Economics and Emigration: Trillion-Dollar Bills on the Sidewalk?

Bryan Caplan skrev lite kort om den här artikeln av Michael Clemens på sin blogg. Då artikeln tar upp en så otroligt viktig fråga, som kan göra så många människor väldigt mycket rikare, tänkte jag också gå igenom artikeln men ta upp lite mer info och citat från den.

Economics and Emigration: Trillion-Dollar Bills on the Sidewalk? är som sagt skriven av Michael Clemens och blev publicerad förra sommaren i en av de mest ansedda mainstream-journalerna i nationalekonomi, nämligen The Journal of Economic Perspectives. Artikeln tar upp frågan om emigration, och hur den påverkar emigranterna samt folket som bor där emigranterna flyttade från och dit de flyttade.

Clemens börjar med att påpeka att det finns väldigt många som bor i fattiga länder som vill flytta till de rika länderna.

The Gallup World Poll finds that more than 40 percent of adults in the poorest quartile of countries “would like to move permanently to another country” if they had the opportunity, including 60 percent or more of adults in Guyana and Sierra Leone (Pelham and Torres, 2008; Torres and Pelham, 2008). Emigration is constrained by many forces, including credit constraints and limited information at the origin (Hatton and Williamson, 2006).

Det är ganska klart varför de vill flytta; det är mycket högre löner i de utvecklade ekonomierna än i de fattiga delarna av världen. Så om en större del av dessa kunde flytta hit skulle deras välstånd öka enormt mycket. Clemens ger en skissartad bild av hur stor välståndsökningen skulle kunna bli om man antar att bara en del av de fattiga skulle flytta:

Divide the world into a “rich” region, where one billion people earn $30,000 per year, and a “poor” region, where six billion earn $5,000 per year. Suppose emigrants from the poor region have lower productivity, so each gains just 60 percent of the simple earnings gap upon emigrating—that is, $15,000 per year. This marginal gain shrinks as emigration proceeds, so suppose that the average gain is just $7,500 per year. If half the population of the poor region emigrates, migrants would gain $23 trillion—which is 38 percent of global GDP.

Den här skissen stämmer rätt bra överens med de mer avancerade gissningar som ett flertal ekonomer gjort. De studier som har gjorts på hur mycket välstånd som skulle skapats av att ha fri invandring och att fattiga arbetade i rika länder, menar att den globala BNP skulle gått upp med 50-150%!

Även om de rika länderna inte öppnade sina gränser helt och hållet så är uppfattningen bland ekonomerna att invandrarna skulle tjäna väldigt mycket på detta:

Så, om nu de fattiga tjänar på att flytta till rika länder, hur påverkas andra av det? När det gäller de fattiga som stannar kvar menar Clemens att de inte nödvändigtvis behöver förlora på att de rika länderna öppnar sina gränser.

Mountford (1997), Stark, Helmenstein, and Prskawetz (1997), and a subsequent literature theorize that when emigration to high-wage countries becomes possible, even when it is costly and uncertain, the expected value of human capital rises for all potential migrants. Because not all of those who were thus encouraged to invest will leave, the existence of an emigration option for some people can tend to raise the human capital stock at home. Macro and micro studies suggest that this effect is real and large enough to substantially offset the departures in some settings (Beine, Docquier, and Rapoport, 2008; Chand and Clemens, 2008; Batista, Lacuesta, and Vicente, 2011; Docquier and Rapoport, forthcoming).

Det rörde dock bara om effekten av att öppna upp för emigration. Men, att några som har utbildat sig, eller är driftiga och produktiva lämnar landet, blir det inte sämre för de som är kvar? Här är litteraturen delad verkar det som. Å ena sidan verkar det inte finnas mycket som pekar på att de som lämnar landet försvinner med många positiva externaliteter. Jag trodde detta innan jag läste Clemens, då de fattiga ländernas ekonomier helt enkelt inte förlitar sig lika mycket på arbetsfördelning som de rika. I det fallet, när det inte finns så mycket handel, och varje individ utför många saker autarktiskt, producerar man inte så mycket för marknaden utan mest för sig själv. Att man då lämnar samhället, som man ändå inte spenderade så mycket tid för att handla med, skapar ingen större förlust för de som bor kvar.

