"...if you think the community of experts on this subject are wrong and especially if you think that while being unable to state their arguments then you're almost certainly the one who's wrong."
- Michael Huemer
Olyckligtvis står inte den samlade ekonomiska kåren för frihet och anarkokapitalism. Genomsnittet verkar vara för viss liberalisering av ekonomin, och det verkar som att det finns ett större stöd för liberalisering i varje enskild fråga bland de som skriver om det (men jag kan ha fel här). Det verkar dock finnas en betydande minoritet bland public choice-ekonomerna som är mer positivt inställda till anarki och frihet än vad ekonomerna i allmänhet är. Alltså, då det endast finns en liten minoritet ekonomer som är för en libertariansk politik, går det inte att använda Huemers argument för vår sak. Istället borde vi behöva kunna formulera de åsikter som en majoritet av ekonomerna står för.
Det finns dock ett litet problem med Huemers argument, och det är när det inte är uppenbart vilka som är de självklara experterna inom ett område. Att bara ha studerat något innebär inte per automatik att det man studerar har något med verkligheten att göra, se astrologer om att förutsäga hur väl det kommer få för folk. För att undvika det problemet, skulle jag vilja föreslå följande regel istället:
Om du inte kan formulera din motståndares åsikt, men han kan beskriva din, då är det allt annat lika mer troligt att du har fel än att han har det.
Även den regeln har sina brister. För en välutbildad astrolog skulle kunna förklara vad de psykologiska argumenten är, medan en psykolog inte kan förklara de astrologiska argumenten. Här får man göra rum för att psykologerna använder sig av kunskapens arbetsfördelning och struntar i att debunka astrologerna. Det viktiga blir då inte ifall någon från skola A vet mer än någon från skola B (om vad positionen är, vilket inte är samma sak som skälen för att ha den) utan ifall någon från skola A vet mer än den samlade kunskapen som skola B är integrerad med. Det är väl kanske något sådant som Huemer är ute efter. Men man skulle nog kunna förstärka den regel jag tog upp:
Om du inte kan formulera din motståndares åsikt och skälen han har för det, men han kan beskriva din åsikt och skälen du har för det, då är det allt annat lika mer troligt att du har fel än att han har det.
Utgångspunkten är att en person med mer kunskap troligtvis har, allt annat lika, bättre förståelse av en fråga än den med mindre information.
EDIT: Just det! På tal om personer som inte ens kan beskriva sin motståndares position, kolla in mina inlägg om professorerna Sven-Eric Liedman om nyliberalism, Milton Friedman och om Ludvig von Mises samt Torbjörn Tännsjö om Robert Nozick.
Om poeten Hamza Kashgari, han som nu riskerar att bli dödad för tre tweets om Mohammed.
Hamza Kashgari Mohamad Najeeb[1] (often Hamza Kashgari, Arabic: حمزة كاشغري; born 1989) is a Saudi poet[3] and a former columnist for the Saudi daily newspaper al-Bilad.[4][5] In 2011, he was on a Mabahith watchlist of pro-democracy activists.[7][8] He became the subject of a controversy after he was accused of insulting Muhammad in three short messages published through the Twittersocial networking service.[6][9] King Abdullah ordered that Kashgari be arrested "for crossing red lines and denigrating religious beliefs in God and His Prophet." [sic][5] Kashgari left Saudi Arabia, trying to seek political asylum in New Zealand.[6] On February 12, 2012, he was deported from Kuala Lumpur back to Saudi Arabia and a Malaysian High Court injunction against his deportation was issued.
De tre Twitter-meddelandena:
On the occasion of Mawlid on February 4, 2012,[17] Kashgari published three tweets about an imagined meeting with Muhammad:[9][6]
On your birthday, I will say that I have loved the rebel in you, that you've always been a source of inspiration to me, and that I do not like the halos of divinity around you. I shall not pray for you.
On your birthday, I find you wherever I turn. I will say that I have loved aspects of you, hated others, and could not understand many more.
On your birthday, I shall not bow to you. I shall not kiss your hand. Rather, I shall shake it as equals do, and smile at you as you smile at me. I shall speak to you as a friend, no more.
Det här påminner mig om att jag borde skriva ett längre inlägg om hur fantastiskt bra vi ändå har det i Sverige, historiskt sett, om än inte relativt vad som vore möjligt ifall folk hade andra politiska preferenser.
Detta felslut är att, i en diskussion, enbart anklaga någon annans resonemang för att vara eller innehålla något logiskt felslut, utan att visa hur det faktiskt är ett felslut av den sorten.
The Confirmation Bias is when you find only confirming evidence because you only look for confirming evidence. You looked only for confirming evidence by asking people for stories of their success with Technique X.
Notice how the right way would seem very out of place when applied against an argument it does not fit. This is what I mean when I say the counterargument should distinguish the allegedly bad argument from good arguments.
Det här felslutet verkar vara ett specialfall av Argument by assertion, alltså att man bara säger påståendet man hävdar utan att ge argument för det. Detta är olyckligtvis väldigt vanligt på internetforum.
Den senaste meningen är också ett logiskt felslut; jag ger dig inte något skäl till att faktiskt tro att folk bara säger saker på internetforum. Det är också, i sin tur, ett påstående utan en grund! Men vad har jag för bevis för det?! ... Det här skulle kunna fortsätta ett tag, för evigt. Det gör inte det för att vi alla accepterar att vissa påståenden är sanna eller behöver inte ges ytterligare förklaring. Detta innebär att både Catchy Fallacy Name Fallacy och Argument by assertion är rent logiskt korrekta, men vanligtvis brukar vi godkänna flertalet påståenden som okej, då ett flertal påståenden tar vi alla gemensamt för sanna. Dessa behöver inte bestridas.
Men, för olika miljöer finns det olika bakgrundsfakta som gruppen tar för given; den gemensamma kunskapbilden ser annorlunda ut för ett gäng fågelskådare som för ett gäng elektriker. Att bara hävda en sak i den ena miljön kan accepteras där utan argument men inte i den andra. Det innebär att dessa argumentationsfel är kontextuella, på ett plan. Så, det fel folk gör egentligen är att förutsätta att deras egen karta av hur verkligheten ser ut är så välkänd att alla andra också borde förstå att den stämmer, bara den sägs. Och det felet gör väldigt många, tyvärr.
Jag är lite upptagen med studier för tillfället, så jag har inte haft tid att uppdatera bloggen. Här kommer ett kort klipp med Richard Epstein där han ställs inför den vanliga frågan: vad händer i ett fritt samhälle ifall folk inte är villiga att ge bort pengar till välgörenhet? Som en god människokännare förnekar han premissen i frågan, säger korrekt att det skulle finnas ett välgörenhetssystem för de allra fattigaste, att det nog inte skulle täcka allas behov, men att det skulle vara bättre än det system USA har nu.
I det här avsnittet av Ankdammen diskuterar jag och Niclas den konceptuellt viktiga frågan om skillnaderna mellan anarki, marknadslag och anarkokapitalism. Anarki innebär att samhället saknar en stat, marknadslag att lagen upprätthålls genom privata, konkurrerande firmor och anarkokapitalism innebär att lagarna upprätthålls via marknadslag, i en anarki, men också att lagen är libertariansk. Det är väldigt viktigt att skilja mellan dessa olika typer av samhällen, speciellt i debatter mellan anarkokapitalism och nattväktarstat. För, vissa minarkister brukar se debatten som att den är mellan en nattväktarstat och marknadslag, och undviker då alla problem som finns med att upprätta en nattväktarstat genom en demokrati.
På liknande sätt finns det en skillnad mellan stat, demokrati och nattväktarstat. Jag har försökt visa på nivåerna genom en liten bild jag gjort. Tanken var också att göra en ring till för Ankeborg och Minkeby, så att man ser att dessa två samhällen är libertarianska. Länkar till dagens avsnitt:
Nedanstående debattinlägg lade jag upp på Flashbacks och VoF:s forum. Jag skrev det för att jag ogillade fokuset som finns bland transhumanisterna om att man måste förbättra framtiden och att det är så viktigt att undvika risker för att vi inte skall dö ut då. Det håller jag med om. Men om det är så att vi människor har förmågan att förstå världen tillräckligt väl, agera korrekt för att förbättra tillståndet, och göra det samordnat mellan ett stort antal individer - då borde vi verkligen se till att införa fria marknader över hela världen. Här argumenterar jag - eftersom det var till för andra forum - inte nödvändigtvis för att exportera libertarianism med hela kitet, men jag förespråkar utträde som ett sätt att skapa frihet och fria markander i tredje världen.
Min idé var att försöka skapa lite debatt för en dramatisk förändring av det svenska samhället, för att hjälpa folk i tredje världen, samtidigt som vi tjänar på det. Det föll på döva öron, tyvärr. En skribent från VoF påpekade att texten kunde behöva textindelning, så jag tog med det.
Ett stort problem - fattigdom Det finns vissa som utgår från att dagens politik är den bästa möjliga, som inte ser hur läget skulle kunna förbättras. Detta märks när man argumenterar för att förändra något; är detta något vanligt och utspritt då är det visst lätt hänt att folk accepterar detta något som positivt. Eller att man ser det som omöjligt att förändra, och därför meningslöst att försöka rubba. Lägg därtill att folk tenderar att inte vilja ifrågasätta sina politiska värderingar och perspektiv (men det kanske förändras i framtiden), så ser man att det finns en möjlighet att det finns mycket politik som inte passar med vad folk verkligen skulle vilja ha, om de lätt kunde välja mellan de olika alternativen.
Finns det då någonting som det svenska politiska systemet felprioriterar? Alltså, finns det någon politik som är hopplöst fel, som i stort sett alla skulle vilja ändra ifall man kunde jämföra resultaten enkelt, men som består tack vare trögheterna i det politiska systemet?
