Principles of Economics - Offentliga varor

Ett standardargument mot helt fria marknader, för den som läst lite ekonomi, är att peka på förekomsten av offentliga varor. Detta tar även Mankiw upp i sin bok, och hans diskussion är nog helt representativ för de flesta vanliga ekonomer. Vad är då offentliga varor? Mankiw börjar diskussionen med att dela upp alla varor efter två kriterier:

• Is the good excludable? Can people be prevented from using the good?
• Is the good rival? Does one person’s use of the good diminish another person’s enjoyment of it? (s. 226)

Utifrån den här perspektivet finns det fyra olika sorters varor i ekonomin: privata varor, offentliga varor, allmänna tillgångar och naturliga monopol.

• Private goods are both excludable and rival. Consider an ice-cream cone, for example. An ice-cream cone is excludable because it is possible to prevent someone from eating an ice-cream cone—you just don’t give it to him. An ice-cream cone is rival because if one person eats an ice-cream cone, another person cannot eat the same cone. Most goods in the economy are private goods like ice-cream cones. ...

• Public goods are neither excludable nor rival. That is, people cannot be prevented from using a public good, and one person’s enjoyment of a public good does not reduce another person’s enjoyment of it. For example, national defense is a public good. Once the country is defended from foreign aggressors, it is impossible to prevent any single person from enjoying the benefit of this defense. Moreover, when one person enjoys the benefit of national defense, he does not reduce the benefit to anyone else.

• Common resources are rival but not excludable. For example, fish in the ocean are a rival good: When one person catches fish, there are fewer fish for the next person to catch. Yet these fish are not an excludable good because it is difficult to charge fishermen for the fish that they catch.

• When a good is excludable but not rival, it is an example of a natural monopoly. For instance, consider fire protection in a small town. It is easy to exclude people from enjoying this good: The fire department can just let their house burn down. Yet fire protection is not rival. Firefighters spend much of their time waiting for a fire, so protecting an extra house is unlikely to reduce the protection available to others. In other words, once a town has paid for the fire department, the additional cost of protecting one more house is small. (s. 226-227)

Se även följande schematiska figur:

Så, en offentlig vara är helt enkelt en vara med en viss speciell karaktär: väl producerad kan ingen hindras från att konsumera den, och ingens konsumtion hindra andra från att konsumera den. Varför innebär den här strukturen på varor ett problem? Jo, för enligt standard neoklassisk analys kommer dessa varor inte att produceras i tillräckligt stor mängd. Vad menas med "tillräckligt stor mängd"? Som jag förstått det så ses det i förhållande till vad som skulle producerats ifall varan vore en privat vara. Jag skulle nog hellre uttryckt det som att det finns en viss tjänst som folket vill ha - och som teoretiskt skulle kunna producerad - men som inte blir det. Den neoklassiska modellen utgår ifrån, helt korrekt, att om varan vore privat så skulle den kunna produceras och därför jämför de med varan som om den vore privat. Detta blir lite av en miss - om jag har förstått dem rätt - för det skulle kunna uppstå fall där offentliga varor vägs mot privata varor och de senare är totalt sett sämre för att det kostar mer att samverka för att producera den. Att bara jämföra med en tänkt perfekt värld av privata varor missar de oundvikliga kostnaderna.

I vilket fall kan vi tänka oss, rent intuitivt, att det skulle vara dåligt ifall vissa offentliga varor inte producerades, och att man då skulle kunna tänka sig att det är okej med beskattning för att producera dessa varor. Försvar verkar ju vara ett sådant fall - vilket jag dock argumenterat emot förr. Men, hur kommer det sig att privata företag inte kan producera dessa varor?

När Mankiw försöker förklara detta tar han upp fyrverkerispel som ett exempel. Det visade att även om varje medlem av en viss lokalbefolkning på 1000 personer skulle vara beredd att betala 10 kr för att se fyrverkerierna, för vilket kostnaden är 5000, så skulle inte en entreprenör kunna producera detta. Detta för att när entreprenören skulle försöka sälja biljetter till föreställningen så skulle folk inse att de kan se det utan biljett, och att de därför inte har något incitament att betala för det. Mankiws slutsats av detta är att den privata marknaden inte kan producera ett fyrverkerispel. Han uttrycker det generellt således: "Because public goods are not excludable, the free-rider problem prevents the private market from supplying them." (s. 228)

Denna slutsats är antingen uppenbart falsk eller så definierar Mankiw ”privata markander” så att dessa inte inkluderar vad än man skall kalla de fyrverkispel som uppkommer av att flera hushåll var för sig köper in några pjäser så att det uppstår ett decentraliserat fyrverkeri. Den generella slutsatsen blir alltså falsk ifall man är intresserad av ifall det i privata samhällen produceras offentliga varor eller inte. Och Mankiws exempel var seriöst menat; det var "realistiskt".

Problemet med den neoklassiska analysen av offentliga varor torde vara uppenbart: det stämmer helt enkelt inte. Varor som fyrverkerispel produceras och kan åtnjutas, trots att det verkar finnas en logik som säger att den inte kan uppstå. Hur kan då privata samhällen eller marknader producera dessa varor, vad för incitament leder folk till att få dem producerade?

Filosofen Roderick Long tar upp fem olika sätt som rena offentliga varor* kan finansieras utan tvång:

[1] Conscience: Public goods can be funded through reliance on custom, morality, and non-material rewards. Many public goods are already so funded; volunteer fire departments are an obvious example. A less obvious example, perhaps, is churches: one can walk into a church, listen to the sermon, ignore the collection plate, and walk out. Indeed, everyone who wants to hear the sermon could free-ride in the same way. Hence the economists ought to predict that no churches would ever be built and no ministers paid; yet somehow this is not the case. ... Indeed, as Robert Axelrod shows in his book The Evolution of Cooperation, both biological and cultural evolution tend to promote the emergence of cooperative dispositions, because those who manifest such dispositions acquire a reputation as a cooperator, and thereby attract other cooperators; as these cooperators flourish by reaping the benefits of increased cooperation, the cooperative impulse is further selected for.

[2] Delegation: [This] solution is really a variation on the [first], but it is distinctive enough to warrant separate mention. Those wishing to solicit contributions to some worthy cause will raise much more money if they devolve responsibility by assigning local people to collect from friends, family, and co-workers. This strategy is employed with great effectiveness by the United Way. Social pressure, and the desire to look good in front of one's peers, are powerful incentives - incentives that might well serve to motivate contributions to the patriotic defense of one's homeland.

[3] Guarantee: In his book The Limits of Government: An Essay on the Public Goods Problem, David Schmidtz suggests offering moneyback guarantees as a way of increasing the incentive to contribute. Remember that a public-goods problem comprises two elements: the Free Rider problem (the temptation to free ride if others contribute enough) and the Assurance problem (the fear that one will end up a sucker if one contributes and others end up not contributing). If those soliciting funds offer to refund contributors' money if insufficient funds are raised to fund the public good, the Assurance problem is defused. The Free Rider problem still remains, of course; but once the incentive to defect has been cut in half, the non-monetary incentives to cooperate may be enough to overwhelm it. [En variant av detta är att endast bygga projektet ifall tillräckligt många bidrar till det. Kolla in the point, och Murphy-Krugman-debatten.]

[4] Packaging: One way to fund public goods is to package them with private goods (from which non-contributors can be excluded). In 19th-century England, private roads were built that were not toll roads: they were completely free, and anyone could use them. Why was it in the road-builders' interest to supply this public good, then? Because the road-builders owned property - a private good - alongside the site of the proposed road, and once the road was built, increased traffic brought increased commerce, and the value of their property was increased. [Ett annat exempel, som Bruce L. Benson tar upp i The Enterprise of Law och Alison Wakefield i Selling Security, är när en hyresvärd för ett kvarter hyr in privata väktare som hyresgästerna betalar via hyran. Väktarna ser till att upprätthålla ordning, vilket är en offentlig vara.]

[5] Advertising: Could the public good of national defense be funded by advertising as well? Perhaps so. How much money would Coca-Cola be willing to donate to national defense, in exchange for the right to advertise: "COCA-COLA: WE DEFEND AMERICA!" Quite a bit, I would bet. [Long behandlar detta som en del av "Packaging", men det kan ses som en separat kategori. Detta gäller även för företag som sponsrar vissa kulturutställningar, konserter och tidningar.]

Ett annat exempel som ekonomen Bryan Caplan tar upp är signalering, vilket har lite att göra med #1 och #2 ovan. Här är vad en av hans studenter skrivit om det:

[6] Signaling: In signaling models, selfish agents might voluntarily supply public goods. Yes, if donating to charities, giving blood, or sponsoring militia units or adopting part of a roadway signals, "I am a nice guy; vote for me and/or buy my products and/or marry me, because if I am this nice to complete strangers, imagine how great I am to my constituents/customers/family! Also, I can afford to do a lot for you." It's like potlatch!

Ett till:

[7] Bieffekt av en annan aktivitet: Att det finns ett prissystem i ekonomin (och att folk har information om det) kan ses som en offentlig vara, men denna har inte producerats genom att folk försökt skapa ett prissystem, utan av att folk bara försökt köpa och sälja varor. På samma sätt kan kanske den offentliga varan försvar komma till genom att en mängd individ var för sig har ett intresse av att utföra militärövningar i diverse miliser. Eller att en viss moralisk eller språklig ordning kan upprätthållas av att folk verkligen gillar att säga till folk som gör eller säger fel.

Se även mina inlägg om hur ett fritt samhälle kan producera ett försvar mot fientliga makter och om hur man kan agera för att lösa den bakomliggande problematiken i sådana här fall.

Vad gäller drivkrafter verkar det handla om moral, signalering (reklam), vinstintresse (genom paketering) och att bara vilja uppnå något (garantin och bieffekten, men det kan nog påverka de andra intressena också). Alltså, de förklaringar som jag tagit upp hittills kan nog beskrivas på ett annat sätt, så att man tar bort minst en kategori.

I vilket fall som helst borde dessa mekanismer och exempel visa att det inte är omöjligt att offentliga varor kan produceras utan stater, och att det inte heller är ovanligt att det sker. Den neoklassiska modell som Mankiw tar upp stämmer inte överens med verkligheten.