Men samtidigt refererar Clemens till en studie om att emigranterna från Mexiko orsakade en ökning i 8% för de kvarvarande arbetarna. Jag vet inte riktigt hur det här resultatet skall tolkas. På ett plan verkar det rimligt att när arbetare går från en plats till en annan, som är mer produktiv, så ökar effektiviteten i hela ekonomin. Men jag tror inte att mexikanarnas löner skulle stiga med 8% av att produktionen blir större i USA (vilket Mexiko tar del av via handel). Alltså skulle studien säga att ökningen beror på att utbudet av arbetare minskat. Jag är högst tveksam till resultatet.

Hur är det då för folket som bor i "värdlandet", dit emigranterna flyttar? Hur påverkas de av att det kommer in fler invandrare? Likt de svenska studierna har invandringen haft en minimal inverkan på statens finanser:

[A]ll serious economic studies of the aggregate fiscal effects of immigration have found them to be very small overall — small and positive at the federal level (Auerbach and Oreopoulos, 1999; Lee and Miller, 2000), small and negative at the state and local level (Congressional Budget Office, 2007).

En stor fråga bland ekonomer har varit ifall invandrare sänker lönerna i det området de flyttar till. Studier från USA säger att effekten är liten för arbetarna i värdlandet:

Economists studying international migration have given much of their energy to estimating how the movement of emigrants affects the wages of nonmigrants. For example, does the arrival of immigrants lower wages for incumbent workers? In a U.S. context, Borjas (2003) and Borjas and Katz (2007) argue that low-wage workers do experience a modest decline in nominal wages from immigration. On the other side, Card (2009) and Ottaviano and Peri (forthcoming) find that millions of recent immigrants to the United States have caused the average worker’s nominal wages to decline a few percent—if at all—while Cortes (2008) finds that immigration lowered the price of a typical consumption basket about half of 1 percent. The mass migrations of the nineteenth century likely caused a cumulative decline of 1 or 2 percentage points each decade in wages at the destination (Hatton and Williamson, 1994).

Återigen är jag tveksam till detta, då, rent teoretiskt, fler producenter borde innebära högre löner för alla, eftersom man kan få en djupare och bredare arbetsfördelning. Men, det här är ju ekonomiska studier, som bara skall mäta enkel data, hur kan de ha fel? De kan ha rätt, och jag vet för lite att uttala mig om dem. Jag skulle dock gissa att de utgår mer från Ricardo än Smith när det gäller synen på arbetsfördelningens positiva effekter. Clemens tar i vilket fall upp två andra studier som går emot dessa studier:

Of course, these elasticities could be different at much higher levels of emigration. The literature gives no clear support for such a pattern, however, even under greatly increased migration. In historical cases of large reductions in barriers to labor mobility between high-income and low-income populations or regions, those with high wages have not experienced a large decline. For example, wages of whites in South Africa have not shown important declines since the end of the apartheid regime (Leibbrandt and Levinsohn, 2011), despite the total removal of very large barriers to the physical movement and occupational choice of a poor population that outnumbered the rich population six to one. The recent advent of unlimited labor mobility between some Eastern European countries and Great Britain, though accompanied by large and sudden migration flows, has not caused important declines in British wages (Blanchflower and Shadforth, 2009).

Även om det nu vore så att emmigration orsakade lägre löner i värdlandet så rättfärdigar detta inte någon inskränkning i invandringen utifrån ett ekonomiskt perspektiv.

Further, even if emigrants modestly depress wages when they arrive at the destination, this does not justify restricting movement by the standard welfare economics analysis. Such effects represent “pecuniary” externalities rather than “technical” externalities. The human capital externalities discussed in the previous section, along with common examples like belching smokestacks, are examples of technical externalities. Pecuniary externalities, in contrast, operate through the price mechanism: for example, my decision not to place a bid on the house you are selling may lower the price you can receive from an alternative buyer. Pecuniary externalities are a near-universal feature of economic decisions. In standard economic analysis, they offer no welfare justification for taxation or regulation of those decisions.