Jag tänker mig att det finns ett hundratal, men det finns ett problem som jag tror är jättestort, och som har en relativt enkel lösning (den är lönsam). Jag tänkte kortfattat ta upp problemet och lösningen här, och hoppas att min presentation inte har för många retoriska knep, för att du inte skall fundera på saken, och överväga den meta-lösning jag har på problemet.
Vad är problemet? Fattigdom. Som i att barn dör för att de är undernärda, vattnet man dricker innehåller gift, ingen tillgång till el och, för vissa olyckliga, samhället är så kulturellt bakåt att det är kutym att skära i flickors könsorgan. Tills dessa människor uppnått en levnadsstandard som, säg, en fjärdedel, av den vi har borde problemet ses som akut.
En lösning - fria marknader Vad är lösningen? Fria marknader och frihandel. Som i låga eller obefintliga skatter, låg eller obefintlig reglering av handeln och säker äganderätt som ingen lokal gangster eller byråkrat kan kränka. Bevisen för att detta fungerar är överväldigande, se bl.a. Niclas Berggrens samt Doucouliagos och Ulubasoglus meta-analys av ett fyrtiotal olika studier. Eller betänk Hong Kongs tillväxt under ca 40 år med extremt liberal ekonomisk politik. Följande video visar på korrelationen mellan ekonomisk frihet och olika former av välstånd (som en hänvisning till att det är värt att undersöka hypotesen):
Hur kommer det sig att vi tjänar på att andra har fria marknader? Enkel ekonomisk teori, känd sedan Adam Smith; det som gör oss rikare är bl.a. att vi specialiserar oss på att producera en sak bra, och byta till oss andra saker från alla andra (som gjort detsamma). Specialisering ökar produktionen av minst fem skäl (kap. 4):
(1) det ökar mängden kunskap som finns om hur man producerar med en faktor av hur många olika specialiseringar det finns; (2) det gör det möjligt för folk att specialisera sig på de uppgifter som de är bäst på att hantera givet ens färdigheter (och intressen, då man kan välja vad som passar en) - det innebär att genier kan ägna sin fulla tid åt att förbättra en ny motor eller en teori för hur sådana byggs, istället för att slösa den på att laga ens kläder och bygga ens hus; (3) det gör det möjligt för regioner att specialisera sig (odla frukt i varmt klimat, bryta malm i malmrika områden); (4) det gör det enklare att lära ut ett specialiserat arbete än flera (pröva att bli både elektriker och musiker); (5) det blir enklare att använda maskiner i produktion och byta ut arbetskraft mot maskinkraft.
Genom att handla med fler individer utökar vi marknaden och ger mer av de ovanstående fördelarna.
Det finns vissa som vill argumentera emot frihandel och fria marknader pga att det finns problem i de västerländska samhällena, som vanligtvis kallas för "kapitalistiska" och sägs ha fria marknader. Iaf av kritikerna till den fria marknaden. Men problemet med argumentet är att vi lever i reglerade ekonomier, och det går således inte att säga att ett problem nödvändigtvis uppstår p.g.a. de frihetliga institutionerna i samhället. Det kan bero på de statliga institutionerna. Och i många fall är det så; hyresköer och arbetslöshetär det förståttav de flesta ekonomer att det beror på regleringar i marknaden. Det faktum att de flesta lagar sin egen mat beror på skatter och regleringar av bostäder. Att dessa regleringar finns kvar trots att de är skadliga beror på att vissa grupper tjänar (kortsiktigt) på dem, och det stora flertalet vill inte ta tiden att undersöka frågan närmre eftersom de är rationellt ignoranta om att det ens finns en fråga här och vill inte ändra sitt perspektiv.
Sins of omission and commission Hur är det då att Sverige, och de andra länderna i väst, gjort ett misstag här? För, hur kan Sverige påverka läget för de fattiga länderna i Afrika? Det är ju inte så att Sverige bestämmer där.
Sverige påverkar dock länderna där på ett sätt, och skulle kunna påverka länderna positivt på ett annat sätt, som vi inte gör.
Det negativa sättet är genom att ge bort pengar till de korrupta ledarna i de fattiga länderna (så kallat u-landsbistånd). Dessa behöver nu inte längre förlita sig på de produktiva krafterna från sin befolkning lika mycket när de skall belöna sina följare. Det blir alltså mindre viktigt att folket är produktivt, och därigenom mindre viktigt att införa]behöver nu inte längre förlita sig på de produktiva krafterna från sin befolkning lika mycket när de skall belöna sina följare[/url]. Det blir alltså mindre viktigt att folket är produktivt, och därigenom mindre viktigt att införa regler som främjar välstånd. Att stötta en diktator, som Sverige har gjort, kan även hjälpa denne att kriga mot andra!
Totalt sett verkar biståndet inte ge någon speciellt bra effekt för att göra fattiga länder rika, förutom för länder som har någorlunda bra institutioner och några andra bra saker, i vilket fall u-landsbistånd inte är speciellt viktigt ändå.
Vad finns det då för positiva saker som vi skulle kunna göra, men som vi inte gör? Det absolut viktigaste som, enligt min åsikt, vi missar att göra, det är att vi inte försöker sprida de institutioner, de samhällsregler, den samhällsfilosofi som gjort det här samhället rikt. Det är inte socialdemokrati jag pratar om, vårt välstånd började byggas långt innan dess - det hade något att göra med den liberala revolution som kom till under mitten av 1800-talet, när skråen förlorade makten, bankerna fick trycka sina egna sedlar, tullarna sänktes drastiskt, passtvånget drogs bort, religionstvånget togs bort (nästan helt), ogifta kvinnor blev myndiga och en mängd andra reformer kom till.
Exportera kapitalistiska institutioner, importera människor Hur skulle man kunna sprida dessa institutioner då? Det finns två sätt: antingen kommer människor hit och tar till sig dem, eller så åker människor härifrån och för med sig den. Båda har blivit beprövade, men används inte nu. Den invandringspolitik som finns nu är inte ämnad att ta hit en flock, en hord, invandrare (vilket min politik skulle leda till) till Sverige. Och den är definitivt inte ämnad att välkomna folk hit och försöka föra över den svenska kulturen. Folk är idag skeptiska (minst sagt) till massinvandring tack vare de uppenbara problem som idag är förknippade med den, men dessa är inte nödvändigtvis sammankopplade till invandringen som sådan. Massinvandring behöver inte leda till massarbetslöshet bland invandrare, exempelvis. Innan år 1970 var det vanligare för utländska manliga arbetare att arbeta mer än infödda manliga svenskar, därefter - delvis tack vare förändringar i produktionsstrukturen så att alla inte hade liknande jobb och därmed liknande löner, vilket i sin tur troligtvis beror på allt mer ökade krav på högre löner från facken, vilket inte passar bra med okvalificerad arbetskraft. Under 60- och 70-talen tjänade svenska staten pengar på att ta hit invandrare.
Det andra sättet är att föra med sig svensk kultur och lag till andra världsdelar. Detta är mindre vanligt, speciellt för Sverige som är så litet. Men det har skett, och behöver inte involvera mord och förtryck som när engelsmännen erövrade Indien. Det räcker med att vi kan resa till andra länder utan att behöva lyda den lokala och något mindre civiliserade lagen som finns i området, d.v.s. att svenskar i Ghana (exempelvis) lyder under svensk rätt - och, ifall Sverige vore tillräckligt civiliserat, att alla ghanabor levde under ghansk (?) rätt i Sverige (och att de kunde få leva under svensk rätt ifall de ville, såklart). Detta system kallas för extra-territorialitet och är gammalt som gatan, men helt bortglömt idag. Men med det här systemet så kan man lätt skapa en massa fredliga kolonier runt om i världen, och dit de med mer entreprenörsanda i värdlandet kan fly till, för att skapa sig en bättre framtid. Ett exempel på hur det fungerade var Shanghai mellan ca 1860-1930 då staden blomstrade och blev kallad "Paris i öst".
Idag förespråkas något liknande av bl.a. Paul Romer: så kallade "charter cities", fast det är mer territoriellt avgränsat, så att ett litet område skall kunna utvecklas under mer optimala lagar än vad dess stat levererar. Patri Friedman skall försöka sig på detta i Honduras.
Det är bara förargligt att dessa idéer kommer nu och inte tidigare. Vilket får mig tillbaka till ämnet: felprioriteringar. Att bygga slipstensmuseum är slöseri med resurser, när de istället kunde använts för att säkra fred och marknader i Bangladesh. Att skicka iväg en gubbe till månen är bara omoraliskt när folk svälter pga dåliga institutioner (d.v.s. särskilt ociviliserade tyranner och rövare). Att investera i laissez faire och frihet världen över ger mer tillbaka än något annat dumt projekt som staten sysslar med idag.
Det är alltså något av dessa två alternativ som vi i väst borde stå för, som borde, egentligen, vara bland toppen (om inte högst) på vår prioritetslista!
Så, det är mitt förslag på vad som borde göras. Om du tycker att det är dumt och fel att låta staten bli involverad i något sådant här - vilket är rimligt, då staten inte är den bästa organisationen för något förutom för att förstöra saker - så här är mitt förslag för att lösa det problemet: låt folk som vill göra det slippa leva under de regleringar som hindrar att få fram det så effektivt som möjligt! Låt folk starta ett "charter city" här i Sverige, dit en mängd invandrare kan flytta (men inte till resten av samhället, om ni inte tycker om det)! Svenska staten behöver inte göra något, förutom att vara inaktiv, för att andra skall kunna må bra och utvecklas. Staten behöver inte göra något, men, den får inte stå i vägen!
