Knowledge and Decisions - Om antitrust i USA

“The sole consistency that I can find is that in [antitrust]
litigation under § 7, the Government always wins.”
- Judge Stewart, 1966

De amerikanska antitrust-lagarna är lagar som den amerikanska staten och många ekonomer menar är till för att förbättra konkurrensen i marknaden. Detta skall de göra genom att förhindra att någon enskild marknadsaktör blir för stor och därmed, enligt deras perspektiv, får någon monopolmakt. Jag betvivlar att deras teoretiska uppfattning av de negativa konsekvenserna av att det finns stora företag är korrekt. Men, i det här inlägget skall jag gå igenom vad Thomas Sowell har att säga om hur dessa lagar fungerat i praktiken.

Vad finns det då för "konkurrenslagstiftning" i USA? Sowell summerar lagstiftningen som gjorts i USA fram till 1996:

[T]he major antitrust laws have been passed at widely varying times and represent varying concepts and conflicting goals. The Sherman Antitrust Act of 1890 is the oldest and most important of the federal statutes, carrying the heaviest penalties, which can range up through millions of dollars in civil damages to dissolution of a firm and/or jail for its executives. The Sherman Act forbids anyone to "monopolize, or attempt to monopolize," or to engage in "restraint of trade." The Clayton Act of 1914 forbade certain actions incident to monopolistic behavior, such as price discrimination, and the Federal Trade Commission Act of the same year established an organization to monitor and issue orders against a variety of undesired ("unfair") business practices. The most enigmatic and controversial of the antitrust laws is the Robinson-Patman Act of 1936, ostensibly strengthening the Clayton's Act ban on price-discrimination, but in practice creating legal risks and uncertainties for firms engaging in vigorous price competition. The 1950 Celler Amendment to the Clayton Act created new legal obstacles to the merger of firms. (s. 202)

Som synes har dessa regleringar vuxit med tiden. 1890 tog staten makten att slå ned företag som de ansåg är den enda försäljaren av en vara/tjänst; 1914 fick de makt att slå ned företag som säljer en vara för olika pris till olika kunder; 1936 förstärktes den här makten; och 1950 tog de makten att kunna sätta upp fler hinder för firmor som tänker gå samman. Vad finns det för problem med dessa lagar?

"There is usually nothing in antitrust cases comparable to finding someone standing over the corpse with a smoking pistol in his hand." (s. 203)

För det första är det inte givet vad ett monopol är. Det låter kanske uppenbart, men, i en bemärkelse är alla företag monopolister.De är de enda som säljer sin speciella produkt på marknaden. Även om det är mjöl så är Qvarna-mjölet annorlunda än Willie:s märke. Eller, det skulle kanske vara lätt att definiera monopol, om lagarna gällde monopolister av generella varutyper som mikrovågsugnar, dammsugare, godis eller vin. Men det är inte sådana företag som lagen går emot, utan det handlar om företag som säljer flest mikrovågsugnar på en marknad, där det alltså fortfarande finns alternativ. Det finns inget på förhand uppenbart sätt att säga att 70%, 80% eller 90% marknadsandelar för ett företag för en viss geografisk enhet (en by, flera byar, flera städer, flera delstater?) innebär att företaget är i en monopolställning.

Och då måste staten hitta på någon formel för när en viss marknadsaktör säljer till för många. Men, en sådan formel har inte den amerikanska staten kommit på, och därför blir tillämpningen av den här lagen definitionsmässigt retroaktiv, så att företagare inte kan veta med säkerhet ifall de brutit en lag eller inte. Låt mig upprepa detta: konkurrenslagstiftningen bryter mot en av huvudreglerna mot rättssäkerhet, nämligen att lagen skall vara förutsägbar! (Ett försök till en liknelse: det är som om staten skulle förbjudit folk från att andas för mycket i samband med att man springer för snabbt, utan att berätta hastigheten eller andhämtningen när de slår ned en, förrän de faktiskt gör det. Eller, man blir informerad om att man gjort något olagligt när de börjar slå en - cyanide and happiness illustrerar detta väl.)

Ett till problem med detta är att en retroaktiv bedömning ifall en firma hade en monopolsituation under en viss tidsrymd missar att en sådan situation inte nödvändigtvis är hållbar. "Antitrust proponents have scored a verbal coup by constantly terming such percentages the "share" of the market "controlled" by certain firms...[b]ut historically, market shares have changed over time - some drastically - and in some cases the so-called "dominant" firm has disappeared entirely." (s. 205) Eftersom konkurrensen verkar över tid är det en rätt ointressant bit trivia att en firma, under en kort period, sålde varor mycket högre än vanligtvis, när det är just sådant beteende som lockar konkurrenter till marknaden. Och, även när de hittar ett företag som under en lång tid haft monopol, vilket var fallet med aluminiumproducenten Alcoa, så behöver inte företaget ha höjt priserna eller haft extraordinära vinster - för det kan ha haft låga priser just för att förhindra att konkurrenter skall ha något skäl att gå in på marknaden. För denna, pro-sociala, affärsplan blev Alcoa slutligen dömt av staten, vilket ledde till att andra stora företag blev mer rädda för att förbättra sin produktion: staten skapade incitament för bra företag att inte bli bättre.

Ett annat problem på en mer grundläggande nivå är om ett stort företag innebär något problem över huvud taget. Sowell tar upp två hypoteser till varför en firma kan ha blivit stor; antingen genom att den kan "kontrollera" andra företag eller genom att firman bara är väldigt effektiv. Och en firma som blir stor genom att vara effektiv borde ju inte vara något negativt, vilket lagen då borde ta hänsyn till.

Domstolarna har dock gjort det svårare för sig att se sådan effektivitet. Bland annat genom att bara anta att det inte finns några skillnader i företagsstyre bland de olika företagen; att alla företag använder sig av den "den bästa praktiken" som finns för tillfället. Ibland definierar de även skalfördelar väldigt smalt så att det exkluderar skalfördelar som kan uppstå när ett företag äger flera produktionslokaler. De verkar även helt åsidosätta informationsskillnader som konsumenter har om de olika varorna, så att de inte ser att en vara kan föredras för att den är mer välkänd än andra varor. Expertvittnen som säger att två varor är lika bra är just experter, och deras omdöme är inte det relevanta för konsumenter som inte har sådan kunskap. Men, ibland antar de bara att olika varor på marknaden är av samma kvalitet, när de själva(!) ser att det inte är fallet:

In a famous antitrust case involving Clorox, the Supreme Court said that "all liquid bleach is identical". But the factual finding in the very same case was that "Clorox employed superior quality controls" and that some brands of liquid bleach "varied in strength" from on to another - a fact of no small importance to users considering how much is enough and how much will ruin their clothes. ... In another well-known antitrust case, competing pies were considered by the Supreme Court as being "of like grade and quality" despite one pie company's "unwillingness to install quality control equipment," to meet the competittion of its more succesful rival. (s. 207)

När det gäller sammanslagningar har domstolarna slagit ned mergers som skulle lett till till att en skofirma fått 5,5% och en ölproducent fått 4,5% av marknadsandelarna i landet, samt ett som skulle lett till att en butikskedja fått 7,5% i Los Angeles. De skall vid flera fall slagit ned mergers där det funnits hundratals konkurrenter. Detta behöver inte innebära att statens personal är klumpiga eller särskilt ondskefulla; de kan bara ha varit ute efter att få behålla sina jobb och utöka sitt ansvarsområde. Det är nog också därför som de främst går emot små företag - det kan ta ett årtionde att vinna mot ett stort företag.

Det kan man dock inte riktigt säga om Robinson-Patman-lagen som verkar ha kommit till för att skapa karteller, genom att bestraffa företag som tar ut för lite för sina varor, men inte de företag som "visar begränsning" i sin konkurrens med andra företag. Kongressledamoten menade att filosofin bakom lagen var att skapa en miljö av "leva och låta leva" och att "alla förtjänar en rättvis vinst" (på konsumentens bekostnad, förmodar Sowell). En av rationaliseringarna för den här lagen bygger på idén om "predatory pricing" (som blivit motbevisat ordentligt av George Reisman och förlöjligat av Thomas Woods - kolla även in Niclas Wennerdals korta genomgång av det, som Thomas Sowell bara flyktigt berör).

Sowell säger inte rakt ut var han står i frågan om konkurrenslagstiftning, men detta citat är något talande:

The intellectual state of antitrust doctrine may be suggested by the fact that some of the leading authorities in this field refer to these prevailing doctrines in such terms as "a secular religion," consider them analogous to "evangelical theory," or simply "wild and wooly." Even a Supreme Court Justice observed that in certain kinds of antitrust cases the "sole consistency" is that "the government always wins." (s. 205)

Hur större blir inkomstskillnaderna av penningpolitiken?

I filmen ovan beskrivs hur dagens pengasystem fungerar lite kortfattat. Fokus ligger på att (pris)inflation, högre priser, skapas av (penning)inflation, mer pengar. Eftersom inflationen inte påverkar alla människor likadant så blir den en skatt på de som blir negativt påverkade av det.

