Donationer i Sverige 1880-1910

Jag läste nyligen om några stycken ifrån Jan Christensens Liberalernas stad, som jag recenserade för något år sedan. Det var lite fakta där som jag tyckte vore bra att komma ihåg men som jag inte hade tagit med i min recension, så jag tar upp det här.

En tabell som Christensen tar upp är hur mycket folk hade gett bort i välgörenhet till donationsstiftelser år 1910:

	Antal stiftelser	Sammanlagd förmögenhet, kronor	Folkmängd	Kronor donationer per invånare
Stockholm	1 894	17 548 826	342 323	512,61
Göteborg	356	41 020 097	167 809	244,40
Norrköping	146	6 872 199	46 393	148,13
Gävle	152	5 572 187	35 202	158,29
Malmö	215	4 400 689	83 373	52,78

En sak som är viktig att hålla koll på är att den sista kolumnen inte visar hur mycket varje medborgare lagt in i någon stiftelse. Den sammanlagda förmögenheten är vad som finns i stiftelserna och är något som byggts upp under ett antal decennier (varje stiftelse kanske håller på i något årtioende, några i hundra år, några skulle kunna finnas för evigt). Den ger dock ett hum om hur mycket folk gav bort per capita. 

Att den sista kolumnen skiljer sig så väldigt mycket åt i de olika städerna är något konstigt. Jag tänkte mig att det främst var de rika som gav pengar till donationsfonder, vilket skulle kunna förklara varför folk gav bort mindre i Malmö än i Göteborg, och att folk där gav bort mindre än i Stockholm. Typ för att det finns fler rika, per capita, i större städer. Men både Gävle och Norrköping var mycket mindre än Malmö och folket där gav ändå bort mer än dem. Gissningsvis borde det innebära att det fanns olika rörelser i städerna som uppmuntrade varandra olika till att ge bort pengar.

Christensen ger sedan lite mer detaljerad information om hur mycket och vad dessa donationsfonder gav bort pengarna till. Alla typer av donationer delar han in i fyra kategorier: sociala, kulturella, kyrkliga och kommersiella.

Sociala donationer gav bort pengar för att lindra folks nödsituation. Pengarna gavs till "fattiga, änkor, barn och pauvres honteux" (f.d. rika som blivit fattiga) samt till "arbets- och försörjningshus, sjukhus, döv- och blindskolor, samt bostäder för de behövande" och så vanliga skolor.

Kulturella donationer stöttade sådant som teatrar, konserthus och högre läroverk men även projekt för att försköna städerna, som att anlägga parker, torg och promenadvägar.

Kyrkliga donationer stöttade underhåll av enskilda gravar, missionärsarbete och att bygga kyrkor.

Kommersiella donationer hade som ändamål att gagna industrin i staden. Dit räknas bidrag till undervisning och forskning om ekonomi och andra ämnen som var viktiga för företagare.

Som visas i graferna nedan för varje stad så var sociala donationer de absolut största och, förutom i Göteborg och senare i Stockholm, nästan uteslutande det enda som fonderna gav ut pengar till.

Så, förutom en period i Norrköping så steg donationerna från stiftelserna fram till 1900. Men därefter så minskade de i två perioder i tre av städerna. I Norrköping gick donationerna ner ett år och sedan ökade de igen medan de bara fortsatte att stiga i Göteborg. Dock ser den långsiktiga trenden för alla städer, förutom Malmö, ut att öka.

Slutligen kommer en intressant bild av hur många i samhället som fick fattigvård av det statliga:

Överlag så ser det ut som om det är ungefär lika många fattiga i Sverige hela tiden, runt sju procent. Men i Göteborg så minskade den ifrån ca 8% 1874 till 5% 1918.

From Mutual Aid to the Welfare State - Systemets kollaps och annat intressant

I det här inlägget går jag igenom lite gott och blandat från David T. Beitos From Mutual Aid to the Welfare State, samt varför systemet med mutual aid i slutändan försvann. Först, varför försvann det? 