Jag läste nyss följande berättelse på facebook, om hur vissa på SJ inte helt förstår vikten av att vara kundvänliga.
"Marknaden fungerar - under hot."
SJ ställde in mitt tåg utan att informera mig. Därefter satte de in ersättningsbussar som jag med rullstol inte kan komma ombord på. Därefter påstod de, tvärtemot vad som stod på min biljett, att jag INTE bokat handikapplats och därför måste sätta mig på bussen. Jag bråkade med dem i närmare två timmar och påtalade att jag rest på handikapplats säkert 20 gånger det senaste året. Till sist hotade jag med Aftonbladet - fem minuter senare hade de ordnat en taxi.
Bilden visar vad taxametern stod på när vi var framme. Grattis övriga SJ-kunder, det här får ni vara med och betala! :D Menmen, marknaden fungerar.
Det borde väl ha gått att lösa det här snabbare, om SJ hade kunnat planera för det i förväg, tänker jag mig?
Den 15:e december 2011 höll jag ett föredrag, arrangerat av Liberala partiet, om hur dagens nationalekonomer ser på den fria marknaden; hur de ser på för- och nackdelarna med frihet och olika statliga regleringar. Jag tar upp standardargumenten för fria marknader, varför de inte kan fungera perfekt och varför staten inte heller fungerar perfekt. Därefter diskuterar jag ett antal av de senaste meta-artiklarna ekonomer gjort om exempelvis hur bra keynesiansk politik fungerar, om privatiseringar är bra och ifall man borde legalisera handeln med organ.
Tack, Emil och Felix för att ni filmade! Och tack, Håkan för att du fixade ihop filmerna!
Det här är första gången som jag håller i ett så här långt och avancerat föredrag, så bedöm kvalitén med det i åtanke. :D
Ljudet är väldigt lågt, tyvärr, men det funkar att lyssna med hörlurar om ni, som jag, har mindre bra högtalare. Det är lite problem med ljudet mellan ca 1:24-2:20, men efteråt är det okej. Och det är ett hopp i talet i slutet, så ytterst lite av det jag sa om meta-artiklarna finns med. Men, för att få veta mer om det kan ni läsa talet jag gjorde iordning för kvällen (som jag någorlunda väl förhöll mig till), eller kika på artiklarna som jag använde mig av. Jag kan verkligen rekommendera det senare ifall du vill få en övergripande syn på vad (förhoppningsvis det bästa av) mainstream-ekonomin har att säga om fria marknader. Kolla även in min genomgång av Gregory Mankiws Principles of Economics, som tar upp de vanliga argumenten för att marknader inte fungerar perfekt.
Talet jag höll (ungefär):
Idén om den fria marknaden har funnits bland ekonomerna sedan dess moderna begynnelse. Adam Smith skrev om systemet av ”naturlig frihet” där ”varje individ, så länge som han inte bryter mot rättvisans lagar, är helt fri att söka sin egen lycka på sitt sätt, och att använda sina talanger och kapital för att konkurrera med andra”. Frederic Bastiat skrev om en naturlig ordning, en ekonomisk harmoni, där individen har rätt att ”ingå fria och frivilliga utbyten med andra individer, som också har samma rätt” och endast rätt att använda våld för att försvara sin eller andras frihet och egendom.
De ville inte alltid ha en fri marknad. Smith ansåg att staten borde bygga broar, bl.a. John Stuart Mill hade en mycket längre lista på statliga interventioner att
Bland nationalekonomer brukar man dela upp ens modeller av hur ekonomin fungerar i iaf två grupper. De ena försöker efterlikna en ekonomi likt den vi lever i idag, en blandekonomi där staten spelar en stor roll när det gäller att reglera människors och firmors agerande och genom att den omfördelar en stor del av all produktion i samhället. De andra försöker efterlikna en marknad där statlig inblandning i ekonomin förhåller sig till ett minimum, eller inte finns över huvud taget. De andra modellerna försöker alltså beskriva hur en oreglerad, obeskattad, ej subventionerad marknad fungerar. Alltså hur laisse-faire kapitalism fungerar.
Denna uppdelning har funnits sedan 1700-talet, och som regel har ekonomer börjat med att analysera den oreglerade marknaden, och kontrasterat den med den ekonomi de befinner sig i. Laisse faire är alltså en vanlig benchmark. Alla ekonomer är inte överens om vad det här systemet innebär i detalj – skulle copyright och patent vara en del av den marknaden, exempelvis – men överlag definieras det som ett system av oinskränkt privat äganderätt och kontraktsrätt.
Vad har då dagens nationalekonomer att säga om det här samhället? Ifall folket i ett land går och läser Ayn Rand eller Ludwig von Mises, och bestämmer sig för att ändra samhällets institutioner efter deras förslag, hur skulle detta samhälle se ut och fungera, enligt ekonomerna? Skulle samhället bli bättre eller sämre?
Den genomsnittlige nationalekonomen, om vi kan tänka oss en sådan, stöttar inte en fri marknad. Likt John Stuart Mill och J. E. Cairnes för hundrafemtio år sedan, ser de laissez faire som en rimlig princip att utgå ifrån, men att det finns så många problem med den, så många undantag där frihet inte är optimalt, att den endast i undantag kan vara den enda reglerande kraften i ekonomin. Den genomsnittlige nationalekonomen skulle nog kunna beskrivas som en socialliberal teknokrat. Perspektivet som är vanligt är den av en ingenjör som tror sig veta hur marknadskrafterna fungerar och hur de kan förbättras. Detta innebär inte att de är sossar, dock. De flesta ekonomer är mer liberala än andra.
Men, låt mig börja med att ange de vanligaste skälen nationalekonomerna använder för att förklara varför en fri marknad ger, åtminstone i vissa fall, ett bra resultat. Gregory Mankiw, som skrivit den mest populära textboken i ekonomi, hänvisar till iaf tre faktorer som gör att fria marknader fungerar bra:
Först: I en fri marknad så allokeras en viss vara eller tjänst till de kunder som värderar det högst. Alltså, företagen producerar vad kunderna vill ha, och i regel finns det ingen som sitter och håller på något som någon annan hellre vill ha. En fri marknad är alltså effektiv. Den tekniska varianten av den här principen går under namnet det första fundamentala välfärdsteoremet.
För det andra: I en fri marknad så kommer konkurrensen att leda till att endast de företagare som kan producera en vara så billigt som möjligt kommer att göra det. Endast de billigaste processer för att producera kommer användas, så att all produktion blir så rationell och kräver så lite resurser som möjligt. En företagare kommer alltså inte att slösa med resurser, som i att anställa någon en timme extra eller köpa en extra maskin som denne inte behöver.
Den tredje faktorn är en sammanslagning av de två tidigare: När människor får konkurrera fritt uppstår ett mönster av priser som tar hänsyn till konsumenternas preferenser av vad de vill ha, och producenternas kalkylering av det bästa sättet att producera något. Priserna i en fri marknad både reglerar folks beteenden för att uppnå en optimal produktion, och ger konsumenterna möjlighet att uppnå största möjliga nytta samtidigt som de minimerar svårigheten för andra att också göra det. Priserna är optimala och att förändra dem via skatter eller regleringar leder bara till ett sämre utfall.
Det här tillhör standardanalysen av en fri marknad bland neoklassiker. Men det är allmänt accepterat att den endast stämmer under vissa omständigheter, och att det finns vissa fenomen som gör att det inte kan fungera optimalt. Dessa fenomen kallas ofta marknadsmisslyckanden, men den termen är något missbrukad av nationalekonomer, då en del kallar allt som går fel i ekonomin för ett marknadsmisslyckande, oavsett om det är staten eller marknaden som orsakat problemet. I vilket fall, vad är det som räknas som marknadsmisslyckande, och hur kan det skada ekonomin?
De fem vanligaste fenomenen som tas upp är monopol, offentliga varor, externaliteter, informationsassymetri och en orättvis fördelning av resurserna i samhället.
Monopol uppstår när det bara finns en säljare på en marknad och när efterfrågekurvan lutar nedåt för varan. D.v.s. att ifall producenten minskar utbudet av varan så kommer priset stiga på den. Problemet med monopol är i den teoretiska modellen inte direkt att företaget blir slappt och inte förbättrar sina varor för att det inte finns någon konkurrent som hotar den, utan enbart att företaget höjer sina priser.
En offentlig vara är en vara eller tjänst med två speciella egenskaper. Den ena är att man kan inte hindra folk från att konsumera den, och den andra att en persons konsumtion av den inte hindrar andras konsumtion av den. Mitt favoritexempel på en sådan vara är solen. Alla får nytta av solen, och ingens konsumtion av att sola eller leva på en varm planet hindrar någon annan från att göra detsamma. Problemet med offentliga varor är att enligt den neoklassiska analysen så har marknaden svårt för att producera sådana här varor. En av de mest kända ekonomerna under 1900-talet, Paul Samuelson, gick så långt och sa att det var omöjligt för en fri marknad att producera dessa varor. Nutida ekonomer, som Gregory Mankiw, menar inte att det är omöjligt – det finns för många exempel på när det går för att hävda det – men att under vissa fall så produceras inte dessa varor. Standardexemplet är försvar för ett samhälle. Varför skulle det här inte kunna byggas? Som konsument, vad har du för incitament att betala för den här tjänsten? Ifall den är dyr, och det kräver att många betalar, varför skulle du bidra till att hålla uppe ett försvar? Ifall du inte bidrar med några pengar lär den produceras ändå och du får nytta av det, och om den inte produceras då är det ingen idé att bidra. Alltså, ingen bidrar, och vi får inget försvar på en fri marknad. Samma resonemang säger för övrigt att folk inte skulle rösta i ett val, eftersom de inte påverkar vad resultatet blir.
