Med detta menar jag om denna ideologi är självmotsägande, om de idéer som den bygger på inte fungerar enligt dess egna metoder. Vad jag menar torde bli klarare genom min utläggning av problemet.
Men först!, vad menar jag med konservatism? Jo, jag menar den politiska attityd att man skall göra saker som det har varit innan.
Utifrån ett logiskt och någorlunda moraliskt perspektiv är detta helt galet. Man borde inte tillåta orättvisor eller moraliska vidrigheter tillåtas fortsätta om det lätt går att förhindra det. Att då vilja behålla den nuvarande strukturen - bara för att det råkar vara den vi har - är då bara stolligheter. Den här formen av konservatism skulle kunna ses som någon sorts arketyp för konservatismen, men det är nog inte rättvist för alla som kallar sig konservativa, då de har en mer förfinad syn på sitt system.
Denna syn säger att vi bör behålla det vi har eftersom mänsklig förståelse av samhällsekonomiska system är begränsad (och kanske även biased, men det är en annan konservatism och jag vet inte om jag bör behandla även den här, kanske) vilket gör att vi lätt kan göra fel. Därför bör inte det som finns skrotas så fort det finns bevis för att något annat kan vara bättre, då vi lätt kan ha gjort fel, utan istället bör det inte ändras förrän det finns väldigt mycket bevis för att det finns bättre alternativ.
Sett utifrån den här synvinkeln är konservatism bara ett hinder för nya idéer som inte tål ett visst informationstest. Vilket nog kan ses som rimligt, men låt oss nysta i problemet lite mer.
Ponera att jag säger att staten är ond och att den bör avskaffas och ge plats för frivilliga organisationer som tillhandahåller folks efterfrågan på de tjänster som staten idag tillhandahåller. En konservativ skulle då säga att det inte är en god ide, eftersom vi har haft stater så länge och vad har jag för bevis för att vi behöver ändra på något?
En del. Men är det tillräckligt? Tillräckligt för vad? Var går gränsen där den konservativa måste säga att det här är ett rimligt argument och det här är ett orimligt argument för att tillåta förändring? En sådan gräns måste dras ut, annars måste den konservative skaka på huvudet och göra en av två saker: tillåta varje förändring som föreslås eller inte tillåta en enda (varpå den konservativa säkerligen väljer den senare). Men, frågan kvarstår, när skall en konservativ säga att en förändring är rimlig och när en annan är orimlig?
Låt oss säga att den konservative, är konservativ, och säger "Låt demokratin bestämma det! För är det inte så att det är så vi sköter våra beslut här, och har gjort under en lång tid?" Detta kan synas vara en utväg för honom, men inte! För tilliten på demokratiska beslut kan ju inte vara absolut - det är ju mer en uppenbart för alla med logiska sinnen och någorlunda vettig moral att den har gjort en hel del vidrigheter - så att alltid lita på demokrati går inte. Så den konservativa ställs inför ett problem: när kan han lita på den demokratiska processen?
Återigen är det av absolut nödvändighet att den konservative svarar på frågan, för om han inte gör det måste han skaka på huvudet och göra en av två saker: acceptera varje beslut som demokratier kommer med eller att inte acceptera ett enda (varpå den konservative gissningsvis väljer att acceptera alla). Så, vad gör han?
En tanke skulle vara att använda någon sorts pålitlig metod för att sålla ut vilka idéer som är vettiga från de som inte är det. Och jag antar att det inte skulle vara okonservativt för den konservative att säga: "Aha! Det finns ju inte bara politik som kan avgöra huruvida något är sant eller falskt - det finns ju faktiskt en mycket bättre metod! Vetenskap! Varför skall jag själv bedöma ifall det finns tillräckligt mycket bevis för en fråga eller annan, när det finns experter i frågan som det är konservativt att vända sig till när man behöver avgöra en sådan här fråga? Jag kan vända mig till alla nationalekonomer, sociologer, historiker och andra samhällsforskare för att se om den här idén är bra eller dålig!" Vad finner vi där?
Här finner den konservative, efter en kort överblick, att det finns en överlägset stor majoritet för att stater är nödvändiga och endast en väldigt liten minoritet som menar att stater är onödiga. Detta kan tyckas avgöra saken, men inom vetenskap är kutymen att majoritetsbeslut inte avgör vem som har rätt eller fel. Det är fullt möjligt, vilket alla vetenskapsmän är överens om, att det rådande paradigmet inom en given disciplin behöver bytas ut mot en annan, bättre. Däremot kan en fråga synas som avgjord ifall den huvudsakliga debatten är avslutad eller att den ena sidan av debatten inte för fram några nya argument som inte redan har besvarats. Möjligtvis skulle det här kunna vara ett sätt att avgöra frågan?
Ett problem dyker dock upp nu: hur skall den konservative veta vilken sida det är som har de främsta argumenten på sin sida? Det går ju inte att bara fråga någon från vardera sida och då finns det bara en utväg kvar: den konservative måste göra bedömningen själv. Han måste själv studera den tillgängliga litteraturen för att komma fram till vem som har rätt.
Men! Glömmer sig inte den konservative nu? Hur kan han förespråka att frågan avgörs genom vad han själv kommer fram till när hans medvetande, hans kunskap, hans förståelse, är begränsad och opålitlig? Var det inte just därför som han inte kunde lita på någons förslag om förändring? Men om han ställer sig i samma position som denne - en sökare av kunskap i ett givet område - hur kan han då med konservatismens kriterium för säkerhet säga att han kommer ha rätt, men att den andra kommer att ha fel? Är inte det att säga att människan har bättre förmåga att skilja mellan sanning och falskhet än vad den konservative säger sig ha?
Alltså, konservatism, i den begränsade variant jag tog upp här, kan inte leda till någon ny politik alls. Den är måhända inte omöjlig, men den verkar inte skilja sig från den konservatism som inte vill ha förändringar, bara för att. Och vad är en sådan politisk princip värd? Ingenting.
---
Innan jag började skriva detta inlägg hade jag tänkt komma med en något annorlunda kritik av konservatismen, nämligen att den kunskapsmetod den använder för att komma på ett skäl för att rättfärdiga motsättningen till förändringar också går att använda för att man faktiskt skall göra förändringar lite då och då. Alltså att deras kunskapsmetod inbegriper en motsägelse, eller att den helt enkelt är felaktig. Nåja, att låta sig överraskas tycks vara en viktig del av fritt skrivande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar