Fullständiga rättigheter

I boken Fullständiga rättigheter - Ett försvar för de 21 första artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna argumenterar Johan Norberg för att den liberala, eller libertarianska, uppfattningen av vad en rättighet är, är den korrekta och att den positiva uppfattningen om rättigheter är felaktig. Att negativa, eller naturliga, rättigheter är mer moraliskt försvarbara än vad positiva, eller välfärds-, rättigheter är.

Boken är väldigt kort men för fram sina argument elegant och med tyngd så den fungerar väldigt bra som en introduktion till den klassiska liberalismen, eller som ett kompliment till andra sådana introduktioner, som Mises Liberalism eller makarna Friedmans Free To Choose. Norbergs stil är så bra att jag mest kommer citera honom i den här genomgången av boken.

Norberg citerar aldrig de mänskliga rättigheter FN:s deklaration säger att stater (och individer?) borde erkänna, men hans beskrivning stämmer ganska väl överens med dem:

De 21 första rättigheterna är klassiska rättigheter i den västerländska, liberala traditionen. De förklarar att människan har rätt till frihet, politisk medbestämmanderätt, likhet inför lagen, rättssäkerhet, integritet, fri rörlighet, äganderätt och tanke-, samvets-, religions- och tryckfrihet. De förbjuder slaveri, tortyr, diskriminering, godtyckligt fängslande och retroaktiva straff. Man känner igen begreppsapparaten och anspråken från bland annat den amerikanska självständighetsförklaringen 1776, den franska rättighetsförklaringen 1789, och 16:e paragrafen i den svenska regeringsformen från 1809. Det handlar om rättigheter som alla människor har gentemot makthavarna, om en frihetssfär som staten inte får gripa in i. De förkunnar att människor inte får använda våld eller tvång mot någon eller förstöra hennes verksamhet och egendom. Vi kan kalla dem frihetsrättigheter. Ibland kallas de ”negativa rättigheter” eftersom de ger folk en negativ skyldighet; att inte inkräkta på andras frihet, att låta andra vara i fred.

Men FN-deklarationen tar inte slut där. Den har totalt trettio artiklar, och bland de nio som följer finns rättigheter av ett helt annat slag än de tjugoen första. Artikel 22–27 räknar upp olika saker som människor behöver för att kunna leva ett bra liv, och förklarar att de har rätt att kräva dessa: social trygghet, en levnadsstandard som inkluderar föda, kläder, bostad, hälsovård, gratis undervisning, rätt till arbete, begränsad arbetstid, lagstadgad semester med bibehållen lön, rätt att njuta av konst och få tillgång till vetenskapens förmåner, trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom och ålderdom. Dessa sju artiklar har en helt annan funktion än rätten till frihet, de kan bara respekteras om någon aktivt förser rättighetsinnehavaren med sjukvård, bidrag, arbete osv. Eftersom sådana rättigheter ger andra positiva förpliktelser kallas de ibland ”positiva rättigheter”, eller välfärdsrättigheter.

s. 17-18

Hur kommer det sig att detta dokument innehåller rättigheter som strider mot varandra? Därför att det var en politisk kompromiss, en låtsatsidé att försöka få det se ut som om det fanns enighet i världen, när ingen sådan fanns. Det var ett politiskt dokument:

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är i själva verket en kompromiss mellan västerlandets individualism och öststaternas kollektivism. Detta erkändes uttryckligen i rapporterna från den kommitté som arbetade med deklarationen. I Report of the UNESCO Committee on the principles on the theoretical bases of the human rights från 1945 förklaras att man arbetade med två olika principer om mänskliga rättigheter, varav den ena ”started, from the premises of inherent individual rights [. . .] while the other was based on Marxist principles”. Målet var att finna ”some common measure of the two tendencies”, en deklaration som ”by some means reconcile the various divergent or opposing formulations now in existence”.

Den deklaration som blev resultatet var inte en kompromiss, utan en paradox. Det blev tjugoen förklaringar om att människor har rätt att vara fria, och sju förklaringar om att människor har rätt att utsätta andra för tvång för att tillfredsställa sina behov.

s. 19

Vad består denna paradox i? Vad är det som gör att rätten till frihet inte är förenlig med rätten till välfärd?

Frihetsrättigheterna medför en negativ skyldighet för människor att avhålla sig från vissa kränkande handlingar, välfärdsrättigheterna en positiv skyldighet, att betala och ge oss det vi behöver. Frihetsrättigheter handlar alltså om processer, medan välfärdsrättigheter handlar om resultat. De förra begränsar vad vi får göra mot varandra när vi strävar efter våra mål, men de garanterar inte på något vis att vi skall lyckas med att nå dem. De senare säger att vi skall få sträva efter att förtjäna en viss inkomst eller ett visst resultat, men inte att vi faktiskt skall lyckas. Välfärdsrättigheter säger tvärtom att vi skall få de saker vi tycker att vi behöver – socialförsäkringar, sjukvård eller arbete – om vi inte kan eller vill skaffa dem på egen hand. De garanterar kontroll över helt olika saker: Frihetsrättigheter säger att vi har rätt att bestämma hur vi skall handla, men garanterar inte att vi skall nå ett visst resultat. Välfärdsrättigheter innebär att vi inte har rätt att bestämma hur vi själva skall handla, eftersom vi skall tvingas ge andra vad de behöver. Men samtidigt garanterar de att vi skall få det vi anses behöva, av andra. Frihetsrättigheter ger oss kontrollen över våra egna beslut och handlingar, välfärdsrättigheter ger andra kontrollen över vissa av våra handlingar.

s. 20-21

Om nu dessa rättigheter inte är kompatibla med varandra, då måste man erkänna att några av dessa rättigheter inte är giltiga. En individ kan inte både ha rätten att få leva i fred, och samtidigt vara skyldig att arbeta för andra, för att deras rättigheter skall upprätthållas. Hur skall man då avgöra vilka rättigheter som är rimliga, och vilka som inte är det? Norberg föreslår tre kriterier:

Tre av rättigheternas viktigaste egenskaper är att de är ovillkorliga, de är sinsemellan förenliga och de är universella. Det vill säga de måste vara viktigare än andra önskemål, de får inte krocka med varandra och de skall gälla alla lika. Men välfärdsrättigheterna bryter mot dessa tre grundläggande krav.

s. 22

På vilket sätt gör de det? När det gäller ovillkorlighet skriver Norberg att en rättighet inte bara får vara ett mål man skall sikta på, utan något bestämt man måste göra, och inte får förhandla om. Men många av välfärdsrättigheterna går inte att bestämma vad de innebär så de är omöjliga att försöka uppnå - som varje människas rätt att "utvecklas" och få "njuta av konstens samt att bli delaktig av vetenskapens framsteg och dess förmåner". Här menar Norberg att författarna lika gärna kunnat förklara allas rätt till ett liv "fyllt av glädje och kärlek". Även mer konkreta rättigheter som "rätt till sjukvård" låter möjligt att uppfylla, men om man gör det blir det en relativ rättighet som beror på ens omständigheter:

I FN-deklarationen klargörs att välfärdsrättigheterna skall uppfyllas ”med hänsyn tagen till varje stats organisation och resurser” (art 22). Det är en rättighet som inte kan se likadan ut i ett fattigt land i tredje världen som i ett rikt europeiskt land, och inte på samma vis på medeltiden som på 1900-talet, och inte heller likadan i högsom i lågkonjunktur. Rätten att slippa bli utsatt för tvång ser likadan ut oavsett samhälle och ekonomiska förhållanden.

s. 23

När det gäller förenlighet menar Norberg att alla positiva rättigheter krockar med varandra, att ens rätt till sjukvård begränsar andras rätt till skolning, då resurserna inte kan ge alla den bästa sjukvården och skolningen samtidigt. Det leder till en politisk fördelning av resurserna och dessutom till att vi alla hamnar i konflikt med varandra.

Om min rätt till välfärd innebär att andra skall tvingas att förse mig med det jag behöver, blir varje persons rätt ett anspråk på andras tid, energi, tankekraft och egendom. Det vill säga varje rätt är ett hot mot alla andra, och därför uppfattas rättigheter inte längre som ett skydd. De fungerar inte längre som konfliktlösare, utan som konfliktskapare. De är inte längre sköldar mot andras vapen, som i den klassiska tappningen, utan blir vapen för att penetrera andras sköldar.

s. 26-27

Norberg har redan anmärkt att positiva rättigheter inte kan vara universella, eftersom de ser olika ut i olika länder. Detta upprepar han genom att påpeka att rättigheter (om man antar att staten faktiskt gör ett bra jobb med att ge folket dessa rättigheter, vilket Norberg är lite väl snabb med att erkänna, se här) är nationella, inte universella:

Min rätt till sjukvård och gratis undervisning skall tillfredsställas av alla som råkar bo i Sverige, men inte av skattebetalare i andra stater.

s. 27

Det borde ju vara så att om någon individ har rätt till sjukvård, utbildning, biljettter till konstutställningar då borde ju alla ha dessa rättigheter. Socialliberalerna och andra förespråkare av positiva rättigheter glömmer bort detta när de försvarar dessa rättigheter för svenskar, men inte för kenyaner.

