tisdag 31 januari 2012

To Serve and Protect - Marknadsmisslyckanden?

Det finns ett flertal kritiker av privat polis och rättsskydd. Dessa argumenterar för att marknaden i detta område misslyckas på ett antal sätt. I det åttonde kapitlet av TSAP går Benson igenom ett antal av de här argumenten och besvarar dem. Vad är det då för argument som tas upp?
Such criticisms include assertions (1) that the profit motive leads to poor-quality service because profiteers cut costs, an argument already addressed to a degree in chapter 3, and (2) that the market process results in an inequitably large dispersion of wealth, or in the case of private security, that the rich will be more than adequately protected while the poor, who are “powerless” in the marketplace, will not be sufficiently protected. A third argument commonly made against privatization in criminal justice is, in a sense, a combination of these two. It is contended (3) that if private citizens are given police powers, that is authority to act as police, or even if they are permitted to take on some of the functions of public police, they will abuse their power. This abuse is expected to arise because, as a result of profit-seekers’ cost-cutting incentives, the people employed in private security tend to be of “poor quality.” (s. 169)
Bensons position är att dessa argument är ogiltiga, relativt den offentliga sektorn. Alltså att privata firmor levererar bättre kvalitet, till både rika och fattiga, och är inte brutala jämfört med den statliga polisen.

Det finns ett mindre vettigt argument, framfört av ekonomer (nobelpristagare dessutom). Det är det klassiska ”offentliga varor”-argumentet som säger att vissa saker inte kan produceras på en marknad. Uppenbarligen är det fel.

Angående det första argumentet menar Benson (tillsammans med de flesta ekonomer) att det inte är lönsamt för ett företag i längden att inte leverera bra tjänster till kunderna. När det finns ett flertal producenter som levererar en tjänst, och en av dem försöker producera något som kunden inte vill ha, kommer kunden istället vända sig till en annan firma.

Ett argument som, visst vanligt i USA, folk tar upp mot detta är att alla säkerhetspoliser har dålig träning (”high school dropouts”) är gamla och inte särskilt professionella (vilket nödvändigvis visst innebär att de leverar dåliga tjänster). När det gäller åldern var säkerhetspersonalernas ålder i tre olika undersökningar i genomsnitt 31, 35 och 39 år. När det gäller utildningen hade över hälften någon sorts högskole-utbildning, men det var bara från en undersökning. Vissa har hög utbildning, vissa har inte det, vilket är rimligt för man behöver inte ha en hög utbildning för att scanna folks ID:n och dylikt. Detsamma gäller att viss säkerhetspersonal betalas endast minimilön; dessa kan utföra jättebra tjänster relativt den lön de kostar.

Ett annat argument är att privata poliser kan fabricera brott för att få mer pengar. Som rättsekonomerna Landes och Posner skriver:
[T]he private enforcer is paid per offender convicted, regardless of the actual guilt or innocence of the accused. There are several ways in which the enforcer can increase his “catch” and hence his income, by augmenting the supply of “offenders.” (1) He can fabricate an offense. (2) He can prosecute an innocent person for an offense that in fact occurred. (3) He can encourage an individual to commit an offense that he would not have committed without encouragement, and then prosecute him for the offense; this is the practice known as “entrap- ment.” (4) Knowing that an individual is about to attempt the commission of a crime, the enforcer can wait until the crime has been committed and then prosecute him for a criminal attempt. The incentive for waiting is to obtain greater compensation, since the penalty for the completed crime will presumably be heavier than the penalty for the attempt.

These abuses would doubtless occur under any system of private enforcement. (1979: 267) (s. 175)
Detta resonemang går tvärt emot hur privata poliser fungerar i verkligheten; deras kritik är missriktad. Benson noterar att i de flesta fall så får inte privat polis betalt per brottsling fångad, utan de får en fast timlön, vilket gör att inga av incitamenten som Landes och Posner tar upp gäller för den enskilde säkerhetsmannen. Det skulle inte vara värt för företaget att syssla med sådana aktivteter heller, eftersom de skulle lägga ned tid på att inte beskydda folk och skulle bli bortsållade av konkurrensen.

Annars är den privata polisen mycket mindre ofta involverade i dödsskjutningar, jämfört med den statliga polisen (trots att det finns fler av de förra). En jämförelse av den privata polisen i Starret City och den offentliga i New York visar att folk i Starret City verkar ha mer förtroende för sin polis och polisen där är även mer nöjda med sitt jobb.

Men hur är det med direkta bevis om säkerhetspersonal som missbrukar sin makt? Det händer, men 1971 hände det inte så ofta, uppenbarligen:
Kakalik and Wildhorn (1971) surveyed seventeen state and twenty-four local licensing authorities to find out about complaints against security firms. Among the state agencies, five apparently did not believe the problem was sufficient to warrant compiling data; Delaware, Iowa, and Minnesota collected data but had no complaints to report for 1970. Similarly, seven local agencies did not compile data, and three that did reported no complaints. Overall, the average complaint rate was 6 percent of the private firms for state regulators and 4.3 percent for local regulators. So complaints do arise. How many are valid is not known, but it would be foolish to suggest that private security firms never employ people who are likely to be abusive. Mistakes happen. Nonetheless, the complaint levels appear to be quite low, and that is not surprising. (s. 178-179)
Hur är det då med den statliga polisen? Här argumenterar Benson för att man borde förvänta sig att folk med mer makt tenderar att missbruka den oftare än dem som har makt. Och där har vi ett stort problem med den statliga polisen, dessa har i många fall rätt att kränka rättigheter, utan någon direkt check på deras beteende:
Public officials are immune from liability under many circumstances. A policeman cannot even be sued for false arrest, for instance, unless the plaintiff can prove his or her innocence and that the police officer had no reason to suspect that individual. In addition, no legal claim against the government or its officials can be made by an innocent person who is wrongly imprisoned. It might be recognized that the government has made an error, but government officials have the right to make such errors and are not liable for them even when the mistake has devastating impacts on private citizens. (s. 180)
Inte heller finns det någon check för att förmå polisen att faktiskt utföra det arbete de ägnar sig åt. Detta är en något annorlunda poäng, men fallet är ändå väldigt illustrativt på vissa viktiga skillnader mellan det offentliga och privata i vad man kan rättsligt förvänta sig av dem:
Consider the case of Warren v. District of Columbia, 444 A.2d. 1 (D.C. Ct. of Ap. 1981), for example. In this case three rape victims sued the Washington, D.C., government because of negligence on the part of the police. The case brought out the following facts (Evers 1994: 7): Two of three female roommates were upstairs in their apartment when they heard men break in and attack the third. They made repeated calls to the police for help. After about thirty minutes, their roommate’s screams had stopped and they assumed that the police must have arrived. They went downstairs where, for the next fourteen hours, they were held captive, raped, robbed, beaten, and forced to commit sexual acts upon one another and to submit to the sexual demands of the criminals. It seems that the police had lost track of the repeated calls for assistance. Yet, the District of Columbia’s highest court absolved the police and the city of any liability, stating that the police do not have a legal responsibility to provide personal protection to individuals. This ruling is completely consistent with a number of court rulings and statute law from several states (31). But imagine what a jury would award to a plaintiff in a civil case for negligence on the part of a private security firm that resulted in harms such as this! (s. 180)
Hur ofta missbrukar då polisen i USA sin makt? Detta är svårt att veta eftersom dessa ärenden hanteras internt av polisen och dessa byråkratier vägrar generellt att ge information om sådana fall. (Detta kanske har ändrats på grund av rättsliga händelser medan Benson skrev boken.)

Det finns dock en hel del anekdotiska bevis på hur poliser missbrukar makt. Exempelvis genom "civil asset forfeiture", entrapment-tekniker och förfalskning av bevis. Totalt sett är det svårt att få ett grepp över allt djävulskap, men det är svårt att tänka sig att privata poliser kunnat vara lika obehaglig som den statliga. Fast, det borde man nog avgöra efter att ha läst en bok kritisk över privat polis, samt Bensons bok så klart.

När det gäller argumentet att bara rika har råd med säkerhet så är det uppenbarligen fel. Benson har redan tagit upp några exempel på hur fattiga områden kan skydda sig från brottslighet, och ett annat är CIS som opererar i Florida. Dessa levererar säkerhet till väldigt brottsdrabbade områden, men eftersom de inte har samma rättiggheter som poliser gör de det främst genom att synas och visa upp sig, vilket uppenbarligen fungerar. Det finns alltså billiga sätt att tillhandahålla säkerhet på, men delvis är marknaden ny och väldigt reglerad, så det är inte lätt för alla fattiga att köpa dessa tjänster.

När det gäller logiken bakom offentliga varor pekar Benson på hur denna slår mot dem som förespråkar staten. Exempelvis, om staten tillhandahåller en offentlig avskräckning, så har de inte satt in de bästa inctiamenten för att få folk att samarbeta för det. Det händer ofta att brottsoffer undlåter att anmäla eller delta i åtal mot en brottsling, eftersom de ofta inte får hjälp eller ut så mycket av processen. Detta beror mycket på de incitament som staten satt upp, så statens agerande leder till en underinvestering i den offentliga avskräckningen, vilket är annorlunda från ett system där brottsoffren har ett direkt intresse av att sätta dit brottslingen.

Att staten ger upphov till negativa externaliteter eller sämre investering i offentliga varor har även uppmärksammats, på senare tid, av Bryan Caplan och Jason Brennan när det gäller att rösta.

Annars har Benson skrivit på ett annat ställe att marknader överallt en gång misslyckats med att slå ned de brottslingar och krigsherrar som vill utöva makt över andra; stater har uppstått. Här kan man dock inte riktigt säga att det var ett marknadsmisslyckande, eftersom marknaderna inte var speciellt utvecklade då.

måndag 30 januari 2012

Ankdammen: PIPA, IP och sånt

I det senaste avsnittet av Ankdammen medverkar varken jag eller Niclas. Istället är det Niklas Wiklander och "Visf" som står bakom produktionen. Temat för dagen är blandat om statens inskränkningar på nätet och intellektuell äganderätt.



Jag nämnde inget, men för ett tag sedan släppte jag och Niclas ett, måste jag säga, väldigt bra avsnitt om den statliga polisen, där vi gick igenom många av problemen med denna.

To Serve and Protect - Fördelarna med privatisering

I det här kapitlet tar Benson upp vilka incitament som styr resursallokering inom staten och inom marknaden. Det han visar på är att vi teoretiskt borde förvänta oss att marknaden fungerar mycket bättre med att ge oss, som konsumenter av ”rättviseprodukter”, bra rättvisa än vad staten kan ge en. Efter att ha gett en teoretisk genomgång presenterar han empiriska bevis som talar för att den teoretiska analysen stämmer.

