tisdag 1 december 2009

Anarki, anarki, anarki...

Ett vanligt tvisteämne som uppstår i politiska debatter rörande anarkokapitalism är frågan om det över huvud taget är möjligt att ha ett fungerande anarkistiskt samhälle. Denna frågeställning kan även tyckas vara konstig för vissa då svaret ses som uppenbart; väldigt många ser det som självklart att ett samhälle utan lagar kommer resultera i kaos och elände. Och där tror jag är det första (och kanske största) hindret vi ankor måste övervinna för att lyckas presentera vår politiska idé någorlunda effektivt, nämligen det stora problemet att definitionerna av anarki och stat i dagligt tal är ett logiskt virrvarr med konflikterande (och osammanhängande) innebörder. Detta är förstås det kända problemet att de flesta av oss ankor definierar anarki som ett statslöst (men inte laglöst) samhälle, medan de flesta definierar det som "kaos", "laglöshet" eller dylikt.

Eftersom det vanligtvis inte spelar någon vad man kallar koncept, så borde vi anarkokapitalister kanske byta namn på vår ideologi och även sluta prata om "anarki" för att undvika detta återkommande problem. Till viss del gör jag detta själv, namnet på bloggen till trots, och det är begreppet "polycentrisk lagordning" som jag vanligtvis använder mig av. Men jag tror att det finns ett större problem, eftersom folk även har en tendens att förknippa konceptet "samhälle utan en stat" med just anarki. Vidare verkar de flesta utgå från att lagar och ordning endast kan komma ifrån (eller med) en stat, varpå konceptet "libertariansk polycentrisk lagordning" (anarkokapitalism) ändå förknippas med "anarki" och "kaos". Således räcker det inte med att endast sluta använda ordet "anarki" utan man borde även sluta använda ordet "stat".


Så, om jag har rätt, gör folk ovanstående uppdelning i vilka sorters samhällen som är möjliga. Antingen har man en stat, och då finns det ordning i samhället, eller så har man anarki, och då råder laglöshet och kaos. Ytligt sett finns det inget problem med denna uppdelning, om man inte lade till den vanliga definitionen av stat som en ensam upprätthållare av lag, en monopolist i andra ord. Det och att folk kopplar ihop avsaknaden av en stat (en monopolist) med anarki gör att dessa ord inte riktigt utgör den mest optimala grunden för en vettig diskussion om anarkokapitalism.

Vad kan man då göra? Det finns flera alternativ. Ett är att strunta i dessa ord och använda andra som inte är flertydliga utan kommunicerar klart och tydligt vad man är ute efter. Med risk för att vara övertydlig tänkte jag komma med en kortfattad beskrivning av några begrepp vi kan använda istället för "anarki" och "stat", så som vi använder dem, och samtidigt göra oss förstådda för de som inte är så vana vid våra begrepp. Därför, och för att ta itu med det välkända problemet med "laglöshet" och "kaos" utgår jag från den tidigare bilden, men jag skippar helt och hållet de namn som folk är vana vid.


I den här schematiska bilden av tänkbara samhällen finns det bara två typer: de som där folk normalt agerar enligt vissa, allmänt kända, regler vilket resulterar i en allmän ordning och en där folk agerar närmast slumpmässigt i förhållande till varandra, vilket skapar kaos och förvirring. Samhällena i den tidigare delen har möjlighet att utvecklas och folket där bli välmående, medan folket i de senare samhällen lever i en ständig rädsla över vad de andra skall göra och därför blir samvaron knappt värd namnet och det lär inte bli någon utveckling. Som exempel på det första samhället kan vi tänka oss alla större civilisationer genom tiderna och på det andra kan vi tänka oss alla olika krigszoner genom tiderna (som de större civilisationernas härskare skickat soldater till). ("Samhälle" får här en högst formell betydelse av människor som interagerar med varandra.) Den här uppdelningen är dock bara första steget för att få fram betydelsen av anarkokapitalism.


Nu måste vi skilja mellan de samhällen där lagar "skapas" och upprätthålls av endast en suverän individ eller organisation eller om flera individer eller organisationer "skapar" och upprätthåller lagar som folk lever efter. Det första kallas för ett monocentriskt samhälle och det senare för ett polycentriskt, då det endast finns en "maktnod" i det förra och flera i det senare. Som exempel på det senare kan vi ta de flesta områden i Europa från medeltiden fram till 1648 och på det förra kan vi ta de flesta områden i Europa från 1648 fram till nutiden. För att få fram en någorlunda bra bild ava anarkokapitalismen måste man dock göra en uppdelning till.