Efter detta ger Norberg sin sida i diskussionen om negativa vs. positiva rättigheter och bemöter argumenten att frihet inte är värdefullt ifall man inte kan utnyttja det, att individer "tvingas" till saker på marknaden och dylikt. Lite längre fram i boken beskriver han liberala rättigheter och vad dessa innebär.

Vilka rättigheter är det då som följer av rätten till frihet? Den grundläggande rättigheten är givetvis individens rätt till sitt eget liv och sin kropp, alla andra rättigheter följer av detta. Det innebär rätten att handla på de vis som man tror kommer att leda till överlevnad och lycka, så länge man inte hindrar andras lika rätt. I detta finns de klassiska västerländska frihetsrättigheterna: personlig frihet, samvetsfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet, allmän och lika rösträtt, rättssäkerhet, fri rörlighet, näringsfrihet, avtalsfrihet, handelsfrihet och äganderätt. I grund och botten är det en och samma frihet det gäller, det handlar bara om olika sätt att utnyttja friheten.

s. 49

En rättighet är en moralisk princip och den bygger på insikten att tvång är skadligt eftersom det hindrar individen att följa sitt förnuft och sin vilja. Tvång kan inte skapa något eller ge kunskap, det kan bara blockera, hindra, förbjuda och stoppa de handlingar som individen själv vill företa. Därför är tvång lämpligt för att hindra aktiviteter som är utpräglat destruktiva och som vi helt enkelt vill bekämpa, t ex våld och stölder. Men tvång är inte ett bra vapen att göra något positivt, där vi anser att det krävs vilja, handling och kreativitet – som i människors privatliv, gemenskap, kultur och ekonomi, och annat som vi finner positivt. Om tvånget i något enskilt fall faktiskt skulle leda till något positivt är oväsentligt. Någon enstaka gång kan man också lyckas springa över ett minfält. Men det sker sällan, och framför allt vet vi inte när, så det är dumt att chansa. Principer fungerar som en karta som visar var minfälten är belägna och råder oss att ta en omväg runt dem, även om den vägen på kartan kanske ser längre ut.

s. 53-54

Att rättigheter är moraliska principer borde göras klart för varje person som försöker argumentera emot libertarianismen med att naturliga rättigheter inte finns i naturen, och att de existerande lagarna (vilka också kallas rättigheter) inte ser ut som de moraliska principerna.

Vissa personer tar bara för givet att det finns rättigheter, att människor ”har rättigheter” i samma mening som de har två armar, eller kläder på kroppen. De hävdar att rättigheter ”finns” i form av någon fysisk eller andlig existens. Detta är resultatet av ett religiöst eller platonskt tänkesätt, där man ser rättigheter som givna av Gud, idévärlden eller naturen. Där framstår rättigheter som metafysiska ting som vi kanske skulle kunna hitta ute i den verkliga världen om vi var tillräckligt klarsynta. Det finns få synsätt som har skadat rättigheternas ställning mer än detta. Det har nämligen lett till att människor stirrar sig blinda på jakt efter rättigheterna, och när de inte hittar dem kommer de till slutsatsen att det bara var ett mystiskt resonemang utan verklighetsförankring.

s. 54

Ett av problemen med detta är att vi libertarianer oftast pratar som om rättigheter faktiskt fanns "där ute" när vi säger att individer har rättigheter. Det kan tyckas vara något konstigt med att säga att vi har en rätt till att någon annan bör behandla en på något sätt. Kanske skulle man istället säga att människor bör undvika att behandla en på ett visst sätt eller att lagen eller rättvisan bör se ut på ett visst sätt? Att säga att vi "har rättigheter" är en förkortning, som fungerar väl inom det liberala lägret, men bortom det får vi väl vara mer tydliga med vårt budskap.

Slutligen, Norberg har en något annorlunda syn på rättigheter än jag:

Poängen med rättigheter är att våra handlingar och önskemål krockar, och om vi inte kan resonera oss fram till enighet så avgör rättigheterna vem det är som skall få sin vilja igenom. Rättigheter fäller avgörandet. Därför har man förstört hela tanken med rättigheter om de ständigt krockar med varandra. Då är det inte längre rättigheternas status, utan andra hänsyn och politiska kompromisser som avgör vem som skall få driva igenom sin vilja. Då är rättigheter inte längre trumf.

s. 25

Enligt Norberg trumfar rättigheter andra moraliska anspråk, medan jag skulle säga att andra moraliska anspråk kan trumfa rättigheter. Det kan dock bara vara en språklig skillnad, att Norberg menade att i normaltillfället trumfar rättigheter allt, men att det i katastrofsituationer så ändras kontexten. Han verkar argumentera för en objektivistisk förståelse av rättigheter som kontextuella, vilka i princip är absoluta förutom för just högst ovanliga tillfällen. Men jag kan mycket väl ha missuppfattat Norberg här.

Hur att förbättra internetforum

Jag skriver en hel del på internetforumet Flashback, skrev lika mycket på det nu döda forumet Liberal Debatt samt är måttligt aktiv på Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VOF):s och Liberala partiets forum. Dessa forum lider (led) av ett stort problem: de har inget poäng- eller ratingsystem. Jag tror att detta uppmuntrar troll och folk som skriver meningslösa eller vilseledande one-liners. Ifall man lätt kunde ignorera deras inlägg och inte låta sig styras av en känsla att säga emot allt nonsens som finns på nätet tror jag att diskussionerna där skulle bli mer produktiva.

Givetvis, är det så att man vill ägna sig åt evighetsdiskussioner om nationalekonomi är en vetenskap eller inte eller om skatt är stöld eller inte, enbart för att njuta av debattens stimulerande effekt, då kanske ett rating-system skulle vara mindre bra. Men, dessa diskussioner skulle inte försvinna, men förhoppningsvis bli mer lönsamma - då de involverade får större incitament att göra bättre ifrån sig.

Den stora frågan när det gäller poängsystem är då: hur skall de vara utformade för att de skall ge så mycket information och fungera så bra som möjligt? Jag har funderat och diskuterat den här frågan ett litet tag och tänkte blogga om det. Den huvudsakliga regeln för utformning borde vara att man som användare skall kunna betygsätta i stort sett vad som helst och välja fritt om vilken information man vill kunna se (med något allmänt accepterat upplägg som default). För att göra det lite mer konkret börjar jag med ett problem.

Problemet som man vill undvika är att behöva läsa poster utan innehåll eller argument. Ett första sätt att lösa det på är att låta folk betygsätta alla inlägg och ge användaren möjlighet att på förhand utesluta alla kommentarer som har för lågt poäng (hur man än bedömmer det), ungefär som på Youtube och lesswrongs blogg. Betygsättningen av individuella inlägg kan även reflektera en användares generella status, dennes karma.

Men, kommer en invändning, vad händer ifall man skriver någonstans på Flashback (eller på Aftonbladets kommentarsfält) där väldigt många är hopplöst ignoranta, och då röstar ned bra inlägg? Tänk om någon skriver en lång och detaljerad refutering av libertarianismen på Liberalism och anarkokapitalism-forumet, men bara blir nedröstad av alla libertarianer som inte vill höra någon kritik mot sin ideologi? För att lösa detta skall man kunna välja vilken kritik man tycker är intressant, vilka man anser ger bra kritik om inlägg. Detta gör att man kommer att kunna stänga sig ute från kritik, vilket kan ses som negativt, men det kan man redan med dagens system så man försämrar det inte.

Hur skulle det kunna fungera? Kanske att samtidigt som man ser någon göra ett dåligt inlägg, och man ger det ett dåligt betyg, så skickar man också iväg ett kommando om att den personens bedömningar skall ha noll, eller kanske rentav negativt!, i vikt. Så att minuspoäng från nihilisterna på ett filosofiforum räknas som positivt för realisterna.

Man borde också kunna anförtro andra om att kunna betygsätta. Ifall man vet att en person skriver vettiga inlägg, analyserar andras argument väl och i allmänhet kan kommunicera på ett bra sätt, lär det vara troligt att ni båda bedömmer många andra inlägg bra. Det gör att främmande användare som upprätthåller samma standard som du själv anser är rätt gynnas av att skriva bra och vettigt.

Upplägget behöver inte bara användas för att screnna bort dåliga användare, utan också för att ge ut intressant/rolig info till användarna. Istället för att, som Flashback gör, länka till de ämnena som flest skriver om, kan de länka till de bästa kommentarerna i den tråden som "Bästa sammanfattning" eller "Mest omstridda kommentar" eller dylikt.