Externaliteter är nog de fenomen som flest ekonomer menar hindrar en fri marknad från att fungera optimalt. Dessa kallas även externa effekter och är effekter som ens agerande har på andra som orsakar nytta eller onytta för dem. Positiva externa effekter skulle vara ifall du har ett väldigt fint hus som folk gillar att titta på, vilket de inte betalar dig för. Negativa externa effekter skulle vara ifall du har ett väldigt fult hus som folk skyr, men du slipper betala för det lidande du orsakar andra.
Informationsassymetri är när säljaren och köparen har olika information om varan, oftast ses problemet vara att kunden har för lite information. Joseph Stiglitz är en av de största ekonomerna i det här fältet och han menar att när information saknas på marknaden faller mycket av de argument jag tog upp innan, så att effektivitet på en fri marknad bör ses som ett undantag istället för en regel. Ett standardproblem här är att ifall folk inte vet vad de olika företagen tar ut för pris på sina varor så kommer företagen att kunna höja priserna.
Det sista stora problemet med fria marknader är enligt många nationalekonomer att resultatet är orättvist. Vissa är fattiga och vissa är rika, och en implicit antaget moraliskt ställningstagande bland många ekonomer är att jämlikhet av inkomst är rätt så bra. Inte som i att det är det enda som är bra, men, lite halvt om halvt, är det önskvärt.
Det finns andra marknadsmisslyckanden men det verkar inte finnas någon enighet om att dessa utgör stora problem, eller att de kräver att en stat reglerar ekonomin för att fixa det. Naturliga monopol, exempelvis, sägs vara ett problem för att kostnaderna ständigt minskar i en sådan industri, vilket leder till ett monopol. Men, i dagens miljö menar Mankiw att det bara finns ett exempel, nämligen diamantindustrin och det är inte ett fullständigt monopol. Klassiska exempel som vattenledningar har ansetts vara naturliga monopol som staten borde reglera, men det finns ingen enighet om hur man skall reglera det och det finns ett stort antal som anser att det är bäst att låta det vara oreglerat.
Så, för att sammanfatta det jag sagt hittills om fria marknader, så kommer här några ekonomers uttalande. [Nåja, en blev det iaf!]
Den keynesianska ekonomen Brad DeLong skrev 2005 på sin blogg att:
Vi vet allihopa att marknaden är en fantastisk decentraliserad mekanism för att allokera resurser och reglera sociala aktiviteter, om externaliteter är små, om skalfördelar generellt sett minskar, och om vi är nöjda med fördelningen av resurser och den maktstruktur den ger upphov till,.
Den här analysen visar att om en fri marknad har några av dessa problem, då kommer den inte att fungera perfekt. Men, att det inte fungerar perfekt visar inte att det faktiskt finns en plats för staten att förbättra läget. Den punkten verkar inte de flesta ekonomer under 1950-70 talen ha erkänt, då förekomsten av marknadsmisslyckanden sågs som ett direkt rättfärdigande för statlig reglering. Detta är ett logiskt felslut som kallas för nirvanafelslutet; bara för att vissa samhälleliga institutioner inte är perfekta så kan man inte enbart därför förespråka ett par andra imperfekta institutioner. Och staten är, som jag hoppas alla känner till, är en högst imperfekt institution.
Så, vad finns det då för problem med staten? Generellt kan man säga att staten tenderar att gynna särintressen på allmänhetens bekostnad. Detta inkluderar både uppenbara särintressen – som när vissa företag skyddas genom tullar, eller får statligt stöd i bidrag – men också när en majoritet vill ha en viss politik, men denna orsakar mer skada än nytta för dem. I båda fallen misslyckas staten med att producera en politik som gynnar samhället.
Vad finns det för mekanismer som tillåter detta?
Den främsta är nog det som kallas för rationell ignorans. En väljare har inte möjlighet att veta vilken politik som är bäst – då det kräver ett antal års studier – och ingen har något intresse av att lära sig något sådant. Ens röst påverkar ju inte valet. Detta har ett antal effekter, som att särintressen kan lura befolkningen i att en viss lag är bra, men i själva verket missgynnas folk av den. Ett vanligt exempel är nationalistisk propaganda för tullar för vår industri.
En annan mekanism är kohandel, när ett flertal separata särintressen går samman, lovar att rösta på varandras förslag som det var för sig inte finns en majoritet för men som det finns när de är tillsammans.
Ett tredje problem gäller även om man antar att staten inte har några institutionella problem, alltså att politikerna och väljarna försöker göra det som är bra för allmänheten. Och det är att även staten kan inte samla in information perfekt. Även om det finns ett problem i samhället med, låt oss säga, utsläpp av svaveloxid. Om detta är en externalitet, hur mycket skall staten beskatta industrin för att få den att minska utsläppen? Vilken skatt leder till den optimala nivån av utsläpp?
Det finns fler exempel på mekanismerna bakom politiska misslyckanden, men dessa tre verkar vara fundamentala. Om man då ser både till marknadsmisslyckanden och politikermisslyckanden, är det på förhand inte uppenbart vilken politik som är att föredra. Vissa ekonomer argumenterar för att de politiska misslyckandena är oundvikliga och så kostsamma att det är bäst att låta marknaden vara fri, medan andra argumenterar tvärt om.
Härefter blir det något besvärligt att tala om konsensus bland ekonomer. Det finns ett djupt gående stöd för frihandel bland ekonomer, och ett relativt stort stöd för att ha fria priser, men i frågor som reglering av finansväsendet eller hur stort det sociala skyddsnätet bör vara finns det ingen gemensam åsikt. Jag sa tidigare att den genomsnittlige ekonomen var något av en teknokrat. Detta stämmer, men även inom det teknokratiska lägret finns det inte ofta en gemensam uppfattning av vilken politik som är bra. Mycket av den litteratur som publicerats i Journal of Economic Perspectives handlar exempelvis om reglering A är bättre än reglering B.
Men innan jag går in på litteraturen, låt mig bara skissa ungefär var de olika skolorna i ekonomi ligger vad gäller ekonomisk frihet. Den skola som är mest känd för att förespråka renodlad laissez faire är den österrikiska. Kända ekonomer i den traditionen är F.A. Hayek, Murray Rothbard och Israel Kirzner. Efter de, i fråga om vad man föreslår som politik, är public choice-skolan, företrädd av James Buchanan, Gordon Tullock och William Niskanen. Buchanan och Tullock skrev under 60-talet en bok – The Calculus of Consent – som försökte lösa många av politikens problem genom att försöka hitta en ekonomiskt effektiv konstitution, ett regelsystem som skulle se till att allmännyttan verkligen skulle vinna i politiken. Detta la grunden för konstitutionell ekonomi, vilket dock inte verkar ha lett till några praktiska förändringar inom politiken. Nästa grupp är Chicago-skolan, tidigare ledd av bl.a. Milton Friedman och George Stigler.
De ekonomer som förespråkar mer interventioner tillhör ofta den keynesianska eller neoklassiska (men inte då chicago) skolan
Hittills har jag pratat om nationalekonomers breda ställningstagande till en fri marknad, samt argumenten för och emot denna. Nu tänkte jag gå igenom ett antal forskningsområden för att försöka hitta vad det nuvarande läget säger om dessa frågor. Alltså, vad säger mainstreamekonomerna om några olika liberaliseringar?
För att få fram ett svar här har jag kollat på två olika typer av artiklar. Den ena frågar ett, förhoppningsvis, slumpmässigt antal ekonomer om deras åsikt i fråga X, och uppger helst en anledning till varför de tycker så. Den andra sortens artiklar gör en metaanalys av vad de flesta ekonomer inom ett område tycker om en fråga. Den senare sortens artikel borde ge ett bättre svar på vad som mest rimligt stämmer, eftersom man bara undersöker de ekonomer som publicerat och forskat i området. Deras uppfattningar borde alltså vara mer upplysta.
Jag har tagit artiklar ifrån tre journaler: Journal of Economic Literature, Journal of Economic Perspectives, Economic Policy, och Econ Journal Watch. (De flesta artiklar som publicerats i de första journalerna har inte så mycket att göra med totala liberaliseringar, och ekonomers inställning till det. Artiklarna i dessa journaler är tänkta att ge en bred uppfattning om ett fält, men tyvärr är fler ekonomer intresserade av en viss reglerings fördelar framför en annan, än att undersöka effekterna av ett helt fritt samhälle.)
En intressant fråga som dyker upp bland många som läst lite nationalekonomi är frågan om konjunkturcykler. När jag gick på handelshögskolan och läste nationalekonomi fick jag lära mig att staten kan öka välståndet genom att spendera en massa pengar i en nedgång. Denna klassiska keynesianism borde egentligen inte ha lärts ut då, då den klassiska modellen blev motbevisad under 1970-talet då ett antal länder hade både hög inflation och hög arbeslöshet samtidigt, vilket den keynesianska modellen hävdar är en omöjlighet.
Det finns andra problem med den keynesianska modellen – om man nu bortser från att den teoretiskt inte stämmer – och det är att få tajmingen rätt. Enligt den keynesianska logiken måste staten expandera sina utgifter i rätt läge, vilket kräver en väldigt bra mätning av ekonomin och att politiken är utformad så att detta är möjligt. Att detta är problematiskt kan man se i den senaste krisen. I USA röstades ett stimulanspaket igenom ett halvår efter att ekonomin gått in i en nedgång, men pengarna började inte spenderas ordentligt förrän kanske precis ett år efter att det hänt. [Jag har efteråt fått höra att eftersom företag planerar för framtiden skulle det räckt för de flesta att bara få höra att staten planerar med en stimulering. Det borde dock endast gälla ifall företagen vet att det är just dem som får pengarna från staten. Huruvida det var så vet jag inte.]