Detta förklaras rätt bra i klippet, fast de nämner inte vad företeelsen heter, nämligen cantillon-effekter, efter en av de första ekonomerna i modern historia, Richard Cantillon. Det går ut på att om jag går ner i min källare och trycker en massa sedlar så kommer jag vara den förste som får nytta av pengarna. Då får jag en massa varor samtidigt som deras pris höjer. Men, även de som får pengarna direkt efter mig gynnas, eftersom de fått ökad efterfrågan på sina varor och kan höja priset på sina produkter, samtidigt som de har pengar för att köpa varor som än så länge inte stigit. Detta fortsätter tills någon längre ned i ledet bara ställs inför redan höjda priser. Detta leder till att de som får pengarna först gynnas av inflationen på andras, som får det senare, bekostnad.

Klippet poängterar att bankerna och företag tenderar att vara de som är först i ledet till att få pengarna. De gör en poäng i slutet av att inkomstojämlikheten i USA ökat, och menar att detta till viss del beror på detta inflationsskapande. Först tyckte jag att det var överdrivet; visst, det borde tendera att skapa mer ojämlikhet (ifall det är de rika som äger bankerna och företagen som tenderar att få pengarna först, för att inte tala om staten som institution), men, så otroligt mycket? Nä, det verkar inte rätt.

Men, sedan tänkte jag, det skapas ju inflation varje år och med tiden skulle små skillnader kunna bli väldigt stora. Jag skulle inte vara förvånad ifall någon procent av skillnaderna då kommer till av inflationen, men jag har ingen idé hur man skall testa det. På något sätt måste man få en idé om hur stor cantillon-effekten är, d.v.s. hur mycket man tjänar på att vara först i ledet jämfört med att vara sist.

Det blev ingen direkt slutsats för inlägget, tyckte bara tanken var värd att hålla koll på. Hoppas ni också tyckte det.

Är det utilitaristiskt att förbjuda boxning?

I en artikel i DN föreslår Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, just detta: 

Om man förbjuder boxningen har man stöd av en mera konventionell form av utilitarism.

Utilitarism innebär att man gör den handling, eller serie av handlingar, som totalt sett maximerar lycka. Vilket innebär att man skulle kunna vara tvungen att skada någon eller kränka andras friheter (bl.a) ifall det leder till att den totala lyckan i världen blir högre än om man inte gjort det. Tännsjö är inte helt explicit att det är en rationell, utan bara en "konventionell", tolkning av utilitarism, men jag antar att det är vad han var ute efter. Han lutar dock åt att man snarast bör förbjuda boxningen". Lägger då Tännsjö fram några utilitaristiska argument för den här slutsatsen, och hur bör man, som utilitarist, hantera den här frågan?

Min slutsats är att Tännsjö inte presenterar några övertygande argument för sin sak, och att en ordentlig utilitaristisk kalkylering (som är gigantisk) i frågan nog inte har gjorts, och just nu verkar svaret vara för osäkert för att man, som utilitarist, skulle yrka på ett förbud av boxning.

Tännsjös argument

Det första Tännsjö slår fast är nog givet; boxning är skadligt. (Dock går han inte alls in på hur skadligt det är, eller hur skadligt det är jämförelsevis med andra aktiviteter.) Men, att boxning är skadligt innebär inte att det bör förbjudas. Till viss del håller Tännsjö här med om skadeprincipen, vanligtvis förknippad med John Stuart Mill, att varje individ bör få bestämma över sig själv så länge man inte skadar någon annan, för att uppnå ett utilitaristiskt resultat. Detta eftersom den enskilde individen vanligtvis är bättre att se till sig själv än vad politiker är, som inte har kunskap eller incitament att se till andras bästa. Tännsjö formulerar sig lite annorlunda:

Om man ser saken från utilitaristisk utgångspunkt, så kan det däremot ligga nära till hands (tycker jag) att resonera på följande sätt. Ingen ska hindras från att skada sig själv. Det vore en otillbörlig form av paternalism om man förbjöd någon att utsätta sig för boxnings­skador. Åtminstone vore det en otillbörlig form av paternalism, om personen i fråga var psykiskt frisk och beslutskompetent, samt informerad om faran. Lagar som försöker styra vårt liv på det sättet har nog dåliga konsekvenser på det hela taget – tror jag. 

Han ger här inte nödvändigtvis samma skäl som det ekonomiska perspektivet ger om varför skadeprincipen är rimlig. Och, som sagt så håller inte Tännsjö med om utvecklingen av skadeprincipen; han menar att människor kan utsätta sig själva för risk, men de kan inte utsätta andra för det, även om de går med på det:

Men man borde ändå kunna hindra någon från att vålla skador hos andra, också med deras medgivande.

Hit kommer Tännsjö, men inte längre, i sitt utilitaristiska resonemang. För, han ger inte ett enda utilitaristiskt argument till varför man borde göra skillnad mellan på (1) två människor som, var för sig, utsätter sig för risk om att skadas och (2) två människor som utsätter varandra för en risk om att skadas. Han saknar inte argument, men argumenten som han kommer med borde inte göra någon skillnad till för någon som enbart ser frågan ur en utilitaristisk synvinkel. Vad är det då för argument Tännsjö kommer med? Jo, att boxning är som koppleri, typ:

Och även om det är orimligt att hindra den som vill från att boxas, så kunde man väl hävda att det borde vara olagligt att arrangera boxningsgalor. Kan inte detta att arrangera boxningsgalor ses som analogt med koppleri?

Återigen: ingenstans i artikeln kommer Tännsjö med något skäl till varför man som utilitarist borde förespråka ett förbud av boxning, utan att det är skadligt, vilket han själv menar "[inte] avgör emellertid saken utan vidare". Hans liknelse mellan att arrangera boxningsmatcher/koppleri samt boxas/köpa sex brister dessutom på två sätt. Först är boxning ett ömsesidigt skadande. Och för det andra visar han inte att prostituerade skadas när det är lagligt (mer än i andra yrken), utan refererar bara lite svävande till "forskning" som allt håller med honom. Men, om man accepterar liknelsen skulle det vara mer vettigt att förespråka att prostitution legaliseras, än att boxning förbjuds.

Alltså, Tännsjö levererar inga argument för att utilitarismen, som moralfilosofi, i praktiken kräver att boxning förbjuds. Hur skulle då en utilitaristiska analys av boxning se ut?

Utilitarism och boxning

Från ett utilitaristiskt perspektiv finns det en hel del fakta man måste ha koll på innan man kan veta om ett förbud av boxning är bra eller inte. Notera, det handlar inte om boxning i sig är bra eller inte, utan om ett förbud av det är det. Vad är det då man behöver hålla koll på?

Är det överlag skadligt att boxas? 

Uppenbarligen måste man veta hur skadligt boxning är, men det är lika viktigt att veta vad det finns för fördelar av att boxas. Enligt en artikel som wikipedia länkar till så skall över 200 personer ha dött i boxningsmatcher och i träning sedan 1980, runtom hela världen. Det finns säkert ett visst mörkertal här. Och, som Tännsjö noterade, så riskerar boxare också att drabbas av hjärnskador. De som håller på med boxning satsar dock ständigt på att försöka göra sporten mer säker, som Jonathan Broberg, medlem i Svenska budo & kampsportsförbundet, påpekar.

Vad finns det för fördelar av att boxas? Tommie Gran, ordförande för Liberala partiet och en som tränat boxning i tolv år, svarade på Tännsjös filosoferande bl.a. genom att ta upp några fördelar med denna sport:

Jag började själv träna boxning för snart tolv år sedan, mest för att hålla mig i form. Jag stannade kvar för den gemenskap som nästan alla boxningsklubbar har, där man är välkommen oavsett ålder, kön och ursprung.

Följande videoklipp är också intressant:

Variablerna som nämns här - gemenskap, ha roligt - måste man som utilitarist ta hänsyn till, även om de är, som Gran påpekar, svåra att mäta. Har man svårt att mäta dem innebär det att man måste ha större felmarginaler i sina kalkylering. Detta gäller inte bara för de positiva aspekterna av boxning, utan även de negativa. Att mäta olyckan som en bror, syster, mor, far och vän till en boxare känner när denne dör i förtid är nog också svårt. Men, nettoeffekten i lycka av att folk boxas eller inte bestämmer inte om det skall vara förbjudet, såvida det inte är så att lyckan överlag maximeras av att folk boxas. Om det inte stämmer och de som sysslar med detta sänker den totala lyckan, går det ändå inte att argumentera för ett förbud förrän man fått ett (visst) svar i andra frågor.

Vad händer i och med ett förbud?