Och även om man är stenhård på att inte tillåta in invandrare för att det eventuellt skulle sänka några arbetares löner, så finns det en annan politik som är bättre än att bara ha stängda gränser. Det är att ha fri invandring plus att beskatta invandrarna en viss summa som ges till svenskarna (genom sänkt skatt vore väl enklast).

Sedan diskuterar Clemens lite om hur svårt det skulle vara att få igenom en mer liberal invandringspolitik. Den diskussionen har dock inte så mycket med svenska förhållanden att göra. Slutligen diskuterar han vad ekonomerna som forskar om emigration borde fokusera på, vilket är de områden han diskuterat i artikeln.

Hur ser den svenska situationen ut när det gäller möjligheten till fri invandring? Om bara en sak kunde vara annorlunda skulle den vara lysande, och några miljoner fattiga människor skulle kunna flytta in i landet och få arbete här. Som SvD påpekade nyligen, så har Sverige en väldigt liberal arbetskraftsinvandringspolitik. Men den är inte så liberal att det räcker "med ett erbjudande om jobb för att vara välkommen hit". Sedan 2008 behöver man inte ha direkt godkännande från facket för att få arbeta här, men väl indirekt. Såhär är reglerna:

Villkor för att beviljas arbetstillstånd i Sverige
En grundläggande förutsättning för att beviljas arbetstillstånd i Sverige är att det finns ett erbjudande om en anställning som personen kan försörja sig på. De erbjudna anställningsvillkoren ska inte vara sämre än vad som gäller enligt svenska kollektivavtal eller vad som är praxis inom yrket eller branschen.

Den sista punkten innebär att invandring effektivt hindras av fackens minimilöner. Men samtidigt innebär det att invandringen i stort sett skulle kunna bli helt fri om fackens kollektivavtal bara kunde brytas. För att göra det behöver man enbart en produktionskedja som ägs av ett eller flera företag som inte anställer fackligt anslutna arbetare, så att produktionen inte kan hindras av fackens "sympatiåtgärder". Facken kan ju inte blockera en produktion som inte förlitar sig på några tjänster från fackliga medlemmar. Det gör det hela något besvärligt, men inte omöjligt då man kan förlita sig på företag utanför Sverige också. Istället för att syssla med politik borde kanske liberaler satsa helt på företagsamhet, för att hjälpa att skapa den kedja av industrier som behövs för att man skall komma undan fackets kontroll.

Michael Clemens har för övrigt presenterat sina idéer i en föreläsning också, som har några fina pedagogiska bilder:

Lite mer från ”Så gör vi inte här i Sverige. Vi brukar göra så här.”

Doktorsavhandlingen ”Så gör vi inte här i Sverige. Vi brukar göra så här.” som jag kikade på igår har lite mer information om LO, staten och invandring.

Bland annat tar boken upp en händelse som visar hur LO:s beteende är beroende av allmänna uppfattningar om vad dess politik har för konsekvenser. Händelsen var att LO lobbade staten för att få igenom en lagstadgad rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare. Det var inte givet att alla invandrare pratade svenska, även när de arbetade i landet. Det var inte heller nödvändigt för dem att faktiskt lära sig språket, då företagen som anställde dem hade chefer som pratade både det utländska och infödda språket.

Iaf började lagen gälla från och med 1 juli 1973. Den hade effekten att ”arbetsgivarna blev skyldiga att ge varje anställd som saknade kunskaper i svenska betald ledighet för 240 timmars språkundervisning, även om undervisningen ägde rum utanför ordinarie arbetstid” (s.233). Alltså, företagare som anställde invandrare blev tvungna att betala språkundervisning för dem. Eller, ännu lättare, det blev dyrare att anställa invandrare. Detta är vad man borde ha förväntat sig av en organisation som vill minska konkurrensen från utländsk arbetskraft, då den borde göra att efterfrågan för invandrare som inte kan svenska minskar. Det borde i sin tur höja efterfrågan på all svensk arbetskraft som inte behöver utbildas.