Men, även om man bortser från det problemet – vilket jag också fick lära mig på skolan – så är det inte bekräftat av studier att så kallade stimulanspaket faktiskt stimulerar ekonomin. I artikeln Can Government Purchases Stimulate the Economy, Valeri A Ramey igenom 18 artiklar som ger vitt skilda resultat i den här frågan.
I keynesiansk teori medför alla köp en ökning av BNP genom multiplikatoreffekten. Om jag köper varor för 100 000 kr kommer de jag handlar hos ha lite mer att spendera för, vilket de gör. De som säljer varor till dessa har i sin tur också mer pengar, o.s.v. genom hela ekonomin. Om mitt köp ledde till att andra i ekonomin köpte för 20% mer – så att BNP (och det här måste jag påminna om är enbart enligt den keynesianska logiken) stiger med 20% - då är multiplikatorn 1,2. Ju högre multiplikator desto bättre för ekonomin. Om den är under 1 så innebär utgifterna att BNP går ned, givet att pengarna skulle spenderats på annat om inte staten gjort det.
Vad säger då den här studien att statens multiplikator är? Den kommer fram till att den troligtvis ligger mellan 0,8 och 1,5, men att rimliga individer kan tänka sig att den ligger mellan 0,5 till 2,0. I det senare fallet kan statliga inköp alltså leda till ett hälften eller dubbelt så sort resultat. Som jag tolkar detta finns det inga uppenbara skäl till att vara oroliga för att en fri marknad skulle sakna möjlighet att stimulera ekonomin under konjunkturnedgångar.
Skulle en fri marknad klara sig undan stora monopol? Många hävdar att staten behöver reglera konkurrensen i samhället, för att den skall vara positiv och att företag inte skall gå samman och tjäna pengar på att höja priserna för konsumenterna. Konkurrenslagar har dock anklagats för att hindra effektiva företag från att expandera, gå samman med andra företag eller planera gemensamma aktiviteter för att minska deras kostnader. Dessutom har det sagts att staten skapar osäkerhet då dessa lagar inte är speciellt exakta så att man inte alltid kan veta ifall ett visst beteende för ett företag är lagligt eller inte.
Vad säger då ekonomerna om detta? I ett nummer av Journal of Economic Perspectives publicerades två artiklar som diskuterade hur effektiv den amerikanska staten hade varit med att förhindra kriminell konkurrens. Den ena artikeln menade att det var högst osäkert ifall den nuvarande politiken ökade konsumenternas välfärd, medan den andra hävdade att det var tydligt och att ja, den ökade välfärden. Den första artikeln förespråkade dock inte att dessa lagar skulle avskaffas, utan snarare ses över, vilket antyder att författarna föredrar vissa regleringar framför inga alls. Alltså, nuläget verkar säga att det är tveksamt ifall dagens regleringar i USA är bra, men att vissa regleringar troligtvis behövs. Detta är samma bild som jag fått ifrån de som vill avskaffa systemet.
Hur är det med privatiseringar? I en massiv artikel i Journal of Economic Literature där författarna går igenom ett hundratal artiklar om de senaste tjugo årens privatiseringar i ett flertal länder, finner författarna att privata firmor är mer effektiva och mer lönsamma än jämförbara statliga företag. Detta gäller både för utvecklade länder och för de som är på väg att bli marknadsekonomier. Ett fall som verkar ha varit väldigt bra var privatiseringen av Arguentinas järnväg 1990, där arbetsproduktiviteten ökade med 370%, företaget expanderade tjänsterna till lägre priser och behövde inte längre förlita sig på statliga subventioner.
En annan studie som undersökte utvecklingen i post-kommunistiska stater fann att privatisering i regel varit positivt, men att det berodde väldigt mycket på hur det gjordes. Exempelvis var privatisering mer positiv om den gjordes till utländska ägare, förutom i baltstaterna.
Hur är det då med att legalisera droger? Skulle detta leda till mindre eller mer problem i samhället? Enligt en undersökning av 119 amerikanska ekonomers inställning i frågan från 1995 så var 16% för en legalisering, 38% för en dekriminalisering, 15% för den nuvarande politiken, 21% för att utöka resurserna i kriget och 8% hade ingen åsikt alls. Det var alltså en något jämn fördelning av åsikter bland ekonomerna, men som lutade åt en liberalisering. En artikel som gick igenom nästan 30 artiklar i ämnet fann att de flesta ekonomer som skrivit ämnet förespråkar att politiken rör sig i en mer liberal riktning, om än inte en fullständig legalisering. Ekonomen Daniel Kleins uttalande i den här frågan är nog representativt för de ekonomer som står för en liberalisering:
A barrage of research and opinion has pounded the Drug War for being the cause of increased street crime, gang activity, drug adulteration, police corruption, congested courts and overcrowded jails. Drug prohibition creates a black-market combat zone that society cannot control .
I en annan artikel, en metaanalys, menar författarna att en total legalisering skulle vara att föredra framför den politik som förs i USA idag. Även om detta troligtvis skulle innebära att droganvändandet skulle öka signifikant, så skulle de totala effekterna troligtivs vara positiva genom att stölder och våldsamma aktiviteter skulle minska.
Ett problem som många tror är stort i en privat marknad är hur man skall kunna vara säker på att det man konsumerar är säkert. Denna oro är speciellt tydlig när det gäller konsumtion av hälsotjänster. Skulle en fri marknad fungera tillfredsställande om inte staten begränsade vilka som är läkare och gjorde tester på läkemedel innan de kom ut?
De två främsta argumenten för att tillåta läkemedelsföretag att sälja läkemedel utan statligt godkännande är först:
Den ökade kostnaden för att göra dessa tester gör att vissa läkemedel inte produceras, på samma sätt som att en ökad skatt skulle gjort det.
För det andra innebär testerna att det tar längre tid för läkemedlen att komma ut på marknaden.
Det främsta argumentet för att ha kvar denna statliga kontroll är att det ökar säkerheten för läkemedel, så att färre skadas.
De flesta ekonomer tenderar att hålla med det senare argumentet, men fördelningen bland ekonomer är U-formad. I en undersökning bland ett flertal ekonomer insatta i frågan visade det sig att flest ekonomer var starkt för förhandskontrollerade läkemedel av staten, medan nästan lika många var starkt emot denna politik. Det var dock färre som sade att de var milt emot eller för politiken. Bland ekonomer är läget polariserat, men enligt den här undersökningen fanns det en viss lutning åt att behålla dagens struktur.
De flesta ekonomer verkar ha en mer liberal inställning när det gäller behovet av att licensera läkare. Enligt en artikel från Econ Journal Watch menar de flesta som skriver här att detta krav minskar antalet läkare helt i onödan, vilket leder till ökade priser och minskad innovation. Samtidigt menar de flesta att översiktssystemet av läkare inte garanterar kvalitet och att kvalitet överlag kan minska eftersom de som blir sjuka väljer alternativ medicin istället för att gå till en läkare.
En fråga som inte diskuteras särskilt ofta är ifall man borde tillåta folk att sälja sina organ eller inte, om det borde vara tillåtet att ta emot pengar för att sälja en njure nu eller för att man skall ge bort något organ när man dör. Om vi hade en fri organmarknad, vad skulle effekterna vara?
Enligt en artikel från Econ Journal Watch där 72 olika ekonomers ståndpunkter gåtts igenom var det hela 47 stycken som är för drastiska liberaliseringar inom organhandeln. Detta jämfört med bara 8 stycken ekonomer som är negativt inställda till en liberalisering. Resten är för det nuvarande systemet, och nämner antingen inte liberalisering eller är vagt positiva till det.
Ett av de främsta argumenten som lagts fram för att legalisera organköp är att det skulle leda till att kön för att få en njure skulle i princip försvinna. Det finns idag endast ett civiliserat land där man har en relativt fri organmarknad, Iran, och de skall inte ha några köer.
Angående ekonomisk frihet och välstånd finns det en hel del forskning som bygger på de index av ekonomisk frihet som Fraser Institutet och The Heritage Foundation har gjort. 2006 verkar det endast ha funnits 4 stycken meta-studier om hur bra ekonomisk frihet är.
Den senaste studien, som undersöker 45 studier med en kvantitativ metod menar att det finns en robust korrelation mellan ekonomisk frihet och utveckling (i BNP/Capita).
Hur skall jag kunna sammanfatta allt som jag sagt hittills? Jag tror att den viktigaste slutsatsen man kan dra ifrån detta är att nationalekonomer i regel har ett grundläggande förtroende för att fria marknader fungerar ganska bra, men att staten har en viktig roll att spela. När man kikar lite närmre på olika frågor inom politik så visar det sig ofta att det finns ett generellt stöd för en liberal politik, men inte alltid. I de områdena där det är tvister brukar det alltid finnas minst en betydande minoritet som står för en liberalisering. Detta i sig borde göra folk mer vänligt inställda till en liberalisering än vad man är idag, både för att ekonomer i allmänhet generellt stödjer det, men också för att det verkar som att stödet för liberalisering blir större när man undersöker forskningsområdet.
Men, för att vara tydlig, dagens nationalekonomer står inte för laissez faire. Huruvida en korrekt undersökning av samhället med deras metod skulle få en rationell individ att fatta det beslutet återstår dock att se.
En kik på Wikipedias sida om TSAP visar att boken har fått blandad kritik från olika författare. Den är encyklopedisk, analyserar väl utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men är samtidigt dogmatisk och använder inte den senaste statistiken när den finns tillgänglig. Efter att ha gått igenom fyra av de källor som ligger till grund för Wikipedias artikel (den femte var inte tillgänglig via biblioteket) kan jag säga att den är något felvinklad, men bara något. Så som jag ser det var recensenterna något mer uppskattande av boken än vad artikeln avslöjar.