Hur fungerar staten?
Stater har möjlighet att ta folks pengar och producera tjänster som är mindre värda än deras kostnader, och gör det ofta. Detta görs möjligt av att väljarna har inte speciellt bra insyn i vad staten gör; de vet inte vad som köps eller hur kostnadseffektiv dessa inköp är. Detta beror i sin tur på att väljarna inte har något incitament att ta reda på vad staten gör; oavsett hur man röstar väljs vinnaren fram av alla andra, så ens beslut påverkar inte utkomsten. Dessutom är det svårt för en väljare att veta vilken politiker det är som gör ett bra jobb, då det är svårt att ta reda på sambanden mellan statens politik och vad som händer i samhället. Och slutligen behöver man inte bära någon större kostnad av att rösta på en dålig politiker; även om man röstar in en korrupt individ kommer kostnaden av dennes misstag spridas över alla skattebetalare. Alltså, väljare håller sig i regeln (rationellt) ignoranta om de olika förslagen, och deras effekt.

Annorlunda är det med koncentrerade grupper med en specifik agenda. Dessa har ett starkt intresse att veta hur staten fungerar, vad politikerna har för åsikter, för att de skall ha koll på hur de kan få tjänster från staten. Dessa särintressen är dock inte så intresserade av att veta kostnaderna för sitt agerande, eftersom dessa sprids ut över de flesta väljare. Inte heller vill byråkraterna, som ger ut dessa förmåner till särintressena, att kostnaden för deras aktiviteter skall vara känd, eftersom de kanske får det svårare att hjälpa sina vänner då. Dessa byråkrater belönas för sitt duktiga arbete med att bli anställda hos företagen, eller genom vanliga mutor.

Så, hur allokerar staten då sina resurser? Traditionellt har staten i USA allokerat rättssäkerhetstjänster genom ett kösystem; exempelvis kan det ta upp till fyra-fem år att ta upp en bil ”tort” i California, och brottslingar kan få vänta en längre tid i lokala häkten tills de skall få en plats i ett fängelse.

Men staten kan också allokera resurser efter byråkraternas egna preferenser; poliser kan låta bli att undersöka vissa fall, ge vissa böter men andra inte, efter eget godtycke. Detsamma gäller åklagare, vilka avfärdar fall enligt godtycke, enligt deras egen åsikt för att åtalet är svagt. Detta kan stämma, då det leder till mer imponerande track-record för åklagaren om denne bara åtalar i fall där denne är rätt säker på att den åtalade är skyldig. Denna makt över vad som skall göras medför att byråkraterna också kan strunta helt i att utföra några uppgifter alls:
Bureaucrats can also shirk and cut quality because of the excess demand and lack of effective monitoring. Sherman’s extensive review of research on police performance (1983: 151; see also Sherman 1994) suggests that about half of a typical patrol officer’s time is spent simply waiting for something to happen. Although police officials claim that this time is spent in preventive patrolling, systematic observation indicates that such time is largely occupied with conversations with other officers, personal errands, and sitting in parked cars on side streets. (s. 133)
När byråkrater har denna makt är det inte ovanligt hänt att det uppstår en svart marknad för att köpa deras tjänster.

Utöver dessa lokala allokeringsmekanismer så bestäms en hel del efter den politiska processen. Denna process bestäms till stor del av de särintressen som opererar på denna politiska ”marknad”, som investerar i organisationer och föreningar som lägger fram lagförslag. (Han har mer att säga om detta i The Enterprise of Law.)

Som Benson lägger upp bilden är staten inte en enhetlig organisation; dess beslut fattas inte efter en enhetlig plan utan olika grupper påverkar den på ett plan, och andra på ett annat. Dessa olika grupper måste anpassa sig efter de andras ageranden, men slutresultatet blir inte positivt för det.

Bensons tar upp några exempel på effekterna av det politiska systemet. Ett är att domare, i USA, som blir valda av folket, vill visa sig vara tuffa och dömer därmed folk till fängelse väldigt ofta, trots att det finns andra straff tillgängliga. Men beslutet att producera fängelseplatser följer inte riktigt domarnas beslut att sätta folk i fängelse, så det finns för många fångar än platser. Detta innebär att när en domare skickar iväg en brottsling, kommer en annan ut. Och det är inte uppenbart att detta utbyte är av godo. Ett exempel på detta:
Frank Potts was released from the Florida prison system in 1988 as well, after serving six years of a fifteen-year sentence for molesting an eleven-year-old girl. He was set free despite a parole examiner’s warning that Potts was not a good candidate for parole “now or in the future” and accompanying prediction that Potts would recidivate. After several years Potts was arrested in Alabama and charged with molesting another eleven-year-old girl, but in addition, an intensive investigation was instigated to determine whether Potts is guilty of at least thirteen murders in six states. A representative of the Florida Department of Corrections, recently asked why Frank Potts was released in 1988, explained that “the agency is bound by mandates from the courts and the legislature. In the mid-1980s, the prison system was inundated with inmates carrying minimum-mandatory sentences during the country’s initial skirmishes in the war on drugs” (Pudlow 1993: 1). (s. 137)
Detta exempel är nog inte representativt för de 33% av fångarna i Florida som inte tjänade sitt fulla straff, men det visar hur illa koordinerade de olika statliga byråkratierna är.

Ett annat exempel är hur politikerna utökade resurserna i ”kriget mot droger” så att polisen under 1980-talet skiftade resurser från att bekämpa vanliga brott till att bekämpa narkotikarelaterade brott. Detta ledde till att fler knarkare blev fängslade – och att fängelser översvämmades – men också till att färre rånare blev det. Det blev mindre sannolikt att en inbrottstjuv skulle bli arresterad, så inte helt oväntat ökade inbrotten.

Sammanfattningsvis säger Benson att allokeringen inom staten helt enkelt inte är effektiv:
The point is that allocation decisions in the public sector’s criminal justice system are made on the basis of numerous factors. Allocation is, in part, by first-come-first-served, but because public officials generally have a great deal of discretion, political motives as well as the self-interest motives of police bureaucrats are also very important. There also clearly is a “market-like” allocation for some aspects of the criminal justice process: those with the greatest ability and willingness to pay politicians and other public officials with campaign contributions or other kinds of support (including bribes) often get the most out of the system. All of these rationing mechanisms create an environment in which uses of scarce resources that may be relatively valuable can be and often are crowded out by other less valuable uses. (s. 142)
Hur fungerar marknaden?
I politiken är ens möjlighet att påverka som enskild väljare lika med noll, men på marknaden har ens pengar avgörande betydelse; när man köper något får man vad man beställer, oavsett hur mycket andra kan tycka illa om ens beslut. Som konsument beslutar man mycket själv. Konsumenten får också stå för kostnaden av sina dåliga beslut själv, så denne har både positiva och negativa incitament till att få kunskap om köpet och vad det finns för alternativ.

För företagens del är kundens önskemål det viktiga de måste rätta sig efter, eftersom kunden lätt kan köpa tjänster från en annan leverantör. Samtidigt producerar de endast varor så länge som det finns en efterfrågan på det, och öppnar upp nya industrier om det finns en efterfrågan i detta nya område. Det fina med detta är att företagen har ett direkt incitament att tillfredsställa kundernas önskemål; de får pengar när de lyckas, och förlorar när de misslyckas.

Så, på marknaden får man vad man vill ha och kan betala för. Det är lite av den anledningen som folk har vänt sig till marknaden istället för att gå till staten för att få rättvisa:
The American Banking Association and the American Hotel-Motel Association retain the William J. Burns International Detective Agency to investigate crimes committed against their members. A bank security director pointed out why. “[I]t was necessary to employ private investigators because the public police and investigative forces were too busy to devote the amount of effort required by [banks]” (Kakalik and Wildhorn 1971: 112–13). Cunningham and Taylor (1985) find that this view is prevalent in private business organizations. Private investigators therefore are frequently employed to do things that public police will not do, such as preemployment background checks or undercover work to detect employee dishonesty or customer shoplifting. (s. 149)
Fördelen mot den privata modellen är att kunderna troligtvis vet bäst var och när de behöver beskydd och säkerhet. Företagen är intresserade av att få reda på vad detta är, mer än byråkrater, eftersom deras jobb hänger på det. Det är en väldigt enkel poäng, men som nog har väldigt stor effekt; staten lägger i regel ner pengar på helt fel saker, relativt vad som efterfrågas mest. En annan fördel är att privata firmor lättare kan specialisera sig än statlig polis, vilket redan tagits upp. Polisen specialiserar sig också, men verkar inte riktigt göra det till samma grad; det finns säkerhetspersonal för många olika industrier (banker, järnvägar, hyreshus, villa-områden, varuhus) som alla opererar på olika grund.

Teoretiskt menar Benson att man borde förvänta sig att en privat polis är mycket mer effektiv med att förhindra brott och att ta fast brottslingar som begår brott.

Bevis
Ett exempel som Benson tar upp är Starret City, ett stort hyreshuskomplex i Brooklyn, där hyresägaren upprätthåller en egen säkerhetsfirma för att skapa mer trygghet i området. Det finns 5 881 lägenheter där och området patrullerades (1986) av 36 poliser. Det fanns även sex säkerhetspersonal med hundar och fem som gick runt i civilkläder. Detta har haft en avsevärd effekt, som tabellen nedan illustrerar; jämfört med dess närområde, 75th precinct, begås det fyra till elva gånger färre brott:

Detta beror inte på att folket i Starret City var mindre benägna att anmäla brott, det var de inte. Och den privata polisen besvarar 94,44% av alla efterfrågningar av hjälp, till skillnad från den statliga som bara besvarar 30,6% av alla eftefrågningar.
Se även: En diskussion på flashback om modellen för Starret City verkligen skulle vara möjligt att ha i resten av samhället. Jag glömde tidigare nämna att området är ett medelklassområde, så det är inget bara rika har råd med - och glöm inte alternativen där grupper organiserar sig för att patrullera sina områden.