Som man kan förvänta sig steg arbetslösheten bland invandrare (som också har andra orsaker, men det här är en potentiell förklaring), men vad som förvånade mig var fackets reaktion. De märkte också att lagen ”indirekt försvårat för många invandrare att få arbete” (s. 248), vilket de såg att det till viss del berodde på den utökade kostnaden för att anställa invandrare. Fast de såg ju inte det som deras problem från början:

Det visade sig dock att förekomsten av en lagstiftning långt ifrån innebar att alla som var berättigade till undervisning verkligen fick det. Relativt snart efter lagens införande väcktes kritik från LO-håll mot bristerna i det praktiska genomförandet av lagen. Redan i november 1973 klagade LO hos AMS över att vissa arbetsgivare, som sökte arbetskraft via arbetsförmedlingen, gav utländska medborgare som ej behärskade svenska språket besked om att de inte kunde få anställning om de inte kunde uppvisa intyg på kunskaper i svenska eller att de genomgått det stadgade antalet timmar. LO ansåg det diskriminerande och krävde att AMS, länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna skulle överlägga med och tillrättavisa arbetsgivare som agerade på ett sådant sätt. (s. 235-236)

Alltså, de kunde inte se det som att det är deras fel att företagarna fick det dyrare att anställa utlänningar som inte kunde språket. Istället var det företagarna som diskriminerade. Men, det verkar som att 1981, eller tidigare, hade lagen ändrats så att staten skulle betala för invandrarnas utbildning. Fördelen med det var att invandrare inte automatiskt blev dyrare att anställa. Möjligtvis blev det nu lättare för staten att få fram sin propaganda till invandrare.

Den här händelsen visar möjligtvis att LO inte enbart agerar som en vinstmaximerande förening. Eller så beräknade de att de arbetslösa invandrarna innebar minskat bidrag till deras förening. Lite svårt att säga, men det verkar rimligt att utgå från att facket, om än att de ser till sina medlemmars intressen, nog är begränsade av vad den allmänna uppfattningen är. Likt andra politiska föreningar.

Det andra intressanta från boken berör hur illa svenska staten behandlat invandrare. Jag tog upp i förra inlägget hur staten förhindrade judar från att fly till landet, men de tvingade även de som kom hit under andra världskriget - de öppnade för invandring efter ett tag - att jobba ute i skogen. Staten dirigerade alltså var invandrarna skulle arbeta, och det var visst inte uppskattat.

Alla flyktingar som slussades ut till skogs- eller jordbruksarbete upplevde inte arbetet som tillfredställande, och både norska och polska flyktingar strejkade i protest mot skogsarbetet som de ansåg vara en bestraffning. De ansvariga myndigheterna utformade dock sanktionsåtgärder riktade mot flyktingar som arbetsvägrade och olika former av disciplineringsförläggningar och interneringsläger upprättades på ett antal platser runt om i landet, där arbetsvägrande och vad som i samtiden benämndes som ”odisciplinerade” flyktingar placerades. (s. 116)

Eller, i klartext; staten satte flyktingar i arbetsläger för att de inte gillade att bli beordrade om var de skall arbeta. Annars hade utländska arbetare inga större rättigheter i Sverige efter kriget.

Utländska medborgare kunde inte, i motsats till svenska medborgare, hävda någon ovillkorlig rätt att vistas och arbeta i Sverige. Vid 1960-talets mitt hade invandrade utländska medborgare inte heller rättighet att driva näring, förvärva fast egendom eller inneha statstjänst (med vissa undantag). (s. 151)

Jag gissar att dessa förtryckande lagar kom till efter första världskriget.

Invandring och hur facket begränsat den

De svenska facken och deras försvarare, använder inte sällan en retorik där facken utmålas som en kraft för alla arbetare som står mot företagen. Facken finns till för att se till att fixa schysta löner och villkor för sina medlemmar, från deras motpart, företagarna. Den här bilden (som jag inte vet hur representativ den är) grundar sig på en marxistisk föreställning om att arbetare och kapitalister har motsatta intressen, medan alla arbetare (och alla kapitalister) har samma intressen.