Vad sa då recensenterna? Här tänkte jag gå igenom dem, en åt gången.
Roger B. Parks (Nov., 2000). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson and The Privatization of Policing: Two Views by Brian Forst; Peter K. Manning". The Journal of Politics (Cambridge University Press on behalf of the Southern Political Science Association) 62 (4): 1208–1211. JSTOR2647878.
Den här recensionen var väldigt kortfattad. Författaren var imponerad av samlingen av beskrivningar på privatiseringar, kontrakteringar, tillväxten av privat säkerhet, privata fängelser, självhjälpsystemen för att bekämpa brottslighet och dylikt community-arbete. Däremot kritiseras han (implicit) för att inte diskutera litteraturen från de som är emot privatisering. Men han går samtidigt igenom hur Benson visar hur de som är emot privatisering argumenterar emot denna med argument som kan riktas mot det statliga systemet också.
Det här var en av recensionerna som Wikipedia tar som grund för att Benson skrev dogmatiskt:
Benson writes from an avowedly Public Choice perspective, basing much of his critique of bureaucracy, for example in the work of Niskanen. His writing is heavy going in places, drifting off into Ayn Rand-like pronouncements. John Galt might have written much of Chapter 10, for example. Still, the reader who stays the course will learn a great deal from this book.
Jag får känslan att för Parks så är varje artikel som en libertarian skrivit om rättvisa säkerligen väldigt likt vad han tror att John Galt skulle skrivit. För en som har läst Rands och Bensons verk ett antal gånger är liknelsen något haltande; Rand skriver mer medryckande och Benson säger inget om objektiv moral.
Brian Forst (Sep., 2000). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson". The Social Service Review (The University of Chicago Press) 74 (3): 489–493. JSTOR30012764.
Brian Forsts recension är den mest kritiska, men samtidigt ser han mycket av värde i boken, och mycket att hålla med om. Exempelvis:
Benson’s thesis is supported by a trove of compelling observations, anecdotes, and conjectures. He documents the explosion of private sector alternatives to the criminal justice system—from low-tech security guards to satellite technology devices that track stolen autos—presenting extensive evidence of the relative efficiency of many of those alternatives to conventional policing, court-related, and correctional services. He identifies the primary sources of those efficiencies: high levels of specialization, competition, risk of failure, and associated incentives to reduce costs and build reputation by improving the quality of service. He observes that consumer dollars spent in the marketplace, targeted to specific demands, are more decisive and efficient than votes cast for broad political agendas through the electoral process. He notes that decision makers in the public sector behave badly in part because they are typically shielded from liability in ways that their private sector counterparts are not. Even arrangements in which governments contract out for private services create opportunities for politics, overregulation, corruption, and other inefficiencies that could be obviated through full privatization. Benson would improve prison conditions by replacing our warehousing-oriented correctional system with one that encourages offenders to pay off their debts to victims through privatized work arrangements, with prison reserved for dangerous offenders and shirkers.
Senare noterar han att Bensons tes stöds av starka empiriska och teoretiska bevis. Inte desto mindre finner Forst mycket att kritisera också. Först så stör han sig på att Benson hävdar att det inte finns några marknadsmisslyckanden med privat rättssäkerhet och polis; dessa är bara påstådda. Forst hävdar tvärtemot att dessa är offentliga varor, vilket automatiskt (för en viss typ av ekonomer) innebär att staten har en "komparativ fördel" i produktionen av dessa. Men Forst ger inga argument för sin sak, inte ett enda! Forst bara implicerar att Benson argumenterar fel.
Samma typ av icke-argument dyker upp precis innan när han skriver att Benson är dogmatisk:
The book does have a debilitating weakness: it is profoundly dogmatic. A more scholarly and open-minded approach would be vastly more credible. Benson dedicates the book to his daughters: ‘‘May they grow up and grow old in a free society . . . free from both fear of crime and fear of ill-conceived government solutions to crime.’’
Implikationen man skall dra är här att det är fel att säga att staten har en dålig lösning på att minska brottslighet, och att det kan orsaka rädsla hos de som är medvetna om det. Men är det så att Bensonsargument för att den statliga polisen gör en hel del saker fel, är felaktiga? Det säger Forst inte, han nöjer sig med att implicera det. Och han gör det på fler ställen.
En viktigare kritik Forst kommer med är att Benson alldeles för snabbt drar breda slutsatser på för lite material.
The text is replete with conjecture and assertion masquerading as fact. In discussing the history of criminal justice in the westward expansion of the United States, Benson observes, ‘‘the fact is that a private-sector enterprise of law was chosen mainly because it worked’’ (p. 97), not primarily because of a paucity of public alternatives. He adds, in the absence of systematic statistical evidence: ‘‘The fact is that there were very few robberies, thefts, or murders’’ on California’s mining frontier (p. 105). Benson’s ‘‘the fact is’’ construction shows up repeatedly throughout the book not just as a writing tic but again and again as a rhetorical device that sets up claim, not fact.
Det första påståendet är lite problematiskt; finns det väl en statlig rättvisa, går det inte att välja en privat. Forsts invändning i det andra fallet är dock korrekt i sig; Benson tar inte upp någon fullständig statistik på området, och det är ju då möjligt att han kan ha haft något vinklade källor. Här skulle Benson ha kunnat vara lite mer försiktig i sin slutsats.
Forst invänder också mot att Benson inte diskuterar de fattiga tillräckligt mycket. Det verkar vara belagt att fattiga drabbas mer av rika av brottslighet, och att det är de rika som satsar mest på att försvara sig från brott. Vad skall man göra åt detta? Här är Forsts invändningar till hjälp, då han föreslår att Benson borde lagt ned mer energi på att visa hur hans förslag faktiskt kan hjälpa dessa. Forst finner hans reformförslag något "kalla":
His reforms appear likely to produce results that compassionate people would prefer, but the proposals would be considerably more attractive if presented with a lighter and more sensitive touch, truly in a spirit of community.
Som slutkläm säger Forst att Bensons förslag kräver en djupare analys, och har potentialen att revolutionera ett väldigt dåligt statligt system. Men han framhäver att staten behöver finnas med på ett plan i det nya systemet.
Morgan O. Reynolds (2000). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson". Public Choice (Springer) 102 (1/2): 175–178. JSTOR30026144.
Reynolds recension är den mest vänligt inställda av de fyra jag läst.
Benson is no blue-sky idealist. His careful treatment allows scholars and policy wonks alike to learn a great deal, yet pick and choose their favorite policy changes according to taste, from mild to wild. Ultimately, because Benson’s work is solidly anchored in historical reality, the logic in favor of a fully private justice system is surprisingly convincing, especially since he advocates it on an incremental and decentralized basis. Reasonable guy that he is, his work is far more persuasive than previous tracts by anarcho-capitalists like Robert Nozick or Murray Rothbard.
Stackars Nozick, det är så många som är oförsiktiga med att uttala sig om honom.
Reynolds har också lite vettig kritik mot Benson:
A reviewer, of course, is obliged to offer criticisms. Shortcomings are few, and usually amount to legitimate differences of judgment or opinion. Benson too often fails to use the latest data available, relying, for example, on the 1993 Sourcebook of Criminal Justice Statistics when 1996 was avail able (1997 is out now), and ignoring the best estimates available, say, for the probability of prosecution upon arrest. Sometimes he attributes facts like exclusionary rules to the statist nature of the justice system too quickly, ignoring competing hypotheses like rent-seeking by lawyers in an adversary system. Understandably, Benson is prone to exaggerate the failure of the current system, referring to a “public breakdown,” or positing high recidivism estimates of 70 percent to support his contention that “prison does not impose very high costs” on criminals.
Jo, det amerikanska rättsväsendet är nog allt rätt hårt mot sina medmänniskor. Benson skulle förstås ha kunnat vara lite slarvig och menat att kostnaderna inte var tillräckligt höga för att förmå folk att inte begå brott (som lite tortyr skulle gjort kanske). Trots dessa problem anser Reynolds att boken är riktigt bra.
Let’s give final grades. The book is A+ on content, B– on style. The lower grade primarily reflects Benson’s serviceable if dull prose. Overall, I wish more economists were like Benson: first-rate on the narrow stuff (not uncommon) and first-rate on breadth (rare). Clearly, the crime solution lies in more individual responsibility and less public responsibility. Benson’s daring conclusion – privatize both the demand for and the supply of criminal justice services – leaves us with a wealth of provocative diagnoses and examples for further research. I am convinced that a rights-based system with effective property rights to restitution would produce far less crime. Benson has given us a breakthrough book.
Och jo, Bensons verk kommer tyvärr inte bli ihågkommen för sin stil.
Thomas J. Miles (Feb., 2001). "Review of To Serve and Protect: Privatization and Community in Criminal Justice by Bruce L. Benson". Economica, New Series (Blackwell Publishing on behalf of The London School of Economics and Political Science and The Suntory and Toyota International Centres for Economics and Related Disciplines) 68 (269): 129–131. JSTOR3548887.