Men, även om modellen som Mankiw tar upp inte stämmer helt, stämmer den till viss del. Att betala för en offentlig vara är inget som man alltid är inställd till att göra, och varje utläggning för en offentlig vara är nog, allt annat lika, mer kostsamt än köp av privata varor. Alltså, modellens logik har viss förklaringskraft - se rationell ignorans och rationell irrationalitet - men den kan nog enbart appliceras i en analys som en del av en större teori. (Det här felslutet verkar neoklassikerna göra på många fler ställen.)

Hur kan man enkelt anpassa modellen för att göra den mer relevant till en samhällsanalys? Ett förslag är att låta dess logik stå som förklaring till varför folk inte är beredda att ge bort hur mycket pengar som helst till allmänna ändamål. Istället för att marknaden och civilsamhället inte kan producera några offentliga varor finns det bara en begränsning på hur mycket pengar folk är villiga att lägga på det. Detta skulle kunna förstås som i procent av medelsvenssons inkomst, ett absolut mått eller som procent av BNP. Det viktiga utifrån det här perspektivet blir att veta hur stor denna "offentliga fond" skulle bli. I den politiska debatten borde frågan vara bli ifall den privata offentliga fonden är tillräckligt stor för att producera alla offentliga varor man bryr sig om, och ifall man känner sig beredd att använda våld för att tvinga folk att bidra till att fonden blir större, samt effektivitetsskillnader mellan stat och marknad.

Detta är inte allt man kan säga på temat offentliga varor, men nu har jag inget mer att komma på.

* Som Mankiws exempel i rutan ovan visar, kan en viss vara eller tjänst vara en offentlig eller privat vara beroende på den sociala strukturen. Om staten förbjuder vägar från att ta betalt för sin service, då blir alla vägar direkt omöjliga att produceras som privata varor. Roderick Long tar upp fem sätt att lösa problemet med offentliga varor, men en lösning är bara att lösa ett problem som staten skapat, och inte en lösning på det generella problemet med offentliga varor.

Principles of Economics - Marknadsmakt

Efter ett litet uppehåll kommer här fortsättningen i min recension av Gregory Mankiws Principles of Economics. I det här inlägget skall jag kolla på det andra generella argumentet Mankiw, och den neoklassiska skolan överlag, lägger fram mot helt fria marknader. Detta är fenomenet som kallas marknadskraft, vilket är när en marknadsaktör kan förändra priset på en viss vara genom sitt agerande.

Man kan tänka sig att en säljare har den här makten (monopol), men det kan även gälla för köpare (monopsoni). Alltså att en säljare kan minska utbudet på en vara för att höja priset på den, eller att en köpare kan minska efterfrågan på en vara för att minska priset. (Problemet med säljare eller köpare som ökar utbudet respektive efterfrågan är inget som analyseras, nog för att det inte är så relevant.) Här kommer jag enbart att gå igenom fall av den förra sorten, men logiken i varför det är ett problem gäller även för det andra fallet.

Varför är marknadskraft ett problem då? Jo, på en ideal marknad, med perfekt konkurrens, kommer varje företagare att vara tvungen att sälja sina varor till den lägsta kostnaden som krävs för att det skall vara precis lönsamt att producera varan, d.v.s. när produktionen inte ger någon vinst (eller förlust). Detta är, enligt alla neoklassiker, ett bra tillstånd, och det kommer till tack vare att efterfrågekurvan är perfekt elastisk. D.v.s. finns det ens den minsta förändring i någon företagares pris kommer alla konsumenter att köpa den här varan någon annanstans. Alltså, ifall ICA ökar priset på sin inlagda gurka av Felix, då kommer ingen konsument att köpa den varan där, och istället köpa varan på Coop eller dylikt. Detta kräver att varan kan säljas av vilken producent som helst (eller iaf att det finns "tillräckligt många" säljare så att de konkurrerar med varandra om pris).

Men, när en producent märker att en minskning av priset inte innebär att de förlorar alla sina kunder, då finns det en möjlighet att de kan öka priset lite och tjäna en högre vinst för detta. Om producenten gör detta - vilket denne borde göra, som en god vinstmaximerare - kommer den att tjäna mer pengar, men konsumenternas förlust är högre än dennes vinst, så utilitaristiskt är det dåligt ifall företaget gör detta. Detta räknar neoklassikerna ut genom att kika på konsument- och producentöverskotten, och enligt den analysen medför alla marknader där [minskat utbud -> högre pris] ett problem. När företagarens vinst av en prisökning inte är lika stor som konsumenternas förlust av detta uppstår alltså en deadweight loss. Och det är, enligt neoklassikerna det som är problemet med marknadskraft.

Detta koncept delar samma problem som producent- och konsumentöverskott gör, men också ett ytterligare som jag tänker diskuterar i ett senare inlägg. Men, även om man bortser från dessa problem är Mankiws diskussion av problemet inte helt korrekt. För, han verkar definiera monopol så att de alltid har makt över priset, men detta verkar inte gälla, såvida man inte definierar monopol just så. Och det verkar Mankiw inte göra:

Not all goods and services, however, are sold in perfectly competitive markets. Some markets have only one seller, and this seller sets the price. Such a seller is called a monopoly. Your local cable television company, for instance, may be a monopoly.

s. 67

[A] monopoly...has no close competitors and, therefore, can influence the market price of its product. While a competitive firm is a price taker, a monopoly firm is a price maker.

s. 315

Alltså, monopol verkar definieras efter om en producent är ensam om att sälja en viss vara, och marknadskraft följer ifrån det. Men, måste det vara i monopolistens intresse att alltid minska utbudet på sina varor? Nej, för det beror på hur elastisk efterfrågan är, alltså hur mycket mer folk kommer att betala för det mindre utbudet.

Säg att en monopolist av salt minskar utbudet så att köparna måste konkurrera om de få paket salt som finns kvar. För egen del bryr jag mig inte så mycket om priset för salt, men vill gärna ha det, så jag kommer att bjuda ganska mycket för att få ett paket salt, säg det dubbla. Om de flesta tänker likadant behöver nog monopolisten inte minska utbudet med så mycket för att priset skall kunna höjas så mycket. I det här fallet, när efterfrågan är inelastisk, skulle det löna sig för en monopolist att minska utbudet.

Men, det går också att föreställa sig fall när efterfrågan är elastisk (även om den inte är perfekt elastisk), vilket innebär att producenten får en lägre vinst av att minska utbudet, trots att priset stiger något. Enligt Wikipedia skall sprit och turistflyg ha en elastisk efterfrågan, så om vi (troligtvis otillbörligt) antar att elasticiteten är densamma ifall industrierna monopoliseras, skulle monopolisterna inte minska utbudet av dessa varor. Alltså, monopol innebär inte nödvändigtvis negativa konsekvenser för samhället (vilket påpekades för snart hundra år sedan av Ludwig von Mises i Socialism). Det finns dock andra argument mot monopol, men just det argumentet som neoklassikerna tar upp mot monopol är inte alltid relevant.

Ett annat problem med den neoklassiska analysen av marknadskraft är att "deadweight loss" räknas som ett...absolut...problem, medan problemet bara diskuterats för en enstaka marknad. Ifall utbudet av glass minskar och efterfrågan är inelastisk uppstår en dödviktsförlust. Där slutar den neoklassiska analysen som Mankiw tar upp, men aktörernas beteende slutar inte. För, om folk inte konsumerar glass lär de konsumera något annat, investera i företag eller (i praktiken) investera pengarna genom att ha de på banken. I båda fallen ökar konsumtionen, vilket också ökar konsument- och producentöverskotten i dessa industrier. Detta måste tas med i välfärdsanalysen av den första marknaden, om vi följer den neoklassiska analysen. Då uppstår frågan, är efterfrågekurvorna "sämre" (mindre elastiska (eller?)) i dessa marknader än i den första? Om de är det, är monopolisten drag dåligt (men ändå inte lika dåligt som dödförlusten säger), men om de inte är det är dennes drag positivt; företagaren slutar använda resurser för en viss industri som istället är mer värdefulla på något annat ställe.

Alltså, problemet med analysen av dödviktsförluster är att ekonomerna verkar anta att utöver den enda marknad som påverkas så är marknaden helt perfekt (så att ingen marknads dödviktsförlust kan förändras i storlek). Men om det inte stämmer - vilket vi lugnt kan säga är fallet - måste ju alla prishöjningar för en enskild marknad leda till ytterligare effekter, vars helhet inte går att veta utan att ha undersökt de andra påverkade marknaderna. Detta gäller även för marknader där det finns externa effekter; det går inte att bara analysera dessa marknader för att veta vad som är effektivt, man måste även se till de andra marknaderna som också har dessa effekter. Den neoklassiska analysen är för tillfället något för enkel för att vara komplett.

Ovanstående analys innebär dock inte att marknadsmakt, som fenomen, inte kan vara ett problem. (Här håller jag med Mises, istället för Rothbard.) Vad jag vill få fram är att det inte är så fullt enkelt att veta om en firma använder sin marknadskraft negativt eller inte.

Men, om vi går vidare, hur ofta menar Mankiw att det här problemet uppstår? Det finns tre faktorer som kan skapa monopol:

• A key resource is owned by a single firm.
• The government gives a single firm the exclusive right to produce some good or service.
• The costs of production make a single producer more efficient than a large number of producers. (s. 317)

Det första scenariot inträffar väldigt sällan i dagens miljö; Mankiws enda exempel är De Beers, som har 85% av diamantmarknaden idag. Historiskt verkar ett sådant monopol aldrig ha uppstått på marknaden. Det företag som jag hört skall ha varit närmast var Rockefellers Standard Oil, vilket skall ha producerat 91% av all olja i USA. Men, enligt Wikipedia minskade denna dominans innan företaget blev åtalade av den federala staten:

Due to competition from other firms, their market share had gradually eroded to 70% by 1906 which was the year when the antitrust case was filed against Standard, and down to 64% by 1911 when Standard was ordered broken up and at least 147 refining companies were competing with Standard including Gulf, Texaco, and Shell.

Thomas DiLorenzo skall dessutom ha skrivit en artikel som dessutom visar att Standard Oil och liknande stora företag under slutet av 1800-talet minskade sina priser mer än vad som skedde med andra varor. Jag har inte läst artikeln, men Don Boudreaux refererade till den för några år sedan, så det stämmer nog.

