fanns det dubbelt så många privata säkerhetstjänstemän som statliga poliser. 1991 fanns det 2,5 gånger så många. 1994 var trenden att det snart skulle finnas 3 gånger så många. Samtidigt läggs det ut hälften så mycket för deras tjänster. Dessa utför en mängd olika tjänster:

Private security personnel perform many functions beyond patrolling or guarding residential buildings, neighborhoods, and corporate headquarters. They also provide security for airports, sports arenas, hospitals, colleges, state and municipal government buildings, banks, manufacturing plants, hotels, and retail stores. They provide armored-car services and central-station alarm systems. (s. 89)

Sedan finns det även gated communities som planläggs som sådana redan från början av byggnadsentreprenörerna. Mellan fyra och åtta miljoner amerikanare bor i sådana områden. Till detta kan man lägga till hyreshuskomplex, ”small gated communities”, där ca 24 miljoner bor. Folk drar sig till dessa områden för att de tillhandahåller många av de tjänster som den lokala staten inte klarar av att hantera, bl.a. bra sophantering, lagning av vägar och säkerhet.

Men, kanske någon säger nu, det kanske är så att alla denna personal, även om den är billigare och större än den statliga styrkan, helt enkelt inte är lika effektiv på att bekämpa brott! Det påståendet tar Benson upp i kapitel sju, vilket jag tar upp en diskussion om i övermorgon.

EDIT: Jag hittade nedanstående klipp hos The UK Libertarian som tar upp ett annat exempel på privat brottsbekämpning:

To Serve and Protect

“The United States today delivers law and order in the same socialist manner that the USSR delivered food and shoes—and with comparable results. We can do better. In his provocative yet practical book, To Serve and Protect, Bruce Benson shows how to harness the productive power of competition and choice to deliver police, courts, and sanctions geared to protect individuals and their rights, rather than the prerogatives of the law enforcement bureaucracy. He considers both radical and incremental reforms and chronicles the real-world benefits that have been achieved where they have been implemented. Anyone concerned with crime and justice should study these recommendations carefully.”

—Randy E. Barnett
Professor of Law, Boston University

Författaren till To Serve and Protect, Bruce L. Benson, kom in på det spår som ledde till den här boken genom att forska om det var så att mer vapen ledde till mer brott i ett samhälle. Från vad han kunde se av forskningen till 1980-talet fanns det gott om belägg för att betvivla den här ståndpunkten, och han blev då uppmärksam på hur den privata kontrollen av brottslighet hade ökat i USA den senaste tiden. Tack vare stöd från David Theroux, senare från The Independent Institute, fortsatte Benson att skriva på det här ämnet vilket ledde till boken The Enterprise of Law. Denna bok var fantastisk och var enligt ekonomen Peter Leeson ett av de viktigaste verken som publicerades om privat lag utan stat.

TSAP kan ses som en uppföljare på ett tema som Benson undersökte i TEOL, hur långt privatiseringen av rättvisa skett i USA, och hur mycket längre det kan gå. Benson argumenterade kraftfullt i TEOL för att ett samhälle utan en stat skulle vara bättre än ett med en, och i den här boken leverar han en större inblick i privata instituter för att bekämpa brottslighet, och hur dessa leverar ett bättre resultat än staten. Som Benson formulerar det kommer hans anarkokapitalistiska position fram då, i alla områden han studerat, så kan, har eller fungerar privata lösningar bättre än statliga.

Själv blev jag inte fullt övertygad om anarkokapitalismen förrän jag hade läst TEOL. Det som övertygade mig var de många exemplen på privat säkerhet och rättvisa; de anarkistiska idéerna om att ha ett rättsväsende utan ett monopol visade sig inte vara några påhittade fiktioner, utan är ett system som troligtvis kommer till naturligt. Det hjälpte också att jag fick en ordentlig förståelse av hur staten fungerade, då Benson presenterade public choice-perspektivet på hur lagar kom till och upprätthölls i den amerikanska staten.

TEOL och TSAP är väldigt lika varandra. Men den senare glänser när det gäller rena fakta och statistiska jämförelser över statlig och privat polisväsende. Eftersom det här är (eller borde vara) en väldigt viktig fråga för många som inte är bekanta med det anarkokapitalistiska perspektivet, tänkte jag ta och gå igenom boken här på bloggen. Jag hoppas att det kommer bli så intressant att du som läser kanske går in på Bensons hemsida och kollar in vad mer han skrivit om, eller ta och köp någon av hans böcker! Det är inte de enklaste böckerna, men har du tålamodet är det väl värt besväret.

