Hur blir man NARKOMAN? II

I mitt förra inlägg diskuterade jag Goldbergs kritik av den biokemiska förklaringen till varför människor blir narkomaner och hans egen förklaring. I det här inlägget tänkte jag gå igenom Goldbergs kritik av den svenska drogpolitiken. Temat som går igenom kritiken är att staten är mer intresserad av att se ut som att göra något än att faktiskt göra något, vilket stämmer bra med den ekonomiska modellen av politik som Bryan Caplan fört fram. Goldberg verkar hålla med om en liknande syn på människans politiska okunskap när det gäller narkotikapolitik:

Statsvetaren Björn Johnson (s 173) skriver att drogdebatten "oftare präglas av ett ogrundat tyckande och moraliserande än av välunderbyggd och faktabaserad argumentation. Ensidighet och osaklighet är regel snarare än undantag, och vetenskapliga forskningsresultat bemöts offta med utpräglad skepsis - åtminstone när resultaten ifrågasätter de vedertagna föreställningarna på området." I det svenska "kriget mor narkotikan" betraktas nästan automatiskt allt och alla som säger sig vara emot droger som bra, vilket gör det mycket svårt att få fram en saklig granskning av idéer som framförs, och åtgärder som vidtas. Som den danska kriminologen Jørgen Jepsen (1992, s 3) så talande skrev: "Narkotikakriget är också ett krig mot alternativa definitioner och uppfattningar av verkligheten."

"När starka känslor är i svang har förnuftet ingen chans. Narkotikafrågan ger exempel tusenfaldigt."

- Olof Lagercrantz

Vad finns det då, rent konkret, för problem med den svenska drogpolitiken? Ett är att den utgår från att rekreationskonsumtion är den drivande orsaken till att fler blir problematiska konsumenter, vilket leder till tron att ökad rekreationskonsumtion leder till ökad problematisk konsumtion. Detta finns det dock inga bevis för och den tillgängliga statistik som finns, vilken är otroligt bristfällig och, för egen del, inte så tillförlitlig visar på motsatsen! Denna statistik - från gör gällande att under tre tidsperioder i Sverige så har relationen mellan antalet rekreationskonsumenter och antalet problematiska konsumenter endast en gång varit positiv. D.v.s endast en gång har antalet tunga missbrukare stigit samtidigt som antalet rekreationskonsumenter stigit, i de andra två perioderna har de gått i olika riktningar. (Ni får ursäkta den dåliga bilden, har ingen scanner, så jag använde en kamera.)

Om den här statistiken är tillförlitlig eller om Goldbergs tes att vanliga brukare och tunga missbrukare är olika typer, är det dödfött att försöka skapa ett "narkotikafritt samhälle" genom att gå på de vanliga brukarna. I samband med detta kan man se kriminaliseringen av eget bruk av narkotika och de argument som fördes fram för detta. Det sades från politikerna att färre skulle bli beroende med denna politik. Intressant nog har de aldrig undersökt ifall detta stämde. Likt andra uppfattningar om drogpolitikens effekter menar Goldberg att det rör sig om dogma och inte vetenskapligt grundade slutsatser.

Från sina egna observationer av hur det har varit på "Plattan" i Stockholm menar Goldberg att lagen haft negativa effekter på de tunga missbrukarna. Det borde inte vara svårt att tänka sig att man mår sämre ifall risken att man blir störd av någon är högre. På Plattan blev atmosfären bättre när poliserna inte kom och störde scenen så ofta, vilket gav missbrukarna mer utrymme att fundera på sin egen situation. När polisen senare gjorde räder blev storkonsumenterna ännu mer utstötta. "I stället för att minska problemen har polisens störningsverksamhet på gatunivån en stämplingseffekt."

Ett annat problem med statens narkotikapolitiken är propagandan. Monopolisten SR blev beordrade i slutet av 60-talet att inte skicka ut några positiva inslag om droger och skulle ha som mål att verka för att minska konsumtionen i samhället. Vidare krävde staten att alla myndigheter och organisationer som fick pengar från dem skulle ha samma utåtvända politik och felaktiga syn på droger. Folkhälsoinstitutet säger själva att den "information" som gavs till ungdomar under 60-talet var ren skrämselpropaganda och var inte menat att ge ut äkta kunskap om droger och deras effekter. "Sakfel, överdrifter, snedvridningar och skräck präglade det som framfördes under den missvisande rubriken 'information'." De säger sig dock ha förbättrat sin taktik och att de under 90-talet bara gav ut "basfakta" och försökte påverka ungdomars perspektiv på droger. Till vissa del kanske detta stämmer, men till övervägande del finner Goldberg att skrämselpropagandan finns kvar, vilket får stöd av en studie om ANDT-undervisningsmaterial utförd av Folkhälsoinstitutet.

Den mest intressanta kritiken Goldberg tar upp är den offentliga vården av missbrukare. Överlag verkar den vara mindre effektiv än vad jag förväntade mig. Enligt Goldberg finns det bara en övergripande studie som försöker få en helhetsbild över hur effektiva de frivilliga svenska behandligshemmen är. Studien kom ut på sent åttiotal och Goldberg fann dess slutsats anmärkningsvärd:

"Om vi med ett bra behandlingsresultat t.ex. menar att en klient inte ska ha missbrukat narkotika kan vi säga att det gårr bra för cirka hälften av klienterna. Men om vi i ett bra behandlingsresultat också inkluderar att de förutom narkotika inte heller ska ha missbrukat alkohol eller någon annan drog så sjunker andelen lyckade ytterligare till drygt en femtedel. Om vi till detta lägger krav på en socialt integrerad livsföring när det gäller försörjning, boende och sysselsättning kommer vi ner i cirka 15% lyckade falll och om vi slutligen också inkluderar klienternas psykiska status och behov av samhälleliga stödkontakter så är det bara en klient på tio som kan anses som lyckad."

- s. 272

En uppföljning av studien som gjordes åtta år senare kom fram till att 75,2% av de undersökta antingen var döda eller hade registrerats för brott. Totalt sett menar Goldberg att från studien kan man inte säga att det gått bättre för dem som fått behandling än dem som inte fått det. Flera forskare kommer fram till liknande slutsatser.

Tvångsvård verkar inte heller ge speciellt bra resultat enligt Bergmark och enligt professor Arne Gerdner finns det inga klara bevis på att "LVM-vården ger goda resultat eller påtagligt minimerar skadorna av missbruk på längre sikt". Ett flertal studier visar dessutom att dödligheten för heroinister verkar vara extra hög bland de som genomgått tvångsvård.

Slutligen gick Goldber igenom lite kritik som riktats mot Hassela-rörelsen i Sverige. Folk som har varit där har lämnat egna berättelser om hur det var på Flashback, vilket var väldigt läsvärt.

Goldberg är dock positiv till att staten (eller kanske frivilliga organisationer) erbjuder någon form av vård, men att den inte skall ha samma mål eller utformning som dagens system.

Ett tänkbart problem med just den här kritiken är att den kan vara något gammal. Det finns ju en möjlighet att läget blivit bättre sedan 90-talet. Det är dock svårt att tänka sig att den är väldigt mycket bättre, sociala system ändras ju vanligtvis väldigt långsamt.