Det andra scenariot menar Mankiw är mer vanligt, vilket uppenbarligen stämmer idag.

Det tredje scenariot är något mer besvärligt. Enligt Mankiw leder en sådan struktur till naturliga monopol.

A natural monopoly arises when there are economies of scale over the relevant range of output. In this case, a single firm can produce any amount of output at least cost. That is, for any given amount of output, a larger number of firms leads to less output per firm and higher average total cost.

s. 318

Jag finner analysen om naturliga monopol något konstig. För, företaget får monopol för att det kan producera vid en låg kostnad när den producerar stora volymer. Men det skapar problem genom att det minskar utbudet. Men om den gör det får den inga produktionsfördelar, och då borde andra företag gå in på marknaden. Så, vad händer? Mankiw tar inte upp den här problematiken.

Vad skall man då göra med monopol? Mankiw tar upp fyra förslag: (1) reglera marknaderna med "konkurrenslagar" (förbjuda stora företag med antitrust-regleringar); (2) reglera en monopolists beteende, oftast tvinga den att prissätta till marginalkostnaden; (3) låt staten driva företaget; eller (4) gör inget alls. Överlag menar Mankiw att varje ansats har sina problem och fördelar, och ger inget odelat stöd till någon politik.

Nu har jag enbart gått igenom "monopol" i det här inlägget, men analysen gäller inte enbart för monopol. Egentligen gäller denna problematik för, i stort sett, alla marknader i samhället. Inget företag slutar att få kunder ifall den höjer priset med en krona, så problemet med marknadsmakt finns överallt. Att marknaden är imperfekt på detta sätt tas på stort allvar av många ekonomer, uppenbarligen. Själv ser jag inget större problem när jag handlar, så jag håller inte med. Om marknadsmakt är ett reellt problem (jag är öppen för det) verkar det förminskas av att neoklassikerna behandlar det som ett problem som gäller för alla industrier. De borde formulera sin teori något mer specifikt för de fall där marknadskraft är ett problem, samt hitta på ett bättre sätt att analysera problemen som följer från det.

Det enda moraliska dilemmat

Jag har skrivit lite om frågan om moral tidigare, och har tänkt att skriva en hel del till. Men, jag tror inte att den grundläggande moraliska frågan behöver så mycket bakgrundsfilosoferande som jag har avsikt att skriva om, så jag tänkte lägga fram resonemanget om det i det här inlägget. Allt jag skriver efteråt tror jag kommer att komma tillbaka till den här punkten.

Den poängen, är att man som enskild individ har ett, och endast ett, avgörande moraliskt val att göra, och att mer eller mindre alla moraliska frågor kan kokas ner till den här frågan. Jag är inte helt säker på det, givetvis, men rätt så. Vad består detta val av? Jo, det är att man kan välja mellan två goda saker:

• Att göra ens liv bättre för sig själv utan att orsaka någon skada mot andra, som man själv inte skulle tålt att andra orsakade mot en själv (i runda slängar); eller
• Att arbeta för att göra livet bättre för alla när detta innebär en kostnad för en själv, alltså när man handlar för det allmänna bästa, men när det är negativt för en själv.

Något förenklat skulle man kunna säga att detta val står mellan att agera (rationellt) egoistiskt och (rationellt) utilitaristiskt. Det här är snarlikt det perspektiv som Nietzsche och Rand vände sig emot, nämligen tanken att valet stod mellan att agera omoraliskt (egoistiskt) och moraliskt (altruistiskt). Men, att agera egoistiskt, utan att skada någon annan, är inte omoraliskt; och att agera altruistiskt är inte det mest moraliska. Istället så är det moraliskt att uppnå sin egen lycka, men än mer moraliskt att hjälpa alla att uppnå sin högsta lycka. Så, återigen, det fundamentala valet man som en rationell individ ställs inför är att hjälpa sig själv eller att hjälpa alla kännande varelser som finns.

Det här perspektivet säger inte, som utilitarism, att det bara finns en moralisk skala, utan flera. Som jag förstår det egoistiska perspektivet ovan så innebär det inte att man enbart uppnår sina egna mål, utan att man inte utsätter andra människor för en viss skada. Skada definierar jag här som all den skada man kan utsätta andra för, utöver den som man som rationell individ skulle åsamka andra för att alla likvärdiga individer skulle kunna få leva under samma rättigheter. Jag skulle nog hellre definiera det enbart i den smärta som krävs för att alla skall kunna leva ett egoistiskt liv utan att kunna skada andra, men det verkar vara något besvärligare och längre att skriva ned. Alltså, etisk egoism innebär att, jäkligt förenklat, att man gynnar sig själv samtidigt som man inte förstör för någon annan. Att gynna sig själv innebär dock inte att man måste missgynna andra, vilket varit huvudpoängen i ekonomi sedan François Quesnay och Adam Smith.

Utilitarism däremot erkänner bara en moralisk skala, den att lycka är bra och att lidande är dåligt. Givet att man kan mäta lycka och lidande i mängd och magnitud, jämföra dessa känslor mellan individer, så kan alla handlingar klassificeras i två läger: de som tenderar att maximerar lyckan och de som inte gör det. Rent praktiskt kan vi nog aldrig uppnå det förra, men jag tror att i nästan alla praktiska frågor är en utilitaristiskt ansats den mest moraliska. Varför? Jo, för att jag som individ föredrar i regel att maximera min egen lycka, även om det innebär lite lidande (jag kan tänka mig att gå till tandläkaren istället för att leva med tandvärk resten av livet). Om jag då accepterar den här logiken för mig själv, varför inte då acceptera den för alla andra också? Även detta går säkert att uttrycka på ett mer exakt sätt, men i grund och botten är det enkelt: det bästa som finns är för att alla kännande varelser genom tiderna kan få ha det så bra som möjligt. (Man kan även se utilitarism som preferens-utiliatarism, som att man försöker uppnå ett maximum av folks egoistiska preferenser, vilket inte behöver innebära att man maximerar lyckan i världen.)

Vad innebär detta då? Jo, i grund och botten handlar det om att det finns två sätt att leva, båda moraliska, men att det ena är mer moraliskt än det andra. Jag gissar att det mest moraliska perspektivet aldrig kommer att bli fullständigt dominant; att varje individ väljer att agera mer egoistiskt än utilitaristiskt (för att det är vad en rationell och moralisk individ skulle gjort), och att alla moraliska dilemman kan förstås utifrån det här perspektivet. Det senare är kanske bara jag som är fast i mitt eget perspektiv, så att jag bara kan se alla praktiska moraliska konflikter utifrån det här perspektivet.

Om några socialdemokrater eller sossar läste den här bloggen skulle jag säga att det i princip innebär att ni först borde lära sig att inte orsaka någon skada för andra, och för det andra att lära sig vad det är som skapar mest lycka för alla. I båda fall misslyckas de med det idag. För libertarianer innebär det att vi borde vara mer aktivistiska av oss, och mer öppet förespråka en radikal förändring av politiken i en frihetlig riktning vilket både leder till ena målet målet, men också till det andra.

Jag har begränsat mig lite i inlägget. Jag har inte tagit upp något om problem att det inte finns någon sann moral, så egentligen pratar jag bara om vad jag själv tycker är moraliskt och mer moraliskt. Ett, kanske viktigare, problem är att det inte är helt klart vad egoism och utilitarism innebär i praktiken, alltså att det finns så stora problem med att veta vad det rationellt egoistiska eller utilitaristiska är, att det är svårt att göra avvägningar mellan dem.

Lite om Astrid Lindgren-fallet

Niclas Wennerdal delade med sig av en länk (på facebook) till Läkartidningens intervju med narkosläkaren som stått i centrum i "Astrid Lindgren-fallet", där narkosläkaren blev åtalad för att ha dräpt en förtidigt född flicka. Från att narkosläkaren blev arresterad har det här fallet hållit på i nästan tre år, och slutade när tingsrätten ogillade åtalet, nu den 21 oktober.

Artikeln går igenom vad som hänt från hennes perspektiv och är klart värt att läsa. Den visar på några av de systemfel som finns inom den svenska poliskåren och rättsväsendet. Nedan följer några talande utdrag.

– När vi hade hunnit halva ronden ungefär så klev det in fyra poliser i skinnjackor på avdelningen. De pratade först med min chef, som kom och hämtade mig och sa att det var några poliser som sökte mig. »Jaha«, sa jag. Jag förstod ingenting. Jag hade vittnat i en rättegång om en barnmisshandel några månader tidigare. Min chef frågade om det kunde ha något med det att göra. Jag sa att jag inte visste.

När narkosläkaren frågade poliserna vad det hela rörde sig om, om hon kanske hade gjort något, så fick hon bara veta att hon skulle följa med.

– Jag sa att jag ju ville veta vad jag hade gjort. Och jag sa att innan jag går måste jag skriva färdigt mina anteckningar, vad jag har ordinerat. Det fick jag bara göra för halva antalet patienter, för sedan var de tvungna att ta med mig. Jag fick klä om till civila kläder, men jag behövde inget mer, sa de. En kvinnlig polis fanns hela tiden mindre än en meter ifrån mig. Det var väldigt underligt alltihop.

Såväl narkosläkaren som hennes chef var både förvånade och upprörda, poliserna ville till att börja med inte ens säga vart de skulle föra henne.

...

– Så blev jag hänvisad tillbaka in i cellen. Jag frågade hur länge jag skulle sitta där. »Tills du har berättat vad du har gjort.«

...

Vid det första förhöret som försvarsadvokaten var med på frågade narkosläkaren vad det var för skillnad på mord och dråp, men det kunde inte förhörarna redogöra för.

– Advokaten fick gå in och förklara, det tyckte jag var mycket, mycket märkligt. Några som ska förh­öra mig om ett mord och inte vet skillnaden på mord och dråp. Advokaten blev väldigt upprörd.

Narkosläkaren fick med sig ett visitkort av advokaten.

– Jag hade det i fickan, det var det enda jag fick ha där i cellen. Och så fick jag sova på en galonbrits med en filt över mig, med lampan tänd. Det var inte så mycket till sömn.

...

