Sven-Eric Liedman om nyliberalism och Milton Friedman

En varning till alla som just nu läser eller funderar att läsa Politisk idéhistoria på Göteborgs universitet: den lärobok ni använder eller kommer att använda har fel vad gäller grundläggande fakta. Vad gäller saken? Jo, det visar sig att en väldigt dominerande figur som huserar på institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Sven-Eric Liedman, har övertygat sina kollegor att använda hans bok i idéhistoria, Från Platon till kriget mot terrorismen. Problemen jag vill ta upp i hans bok är hans behandling av nyliberalism och Milton Friedman.

Nyliberalism och Milton Friedman behandlas på två och en halv sidor i boken. Det första problemet är att Liedman hävdar att nyliberaler tror att människor, i en fri miljö, är fullständigt rationella:

Vad [nyliberalerna] hävdar är, kort uttryckt, att varje vuxen, normalt utvecklad människa, som varken tvingas av yttre lagliga eller andra hinder eller av fördomar, är fullständigt kompetent att i alla angelägenheter själv bestämma vad som är bäst för henne. Människan är alltså i grunden rationell, och hennes förmåga att överblicka sammanhangen i sitt eget liv är egentligen obegränsad.

s. 292

Denna uppfattning är helt uppåt väggarna. Nog för att nyliberaler har en mer optimistisk syn på människans möjlighet att hantera problem, men de är vana med att påpeka att de kan behöva hjälp från andra för att lösa vissa av deras problem. Vad Liedman gör är att han missuppfattar den neoklassiska skolans ekonomiska analys - där man utgår från en sådan individ - med den nyliberala ideologins världsbild. Detta visas av att han senare i texten hänvisar till de rational choice-ekonomer som utgår från just denna världsbild där individerna antas ha perfekt information. Det är vanligt förekommande att även någorlunda insatta individer inte kan se skillnaden mellan dessa världsbilder, men en professor i idéhistoria? I en lärobok för högskolestudenter? Standarden borde vara något högre.

Liedman begår en annan felaktighet när han försöker förklara vad Milton Friedman har för syn på vad stater bör göra i konjunkturnedgångar:

Enligt Friedman var den traditionella liberala uppfattningen [av hur 30-tals krisen borde ha lösts] den riktiga. En kris, som innebär att företagen får problem med avsättning av sina varor på marknaden och därmed måste avskeda anställda, måste alla parter svälta sig ur. Kapitalisten finner att han inte kan investera mer utan drar sina pengar ur produktionen för att istället spara dem för kommande, bättre tillfällen. Arbetaren spar han på sin arbetskraft, dvs. blir arbetslös! Även staten, måste, just som de gamla liberalerna hävdade, skära ner sina utgifter. Framför allt måste den skära ner penningmängden i samhället. Det finns nämligen vid en sådan kris för mycket pengar i samhället. Friedman är monetarist, vilket innebär att han menar att penningmängden är den faktor som avgör krisers och även högkonjunkturers förlopp.

s. 293 (min kursivering)

Här visar Liedman att han inte har satt sig in i Friedmans analys av depressioner. För, givet att staten bör göra något, så anser inte Friedman att man bör minska penningmängden under en kris, utan han menar att man bör öka den! Detta följer logiskt ifall man betraktar vad monetarismen anser den monetära politikens främsta mål vara, nämligen att upprätthålla prisstabilitet, och att penningmängden i USA under Den stora depression sjönk med en tredjedel. För Friedman var alltså minskningen av penningmängden under krisen inte lösningen till problemet utan i själva verket dess huvudsakliga orsak!

Givetvis, Friedman hade en syn på vad en centralbank (givet att man hade en centralbank, vilket han inte var för) kunde göra för att förhindra en kris, och en annan vad den borde göra i normalfallet, vilket han beskriver i The Role of Monetary Policy. Just eftersom det är svårt för en centralbank att få data om när en kris har kommit och att få fram det politiska beslutet att öka penningmängden föreslår han att centralbanken i USA skulle följa en enkel regel: öka penningmängden med k % per år. Så även om man ser till Friedmans praktiska råd är det definitivt något helt annat än var Liedman tror han förespråkar.

Det finns förstås en möjlighet att Liedman bara är otydlig i sin bok - han kanske inte försöker beskriva vad Friedman och de gamla liberalerna ansåg att staten borde göra, utan snarare vad den kommer att göra. Detta stämmer dock inte med observerade fakta - USA:s centralbank har inte minskat den penningmängd de kontrollerar under någon kris de senaste 50 åren - och att hävda att Friedman skulle ha hävdat motsatsen, speciellt när han var en stor kritiker till för hög inflation, är inte speciellt troligt. Fast, å andra sidan är det ganska otroligt att en professor i idéhistoria skulle kunna hävda att Milton Friedman är för en monetär kontraktion under kriser.

En intressant detalj i frågan är att Liedman är en marxist. Detta stärker bilden som bl.a. jag och socialantropologen Victor V har om varför personer kan tycka så illa om libertarianismen: de har helt enkelt inte orkat läsa något om den, förutom sådan litteratur som stärker deras förutfattade, negativa uppfattningar om den.