Den här bilden är falsk. På ett plan kan man väl säga att en arbetare har motsatta intressen till dennes arbetsgivare, då de har olika idéer om vad lönen för arbetarens tjänst borde vara. Men utifrån det perspektivet har alla en konflikt med alla andra, så länge som någon anser sig vara förtjänt av mer av andras pengar än vad man kommer överens om att ge varandra frivilligt. Men det var inte på det planet jag tänkte på, utan just att alla arbetare har ett gemensamt intresse, och att det då är i facket.

Faktum är att facken är specialintressen, enbart för sina egna medlemmar (om ens det), och inte för alla arbetare generellt. Den kamp som facken för är inte i främsta hand riktad mot företag utan andra arbetare. Det här är den ekonomiska bilden på facken, vilken Morgan Reynolds redogör för i boken Power and Privilege:

A labor union can be defined as a group of labor suppliers who individually have little or no market control over wages and working conditions bu who want to control (raise) compensation as a group. Expressed this way, there is nothing different in principle between combinations of workers and combinations of sellers in other markets (businessmen, farmers, oil produceras, physicians) who attempt to restrict supply and push up the prices of their services. … Unions are fundamentally cartels – groups of producers with sectional interests diametrically opposed to those of consumers. Unions are labor OPECs. (s. 44)

Som Reynolds påpekar står fackens mål i konflikt med konsumenternas också. I det här inlägget kommer jag dock att kolla på deras intressekonflikt med andra arbetare, som den utspelat sig historiskt i Sverige. Specifikt utländska arbetare.

Fackets roll som ett särintresse, som de flesta fack uppfyller, finns det exempel på i Jesper Johanssons doktorsavhandling i historia ”Så gör vi inte här i Sverige. Vi brukar göra så här”: Retorik och praktik i LO:s invandrarpolitik 1945-1981. Jesper går igenom LO:s strategier för att ”hantera” invandringen och integreringen av invandrare under den här tiden, men han ger även en historisk översikt över fackens agerande under den tidigare perioden också. Vad som är intressant i det här avseendet är att LO (och arbetarrörelsen i stort) främst agerat som en konkurrensbegränsande kraft ända sedan starten (trots viss retorik om internationell solidaritet mellan arbetarklasserna). Under det tidiga 1900-talet reagerade arbetarrörelsen exempelvis starkt mot bl.a. galizienska och brittiska arbetare (se sprängattentatet mot Amalthea) vilket Johansson menade var ”ett uttryck för rädslan för konkurrens på arbetsmarknaden”:

De utländska arbetarna ansågs konkurrera på arbetsmarknaden med de infödda arbetarna och pressa ned lönerna. De ansågs också hota den fackliga organiseringen eftersom de användes som strejkbrytare vid flera konflikter. Arbetarrörelsen krävde därmed en reglering av invandringen och att svenskfödda arbetare skulle ha företrädesrätt på arbetsmarknaden. Politiken att infödda arbetare skulle ha företrädesrätt till arbeten drevs också i riksdagen av socialdemokratiska ledamöter. (s. 112)

Alltså, de organiserade arbetarna ville inte ha konkurrens med andra arbetare och försökte stänga ute dem från arbetsmarknaden. Dock är det inte så att "arbetarrörelsen" hade rätt om att de tjänade på att minska antalet arbetare på arbetsmarknaden. Arbetarna i industri X tjänar på mindre konkurrens där, i det korta loppet, men alla andra arbetare förlorar på det genom att de får betala högre priser för varorna från den industrin. Totalt sett kan man se att alla arbetare förlorar på en liten arbetsmarknad, då de tjänar på att kunna handla med fler personer som producerar än färre.