Om det blir förbjudet med boxning, kommer de som nu inte längre får boxas öppet att göra något som orsakar mer eller mindre lycka? Skulle de börja med en annan, farligare, sport, en som är mindre farlig, eller skulle de inte hålla på med någon sport alls? Det är nämligen inte givet att boxning är den farligaste hobbyn man kan ha, och om boxning förbjuds finns det en viss att folk börjar syssla med andra saker istället. Filosofen Ralf M. Bader tar upp intressant statistik om detta i boken Prohibitions:

Om statistiken är liknande i Sverige och alla boxare nödgas till att syssla med annat, som motocross så finns det ett skäl till att tänka sig att detta försämrar för en massa människor. Nu menar jag inte att detta skulle ske, utan det jag vill poängtera är att vi inte vet vad som skulle hända om ett sådant förbud infördes. Och man måste kunna göra en rätt bra kalkylering, som pekar på att folk kommer syssla med mindre riskfyllda saker, innan man kan förespråka ett förbud.

Dessutom finns det en risk att boxningen som faktiskt finns förråas av att det inte görs öppet. Enligt Bader skall det ha funnits illegala kampsportsfighter i Norge, där matcherna var mycket farligare för medtävlarna. Bader hänvisar här till ekonomen Ludvig von Mises som påpekar att ett förbud har många, ofta oanade, konsekvenser, då dess effekter påverkar människor så kraftigt. Risken för att folk sysslar med värre saker än boxning efter ett förbud måste också tas med i kalkyleringen i frågan om förbud vs. frihet.

Finns det bättre saker att göra?

Även om det är så att sido-effekterna av ett förbud är överlag positiva, och boxningsaktiviteten överlag är negativ, så innebär detta inte att man borde förbjuda boxning. För, ett sådant förbud innebär definitiva kostnader. Först måste förbudet införas. Under marknadslag lär detta vara väldigt svårt att få igenom, men det lär även vara svårt att införa det under en demokrati. Hur mycket krävs det inte i politiskt engagemang för att skapa allianser som ser detta som mer produktivt än inte? Vad än engagemanget kräver har det en definitiv alternativkostnad, som vore särskilt högt ifall det vore utilitarister som skulle ge sig in i det politiska lägret för att påverka politiker till att införa ett förbud.

Sedan måste förbudet upprätthållas, vilket kräver såväl politiskt engagemang som att man måste anställa våldsverkare för att upprätthålla lagen - vilket, som inte bör glömmas bort, är ett regelrätt hot mot alla som vill träna boxning, "sluta med vad ni gör, eller så skall vi straffa er med böter eller frihetsberövning". Allt detta har en alternativkostnad (exempelvis), som det är galet omoraliskt att glömma bort!

Hur säker kan man vara på det man tror på?

Jag har inte försökt att göra en kalkylering på alla dessa variabler, då information om allt inte finns tillgängligt. Att man inte har fullständig information kan dock inte räknas som ett motargument mot att inte göra något alls; jag är inte 100% säker på att jag inte blir påkörd när jag tar mig utanför hemmet, men det går helt enkelt inte att sitta still och hoppas att jag klarar mig ändå (jag är långt ifrån 100% säker att jag överlever det). Men, det innebär att man måste ta osäkerheten i beaktelse. Det är inte moraliskt att inte ta det i beaktelse, för då riskerar man att förespråka en politik som inte maximerar välfärden. Att bestämma sig för att förbjuda droger, bara för att det skadar vissa användare, verkar exempelvis ha lätt till fler problem än fördelar.

Så, hur bör man hantera osäkerheten som finns i ens världsbild? Från mitt perspektiv borde man vara väldigt försiktig med att börja styra över andra; sätta sin vilja över andra, då man själv inte upplever vad de upplever, inte vet hur väl de upplever lycka och lidande, och inte har lika incitament till att ändra ens beteende ifall ens vilja orsakar problem för andra. Återigen kommer skadeprincipen upp: så länge man inte orsakar skada skall man inte heller utsätta andra för skada. Dessutom måste man lämna utrymme för att folk skall kunna experimentera med att göra det man anser skall vara förbjudet, så ett förbud får aldrig vara allomfattande. Det måste gå att undersöka direkt ifall en modell av verkligheten stämmer eller inte, och då av folk som frivilligt går med på det.

Sammantaget verkar det vara alldeles för osäkert att det skulle vara lyckomaximerande för att man skulle kunna förbjuda boxning, utifrån ett utilitaristiskt perspektiv.

From Mutual Aid to the Welfare State - Systemets kollaps och annat intressant

I det här inlägget går jag igenom lite gott och blandat från David T. Beitos From Mutual Aid to the Welfare State, samt varför systemet med mutual aid i slutändan försvann. Först, varför försvann det? 

Det verkar ha berott till stor del på en reglering. Mutual aid-sällskapen var i konkurrens med de vanliga försäkringsboagen och ville använda staten för att förbättra deras möjlighet att få till sig fler kunder. Dessa regleringar ledde till att mutual aid-branschen som helhet var tvungen att definiera sin verksamhet och även begränsa den (gissningsvis för att få andra fördelar av staten). När så branschen satt upp dessa regler för hur de fick agera, slutade det med att de inte kunde konkurrera med försäkringsbolagen. Branschen var uppdelad i de som ville ha en mer frihetlig reglering, och de som ville ha mer regleringar. De senare vann striden. 1920 påpekades problemen med detta av en förespråkare av laissez faire:

No Fraternal Society can today go into this field [health insurance for the entire family] and supply what the Commercial Companies are supplying. The law which we made will not permit it. No Fraternal Society can today write group insurance, not even on so small a group as a member's family. The law which we made will not permit it. No Fraternal Society can today write insurance contracts in combination with savings bank deposits which are being written by Commercial Companies in every town and city that has savings banks. The law which we made will not permit it. (s. 214-215)

Det måste ha varit ett surt erkännande. Men, troligtvis blev föreningarna också utkonkurrerade av staten, genom att denne alltmer började erbjuda de tjänster som föreningarna erbjöd, fast "gratis".

Vad för annars intressanta saker stod att läsa i boken? En var att föreningarna då var ganska rasistiska; de uteslöt ofta medlemmar på grund av ras, om än att exceptionella undantag fanns. Dock försökte väldigt få förknippa rörelsen med idén om anglosaxisk överlägsenhet över alla andra etniska grupper. Det var dock inte institutionen ensam som upprätthöll dessa rasistiska grunder, utan det fanns på annat håll i samhället också. Samtidigt var organisationerna ganska meritokratiska; så länge du upphöll en viss standard på ditt beteende var du välkommen in i klubben.

For these societies, much as in white organizations, “good moral character” was a defining feature of worthiness. The recommendations of an official of the black Knights of Pythias on blackballs were virtually indistinguishable from those offered by groups such as the Loyal Order of Moose. He warned that a “black ball is not made to be cast against an applicant who wears better clothes than I do; who lives in a better house than I do; who has more brains than I have. . . . It was made to keep out members who are undesirable because of their moral fitness to associate with good people. Neither silks nor rags indicate character." (s. 54)

Nu var det dock inte så att enbart föreningarna var rasistiska; det var ett generellt drag för hela samhället. Och då kan det vara värt att fråga sig vilken sorts förening som bäst hindrar att rasistiska tendenser får negativt uttryck, om det är privata eller statliga. Beito ger lite bevis för att tänka sig att det var bättre med ett privat välfärdssystem än ett statligt, då staten också var rasistisk och de diskriminerade grupperna kunde organisera sig själv.

The typical pension recipient could expect little better than a hand-to-mouth existence. In 1931 monthly grants ranged from a high of $69 in Massachusetts to only $4 in Arkansas. Recipients often had to earn income on the side to scrape by. Racial discrimination was rampant, especially in the South. The city of Houston, Texas, was one of the most egregious. Although blacks constituted 21 percent of the city’s population in 1920, not one black family received a pension. (s. 19)

En annan intressant sak var att folk ogillade starkt att behöva förlita sig på hjälp från anonyma organisationer, statliga som privata. Att ta emot välgörenhet sågs ned på (vilket troligtvis var varför föreningarna lanserade sina socialförsäkringar som rättigheter). Mutual aid-föreningarna spred en känsla av självständighet bland sina medlemmar:

For many poor people the sharing of risk, whether through fraternal or commercial insurance, was an essential precaution against the stigma of charity and the poorhouse. Louise Bolard More concluded that “insurance fosters a pride which is to a certain degree creditable, a spirit of independence, and a commendable horror of pauperism.”(s. 25-26)

Samtidigt som folk förlitade sig på hjälp genom välgörenhet, minskade detta behov med tiden, när samhället utvecklades:

When individuals resorted to hierarchical relief, it was generally with considerable reluctance. In ethnic communities a great stigma was attached to dependence on outsiders. This aversion was most intense against indoor relief, which helps explain why so few people ended up receiving it. In 1880, for example, 1 in 758 Americans was in an almshouse, and the ratio actually widened to 1 in 920 by 1903. The pattern of low dependence was not limited to almshouses. According to the U.S. Census in 1904, 1 in 150 Americans (excluding prisoners) lived in public and private institutions, including hospitals, orphanages, and insane asylums. (s. 18)

The head of the Federated Jewish Charities Observer with pride that despite the rapid increase of Jews in New York, their dependence on charity had actually declined substantially between 1901 and 1916. (s. 26)

Samtidigt som folk förlitade sig lite på privat och statlig anonym hjälp, fick de flesta hjälp, när det behövdes, från grannar, vänner och jobbarkompisar.