Nu struntar jag i att ta med alla kaotiska samhällen, och fokuserar endast på de med en lagordning. Här kan man göra skillnad på om reglerna i samhället stämmer överens med individuella rättigheter, så som de har formulerats av libertarianer (som de klassiska liberalerna och dagens anarkokapitalister), eller om de står emot dem. Samhällen som kan klassificeras som förtryckande, i vid mening, polycentriska som monocentriska, har varit normen genom tiderna. Det är ytterst sällan som frihetliga samhällen uppstår och inget sådant samhälle har varit helt fritt från sina "skönhetsfläckar". Men om jag ändå skall ge ett exempel på ett samhälle som är närmast i att klassificeras som ett polycentriskt libertarianskt samhälle skulle jag ge amerikanska västern under tidigt 1800-tal. Som ett exempel på ett någorlunda frihetligt monocentriskt samhälle kan vi ta Sverige för hundra år sedan.

Idealtypen för ett libertarianskt/frihetligt polycentriskt samhälle kallas, som jag nämnde tidigare, för ett anarkokapitalistiskt samhälle. Uppdelningen av de olika samhällstyperna jag gjorde för att komma åt detta begrepp är kanske inte optimal men jag tror att man slipper den jobbiga diskussionen om "statslöshet=laglöshet" genom att beskriva anarkokapitalismen i de här termerna. Givetvis, detta gör ju inte att man kan komma undan med att besvara hur ett frihetligt privat system kan producera de saker som folk tror staten måste producera, men det borde göra det uppenbart att det i alla fall inte är nödvändigt att ha en monopolist för att "producera" lagar.

7 kommentarer:

  1. Du vet väl att alla skulle skjuta på allt och alla om anarki infördes, har du inte läst Ayn Rand. Om en inbrottstjuv ringer till sin försvarsfirma när han blir tagen av ägaren som ringer till sin försvarsfirma så kommer de båda firmorna börja skjuta som in i helvete på varandra. Det finns inget annat sätt att lösa konflikter.

    SvaraRadera
  2. Det är skönt att veta att just den här delen av objektivismen är på väg att dö. Eller, det är skönt att tro, iaf. Men nu, när vem som helst kan läsa Shih Shun Liu eller Harold J. Berman, och kan se att de uppenbarligen har fel, tänker jag mig att ideologin är på väg att dö. Jag menar, om kyrkan, adelsmän, städer och kungar kunde ha ett polycentriskt rättsystem utan att kriga med varandra varje gång en konflikt uppstår, då borde det ju inte finnas några rimliga skäl till att privata företag inte skulle kunna göra det.

    SvaraRadera
  3. Om man nu skall införa ytterligare en -ism, så kanske man skulle kunna referera till anarkokapitalism som "Agorism"?
    Dock tror jag att det viktiga ligger i att informera om grundbetydelsen av ordet anarki, då detta är den beskrivning av statsskicket (eller snarare avsaknaden därav) som är mest rättfram och explicit.

    SvaraRadera
  4. Mm, agorism skulle funka, även om det är lite annorlunda än "klassisk" anarkokapitalism (de har en något annorlunda klassteori och de verkar vara en grupp för de som förespråkar counter-economics, istället för, exempelvis, sea-steding). Namnmässigt vinner den definitivt.

    Jag tror det är bäst att undvika ordet anarki, för dess semantiska fällor, och för att "polycentrisk liberal rättsordning" är bättre beskrivande utan några tvetydiga meningar. =)

    Trevligt att se dig här på bloggen! =D

    SvaraRadera
  5. Intressant läsning. Men jag har en viktig fråga: är det anarkokapitalistiska samhället förenbart med demokrati?

    Om marknaden formar lagarna borde de största företagen bestämma. De rika vinner. Men vad händer med arbetarklassen? De fattiga kommer ju aldrig att gå med på ett sådant samhälle. Samma arbetarrättigheter som förespråkades av bland annat Vilhelm Moberg i Sverige för drygt hundra år sedan kommer återigen att komma på tal.

    Jag ser inte vitsen med att gå tillbaka till ett "feodalt" samhälle. Ur den växer ju alltid bara en "arbetarrevolution" fram, vilket leder oss till där vi är idag.

    Så hur förenas arbetarklassen med det anarkokapitalistiska samhället?

    SvaraRadera
  6. Demokrati och anarkokapitalism är förenbara i en bred tolkning av ordet demokrati, nämligen att folket, på ett eller annat sätt, styr. Detta sker genom att varje individ får styra över sig själv och tillåts ha största möjliga frihet som är förenligt med samma friheter med alla andra. Men i meningen att en majoritet sätter sin vilja över en minoritet, vilket är vad man har med dagens demokrati, så är det inte förenligt med anarkokapitalism.