Vad kommer detta leda till? Troligtvis kommer det att uppstå en massa små-hierarkier där grupper utser sina egna experter, men dessa kommer även att ge upphov till meta-hierarkier tack vare att vissa personer skriver vettigt enligt alla, även om man inte håller med om deras slutsats. D.v.s. man kan skriva förståeligt om vad någon annans ståndpunkt är, förklara vad den leder till, men sedan komma med annan information vilket ger en annan tolkning av frågan. Och de som gör detta, gissar jag, kommer inte få några negativa omdömen ifrån andra som skriver väl, eftersom de gissningsvis kan hänvisa till någon gemensam argumentativ värdegrund - som logik. Om det då skapas en universell standard - eller möjligtvis flera, som ifall många värderar andras inlägg efter hur god ton det har - kommer systemet ge upphov till folk som blir kända för att kunna bedöma andra efter den standarden, vilket troligtvis gör den än mer robust.

Det här systemet skulle inte bara ge trollen incitament att försvinna, utan alla att hålla sig belevade och noggranna. För, att även ge ett dåligt omdöme om andra, utan skälig grund, skulle kunna straffa sig ifall folk bedömmer det som dålig stil. I slutändan skulle det här systemet inte bara kunna användas för internetforum utan för all vetenskaplig och rationell diskussion. Om någon programmerare nu bara kunde göra ett program för detta.

Principles of Economics - Externaliteter

I förra inlägget gick jag igenom vad den neoklassiska skolan, som Gregory Mankiw porträtterade den, såg som positivt med en fri marknad. I det här inlägget skall jag ta upp vad den ser som negativt med den.

Att total laissez faire inte är önskvärd, trots att det vanligtvis är det, är också en av Mankiws (tio) principer. Principen säger mer konkret att staten ibland kan förbättra ett av marknadens resultat. Som Mankiw formulerar det:

Although markets are usually a good way to organize economic activity, this rule has some important exceptions. There are two broad reasons for a government to intervene in the economy: to promote efficiency and to promote equity. That is, most policies aim either to enlarge the economic pie or to change how the pie is divided.

s. 11

När det gäller att göra samhället mer "rättvist" erkänner Mankiw att det inte finns någon enig definition av rättvisa, så boken fokuserar främst på det första kriteriet för att reglera ekonomin: effektivitetsskäl. Dock bakar han in en del moraliska uppfattningar i analysen utan att peka ut det - vilket han ser ut att göra här med att säga att det finns "skäl" för staten att intervenera i ekonomin. Denna sammanblandning av positiv och normativ analys är något slapp.

Vad gäller marknadens ofullkomlighet att uppnå fullständig effektivitet så finns det två breda klasser av fenomen som kan göra att en ekonomi fungerar sämre än optimalt: externaliteter och marknadskraft. Det senare syftar på när en individ eller grupp har ”för mycket” möjlighet att påverka priset på en vara, vilket leder till att de kommer att producera mindre än vad folk vill ha av den. Det första syftar på när någon utsätter andra för skador eller nytta, som denne någon inte betalar för eller får betalt för. Problemet med det är att individen i ena fallet gör för mycket av den här aktiviteten och i det andra att denne gör för lite av det.

Dessa fenomen kallar ekonomer för "marknadsmisslyckanden", vilket är en otroligt fördärvad term. Och Mankiw hjälper till med det genom att båda säga att det uppstår när en marknad, på egen hand, leder till ineffektiviteter och att det uppstår när staten inför tullar:

Increased competition: A company shielded from foreign competitors is more likely to have market power, which in turn gives it the ability to raise prices above competitive levels. This is a type of market failure. Opening up trade fosters competition and gives the invisible hand a better chance to work its magic.

s. 193

Det här är annars vad man borde kalla "politiskt misslyckande". Nåväl, låt mig lämna det därhän och istället gå in på ekonomernas studier av externaliteter. Jag tar upp frågan om marknadskraft i nästa del av den här recensionen.

Externaliteter
Externaliteter kommer i två slag: negativa och positiva, eller, som Mankiw kallar dem, externa kostnader och externa förmåner:

The classic example of an external cost is pollution. If a chemical factory does not bear the entire cost of the smoke it emits, it will likely emit too much. Here, the government can raise economic well-being through environmental regulation. The classic example of an external benefit is the creation of knowledge. When a scientist makes an important discovery, he produces a valuable resource that other people can use. In this case, the government can raise economic well-being by subsidizing basic research, as in fact it does.

s. 11

Senare säger Mankiw att även om staten kan göra det bättre så är det inte säkert att den kommer att göra det. Vad han inte tvekar över är att det rent teoretiskt finns ett sätt för en välinformerad och välvillig diktator att förbättra tillståndet. Hur fungerar detta rent teoretiskt?

Om vi kikar på negativa externaliteter först, vad innebär det ifall ett företag (eller individ, analysen borde säga samma sak) orsakar en kostnad för någon annan? En kostnad verkar inte här innebära att någons rättigheter kränks, då den kränkta personen då borde ha rätt att avbryta aktiviteten som orsakar kränkningarna. Jag skriver "verkar" då Mankiw inte är speciellt precis med vad en extern kostnad är för något. I hans exempel med en fabrik som spyr ut avgaser så orsakas en externalitet av att andra människa tar fysisk skada av avgaserna - "Because this smoke creates a health risk for those who breathe the air, it is a negative externality."

Tanken är sedan att för varje enhet som företaget producerar så kostar denna inte bara de resurser som företaget internt tar hand om (löner, kapitalkostnader), utan den kostar även andra människor en viss summa för att de skadas av produktionen. Denna kostnad borde vara med i företagarens kalkylering, vilket skulle innebära att varje enhet blir något dyrare, och att kvantiteten som produceras blir något lägre. Externaliteten blir på detta sätt internaliserad, men eftersom företaget inte har något incitament att ta med denna kostnad i beräkningarna behöver staten gå in för att tvinga dem till det. Resultatet med en sådan skatt visas nedan:

Analysen av positiva externaliteter är raka motsatsen; istället för att orsaka en "samhällelig kostnad" producerar företaget en nytta. Jag skulle sedan säga att detta innebär att det borde finnas en större efterfrågan på varorna dessa producerar än vad företaget kalkylerar med. Företaget borde räkna med den nytta som andra får, men inte betalar för, men då företaget inte kan göra det utan att gå med förlust måste staten gå in och subventionera deras produktion. Efterfrågan ökas, och mer produceras. Som sagt, som motsatsen till negativa externaliteter.

Mankiw presenterar dock positiva externaliteter lite annorlunda; istället för att säga att de borde öka efterfrågan på varorna, så minskar de kostnaderna för företaget:

Robots are at the forntier of a rapidly changing technology. Whenever a firm builds a robot, there is some chance that it will discover a new and better design. This new design will benefit not only this firm but society as a while because the design will enter society's pool of technological knowledge. This type of positive externality is called a technological spillover.

The analysis of positive externalities is similar to the anlaysis of negative externalities. Figure 10-3 shows the market for robots. In this case, the social cost of production is less than the private cost reflected in the suply curve. In particular, the social cost of producing a robot is the private cost less the value of the technological spillover. Therefore, the social planner would choose to produce a larger quantity of robots than the private market does.

In this case, the government can internalize the externality by subsidizing the production of robots. If the government paid firms a subsidy for each robot produced, the supply curve would shift down by the amount of the subsidy, and this shift would increase the equilibrium quantity of robots. To ensure that the market equilibrium equals the social optimum, the subsidy should equal the value of the technology spillover.

s. 210

Att den här analysen är generell, och gäller för allt beteende, visas också av att Mankiw applicerar synsättet på konsumtion, där viss konsumtion (som alkoholförtäring) orsakar externa kostnader för andra medan annan konsumtion (som att utbilda sig) ger externa förmåner för andra.

Även om Mankiw tidigare skrev att externaliteter skulle kunna lösas av en välvillig och välinformerad diktator så poängterar han dock att externaliteter kan lösas i ett fritt samhälle, utan inblandning från en stat:

Sometimes, the problem of externalities is solved with moral codes and social sanctions. Consider, for instance, why most people do not litter. Although there are laws against littering, these laws are not vigorously enforced. Most people do not litter just because it is the wrong thing to do. The Golden Rule taught to most children says, “Do unto others as you would have them do unto you.” This moral injunction tells us to take account of how our actions affect other people. In economic terms, it tells us to internalize externalities.

Another private solution to externalities is charities, many of which are established to deal with externalities. For example, the Sierra Club, whose goal is to protect the environment, is a nonprofit organization funded with private donations. As another example, colleges and universities receive gifts from alumni, corporations, and foundations in part because education has positive externalities for society.

s. 213

Men privata lösningar fungerar inte alltid, och då finns det en roll för staten att subventionera nyttig industri och beskatta onyttig industri (med Pigouvianska skatter). Mankiw tar även upp utsläppshandel, som ett sätt att lösa negativa externaltieter på. Han nämner knappt hur man löser positiva externaliteter, förutom att anta att staten kan hjälpa till att producera mer kunskap och att vissa ekonomer är för patent, som ett sätt att ge folk ökade incitament att innovera mer.