Det verkar ha berott till stor del på en reglering. Mutual aid-sällskapen var i konkurrens med de vanliga försäkringsboagen och ville använda staten för att förbättra deras möjlighet att få till sig fler kunder. Dessa regleringar ledde till att mutual aid-branschen som helhet var tvungen att definiera sin verksamhet och även begränsa den (gissningsvis för att få andra fördelar av staten). När så branschen satt upp dessa regler för hur de fick agera, slutade det med att de inte kunde konkurrera med försäkringsbolagen. Branschen var uppdelad i de som ville ha en mer frihetlig reglering, och de som ville ha mer regleringar. De senare vann striden. 1920 påpekades problemen med detta av en förespråkare av laissez faire:

No Fraternal Society can today go into this field [health insurance for the entire family] and supply what the Commercial Companies are supplying. The law which we made will not permit it. No Fraternal Society can today write group insurance, not even on so small a group as a member's family. The law which we made will not permit it. No Fraternal Society can today write insurance contracts in combination with savings bank deposits which are being written by Commercial Companies in every town and city that has savings banks. The law which we made will not permit it. (s. 214-215)

Det måste ha varit ett surt erkännande. Men, troligtvis blev föreningarna också utkonkurrerade av staten, genom att denne alltmer började erbjuda de tjänster som föreningarna erbjöd, fast "gratis".

Vad för annars intressanta saker stod att läsa i boken? En var att föreningarna då var ganska rasistiska; de uteslöt ofta medlemmar på grund av ras, om än att exceptionella undantag fanns. Dock försökte väldigt få förknippa rörelsen med idén om anglosaxisk överlägsenhet över alla andra etniska grupper. Det var dock inte institutionen ensam som upprätthöll dessa rasistiska grunder, utan det fanns på annat håll i samhället också. Samtidigt var organisationerna ganska meritokratiska; så länge du upphöll en viss standard på ditt beteende var du välkommen in i klubben.

For these societies, much as in white organizations, “good moral character” was a defining feature of worthiness. The recommendations of an official of the black Knights of Pythias on blackballs were virtually indistinguishable from those offered by groups such as the Loyal Order of Moose. He warned that a “black ball is not made to be cast against an applicant who wears better clothes than I do; who lives in a better house than I do; who has more brains than I have. . . . It was made to keep out members who are undesirable because of their moral fitness to associate with good people. Neither silks nor rags indicate character." (s. 54)

Nu var det dock inte så att enbart föreningarna var rasistiska; det var ett generellt drag för hela samhället. Och då kan det vara värt att fråga sig vilken sorts förening som bäst hindrar att rasistiska tendenser får negativt uttryck, om det är privata eller statliga. Beito ger lite bevis för att tänka sig att det var bättre med ett privat välfärdssystem än ett statligt, då staten också var rasistisk och de diskriminerade grupperna kunde organisera sig själv.

The typical pension recipient could expect little better than a hand-to-mouth existence. In 1931 monthly grants ranged from a high of $69 in Massachusetts to only $4 in Arkansas. Recipients often had to earn income on the side to scrape by. Racial discrimination was rampant, especially in the South. The city of Houston, Texas, was one of the most egregious. Although blacks constituted 21 percent of the city’s population in 1920, not one black family received a pension. (s. 19)

En annan intressant sak var att folk ogillade starkt att behöva förlita sig på hjälp från anonyma organisationer, statliga som privata. Att ta emot välgörenhet sågs ned på (vilket troligtvis var varför föreningarna lanserade sina socialförsäkringar som rättigheter). Mutual aid-föreningarna spred en känsla av självständighet bland sina medlemmar:

For many poor people the sharing of risk, whether through fraternal or commercial insurance, was an essential precaution against the stigma of charity and the poorhouse. Louise Bolard More concluded that “insurance fosters a pride which is to a certain degree creditable, a spirit of independence, and a commendable horror of pauperism.”(s. 25-26)