Miles leverar en lågmäld kritik av Bensons verk. Han noterar, med Parks, att Benson undvikit att citera vissa kritiker av kontrakteringen av vissa statliga tjänster. Han ger en subtil kritik av de exempel Benson tar upp på lyckade privata poliser i kapitel sju:
Chapter 7 focuses on the potential benefits of privatization with particular attention given to those of private security. While these experiences are compelling, concerns exist about the ability to generalize from them. For example, what is striking about extant empirical analyses of observable private precautions against crime is that largely they do not control for self-selection into these forms of privatization. If communities with the most to gain from privatizing police functions are the most likely to undertake it, estimates of the reductions in costs and crime rates may be biased. If so, it would not necessarily follow that, were privatization universal, benefits of similar magnitudes would accrue to all communities. Without correcting for such endogeneity, or at least considering how places that have elected to privatize differ from those that have not, claims that observable precautions deter crime in the aggregate, rather than merely shifting the costs of victimization, lack the full force that they might have had.
Alltså, skulle det inte ha kunnat vara så att de områden med privat polis är så effektiva för att det är områden med hög brottslighet? Jämfört med områden med färre brott borde effektiviteten varit lägre. Är det då så att dessa områden som har privat polis varit de som behövt det mest? Detta verkar vara en rimlig kritik; ifall vi inte vet om det finns något sådant självval av de communitys som har privat polis (och min intuition säger att det troligtvis är de som mest behöver som väljer att skaffa), så borde förbättringarna man faktiskt skådat där inte vara lika generella för alla områden. Det innebär förstås inte att privatisering inte är bra, utan bara att effekterna borde bli större i Malmös förorter än i Täby.
Setting aside the possible objection that such an arrangement smacks of indentured servitude (which Benson notes in Chapter 9 was an historically acceptable penalty), would it be economically feasible? A murder typically imposes a roughly $3.2 million loss; a convict earning the US minimum wage and working 40-hour weeks would need to work nearly 300 years (before payroll taxes) to pay this amount. For more severe offenses, then, servitude does not appear to solve the problem of judgment-proof criminals. Calculations of this back-of-the-envelope flavour would be helpful in identifying which of Benson's proposals might be implemented and which are implausible.
Gissningsvis kommer lönerna att kunna gå upp lite högre med tiden, speciellt i ett helt privat samhälle utan regleringar på arbetsmarknaden och andra störande effekter. Men, om Miles siffra stämmer lär det ändå inte vara tillräckligt. Så, vad att göra? Ett problem som måste lösas är att inte ge brottslingen något incitament att inte begå ytterligare fler brott, vilket innebär, om man endast ger ut böter som straff, att böterna måste sänkas. Eller att man lägger in andra straff till detta. Vilken blandning som är bäst vet jag inte; det kanske inte finns en bästa lösning heller, eller så är den inte känd.
Detta är dock inte ett större problem med ett libertarianskt system, då kompensation fortfarande är bättre än inte, och arbetsfängelser är bättre än att fångarna tränar eller sysslar med väldigt lågavlönat arbete.
I dagens avsnitt av Ankdammen diskuterar jag och Niclas abortfrågan. Vi tar upp vad olika kända libertarianer har för syn på den och kritiserar såväl Ayn Rands, Murray Rothbards och Ron Pauls perspektiv. Vi presenterar dock inte en heltäckande lösning på frågan, utan försöker bara ge några generella idéer om hur man kan resonera om den. Se även Niclas inlägg i frågan.
Så, nu när jag gått igenom alla tolv kapitel av Bruce Bensons To Serve and Protect tänkte jag ta upp två saker till från boken. Först, i det här inlägget, kommer lite blandade lösryckta citat som är väldigt intressanta i sig. Sedan, i nästa inlägg, tänkte jag ta upp några recensioner från vetenskapliga journaler om boken.
Två intressanta citat om det sinneslösa kriget mot folk som använder vissa droger, och hur pengar kan spenderas bättre på att hjälpa missbrukare istället för att uppräthålla drakoniska lagar:
Many of the problems now facing the criminal justice system arise at least in part because of the criminalization of the sale and consumption of various drugs, for instance (Benson 1994b; forthcoming, a; Rasmussen and Benson 1994; Benson and Rasmussen 1994b, 1996a, 1996b), a problem that apparently could be more effectively handled with treatment-based programs than with punishment-based programs (Benson and Rasmussen 1994a, 1994b). (s. 47)
A recent Rand corporation study suggests that another dollar spent on drug treatment is seven times more effective at reducing cocaine use than another dollar spent on criminal justice drug control activities (Rydell and Everingham, 1994). These researchers suggest that reducing criminal justice expenditures on drug control by 25 percent and doubling treatment offered to users would reduce cocaine use and save $2 billion. Thus, even if controlling drug use is the goal, the current level of criminal justice investment in drug control is clearly excessive. (s. 139)
Vem är det som efterfrågar detta vansinniga krig egentligen? Är det folket, eller är det så att det är särintressen som styr politiken, vilken folket senare bara anpassar sig till?
Another explanation for the trends in the reallocation of local police resources over the 1984–89 period is that powerful interest groups demanded the war. It would be surprising if this were not the case, since as Chambliss and Seidman conclude, “every detailed study of the emergence of legal norms has consistently shown the immense importance of interest-group activity, not the public interest, as the critical variable” (1971: 73). Similarly, Rhodes points out that “as far as crime policy and legislation are concerned, public opinion and attitudes are generally irrelevant. The same is not true, however, of specifically interested criminal justice publics.” (1977: 13). (s. 140)
Att hjälpa till med att fånga brottslingar är dyrt för brottsoffret i dagens USA, vilket är ett tydligt statsmisslyckande:
The cost to victims of reporting a crime and then cooperating with prosecution can be staggering. “In contemporary America, the victim’s well-being and fair treatment are not the concern of the criminal justice system or any other institution. The victim has to fend for himself every step of the way” (McDonald 1977: 298). In addition to the initial loss to the criminal, victims face the costs of cooperating in the prosecution, including (1) out-of-pocket expenses such as transportation, baby-sitting, parking, and so forth; (2) lost wages in order to meet with prosecutors and appear in court, often through several delays; (3) considerable emotional and psychological costs brought on by having to confront an assailant or endure a defense attorney’s questions; (4) a great deal of frustration with bureaucratic indifference, delays, the need to tell the same story to several different bureaucrats, and so forth; (5) considerable uncertainty about the outcome of cooperation, because of the likelihood of court dismissals, plea bargaining, light sentences, failure of offenders to appear, and prison crowding that leads to early release; and conceivably (6) retaliation by the offender, in case he or she is either unsuccessfully prosecuted or not confined for very long. (s. 54)
Om man jämför det privata borgensystemet med det offentliga så har man ett ganska bra allt-annat-lika-fall som visar marknadens överlägsenhet:
One estimate puts the fugitive rate for defendants on private bail at 0.8 percent after three years (Reynolds 1994b). Thus, release under private bond does not reduce the probability of prosecution very much. The same cannot be said for the private market’s public-sector counterpart. The public alternative to the bail system had its origins in the mid-1960s with the goal of helping those accused of nonviolent crimes who could not afford to post a bond themselves. However, “it rapidly evolved into an indiscriminate release mechanism to cap the jail population. It has failed miserably to accomplish any of its aims.” The system is administered by tax-funded pretrial release bureaucracies. Its costs are high. For instance, administering the Harris County, Texas, pretrial release program cost an average of $356 per defendant in 1992 (Reynolds 1994b: 18, 19). This agency had one staff employee for every sixteen defendants being supervised, compared to one staff person for every eighty-seven defendants supervised by one of the private bail- bonding companies in Harris County. ...
Estimates indicate that about 27 percent of the defendants supervised by pretrial release agencies initially do not appear in court (Reynolds 1994b; Carlisle 1992; Bureau of Justice Statistics 1990; Sorin 1986), and such programs have an 8 to 10 percent fugitive rate after three years. However, pretrial release programs tend to release the prisoners who are most likely to appear, leaving the remainder to be dealt with by private bail bondsmen (Carlisle 1992; Bureau of Justice Statistics 1990; Sorin 1986). And significantly, only about 14 percent of those released under a private bonding arrangement initially fail to appear (Bureau of Justice Statistics 1990: 9). Furthermore, as noted above, these private bail bondsmen have a fugitive rate that appears to be less than 1 percent, compared to the 8 to 10 percent for the public alternative (Reed and Stallings 1992: 5).7 This probably reflects the fact that public police officers are responsible for pursuing fugitives, rather than private bounty hunters, but public police officers rarely do so in any active way. They have neither the incentive nor the resources to pursue such fugitives. The most common way for the public police to capture pretrial release fugitives is in routine traffic stops when they check to see if the driver is wanted (Reynolds 1994b: 19). Thus, many urban counties have more than fifty thousand fugitives from pretrial release programs, and nationally the number probably exceeds a million (Reynolds 1994b: 19). (s. 58-59)
Den amerikanska polisen verkar inte göra ett speciellt bra jobb överlag:
Public police currently perform many duties beyond crime control. Criminologist Abraham Blumberg suggests that approximately 80 percent of police resources are used up in what he refers to as “social-worker, caretaker, baby-sitter, errand-boy” activities (1970: 185). A 1990 Bureau of Justice Statistics survey of state and local police departments (Reaves 1992a: 4) bears this out, reporting that police have responsibility for many activities that may not deter any crimes or produce any arrests: 96 percent of the surveyed departments were responsible for accident investigation, over half performed the community’s telephone and radio emergency communications and dispatch services (e.g., 911 services) for all emergency response agencies (fire, ambulance, search and rescue, etc.), 43 percent had animal control duties, 33 percent did search and rescue, 18 percent had emergency medical services, 18 percent provided court security, 14 percent did civil defense, 10 percent provided civil process serving, and so on. A similar survey of sheriffs’ departments (Reaves 1992b) notes that these agencies are even more likely to have non-law-enforcement functions to perform. (s. 277)
I detta sista kapitel av TSAP undersöker Benson vad för privatiseringar och liberaliseringar man kan göra i det amerikanska rättsystemet som skulle förbättra att rätt personer åtalas och döms, samt att dessa också får lättare att betala kompensation.