Under dagen kom Björn Hurtig, som sedan varit hennes försvarsadvokat hela tiden. Förhören fortsatte, och narkosläkaren säger att hon då hade hunnit rekapitulera en del och kunde berätta lite grann av vad hon kom ihåg, även om det inte var särskilt mycket.

– Redan då så uppstod ett jätteproblem. De som förhörde mig förstod inte vad jag sa för att jag råkade använda en del ord som jag inte tänkte på att översätta till vanlig svenska. De förstod till exempel inte »natriumklorid«. Visste inte vad det var, utan de började kalla det för ett gift. Jag försökte förklara att det var vanligt koksalt som finns i tårar och finns på bordet ibland som vanligt salt, men de förstod inte. Den som förhörde mig var en ung civilanställd kvinna. Hon visste inte vad en respirator var, hon kunde inte räkna procent, hon förstod inte när jag skulle förklara olika läkemedel. Till slut sa jag att det är väldigt svårt för mig om jag ska dra hela min utbildning, som består av ganska många år, för dig här i ett förhör. Då sa hon att jag inte skulle vara oförskämd utan jag skulle förklara vidare.

...

Narkosläkaren berättar att under den veckan hon satt i arresten på polisstationen så var lampan tänd dygnet runt.

– De kom in och öppnade dörren ideligen på natten, när jag skulle försöka sova.

På torsdagen fick narkosläkaren veta att hon skulle på häktningsförhandling på fredagen.

– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.

...

Inledningsvis var det åklagaren Elisabeth Brandt som höll i utredningen. Narkosläkaren säger att det var först under häktningsförhandlingen hon fick en sammanhängande bild av vad anklagelserna bestod i.

– Att jag hade begått ett barmhärtighetsmord. Att jag inte hade orkat se den här sjuka lilla flickan, och därför hade jag givit henne en dödlig dos av tiopental.

Jag sa att natriumklorid var det enda jag hade sprutat på flickan den sista dagen. Då sa Elisabeth Brandt: »Natriumklorid! Här hör ni hur hon pratar om gift! Hon har använt gift!« Jag försökte säga att natriumklorid inte är något gift men fick höra att jag försökte förklara bort mig. Jag kände att inte ens här förstår de vad jag säger. Finns det ingen som jag kan få prata med som kan någonting? Som är sjukvårdsutbildad på något sätt. Åklagaren påstod att eftersom tiopental inte fanns skrivet i journalen så hade jag gett det. Jag tänkte hela tiden: »Är detta Sverige?«

Artikeln fortsätter med åklagarens klåpaktiga beteenden under rättegången och har mer om polisernas motbjudande beteenden. Nu kan man kanske förstå deras reaktion som att den kom ifrån en situation där de trodde sig ha att göra med en barnamördare, men just att de hade makten att bete sig så illa mot henne talar för att det finns systematiska problem med rätten idag. Det är ju inte olagligt för polisen att arrestera folk, frihetsberöva dem och komma undan med att de gjorde ett misstag, så det borde inte förvåna en att folk i den positionen inte behandlar folk i deras makt med respekt. Det är verkligen galet att tillåta några - även om de sägs vara till för ens säkerhet - ha sådan makt över andra. Visst, våra polisers beteende är inget jämfört med vad de egyptiska svinen håller på med, exempelvis, men det säger bara att det egyptiska systemet är mer galet än vårt.

Annat galet: En sosse tyckte att det fanns för många facebook-grupper som stöttade den åtalade läkaren, så han startade en för åklagaren, Elisabeth "Vad är salt" Brandt. Inga argument läggs fram för att det finns skäl att tro att åklagaren faktiskt varit kompetent. Det blir inte någon förundersökning av åklagaren som tog över, Peter Claeson; visst, det är rätt som överåklagren Eva Nilsson säger att "åklagarens bedömning av bevisningen som ledde till beslut att väcka åtal inte behöver vara felaktig även om domstolen gjort en annan värdering av bevisningen och ogillat åtalet", men är det inte just en förundersökning som behövs för att se om det faktiskt fanns tillräckliga befogade bevis? Peter Claesson är själv säker på att han gjorde rätt.

Varför jag inte tror det finns en skapare

Jag har inte diskuterat religion så mycket på bloggen, och det längsta jag skrivit om det var en hypotes till varför det existerar. I det här blogginlägget tänkte jag skriva om gud, och varför jag inte tror att denne existerar, eller ens verkar vara rimlig. Med gud menar jag inte vilken gud som helst utan just en skapare, en som planerade att världen skulle existera och fick den att göra det, men som själv inte är skapad av något annat; en intelligent första rörare eller primus motor. Det har ju funnits idéer om andra gudar, odödliga varelser med väldiga krafter men som inte skapat världen, men svarar på böner och ser till att skörden blir bra. Asagudarna, exempelvis. Dessa gudar håller jag mig undan ifrån och kommer enbart diskutera gudar som den kristna guden och andra gudar som liknar denne.

Varför enbart diskutera den här idén om gud? Det finns ju många uppfattningar om gud - varenda objekt verkar vid något tillfälle ha trotts vara en gud av någon annan - så det finns många gudar att diskutera. Men på något sätt verkar just den eviga guden som alltid har funnits vara av större vikt än den gud som blev framslickad av en gigantisk ko från en isstod. Mer filosofiskt intressant, kanske? Eller så är det bara av att ha levt i den västerländska (kristet influerade) miljön som får mig att anse det. Eller så är det så att människans rationella sinne har lyckats hitta naturliga förklaringar för hur det mesta i universum fungerar - allt från moral till planeternas formation - vilket har "trängt ut" gud från det mänskliga sinnet, så att det är endast som Existensens skapare gud kan vara en nödvändig hypotes. Allt annat är förklarat.

Så, finns gud? Såvitt jag vet, nej. Varför? Det finns, såvitt jag känner till, inga vetenskapligt dokumenterade händelser som pekar på guds existens. Eller, om någon, som enbart ville förstå världen, skulle försöka förklara den, skulle denne inte postulera att en gud skapat den.

Det verkar som att den här grundinställningen - tro inte på det som det inte finns bevis för - verkar vara den mest förnuftiga. Motsatsen leder en inte till att tro på bara en viss gud, utan på alla gudar (samt att alla gudar är påhittade!), vilket borde vara fullständigt orimligt. Att bara tro utan grund leder en till att tro på ett motsägelsefullt allt och intet.

Men, det finns ju ett stort antal observationer som vissa menar pekar på att en gud finns, snarare än att det inte finns en gud. Självaste universums existens, menar vissa är tillräckliga bevis för att dessa blivit skapade av en varelse; det kosmologiska argumentet. Men detta argument, även om det är sant, visar inte att den första orörda röraren, det som orsakar sig själv, är en intelligent varelse. Det finns, utifrån det argumentet, inget rum att säga mer än att det finns något, och att det alltid funnits. Ett annat känt argument är att det verkar osannolikt att fysikens konstanter, som är så exakta, men verkar vara något godtyckliga, skulle kunnat ge upphov till den värld vi lever i, om inte en gud bestämt vad de konstanterna är. Även om det argumentet stämmer, leder den inte till att tro på en viss gud, dock (och tveksamt ifall denne är god). Och argumentet missar att existensen kan vara så stor att det finns olika fysiska världar med olika fysiska konstanter; eftersom vi är tänkande varelser måste vi ha uppstått i en miljö där de fysiska konstanterna tillät oss att existera. Andra argument bygger på att det finns komplexa saker, och det är svårt att förstå hur dessa komplexa saker kom till utan att någon ännu mer komplex varelse skapade dessa. Om man accepterar detta argument borde man ha svårare att förklara Guds existens än människornas, så det leder ingen vart. Dessutom finns det ett flertal förklaringsmodeller för hur mindre komplexa saker kan ge upphov till mer komplexa saker.

Det finns många fler argument, vissa sämre än andra, men alla verkar brista vid någon punkt.

Skulle det då kunna finnas en gud? Alltså, att inte tro på en gud handlar om att det inte finns tillräckliga bevis just nu för att tro, men det säger inte nödvändigtvis att en gud inte skulle kunna existera. Som att någon har en tom låda, och man har ingen aning om vad som är i den. Skulle det vara omöjligt att det finns en groda i lådan? Nej, det är en teoretisk möjlighet. Men, det finns ingen speciell anledning att tro att det är en groda i lådan, istället för att den innehåller en bok, en kortlek, en sten eller inget alls. Hur är det då med gud, skulle det teoretiskt vara möjligt att det finns en gud, som skapat naturens lagar, satt de i rörelse och låter bli att avslöja sig för oss människor?

Jag är väldigt tveksam till det. Detta för att existensen av en intelligent skapare kräver att detta intellekt ändå tänker, och tänkande kräver en process, alltså existens av något. Samtidigt som skaparen uppstår, måste alltså något annat också existera. Och då verkar det helt enkelt, för mig, osannolikt att en intelligent varelse bara sådär börjar existera, istället för något enklare. Om guds existens kräver existens, då verkar det som att en existens med bara enklare saker (vad nu minimum av existensen skulle kunna vara) är mer trolig. Jag har något svårt att förstå en värld där Gud bara ploppar fram.

Däremot har jag full förståelse för världar där en gud uppstår genom en långsam process. Väldigt intelligenta robotar med möjlighet att skapa svarta hål eller simulera världar låter inte alltför omöjliga. Men dessa robotar skulle inte vara gudar, som i första orsaker. Arkitekten av the Matrix är ju något av en gud, men hans existens är inte svår att förstå. Det finns förresten några som argumenterar för att, eftersom det är möjligt att skapa ett väldigt stort antal simulationer, borde vi inte utgå från att vi lever i en? För egen del tänker jag mig att i brist på bevis att vi är i en simulation, är det mer rimligt att tänka oss att vi lever i den första (eller översta) av världar.

Men, tillbaka till gud! Det verkar som att det inte finns en skapare, att existensen har kommit till på något annat sätt. Själv tänker jag mig att existensen alltid existerat; ingenting kan inte skapa något. Jag har ingen aning om vad varandets ultimata natur är, förutom att det på något sätt är, men denna okunskap ger mig inte några skäl att tro vad som helst om hur det kommit till. Gud, som förklaring av universum och existensen, är inte speciellt hjälpsam; dess existens borde öppna upp fler frågor än vad den besvarar.