Samtidigt som folk förlitade sig på hjälp genom välgörenhet, minskade detta behov med tiden, när samhället utvecklades:

When individuals resorted to hierarchical relief, it was generally with considerable reluctance. In ethnic communities a great stigma was attached to dependence on outsiders. This aversion was most intense against indoor relief, which helps explain why so few people ended up receiving it. In 1880, for example, 1 in 758 Americans was in an almshouse, and the ratio actually widened to 1 in 920 by 1903. The pattern of low dependence was not limited to almshouses. According to the U.S. Census in 1904, 1 in 150 Americans (excluding prisoners) lived in public and private institutions, including hospitals, orphanages, and insane asylums. (s. 18)

The head of the Federated Jewish Charities Observer with pride that despite the rapid increase of Jews in New York, their dependence on charity had actually declined substantially between 1901 and 1916. (s. 26)

Samtidigt som folk förlitade sig lite på privat och statlig anonym hjälp, fick de flesta hjälp, när det behövdes, från grannar, vänner och jobbarkompisar.

Reciprocal relief was far more prevalent than either governmental or private hierarchical relief. Its most basic expression was informal giving, the countless and unrecorded acts of kindness from neighbors, fellow employees, relatives, and friends. The precise magnitude of informal giving can never be known, but it was undeniably vast. A study of 200 wage-earning families in New York City conducted in 1905 revealed that almost “every family of small income received some help or other from friends or relatives in the form of clothing for the children, money for the rent, or occasional gifts to carry the family over a tight place. In the entire number investigated there were over 60 instances discovered of this fraternal helpfulness.” According to the study, informal giving aided so many that it was fallacious to classify families into distinct categories such as “dependent” or “independent.” The assistance provided through church congregations included many elements of reciprocal relief. It often appeared in spontaneous and unrecorded guises. Help came from collection plates and via such monetary intangibles as job information, homes for orphans, barn raisings, and temporary housing. (s. 8)

The self-help and informal neighborly arrangements created by the poor themselves dwarfed the efforts of formal social welfare agencies. (s. 19)

Slutligen tar boken även upp hur det fungerade med integration av invandrare under den här perioden. Då fanns det nog inga statliga byråkratier för att lösa detta, men det gick bra ändå, då invandrarna organiserade sig själva. (Det är verkligen inte en konstig princip, men är det för många i dagens sverige.) David Beito menar att invandringen för perioden var exceptionell, vilket inte uppskattades av alla:

Never before had the United States experienced such an infusion of ethnic and cultural diversity in so short a time. By 1900 four in ten people in the largest cities were foreign born, while an additional two in ten were children of immigrants. John R. Commons, a leasing labor eonomist, found the “variety of races” to be “astonishing. New York excels Babel.” The newcomers often encountered hostility. Their relative lack of education, tendency to cluster in unskilled occupations, and peasant habits and superstitions inspired great fears among old-stock intellectuals. Robert Hunter wrote in his well-known treatise Poverty that the evils of immigration “if they are to be called evils, are not temporary. The direkt descendents of the people who fought for and founded the Republic, and gave us a rich heritage of democratic institutions, are being displaced by the Slavic, Balkan and Mediterranean peoples.” (s. 17)

Trots denna ovilja som invandrarna mötte lyckades de, som sagt, ändå att passa in i samhället. Och hjälpa till för andra, senare, invandrare från samma land att komma in genom att skapa organisationer för varandra:

Regardless of where they came from, the members of nearly all ethnic and national groups erected formidable networks of individual and collective self-help for protection. …Roberts was amazed at how rapidly Eastern Europeans formed lodges. … The tendency of Japanese Americans to join associations spurred Konrad Bercovici to conclude, probably with some exaggeration, that nearly “every Japanese belongs to one or more societies”. Associationalism was pervasive among the Chinese. (s. 17-18 och 20-21)

Så, det var allt jag hade att skriva om Beitos bok som sådant. Jag kommer att ha ett till inlägg där jag går igenom vad andra har sagt om boken (likt jag gjorde för Bensons verk) och länkar till annan litteratur om mutual aid-sällskapen.