För att öka andelen som åtalas kan man se till att färre som arresteras flyr iväg efter att de släppts mot borgen. Ett sätt att lösa det är att ta bort det statliga borgensystemet och enbart lita på det privata, som är mycket bättre på att få folk att dyka upp till sin rättegång – lyssna även på en intervju med Alexander Tabarrok om detta.
Fler kan också åtalas – och säkert bättre – av att man tillåter privatpersoner att åtala andra (direkt eller via ombud). Fortfarande gör 3% av individerna det i England, och det är en gammal historisk rättighet. Benson för dock inte fram några positiva argument för att detta är en bra sak, utan pekar på de dåliga incitament som offentliga åklagare har för att ge en bra tjänst; de är överösta med rättsfall och undviker fall som riskerar att inte gå igenom. Man skulle kunna minska kostnaderna för brottsoffret att åtala folk genom att ha ett voucher-system för åklagare. Man kan använda en statlig åklagare, eller en privat. Eller så kan man tvinga pengar från brottslingen och tillåter privat åtalan, vilket skulle ge en liknande effekt. Det här verkar finnas i Frankrike och är ganska populärt:
In France a crime victim has the right to file a civil claim against the accused, but this claim can be filed in a criminal court and considered at the same time as the criminal case is being prosecuted by a public prosecutor. Furthermore, the civil suit can be filed in the criminal court even before the public prosecutor files a criminal proceeding. As a result, “[p]rivate prosecution is very popular in France, since it enables the victim to collect damages quickly and inexpensively” (Cardenas 1986: 385). (s. 290)
För att förhindra att folk kan hota andra med ett dyrt åtal, som de hellre kanske vill betala en mindre summa för att slippa, kan den som åtalar själv bli dömd ifall åtalet är falskt eller ”lättvindigt”.
Ett annat sätt att öka andelen åtal som går igenom är att ta bort ”the exclusionary rule” som säger att bevis som en polis hittar genom att kränka en individs konstitutionella rättigheter inte skall gillas i en domstol. Regeln verkar finnas där för att förhindra polisen från att störa en individs trygghet och säkerhet alltför mycket. Men eftersom polisen ändå gör det, och tar fast folk som bara tekniskt sett blir oskyldiga, tar Benson upp några som föreslår att polisen istället måste betala för alla misstag som de gör. För varje lägenhet de förstör måste de betala, men om de hittar ett bevis däri får de behålla det. Saken är den att i nuläget är det nästan omöjligt att, som ett av polisens offer, få upprättelse. Om man kan tvinga polisen att betala för sina misstag ger det dem incitament att vara mer försiktiga, men, om man samtidigt tar bort den exkluderande regeln, leder också till att fler skyldiga fälls. (Den här frågan är ganska okänd för mig, så jag är mindre säker på om resonemanget inte missar något vettigt.)
Och slutligen, det går även att tillåta privata domstolar in på kriminalområdet. Som nämns finns det några föregångare för detta i modern historia (och väldigt många i ett längre perspektiv).
När det gäller att brottslingarna skall betala för sitt brott, har Benson först en kort och intressant diskussion om varför det är svårt för staten att kontraktera ut fängelsetjänster. Detta beror, som i många andra fall, till stor del tack vare fängelsefacken, vilka ser sådana förändringar (rätteligen) som ett hot mot deras jobb. Det är riktigt galet, egentligen, att mer än 200 år efter att det uppdagats att sådana aktiviteter är anti-sociala, så låter folket sig styras av aktiviteter där de få lurar flertalet på pengar. Men, men... Bensons fortsatta diskussion handlar om hur kostnaden för straff kan skiftas från skattebetalarna till brottslingarna.
För det första behöver man nog inte så många fängelser som det finns i dag. Istället för att låsa in folk kan man låta de vara fria, så länge de betalar in sin wergeld. Vissa brottslingar är man ju rädd för skulle orsaka mer brott, så dessa borde kanske vara kvar i fängelse, enligt ett visst resonemang. Men alla brottslingar är inte lika benägna att göra det, och det skulle gå att ha ett privat rating- och borgensystem för att avgöra vilka som är mer benägna att vara laglydiga, ställa lämpliga borgen för att få ytterligare försäkring för det, och, ifall bedömningen var felaktig, ge folk incitament att jaga fast de som flyr. Det privata bail-bond-systemet i USA är ju verkligt effektiv med att fånga de som flyr sin borgen, så systemet borde kunna utvecklas och även ta hand om dömda brottslingar.
Men, även om man inte accepterar det här systemet – och det finns vissa individer som ingen vill hjälpa från ett fängelse – så kan brottslingarna arbeta i fångenskap. Detta är inte en så ny tanke; under slutet av 1800-talet i USA var fängelserna självförsörjande, och gick även ibland med plus. Systemet hade dock sina problem – det var ju statligt – men dessa borde kunna undvikas genom att flera fängelser har möjlighet att konkurrera om att anställa/hysa en brottsling, som kan välja var denne vill arbeta/hållas i fångenskap.
Historiskt verkar arbetsfängelser ha försvunnit delvis för att staten förbjöd transporten av varor gjorda i fängelser över gränsen mellan delstater. Efter att dessa regler ändrades inrättade ett flertal delstater regler som tillät privata firmor att anlita fångar. Dock var de nya reglerna begränsade (av uppenbara politiska krafter):
Congress removed the federal restrictions on the interstate sale of prison-made goods in 1979, on the conditions that (1) inmates working in private prison industries are paid at a rate equal to or greater than the rate paid locally for similar work; (2) local unions are consulted before the project is initiated; and (3) no employed workers outside the prison are displaced, the prison work does not involve an occupation for which there is a local surplus of labor, and existing contracts for services are not impaired (Auerbach et al. 1988: 10–11). (s. 301)
Trots restriktionerna har arbetsfängelse-industrin gått framåt, och är uppenbarligen till fördel till alla involverade:
A 1989 NIJ survey identified more that seventy private manufacturing, service, and light assembly firms that employed prison labor in sixteen states (Stewart 1989), up from thirty-eight in fourteen states two years earlier (Auerbach et al. 1988: 16). Expansion has continued. South Carolina prisoners in the start-up phase of two private-sector programs had already earned $2.4 million in wages by the end of 1992, with about $500,000 going to taxes, $119,000 to victim compensation, $322,000 to room and board, $364,000 to family support, and $1.1 million to inmate savings accounts (Reynolds 1994b: 34). (s. 302-303)
Trots detta är det bara en liten andel fångar som anställda i privata firmor. De flesta jobbar på statliga fängelser med väldigt lågbetalda yrken. Detta kan delvis bero på att det inte finns någon idé om att det är lukrativt att anställa fångar bland kapitalisterna.
Benson tar även upp ett väldigt intressant exempel på hur även statliga fängelser kan göra rätt, när de tillåter fångarna att arbeta.
At the Maine State Prison, inmates were given access to the prison’s shop equipment to produce novelties. Other prisons have done the same thing, but Maine’s program differed from others in some significant ways. First, there is a strong market for novelties because the prison is located on a major tourist route. Second, inmates were allowed to hire one another, thus allowing for specialization and the division of labor. The prisoners could not use dollars for these transactions, however (they could earn dollars from selling their novelties, and bank their income for use upon their release), so an alternative was needed. The currency used within the internal labor market was canteen coupons, which could be spent in the prison’s canteen or banked in the prison’s business office.
After Warden Richard Oliver was appointed in 1976, prisoners were allowed to “patent” their novelty designs; thus, they had incentives to innovate and expand their production. More significantly, Oliver lifted the limit on inmates’ economic activity, and by 1978 the cap of five thousand dollars and five novelty patents that existed in 1976 was tripled (Shedd 1982: 25). A “miniature economy” quickly developed inside the prison, with two-thirds of the inmates voluntarily participating as employers, employees, or both.
Clearly, prisoners will work voluntarily if incentives to do so exist. Additional evidence comes from the fact that prisoners strongly support the developing prison work programs discussed above (Auerbach et al. 1988: 1). Prisoner support for the programs rises when they are paid wages based on productivity, when they are able to keep some of the payments, and when they are given an opportunity to develop marketable skills. Resistance to such programs does not come from the prisoners.
The Maine program also had some significant effects on prisoners. Some entrepreneurs were extremely successful. One took over the prison’s canteen and turned it into a profit-making operation. This individual also had thirty to fifty employees in novelty production and had diversified into other areas (e.g., he owned and rented to inmates about one hundred TV sets). One prison administrator considered him to be the “most brilliant businessman I’ve ever seen” (Shedd 1982: 26).
Att jobba i fängelser och betala sin skuld till offret är en del av rättvisa. Men det innebär även positiva fördelar. Dels blir ju hela samhället rikare av att fångarna arbetar, men fångarna blir även mer benägna att fortsätta vara laglydiga efter fängelsevistelsen, vilket ett flertal studier påpekar.
Several recent studies indicate that prison industries can substantially reduce recidivism rates. Ohio’s prison industry program was credited with reducing the state’s overall recidivism rate by 18 percent in 1995, for instance. Prisoners who did not participate in Florida’s prison industry program had recidivism rates that were 245 percent higher than those of prisoners who participated in the program. The Texas program produced even more dramatic results: the overall recidivism rate for the general prison population was estimated to be 700 percent of the rate among prisoners who participated in the program.10 In Florida, only 11 percent of prisoners employed in the prison industry program for six months returned to prison during a four-year study, compared to the 60 to 70 percent recidivism rate that applies nationally (Yeomans 1995). (s. 309)
Som Bastiat skrev, rättvisa, ekonomi och förnuft, det leder alla till samma sak.