Detta tidiga lobbande av facken för restriktioner av arbetskraftinvandring ledde till att det bekanta slagordet ”Sverige åt svenskarna” togs upp av socialdemokraterna (som tidigare skall ha använts av tullförespråkare):

Vid ett socialdemokratiskt ungdomsklubbsmöte i Malmö 1904 drev Värner Rydén, som senare blev civilminister, exempelvis [angående fackens önskemål om en restriktiv arbetskraftinvandring] igenom en resolution med uppmaningen "Sverige åt svenskarna". (s. 111-12)

Under första världskriget, år 1917, försvann den fria invandringen till Sverige - för att skydda landet från spioner! - och en reglerande byråkrati för vilka som skulle få komma hit sattes upp. Med tiden blev fackföreningar och arbetsgivare vägledande och (verkar det som) beslutande remissinstanser för att avgöra om invandrares ansökningar om att få arbeta i Sverige skulle godkännas eller inte. Denna restriktiva politik höll i sig till andra världskriget. Flyktingmottagningen var inte lika restriktiv, men uppenbarligen inte tillräckligt liberal:

1937 hade socialdemokraterna tillsammans med övriga riksdagspartier enats om att judiska flyktingar inte ansågs ha politiska skäl att stanna i landet. I utlänningslagstiftningen från 1937 stadgades att flyktingar som lämnade sina hemländer på grund av förföljelse av ”ras” eller som kände vantrivsel i hemlandet inte kunde åberopa politiskt flyktingskap. Dessa flyktingar var därmed inte inräknade i den politiska flyktingdefinitionen. Koalitionsregeringen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet kom 1938 överens med Tyskland om att judars pass skulle J-märkas. Enligt Tomas Hammar var det en administrativ åtgärd som tillkom för att “Sverige vid gränsen skulle kunna se vilka resande med tyska pass som var judar och alltså kunna stoppa dessa”. Sandlerkommissionen som efter andra världskrigets sluts granskade flyktingpolitiken visade på ett flertal förekommande fall när judiska flyktingar hade skickats tillbaka på grund av Sveriges restriktiva gränspolitik mot judar innan och under krigets första hälft. Situationen var likartad runt om i Europa. Det var få platser där judar på flykt togs emot. (s. 115)

Efter krigets slut ändrades reglerna för arbetskraftinvandring och det blev väldigt lätt att komma till Sverige därefter. Johansson fann det konstigt att LO gick med på denna liberalisering av invandringen:

Under hela perioden från krigsslutet 1945 till slutet av 1960-talet fanns det en viss motsägelsefullhet i LO:s inställning till arbetskraftsinvandring. Å ena sidan accepterades arbetskraftsinvandring som ett medel för att lösa efterfrågan på arbetskraft i ’den fulla sysselsättningens ekonomi’ och för att uppnå ekonomisk tillväxt och möjliggöra välfärdsstatens utbyggnad under rådande könsarbetsdelning och genusnormer med sega föreställningar om arbetsmarknaden som en i första hand manlig sfär. … Å andra sidan argumenterade LO för att en okontrollerad invandring riskerade de övergripande fackliga målsättningarna om full sysselsättning, strukturomvandling och solidarisk lönepolitik. (s. 169-170)

Men jag tror att den här antydda motsägelsen i LO:s agerande försvinner om man ser LO som en vinstmaximerande enhet, istället för enbart en ideologisk kraft (som Johansson verkar göra). Det jag syftar på är alltså att LO fick göra en avvägning mot att å ena sidan hindra arbetskraftinvandring (vilket ökar konkurrensen mellan arbetare) och att ta in pengar från de nyanlända arbetarna. Om inkomsterna från de nyanlända än vad för ekonomisk förlust LO gör genom att öppna invandringen, så är det i LO:s ekonomiska intresse att öppna för invandring. Johansson diskuterar inte ens möjligheten att LO skulle kunna agera efter sådana simpla ekonomiska motiv, men han finner ändå exempel på hur LO kunde tjäna på invandringen:

Fackföreningsrörelsens inflytande framgår också av att det fanns en klausul inskriven i både de italienska, de ungerska och de sudettyska avtalen [efter andra världskriget], som förband den invandrande arbetaren att bli medlem i aktuell fackförening redan före inresan till Sverige. Medlemskapet skulle sedan upprätthållas under hela verksamhetstiden på den svenska arbetsmarknaden. Arbetstillstånd beviljades således endast till arbetare som före sin inresa till Sverige organiserat sig fackligt. (s. 125)