Kritik
Finns det några problem med Mankiws analys? Ett generellt problem är att han utgår från att staten kan mäta hur stor kostnad eller förmån en viss aktivitet ger andra. Ifall jag bor i ett villaområde där mina grannar sköter om sina trädgårdar så då är väldigt fina och jag drar nytta av det, hur skall man få fram vad jag är villig att betala för det? Skall man gå efter vad jag säger att jag skulle vara beredd att betala för att se en fin, istället för vanvårdad, trädgård? Om det innebär att jag måste betala för det så säger jag nog väldigt lite.

Eller ta det första exemplet med externa kostnader: avgaser som skadar hälsan. Vad är kostnaden här? Är det den ökade risken att jag dör och vad jag är beredd att betala för att minska den risken? Eller är det sjukhusräkningen som är kostnaden? Från vilket sjukhus, det bästa eller sämsta? Och man borde då räkna med värdet av den tid som jag spenderar i vården, men hur? Eller skall man själv bestämma värdet som i att man anger en viss summa för hur mycket man är beredd att betala för att slippa stå ut med avgaserna? Inget alternativ verkar direkt ge något svar i frågan, men det är nödvändigt att ha ett för att Mankiws samhällsplanerare skall ha en chans att lösa problemet.

Det sista alternativet snuddar dock vid en lösning som lagts fram av Ronald Coase (intervju), och som Mankiw gav en kortfattad bild av. Det är att låta de som drabbas av externaliteten ha rätt till fri luft, så att de som ger ut avgaser måste köpa rätten ifrån dem. Eller att låta företagen ha rätt att släppa ut avgaser, så får de som drabbas av det betala för att slippa det. På det sättet skulle man kunna få fram vad folk verkligen skulle vara villiga att betala för att slippa avgaserna. Men som Mankiw påpekar är även detta system väldigt problematiskt att tillämpa i praktiken tack vare höga transaktionskostnader.

Eftersom det är svårt att lista ut vad de drabbades kostnader är dyker ännu ett problem upp, som Mankiw inte verkar ha diskuterat alls. Och det är att eftersom den neoklassiska ekonomin inte förutsätter några korrekta rättighetsstrukturer så finns det inget som säger att en som smutsar ned orsakar en externalitet medan någon annan drabbas av den. Ett sådant språk förutsätter en viss rättslig struktur, men om man inte gör det finns det inget problem med att säga att de båda parternas beteende tillsammans skapar externaliteten. Detta innebär att det inte är uppenbart att det är utsläpparen som skall ändra sitt beteende. Denna idé utvecklades av Coase, och sammanfattas av ekonomen David Friedman här:

So Coase's first point is that externalities are a joint product of "pollutor" and "victim," and that a legal rule that arbitrarily assigns blame to one of the parties only gives the right result if that party happens to be the one who can avoid the problem at the lower cost. Pigou's solution is correct only if the agency making the rules already knows which party is the lower cost avoider. In the more general case, nothing works--whichever party the blame is assigned to, by government regulators or by the courts, the result may be inefficient if the other party could prevent the problem at a lower cost.

One of the arguments commonly offered in favor of using Pigouvian taxes instead of direct regulation is that the regulator does not have to know the cost of pollution control in order to produce the efficient outcome--he just sets the tax equal to damage done, and lets the pollutor decide how much pollution to buy at that price. But one of the implications of Coase's argument is that the regulator can only guarantee the efficient outcome if he knows enough about the cost of control to decide which party should be considered the pollutor (and taxed) and which should be considered the victim.

Alltså, om staten vill inskränka marknaden skall de ge rätten att släppa ut avgaser/slippa behöva få avgaser i luften till den individ eller grupp som har svårast att ändra sitt beteende (vars ändrade beteende medför högst kostnader). (Det här är en enorm förenkling, som snuddar på att vara fel. För en längre diskussion av problemet se David Friedmans bok Law's Order eller hans föreläsningar i ämnet, kapitel/föreläsning om externaliteter och spaghetti.) I alla fall, det är uppenbart att staten behöver väldigt mycket information för att lösa denna påstådda ineffektivitet i marknaden. Mankiw ger inga argument för att staten faktiskt har så mycket information för att hitta en lösning, eller tillräckliga visa herrar för att tillämpa den om den hittas. Dock argumenterar han på sina ställen - helt utan stöd - för att staten agerar så, vilket jag skall kritisera i näst-nästa inlägg om boken.

Här ser man att den neoklassiska skolan är delad i frågan om externaliteter; Coase och Friedman är neoklassiker. Dock verkar deras position vara i minoritet, alternativt att det finns andra studier som visar att staten vetenskapligt kan mäta dessa kostnader och tillämpa juridiska regler som gör att det är den lägsta kostnadsundvikaren som skall ändra sitt beteende. Men, Mankiw hänvisar inte till några sådana studier, så utifrån hans text går det inte att dra slutsatsen att staten borde införa speciella skatter eller bidrag för externaliteter.

EDIT: För några dagar sedan diskuterade jag frågan om staten borde investera i vägar, ifall den frivilliga produktionen inte skulle kunna producera tillräckligt många. Två användare tog upp idéen att det skulle kunna finnas vissa vägar som skulle vara olönsamma för marknaden att producera, men som skulle vara socialt bra att ha tack vare att de har positiva externaliteter. Då skrev jag något som borde varit med i diskussionen här, nämligen problemet med att avgöra vilka dessa vägar är, så jag klistrar in den kommentaren här:

Men, som en intellektuell lek, hur borde man gå till väga för att ta reda på vilka vägar det är som inte byggs, men som skulle ha byggts ifall producenten kunde ta betalt för vissas indirekta förmåner av att vägen finns (så att vägbyggandet blir lönsamt)? Hur skall man kunna ta reda på vad folk verkligen är villiga att betala för att andra skall kunna utnyttja en viss väg? För att ta reda på det, måste inte dessa då kunna skilja mellan två situationer: alla fördelar de kan njuta av att vägen inte byggts, och alla fördelar de kan njuta av att den har byggts? En sådan kalkylering är nog nödvändig (om än att den kanske kan förenklas, om man har kunskap för hur det kan göras), men verkar praktiskt omöjlig, såvida det inte rör sig om en liten väg, där skillnaderna kan gissas till. Det verkar alltså vara ett stort problem att försöka beräkna de externa effekterna, vilket gör det tveksamt till att man skall bygga vägar efter det som grund.

Principles of Economics - Laissez faire

Det finns många böcker med det här namnet - Carl Menger, William Stanley Jevons och Alfred Marshall är några som skrivit en med den titeln - men i den här recensionen skall jag gå igenom den som skrivits av Gregory Mankiw. Jag tar upp Mankiws bok då detta är en av de mest populära introduktionsböckerna till nationalekonomi* som finns idag, och presenterar således huvudfåran av vad de flesta ekonomer tror på. I den mån man kan uttala sig generellt om dagens ekonomer, det vill säga.

Boken jag gått igenom är inte den senaste upplagan vilket innebär att vissa detaljer kan ha uppdaterats i den senaste versionen, men huvudkärnan lär stå intakt. Och det är just en del av den neoklassiska pristeorin samt dess argument för och emot laissez faire som jag tänkt gå igenom. Dessa områden har högst sannolikt inte ändrats; en annan textbok med samma namn presenterar samma analys.

Varför just dessa områden? Då jag, och förhoppningsvis många av er som läser detta, står för en radikalt annorlunda politik än den som förs idag, kan det vara värt att se vad ekonomerna har att säga om den politiken. Detta för att de vetenskapsmän som utgör den dominerande fåran troligtvis kan sägas veta mest om ämnet. En rationell person som inte läst in sig på ämnet torde börja med att läsa en bok från den fåran (se vilka böcker i ekonomi som valts ut som bäst på lesswrong). Och ifall vad som står i boken är fel, borde vi libertarianer kunna peka ut det, så att den rationelle, men (rationellt) ignorant i ämnet, lätt kan se hur dessa argument är felaktiga. Det är ju bara en vettig regel att lyssna på de som utpekas ha mest expertis i ett område; alla kan ju ha fel.

Den fria marknadens fördelar
När individer är fria att, utan inblandning från en tvångsmakt, bestämma hur och vad de skall producera, handla och konsumera leder detta vanligtvis till ett bra resultat. Detta är en av de principer som Mankiw tar upp i början av boken och förklarar den med Adam Smiths liknelse om "den osynliga handen" och med idén att priser innehåller information. Den senare är en poäng vanligtvis förknippad med F.A. Hayek, och det är inte helt omöjligt att Mankiw också tagit poängen därifrån, då han förklarar kommunismens nedgång med hjälp av Hayeks variant av kalkyleringsproblemet:

As you study economics, you will learn that prices are the instrument with which the invisible hand directs economic activity. Prices reflect both the value of a good to society and the cost to society of making the good. Because households and firms look at prices when deciding what to buy and sell, they unknowingly take into account the social benefits and costs of their actions. As a result, prices guide these individual decisionmakers to reach outcomes that, in many cases, maximize the welfare of society as a whole. ...