From Mutual Aid to the Welfare State - Sympati genom samhörighet

Det finns ett gammalt spår inom moralfilosofin att vi människor kan känna sympati med andra människor, men att man känner större sympati med dem som är närmre en själv, och för de som är ”för långt bort” känner man inte någon sympati med alls. Peter Singer kallade processen där vi lägger till fler och fler människor i den grupp av människor som vi känner sympati med, för "the expanding circle".

För de som är lite bekanta med begreppet ser det ut som att mänskligheten, i alla fall de senaste 300 åren, har stadigt gått mot en förbättring i det här avseendet. Att de allra flesta människor vidgar sina sympatiska cirklar. Tanken är väl ungefär att vi gått från familjen, till klanen och sedan till nationen, och är nu bara några steg iväg från att inkludera hela mänskligheten. Det här hoppar dock över viktiga undantag från den här principen.

Först och främst kan man fråga sig hur sympatisk staterna är – som låser in vissa av sina egna medborgare de själva kallar för sjuka – eller de människor som stöttar staten – och som kan gå ut säga att de inte bryr sig alls om de medborgare som far illa av deras lagar. Men även om man bortser ifrån det – och alla ekonomiska bekymmer som finns med staten – kan man fråga sig om vi verkligen gått framåt med nationalismen. För, nationalism utesluter ju fortfarande människor från ens moraliska cirkel, och kan även tillåta att dessa kan utsättas för vedervärdiga dåd eller inte kräver något aktivt moraliskt hänsynstagande. Jämför det med libertarianismen som inkluderar nästan alla människor i gruppen som förtjänar rättvisa.

Men, ett annat alternativ till nationalismen är att känna sympati med andra som tillhör en viss grupp. Att känna sympati med dem som man har något samförstånd med. Filosofiskt är det här mycket mer tillfredsställande än att grunden för sympati skall bero på geografiska faktorer. Och det var ungefär såhär som mutual aid-systemet fungerade. För, de var inte geografiskt bundna utan erbjöd ett kontraktuellt samarbete för alla som skrev upp på gruppens normer. Ett exempel som Beito tar upp:

The geographically extended structure of the Odd Fellows allowed mobile members to retain benefits. It also facilitated a kind of coinsurance to mitigate local crises such as natural disasters or epidemics. In 1855 members in Massachusetts contributed more than $800 to relieve lodges in Pittsburgh that had exhausted their funds because of a fire. Ten years later they provided lodges in Virginia during an outbreak of yellow fever. (s. 10)

Grejen är att dessa föreningar var inte heller bundna till nationens gränser. Odd Fellows kom ursprungligen från England och de spred sig under 1800-talet (!) runt om i Europa, de brittiska kolonierna och även till Filippinerna och Liberia. Beito berättar att klubbarna inte bara lämnade kontraktuellt stöd till sina medlemmar i USA, utan även ren välgörenhet.

Idag har Odd Fellows utvecklat till att inkludera hela mänskligheten i sin cirkel. Detta gjordes även av andra föreningar under 1920-talet i USA – som dock inte hade sin grund i mutual aid-systemet. Och vi lever fortfarande med nationalism som en rådande ideologi i samhället idag! Det är skamligt!

From mutual aid to the welfare state - Introduktion

I ett tidigare inlägg tog jag upp frågan om att ha helt privata socialförsäkringar; att privatisera välfärdsstaten, ungefär. Där nämnde jag att det funnits historiska exempel på privata lösningar på det generella problemet med osäkerhet för alla i samhället. Och i det här inlägget inlägget tänkte jag diskutera ett sådant privat alternativ för att en individ skall kunna skydda sig själv, och sin familj, mot oförutsedda händelser (olyckor, sjukdomar och kraftiga marknadssvängningar).