Benson tar även upp exempel på sådant som diskuterats i boken som privata vägar och brottsbekämpande lokalföreningar, och hur dessa effektivt upprätthåller säkerhet. Vidare diskuterar han hur säkerhet förbättras av att folk bär vapen; risken för skurken att bli dödad blir mycket större av att attackera beväpnade individer, så ju fler som är beväpnade desto mindre troligt är det att denne vill attackera någon alls (iaf när det inte syns ifall folk är beväpnade). Ett annat exempel som Benson tar upp är säkerhetsanordningen Lojack för bilar, med vilken en bilägare kunde veta var bilen är om den blev stulen. De som hade sådana anordningar kunde mycket enklare hitta sin bil, och ifall ägandet var mer spritt skulle det generellt avskräcka biltjuvar. Men amerikanska staten har inte tillåtit alla bilförsäljare att ha dessa. Att staten inte bara är dålig på att bekämpa brott, utan även står i vägen för privata krafter att göra det effektivt kommer att diskuteras mer i senare kapitel.

söndag 29 januari 2012

To Serve and Protect - Privat rättvisa i USA:s historia

Det sjätte kapitlet i TSAP diskuterar omfattningen av privat lag och rättvisa i USA:s historia. Han går igenom tre historiska perioder: innan USA:s bildande, den amerikanska "vilda" västern och den moderna utvecklingen av privat rätt.

I USA:s förhistoria fanns det inget polissystem av dagens snitt. Istället hade varje individ rätt att tillfångata och åtala brottslingar som orsakat denne skada. Detta innebar inte att individen ensam sökte efter brottslingen, utan det var något som alla i närområdet hjälpte till med, delvis för att de förväntade sig liknande hjälp i framtiden, eller hade fått det. Det fanns statliga domstolar, men de var inte alltid tillgängliga p g a avstånd, så folket använde sig ofta av direkt köpslagning med brottslingen eller att en tredje part agerade skiljedomare; de flesta gick inte till staten för att lösa sin tvist.

Amerikanarna hade en ganska libertariansk syn på rättvisa – alternativt kan man säga att den libertarianska synen är tagen från de rättsystem som uppstår spontant utan statliga regleringar.
Again, as Cardenas explains, early Americans held a restitutive theory of justice whereby forced reparations by the criminal to the victim were ordered, but punitive measures taken against the criminal to the benefit of the victim were also demanded. For example, a convicted thief would not only be ordered to return stolen property, but would also be forced to pay treble damages to the victim.

When the offender was indigent, which was often the case, the crime victim generally was authorized to keep the offender as a servant or the victim could sell the offender’s services. The duration of servitude was fixed. (1986: 367) (s. 95)
Detta system borde påminna lite om det medeltida isländska systemet och andra privata rättsystem (vilket tas upp i ett senare kapitel). Men under 1700-talet växte den statliga makten och började sakta men säkert ta över jobbet som åklagare; dock fortsatte folk att vända sig till skiljedomstolar, eftersom de statliga domstolarna tog ut böter för brottet, som då inte gick till offret.

Nästa avsnitt rör den amerikanska västern, när folk flyttade dit innan staten hann hänga med. Många historiker har förr sagt att dessa samhällen var laglösa, men många av dessa bara antar detta och ger inga bevis för det. Och de studier som finns som diskuterar våldsamheten i dessa områden visar samtidigt att det inte var alltför våldsamt:
Is there any real evidence of relatively violent behavior in the West? Some historical accounts focus on a particularly notorious event or individual, and such events and individuals certainly existed. But there appears to be a serious selection bias problem when the entire West is characterized on the basis of the conclusions of such studies. Interestingly, however, even those studies discover a good deal of social order. Holden (1940) examines the Texas frontier from 1875–90, for instance, and finds that many kinds of criminal offenses common today were nonexistent. Burglaries and robberies of homes and businesses (except for banks) simply did not occur. Doors were not locked, and hospitality was widespread, indicating that citizens had relatively little fear of invasive violent or property offenses. Shootings did occur, but they typically involved what the citizenry considered to be “fair fights.” Stage and train robberies occurred, but these incidents were isolated from most citizens and caused them little or no concern (Holden 1940: 196). (s. 98)
Benson tar upp ett antal källor som bekräftar den här bilden: den vilda västern, var inte så vild. Och det mesta av våldet som förekom verkar ha kommit till som en konsekvens av den amerikanska statens krig mot indianerna.

Ett skäl till att det inte var så våldsamt var för att folk hade spontant gått samman i olika privata organisationer för att upprätthålla lag och ordning. Benson nämner fyra exempel på sådana organisationer: landklubbar, karavantåg, kofösar- och gruvbruksföreningar, men han diskuterar bara de två första och den sista sorten. Generellt kan man säga om dessa att:
  • Det var föreningar av frivilligt ingångna medlemmar;
  • Deras lagar skrevs först ned i kontrakt mellan parterna;
  • Nya lagar uppstod genom att folk slöt sig till ett konsensus;
  • Alla hade rätt att gå ur föreningen;
  • Föreningarna uppstod spontant;
  • De som inte följde föreningens regler blev utstötta och fick beskydda sig på egen hand.
Bensons beskrivning av hur det fungerade borde vara tillräckligt för att bevisa att Hobbes idé om det statslösa samhället var helt fel. Folk behöver inte ge upp alla sina rättigheter till en enväldig tyrann (eller stat) för att få leva i trygghet; folk kan gå samman i frivilliga föreningar för att upprätthålla lag och ordning utan att ge upp sin frihet. Notera även likheterna mellan vad denna naturliga process ledde till och hur det anarkokapitalistiska systemet är tänkt att fungera.

Benson tar även upp vigilante-föreningar, som generellt verkar ha uppstått i de områden där staten gått in och beordrat sheriffer att upprätthålla lagen och där sherifferna antingen misslyckats med detta eller aktivt brutit mot lagen. Dessa föreningar påminner om de brottsbekämpande grupper Benson nämnde i förra kapitlet; de bestod av välvilliga samhällsmedborgare som försökte återupprätta den ordning som försvunnit. Även vissa historiker som menar att västern var våldsam, menar att dessa grupper skapade mer ordning i samhället.
McGrath discusses vigilantism in his section “The Frontier Was Violent” (1984: 265–66), despite the fact that after his extensive examination of the vigilante activities in the mining camps of Aurora and Bodie, California, he concludes that “[i]n each case they were supported by a great majority of the townspeople, including the leading citizens; they were well regulated; they dealt quickly and effectively with criminal problems; they left the town in more stable and orderly conditions; and when opposition developed they disbanded. . . . The vigilance committees were organized, not because there were no established institutions of law enforcement and justice, but because those institutions had failed, in the eyes of the vigilantes, to provide justice” (255–56). (s. 111)
Alla av dessa vigilante-rörelser var dock inte av godo; ett visst antal verkar ha fått något av en monopolställning och kunde utnyttja sin ställning. Men deras inverkan verkar ha varit marginell.

Nästa neddykning i den amerikanska historien Benson gör är att kolla på de privata cividomstolarna och annan nutida brottshantering. Dessa domstolar har funnits sedan nationens födelse, och var då klart nödvändig för handeln, då staten inte producerade några bra lagar för handelsmännen:
Government courts of the period simply did not apply commercial law in what the merchant community considered to be a just and expeditious fashion: “Not only did courts, according to one New York merchant, dispense ‘expensive endless law’; they were slow to develop legal doctrine that facilitated commercial development” (Auerbach 1983: 33). (s. 114)
Under slutet av 1900-talet var hela domstolsindustrin väldigt stor. Från 1950-talet togs 75% av alla tvister mellan företag upp i privata skiljedomstolar eller, som de kallas, ”arbitration agencies”. Sedan dess har verksamheten bara vuxit, även mellan företag och anställda samt företag och konsumenter.
It was estimated that there were more than fifty private for-profit dispute resolution firms operating in the United States in 1992 (Ray 1992: 191). These private courts have moved from business disputes into personal injury disputes, divorces, construction warranty disputes, disputes over loan defaults, and so on. They offer a number of options, including binding arbitration, mediation, minitrials, and various “hybrid mediation arbitrations” that can be held in a courtroom atmosphere or not, depending on what the disputants want: “Flexibility is the operative word” (Phalon 1992: 126; also see Ray 1992). (s. 116)
Detta gäller alltså civilrättsliga fall, men hur är det med de som rör kriminalrättsliga? Benson tar upp några trender här, som hur privata skiljedomstolar löser tvister om mindre allvarliga våldsbrott och brott som begås av ungdomar; privata medlingsföretag som försöker skapa en försoning mellan brottsling och brottsoffer, delvis genom att den förra skall betala skadestånd. Sådan medling är numera en etablerad gren av de privata alternativen till statliga domstolar.

Det finns även informell rättvisa som folk söker sig till när den statliga rättvisan inte är tillräcklig, och privata formella alternativ inte är tillåtna. Exempelvis kan brottsoffret försöka få upprättelse genom att bara berätta sin historia för att förstöra förövarens rykte, men det inkluderar även direkt hämnd.

Ett annat informellt rättvisesystem är företagens egna domstolar, vilka de har för att åtala anställda som stjäl från företaget. Eftersom den statliga polisen inte var hjälpsam med att hjälpa att fånga in de skyldiga till stölden, sökte företagen få tag på dem med hjälp av privat säkerhet. Enligt en studie från 1985 väckte de ibland åtal i statens domstolar men det var vanligare att de förde upp frågan internt, i deras egen domstol. Hur ser då det ut?
The procedures may be formal, including adjudication by internal disciplinary bodies, boards, or panels (Henry 1987: 46), or informal with confrontations and negotiation between security personnel or managers and accused offenders. The private sanctions include dismissal, suspension without pay, transfer, job reassignment or redesign to eliminate some duties, denial of subsequent advancement, and restitution agreements.

Such private justice clearly reduces the demands on the public sector’s criminal justice institutions. Some observers suggest that within business organizations, “private justice may exert far greater control on citizens than the criminal justice system itself ” (Cunningham and Taylor 1985: 12). The same is probably true for many neighborhoods in America’s cities. (s. 125)
Privat rättvisa och polycentrisk lagordning är alltså inget okänt för den amerikanska historien. En undersökning av den svenska historien skulle nog hittat liknande saker, förutom ett (inte så vilt) vilda västern.

lördag 28 januari 2012

To Serve and Protect - Vidden av den moderna privata brottsbekämpningen i USA

I kapitel fem går Benson igenom hur individer, hushåll och företag i USA skyddar sig från brottslighet. Det är viktigt att poängtera att skydd från brottslighet genomsyrar det amerikanska samhället, och även vårt eget. Detta blir tydligt då man ser på effekten av ens handlingar och hur dessa påverkar andras möjlighet att begå brott mot en.
Sherman (1983) classifies crime control into three categories: (1) “watching,” (2) “walling,” and (3) “wariness.” Watching refers to observing people and places that criminals may attack and apprehending criminals in the act. Walling describes actions designed to prevent criminal access to persons or property through the use of locks, bars, fences, and other obstructions. Wariness characterizes adjustments in behavior to avoid the consequences of crime, such as taking self-defense or firearms classes, staying home at night, and leaving lights on when away from home. Private demand for all of these activities is on the rise. (s. 76)
Det finns många lätta steg som man kan ta som privatperson för att undvika att bli utsatt för brott, som att låsa sin dörr och undvika att vistas i farliga områden. Men enligt de undersökningar som Benson citerar finns det fler sätt som en majoritet av amerikanarna gör: låsa sin bil medan de kör, klä sig normalt för att inte attrahera uppmärksamhet, identifiera folk som ringer på dörren innan man öppnar, ha ett extra lås på dörren och be bekanta se över ens bostad om man åker iväg för helgen. Utöver detta finns det många saker som bara en minoritet av amerikanarna gör: ha auotmatiskt på- och avstängning för ljuset i bostaden, införskaffa inbrottsalarm eller sätta galler för fönstren. Totalt sett lade amerikanska hushåll 3,6 miljarder dollar på alarm och säkerhetssystem 1994.