    Vad gäller formerandet av lagar och att de rika vinner så stämmer det inte riktigt att de största företagen kommer att få igenom den lagstiftning de helst vill ha, men i en viss mening kan man säga att "de rika" kommer att vinna. Men detta är ungefär som att säga att "de starka" vinner, vilket är något av en tautologi - det är, från ett visst perspektiv, alltid någon som vinner och dessa måste då ha varit de starkaste.

    Som jag ser det är den viktiga frågan inte om "de rika" får igenom sin vilja eller inte, utan om några kan, med lagen, kränka folks (naturliga/individuella) rättigheter. Därefter kommer frågan om ett anarkokapitalistiskt samhälle är bättre på att undvika att sådana minoriteter (eller majoriteter) kan komma i en maktposition jämfört med andra politiska statskick (som en representativ demokrati).

    Min ståndpunkt är att dessa grupper får det svårare att få sin vilja igenom i ett ak-samhälle än i ett demokratiskt. Detta för att kränkningar av folks frihet minskar välståndet i samhället och när folk fritt, och med relativt låg kostnad, kan skapa allianser för att bekämpa dessa grupper borde det vara billigare för de att bevara sin frihet än för någon att kränka den. Jag har skrivit ett längre argument för detta på en annan sida, men det är långt ifrån ett fullständigt argument. Det bygger på public choice-skolans syn på politik, vilken utgår från att folk försöker skaffa lagar för att ge sig själva mer välstånd och i den bilden kommer den främsta faran från just företag och andra minoritetsgrupper. Denna syn har nyligen kompletterats av ett verk av Bryan Caplan, vilket verkar stärka argumentet då den visar att vanligt folk är mindre benägna att stötta dessa särintressen om de måste betala för det.

    Slutligen, jag håller med om att många idag inte gillar tanken på en helt fri marknad. Men detta beror på att de har en felaktig bild på hur den fungerar; de flesta tror att arbetsmarknadsregleringar och kollektivavtalens minimilöner är bra för allas långsiktiga välstånd men så är inte fallet. Troligtvis kommer denna syn ifrån det gamla tänket att "arbetarklassen" och "företagarna" står i ett motsattsförhållande och har olika intressen. Detta stämmer till viss del (men bara i samma mening som en konsument har konflikterande intressen med en försäljare; de är oense om vad priset för varan skall vara), men den store konflikten ligger mellan vissa arbetare (som LO) som vill stänga ute andra arbetare (som invandrare) från marknaden genom att kräva att alla skall ha en viss lön eller standard på arbetsplatsen. Detta är inga nya åsikter som jag och mina politiska vänner har kommit på utan är, såvitt jag kan se, standardsynen bland nationalekonomer. För att se detta läs vilket standardverk som helst som lärs ut på högskolorna eller den här boken, speciellt sidorna 43-47 och 65-67.

    Alltså, "arbetarrörelsen" ser bara till vissa arbetares intressen och lägger upp hinder för andra att konkurrera med dem. Ett anarkokapitalistiskt samhälle ser till arbetares intressen i det att den tillåter fri konkurrens och därmed möjliggör att produktionen blir så hög som den kan bli, vilket ger billiga varor, som gynnar alla, då alla är konsumenter.

    SvaraRadera
  7. Om man vill veta mer om vad som haender naer staten faller samman aer Somalia ett bra exempel.

    Ganska snart kommer olika banditer att foersoeka laegga beslag paa olika landomraaden i syfte att beskatta den ekonomiska verksamhet som aer knuten till det territoriet.

    Detta fungerade dock ganska bra daerfoer att de olika aktoererna konkurrerar om beskattningsbar verksamhet och daerfoer inte kan ta ut hutloesa skatter utan att foerlora beskattningsbar verksamhet. Dessutom kostar det pengar att kriga, vilket alltsaa aer naagot man boer foersoeka undvika.

    De nuvarande problemen i Mogadishu beror fraemst paa USA:s inblandning.

    Somalia visar faktiskt paa att ett land kan ha mycket att vinna paa att bli av med sin statsmakt. 400.000 somaliska flyktingar i Etiopien aatervaende till Somalia saa snart staten hade upphoert att fungera.

    Mobiltelefoni och mycet annat fungerart mycket baettre i Somalia aen i Etiopien och detta gaeller mycket annat.

    SvaraRadera