Dessa klausuler som gjorde facken till verkliga utsugare av utländska arbetare berörde visst inte alla utlänningar. Men facken kunde använda sig av andra metoder för att få dessa att gå med i deras, ack så viktiga, rörelse:

Flera estländska arbetare ville inte ansluta sig fackligt, och det infödda svenska arbetarkollektivet menade att företagsledningen särbehandlade de invandrade arbetarna i positiv bemärkelse. Metallavdelningen i Olofström bemötte de oorganiserade individerna med information om den fackliga verksamheten på estniska och med verbala påtryckningar. Svanbergs undersökning visar att också hot om våld användes av infödda svenska arbetare i mötet med oorganiserade estländska arbetare. (s. 126)

Men av någon anledning vände vinden hos LO igen under 60-talet till att förespråka begränsningar av invandringen. Med deras stöd kom 1967 en reglering som tvingade arbetssökande att ha ordnat arbete, arbetstillstånd och bostad före de reste in i landet. Dock täppte detta inte till invandringen. Så LO fick göra det själva. I det här systemet (som var likt det som fanns under mellankrigstiden) var LO med och bestämde vilkas arbetsansökningar som skulle godkännas eller inte. Alltså, de beslutade om det fanns tillräckligt behov av arbetskraft (för de löner LO såg till inte kunde sjunka) för om folk skulle få komma in i landet och jobba eller inte.

Tomas Hammar har i en artikel om arbetarrörelsens historiska inställning till invandringen och det fackliga inflytandet över arbetskraftsinvandringen diskuterat bakgrunden till att den utomnordiska arbetskraftsinvandringen till Sverige minskade eller nästan upphörde efter 1972. Hammar betonar att fackföreningsrörelsen hade stor del i att den utomnordiska arbetskraftsinvandringen minskade radikalt. Det var nämligen inte ett riksdags- eller regeringsbeslut som togs i den frågan utan snarare ett LO-beslut. Han hänvisar till LO-cirkulär nr 19/1972 till förbunden från den 9 februari 1972, genom vilket LO högst påtagligt utnyttjade det fackliga inflytandet i den institutionella handläggnings- och beslutsstrukturen gällande ansökningar av arbetstillstånd. I cirkulärskrivelsen uppmanade LO sina förbund att vara restriktiva med att tillstyrka ansökningar om arbetstillstånd med hänvisning till det allmänna arbetsmarknadsläget. När lokala avdelningar därefter sa nej, sa förbunden och AMS nej, och då utfärdades allt färre arbetstillstånd och den utomnordiska arbetskraftsinvandringen upphörde praktiskt taget helt. …

Invandringens karaktär förändrades sedan drastiskt från 1972/1973 och framåt. Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen, som alltså var underkastad arbetsmarknadsprövning och fackligt inflytande, sjönk till en väldigt låg nivå av den årliga totala invandringen. Invandringen kom därefter främst att bestå av anhöriginvandring och av flyktingar. (s. 207-209)

Samma år arbetade LO för att det skulle bli svårare för finländska arbetare att komma till Sverige. Tidigare hade de kunnat flytta hit bara genom att ta kontakt med svenska företag, men efter 1973 blev de tvungna att först kontakta den finländska motsvarigheten till AMS.

Det är ganska klart från historien att facken i Sverige, tvärt emot deras retorik, inte kämpat för alla arbetares rättigheter. De har kämpat mot andra arbetares rättigheter att få arbeta i Sverige. Sverige åt svenskarna är ett måtto för alla som tror sig ha en naturlig rätt att stänga ute människor från "deras" marknad.

Men, svenskarna äger inte landområdet Sverige. Det styrs över av svenskar, som inte heller har någon rätt att styra landet (makt över något implicerar inte att man bör ha makt över det). Alla människor borde ha rätt att få komma till Sverige och sälja sin arbetskraft och sina produkter till alla som vill köpa. Fackens krav på att få vara en kartell i området innebär en uppenbar frihetsinskränkning samt en välfärdsförlust för alla andra.