En annan viktig aspekt av säkerheten är att kunna förhindra brott från att ske, vilket många privatpersoner gör i USA genom att bära vapen och, när nöden kräver det, döda våldsamma brottslingar. Benson noterar att i regel brukar vanliga medborgare (enligt amerikansk lag berättigat) döda ungefär lika många brottslingar som polisen gör. I vissa områden dödar de dubbelt eller tre gånger så många kriminella.

Företag ser också till att hålla sig säkra ifrån brott:
Most corporate headquarters had a “vast array” of security procedures and devices: 88 percent of those surveyed had building security checks; 66 percent had burglar alarms; 64 percent had floodlighting; 50 percent had automatic light timers; 48 percent used closed-circuit television; 38 percent had electronic card identification systems; 30 percent had photoelectric timers; and 24 percent employed armed guards (Research and Forecasts 1983: 100). Four hundred of the one thousand companies in the survey used at least six of these kinds of security procedures, and unarmed guards, plainclothes security personnel, and coded door locks were also common. (s. 78)
Utöver detta tar allt fler företag hänsyn till kriminalitet när de utformar sina verksamhet och byggnader.

Totalt sett lägger den privata marknaden ned ca 300 miljarder dollar på säkerhet årligen (från 1992). Jämförelsevis lägger den amerikanska staten ned ca 100 miljarder dollar på såväl polis som fängelse och dylikt. Siffran för vad privatpersoner på är en något större gissning än vad staten lägger på detta, men även om den är dubbelt så fel lägger civilsamhället mycket mer på säkerhet än vad staten gör. Och, utöver dessa köp, som sker på marknaden, går privatpersonerna även samman i olika frivilliga grupper för att ordna mer säkerhet.

1983 verkar runt 17% av alla amerikanska bostadsområden ha en förening för att minska brottsligheten i området. En undersökning sa att 63% av områdena där man har en sådan förening så görs all patrulering av medlemmarna, i 18% av fallen hyrs vakter in och i de resterande 12% använder man sig av en kombination. Samma undersökning sa att av alla patruleringar så sker 55% i fattiga områden, 35% i medelklassområden och 10% i rikare områden. Benson ger ett exempel (som även ger ännu ett exempel på hur offentliga varor kan produceras utan tvång):
A typical voluntary patrol might be the East Midwood Patrol in Brooklyn (Podolefsky and Dubow 1981: 84). In 1980 the patrol had 120 volunteer members performing all-night patrols 365 days per year, teaching security techniques to households, and watching for prowlers and muggers. A $10/year donation from the households in the twenty-five-block patrol area covered monetary expenses, and 85 percent of the households contributed in 1980. (s. 81)
Det finns även grupper som erbjuder aktiviteter för unga, för att förmå dem att inte bli kriminella; förbättrar miljön i närområdet; märker egendom (och berättar för eventuella brottslingar om detta); och erbjuder eskort för dem som inte känner sig säkra.

Som Murray Rothbard tog upp i For a New Liberty (Caplans resumé) så är det viktigt att privatpersoner äger vägarna, då dessa har ett starkt incitament att minska brottslighet i området. Benson tar upp några exempel på detta från Saint Louis, där ett antal områden blivit ägda av folket som bor där. Som förväntat sjönk brottsligheten drastiskt när folket kände en starkare gemenskap och fick ökat intresse att patrullera området och hålla kriminella element borta därifrån. Detta ledde till att i ett privat område var brottsligheten 102 procent lägre än i det intillliggande området där staden ägde gatorna.

Många vänstermänniskor ogillar denna typ av brottsbekämpning eftersom folket i många fall gör det svårare för folk att komma in i områdena. Deras värsta dröm är att de rika stänger inne sig i dessa ”gated communities” och låter de fattiga ensamma med alla kriminella. Men vad dessa missar är att även fattiga kan använda sig av dessa tekniker för att göra sin närmiljö mer säker:
The private streets of Saint Louis are definitely not exclusively the domain of the wealthy and the middle class, either. In 1974 Waterman Place, a “lower- class” neighborhood, was experiencing high crime and rapid deterioration. The residents formed an association, obtained permission to privatize the street, limited access by spending forty thousand dollars to erect a gate, and started a block watch. Property values doubled as crime fell and funds were borrowed to improve the street and its housing (Foldvary 1994: 193). (s. 85)
Även företag har gått samman för att bilda en säkerhetsförening för sitt område.

Hur många privata säkerhetsföretag finns det då i USA idag? Frågan är viktig delvis för de som tror att ett samhälle som förlitade sig helt på privat säkerhet skulle kollapsa till en diktatorisk stat. Men när man betänker hur många säkerhetsföretag det finns i ett reglerat samhälle så borde den rädslan vara mindre än för att en enskild stat skall göra det jobbet istället.
Och denna siffra, nästan 13 000 företag, är sannolikt en underskattning!
The figures in table 5.1 significantly underestimate private security employment, however, because they do not include direct employment of security and investigative personnel by firms, residential developments, and other institutions. For instance, the Sears Loss Prevention Organization employs approximately six thousand security personnel throughout the United States to protect two thousand different properties, a logistics organization, and a private aviation fleet, making it the fourth largest “private police force” in the country (OICJ 1995). (s. 88)
Tillväxten kan även mätas i relation till hur många statliga poliser det finns. 1983 fanns det dubbelt så många privata säkerhetstjänstemän som statliga poliser. 1991 fanns det 2,5 gånger så många. 1994 var trenden att det snart skulle finnas 3 gånger så många. Samtidigt läggs det ut hälften så mycket för deras tjänster. Dessa utför en mängd olika tjänster:
Private security personnel perform many functions beyond patrolling or guarding residential buildings, neighborhoods, and corporate headquarters. They also provide security for airports, sports arenas, hospitals, colleges, state and municipal government buildings, banks, manufacturing plants, hotels, and retail stores. They provide armored-car services and central-station alarm systems. (s. 89)
Sedan finns det även gated communities som planläggs som sådana redan från början av byggnadsentreprenörerna. Mellan fyra och åtta miljoner amerikanare bor i sådana områden. Till detta kan man lägga till hyreshuskomplex, ”small gated communities”, där ca 24 miljoner bor. Folk drar sig till dessa områden för att de tillhandahåller många av de tjänster som den lokala staten inte klarar av att hantera, bl.a. bra sophantering, lagning av vägar och säkerhet.

Men, kanske någon säger nu, det kanske är så att alla denna personal, även om den är billigare och större än den statliga styrkan, helt enkelt inte är lika effektiv på att bekämpa brott! Det påståendet tar Benson upp i kapitel sju, vilket jag tar upp en diskussion om i övermorgon.

EDIT: Jag hittade nedanstående klipp hos The UK Libertarian som tar upp ett annat exempel på privat brottsbekämpning:

Abortion and Liberty

Bloggaren "Ron Paul" länkade nyligen till boken Abortion and Liberty, skriven av politikern Ron Paul, för att folk skulle få bättre förståelse över varför vissa väljer att vara emot abort. Ron Paul verkar rent praktiskt vara för att delstaterna i USA skall bestämma om abort skall vara lagligt eller inte, men filosofiskt anser han att ingen har rätt att kränka mänskligt liv, vilket även gäller en befruktad äggcell. Skälen till detta lägger han fram i den lilla skriften Abortion and Liberty som jag tänkte gå igenom här.

Varför är då Ron Paul en motståndare till abort? Eller, för att vända på frågan, varför anser han att det är fel att döda små foster inuti sin moders mage? Pauls argument är att alla människor har rätt till sitt liv, och då det är ett vetenskapligt, rationellt och uppenbart faktum att livet börjar vid befruktningen, så innebär det en rättighetskränkningen att döda ett ofött barn.

Varför har alla människor rätt till sitt liv då? Det ger inte Paul något direkt argument för utan tar det mest för givet att det är uppenbart att alla människor borde få vara fria. I hans argumentation så har alla människor lika stort värde till liv, men han missar att man kan se frågan utifrån ett annat perspektiv än detta. Han menar då att ifall någon säger att det är okej att ta ett [Mänskligt liv] för anledning A, så måste det vara lika okej att göra det i en annan kontext.
The first time I heard that medical technology would permit intrauterine diagnosis of mental retardation and physical deformities, I thought that this ability could be a blessing, for it would prevent hardship for the family and for the individual by the practice of selective abortion.

Now I’m convinced that aborting a less than perfect child because he is less than perfect may be even worse than aborting a normal fetus. When abortion is done for this reason it justifies the taking of less than perfect life after birth or, for that matter, at any time for any reason. (s. 22)
Så, om jag visste att en zygot kommer utvecklas till en retarderad individ och anser mig ha rätt att döda denna cell, då måste jag även anse det vara berättigat att döda vilken idiot som helst. Men, som sagt, Paul missar att man kan värdera människor av en annan anledning än att de är just människor och lever. Man kan värdera oss för att vi kan känna lycka och lidande (som utilitaristerna gör) och man kan värdera oss för att vi är medvetna, intelligenta och förnuftiga varelser. Utifrån båda dessa perspektiv verkar inte zygoten ha ett värde i sig själv, förutom i att det har en potential att bli en kännande eller förnuftig varelse. Samma potential finns även i obefruktade ägg och spermier i två skilda kroppar (som kommer mötas), och i ett mer utvecklat embryo; det är en fråga om gradskillnad. Och eftersom jag (och vissa andra) gör en skillnad i värderingen av vad som är, och vad som kan bli, är det helt rimligt för oss att säga att människor som zygoter inte är lika värdefulla som fullvuxna. Det moraliska resonemanget man har för den ena behöver inte gälla för den andra. (Var med i en debatt om detta på Flashback nyligen.)