And it explains the failure of communism. In communist countries, prices were not determined in the marketplace but were dictated by central planners. These planners lacked the information that gets reflected in prices when prices are free to respond to market forces. Central planners failed because they tried to run the economy with one hand tied behind their backs—the invisible hand of the marketplace.
s. 10-11

Vad finns det mer konkret för fördelar med laissez faire? Det finns tre generella regler:

1. Free markets allocate the supply of goods to the buyers who value them most highly, as measured by their willingness to pay.

2. Free markets allocate the demand for goods to the sellers who can produce them at least cost. …

3. Free markets produce the quantity of goods that maximizes the sum of consumer and producer surplus.

s. 154

Den första regeln säger att om det finns en vara i ekonomin, så kommer den att hamnas hos den som helst av allt vill ha den. Givet att alla individer har lika stor inkomst tror jag att de flesta skulle hålla med om att det både är ett bra och rättvist resultat. Detta argument brukar inte vanligtvis dyka upp, såvitt jag sett, bland libertarianska diskussioner, då det just är ett neoklassiskt argument. Den österrikiska skolan, som de flesta libertarianer i Sverige verkar hålla med om, har ett annat perspektiv på efektivitet, och poängterar istället att all handel är ex ante, på förhand, positivt för de båda handlande partnerna.

Den andra regeln är väldigt gammal bland ekonomer; det var en grundläggande princip bland de klassiska ekonomerna att priset på en vara gick mot dess "naturliga" kostnad. Jag gissar att argumentet i dess nuvarande form kan spåras i alla fall tillbaka till Frank Knight, som kom fram till resultatet med neoklassiska argument:

In the long run all producers are forced to use the most efficient methods or give place to others who do. The long-run tendency is toward a price determined by the cost of production under the best possible conditions, not the worst, as so commonly stated, nor those of the average or representative establishment.

Varför måste det vara på det här viset? Därför att om något företag använder en sämre process kommer denna att bli utkonkurrerad, och detsamma ifall företaget tar ut ett högre pris än vad andra företag kan producera varan för. Detta är dock endast ett statiskt resultat och de flesta ekonomer verkar endast hålla fast vid den här regeln som att det är vad marknaden tenderar att skapa. Det är samma regel som George Reisman, som är klassiker-österrikare, kommer fram till i sitt verk.

Den tredje regeln lider av många värdeteoretiska problem, och är kanske något svårtydd. Idén om konsumentöverskott bygger på att en konsument betalar mindre för en vara än vad denne skulle ha kunnat tänka sig att betala för den. Om priset på ett kilo äpplen är 15 kr, och en individ skulle maximalt ha kunnat betala 25 kronor för det, så får denne, för det köpet, 10 kr extra i överskott. Den konsument som värderar äpplena till precis 15 kr/kg får inget konsumentöverskott alls. Det motsatta gäller för producentöverskott. Det blir förhoppningsvis mer tydligt av bilden nedan - annars kolla Wikipedias artikel om det.

Det här lät väl ändå som en klar och tydlig princip? Den bygger dock på att de subjektiva värderingar som folk upplever kan mätas och jämföras mellan varandra - och att detta kan göras meningsfullt i dollars/kronor. Alltså, att värden är kardinala, istället för ordinala. Problemet med den tidigare inställningen till nytta torde vara uppenbar; om du är beredd att betala en krona mer för ett äpple än vad jag är, måste du då verkligen, på något meningsfullt sätt, få mer nytta av den än jag? Ifall vi bara är modeller, så visst, men alla människor fungerar inte på det sättet.

Man skulle dock kunna omvandla det här resultatet till ett annat språk, vilket säger något liknande, kommer ifrån samma analys, och undviker problemet med att säga att man kan jämföra folks uppfattning av nytta. Det gör man genom att säga att marknaden producerar de artiklar konsumenterna helst av allt vill ha, och ger, givet dessa preferenser, störst monetära utdelning till producenterna.

Överlag kan man säga att den neoklassiska skolan i allmänhet har en mycket mer liberal inställning till normativa politiska frågor, vilket följer ifrån deras positiva analys av samhället och en något utilitaristiskt inriktad moral. Att ekonomer i allmänhet är liberala ser man inte bara i Mankiws verk, utan det har dokumenterats på flera ställen, bl.a. i Bryan Caplans bok The Myth of the Rational Voter. Mankiw hänvisar också till en undersökning, för att poängtera att ekonomer visst kommer till gemensamma slutsatser. Av de gemensamma ståndtagandena så är de tre frågor där flest ekonomer är överens, klart liberala.

Men, den här liberala inställningen vilar vid ett tillfälle vid en dålig analys, även enligt de antaganden som neoklassikerna själva ställer upp på. Detta gäller analysen av skatternas (och tullarnas) kostnad för samhället. Den frågan kan dock kräva en längre analys, och då det här inlägget redan blivit ganska långt, tar jag upp det i ett senare inlägg.

Först skall jag dock gå igenom de neoklassiska argumenten mot laissez faire i nästa blogginlägg.

* För drygt femtio år sedan skall några nationalekonomer i Sverige försökt byta namn på den kurs de lärde ut. De vill kalla det för internationell ekonomi, vilket så klart är ett mycket bättre namn än nationalekonomi. Ämnet är ju tillämpbart på alla individer, oavsett inom vilka gränser de befinner sig. Jag föredrar att kalla ämnesområdet för enbart ekonomi, då det syftar på fokuset på den ekonomiserande individen (vilket inte är detsamma som en individ med en speciell uppsättning preferenser).

Kvalitetsförsäkring på marknaden

Hur kan man veta ifall en produkt eller tjänst som säljs på marknaden är att lita på; att man får vad man förväntar sig, och att man inte blir lurad till att köpa en sämre produkt? Det finns en viss typ av argument för att reglera marknader (som med en konsumentköpslag) som går ut på att försäljare har bättre information än köparna om produkten, och kan därför ge konsumenten ett dåligt avtal. Detta argument om att det finns asymmetrisk information verkar fortfarande gälla bland många jurister i landet. Utan lagar som sägs finnas till för att fixa sådana problem, hur skulle det samhället fungera?

Ponera att vi nu inte har några statliga regleringar som skall försöka ge konsumenterna något skydd från de giriga kapitalisterna, och bara lever under de lagar som följer ifrån individens naturliga rättigheter; hur kan man som konsument veta ifall varorna som finns till försäljning verkligen är att lita på?

Denna fråga besvarar ekonomen Daniel Klein på i artiklarna Efterfrågan och tillgången på garantier och Consumer Protection. Att marknaden producerar garantier, kvalitetsförsäkringar, är inget konstigt, utan är något man borde förvänta sig givet förekomsten av ofullständig information. Efterfrågan på detta visade sig rätt tydligt under kapitalismens tidiga skeden i USA, som Klein skriver:

I slutet av 1800-talet, när massproduktion och olika transportsystem skapade en landsomfattande marknad i USA, var det "ett överflöd av icke-standardiserade paketerade varor ... [och] obekanta försäljnings- och beredningstekniker" som bjöds ut till konsumenterna och gjorde det svårt för dem att bedöma egenskaper som "livsmedlens färskhet eller klädesplaggens slitstyrka". Konsumenthistorikern Normal Silber fortsätter:

För att konsumenterna skulle slippa oroa sig för kvalitet, pålitlighet och trygghet vädjade tillverkare och annonsörer till dem att se till varumärket vid inköpen. National Biscuit, Heinz Soup, Armour Meat, Standard Oil och andra företag satte sitt namn på många skilda produkter. Företagen i fråga menade att de konsumenter som blev nöjda med ett visst varumärke kunde ta för givet att alla andra produkter också skulle hålla måttet. (Silber 1983:3)

Varumärket är bara ett av många sätt som företagare kan visa sig producera bra varor, här genom att lova att all annan produktion håller en viss grundläggande nivå. Det görs också genom återförsäljare, vilka en konsument har återkommande transaktioner med, vilket gör att butiken har direkta incitament till att leverera bra varor (för att inte förlora en direkt kund). Incitament finns också genom kedjebutiker, där en butiks dåliga rykte skulle kunna svärta ned hela kedjans, så moderbolaget har ett incitament att hålla koll på alla underbutiker.

I den senare artikeln - som är en del av The Concise Encyclopedia of Economics - listar Klein några ytterligare sätt som ett företag kan signalera sin kvalitet på, och som får företaget att hålla det löftet:

• Producers demonstrate quality and safety and make the content of promises clear and publicly understood by such means as advertisements, displays, sales assistance, labeling and packaging, and try-out periods.

• Traders restructure the relationship to reserve for the consumer an advantage held until the end of the relationship, by such means as warranties, guarantees, return policies, security deposits, and simply withheld payment.