Signalering inom politik: minimilöner

Det finns ett antal argument för att införa minimilöner, men här tänkte jag inte bemöta de argumenten eller ta upp vad den sortens politik ger för konsekvenser. Här tänkte jag ta upp, vad som verkar vara ett motiv för vissa förespråkare av politiken. Detta motiv är att vilja signalera till andra att man bryr sig om de fattiga - vilket inte behöver innebära att man faktiskt gör något bra för dem.

Vilka är det då som uttryckt en sådan inställning till politiken? Jo, nationalekonomer. Men låt mig vara lite mer exakt. I oktober 2006 gick 659 ekonomer ut och sa att minimilönen i USA borde höjas, då det, enligt dem, skulle hjälpa fattiga låginkomsttagare utan att få några negativa effekter som kritikerna pekar på. Daniel Klein och Steward Dompe frågade dessa ekonomer varför de intog den här ställningen. 95 personer svarade och det är några av dessa som verkar ha visat att de använder politiken för att kunna signalera till andra om hur mycket de bryr sig om de fattiga.

Varför tror jag detta då? Jo, i artikeln som Klein och Dompe skrev ställde de följande frågor:

Q4: Regardless of how you responded to the previous questions, please indicate your view of the following statement: An increase in the federal minimum wage to $7.25 would generate net benefits for workers and the overall economy through its effects on broad socio-political mechanisms, such as those involving the character of the polity.

Q5: If you agreed with the previous statement (in Q4), kindly tell us how you think about those socio-political mechanisms (a few words, or, you are welcome to elaborate and to cite recommended sources).

För den första frågan svarade 74 individer att de höll med om påståendet, medan 7 svarade att de inte gjorde det - resten lät antingen bli att svara eller gav kvalificerade svar. För nästa fråga fick de in 66 svar, varav de publicerade 22 som de menade var representativa. Av dessa fanns det fyra svar som ganska direkt antyder om att författarna var för politiken delvis av signaleringskäl:

Alan Blinder: I would not put large weight on this, but I think that to some extent attitudes and mores matter. Regardless of Pareto efficiency, we do not allow indentured servitude or child labor. Similarly, a $7.25 minimum wage would state that society deems it wrong to pay less.

Catherine L. Mann: The electorate recognizes the widening distribution of income, especially as evidenced by CEO pay and Wall Street salaries and bonuses. The legislative drive to raise the minimum wage is less about the economic impact, which in fact is likely to be very small, and more as a signal of the electorate's concerns with the growing disparity in economic outcomes.

William Van Lear: Suggests a society committed to fairness and recognizes that power has a role in determining outcomes.

Bernard Wasow: A low cost demonstration of concern for low wage workers that causes little damage. Elicits a buy-in by low wage workers to the polity.

Ett liknande svar kom ifrån en av de främsta signatörerna av uppropet, och det togs med som ett appendix till artikeln:

Ronald G. Ehrenberg: As you know I teach labor economics classes and my text book has a long discussion of the minimum wage. I believe the employment effects of the minimum wage would be small, but I also believe the effects on reducing poverty would be small. A targeted program, such as expanding the earned income tax credit would be a much more effective way of reducing poverty.

Economic analysis provides the tradeoffs. It does not dictate policy decisions. The minimum wage was the first piece of protective labor legislation at the federal level and it is symbolically very important as an indicator of public concern for those down at the bottom of the skill distribution/income distribution. In a world with tax cuts for the wealthy (including me) and indexing of lots of other programs (e.g. social security), I believe it was important to increase the minimum wage for symbolic reasons.

Det verkar mer än tydligt, när jag läser om dessa svar, att dessa ekonomer delvis bryr sig om vilja skicka ut ett budskap, och möjligtvis att då inte i främsta hand faktiskt stå för en politik som hjälper. Det här är dock bara ett motiv, och att ha det säger inte mycket om den bakomliggande frågan om minimilöner är bra eller inte.

Nu kommer frågan, varför kan inte dessa ekonomer stötta en annan politik som gör det bättre för de fattiga? Varför stöttar de en politik som enligt ett fåtal av dem, men ett flertal av alla andra ekonomer, troligtvis har vissa problem för just de fattiga de vill hjälpa? Är det politikens krav som gör det omöjligt att stötta en annan politik, att det är bara minimilöner som är politiskt gångbart där de är? Kanske. Ehrenberg är inte ensam om att en annan politik, om den vore gångbar, vore bättre:

Jennifer Ball: I would NOT support an increase in the minimum wage if our society had a system of income subsidies to bring those living below a decent standard of living up to that decent level. Because our society does not do this, I believe raising the minimum wage is better than doing nothing. I agree raising the minimum wage has some drawbacks, both material and philosophical. Ideally, a rational and fair income subsidy program would exist. If one did, I'd support abolishing the minimum wage.

Så, sammantaget kan man nog säga att idén om signalering ändå kan förklara vissa individers politiska ställningstagande i den här frågan. Troligtvis inte för andra än , såvitt jag kan se, ett fåtal ekonomer, men det är intressant att veta att även dessa låter sig påverkas av dylika överväganden.

Liberalernas stad - Välgörenhet och förtryck i Göteborg

I Liberalernas stad - Fattigvård och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg går historikern Jan Christensen igenom en del av Göteborgs historia från runt 1800 till 1920, som undertiteln avslöjar. Förr skall Göteborg under den här tiden ha setts som en harmoniliberal stad, "ett borgerligt samhällsbygge med förebildliga välfärdsinrättningar, kulturellt mecenatskap, samverkan samhällsklasserna emellan och ett liberalt åsiktsklimat där S A Hedlunds Handelstidning angav tonen". Denna bild rättar Christensen till genom att peka på dels det förtryckande icke-liberala tvångsarbetet som fanns då, och dels på avsaknaden av en (i hans mening) liberal välfärdsstat.

Alltså, Christensen påpekar att Göteborg inte var - som var stadens självbild redan år 1900 - något socialliberalt drömsamhälle. Detta visar han väl, men är kanske inte av främsta intresse. Det som gör Christensens bok intressant är hans genomgång av donationsmiljön som fanns i staden då. För, den äldre bilden var inte helt fel. Det var vanligt att många projekt skapades direkt av privata krafter, än att staten skulle gjort något med resurserna som skapats.

De talrika donationerna har onekligen satt sin prägel på Göteborgs stadsbild. Göteborg skulle knappast förbli sig likt om man tänkte bort alla inrättningar som en gång tillkommit med hjälp av donationsmedel. Nästan hela Götaplatsen skulle försvinna, såväl konstmuseet och konserthuset som själva Poseidonstatyn. Göteborgs Högskola och Röhsska museet skulle inte längre paradera på Vasagatan och Chalmers liksom Sahlgrenska sjukhuset skulle försvinna från kartan. Göteborg skulle varken ha en fiskekyrka eller en saluhall, ej heller en parkanläggning som Botaniska Trädgården eller en idrottsanläggning som Slottskogsvallen.

s.54

Privata donationer fanns redan innan 1800-talet, men folk gav bort mer i välgörenhet under liberalismens glansdagar. Detta var inte heller något unikt för Göteborg; över hela landet gick folk samman och bildade föreningar för att stötta kulturella, vetenskapliga eller sociala mål. Innan år 1701 fanns det enbart 70 donationsstiftelser i hela Sverige. Under 1700-talet bildades 759 till; mellan 1801-1850 kom 1944 till och mellan 1851-1910 kom 9386 till. Trenden var alltså att antalet ökade hela tiden, för landet som helhet.

I Göteborg gavs väldigt stora summor bort till olika välgörenheten. Nedan visas hur mycket som getts ut från 1600-talet till, såvitt jag kan se, donationsstiftelser - omräknat till dagens penningvärde. Andra sätt att idka välgörenhet på verkar alltså inte räknas. Ändå är det rätt stora summor.

(Tidigare hade jag en bild på hur mycket som donerades om man tog hänsyn till inflationen som gått sedan dess. Jag är dock mindre säker på att det blir rätt, så jag ändrade till det nominella värdet. Enligt ekonomifakta så var en krona 1900 värd 53 gånger mer än vad den är idag, så då gav de bort ca 42 miljoner kronor under ett år då.)

Notera att för sista perioden så räknas bara ett årtionde. En sak som diagrammet inte visar är att befolkningsmängden i Göteborg ökade rejält under perioden, vilket innebar att donationerna minskade per capita. Välståndet i regionen ökade också, (och i landet) så donationerna minskade också per ens förmögenhet.

För att sätta summorna i perspektiv så kan jag nämna att Göteborgs stads skatteintäkter år 1900 låg på runt 11,0 miljoner kronor. Samtidigt så delade stiftelserna det året ut ca 1,2 miljoner kronor. Eftersom stadsskatten då var 6% av folks inkomster, gav donationsfonderna bort 0,65% av vad folket i staden tjänade in. 1868 tjänade den beskattade befolkningen in runt 26,5 miljoner kronor och folk lade ut ca 0,5 miljoner kronor till donationer, vilket innebär att folket då gav bort 1,8% av inkomsten på donationer - och då var den kommunala inkomstskatten 1,12%. Idag skänker svenskar ca 0,14% av sin inkomst till 90-konton, vilket borde motsvara dåtidens donationsstiftelser.

Att detta var möjligt förklarar författaren med att skatterna var låga, "drygt 1% 1864, 6% vid sekelskiftet 1900 och 8% 1920", penningvärdet var stabilt och avkastningen på investeringar hög. Donationerna minskade efter att socialdemokraterna kommit till makten, tack vare deras omsvängning i politiken.

För vissa nationalekonomer måste Göteborgs historia te sig som ett under. Hur, måste de inte fråga sig, kunde folk vara villiga att ge bort pengar för att gynna allmänheten på det här sättet? Christensen ger en bra förkaring till detta:

Man kan tala om en veritabel kulturoffensiv perioden 1870-1920, som ledde till etablerandet av flera viktiga kulturinstitutioner. En grupptrycksmentalitet utvecklades inom göteborgssocieteten, vilket underlättade detta förvandlingsnummer. Hade den ene skänkt medel, ville den andre inte vara sämre.

s. 75-76

Det var alltså något av en tävlan att skänka bidrag, något som passar ihop med idén om signalering. Författaren citerar Magnus Lagerberg, från 1862 intendent vid Göteborgs Museum, om hur denne fick ihop pengar.