Det argumentet tar Paul inte alls upp i denna skrift. Istället fortsätter han på det här temat om att allt [Mänskligt liv] har lika mycket rätt till liv, och utvecklar det. För, säger han, om vi inte kan försvara alla människors rätt till liv, då kan vi inte försvara någons rätt till liv. Och det kommer i sin tur leda till värre rättighetskränkningar överlag och till ett sämre samhälle.
If anyone thinks it through, the decision must be made to protect life from conception or allow abortion up to the moment before birth. Arguing for the latter provides the moral brief for infanticide. And if this is accepted, the whole argument for natural rights and individual liberty will be destroyed. (s. 24)

If we cannot achieve a clear-cut protection of all human life, in-utero as well as extra-utero, all life and liberty will be undefendable and the disintegration of our free society will accelerate. (s. 35)

Two persons conceiving new life are responsible for that life. If this responsibility is eliminated by causing the death of the innocent bystander, the concept of responsibility is destroyed. Abortion and the killing of newborns cannot qualify as victimless crimes. The unwritten commitment to the life conceived occurs at the time of conception. If we don’t accept this proposition, the basis for personal responsibility for all acts, the key to a free society, is destroyed. (s. 36-37)

Det här är verkligen inte ett övertygande argument för min del. Jag känner mig inte mer benägen att stötta en välfärdsstat för att jag inte ser mänskliga zygoter ha rätt till liv. (Detta innebär inte att jag säger att alla foster inte har det! Jag attackerar en position här, jag för inte fram min egen.)

Så, Ron Paul lägger inte fram något heltäckande argument för att abort alltid är fel, men han lägger däremot fram många bra motargument mot vissa argument för abort som använts i USA. En av de bra saker som Paul tar fram är den godtyckliga skillnaden som vissa gör mellan bebisar som är utanför sin mors mage och de som är innanför. Här håller jag med honom fullständigt. Att det skulle finnas en skillnad i beroende, livsduglighet eller dylikt är bara nonsens; en nyfödd bebis har rimligen lika stor chans att överleva på egen hand som ett 28 veckor gammalt foster. Att det finns en skillnad på att det handlar om kvinnans kropp är också orimligt, som Paul påpekar:
If the life of the fetus may be destroyed while within the body, there is no consistent argument against the same mother destroying that same life the minute or the week after birth in it is in the mother’s home. Whether the baby is four centimeters below the skin or lying in a crib within the home, the right should be the same according to this argument, for both the body and the home are the property of the mother. (s. 18)
Paul tar upp många fler argument i skriften, som överlag är väl värd att läsa. Om något ger den verkligen en bättre förståelse över varför vissa är emot abort. Den tar också upp en del omständigheter som borde väcka viss avsmak över hur frågan skötts i USA, om än inte ge argument åt ena eller andra hållet. Två exempel:

When large numbers of abortions were first performed in New York, the complaints came not from the political philosophers who demanded consistency and equal protection under the law for prostitutes and homosexuals, but from the garbage collectors. Those who serviced the hospitals refused to pick up the fetuses discarded following abortions. To whom shall we turn for our leadership? In this case, the philosophers of the street. The value of human life was obvious to those who had to dispose of it. (s. 10)


If an abortion is attempted and fails, the mother, for the infant after birth, can sue the doctor for “malpractice.” The crime: failure to kill the baby. The OB-GYN News recently reported how attorneys now can earn over a million dollars per year on suits like this “Cases involving...failed abortion have led to automatic settlements.” (s. 17)
Överlag var alltså Ron Pauls lilla text inte övertygande filosofiskt om mänskliga rättigheter, men väl om att frågan borde tänkas på mer av alla som bryr sig om rätt och fel.

fredag 27 januari 2012

To Serve and Protect - Hur säkert är det att utföra brott i USA?

I det fjärde kapitlet av TSAP diskuterar Bruce Benson de kostnader som brottsoffer får bära av att hjälpa till i jakten på skurken, samt hur sannolikt det är för det amerikanska rättsväsendet att sätta dit brottslingen. Det senare bygger på hur sannolikt det är att brottet märks och märks, samt att brottslingen arresteras, åtalas och finnes skyldig. När man lägger till hur lång tid man blir bestraffad för brottet så kan man beräkna ett intressant värde; hur lång tids fängelse en brottsling i genomsnitt kan förvänta sig av olika brott.

Alltså, sannolikheterna är dessa:

Benson hittar ingen data för (1) men väl för allt annat för ett år i Florida, vilket ger följande resultat:
(1) borde ju i båda fallen vara lika med 1, så i genomsnitt kan en brottsling förvänta sig att spendera drygt 66 och 13 dagar i fängelse för rån och inrott.

Benson noterar flera gånger i boken att hur hårt ett straff är verkar inte avskräcka så mycket, och att det är mycket viktigare att brottslingen blir tagen och dömd. Hur sannolikt var det då att bli dömd för dessa brott i Florida?
Rån: 10,1%
Inbrott: 7,4%
Siffrorna verkar inte vara alltför annorlunda från de (inte helt kända siffrorna) i Sverige.

torsdag 26 januari 2012

To Serve and Protect - Rättstjänster på entreprenad

I kapitel två och tre av TSAP går Benson igenom hur mycket av de amerikanska rättstjänsterna är lagda på entreprenad, och hur väl dessa sköter sig gentemot den statliga produktionen. Många i USA menar uppenbarligen att detta rör sig om en privatisering av statliga tjänster, men Benson skiljer mellan att kontraktera tjänster, där staten fortfarande köper in tjänsterna, med fullständig privatisering, när konsumenter köper in tjänsterna.
The term privatization is often used as a synonym for contracting out with a private firm for the production of some good or service that was previously exclusively produced by a public-sector agency or bureaucracy. But contracting out is, at most, only partial or incomplete privatization. The determination of what is going to be demanded from and produced by the firm under contract remains in the political arena, under the influence of interest groups and public officials rather than under the direct control of private citizens acting as individual buyers. Complete privatization in criminal justice involves private-sector control over all of the decisions regarding the use of resources devoted to the protection of persons and property. Conceivably, the resources for the pursuit, prosecution, and punishment of criminals could be included. It is important to recognize that there are likely to be significant differences between contracting out and true or complete privatization. In particular, criticisms of one do not necessary apply to the other, just as the benefits arising under one do not necessarily arise under the other. There can be important benefits arising from contracting out as well as from full privatization, however, and there may also be potentially significant pitfalls under contracting out that are less likely to occur with complete privatization. (s. 15)
Ett argument mot att tillåta denna partiella privatisering inom rättskipning är att endast staten borde ha tillåtelse att straffa folk. Benson argumenterar emot idén genom att påpeka att även när staten ”producerar” något, görs det i slutändan av privata individer som anställs av staten. Även en bestraffning utförd av staten är utförd av en privatperson; varför blir det en så gigantisk skillnad när privatpersonen är anställd av en firma som i sin tur är inhyrd av staten? Vad Benson vänder sig mot är alltså att staten, bara för att det är staten, skulle kunna få göra detta, men ingen annan. En viktigare fråga är vad som är effektivt:
The question is whether a single contract with a private entrepreneur, who in turn subcontracts with laborers and other suppliers of input, is superior or inferior to an arrangement in which all workers and managers are under contract as individuals to work within a hierarchical bureaucratic organization. (s. 16)
Hur ser då läget ut? När det gäller polis och säkerhetstjänster blev det vanligt med denna typ av partiell privatisering efter 1970-talet i USA. Numera köper lokala kommuner in privata tjänster för bl.a. laboratoriehjälp, ta fingeravtryck, göra bakgrundsundersökningar på folk och för att bevaka byggnader. Trots att denna verksamhet har exploderat i storlek de senaste decennierna noterar Benson att det säkerligen kunnat bli mycket större om det inte fanns rättsliga hinder för det. I USA finns det några få småsamhällen vars styren helt kontrakterat ut sin poliskår. Men i Schweiz finns det 30 sådana som samhällen som kontrakterat med Securitas. Benson nämner även Paradise Island:
Paradise Island in the Bahamas also has a private police force, with much lower incidences of theft, rape, and assault than on the main island of New Providence (Fixler and Poole 1992: 36–38). (s. 20)
Ett område där mest outsourcing skett är tillhandahållandet av fängelser. 1993 tog 21 firmor hand om 20 698 dömda, vilket var 1,5% av hela fängelsepopulationen i USA. Året därpå steg siffran ordentligt till 49 154 fångar; och från vad jag sett har antalet privata fängelser ökat.

Skulle då denna våg av partiell privatisering vara av nytta för det amerikanska samhället? Eller finns det några problem med det? Benson undersöker den här frågan, först genom att berätta vad litteraturen har att säga om hur väl byråkratier fungerar:
The incentives of bureaucrats generally lead bureau managers to strive for expanded discretionary budgets and power, with relatively little concern for efficiency (Niskanen 1975; Benson 1990: 131–47; 1995c; Benson, Kim, and Ras-mussen 1994; Benson, Rasmussen, and Sollars 1995c). Civil servants within a bureaucracy are likely to be most concerned with job security or selfpreservation, wages and other benefits, avoiding risks and responsibility, and lowering the personal costs of doing the job (e.g., standardizing procedures and routines in order to shift costs onto “customers”) (Breton and Wintrobe 1982; Johnson and Libecap 1994; Benson 1995c), all of which tend to stand in the way of efficiency. The frequently noted dysfunctional qualities of civil service systems reflect, at least to a substantial degree, employee pressure that tends to emphasize continuity and seniority over competence as qualifications for higher-level positions, and pressure from employee unions that emphasizes the traditional union goals of more pay, less work, and job security (Johnson and Libecap 1994; Benson 1995c). …

A government can coerce taxpayers into buying something they do not want, and because bureaus face relatively little information-generating competition (e.g., other bureaus’ outputs are typically very different, so comparison shopping can not provide much information), taxpayers and their elected representatives have relatively little information about alternatives—they do not know whether a bureau’s product is being efficiently produced because no competitor is offering to do the job better or at a lower price. Therefore, their incentives to produce at the lowest possible cost and to develop new technologies that lower costs or increase quality are much weaker than those of an entrepreneur in a competitive market. When the lack of competition is added to a bureaucrat’s incentives to strive for expanded discretionary budgets and power, and when one considers the rigidities of most civil servant employment systems, which are dominated by people most concerned with job security, increasing wages and other benefits, avoiding risks and responsibility, and lowering their personal costs of doing the job, the inefficiencies of government production are not too surprising. (s. 26-28)
Benson pekar på en studie från slutet av 1970-talet som menar att i vanliga fall av när statliga tjänster läggs på entreprenad så sparar staten mellan 10 till 50%. Vad finns det då för direkta bevis för hur väl det går att lägga ut just rättsväsendets tjänster på entreprenad? En anekdotisk jämförelse mellan ett privat fängelse och liknande statliga fängelser visade att den förra kostade $23.84 (med vinst) för att husera en fånge, och de senare kostade $34 . Ett antal studier som utförts visar att, när det gäller fängelser, så kostar dessa runt 20% mindre att bygga och 5-15% mindre i driftkostnader. En del av besparingen i personalkostnader kommer från att dessa privata fängelser blivit byggda just för att kunna spara in på hur mycket personal som behövs.