Det system jag skall ta upp kallades för ”mutual aid” i de engelsktalande länderna och dess amerikanska version beskrivs utförligt av historieprofessorn David T. Beito i hans verk From Mutual Aid to the Welfare State - Fraternal Societies and Social Services, 1890-1967. Det är svårt att säga vilket system som skulle uppstå i ett framtida fritt samhälle; kanske skulle något som mutual aid bli populärt, kanske inte. Men oavsett vad som uppstår, så kan vara värt att känna till hur det har fungerat förr. Om så bara för att se att det faktiskt är möjligt.

Mutual aid-systemet / Sällskapssystemet
Tanken bakom mutual aid-systemet är rätt enkel. Som enskild individ kan man lätt hamna i oförutsedd knipa, även om man är försiktig. Så för att skydda sig mot detta gick folk med i olika sällskap vilka tog ut en viss avgift och gav sedan ut pengar till de som drabbades av olika besvär. Som Beito beskriver dem:

During the late nineteenth and early twentieth centuries, millions of Americans received social welfare benefits from their fraternal societies. The defining characteristics of these organizations usually included the following: an autonomous system of lodges, a democratic form of internal government, a ritual, and the provision of mutual aid for members and their families. An organization of females that also met these criteria generally embraced the label of “fraternal” rather than “sororal”.

By the late nineteenth century three fraternal types dominated: secret societies, sick and funeral benefit societies, and life insurance societies. (s. 1)

Så, likt dagens välfärdsstater hjälpte dessa organisationer folk som blivit sjuka och familjer vars löntagare dött. Tjänsterna som erbjöds blev dock fler med tiden och verkar ha varit mer nischad för olika grupper och vad de behövde:

As a spokesman for the Modern Woodmen of America (MWA) (which called its members “neighbors” and its lodges “camps”) wrote in 1934, a “few dollars giver here, a small sum there to help a stricken member back on his feet or keep his protection in force during a crisis in his financial affairs; a sick Neighbor's wheat harvested, his grain hauled to market, his winter's fuel cut or a home built to replace one destroyed by a midnight fire – thus has fraternity been at work among a million members in 14,000 camps.” (s. 2)

Från början sågs det som att dessa klubbar gav ut välgörenhet till sina medlemmar, men med tiden skiftade språket och uppfattningen till att man, som medlem, hade rätt till hjälp. Det var The Independent Order of Odd Fellows som pionerade den här inställningen, och de var även först med att ge ut regelbundna betalningar till de som var sjuka, vilket gjorde processen mer förutsägbar.

Det här systemet blev väldigt stort i USA. 1920 hade de olika sällskapen $9 miljarder i värde att betala ut i livsförsäkring. Ett flertal organisationer erbjöd läkarhjälp till mycket lägre priser än de vanliga sjukhusen, genom att kunna köpa en läkares tjänst för en längre tid, som då får sin inkomst garanterad av att ha många och stadiga kunder. Några byggde sina egna sjukhus och även några kliniker för de som drabbats av tuberkolos. Ett antal klubbar expanderade till att erbjuda ett fullständigt kit av tjänster ”från vaggan till graven”; från vaggan då för barnen till föräldrarna som köpte dessa tjänster.

Att människor organiserade sig i dessa grupper för att lösa en viss typ av välfärdsproblem var inget speciellt nytt för amerikanarna. Denna vilja att organisera sig för att tillhandahålla alla möjliga tjänster stötte Alex de Tocqueville på under mitten av 1800-talet.

“Americans of all ages, all conditions, and all dispositions constantly form associations. … The Americans make associations to give entertainment, to found seminaries, to build inns, to construct churches, to diffuse books. … Wherever at the end of some new undertaking you see the government in France, or a man of rank in England, in the United States, you will be sure to find an association.”