[Jag fann] ingen annan råd än att taga Gud i hågen och giva sig ut med tiggarlista, och det hörde till regeln, att jag återkom med det önskade beloppet i plånboken. Men det gick ej an att gå på hur som helst, utan så småningom lärde jag mig den rätta trallen, och sedan den var inlärd gick det som en dans att få ihop det belopp, som tarvades. Då nu alla dessa musei gynnare är gångna ur tiden, kan det ej längre vara ogrannlaga att blotta hemligheten. Om jag t ex behövde 10 000 kr, vilket ej sällan inträffade, började jag med en anhållan om 500 kr, vilket utan prut betalades, då det ej slog fel att propositionen möttes med frågan: hava N. N. och N. N. skrivit på? Bejakades detta, vankades genast samma belopp. Ordning var Oscar Dickson, James J:son Dickson, Robert Dickson, Hichens, James R:son Dickson, Wilson, Carnegie & C:o och Röhss & C:o = 9 st. á 500 kr = 4 500 kr. Sedan kom 'Dii minores' med 250 kr och slutligen kröp beloppen ihop ända till 10 kr men slutsumman var uppnådd.

s. 205-206

Att i a f en del av välgörenheten var inriktad för att folk skulle kunna glänsa i sin krets gjorde väl att välgörenheten inte gick till de bästa ändamålen alltid. Mellan 1880-1910 gav det göteborgska stiftelserna bort runt 35% av sina medel till kulturella ändamål, och bara 60% gick till sociala (som fattigdomsbekämpning); i andra städer verkar förhållandet istället ha varit 5% till kulturen och 90% till de fattiga.

Men, Göteborgs historia borde vara en bra datapunkt för alla de som hävdar att människor inte skulle bidra till de fattiga om de inte blir tvingade till det. Perioden visar inte att bidragen är som bäst utformade under tiden givetvis, men frågan är då om de blivit bättre när staten tagit över frågan. Även om den senaste undersökningen av staten om bidragsfusket i landet är överdriven, så finns ju dessa problem, uppenbarligen. Och staten har ju inte slutat med att lägga miljarder på konst, när folk svälter ihjäl i andra länder.

De auktoritäras stad
Sverige blev aldrig helt fritt under 1800-talet. Det vanligaste exemplet som tas upp för att bevisa detta är de könsdiskriminerande lagarna, som bl.a. innebar att äktenskap skarpt begränsade en kvinnas frihet. I boken tar Christensen upp ett annat exempel, nämligen att staten satte sysslolösa och de utan medel i tvångsarbete. Lagar som ger staten denna rätt har funnits iaf sedan 1600-talet.

Hur såg det ut för dessa människor? År 1888 invigdes det nya fattighuset Gibraltar, dit först några hundratal och sedan ett tusental människor vistades. Enligt den tidens filosofi skulle det vara bäst att hålla barn, kvinnor och män åtskilda, och i allmänhet göra livet bedrövligt för de tvångsintagna. Den socialdemokratiska tidningen Folkets Röst beskrev många av de problem som hände där.

Enligt de berättelser som publicerades i tidningen var de intagna berövade så gott som all frihet. För minsta förseelse kunde de bestraffas med arrest, som utdömdes av anstaltens befäl. De vanligaste förseelserna var att lämna anstalten utan lov eller att vara ute längre än permissionstiden tillät. I en av artiklarna berättas om en man som fått fem dygns arrest i ett källarrum med en latrinhink som enda möbel: "under den tiden blev ej klosetten tömd och icke fönstret öppnat oaktat han bad därom". Sängen bestod av en halmsäck som kastades in på kvällen och togs bort på morgonen. "Den förseelse den olycklige begått bestod däri att han gått ut olovandes", konstaterade artikelförfattaren lakoniskt. Barn och föräldrar placerades på olika avdelningar och kunde endast uppsöka varandra efter inhämtat tillstånd. Ett barn som av oförstånd brutit mot regelverket och utan tillstånd gett sig iväg för att uppsöka modern, mötte högsta befälet, som "mitt på gården med sin käpp gav barnet en hård bestraffning och befallde det att gå upp på sin avdelning". Även syskon skildes från varandra. Rymningar från Gibraltar var vanliga. Trots en rad åtgärder, bland annat att förse det plank som omgav anstalten med taggtråd, visade det sig omöjligt att göra Gibraltar rymningssäkert.

s. 176

Och det här arbetslägret var alltså, i de dåtida politikernas ögon, ett sätt att lösa de fattigas problem. Boken berättar inte när detta elände försvann, och lagarna som gjorde det möjligt att sätta folk i tvångsarbete skall ha funnits kvar till 1964.

Överlag var inte Liberalernas stad väldigt intressant. Det inledande kapitlet om stadens utveckling, biståndets karaktär och ett kapitel om olika perspektiv på fattigvård var dock väldigt bra och rekommenderas. Men de övriga berättelserna över hur stora de olika tidningarna var, deras politiska utspel, och alla beskrivningar av vilka kulturprojekt som företogs i staden var inte så intressanta för min del. Visst, vissa smådetaljer - som Magnus Lagerbergs berättelse ovan - var trevliga att ta till sig, men det var för lite av det och för mycket diskussion om göteborgarnas inställning till konst.

Andra recensioner av boken: GP | Med öga för historia

Moraliska tankeexperiment mot staten

Det händer ibland i politiska diskussioner att folk tar upp tankeexperiment, som är designade för att få folk att bli skeptiska till att ett fritt samhälle skulle fungera. Detta görs genom att ta upp exempel där man försöker visa att om man lever i ett samhälle och inte kränker folks rättigheter så kommer något dåligt att inträffa.

Ta frågan "Vad händer med de fattiga?" Som svar kan man argumentera för att ett privat välgörenhetssystem är mycket effektivare än ett statligt bidragssystem och att folk skulle vara tillräckligt generösa för att bidra så att alla får en dräglig levnad. Jag förde fram några liknande argument i en debatt för några år sedan och då fick jag följande motfrågor som svar:

Men tänk om ingen vill bidra med pengar till de fattiga? Eller tänk om någon söker hjälp hos alla privata välgörenheter, men ingen där vill hjälpa personen? Jag vill inte leva i ett samhälle där detta händer.

Detta händer redan idag med alla som inte tillhör den rätta nationaliteten och gissningsvis med någon av den rätta också. Men, det är inte min poäng här. Det jag vill uppmärksamma är den kraft som det här argumentet verkar ha hos vissa individer. Om man accepterar möjligheten att man lever i ett samhälle där ingen kan garantera att de fattiga tas hand om, ja, då kan ju inte det samhället vara bra.

Jag ser inte det som rimligt att en teoretisk möjlighet att något går dåligt är tillräckligt för att visa att något är dåligt. Det måste även visas att det är rimligt att förvänta sig att den här möjligheten infrias. Därför måste man göra jämförelser mellan hur bra olika system förväntas, som i fallet ovan, ta hand om de fattiga, istället för att bara utgå från en teoretisk möjlighet.

Men, säg att vissa inte vill gå in i en ekonomisk analys av hur ett samhälle kan tänkas bli, vad då? Ett möjligt svar man skulle kunna komma med är att vända på steken, att komma med moraliska tankeexperiment som antar att dagens läge är, på något sätt, dåligt. Så, som motsats till frågorna ovan kan man undra:

Tänk om den svenska staten år efter år tar folks pengar, säger att de skall förvalta dem väl tills när man blir gammal, men delar i själva verket ut det till nuvarande generationer. När man väl får pengar ifrån staten är det märkbart mindre än vad staten tidigare lovat ut, och mycket mindre än vad man skulle fått om man investerat pengarna. (Är sant i USA och gissningsvis även i Sverige.) Tack vare att man är fattigare lever man mindre hälsosamt och därmed kortare så att man dör i förtid. Är det då rätt att ta folks pengar på detta sätt, för ens äldre dagar, ifall det leder till att man får färre äldre dagar att leva?

Tänk om, ja.

Det här med tankeexperiment går egentligen att driva väldigt långt, vilket jag tror var Stefan Molyneauxs poäng i ett klipp. Poängen med dessa tankeexperiment är alltså att få folk att ha lägre förtroende för att stater gör ett speciellt bra jobb, relativt vad som skulle hänt i ett fritt samhälle. Dessa borde anpassas till vilken moral etatisten säger sig följa, men om vi tar utilitarismen så går det att konstruera ett oändligt antal fall där man kan anta att statens politik leder till negativa konsekvenser och att man borde rätta till det genom att begå fredliga handlingar. Ett exempel:

Tänk om det är så att statens förbud mot fri prissättning på hyresmarknaden skapar så mycket irritation hos de som söker lägenhet, så mycket bortslösad tid för de som letar, och så mycket sämre platser för de flesta att bo på, att det vore i allas gemensamma intresse för parterna att ignorera lagen? Borde de göra det då?

För en utilitarist (som maximerar lycka) är det uppenbart att man måste svara ja här. Inom filosofi verkar många utilitarister gilla att sätta deontologer på plats genom att komma med dilemman av "Trolley"-varianten och dylikt. Men ifall någon använder en sådan logik för att - med teoretiska exempel - argumentera för mer statlig makt, då kan man även här vända på frågan.

Ponera att statens existens leder till mycket mindre lycka än om vi levde i ett libertarianskt polycentriskt samhälle, och att du skulle kunna ändra detta genom att medverka i ett gemensamt uppror mot staten. Detta skulle innebära att du blir tvungen att döda de som vill hindra dig. Men, ponera att den totala lyckan i slutändan ändå blir högre om du gör detta, även om du dödar fem människor, skulle du göra det då?

Jag säger inte här att ett uppror nödvändigtvis skulle vara bra. Men, för en utilitarist måste denna ändå svara ja här (givet att denne går med på de explicita och implicita antagandena i frågan). Även om det ser ut som det begår jag faktiskt inte samma misstag som etatisten gjorde ovan. Men det är nära. Skillnaden är att jag inte utgår från att ett hypotetiskt exempel skall visa det rätta i en situation. Poängen med exemplet är att använda det som ett motexempel mot de som vill använda tankeexperiment som argument mot libertarianismen.