Det finns tyvärr inga liknande studier för att se hur effektiv polis på entreprenad har varit, men anekdotiska bevis pekar på liknande siffror. Benson beskriver två sådana anekdotiska bevis (min fetstilning):
In 1980, for instance, Reminderville, Ohio, and the surrounding Twinsburg Township contracted with a private security firm. The arrangement was made following an attempt by the Summit County Sheriff Department to charge the community $180,000 per year for an emergency response service with an estimated forty-five-minute response time and an occasional patrol. For $90,000 a year, Corporate Security provided twice as many patrol cars and a six-minute emergency response. The community was well satisfied with their private police force, renewing its contract after the initial terms expired. (s. 28-29)

An arrangement similar to that in Reminderville was established in Oro Valley, Arizona, in 1975, but this one was an even more completely private-sector police force. In Reminderville the village officials hired, fired, disciplined, and organized the police force, but in Oro Valley Rural/Metro Fire Department (which provides fire protection for approximately 20 percent of Arizona’s population) took responsibility for full operations management of the police force. Rural/Metro kept all the records required by the state and decided what equipment and how many officers were needed, what salaries to pay, and when to use nonpolice personnel (e.g., to write parking tickets and direct traffic)—all for thirty-five-thousand dollars per year. As a consequence of policies established by Rural/Metro’s police chief (e.g., twice-a-day checks of homes whose residents were away), burglary rates in the 3.5-square-mile town dropped from 14 to 0.7 per month and stayed at that level (Gage 1982: 26).

The Oro Valley–Rural/Metro arrangement ended in 1977, as noted in chapter 2, because it was challenged by the Arizona Law Enforcement Officers Advisory Council, and Rural/Metro could not bear the high legal fees required to fight the challenge. It was replaced by a public police department, and in 1982 that department’s budget was $241,000, “a typical police operation with typical costs” (Gage 1982: 26). (s. 29)
Varför tenderar privata företag att hålla nere kostnaderna mer än statliga byråkratier? Utöver vad som sagts om byråkraterna så beror detta på att företagen får mer pengar i vinst ju lägre deras kostnader är. De har ett uppenbart incitament till att hålla kostnaderna nere. En statligt anställd har exempelvis inte samma incitament när denne köper in varor och tjänster från privata företag – och kan även använda sin position för att kunna få mutor.

Alltså, det verkar som att en partiell privatisering av polis- och fängelsetjänster är kostnadseffektiva, om än att det är mindre säkert för det första. Hur är det då med kvaliteten för dessa tjänster?

Vissa verkar ha en tanke att det enda sätt som privata företag kan minska kostnaderna på är genom att minska på viss essentiell service, som fångarnas mat i privata fängelser. Men, när upphandlingsprocessen är konkurrensutsatt (vilket inte är fallet, vilket är ett viktigt faktum) finns det tre skäl till att detta inte behöver inträffa.

För det första kan företag minska kostnader genom att hitta sätt att utföra samma arbete med färre personal och med ny teknologi, vilket de alltid är på jakt efter att göra. För det andra är företagen intresserade av att upprätthålla ett gott rykte: ”A survey of eighty-nine municipal governments regarding contracting out found that the most frequently applied criterion used for awarding large contracts was documented past performance (Florestano and Gordon 1980: 32)”. För det tredje beror kvaliteten på företagens produkt främst på vad staten efterfrågar, inte så mycket på producenten. Ifall staten inte efterfrågar en bra miljö för fångar, exempelvis, då levereras inte det heller.

Det hela beror alltså mycket på statens agerande. Givet detta, hur fungerar de privata fängelserna i USA? Det verkar som att privata fängelser är bättre än de statliga:
[I]ndependent observers who monitor private prisons generally praise the quality of their operations (Benson 1990: 190–91; 1994b; 1996a; 1996b; 1998b; forthcoming, a; Logan 1992; Brakel 1992: 261–62; Sharp 1991; Archambeault and Deis 1996). Furthermore, inmates tend to be much better off in private facilities. For instance, a survey of inmates in Texas who were transferred from state to private facilities suggests that the inmates rate the private facilities as “substantially better” in staff treatment, safety, medical care, recreation, education, visitation, and substance abuse programs and that the inmates’ mood was substantially better in the private facilities as well (Sharp 1991: 22). The state prison rates better only in the quantity (but not the quality) of food, while the state and private facilities rate the same for other areas of inmate interests. (s. 36-37)
Tre andra studier rapporter liknande resultat. Privata fängelser verkar alltså vara både bättre (för fångarna) och mer kostnadseffektiva än de statliga fängelserna i USA. Återigen, man kan inte se det här som en given lag, då det hela beror på statens omdöme, och det kan nog skifta.

När det gäller kvaliteten för poliser på entreprenad finns det bara anekdotiskt bevis, som också pekar på att privata företag är bättre. Men när det gäller åklagare och dylikt finns det inga bevis alls, möjligtvis för att det är svårt att mäta vad som är ett bra utfall.

Vad kan då gå fel med partiell privatisering? Det stora problemet som Benson ser är när korruption förhindrar att det blir en öppen budgivning av de tjänster staten vill köpa in.
Political corruption becomes possible when government officials control the allocation of valuable property rights (Benson 1981, 1988a, 1988b, 1990: 159–75; Benson and Baden 1985; Rasmussen and Benson 1994: 107–18; Thornton 1991). Clearly, the right to act as the exclusive supplier of some government service without fear of competition can be extremely valuable, particularly if a public official is willing to look away when a producer cuts quality to increase profits. Thus, “contracts are one of the most common and lucrative sources of corruption in government” (Fitch 1974: 517). (s. 45)
När politikerna tillåter sig bli mutade av företagare kommer inte politikerna nödvändigtvis att välja det företag som levererar bäst produkt till lägst pris. Istället väljs den firma som erbjuder högst i mutor. Eftersom bjudgivningen av mutor inte är öppen blir inte detta bara ännu en kostnad som företagen får räkna in i att ta hand om uppdraget. Detta öppnar för att de företag som har mest inflytande, känner politikern bäst kan få uppdraget, utan att vara den bästa som levererar tjänsten.

Det finns dock andra skäl till att vara skeptisk till att lägga ut statliga tjänster på entreprenad, vilket beskrivits i Elliot Sclars bok, You Don't Always Get What You Pay For, om partiell privatisering i USA. Ett är att tjänsten är svår att kontrollera och ett annat att produktionen är så sammanknuten med andra statliga aktiviteter att det är svårt att föra över alla de kontrakt och förbindelser till ett privat företag.

Benson påpekar även att vissa saker vill man inte att det skall läggas på entreprenad och göras mer effektivt, för man vill inte ha tjänsten från första början. I vilket fall sammanfattar han kapitel fyra således:
Considerable evidence suggests that private firms under contract can simultaneously lower the cost of production and raise the quality of output relative to public producers. That is, the alleged tradeoff between costs and quality does not appear to materialize. Yet, there clearly are examples of contracting out wherein quality is reduced and abuses occur. Although such abuses do not appear to have materialized in the criminal justice area, where contracting is a relatively recent phenomenon, they clearly have in a number of other contracting processes. The fact is that not all contracting out procedures are the same. When contracting is highly competitive, and contracts are awarded on the basis of both price and reputation for quality, quality tends to be enhanced while costs fall. When politics, overregulation, corruption, or general bureaucratic attitudes toward privatization undermine or redirect the competitive nature of contracting, then the result can be very different. (s. 48)

onsdag 25 januari 2012

Kristendom och grunden för det västerländska lagsystemet



När jag var liten fick jag ofta höra från mina föräldrar att, även om vi i familjen inte var troende kristna, så måste man ju ändå erkänna att det svenska samhället är kristet, och att våra lagar är formade av en kristen värdegrund. Om man med kristen menar "kristna institutioner" som den katolska och senare protestantiska kyrkan, så är det sant att det svenska samhället formats av dessa. Men inte, som videon ovan visar, om man menar de kristna budorden.

När det gäller de kristna institutionerna tar annars Harold J. Berman upp i Law and Revolutions: The Formation of the Western Legal System upp hur den katolska kyrkan var instrumentell i att återuppväcka den romerska rätten, som sedan spreds i Europa. Kristendomen hade tidigare attackerat den utvidgade familjen genom att förbjuda alltför nära släktingar - möjligtvis sysslingar, men kanske även bryllingar - från att gifta sig med varandra, vilket hade som effekt att kyrkan blev viktigare relativt släkten. En rent svensk influens av kyrkan är tvånget att lära sig om den - vilket bara nyligen tagits bort - samt de olika frihetsinskränkande sex-lagarna som förordade dödsstraff för sex utanför äktenskapet och dylikt.

Den enda positiva influensen som kyrkan fört med sig, såvitt jag hört, är att den förhindrade, till viss del, att härskarna fick alltför mycket makt över befolkningen. Den katolska kyrkan var i antagonistisk ställning till härskarna i Europa, vilket lett till att folk som velat fly från kungen kunnat gå till kyrkan - samt vice versa! När kungen och kyrkan är ett finns det dock färre maktgrupper att söka hälp ifrån.

To Serve and Protect - Inledning

Det sägs av vissa att det är tack vare den statliga polisen som vi är säkra från brott. Att lag och ordning kommer ifrån staten. Det här påståendet är med största sannolikhet fel; den största mängden brottsbekämpning kommer, iaf i USA, ifrån den privata sektorn. Totalt sett lägger privata företag ned mycket mer på att bekämpa brott än vad staten gör, och utöver det är varje laglydlig individ en brottsbekämpande faktor i sig. Den här boken undersöker hur denna privata brottsbekämpning fungerar i USA idag, hur partiell och fullständig privatisering av statliga tjänster sköts relativt de statliga alternativen, samt pekar ut hur samhället skulle kunna gå mot ett där enbart privata aktörer bekämpar brottslighet.