Reciprocal relief was far more prevalent than either governmental or private hierarchical relief. Its most basic expression was informal giving, the countless and unrecorded acts of kindness from neighbors, fellow employees, relatives, and friends. The precise magnitude of informal giving can never be known, but it was undeniably vast. A study of 200 wage-earning families in New York City conducted in 1905 revealed that almost “every family of small income received some help or other from friends or relatives in the form of clothing for the children, money for the rent, or occasional gifts to carry the family over a tight place. In the entire number investigated there were over 60 instances discovered of this fraternal helpfulness.” According to the study, informal giving aided so many that it was fallacious to classify families into distinct categories such as “dependent” or “independent.” The assistance provided through church congregations included many elements of reciprocal relief. It often appeared in spontaneous and unrecorded guises. Help came from collection plates and via such monetary intangibles as job information, homes for orphans, barn raisings, and temporary housing. (s. 8)

The self-help and informal neighborly arrangements created by the poor themselves dwarfed the efforts of formal social welfare agencies. (s. 19)

Slutligen tar boken även upp hur det fungerade med integration av invandrare under den här perioden. Då fanns det nog inga statliga byråkratier för att lösa detta, men det gick bra ändå, då invandrarna organiserade sig själva. (Det är verkligen inte en konstig princip, men är det för många i dagens sverige.) David Beito menar att invandringen för perioden var exceptionell, vilket inte uppskattades av alla:

Never before had the United States experienced such an infusion of ethnic and cultural diversity in so short a time. By 1900 four in ten people in the largest cities were foreign born, while an additional two in ten were children of immigrants. John R. Commons, a leasing labor eonomist, found the “variety of races” to be “astonishing. New York excels Babel.” The newcomers often encountered hostility. Their relative lack of education, tendency to cluster in unskilled occupations, and peasant habits and superstitions inspired great fears among old-stock intellectuals. Robert Hunter wrote in his well-known treatise Poverty that the evils of immigration “if they are to be called evils, are not temporary. The direkt descendents of the people who fought for and founded the Republic, and gave us a rich heritage of democratic institutions, are being displaced by the Slavic, Balkan and Mediterranean peoples.” (s. 17)

Trots denna ovilja som invandrarna mötte lyckades de, som sagt, ändå att passa in i samhället. Och hjälpa till för andra, senare, invandrare från samma land att komma in genom att skapa organisationer för varandra:

Regardless of where they came from, the members of nearly all ethnic and national groups erected formidable networks of individual and collective self-help for protection. …Roberts was amazed at how rapidly Eastern Europeans formed lodges. … The tendency of Japanese Americans to join associations spurred Konrad Bercovici to conclude, probably with some exaggeration, that nearly “every Japanese belongs to one or more societies”. Associationalism was pervasive among the Chinese. (s. 17-18 och 20-21)

Så, det var allt jag hade att skriva om Beitos bok som sådant. Jag kommer att ha ett till inlägg där jag går igenom vad andra har sagt om boken (likt jag gjorde för Bensons verk) och länkar till annan litteratur om mutual aid-sällskapen.

From Mutual Aid to the Welfare State - Vårdtjänster

Runt 1900 i USA fanns det några få statliga regleringar på vilka som kunde bli läkare (så att de kunde få högre löner), och ingen statlig sjukvård, så det var nästan en fri marknad för vård där (till skillnad från hur det är idag). Och i det här fria systemet hjälpte mutual aid-sällskapen till med att hitta på nya innovationer för att tillhandahålla billig sjukvård till sina medlemmar. Detta uppskattades inte av läkarna.

Shortly after the turn of the century, articles about the “lodge practice evil” began to fill the pages of American medical journals. This term referred to a new method by which fraternal societies extended low-cost medical services to members. The usual approach was for a doctor to give basic health care in exchange for a salary based on the size of the membership. For obvious reasons, lodge practice was a popular innovation among members of fraternal societies. It inspired equally strong opposition, however, from key leaders in the medical profession. These critics charged that lodge practice posed a danger to prevailing fees and subjected doctors to the exploitative whims of the laity. (s. 109)

Hur många hade tillgång till läkartjänster genom fraternitetssällskapen? Enligt en undersökning från 1908 skall mediansiffran för vuxna män ha varit 8,9%, och det skall ha kostat ca $2 per år, vilket var lika mycket som en dags arbete. En större studie från 1906 kom fram till att ungefär var femte vuxen man hade tillgång till dessa läkartjänster för en årlig kostnad på $1,20. En mindre studie för New Orleans kom fram till ungefär samma siffra 1897. Samtidigt höll denna marknad på att växa kraftigt under den här perioden.

Som sagt, så var detta inget som de etablerade läkarna gillade. Det verkar ha varit just systemet med att inte kunna ta betalt per besök, och därmed få mer betalt, som störde dem.

Once doctors allowed nonprofessionals to place them on fixed salaries, Zierath and others cautioned, loss of both income and independence would follow. The profession would then become tainted and demoralized by every physician's “undignified” scramble to “sell himself to the lowest bidder.” Another opponent predicted that lodge practice, if not stopped, would depress fees to levels “comparable to those of the bootblack and peanut vendor.” (s. 116)

Dessa läkare försökte, troligtvis som en del i att svärta “lodge-läkarnas” rykte, sprida en bild om dessa som inkompetenta och att deras tjänster var lika lite värde som vad de kostade.

Beito argumenterar emot den bilden. Först poängterar han vilken vinst det var för de fattiga att kunna få tillgång till en läkare året om, för kostnaden av en dags arbete. Ett typiskt läkarbesök skulle annars kostat en halv dags arbete, $1, hos en obunden läkare (och då hade nog det priset blivit lägre tack vare konkurrensen från sällskapen). Dessutom poängterar även vissa av kritikerna av systemet att läkarna erbjöd goda tjänster. Många av läkarna kom inte från de fina läkaruniversiteten, utan hade utbildat sig hos skolor som sköttes av praktiserande läkare. Det gjorde de inte inkompetenta dock; de behövde fortfarande klara av de statliga licenstesten och sällskapens eget test. Och sällskapen ville ha bra läkare, eftersom de var i konkurrens med andra föreningar om sina  medlemmars pengar.

Det verkar som att de organiserade läkarna också ogillade att det här systemet gjorde att de tappade sin status.

Lodge practice challenged the prevailing medical elitism that held, in its extreme version, that the “doctor should have absolute control of the patient.” The fraternal society gave patients “the idea that they can go to the lodge doctor for anything and that he is duty bound to attend them.”

The medical journals betrayed more than a tinge of class bias as well. Clurman bristled that “laymen, especially those of the lower strata of working men, are not the best judges of the professional merits of a physician.” He related the humiliation of a physician whom a tenement housewife had scolded for tardiness. (s. 120)

Den här situationen var dock något som sällskapens medlemmar uppskattade väldigt mycket.

Systemet började försvinna efter att de organiserade läkarna startade en ordentlig kampanj mot denna “ondska”. Detta var en bojkott där de sa till “lodge-läkare” att dessa fick sköta sig själva ifall de hamnade i bekymmer eller nöd av något slag. Uppenbarligen skall det ha fungerat väl, tyvärr. Det hjälptes också av att de delstatliga licenserna skärpte sina krav så att 1910 fanns det 164 läkare per 100,000 invånare, men tjugo år senare fanns det bara 125. En bra utveckling, för de organiserade läkarna, som såg sina löner öka med 41% mellan 1916 till 1919.

Polisens och politikernas skapade helvete

I gårdagens SvD skrev polisen Lennart Karlsson en debattartikel om att det är respektlöst mot missbrukare att förespråka en legalisering av droger. Argumenten i artikeln är väldigt dåliga, och jag tänkte ta upp några av dem här.

"Det påstås att kriminaliseringen av narkotikabruk stigmatiserar den enskilde missbrukaren. Det påstås att samhället genom polisen straffar istället för att vårda. Den som påstår detta saknar verklighetsförankring."

Jo, att bli satt i fängelse för innehav eller bruk, är en bestraffning. Hur illa är det? Det verkar bero väldigt mycket på vilket fängelse man är på. Här är en berättelse från en av de värsta fängelserna:

Man är inlåst i en cell på kanske 5-6 kvadratmeter 12 timmar om dygnet och vi fick i alla fall vara ute en halvtimma om dagen, 15 min om man jobbade i köket som jag gjorde.

En vakt utnyttjade fångarna sexuellt i utbyte mot att han kunde hjälpa till att smuggla in mobiler, tändare osv och en hade brutit smalbenet på en gammal tant som satt där. Hon hoppade runt med gips på benet när jag kom dit. Han fick inte sparken men fick bara jobba på natten eftersom det inte gick att ha honom där på dagen då han var så aggressiv mot kvinnorna. Samma för vakten som utnyttjade kvinnorna, det var också känt men han hade inte heller fått sparken utan hade bara blivit förbjuden att följa kvinnorna till skåpen där vi hade våra värdesaker osv.
Den fantastiska maten alla pratar om bestod en gång i veckan av kräm med mjölk (allvarligt, det äter man som mellanmål på dagis, inte som enda mål mat förutom frukost till vuxna människor) och en gång i veckan av gröt. T.ex. pasta och gröt sparades i flera dagar och värmdes upp om och om igen om allt inte tog slut. Maten lagades av fångar med dödliga blodsjukdomar (samtliga "kockar" utom jag) och en av dem var så fumlig att hon skar sig flera gånger om dagen och blodade ned maten. Läkaren sa att det inte spelade någon roll eftersom att "De flesta här är ju redan smittade.". Skitäckligt var det verkligen.