Att komma med motsatta argument borde lysa upp en viktig sak. Det är att många bara utgår från att statens politik är rätt, eller att statens analys av problemet är korrekt. Detta eftersom i många fall så kan två rimligt informerade säkert komma på en massa exempel där båda blir tvungna att erkänna att den andres politik är vettig. Men om ingen av de har bevis för att deras hypotetiska scenarion faktiskt kan inträffa, kommer säkert ingen att ändra åsikt. Den frihetlige visar sig då anse att frihet är något man (minst) prima facie har rätt till, medan etatisten att staten har rätt att utöva sin makt oavsett ifall man kan visa att detta verkligen är bra eller dåligt. Att visa att andras politiska ståndpunkter enbart bygger på en ogrundad tro på staten kan nog inte vara dåligt.

Om vi hade haft ett libertarianskt 1900-tal

[O]nly parts of the liberal program were adopted, while others, no less important, were either rejected from the very first or discarded after a short time. Only with some exaggeration can one say that the world once lived through a liberal era. Liberalism was never permitted to come to full fruition.

Ludvig von Mises, Liberalism

Hur skulle världen se ut nu ifall politiken gått en annan väg under 1900-talet? Vad hade hänt ifall liberalismen, istället för att förvanskas till socialdemokrati och förtryck, fortsätt att radikalt stötta individens frihet i alla lägen, och att folket stöttat denna ideologi? Vad hade hänt med det globala samhället ifall staternas makt minskades och de positiva tjänster de utförde togs över av samhället? Hur hade vårt välstånd sett ut, vår känsla för rätt och fel, och de institutioner som hade reglerat samhällets funktioner? I detta inlägg tänkte jag komma med några gissningar, några spekulationer i alternativhistoria, om vad som hänt ifall de liberala idéerna om individens rätt till frihet implementerades till fullo.

Hur världen blev fri år 1900
Hur hade världen kunnat ta den vägen? Om vi tänker oss möjligheten att människor hade kunnat agera annorlunda, vad hade de framtida historikerna i denna påhittade historia, sett som de viktiga vändningarna i samhället som förde det mer åt det frihetliga hållet? I Sverige var det år 1887 som var betydande för liberalismens utveckling, när frihandelsvännerna fick fortsatt stöd i riksdagen. Det var osäkert att de skulle ha fått det, då protektionisterna anklagade en viss Olof Larsson för att ha en obetald skatteskuld, vilket skulle ha gjort honom, och alla andra som stod på hans lista, omöjlig att välja in. När frågan togs upp till domstol visade det sig lyckligtvis att det inte fanns tillräckligt mycket stöd för att Larsson verkligen var skyldig 11 kr och 58 öre, så frihandelsvännerna fick majoritet i valet.

Denna händelse gav frihandelsvännerna en stunds eftertanke. Sedan drygt trettio år tillbaka hade de liberala gått framåt i politiken, om än inte alltid vid makten, och åtnjutit sina största segrar under Louise de Geer som justitiestatsminister, då politiken liberaliserats på ett flertal områden. Tanken att denna liberala era skulle kunnat sluta, eller minskas, bara på grund av en futtig skatteskuld var svår att smälta för många. Lyckligtvis tog de som planerade långsiktigt modet till fånga och lade fram planer som skulle säkerställa att frihetens grundvalar inte skulle kunna rubbas i framtiden. De återupplivade försöket med än mer skatte- och regleringsbefriade områden, dvs ekonomiska frizoner, vilket hade gått så bra med Linköping; de verkade för att upprätta en mer federal struktur i politiken och ge städerna mer självbestämmande; och de försökte förmå andra nationer att minska sina utgifter på militärmakt genom bilaterala avtal om att minska arméernas storlek. Med denna politik fick den svenska riksdagen minskad makt att genomföra övergripande regleringar i samhället vilket ledde till en konkurrens mellan städerna, inte olik den som hade skett i Europa tidigare, som ledde till än mer liberalisering.

Även om det svenska exemplet på ett lyckat frihetligt samhälle var betydande för att få andra stater att kopiera dess institutioner, kom den största förändringen från det forna USA, eller, som de kallades, de amerikanska staterna. Efter att ett antal sydstater gått ur den mellanstatliga unionen, under åren 1860-61, försvann den lilla överstatlighet som fanns i området. Det fanns en viss risk att det skulle uppstå fientligheter mellan den nordliga unionen och den nyskapade (och kortlivade) konfederationen. Det uppstod givetvis stridigheter när nordstaternas president James Buchanan försökte förflytta resurser till en av unionens militärbaser som låg i södra Carolina. Men efter att detta misslyckades lät den nästa presidenten fortet gå över till den Carolinska statens händer.

Den södra konfederationen blev som sagt kortlivad, då den förde in allt hårdare restriktioner på medborgarnas rättigheter för att förhindra den stadiga strömmen av slavar som flydde norrut. Efter att slavaristokratin förlorat makten i unionen, kunde abolitionisterna äntligen göra nordstaterna fria från slaveri, och från deras skyldigheter att ta hand om förrymda slavar från södern. Detta gjorde att tusentals slavar flydde från södern, vilket konfederationen misslyckades med att hindra. Efter att ha blivit alltför trött på det nya förbundets tyranni gick södra Carolina ut ur konfederationen, och kort därefter upplöstes den. Kort därefter försvann även de sista resterna av slaveriet i sydstaterna, när trycket från den underjordiska järnvägen blev för stort.

Det amerikanska samhället behöll sitt språk som enande faktor, men den överväldigande centrala strukturen var borta och försvagades även bland de stater som fortfarande är kvar i den ursprungliga nationen. På hela kontinenten råder dock ett gemensamt rättssystem som sammankopplades genom (privat) sedvanerätt, än genom överstatliga regleringar. De västra delarna har dock en helt annan politisk struktur som fick utvecklas fritt efter att unionen förlorade kontroll över området. Där finns ett hundratal olika politiska konfederationer, vilka är sammanlänkade med avtal, men som för en utomstående är lika komplext som det Tysk-romerska imperiet var.

Mycket av friheten som växte i de amerikanska staterna kom dels till tack vare samma institutionella konkurrens som fanns i Europa, men också för att det individualistiskt-demokratiska system som Tocqueville beskrivit så väl såg till att staterna inte krigade med varandra. Och för att de institutioner som senare utvecklades alltid hade sin grund i samarbete, så att de verkligen kom till för att de efterfrågades (istället för att folket bara jämkar sig med deras existens). Frånvaron av krig gjorde att politikerna inte fick utöva mycket makt speciellt ofta, och de kom därför att sakna den mentalitet och erfarenhet som följer av att planera industrier eller samhällen, vilka krig ofta medför.

Många av de föreningar folk gick med i för att försäkra sig mot arbetslöshet, sjukdom och för tidig död kom senare att sprida sig över hela världen. På detta sätt exporterade folket i Amerika sina individualistiska och frihetliga ideal. Det som drog många människor till detta frihetliga ideal var att de för många européer sågs mer jämlikt och mindre fokuserat på status än vad de var vana vid. Att socialförsäkringar blev internationella skapade en ökad konkurrens och större säkerhet för de som försäkrade sig. När systemet jämfördes med den socialpolitik som Otto von Bismarck påtvingat det tyska folket, valde de som kunde att ta en privat försäkring.

Men, även utifrån de gamla aristokratiska samhällena kunde det komma liberala revolutioner. I det stora Imperiet Österrike-Ungern skedde en våg av väldigt speciella liberaliseringar rum efter att den nye kejsaren Rudolf von Habsburg tillkommit vid makten. Bevandrad i de främsta ekonomiska teorierna visade sig Rudolf vara en lyckad "experimenterare", bl.a. genom att privatisera flera floder (samtidigt som det genomfördes i Tyskland) och upprätta flera ekonomiska frizoner runt de politiska distrikt han kontrollerade personligen.

Och det skedde inte enbart i väst! Politikerna i Japan fortsatte sin Meiji-restaurering med ännu fler liberaliseringar. I Kina importerades västerländsk rätt genom att kineser fick rätt att avsäga sig sin underkastelse till "sin egen" stat, efter ett spektakulärt fall rörande en kines som sade sig vara en chilenare, och istället bli medlem av något land från väst. Eftersom västerlänningar hade rätt att leva under sin egen lag i Kina var inte lagen där territoriell, utan extra-territoriell. Innan det skedde hade många västerlänningar redan flyttat till Kina och revolutionerat industrin och samhället på sina ställen; Shanghai, tack vare det stora inflytandet från väst, kallades Paris i öst.

De sista områdena som nåddes av den här liberala strömningen var samhällena i Afrika, dit utvecklingen helt enkelt gick sakta, och auktoritära riken som Ryssland och Ottomanska Imperiet. Men, genom handels-, rätts-, och fredsfördrag med andra nationer öppnade dessa länder upp sina ekonomier, gav sina egna medborgare fler rättigheter. I de förra gick dessutom flera handelsmän och privatpersoner samman för att muta ledarna till att ge upp områden till fristater, så att frihetens utveckling kunde nå världens alla hörn, om ändå inte varje hektar av den.

Den liberala våg som började under 1700-talet fick förnyad fart i slutet av 1800-talet och ledde till att samhällena mer och mer närmade sig det helt industriella samhället; det samhälle som byggde på kontrakt och frivillighet istället för status och tvång. Staten höll på att vittra bort.

Vad som skulle hänt
De absolut viktigaste sakerna som inte skulle uppstått i ett libertarianskt 1900-tal är krig och totalitära diktaturer.

I en libertariansk värld skulle skottet i Sarajevo inte lett till något krig; de soldater som behövts för det skulle inte kunna betalas för, då det inte tas ut några skatter för det syftet. De enda arméer som finns är frivilliga miliser - som den svenske liberalen Sven Adolf Hedlund (och många nutida libertarianer) vurmade för - och privata militärer. Och, skottet i Sarajevo skulle i sin tur inte ens ha skett, eftersom det kom till efter några krig i området.