För oss svenskar är kanske inte all fakta om det amerikanska samhället av intresse. Men att det sker och, vilket nog är viktigt för många, att privat brottsbekämpning kan ske och fungerar bättre än staten, är nog av större intresse.

TSAP kom ut 1998, och då höll brottsligheten på att sjunka i USA. Politikerna ville då ta åt sig äran för detta, men en mer trolig förklaring till detta var den ökade tillförlitelsen på privata aktörer för att bekämpa brott. Även polischefer kan hålla med om detta!
The Tallahassee, Florida, police chief, Tom Coe, an active advocate of greater private-sector involvement in crime control, recently stated, for example, that “the police have very little to do with crime when it comes down to it. The community cannot put enough cops out there to protect everyone. You’ve got to empower the people to protect themselves” (Cole 1995). People are in fact protecting themselves in a wide variety of ways. They are organizing their neighbors to watch out for one another, they are buying all sorts of crime prevention and detection devices from the rapidly expanding markets for such equipment, and they are employing ever increasing numbers of private security personnel. - xxi
Att civilsamhället eller privata firmor har haft en stor vikt i att bekämpa brottslighet har varit förstått av statliga forskare redan under 1970-talet. Men även om kommittéer kunde förstå detta, ledde det inte till att själva statsapparaten tog till sig detta ordentligt. Istället, när det amerikanska samhället drabbades av en storskalig ökning av brottslighet efter 1950-talet (liknande Sverige) satsade staten på mer statlig kontroll. Vilket inte skall ha lyckats så väl enligt en rapport från the National Advisory Commission on Criminal Justice Standards and Goals (NACCJSG) (1977):

Over the past 25 years, this country has become the unwilling victim of a crime epidemic. The present seriousness of the disease has outstripped even the most pessimistic prognosis. Coupled with a steadily rising numerical frequency of crimes is a savage viciousness that has rendered the American public almost immune from further shock. The ten-million-plus major felonies that annually occur have seriously debilitated the quality of life in the United States. ...


In a valiant but vain attempt to stem this massive tide of criminality, government officials, scholars, politicians, and a vast array of other professionals have responded with plans, programs, and projects all designed to reduce crime.

One great hope was vested in increases in the numerical strength of the criminal justice system. More police, more prosecutors, more public defenders, more judges, more corrections workers, and more probation and parole officers soon swelled city, county, State, and Federal budgets but did not cause a reduction in crime. ...

Finally, millions of dollars were used to reshape the criminal justice system through the addition of new practices and the deletion of old processes. . . . Unfortunately, although many of these programs were improvements over outdated practices, crime, the cost of crime, the damages from crime, and the fear of crime continued to increase. (NACCJSG 1976: Introduction) (s. 1-2)

Det går inte att utifrån detta komma fram till att den statliga satsningen varit overksam i att bekämpa brott, men det borde få en att fundera över hur effektiv den är. Och fundera över att gå över till ett alternativ; civilsamhället och marknaden. Som sagt är denna del betydande för att bekämpa brottslighet:

The private sector’s role in criminal justice goes even beyond protection and security. Large amounts of complementary inputs from private citizens are necessary for the public sector’s crime control efforts to be effective. Victims’ statements are particularly important in the public sector’s crime control process, for instance (McDonald 1977; Benson 1994a, 1996c). As McDonald (1977: 301) observes, a huge portion of all crimes that come to the attention of police are those reported by victims. Very few arrests for property or violent crimes result from police-initiated investigations or actions. Furthermore, without the prospect of cooperation by victims or witnesses in providing testimony, a very substantial portion of the violent and property criminals that are arrested would never be successfully prosecuted. (s. 3-4)
Privat kontroll av brottslighet är inte bara omfattande idag, det har historiskt varit mer vanligt att privata krafter bekämpade brott än att stater gjort det (som historiskt sett varit mer vana vid att utföra dem).

If we look to history, we find that rather than the emphasis on government inputs to and dominance over crime control that we see today, the norm is complete or nearly complete private production of policing, prosecution, and punishment (Cunningham and Taylor 1985: 41; Cardenas 1986; Benson 1990: 21–30, 43–77; 1992b; 1994a; McCrie 1992; Reynolds 1994b). Public police forces did not develop until the middle of the nineteenth century in the United States and Great Britain, and crime victims served as prosecutors in England until almost the turn of the century. ...The historical reality of crime policy is that public provision of criminal justice is a recent social experiment that has not worked as predicted. (s. 4-5)
Privat brottsbekämpning är alltså både enormt utbrett och även vanligt historiskt. Att förespråka en fullständig privatisering av rättsväsendet borde därmed inte ses som ett helt galet steg, utan ett rimligt drag för alla som är intresserade av ett mer säkert samhälle. Det gäller förstås endast ifall den privata influensen är positiv. Denna position utvecklar Benson efter att han undersökt hur mycket privata företag och personer är involverade i att se till att den offentliga rättsprocessen fungerar som den ska. D.v.s. först efter att han undersökt hur väl partiell privatisering av statliga tjänster fungerar, undersöker han hur väl den fullständig privatiseringen av många rättstjänster har fungerat.

To Serve and Protect

“The United States today delivers law and order in the same socialist manner that the USSR delivered food and shoes—and with comparable results. We can do better. In his provocative yet practical book, To Serve and Protect, Bruce Benson shows how to harness the productive power of competition and choice to deliver police, courts, and sanctions geared to protect individuals and their rights, rather than the prerogatives of the law enforcement bureaucracy. He considers both radical and incremental reforms and chronicles the real-world benefits that have been achieved where they have been implemented. Anyone concerned with crime and justice should study these recommendations carefully.”
—Randy E. Barnett
Professor of Law, Boston University
Författaren till To Serve and Protect, Bruce L. Benson, kom in på det spår som ledde till den här boken genom att forska om det var så att mer vapen ledde till mer brott i ett samhälle. Från vad han kunde se av forskningen till 1980-talet fanns det gott om belägg för att betvivla den här ståndpunkten, och han blev då uppmärksam på hur den privata kontrollen av brottslighet hade ökat i USA den senaste tiden. Tack vare stöd från David Theroux, senare från The Independent Institute, fortsatte Benson att skriva på det här ämnet vilket ledde till boken The Enterprise of Law. Denna bok var fantastisk och var enligt ekonomen Peter Leeson ett av de viktigaste verken som publicerades om privat lag utan stat.

TSAP kan ses som en uppföljare på ett tema som Benson undersökte i TEOL, hur långt privatiseringen av rättvisa skett i USA, och hur mycket längre det kan gå. Benson argumenterade kraftfullt i TEOL för att ett samhälle utan en stat skulle vara bättre än ett med en, och i den här boken leverar han en större inblick i privata instituter för att bekämpa brottslighet, och hur dessa leverar ett bättre resultat än staten. Som Benson formulerar det kommer hans anarkokapitalistiska position fram då, i alla områden han studerat, så kan, har eller fungerar privata lösningar bättre än statliga.

Själv blev jag inte fullt övertygad om anarkokapitalismen förrän jag hade läst TEOL. Det som övertygade mig var de många exemplen på privat säkerhet och rättvisa; de anarkistiska idéerna om att ha ett rättsväsende utan ett monopol visade sig inte vara några påhittade fiktioner, utan är ett system som troligtvis kommer till naturligt. Det hjälpte också att jag fick en ordentlig förståelse av hur staten fungerade, då Benson presenterade public choice-perspektivet på hur lagar kom till och upprätthölls i den amerikanska staten.

TEOL och TSAP är väldigt lika varandra. Men den senare glänser när det gäller rena fakta och statistiska jämförelser över statlig och privat polisväsende. Eftersom det här är (eller borde vara) en väldigt viktig fråga för många som inte är bekanta med det anarkokapitalistiska perspektivet, tänkte jag ta och gå igenom boken här på bloggen. Jag hoppas att det kommer bli så intressant att du som läser kanske går in på Bensons hemsida och kollar in vad mer han skrivit om, eller ta och köp någon av hans böcker! Det är inte de enklaste böckerna, men har du tålamodet är det väl värt besväret.

Här är de inlägg där jag går igenom boken:

Så, har den här boken (eller min genomgång av den) gjort dig mindre eller mer övertygad om anarkokapitalismens fördelar?

måndag 23 januari 2012

Anarkokapitalism på The Dylan Ratigan Show

Dylan Ratigan tar och diskuterar den nya boken Welcome to Free America med författaren David Barker i filmklippet nedan. Diskussionen handlar om hur det amerikanska samhället kan klara sig utan en stat med privata marknadsinstitutioner istället. Alltså, anarkokapitalism på ett program som ca 34 000 personer uppskattar på facebook. Fantastiskt!



Hittat via svenska Mises-Institutet som har mer info.


Uppdatering: Niclas Wennerdal hittade följande klipp med Barker, där de även diskuterar monetärpolitik.

fredag 20 januari 2012

Det som inte dödar, gör en starkare

I senaste Econtalk-podcasten intervjuar Russ Roberts återigen Nassim Taleb. Den här gången diskuterar de hur vissa system blir starkare av påtryckningar, stress och dylikt, vilket är temat för en bok som Taleb skriver på.

Jag tyckte att idén är så bekant, men jag har inte stött på några faktiska belägg för det, så det kanske även intresserar någon annan. Eller, jag har hört talas om exemplen de tar upp innan, men inte satt ihop det med det där favoritcitatet från Nietzsche.

Vad är det då som blir starkare, bara man inte dödar det? Jo, bland annat benen i ens kropp samt oreglerade skogar (som tillåts brinna då och då) och finanssystem (vars företag tillåts gå under då och då). Mekanismerna är inte en och samma. I ena fallet handlar det om att när kroppen tar emot stötar så förbereder den sig på att ta emot värre stötar i framtiden, och att inte ta emot några stötar alls gör en då svag. Detta gäller dock inte för skogarna, där poängen var att små skogsbränder dödar småbuskage som inte växer tillräckligt stort och därmed sätter igång gigantiska bränder.

Som med alla andra ordspråk stämmer det inte alltid, så klart.