När som helst kan det komma någon och kräva att du ska klä av dig naken, sätta dig på toaletten, sära på benen, sträcka upp armarna och kissa medans någon står framför och tittar på och kan du inte göra det på tre timmar skjuts din villkorliga frigivning upp. Samma sak om du då inte skulle vilja arbeta, skulle glömma bädda sängen på morgonen, vad som helst. Studera är det inte många som får göra och det är inte många som får åka på permission heller. Under mina tre månader beviljades två permissioner på ca 50 fångar.

Och det är nog inte lätt att få ut den här informationen till folk:

Jag har fått intryck av att kriminalvården är väldigt mycket "skyddad verkstad" och att det finns väldigt lite insyn i hur saker och ting går till på anstalter. Vet inte vad som är tillsynsmyndighet för kriminalvården, det måste ju finnas någon sådan, men utöver det är det ju bara vi som suttit där själva som kan berätta om hur det är och bara det faktum att man suttit i fängelse gör ju direkt att folk misstror en. Jag upplevde det som väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att få någon upprättelse om man blivit felbehandlad (till exempel det här med att vi bara fick vara ute i 15 min när man har rätt till 60 min, det enda de sa var att vi fick finna oss i det eller arbetsvägra och riskera att få frigivningen uppskjuten). Kriminalvården själv vet ju också hur det är men i och med att de valt de jobb de har så tar de antagligen inte särskilt illa vid sig av att se hur människor blir behandlade.

Nu kan jag ju bara svara för Ystad och Ringsjön, Ringsjön var snarare som ett dagis för vuxna men Ystad var verkligen en fruktansvärd plats.

Nu kanske någon vill säga att man faktiskt kan få vård av den kära staten. Visst, men enligt deras egna undersökningar är det bara en femtedel som får ta del av den här vården. Och den fungerar inte heller speciellt bra, som jag skrivit på ett annat ställe:

Vad gäller folk som missbrukar narkotika och blivit vårdade på svenska anstalter, så var det bara drygt 20% fram till 80-talet som blev av med beroendet av droger. Detta enligt en rapport som Ted Goldberg menar är den främsta heltäckande undersökningen i området.

Olika svenska anstalter har blivit kritiserade för bl.a. långa kötider och för få platser tillgängliga, att inte ha kunnig personal för att hjälpa folk, att inte hjälpa utsatta personer (så att de dör i vissa fall), dålig uppföljning av hur det går för missbrukare, att använda sig av ovetenskapliga metoder samt för övergrepp och hjärntvätt. Det verkar som om kvaliteten på dessa anstalter skiljer sig rejält. Alternativt är alla dåliga, fast på olika sätt.

När det gäller tvångsvård av missbrukare så visar en SOU-rapport att det är procentuellt sett fler missbrukare som dör om de är satta i tvångsvård än om de inte är det; "Mortalitetsstudier visar en kraftig överdödlighet för LVM-omhändertagna, högre än vad som är vanligt för missbrukspopulationer".

Senare i artikeln skriver Karlsson följande:

"Alla ingripanden syftar till en enda sak; att upptäcka, avslöja och därigenom ge individen och dennes omgivning en möjlighet till reflektion och val. Valet till ett liv fritt från narkotika. Narkotika kidnappar hjärnan. Den fria viljan påverkas till narkotikans fördel genom de enorma duschar av vällust som pumpas in i hjärnans signalsystem. För att kunna ge förutsättningar för ett objektivt rättvist val måste det finnas både piska och morot."

Alltså, våra härskare ämnar ge oss valet att sluta använda droger, eller bli inspärrad i fängelse. Ett val mellan att göra som någon vill, eller att bli bestraffad av denne, kan nog bara ses som ett "rättvist" val av folk som kontinuerligt ser till att upprätthålla orättvisa lagar. Man formar sin världsbild så att den är trevlig att se på, så klart, och gör man något som uppenbarligen är dåligt kan man ju inte gå runt och tro att man står för orättvisan.

Nonstampcollector har annars en bra serie på det här temat, fast hur en "god" gud ger samma val till människor: gör som han säger eller brinn i helvetet.

Annars, när det gäller helveten lyckas Karlsson skruva till det hela ordentligt:

"Vi som arbetar i verkligheten ser det riktiga helvetet. Vi räddar livet på överdoserade heroinister. Vi tröstar anhöriga vars cannabisrökande barn tagit livet av sig. Vi får ibland en klapp på axeln av nyktra missbrukare som bekräftar att det var polisernas jagande som till slut motiverade dem till vård. Att avkriminalisera bruk av narkotika skulle vara att ta bort vårt viktigaste verktyg.

De dunkla argument som framförs är inget annat än en skymf mot oss som försöker att rädda liv. En skymf även mot de vars liv vi försöker att rädda.

Till alla er som tror att ni har lösningen genom att försöka skjuta den svenska restriktiva narkotikapolitiken i sank. Ni är välkomna ut i verkligheten. Ni är välkomna ut att stå upp för era åsikter bland desperata missbrukare och förtvivlade anhöriga. Kom ut till det riktiga helvetet om ni törs."

Det verkar som att han argumenterar för att en drogliberalisering är dåligt, genom att peka på hur dagens ordning är dålig. Såhär förstår jag hans argument:

"Droger är jättehemskt och en liberalisering är jättedålig. Vi poliser, med politikerna, har skapat dagens situation, och den får inte någon ändra, det skulle vara jättehemskt. Så, den som, "med dunkla motiv" [varför tror han att folk bryr sig om hans okunskap egentligen?], vill legalisera droger borde komma ut, till min verklighet, till det helvete som jag och mina vänner varit med och skapat, för att se...hur illa...deras...egen...uhm...politik fungerar."

Att folk skadas i dagens miljö är bevis för att folk skadas i dagens miljö, inte för att folk skulle skadas (mer, eller mindre) i en helt annan miljö. Karlsson begår ett ganska vanligt felslut, som jag beskrivit i mer detalj här, och det bygger på att man är blind för institutionerna i samhälle. Karlsson är blind för att det är den politik som han hjälper till att skapa som påverkar människor till att ta droger, och missbruka droger, på det sätt som gör att de skadar sig idag. När han ber oss drogliberaler att kolla på offren av missbruk, ber han oss att kolla på offren av dagens politik; på offren i hans eget skapade helvete.

Ankdammen: Om EU

I detta avsnitt av Ankdammen går jag och Niclas igenom hur beslutsprocessen i EU fungerar, pekar på den svaga kopplingen mellan folkets vilja och den förda politiken, hur särintressen kan lobba och få igenom sina regler genom att muta tjänstemän, samt hur EU slösar bort otroligt med pengar på att ge bort jordbruksstöd, stötta regioner i EU och gynna byråkraterna i överstatens maskineri.

Länkar:

• EU-Kommissionen,
  
• EU-parlamentet
  
• EU-rådet (ministerrådet)
• Henrik Alexandersson om hur stort EU är, och EU-kommissionen
• HAX om hur snabbt beslut tas i EU
• Christian Engström om det demokratiska underskottet i EU
• Engström om hur ministerrådet tog beslut om ACTA
• EU:s budget
• Generellt om ACTA
• Några argument för EU
• Att EU:s tullmurar skadar fattiga länder mest (Open Europe Blog)
• Höga tullar
• Fusk och mygel i EU
• Slöseri med pengarna EU omfördelar
• EU:s propaganda för att sprida en EU-identitet

Inte så servicevänliga SJ

Jag läste nyss följande berättelse på facebook, om hur vissa på SJ inte helt förstår vikten av att vara kundvänliga.

"Marknaden fungerar - under hot."

SJ ställde in mitt tåg utan att informera mig. Därefter satte de in ersättningsbussar som jag med rullstol inte kan komma ombord på. Därefter påstod de, tvärtemot vad som stod på min biljett, att jag INTE bokat handikapplats och därför måste sätta mig på bussen. Jag bråkade med dem i närmare två timmar och påtalade att jag rest på handikapplats säkert 20 gånger det senaste året. Till sist hotade jag med Aftonbladet - fem minuter senare hade de ordnat en taxi.

Bilden visar vad taxametern stod på när vi var framme. Grattis övriga SJ-kunder, det här får ni vara med och betala! :D Menmen, marknaden fungerar.

Det borde väl ha gått att lösa det här snabbare, om SJ hade kunnat planera för det i förväg, tänker jag mig?

Våra poliser

Power tends to corrupt...