Eftersom första världskriget inte skedde, så skickade den tyska staten inte iväg en viss revolutionär till Ryssland för att hoppas att denne skapade kaos där; den ryska armén skulle inte ha kunnat göra uppror mot att bli ivägskickade i ett meningslöst krig; och den där revolutionären skulle inte kunnat iscensätta en statskupp och som lett till grundandet av en av de värsta staterna genom tiderna.

Vad gäller krig och grovt förtryckande stater så skulle upprätthållandet av individuella rättigheter lett till att kanske 231 miljoner människor inte skulle blivit mördade. Siffran kommer från artikeln Deaths in Wars and Conflicts in the 20th Century av Milton Leitenberg.

Här kanske någon vill argumentera för att även libertarianska stater skulle kunna börja kriga med varandra. Det finns tre teoretiska argument mot detta: demokratier tenderar att inte kriga mot varandra (som i att deras ledare tenderar att inte vilja kriga mot andra demokratier); (2) när skatterna är så fantastiskt låga och politiker inte har makt eller erfarenhet att göra något storskaligt, hur kommer ens tanken på att bygga upp en militär att dyka upp i deras kalkyleringar; och (3) ju mer marknader integreras med varandra, desto mer ömsesidigt beroende blir vi och i en libertariansk värld torde marknaden sprida ut sig bäst och snabbast.

Givetvis, en helt socialliberal värld skulle också ha minskat eller helt eliminerat problemen med krig och totalitära stater. I frågan om ett klassiskt liberalt eller socialliberalt samhälle är bäst, får man väl då utgå från andra perspektiv.

Efter att ha tagit upp hur många som dött i krig och av stater under 1900-talet känns det svårt att skriva något som har lika stor relevans.

Det som kan komma i närheten, eller är högre, är hur många liv som skulle klarat sig om världens tillväxt hade varit några procentenheter högre än vad det var under 1900-talet. Och här kan man nog bara gissa hur hög tillväxten skulle varit när alla länder är fria och därmed kan dra maximal fördel av arbetsfördelningens positiva effekter. Är det en alltför optimistisk gissning att alla länder i världen skulle haft minst den välfärdsstandard som vi har i Sverige idag? Jag tror inte att det är omöjligt, med tanke på att de flesta fattiga länder under 1900-talet hade många perioder där välståndet i samhället inte ökade, utan stagnerade.

För den som inte har läst så mycket litteratur om fria samhällen så kanske den här gissningen låter helt tagen ur luften. Men, detta stämmer överens med den senaste kvantitativa meta-undersökningen av hur tillväxten påverkas av ekonomisk frihet författad av Chris Doucouliagos och Mehmet Ali Ulubasoglu (2006):

The meta-analysis shows clearly that there is a positive and statistically significant association between economic freedom and economic growth. Importantly, this association is very robust. That is, regardless of the sample of countries, the measure of economic freedom and the level of aggregation, there is a solid finding of a direct positive association between economic freedom and economic growth. This association is both statistically significant and of economic importance.

Detta visar givetvis endast att det finns en korrelation, vilket öppnar exempelvis för möjligheten att både välstånd och ekonomisk frihet kommer till av något annat. Det skall dock finnas några artiklar som tar detta i beaktande och visar att det är friheten som orsakar välståndet, och, så klart, en omfattande teoretisk litteratur som bevisar detta. Det finns alltså starka argument för en fri marknad.

Jag tror att jag får utelämna en hel del argument om hur världen skulle blivit bättre av, exempelvis, helt privata forskningsinstitut, ingen statlig propaganda, privata skolor och mycket annat. Argument för det finns på andra ställen. En av de poänger jag tänkte ta upp i det här inlägget är att, om vi borde förvänta oss vara mycket rikare nu om världen varit fri i hundra år, att fattigdom mer eller mindre skulle försvunnit, hur otroligt viktigt är det inte att vi går mot en mer frihetlig riktning idag?

Är skatt en form av slaveri?

Skribenten Yvain på LessWrong skrev för ett tag sedan följande stycke:

Ask an anarchist. Taxation of X% means you're forced to work for X% of the year without getting paid. Therefore, since slavery is "being forced to work without pay" taxation is slavery. Since slavery is bad, taxation is bad. Therefore government is bad and statists are no better than slavemasters.

(again, reversed stupidity is not intelligence. There are good arguments against taxation. But this is not one of them.)

Jag störde mig något på att han utmålade ett ganska vanligt argument mot staten på detta sätt, men kalla det för slaveri, och därmed förlöjliga argumentet. Det bakomliggande argumentet han attackerar bygger på att det är fel att tvinga folk att arbeta för andra, men allt tvång behöver ju inte innebära slaveri.

Men, jag blev påmind av en debatt på Flashback, att det finns ett visst antal libertarianer som menar att skatt innebär slaveri. Det finns även en Wikipedia-sida om frågan, Taxation as slavery, vilken är mycket större än Taxation as theft som bara har två meningar. Men hur menar dessa att skatt är en form av slaveri?

Detta görs genom att definiera slaver något annorlunda än hur det vanligtvis beskrivs. Enligt svenska Wikipedia förstås slaveri som när en människa "kan ägas och behandlas som egendom. Det ger slavägaren rätt att använda slaven till tvångsarbete och att sälja slaven vidare." Det fundamentala i begreppet slav är alltså här det rättsliga, att slaven är någon annans egendom. Detta förstärks när ordet avgränsas:

I juridisk bemärkelse saknar slaven rättshandlingsförmåga. Ägaren kan förfoga över slaven väsentligen efter egna önskemål, och även överlåta äganderätten till någon annan. Detta framgår klart av bland annat en av de romerska termerna för slav, manicipium, vilket just betyder egendom, eller det arabiska mamlúk som har samma betydelse.

En slav blir alltså annorlunda än en livegen, som är bunden till landet, vilket någon kan äga, men den livegne har vissa rättigheter som landägaren inte får kränka.

Så, hur definierar då slaveri av de som menar att skatt är det? Genom att fokusera på allt vad slaveri innebär, förutom just ägande av en individ som egendom. Se här idéhistorikern David Gordon:

If the essence of slavery is forced labor for others, it is a very present reality today. When the government takes part of what you earn in taxes, it in effect forces you to labor for the state. Just as the slave does not get to keep what he produces but must surrender it to the master, so must the taxpayer give up part of what he makes to the government. ... And the income tax is far from the only area in which the state acts as a slave master.

Alltså, det finns en slav- och herre-relation mellan en arbetare och staten, eftersom staten tvingar sig till en del av arbetarens inkomster. Här utesluts helt "ägande" som kriterie för vad som innebär att vara slav. Detta trots att Gordon tidigare hänvisar till just ägande som en del av vad det innebär att vara en slav!

Ett argument som jag sett vissa libertarianer använda för att argumentera att skatt inte innebär slaveri, är att under ett skattesystem kan inte staten tvinga dig att arbeta, medan en slavägare kan. Detta argument kan utvecklas långt; en slavägare har helt eller nästintill fullständig kontroll över en, medan en stats kontroll är relativt begränsad (över den genomsnittliga individen). Detta resonemang borde visa att det finns en språklig skillnad mellan slaveri som Gordon använder termen och hur de flesta använder den. Men hur besvarar Gordon det argumentet?

One might object that someone can avoid being taxed by refusing to work, but this is hardly a viable alternative. A slave system in which slaves could refuse to work, at the cost of not being supplied with any provisions, would hardly strike us as much of an improvement over simple slavery.

Argumentet som Gordon för fram är inte att semi-slaven faktiskt fortsätter att vara en slav, utan att hans position knappt har förbättrats! Detta kan dock inte räknas som ett argument för om det är slaveri eller inte, eftersom slaveri definieras rättsligt, och inte efter hur bra man har det som slav. Det skulle säkert vara så att det fanns slavar under 1800-talet (eller idag!) som hade det bättre än de en vanlig bonde i Sverige under 1400-talet, men påverkar inte om personen är slav eller inte.

Gordons rättfärdigande av sin användning av slaveri, samt att skatt=slaveri verkar användas som rent buande, och att vissa bara verkar vilja kalla skatten för slaveri (även om det bara blir partiellt slaveri i slutändan), får mig att tro att den här frågan inte handlar om huruvida skatt, som det traditionellt definierats, innebär slaveri eller inte. Det handlar om att visa att man verkligen finner skatt kränkande och moraliskt vidrigt. Och då drämmer man till med slaveriliknelser, för att få fram sin poäng så kraftfullt som möjligt. Det är kanske en effektiv strategi - om det nu är så att jag har rätt om varför liknelsen finns - men den bygger på att man något godtyckligt ändrar ords mening. Och det borde finnas andra sätt man kan visa på det inbyggda våldet i systemet, dess grundläggande omoraliska kärna, annat än genom att luras med språket. Som att poängtera att staten är en parasit, eller ett stort bländverk som folk frivilligt utsätter sig för för att lura sig själva.

Det finns ett annat sätt som en stat kan anses vara en slavdrivare på, och det är som en slavdrivare som bara råkar vara relativt hyffsad, relativt vänlig mot en. Den säger dessutom att man kan bli från att vara slav, bara man flyttar från dennes område. Detta är hur jag tolkar Robert Nozicks Sagan om slaven, ifall man inte kan hitta något steg i historien där slaven inte längre är en slav.

Detta argument verkar inte bygga på några semantiska skillnader i hur man använder orden - förutom för de som godtyckligt säger att stater inte kan vara slavägare (och det skulle jag är felaktigt). Dock är det något problematiskt då ett slavsystem är så annorlunda från en stat; institutionerna, incitamenten och de praktiska möjligheterna är olika. Det är kanske inte direkt fel att kalla det för slaveri, men det är slaveri av en sådan skiljd sort från vanligt slaveri att det är vettigt att skilja de två koncepten åt.

Ett argument som man skulle kunna komma med är kanske att en stat skulle, i många fall, aldrig kunna direkt få rätten att bestämma över en individ som slavägaren kunde. Att staten potentiellt har rätten är meningslöst, ifall den aldrig kan uppnås. Ifall de fortfarande skulle vara slavägare skulle vem som helst vara det, eftersom vem som helst teoretiskt skulle kunna försätta någon i slaveri, men kan inte göra det.

Så, för att sammanfatta: nej, skattetvång innebär inte att staten äger en som en slav.