Här är de inlägg där jag går igenom boken:

• Inledning
• Rättstjänster på entreprenad
• Hur säkert är det att utföra brott i USA?
• Vidden av den moderna privata brottsbekämpningen i USA
• Privat rättvisa i USA:s historia
• Fördelarna med privatisering
• Marknadsmisslyckanden?
• Det anglosaxiska lagsystemets utveckling
• Hur ser libertarianismen på brott och straff?
• Steg mot ett libertarianskt rättsväsende I
• Steg mot ett libertarianskt rättsväsende II
• Annat intressant från boken
• Fyra recensioner

Så, har den här boken (eller min genomgång av den) gjort dig mindre eller mer övertygad om anarkokapitalismens fördelar?

Selling Security

Jag läste nyligen klart Alison Wakefields Selling Security som behandlar den engelska privata säkerhetsindustrin och hennes egna studier av tre företag som jobbar med att tillhandahålla ordning på en offentlig plats. De hon studerade verkar ha mycket gemensamt med väktarna på Nordstan. Wakefield var inte vänligt inställd till den här marknaden när hon började sin forskning, men ändrade sig efter att ha studerat dem. Hon erkänner att hon hade en del förutfattade meningar om den som hon tar upp i boken. Här kommer några av dessa och andra intressanta saker från boken:

• Det finns fler privata säkerhetsvakter/väktare än vad det finns statliga poliser. Även om det finns olika gissningar om exakt hur många väktare som finns (bedömningar ändras beroende på definition och metod för att undersöka marknaden) så verkar det finnas fler privata än offentliga poliser. Enligt Jones och Newburn gick den privata industrin om den statliga redan 1971.

• Privata säkerhetsföretag kan snabbt ändra sina policys för att vara mer kundvänliga. Ett exempel på detta som Wakefield tar upp i sin bok är hur en säkerhetsfirma för en stadsdel (tänk Nordstan) ändrade policy om hundar på deras område efter klagomål från en kund. Chefen för företaget förklarade att:
  
  Yes we have a no dog policy, but when it involves a 76 year old lady who comes shopping for the first time, I can bend the rules. She was carrying the dog fine, it’s just that I don’t want big dogs running around loose in the Centre…so we changed the directive yesterday – on that we said ‘look, every case – it’s on its merits’…because I’d hate to think we lost a customer…it doesn’t [just] involve one customer…The grand-daughter who was with her was 21 years old. That is one of our future customers…you have to think long-term, and be very quick to change if policy requires it.

- s. 118-119

• En “typisk” säkerhetsfirma etablerade sig efter 1990 och opererar på en regional nivå med bara ett huvudkvarter och har mindre än 50 anställda. Bilden man får av boken är att mindre företag har sämre rutiner och träning och att större är bättre, då dessa har stordriftsfördelar i att lära upp sin personal. Gissningsvis även för att fel för större företag betyder mer i förlorad goodwill. Sysslorna för firmorna skiljer sig åt från att bevaka byggen till köpcentrum och det finns såklart även kvalitetsskillnader på de olika firmorna.

• Tvärt emot en myt i England som säger att den genomsnittlige väktaren är en gammal man med bakgrund i militär eller polis, så fann Wakefield att de hon undersökte kom från olika bakgrunder, var i olika åldrar men främst under 30, främst män men även kvinnor och bara på ett ställe (av tre) var det tre av tio som tidigare jobbat inom militären. Dock visar andra studier att 33 % av väktarna i England hade en bakgrund i polisen eller militära styrkor.

• När Wakefield gjorde undersökningen (1996-97) hade väktarna inga speciella rättigheter utöver de rättigheter som varje engelsman har att arrestera någon och att med våld få kasta ut någon från ens mark.

• En annan myt som Wakefield försöker döda är att väktarbolagen inte har några mekanismer som håller de på plats. I själva verket finns det såväl externa som interna mekanismer som gör att företagen sköter sig. Bland dessa har vi först motivet att tillfredställa kunden, som efter varje period kan avbryta deras kontrakt och anställa någon annan om företaget inte tillfredställer kunden och deras kunder. Inom företagen Wakefield undersökte hade företaget en inre kontrollinstans för att disciplinera väktare som missköter sig. Chefen för ett företag förklarade hur deras system fungerade:
  
  It depends what you do. Continual lateness to work…you got misconduct forms…you can get up to three warnings, and then get booted…gross misconduct…theft, you’re out of there…you damage something you’re out of there, misuse of telephones or something you’re out of here, continual sloppy dress you’re out of here after a while. If you lost it completely with a member of public, over-reacted completely, you can be kicked out straightaway. - s. 159
  
  Enligt Stenning, som Wakefield tar ifrån, är det vanligare för privata företag som blivit anklagade för att ha begått ett brott att bli åtalade i en domstol än vad den offentliga polisen är. Detta beror delvis på det nära samarbetet mellan offentlig polis och offentlig domstol som gör att de senare inte fäller de tidigare så ofta som lagen kräver. Sedan är den offentliga polisen mer hemlig med sin verksamhet.