- John Dalberg-Acton

Jag tänkte att då jag ser en hel del artiklar om hur poliser gör olika galenskaper, missar och vidrigheter så skulle det vara bra att kunna referera till samtliga tveksamma aktiviteter de gör, och hur ineffektiva de är på att göra sitt bra jobb. Därför kommer det här inlägget, där jag tänker lägga upp länkar till dessa artiklar. Inlägget kommer troligtvis att förändras med tiden, om jag fortsätter att samla ihop historier. I nuläget kommer jag inte ha någon speciell struktur, förutom att nya länkar (i den ordningen jag hittar dem) hamnar högst upp på listan. Här i början tar jag upp lite övergripande material som sammanfattningarna från Aftonbladets granskning av polisen samt min och Niclas podcast om den svenska polisen.

Slutdokument #1: Svikna av polisen
Slutdokument #2: Polisen jagar statistik - skurkar kommer undan
Ankdammen - Den statliga polisen

13 februari 2012:

Polisen: Vill inget se, vill inget höra
När forskaren, systemvetaren och polisen Stefan Holgersson granskar polisen och hittar problem, smutskastar polisledningen honom, försöker hindra att hans forskning går ut till blivande poliser och ljuger om att han inte både kan vara polis och forska samtidigt.

Tidigare upplagt:

Polisen löste bara 1 av 98 villainbrott
En helg, 98 villainbrott – men bara ett enda klarades upp. DN har granskat vad som hände med polisens utredningar tio månader senare.
Förra året anmäldes rekordmånga bostadsinbrott. På ett år har antalet ärenden ökat med 12,3 procent till 22 214 stycken. Majoriteten av inbrotten gäller villor och radhus.  Dagens Nyheter har slumpmässigt valt ut en helg förra hösten – den 29 och 30 oktober – och följt polisutredningarna av samtliga villa­inbrott som anmäldes de aktuella datumen. Resultatet visar att försvinnande få fall klarades upp.

Polis sköt familjehund
Efter ett larm om inbrott fick en polishund upp ett spår som ledde genom en villaträdgård. Familjen som bor i villan lät sin hund gå lös i trädgården och när polisens patrull kom dit råkade hundarna i bråk.  Polisens hundförare sköt då familjens hund i huvudet. Hunden fick senare avlivas på djursjukhus.
Polisen uppger att familjehunden ska ha gått till attack mot hundföraren, något som tillbakavisas av familjen. 
– Hunden var snäll och har aldrig gjort utfall tidigare. Dessutom såg min sambo händelsen. Hon har berättat att polisen hade backat tillbaka och stod tre till fem meter från vår hund när han sköt.

Polisens utredare: Vi hetsas att lägga nerAllt tyder på att polisanmälningar avskrivs mer lättvindigt. Trots att det finns spaningsuppslag inleds aldrig någon förundersökning.
– Att utredningar läggs ner beror på att åklagarna är så hårt pressade. Det skriver av fler ärenden. Och det har blivit en kedjereaktion. Polisen har också blivit tuffare. Och de som är utredningsledare har fått sina tjänster utan att de har erfarenhet av utredningar. Det är för dålig kvalitet på polisens förundersökningsledare helt enkelt. De skickar i väg ärenden till åklagare som är undermåliga, bara för att få pinnar i statistiken. Tror du att det leder till åtal? Nej!

Tolv timmar efter hoten: Utredningen är nedlagd
– Men de var inte intresserade av att ta fast ungdomarna, även om de fanns kvar i området. Vi erbjöd polisen att följa med och peka ut dem, men de ville inte. Det är egentligen det jag är mest kritisk till, säger Hans. 
En polisanmälan om olaga hot uppfördes, och paret lämnade ett så noggrant signalement som de kunde.
Dagen efter, mindre än 12 timmar senare, fick de beskedet att utredningen lagts ner.

Polismyndigheten immun mot kritikDe senaste veckorna har vi överrösts av information och kommentarer från poliser som följer bloggen. Många av dem är kritiska till hur polismyndigheten fungerar i dag.
Mer: Råkar illa ut för kritik, "Om man kritiserar polisen är man rökt",
30 har dött i polisingripandenMinst 30 personer har dött i samband med ingripanden från polis, väktare och vårdpersonal, de senaste 25 åren. Det visar en ny rapport från polishögskolan.
Kommentar: Flashback

Polisen till fots bara en procent av tiden - Expressen-TV
Svensk polis ägnar endast en procent av sin tid åt att fotpatrullera [som är mest effektivt för att minska brott]. En stor del av tiden går åt till transport mellan olika platser eller spenderas inne på polisstationen. Det visar en ny rapport, som Rikspolisstyrelsen inte ville publicera.
Mer: Om rapporten, rapporten, sammanfattning av rapporten
Blev tvingad att leta upp sin våldtäktsman själv
På måndagen anmälde hon övergreppet hos polisen i Båstad. När ärendet samma dag nådde familjevåldsenheten i Helsingborg la de ner det samma dag utan att vidta några åtgärder. 
– De hade inte lyft luren och ringt ett enda vittne. ...
Lina hade lämnat flera uppgifter för att hjälpa polisen att identifiera mannen. Men när de inte gjorde något satte Karl Andersson själv igång och letade efter den man som gett sig på hans dotter.

Därför jagas ”Svensson” – men inte bovarna
Har du någon gång blivit stoppad av polisen för någon mindre förseelse och ställt frågan:
– Har ni inget bättre för er?
Svaret är att många poliser verkar hålla med. De vill hellre jaga grova brottslingar men tvingas ”trakassera Svensson” för att nå uppsatta mål.
Varje polis ska enligt målen utfärda ett visst antal ordningsböter, så kallade o-botar. Den som halkar efter kan få skarpa påminnelser om att snabbt ordna till det.
– Då får man åka ut och plocka några taxichaufförer som kör över heldragen linje. Det kanske är klockan fyra på morgonen och inte en bil i sikte. Visserligen gör han ett fel men man hade kunnat tänka att vad har det för betydelse. Han har kanske kört hela kvällen och fått 1500 spänn. Och så kommer jag och ger honom en bot på 1500. Jag mår dåligt när jag gör det, säger en polis i Stockholm.

Polisen: Var tredje gång blåser vi oss själva
Det pågår en desperat jakt på pinnar, statistik, inom svenskt polisväsende. Många poliser har nu hört av sig och berättat om hur de fuskar för att nå Rikspolisstyrelsen och polismyndigheternas egna mål.
– Man måste göra det för att få ägna sig åt det som är viktigt, säger Fredrik, 29, som jobbar inom Stockholmspolisen.
Han berättar att han, och flera kollegor, i bland blåser i sina egna alkoholutandningsinstrument för att nå målen. Den som inte presterar tillräckligt många ”blås” blir inkallad till chefen, eller blir påmind i allmänna mejl som skickas ut till alla poliser i distriktet.

Pekade ut gärningsman – utredningen lades ner
Sebastian, 20, fick sin näsa knäckt och en spricka i pannbenet. Trots att polisen stod bredvid och han själv identifierade gärningsmännen lades ärendet ner. Och han är långt ifrån ensam.

Pinnjakten - Jakten på statistik.
Varje år sätter Rikspolisstyrelsen upp ett antal mål som sedan fördelas på landets 21 polismyndigheter, och därefter ner på distriktsnivå. Målen gäller exempelvis hur många anmälningar om narkotikabrott och ordningsbotar som ska skrivas, hur många alkoholutandningsprov som ska göras och hur många fall av tillgreppsbrott som ska lämnas till åklagare.
Sofia, som arbetar i Stockholm city, berättar att planerade insatser ofta får ställas in till förmån för pinnjakt.
– I mitt område har vi till exempel stora problem med fickstölder. Det är också vad allmänheten ofta vill att vi ska jobba mot och stoppa. Men det kan vi inte jobba med för att Rikspolisstyrelsens mål ska uppfyllas. Det är oerhört frustrerande, säger hon.
Teori: Bureaucracy av Ludvig von Mises

Uppblåsta siffror för uppklarade brott
När polisen har klarat upp ett brott – då tror man att en gärningsman har åkt fast. Men så enkelt är det inte. Inte i Brottsförebyggande rådets (BRÅ:s) värld i alla fall.
Kommentar: Ankdammen - Den statliga polisen (om fenomenet)

Polis misstänks ha lurat senil kvinna | DN
En polis i länet är misstänkt för det ovanliga och allvarliga brottet grovt ocker. Han ska tillsammans med hustrun ha förmått en senil 80-årig kvinna att skriva över sin gård på polismannens hustru.
Läkare bedömer att hon inte visste vad hon skrev på. Den 80-åriga kvinnan var så senil, så hon hade god man då hon gav bort gården till polisens fru och är numera satt under förvaltare.

Polis åtalas misstänkt för ofredande på hockeymatch
Under elitseriederbyt mellan AIK och Djurgården 2010 ska en 50-årig polis ha daskat en kvinna flera gånger i rumpan och kallat henne ”lilla gumman”. Nu åtalas han.
Åklagaren grundar åtalet på flera vittnen som styrker kvinnans berättelse. Polismannen förnekar brott.
Kommentar: TT fann det fetstilta oviktigt att ha med i sin beskrivning av händelsen.