Lyssna även på de andra intervjuerna med Taleb! Speciellt den om svarta svanar är intressant.

söndag 15 januari 2012

Det är inte drogerna i sig som orsakar problemen

På Svenska Dagbladets sidor kan man läsa om hur den bolivianska narkotikapolisen arbetar för att förstöra koka-odlingar som används för att göra kokain. Artikeln tar intressant upp att koka-odling är lagligt i landet (om man har licens) och att landets president, Evo Morales, kämpat för att få bort drogen från FN:s lista över narkotikaklassade preparat. Detta har inte gått vägen, delvis tack vare svenska politiker som anser sig ha rätt att bestämma över människor i andra länder:
Kokan har i tusentals år använts i Anderna, till religiösa riter eller för att ge energi och stilla hunger. En kopp kokate vid magknip dricker de flesta bolivianer. Enligt Evo Morales är kokatuggande en rättighet för det bolivianska folket. Men omvärlden höll inte med. Sverige var ett av länderna som satte sig på tvären och kokan blev kvar på listan.
Artikeln går vidare in på hur kokainhandeln gått från Columbia till Bolivia, efter de stora förstörande insatserna polisen gjorde i det första landet. Här noterar artikelförfattaren att handeln har flyttat av förklaringar som stämmer överens med den ekonomiska teorin av brottslighet:
Det hela tog egentligen riktig fart för ungefär elva år sedan när USA började gödsla pengar över Colombia och senare över Mexiko i kriget mot narkotikan. Drogtransporten till USA blev plötsligt både riskabel och dyr. De colombianska kartellerna började leta alternativ. Lösningen blev Bolivia, ett fattigt land med svaga statliga institutioner och långa men dåligt bevakade gränser.
Artikeln tar även upp många av problemen som finns med att olika maffior styr handeln med droger, och att dessa hamnar i krig med polis. Men, när artikeln går mot slutet, så följer författaren den bestämda svenska linjen och nämner inget om hur brottsligheten och våldet följer, inte enbart från droganvändningen, utan också från att handel med drogen blivit förbjuden! Trots att det nu borde vara klart att detta är belagt av forskningen.
Det är ingen hemlighet att kokan har sina baksidor. Bortsett från att 65 procent av Bolivias koka beräknas gå till kokaintillverkning, med korruption och mord som följd, argumenterar många för att kokan är en av de andinska ländernas största miljöbovar.
Ingen annanstans i artikeln såg jag att staternas förbud har bidragit till den här orsaken, så SvD:s rapportering är inte riktigt fullständig. De tar inte upp hur förbud formar människors beteende, och skriver som om det endast vore konsumtionen av den förbjudna varan i sig som orsakar problemet. Rätt dåligt.

fredag 13 januari 2012

Rationalitet, ärlighet och felaktig världsbild

Jag har ett tag funderat på frågan om det kan vara rationellt att ha en felaktig uppfattning om hur verkligheten fungerar. Min instinktiva inställning har oftast varit att sanningen är bäst, och att ljuga för sig själv är bara fel. Eliezer Yudkowsky har stärkt den uppfattningen med ett bra argument för att det inte riktigt går att välja att inte tro på något man känner till, vilket innebär att det vore hopplöst att bara försöka:

What if self-deception helps us be happy? What if just running out and overcoming bias will make us - gasp! - unhappy? Surely, true wisdom would be second-order rationality, choosing when to be rational. That way you can decide which cognitive biases should govern you, to maximize your happiness.

Leaving the morality aside, I doubt such a lunatic dislocation in the mind could really happen.

Second-order rationality implies that at some point, you will think to yourself, "And now, I will irrationally believe that I will win the lottery, in order to make myself happy." But we do not have such direct control over our beliefs. You cannot make yourself believe the sky is green by an act of will. You might be able to believe you believed it - though I have just made that more difficult for you by pointing out the difference. (You're welcome!) You might even believe you were happy and self-deceived; but you would not in fact be happy and self-deceived.

For second-order rationality to be genuinely rational, you would first need a good model of reality, to extrapolate the consequences of rationality and irrationality. If you then chose to be first-order irrational, you would need to forget this accurate view. And then forget the act of forgetting. I don't mean to commit the logical fallacy of generalizing from fictional evidence, but I think Orwell did a good job of extrapolating where this path leads.

You can't know the consequences of being biased, until you have already debiased yourself. And then it is too late for self-deception.

The other alternative is to choose blindly to remain biased, without any clear idea of the consequences. This is not second-order rationality. It is willful stupidity.

(Här bortser Yudkowsky från Matrix-liknande situationer där man, som Cypher, kan välja att radera sitt minne. Det är gott och väl eftersom en praktisk filosofi just nu inte behöver ta dessa saker i beaktelse.)

Men, man kan även ha en felaktig världsbild genom att inte ha fått någon information från första början - ignorance is bliss. I en sådan situation försöker man inte aktivt förändra sitt sinne, så problemet ovan med att glömma den korrekta världsbilden dyker inte upp. Man kan dock inte aktivt välja att inte veta, eftersom man då inte vet ifall det är negativt eller positivt att tro det stämmer. Så problemet med att välja att inte tro på något verkar inte kunna uppstå för en själv, förutom för gissningar. Jag kan tänka mig att veta fakta X bara gör det sämre för mig, men jag kan inte vara helt säker på det, eftersom min världsbild av hur sämre jag blir är inte komplett utan äkta kunskap av X.

Man kan förstås säga att vi alla väljer att tro på vissa fiktioner eftersom våra uppfattningar av verkligheten inte är helt perfekta; de stämmer inte överens exakt med hur verkligheten egentligen är. Här väljer man att inte försöka få en bättre bild av hur världen fungerar, eftersom nyttan av att få mer kunskap inte är värd så mycket; jag behöver inte direkt kunskap om elektroners rörelsefunktion för att kunna använda den här datorn; min bild är inte rätt, men den är inte så fel att den hindrar mitt agerande. Men det är inte här att jag säger nej tack till mer kunskap, om jag fick den gratis, utan det är det att mer kunskap inte är det mest värdefulla för mig.

Nu till det som fick mig att skriva det här inlägget. Henrik Sundholm har skrivit ett försvar för att egoistiska och rationella individer borde tala sanning, i frivilliga relationer; han skriver rätt att vi har någon plikt att tala sanning för personer som vill använda den informationen för omoraliska syften. Där för han fram en punkt som jag verkligen gillar, att om man framhärdar i att ljuga, så växer lögnen:
Betänk också att lögner inte existerar i ett vakuum. Som lögnare måste man alltid vara beredd på att försvara sina gamla lögner, om nödvändigt med fler lögner. Även om man inte haft för avsikt att ljuga ofta kan det hända att det blir nödvändigt för att täcka över sina spår, såvida man inte vill ge efter och erkänna sin falskhet. Lögnaktighet är en progressiv epistemologisk sjukdom; den infekterar varje relation och varje medvetande, ofta med grövre följder än man från början tänkt sig. Det medräknar så kallade ”vita” lögner.

Så länge vi lämnas fria att välja mellan lögn och sanning, bör vi välja det senare. Vare sig vi riskerar att bli avslöjade eller ej, vare sig lögnen är stor eller liten, vare sig den är förväntad eller oförväntad, och vare sig vi betraktar den som enstaka företeelse eller gjort den till slö vana. I själva verket har vi allt att tjäna på att vara ärliga, framför allt mot oss själva men även för andra. Precis som lögnaktighet är en epistemologisk sjukdom, är ärlighet dess medicina mentis.
Kolla även in Eliezer Yudkowskys artikel Entangled Truths, Contagious Lies på samma tema.

Men, Henrik för även fram ett annat argument mot att det är rationellt att inte ljuga; det är irrationellt att agera mot ens verkliga intressen, som endast kan komma ifrån en korrekt världsuppfattning.
Ärlighet är en aspekt av vad det innebär att vara rationell: man observerar och accepterar verkligheten för vad den är, utan att evadera, skarva eller förfalska. Trots allt innebär oärlighet att förfalska eller förvränga det verkliga, och eftersom endast det verkliga kan vara värdefullt, ligger det omöjligen i ens intresse att vara oärlig. (Det kan förstås ligga i ens upplevda intresse, men inte i ens rationella och i verkligheten grundade – d.v.s. reella – intresse.) Att ljuga är mer än att bara hypostasera en sagovärld. Det är också att sanktionera sagovärlden på bekostnad av den verkliga, och att, i varierande omfattning, tvinga andra att leva i den.
Här antar jag att Henrik, med upplevda intressen, bara vad man tror ens intressen är (vilka kan vara felaktiga, såklart), och inte de intressen som finns av att uppleva falska saker. Men stämmer det att man alltid bör vara ärlig mot de man värderar? För en rationell, och egoistisk, individ tänker jag mig att svaret på den frågan beror på två omständigheter:
  1. Finns det någon fakta om världens natur som inte hjälper en i att uppnå det man värderar och högaktar? Finns det fakta som, om man lärde dem felaktigt, man inte har nytta av, men som också gjorde en ledsen?
  2. Skulle du vilja ha ett vänskapligt förhållande med någon som är beredd att övertygande ljuga för dig, för att förmå dig att inte tro på ett påstående av sorten (1)? Skulle du, om du fick reda på lögnen, glädjas åt att ett obehagligt faktum inte berättades för dig? [Och inte heller för någon annan, här kan man förstås ha variationer, men jag utgår från det enkla fallet.] Eller skulle du värdera vännen lägre för att denne tog sig rätten att missbruka den ömsesidiga tilliten som er vänskap byggde på?

Kan man då tänka sig ett realistiskt fall med både ett faktum som någon inte mår bättre av att känna till, och en vänskap som klarar av att ena vännen ljuger om detta? Här är ett hypotetiskt fall. Ponera att en vän till dig försöker sluta att röka. Detta går sådär; hen har försökt flera gånger. Men, just nu verkar det gå bra och din vän har inte rökt på några månader. Men, ni är en gång ute på en krog, som ni aldrig besökt innan, och du märker att det finns en sån där cigarett-apparat vid toaletterna. Din vän gör dock inte det. När ni sedan går därifrån blir din vän röksugen och frågar om du vet något ställe man kan köpa cigaretter på i närheten. Det enda ställe du känner till är inne i krogen, men du väljer att säga "Nej", vilket accepteras som sant. Ni vet båda om att det finns några affärer längre bort som säljer cigaretter, men de är inte i närheten. Efter två månader besöker ni krogen igen, och denna gång märker din vän cigarett-apparaterna, upptäcker att du ljög, men klandrar dig inte för det, utan är något glad för det, eftersom hen inte rökt under tiden, och är glad för det.

Är detta hypotetiska scenario orimligt? Skulle något liknande kunna inträffa? Jag tror mig ha varit med om ett snarlikt fall. Det innebär dock inte att det är en bra regel att ljuga, utan enbart att det kan finnas lägen även för det. Jag tror inte att relationer eller samhällen kräver att folk går runt och ljuger om sådana här småsaker (som vissa filmer vill ge sken av), utan vad jag vänder mig emot är idén att vi är sådana varelser att vi aldrig skulle kunna dra nytta av "vita lögner".