• Consumers and their agents test and monitor producers and third-party knowers using unannounced inspections, decoys, undercover operatives, investigations, and second opinions.

• The failings of a producer are exposed by rival producers in competitive advertising, product comparisons, and contests.

• By making visible investments that would be profitable only for a high-quality product, producers signal quality by advertising, obtaining accreditations, and making long-term investments in design, facilities, and so on.

Se även Mark Thorntons artikel om Underwriter's Laboratories, ett privat företag som testar elektroniska produkter och kvalitetssäkrar dem för konsumenten. Slutligen finns det även möjlighet på en fri marknad att stämma producenten ifall denne bryter mot kontraktet den ingått med konsumenten.

Det verkar alltså finnas gott om mekanismer för att den som är intresserad av kvalitet skall kunna få det levererat på marknaden. Vad skall man då säga om de olika regleringar som finns idag och som också skall producera denna nyttighet? I bästa fall tar staten bara på sig en uppgift som samhället sköter bra utan dem. I värsta fall kräver staten extra mycket säkerhet ifrån företagen, mer än vad konsumenterna kräver, vilket leder till högre kostnader för konsumenterna i slutändan. (Finns förstås möjligheten att staten är bättre eller sämre på sin uppgift än vad marknaden är, men nu antar jag att den är likvärdig.)

I det senare fallet ser man att det är möjligt för vissa företag att vilja ha den här typen av regleringar, för att de producerar redan produkter av tillräckligt hög standard, medan deras konkurrenter producerar artiklar av sämre kvalitet. Konsumentregleringar kommer i det fallet till, inte av hänsyn till något allmänintresse, utan av hänsyn till vissas särintresse. Det här verkar vara ett vanligt perspektiv bland ekonomer, vilket stöds av följande artikel (som jag hittade efter en snabb sökning på google):

The conventional political economy model of regulation holds that stricter environmental or consumer protection standards are more likely to be enacted if producers can benefit economically (in terms of rents) from the particular regulation. In principle, stricter regulation can yield at least two types of benefits to producers, the expectation of which motivates firms to seek stricter regulation.

Protectionist benefits. Environmental and consumer protection will tend towards greater stringency particularly in areas where regulation can be designed to shield import-competing domestic firms from foreign competition. The assumption here is that producer demand for import-restricting regulation is likely to attract more political support if justified in terms of protecting public health and the environment, rather than in terms of protecting domestic firms. The latter is more difficult to justify and defend because it transfers wealth from domestic consumers to domestic producers.

Domestic economic benefits. ... For example, some large firms may lobby for stricter environmental or consumer regulation that would be too costly for smaller firms to implement, whereas smaller firms within the same industry and the same country oppose such regulation.

Detta visar inte att dagens regleringar kommit till tack vare särintressen, men det visar nog att det vore otillåtligt att på förhand anta att det kommit till för att lösa ett påstått marknadsmisslyckande.

Argument för frihet: John Stuart Mill och skadeprincipen

[T]he sole end for which mankind are warranted, individually or collectively, in interfering with the liberty of action of any of their number, is self-protection. ...[T]he only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others. His own good, either physical or moral, is not sufficient warrant. He cannot rightfully be compelled to do or forbear because it will be better for him to do so, because it will make him happier, because, in the opinion of others, to do so would be wise, or even right... The only part of the conduct of anyone, for which he is amenable to society, is that which concerns others. In the part which merely concerns himself, his independence is, of right, absolute. Over himself, over his own body and mind, the individual is sovereign.

- On Liberty, John Stuart Mill

Ett av de mest kända argumenten för frihet går ut på ingen har rätt att, med våld eller hot om våld, hindra en individ från att göra vad denne vill, så länge dennes handlande inte skadar någon annan. Principen medger därmed att individen kan, har rätt att, skada sig själv utan att andra kan tvinga denne till att sluta med det.

Skadeprincipen sätter alltså en gräns för individers (och, nog viktigast att ha i åtanke, staters) möjlighet att bestämma över andra. Om jag sitter för mig själv och injicerar heroin så har inte andra någon rätt att hindra mig från att göra det. Eller om jag startar ett företag och säljer varor till andra utan att betala skatt så har inte andra rätt att hindra mig från att göra det.

Skadeprincipen är samtidigt kompatibel med andra moraliska värderingar som kan sätta ytterligare gränser för vad vi får lov att göra gentemot andra. Det innebär att den säger bara "Du har inte rätt att hindra någon från att göra X, om X inte skadar någon annan" men den säger inte "Det är rätt att göra X". Alltså, den säger att ingen får hindras att köpa en otroligt dyr statuspryl, men den säger inte att det nödvändigtvis är bra att köpa den prylen.

Denna skadeprincip är alltså utformad som en prima facie rättighet till frihet. Så alla som bekänner sig till denna moraliska idé, och vill utöva tvång gentemot någon, torde vara skyldiga att visa att denna person verkligen skadar andra än sig själv. Utan tillräckliga bevis om att det skadar andra går det exempelvis inte att hindra någon från att bruka heroin (inte ens om personen missbrukar det).

När skadeprincipen diskuteras mer konkret blir det tydligt att den är något svårtydd. Vad är en skada för andra? Räcker det med att någon skall bli arg på någons beteende för att denne skall ha grund för att eventuellt kunna hindra det? Om jag spelar väldigt hög musik i min lägenhet, skadar jag andra då, och har de då rätt att tvinga mig att sänka volymen? Och vad är ett tilllräckligt bevis för att någon tagit skada av någon annans beteende? Måste mina grannar visa upp en läkarundersökning som visar att deras öron definitivt skadats, eller räcker det med att de säger att ljudet är irriterande och att ett flertal håller med om detta?

För att göra principen mer tydlig tänkte jag gå igenom John Stuart Mills tolkning av den (som jag citerat högst upp). Detta då hans analys fortfarande är den främsta Wikipedia hänvisar till när det gäller principen, vilket antyder om att de flesta som håller vid den här principen gissningsvis blivit influerade av John Stuart.

John Stuart Mill tar upp skadeprincipen i sin bok On Liberty, i vilken han diskuterar hur långt individens frihet bör få sträcka sig utifrån ett utilitaristiskt perspektiv. Hans utgångspunkt är då att det högsta goda är att skapa så mycket lycka som möjligt (för kännande varelser), och att frihet är något av ett medel för att uppnå det här målet.

Om målet då är att försöka göra folk lyckliga, varför skall individen ha, så att säga, ett monopol på att bestämma vad som gör denne mest lycklig? John Stuarts enkla svar på detta är att det är individen som känner sig bäst själv, och att det då är denna som borde ha rättslig kontroll över att bestämma hur denne skall leva, när det gäller henom själv. Här kommer ett längre stycke där Mill går in på ämnet:

Human beings owe to each other help to distinguish the better from the worse, and encouragement to choose the former and avoid the latter. They should be forever stimulating each other to increased exercise of their higher faculties, and increased direction of their feelings and aims towards wise instead of foolish, elevating instead of degrading, objects and contemplations. But neither one person, nor any number of persons, is warranted in saying to another human creature of ripe years, that he shall not do with his life for his own benefit what he chooses to do with it. He is the person most interested in his own well-being, the interest which any other person, except in cases of strong personal attachment, can have in it, is trifling, compared with that which he himself has; the interest which society has in him individually (except as to his conduct to others) is fractional, and altogether indirect: while, with respect to his own feelings and circumstances, the most ordinary man or woman has means of knowledge immeasurably surpassing those that can be possessed by any one else. The interference of society to overrule his judgment and purposes in what only regards himself, must be grounded on general presumptions; which may be altogether wrong, and even if right, are as likely as not to be misapplied to individual cases, by persons no better acquainted with the circumstances of such cases than those are who look at them merely from without. In this department, therefore, of human affairs, Individuality has its proper field of action. In the conduct of human beings towards one another, it is necessary that general rules should for the most part be observed, in order that people may know what they have to expect; but in each person's own concerns, his individual spontaneity is entitled to free exercise. Considerations to aid his judgment, exhortations to strengthen his will, may be offered to him, even obtruded on him, by others; but he, himself, is the final judge. All errors which he is likely to commit against advice and warning, are far outweighed by the evil of allowing others to constrain him to what they deem his good. (Min kursivering.)

John Stuart anser alltså att vi har vissa moraliska skyldigheter att hjälpa varandra, för att uppnå eudaimonia, men att denna plikt inte ger oss rätt att bestämma över hur andra skall leva sina liv. Detta tema att individen, för det mesta, är den bästa bedömaren av sin egen lycka verkar vara en vanlig uppfattning bland många av dagens ekonomer. Se bl.a. Milton Friedman, en av de främsta ekonomerna i Chicago-traditionen, diskutera fyra olika sätt man kan spendera pengar. (Se även min och Niclas Wennerdals diskussion om detta.) Det är utifrån en liknande uppfattning som Mill kan säga att i de ärenden som endast individen berörs så finns det aldrig någon grund för en stat att kränka dennes rättigheter.