Krögare JO-anmäler arresten
En av de misstänkta i kroghärvan JO-anmäler nu polisarresten och häktet. Han beskriver att han satt inspärrad i häktet i 55 dygn utan dagsljus [och bara en timmas motion om dagen]. – Är det förenligt med svensk lag? frågar sig mannen.
Den stora kroghärvan som rullades upp i Sundsvall i våras är ännu inte avgjord. De misstänkta krögarna släpptes abrupt efter flera månader i häkte eftersom bevisningen inte höll.

Jämförde polis med Kling och Klang • Bröts ner på marken och fängslades
När Theresa Bystedt jämförde polismannen med Kling och Klang small det. Han bröt omkull henne på marken och hon fick tillbringa natten i en cell.
– Jag har aldrig i mitt liv känt mig så kränkt och varit så rädd, säger hon.
Inne på polisstationen blev det ännu värre.
– När jag vägrade att klä av mig tryckte tre poliser upp mig mot en vägg och slet av mig kläderna. Och sedan låste de in mig i en cell. När Theresa frågade vilka rättigheter hon hade ska en ­polis ha påstått att hon inte hade några.
– När jag ville ringa min sambo och berätta vad som hänt blev jag tillsagd att hålla käften och sova. När hon skulle släppas på morgonen fick Theresa frågan om hon ville skriva på ett bötesföreläggande, vilket innebär att hon skulle erkänna våld mot tjänsteman.
– Och polismannen krävde skadestånd på 12 500 kronor för kränkningen och för sina skador. Själv var Theresa blålila runt handlederna efter polisernas grepp, hon hade flera blå- och rivmärken och läppen var spräckt. Men något intresse av att dokumentera hennes skador fanns enligt henne inte.
Kommentar: "Jag har stort förtroende för poliser och har en stark känsla att denna "profil" inte agerat som man ska göra i alla situationer med polis dvs. lyssna och lyda." (Från Dagbladets kommentarsfält.) | C 2 3 - Bloggen

Kvinna har JO-anmält polisens agerande
Det var i augusti 2010 som kvinnan och några väninnor till henne var i en allmän park i Sundsvall. I sin anmälan till JO skriver kvinnan att två poliser kom fram till dem.
– De ber oss att visa legitimation. Här vill jag påpeka att det är det första de säger till oss, inledningsfrasen.
Kvinnan tar då en diskussion med poliserna. ... Polisen beslutade att omhänderta kvinnan och hon fick följa med till polishuset. Anledningen var att hon störde den allmänna ordningen.
– Jag fattar inte alls att polismannen fattade beslutet att ta mig från platsen, från mina ­väninnor, frihetsberöva mig. Jag frågade därför polismannen om jag störde den allmänna ordningen. Till svar fick jag att jag inte gjorde det, men att jag kommer att göra det om jag inte följer med.

Polisen klarar upp färre brott trots nya miljarder
Regeringens miljardregn över rättsväsendet har fortfarande inte lett till att polisen löser fler av de anmälda brotten. Inte ens 3 av 100 stölder och inbrott klaras upp, visar ny statistik som DN har tagit del av.
De senaste åren har polisen genomfört en av de största personalrekryteringarna i modern tid. Anslagen i statsbudgeten ökade med över 25 procent mellan 2006 och 2011. Ändå har andelen uppklarade brott under perioden stått och stampat på samma låga nivå. Förra året klarade rättsväsendet upp 16 procent av de anmälda brotten, vilket till och med är en minskning med en procentenhet jämfört med år 2010.
Kommentarer: Flashback

Åskådare: "Polis förnedrade mig"
Det är vanligt förekommande att polisen får ta emot anmälningar efter den här typen av ingripanden. Någonting som polisinspektör Kjell Lindgren vid polisens pressgrupp ställer sig frågande till.
– Jag har väldigt svårt att tänka mig hur oskyldiga ska kunna drabbas av den här typen av ingripanden. Det är väl ingen normalt funtad person som befinner sig i närheten av den här typen av grupper. Man ser ju vad det är för situation och sedan undviker man den, säger Kjell Lindgren till Nyheter24.
Nyheter24 har talat med en man i 35-årsåldern som vid ett tidigare tillfälle omhändertagits under ett av polisens massgripanden.
Varför gick du inte bara därifrån?
– Först var jag nyfiken men efter ett tag känner jag att vill ta mig därifrån. Men när jag försöker gå blir jag vänligt men bestämt stoppad av två storvuxna polismän.
Försökte du tala förklara att du inte hade någonting med demonstranterna att göra?
–De ville inte lyssna, de sade bara att deras befäl uppgivit att jag betett mig olämpligt och hotfullt på allmän plats. Men uppenbarligen var det mitt filmande som irriterat dem.
Vad kändes värst med händelsen?
– Att polisen inte lyssnade på mig och kunde se att jag vek av från de verkliga demonstranterna och risken för att jag ska ha hamnat i någon form av register där jag buntas ihop med någon extremgrupp vars värderingar jag inte har någonting med att göra.

Polis sparkade sin fru i magen
Polisinspektören sparkade sin fru i magen och örfilade henne så hårt att hon spräckte trumhinnan. Sen hotade han att döda henne. Nu åtalas han för misshandel, olaga hot och urkundsförfalskning.
Polismannen åtalas också för ett fall av misshandel som ska ha inträffat mellan december 2004 och januari 2005. Han erkänner att han misshandlat sin fru.
– Han medger viss misshandel, säger Kay Engfeldt.

Kvinnlig polis dömd för häleri | Dagens juridik
Frestelsen blev för stor. En 43-årig polis från Nacka stal och pantsatte guldsmycken från sin granne när hon satt kattvakt. Nu döms hon till villkorlig dom för häleri.
Hon kommer troligen också att avskedas från sitt jobb som polis, enligt personalansvarsnämnden.

Polis dömd för sexköpsförsök
En 48-årig polisinspektör döms mot sitt nekande till 50 dagsböter för försök till köp av sexuell tjänst på porrklubben Privé i Stockholm – men behåller jobbet.
Däremot faller åtalet om olaga hot alternativt ofredande, endast ett av vittnena har sett polisen bära tjänstevapen. Polisens hotfulla uttalanden var enligt tingsrätten mer ett uttryck för missnöje. Skadeståndskravet på 10 000 kronor från en av stripteasedansöserna ogillas.

Polis döms till fängelse för våldtäkt av 16-åring
Polismannen hjälpte 16-åringen att rymma från ett behandlingshem. Nu döms han till ett års fängelse av Solna tingsrätt för att ha våldtagit flickan.
– Uppseendeväckande att en polisman hjälper en minderårig att avbryta behandling, ger henne hjälp att köpa narkotika och utnyttjar henne sexuellt, säger åklagaren Kay Engfeldt.
Förutom våldtäkt dömdes polismannen för narkotikabrott, vapenbrott och köp av sexuell handling av barn. Straffet är ett års fängelse samt ett skadestånd på totalt 60 000 kronor till flickan.
Kommentar: Skadeståndssumman är sjukt låg i jämförelse med hur lång tid polismannen sätts i fängelse. Istället för att rulla tummarna kunde han satts i tvångsarbete och kunnat betala en högre summa.

Polis lämnade ut hemlig information
En polisman i Stockholm döms till villkorlig dom för brott mot tystnadsplikten, dataintrång och ringa narkotikabrott, skriver Metro. Mannen misstänktes ha bytt hemlig information mot narkotikaklassade preparat, men åklagaren kunde inte styrka att det rörde sig om mutbrott. Den man som sålde narkotikan och fick sekretessbelagda uppgifter döms också. Polismannen har valt att sluta sin anställning.

Polischefen smygfilmade avklädda kolleger
En polischef i Stockholmsområdet har avslöjats med att tjuvkika på sina kvinnliga kollegor. Expressen kan i dag berätta att han nyligen avslöjats med att ha installerat spionutrustning i sina kvinnliga kollegers omklädningsrum. Enligt misstankarna kan smygfilmningen ha pågått i flera år.

Polis åtalas för våldtäkt mot kollega | Nyheter24 | DN
Det var natten mellan 14 och 15 juli förra året som ett gäng poliser i Göteborg var ute och festade tillsammans. När krogarna stängde gick alla hem till den kvinnliga polisen. Enligt kvinnans berättelse hade hon redan somnat, då 26-åringen som ensam dröjt sig kvar tvingade henne till sex. Enligt 26-åringen var hon själv med på det, och varken särskilt trött eller berusad.
Men en man som var med på efterfesten vittnar för åklagaren att kvinnan låg och sov då han gick. En kvinna som var med vittnar i målet att kvinnan var "mycket trött" vid tidpunkten.
Kommentar: "Ingen är perfekt. Poliser gör också misstag ibland!" - lördag 14/1 av Polismannen på Nyheter24:s hemsida

Gränspolisen: Stanna i Sverige i utbyte mot sex | SR
Gränspolisen försökte utpressa utvisningshotad kvinna. Men samtalet spelades in.
Mannen är sedan tidigare misstänkt för samma brott mot en annan utvisningshotad kvinna. Han har också sedan tidigare gjort sig skyldig till narkotikabrott och rattfylleri.
Uppföljning: Polisen sparkas

Polis slog gripen man - avskedas | Nyheter24
En 48-årig Stockholmspolis får sparken sedan Svea hovrätt dömt honom för att ha slagit en gripen och handbojad man.
Polismannen, som friades i tingsrätten, döms nu till villkorlig dom och dagsböter för misshandel och dataintrång. Rikspolisstyrelsens ansvarsnämnd har uppgivit att polismannen kommer att avskedas om han döms för misshandeln. Han är tidigare dömd för förolämpning, misshandel och egenmäktigt förfarande.
Kommentar: Hittills hade de visst inte sett tillräckligt många fel på människan.