- Democracy in America

Hur många var med i en sådan här förening? Det finns inga exakta uppgifter och klubbarnas egna siffror ger inte en ensam bild eftersom många valde att gå med i fler än en klubb. En statlig rapport från New Hampshire tänker sig att nästan alla är med i iaf en klubb:

The tendency to join fraternal organizations for the purpose of obtaining care and relief in the event of sickness and insurance for the family in case of death is well-neigh universal. To the laboring classes and those of moderate means they offer many advantages not to be had elsewhere. - New Hampshire Bureau of Labor, Report (1894) (s. 1)

Den här uppskattningen verkar dock ha varit för stor (eller så var det fler som var medlemmar i NH). Beito tror mer på andra källor som uppskattar graden av anslutning för män över 19 år att vara en tredjedel, konservativt uppskattat.

The precise extent of fraternal organizations in the United States during this period will never be known. The fraternal life insurance societies had at least 1.3 million members by 1890, and by 1910 they had grown to 8.5 million. That year the combined membership of all types of fraternal societies was at least 13 million. The proportion of Americans who were lodge members is more dificult to gauge. Many individuals belonged to more than one society, and large segments of the fraternal population, such as blacks and immigrants, were often undercounted. A conservative estimate would be that one-third of all adult males over age nineteen were members in 1910. (s. 14)

Det bör påpekas att det även fanns vanliga försäkringar som folk kunde köpa och det verkar ha varit många som var med i det.

Fraternal hegemony in insurance did not go unchallenged. Commercial industrial insurance (small burial policies paid on a weekly basis) spread rapidly among the poor. Significantly, two of the three largest companies in this feld, Prudential and Metropolitan Life, had evolved from fraternalism. Prudential was originally chartered as a friendly society, while Metropolitan Life initially relied on the Hildise Bund, a German mutual aid association, to collect its premiums. 22 The rivalry between fraternal and commercial insurance was complicated. The competition was not a simple zero-sum game in which increases in the one led, perforce, to diminutions in the other. Wage earners did not necessarily think in terms of an either/or choice. Many carried some combination of both industrial and fraternal insurance. Black families were particularly noted for relying on private companies for industrial policies and fraternal societies for sick benefits. In Chicago 9 of 10 black families had life insurance (table 2.4), but only 1 in 10 (table 2.3) had fraternal life policies. By the same token, more than 4 in 10 blacks in Chicago carried sick benefits. This ratio was higher than that of any other group except Lithuanians, and twice that of native-born whites. (s. 24-25)

Sedan kan jag nämna att många av de som varken skaffade en försäkring eller gick med i en mutual aid-klubb gjorde det för att de ansåg sig klara sig på sina besparingar eller var unga och inte särskilt sannolika att bli sjuka, och inte för att de inte hade råd till det.

Som jag tog upp ovan är det inte säkert att folk i ett framtida fritt samhälle skulle organisera sig i denna föreningsform för att kunna säkra sig mot diverse olyckor och bekymmer. Beito lägger till att den specifika formen som mutual aid-systemet då hade troligtvis inte skulle uppstå igen.

It would be foolish, and probably impossible, to try and recreate the fraternal social welfare world of [the early 20th century]. Ritualistic societies thrived in specific historical contexts that have long since disappeared. Nevertheless, it would be equally foolish to dismiss societies as the quaint curiosities of a bygone era. Despite continuing efforts, Americans have yet to find a successful modern analogue to the lodge, either as a provider of services, such as low-cost medical care, or as a means to impart such survival values as thrift, mutualism, and individual responsibility. (s. 4)

När det gäller den rituella delen kan Beito mycket väl ha rätt, men, vem vet, det kanske blir populärt.

EDIT: En lista på alla inlägg som hör till den här boken finns här.