Mill gör i texten ovan en skillnad mellan aktiviteter som enbart individen berörs av, och aktiviteter som andra berörs av. Uppenbarligen är det så att alla handlingar av den första typen är helt bortom någon annans rätt att hindra; rör det bara individen är det upp till denne att avgöra vad som är gott och nyttigt. Och det är bara i den "offentliga" sfären som andra människor kan bli skadade, vilket innebär att det är bara här som det finns någon annan som kan bli skadad av en individs agerande. En viktig fråga för Mill, och alla som håller med om en liknande skadeprincip, blir då att bedöma när en handling inte längre bara berör individen själv.

En viktig fråga här är om frivilliga, gemensamma handlingar kan gå under det som bara berör individen. Uppenbarligen berör det inte bara individen, utan individerna. Men då alla individer som är med i aktiviteten gör detta frivilligt, borde inte alla då sett att aktiviteten är bättre än alternativet? Eller, om skälet till att man tillåter en individ absolut frihet över sig själv är att denne kan bäst avgöra vad denne vill uppnå, varför skulle den här förmågan försvinna för att personen interagerar med någon annan? Ifall en person är kompetent att ta hand om sin egen lycka, träffar en annan som också är det, då borde väl resultatet av deras frivilliga handlingar också komma till av samma beslutsfattande. Om man ser politik utifrån det här perspektivet blir det väldigt lite ifrån utgångsläget som är öppet för reglering och intervention. Det skulle nog leda till ett väldigt libertarianskt samhälle.

Det här var, tyvärr, inte Mills perspektiv. (Kan det ha berott på hur han såg på frivillighet? Se Mike Munger om äkta frivilliga handlingar.)

Mills åsikt verkar vara att de handlingar som direkt kan påverka andra i samhället, inte är absolut skyddade av skadeprincipen. I dessa frågor trumfas individens frihet av allmännhetens intressen. Det vill säga, ifall en utilitaristisk kalkyl visar att en viss aktivitet skadar andra (även om den är frivillig), så har man rätt att hindra individerna från att utföra den här handlingen. Som Mill uttryckte det:

Again, trade is a social act. Whoever undertakes to sell any description of goods to the public, does what affects the interest of other persons, and of society in general; and thus his conduct, in principle, comes within the jurisdiction of society: accordingly, it was once held to be the duty of governments, in all cases which were considered of importance, to fix prices, and regulate the processes of manufacture. But it is now recognized, though not till after a long struggle, that both the cheapness and the good quality of commodities are most effectually provided for by leaving the producers and sellers perfectly free, under the sole check of equal freedom to the buyers for supplying themselves elsewhere. This is the so-called doctrine of Free Trade, which rests on grounds different from, though equally solid with, the principle of individual liberty asserted in this Essay. Restrictions on trade, or on production for purposes of trade, are indeed restraints; and all restraint, qua restraint, is an evil: but the restraints in question affect only that part of conduct which society is competent to restrain, and are wrong solely because they do not really produce the results which it is desired to produce by them.

Nu blir frågan om vad det innebär att påverka andra väldigt viktig! För, ifall man ser att alla beslut man gör påverkar handeln (vilket påverkar alla), då försvinner den privata sfären helt och hållet - och allt som skadeprincipen skulle skydda när det bara gällde individens egen nytta. Men, vem skulle egentligen säga att allt beteende påverkar marknader?

I rättsfallet Wickard v. Filburn kom USA:s högsta domstol fram till just ett sådant resonemang. Där slog domstolen fast att om en person odlade mat för sitt eget hushåll så påverkade denna likväl hela marknaden. Alltså, frånvaron av handel, att någon inte gjorde något, innebar att man påverkade andra. Ifall Mill menar att all handel kan regleras för att det påverkar andra, skulle inte då allt kunna regleras med det här perspektivet? Möjligtvis, men gissningsvis hade inte Mill det perspektivet, för i sådana fall skulle nog hans anmärkningar om hur fri individen kan vara, vara helt överflödiga. Men, det är ju möjligt för folk att begå misstag, så det är möjligt att Mill gjorde ett här - eller att jag misstolkat honom.

Men, även om man skulle acceptera att den privata sfären, där individens vilja är absolut, är liten (eller icke-existerande), så innebär ju inte Mills skadeprincip att de med makt får göra vad de vill. Även om frivilligt utbyte och gemenskap kanske skadar någon, så behöver det ju inte innebära att det faktiskt gör det. Så, vilka typer av skador ville Mill förbjuda?

Utifrån en utilitaristisk kalkyl kan man inte förbjuda alla skador, utan förbudet måste även ge mer lycka (eller ge mindre olycka) än vad som skulle varit fallet utan förbudet. Alltså, för att ett förbud skall komma på fråga så måste en aktivitet göra någon annan illa, och förbudet skall leda till mer lycka än resultatet. Mer konkret så ansåg Mill att man kunde förbjuda aktiviteter som inkräktade på folks rättigheter, men också de aktiviteter som innebar en fara för att samhällsordningen skulle falla samman - av uppenbara skäl, då livet skulle vara jobbigt och kort utan det.

Vem skall då tillåtas göra bedömningen om vad som leder till mer lycka än vad som inte gör det? Här vet jag inte om Mill gav något definitivt svar, men jag tror jag kan gissa mig till att han inte ansåg att det var något som staten skulle få avgöra. För, hur meningslös blir inte skadeprincipen, som en garanti mot majoritetens förtryck, om samma majoritet kan avgöra om deras egna handlingar är maximalt nyttomaximerande eller inte?

Men ger Mill något positivt svar i frågan? Inte vad jag vet.

Möjligtvis skulle man kunna säga att den vetenskapliga processen skall besvara den frågan, men det ger inte något bestämt svar, eftersom det är till viss del öppet för tolkning vad denna säger - speciellt i ett så nytt och omtvistad ämne som lyckoforskning. Innan man kan avgöra vad skadeprincipen leder till måste man ha en utarbetad teori om hur samhället fungerar och vilken sorts vetenskap som man har goda skäl att tro på. Alltså, man behöver studera både epistemologi och ekonomi för att kunna avgöra när ett förbud eller reglering är tillråderlig.

Det här är dock främst ett problem för den som accepterar skadeprincipens logik och vill inskränka folks friheter; för den som inte vill det ger skadeprincipen enbart stöd för frihet.

Den ineffektiva sjukvården II

I förra inlägget klistrade jag in en bekants upplevelser av den svenska sjukvården. Han har fortsatt berättelsen:

När jag för ett par dagar sedan skrevs ut för njurstenen hade smärtan gått över. Jag kände av den men inte mer än så. Läkaren ville att jag skulle göra en ny röntgen nästa vecka för att se om stenen är kvar. Därefter skulle han sätta upp mig på kö för en operation. Jag påtalade att stenen suttit på samma ställe utan att röra sig en milimeter sedan juni trots mediciner...ing och att chansen för att den lossnar på en vecka därför är väldigt liten. Mitt förslag är att han bokar in en tid på en gång och sedan kan vi avböja den om stenen mot förmodan skulle försvunna av sig själv. Men det gick inte nu måste jag vänta på en fjärde röntgen innan jag kan ställas i kö.

Sedan jag kom hem har jag ännu inte haft något nytt anfall, men jag känner det närma sig. Varje timma ökar smärtan något. Från en irritation för att nu vara som konstant ryggvärk. Som tur var hade jag nummret till avdelningen sedan jag skrevs ut, annars är det fullständigt omöjligt att få kontakt med någon.

Jag ringde nyss dit och bad att få prata med en läkare:
- "Nej finns ingen här".
Det börjar kännas som ett bekant svar.
- "När kommer det in en läkare då?"
- "Inte idag i alla fall"
- "Någon måste väl gå ronden imorgon"
- "Det är nog en läkare från örebro, och han brukar inte komma hit utan ringer istället"
(SUCK. Vi pratar om Mälarsjukhuset, inte en läkare som är egenföretagare.)

Jag förklarade läget och bakgrunden tydligt
- "Så hur gör vi" frågar jag.
- "Ja du kan inte komma hit, eller prata direkt med läkare det är inte så det fungerar"
- "Hur fungerar det då"
- "Du får åka in till akuten"
- "Vad är poängen med det?"
- "Då kan du få en röntgen snabbare"
- "Men jag vill inte sitta på akuten i 13 timmar för att få en röntgen som jag inte behöver. Det är redan konstaterat att jag har njursten"
- "Jo men efter det får du träffa en läkare och framföra dina önskemål"
- "Så jag ska offra min och personalens resurser i ett halvt dygn + Magnetröntgen för att få skrivas upp på en operationstid, som ni redan beslutat om, nu istället för senare?
- "Nja, det är inte säkert att du kan träffa en urolog som kan besluta det, men du kan föra fram din önskan till läkaren som senare kan berätta det för urologen..."
(Här börjar man titta sig omkring för att någon ska sticka fram huvudet och skrika "Punked!")
- "...sen kan de utföra en akut operation för att lätta på trycket om det behövs"
- "Men om jag får ta bort stenen istället på en gång så slipper vi ju extraoperationen?"
- "Nej, det kan man inte göra"

Nu orkade jag inte längre och bad henne framföra till läkaren imorgon när de pratar min önskan om att läkaren ska skriva upp mig på en operationstid så snart som möjligt. Men jag ser det som ett långskott. Om hon överhuvud taget gör det är jag väldigt skeptisk till att det blir rätt information som går fram.