Polis pepparsprejade epileptiker
Polisen misstog Jockes epilepsianfall för fylla och inom tre minuter låg han handfängslad på marken med ögonen fulla av pepparsprej.
Bakgrunden till gripandet var att Jocke var på en första dejt. När han fick anfallet blev kvinnan rädd och ringde polisen och sa att en okänd man höll på att ta sig in i lägenheten. Trots att polisen har utbildning att upptäcka när en förvirrad man är epileptiker, struntade de i att kolla upp Jockes tillstånd. I stället gick poliserna till attack och pepparsprejade en försvarslös Jocke, som var helt borta, för att sedan sätta handfängsel på honom.

JK-kritik för avklädning av flicka | Nyheter 24
En 16-årig flicka tvingades klä av sig naken för kroppsbesiktning och lämna urinprov i ett rum där flera personer kunde se henne. Nu riktar Justitiekanslern kritik mot Lundapolisen.
Flickan själv angav i sin anmälan att hon kände sig kränkt av det inträffade. Hennes lämnade urinprov innehöll inga spår av narkotikaanvändning.
Justitiekanslern är på flera punkter kritisk till hur flickan behandlats.

Polis åtalad för misshandel i arresten | Nyheter 24En polisman från Eskilstuna åtalas för att ha misshandlat en gripen person i polishuset i Nyköping. Han ska bland annat ha dunkat den gripnes huvud mot en bänk och en vägg.

Polis misshandlade fyllo - nu kan han få sparken
En kund på bensinmacken i Hägersten, söder om Stockholm, var inte på något sätt våldsam. Men när en polisman misstänksamt frågade om han kört till macken i bil vägrade han svara. Då brast det för polisen som gick till attack med knuffar och knytnävsslag, skriver tidningen Metro. Liggande på golvet i sitt eget blod fick han ännu ett hårt knytnävsslag i ansiktet.
Vanligen får man fängelse för den här typen av misshandel, men domstolen tar med i beräkningen att polisen också förlorar jobbet, enligt en bedömning i polisens personalansvarsnämnd. Helt säkert är det dock inte.
Kommentar: Får alla andra som misshandlar andra då behålla sina jobb?

Polis bröt ung kvinnas arm - frias
19-årig kvinna misstänktes ha lånat ut sitt SL-kort vid tunnelbanespärrarna. Hon drogs in i ett insynsskyddat utrymme och kom ut med en bruten arm. Nu frias polisen.
19-åringens "berättelse stöder i allt väsentligt åklagarens talan. När det gäller frågan om hur NN skadat armen ger rättsläkaren också stöd åt hennes berättelse", skriver tingsrätten i sin dom. Ändå frias polismannen för misshandel eftersom det inte bortom rimligt tvivel anses vara styrkt att polismannen använt övervåld.

21-åring dog efter Karlstadspolisens gripande (Mer, mer)
En 21-årig student i Karlstad avled på onsdagskvällen. Detta sedan han tryckts ner på mage av polisen i samband med ett gripande. Bara 30 minuter efter polisens gripande stannade 21-åringens hjärta.
När polisen anlände var de tvungna att tvinga ner honom på marken genom att sätta ett knä i ryggen på honom. Sedan lades mannen, med handfängsel, på mage i polisbussens bakre utrymme. Ambulanspersonal på plats varnade polisen för att ha mannen liggande på mage, med tanke på att andningsvägarna måste hållas fria.

Filmade polisen – fick käken ur led (DN | Nyheter24)
Den 29-årige mannen filmade när polisen grep en grupp stökiga ungdomar. Men blev då själv brutalt gripen av en polisman – så käken gick ur led. Nu är polismannen åtalad för misshandel.
Kommentarer: Flashback (Tråd, Gärningsmannen)
Uppdatering: Polis friad efter åtal om misshandel: "Rätten skriver att det inte kan bevisas att polisen utfört övergreppet."

Polisen letade efter Engla – med spåtanter
I förundersökningen finns information om hur polisen kontaktats av ett "professionellt medium" som uppger att hon fått en "väldigt stark känsla av att flickan (Engla, reds anm) skall finnas i närheten" av Horndal utanför Uppsala som hon nyss passerat med sin bil. Trots att polisen tidigare struntat i många tips väljer man att ta det här på allvar.
Kommentar: Hexmaster

Polisen tog råd från en sierska | GP
Värmlandspolisen följde vägledning från en sierska i sitt utredningsarbete. En försvunnen man skulle finnas intill ett blått hus med vita fönster, enligt hennes vision. Därför inventerade polisen förgäves blåa stugor i ett stort område.
Kommentar: Patrik Lindefors | Hexmaster
Uppföljning: Polischef försvarar sierskan | Sierskan: Jag hjälper ofta polisen

Ett dygn av brott – så få fall löser polisen
Ett dygn, 848 anmälda brott – men endast en bråkdel av anmälningarna leder till något straff.
Kommentar: Niclas Wennerdal (I, II)

Man sköts ihjäl - polisen dröjde i över en timme
Ledningscentralen tyckte först inte att ärendet var tillräckligt allvarligt, visar DN:s granskning.
Förra tisdagen inledde Söderortspolisen en mordutredning efter att en man skjutits ihjäl vid Kinnaredsgränd i Stockholmsförtorten Östberga. För medier berättade polisen att larmet kom in klockan 6.59 och att personen hade hunnit avlida när de kom dit. Dagens Nyheter kan i dag avslöja att polisen inte berättade hela sanningen.
Kommentar: Niclas Wennerdal (I, II)

Offren larmar – men ingen kommer
Dagens Nyheter har tagit del av internt material från polisens eget system för händelsehantering. Under första halvåret i år struntade polisen i 6.427 larm – på grund av att de inte hade tillräckligt med personal. Här ingår endast fall där polisen bedömt att de borde ha ryckt ut – men inte haft tid.
Detta sker samtidigt som svensk polis har genomfört en av de största rekryteringarna i modern tid. Förra året anställde organisationen sin 20.000:e polis. Mellan 2006 och 2010 fick polisen 3,4 miljarder kronor mer i anslag i statsbudgeten och antalet anställda poliser ökade med 16 procent.
Kommentar: Niclas Wennerdal (I, II)

Ex-polischefen åkte fast - igen
Tommy Lindström har nu åkt fast tre gånger för fortkörning. Hans personliga rekord är 173 kilometer i timmen på en 110-väg. Men för detta friades han genom att hävda att det skett i ett brådskande tjänsteärende. Han försökte hinna i tid till en narkotikakonferens.
Kommentar: Niklas Wiklander

Polisman dömd — bröt armen på kvinna
Polismannen grep kvinnan på tunnelbanestationen T-centralen i december 2009 och förde henne till en av lokaltrafikbolaget SL:s lokaler. Därinne knuffade han ned henne på en stol, sparkade henne på benet och drog henne i håret. Därefter tryckte han ned kvinnan på golvet och vred upp hennes vänstra arm bakom ryggen så att den gick av.
Polismannen, som förnekar brott, får behålla jobbet.
Kommentar: Niklas Wiklander

Polisen som mitt i tunnelbanan står
Så på behörigt avstånd (för att inte störa poliserna i deras arbete) tog jag jag tre snabba bilder med min kamera. Poliserna undrar vad fan jag håller på med och jag förklarar att jag inte fotograferar de båda ungdomarna utan bara de två poliserna. Jag frågar om de är poliser men de svarar avböjande och istället undrar den första polisen varför jag tar foton och jag förklarar att jag skriver om kollektivtrafik och kontrollsystem. Då bryter helvetet lös.
Den andra polisen tar upp en kameramobil och fotar mig. Sedan tar den den andra polisen och rycker kameramobilen ur handen på mig medan polis nummer två trycker in mig i det hörn där de både tonåringarna tidigare stått inklämda. Den första polisen är väldigt hetsig och rycker i mina kläder. Han säger till mig att ta fram legitimation och jag undrar om jag är misstänkt för något brott. De förklarar att det är olagligt att fota här och jag förklarar att "det är det visst inte" och tar fram min legitimation.
Uppföljning: Poliserna frias i domstol

Det får räcka för stunden, lägger upp fler senare. Vet du någon länk så tipsa gärna!