Och här är del tre:

Igår ringde jag till avdelningen för att de skulle prata med läkaren på morgonronden om att boka in njurstensoperationen nu istället för att vänta till jag gjort nästa röntgen (har redan röntgat flera gånger, sista gången för ett par dagar sedan). Jag känner av stenen hela tiden och vill inte vänta onödigt länge eftersom det förutom smärtan kan leda till skador p...å njuren och en extraoperation som inte tar bort problemet.

Eftersom jag börjar lära mig hur det fungerar i vården kändes det som att mitt försök var ett långskott. Jag hade ingen större tilltro till att informationen skulle gå fram och väntade därför inte tills ikväll på att de skulle ringa upp mig, utan ringde upp igen nyss, berättade om läget, samtalet igår samt frågade hur det hade gått.

Jovisst. De hade pratat med läkaren på ronden om min röntgentid och läkaren bekräftade att jag skulle få en tid nästa vecka.
Say what?!!
Det vet jag ju redan och det var ju det jag ringde för att ändra på. De får gärna röntga igen, men jag ringde ju för att de ska boka in operationstiden nu istället för att vänta till efter nästa röntgen, så att jag slipper onödigt lång väntetid och större risk för skador och extraoperationer.

Hon ändrade sig till att de försökte säga det men att läkaren avbröt innan de kom så långt och bara sa att röntgen ska bokas in och gick därifrån.
Hon tyckte att jag borde uppsöka akuten så att jag där kan prata med en läkare som kan prata med urologen. Jag berättade att vi redan gått igenom det där. Ett dygn på en överfylld akuten (när det dessutom går vinterkräksjuka på sjukhuset), och eventuell intagning på avdelningen för att få någon minut med någon som i sin tur ska vidarebefordra informationen till en annan som kan fatta beslut senare känns inte särskilt effektivt.

- "Vore det inte bättre om ni ringde upp läkaren nu istället för att akuten ska göra samma sak efter ett dygns resursslöseri? Kanske skulle ni till och med kanske kunna koppla vidare mitt samtal till honom. Jag behöver nog bara 60 sekunder."

- "Nej, det går inte. det måste gå via akuten. Vi får inte göra så och vi har inte resurser".

- Jag börjar bli smärtsamt medveten om varför ni inte har några resurser. Förstår ni att anledningen till att ni inte har några resurser och aldrig kommer att ha några, oavsett hur mycket pengar ni får, är att ni har en kollapsad organisation där ingen bryr sig om logik. Jag tror er organisation är i mest behov av vård på det här sjukhuset.

- Jag förstår det, men det är inget vi kan påverka. Ingen lyssnar på oss och de som bestämmer har ingen insikt i verksamheten.

Hon menade att jag annars kan ringa kliniken imorgon under de två timmar på morgonen som de har öppet och prata med en sköterska. Visst, om jag överhuvudtaget lyckas komma in i telefonkön innan den blir full blir jag senare på tagen uppringd av en sjuksköterska och så är vi tillbaka på ruta ett där denne ska försöka få tag i en läkare och verkligen förmedla rätt budskap, denne ska förstå vad jag vill, fatta rätt beslut och bemöda sig med att faktiskt svara. Hur stor är chansen för det? Dessutom har jag då missat 2 dagar.

Det är ju helt sjukt att det är tillåtet att driva verksamheter på det här sättet. Jag tar tillbaka min jämförelse med en Sovjetiskt traktorfabrik. Det är orättvist mot traktorfabriken.

Den ineffektiva sjukvården

En bekant var nyligen på sjukhus, och delade med sig av sina tankar om det besöket (på facebook):

Reflektion från sjukvården. Jag har sett det tidigare gång på gång, men när jag nu var inne med njursten igen var det tydligare än någonsin. Personalen gör oftast ett bra jobb med de medel de har, men organisationen och ledningen måste sakna alla form av logik och kompetens. Alla pratar om att det saknas resurser och pengar i vården. Jag skulle vilja säga att det inte är så säkert att problemet ligger där, utan hur resurser och pengar används. Jag blev chockad över hur man använder de pengar man får. Om vi tar mig som exempel.

Jag kom in på akuten ca 8 på morgonen och blev liggandes på akuten i 13 timmar innan jag fått röntgen och besked. Eftersom det inte fanns några lediga läkare förrän dagen efter gick dock beskedet inte att använda till något och de var tvungen att lägga in mig till dagen efter på en avdelning. Röntgen behövdes då göras om eftersom det gått en dag. Någon operation kunde inte genomföras eftersom det inte finns tider. Operationen är ett förhållandevis litet ingrepp. Men istället väntar man nu på att smärtan ska komma tillbaka med risk för skador på njuren. Då kan man göra ett akut ingrepp som är betydligt större och inte löser problemet (man dränerar njuren utan att ta bort stenen). Sedan gör man den riktiga operationen senare. Personalen som gör det onödiga ingreppet är nämligen inte lika hårt belastade.

Om vi tar ett alternativt scenario: Jag kommer in på akuten. Röntgas inom en timme och opereras samma dag och kan komma hem på kvällen. För mig hade det varit en otroligt mycket bättre lösning. Akuten hade haft mig en timme istället för en dag. Det hade blivit en röntgen istället för tre, en operation istället för två, ingen övernattning och personalen hade troligen lagt ner mindre än en fjärdedel av tiden på mig. Utöver detta måste det kosta mer att ha personal igång på natten och att utföra akuta operationer på natten så detta hade de också sluppit. Gissningsvis hade detta scenario kostat mindre än en tredjedel av vad det nu kostade.

Problemet är ju också att det inte bara är jag. Multiplicera denna idioti och kostnader med antalet patienter så inser man hur mycket pengar och resurser som slösas bort. det är ett under att inte sjukvården kollapsat fullständigt under den enormt oflexibla och inkompetenta organisationen. När jag försökte resonera logiskt med sköterskor och läkare så höll de med fullständigt men menade att de var bundna av den stela organisationen och önskade att någon av de som beslutar i organisationen fick uppleva samma sak så kanske det skulle bli ändring. Problemet är väl att de som bestämmer har privatvård. Så snart detta är klart är det jag som tecknar vårdförsäkring. Folk säger att det är dåligt med vinstdrivande vård. Enligt vad jag kan se är faran istället förlustdrivande vård där ingen bryr sig om logik och effektivitet. Där det inte finns konkurrens och där topparna inte har ett tryck på sig att det ska fungera. Det här är inte en vård värd Sverige, det är en sovjetisk traktorfabrik.

EDIT: Historien fortsätter i nästa inlägg. Det är förjävligt att man skall tvingas bekosta detta system och inte få gå ur det.

Att statlig sjukvård är så hopplöst ineffektiv har även noterats i en artikel i Neo, "I vårdapparaten står maskinerna stilla", av en annan som också haft njurstensproblem:

Förr var man tvungen att undergå öppen kirurgi för att ta bort stenar som var för stora för att avgå spontant, men nu skjuter man sönder dem med stötvågor och låter fragmenten spolas ut. Det hela går på någon timme och patienten, som inte ens behöver sövas, får åka hem samma dag. Både smärtan och riskerna är mycket mindre än tidigare. Först måste man dock vänta i landstingets kö och under den tiden är det vanligt med nya anfall.

Hittills har förloppet tagit tre och en halv månad och krävt nio dagar på sjukhus, hundratals smärtstillande tabletter och en många gånger saftigare nota åt skattebetalarna än om jag hade fått behandling snabbare.

Lydnadens logik

Power does not flow from the person who administers orders. A command is inconsequential, it's ignored, or laughed at. Obedience is the real foundation of misplaced power. It is in fact the chain of obedience - not the chain of command - the cumulative force of cowardly, and compliant citizenry which allow some men to take control.

The Chain of Obedience

Det (något oartiga) klippet ovan tar upp en väldigt viktig poäng; makt möjliggörs ofta av att väldigt många anser att den är legitim. (Tackar till Niclas Wennerdal för tipset!) Ifall ingen eller enbart ett litet fåtal ansåg att en stats makt var legitim skulle den staten snart vittra bort. Detta har påpekats tidigare av bl.a. Étienne de La Boétie, Ludvig von Mises och Murray Rothbard. För en bra genomgång så rekommenderar jag Rothbards introduktion till de La Boéties The Politics of Obedience.

Det skulle kunna finnas samhällen där en grupp har så bra kontroll över de opinionsbildande verktygen folk kan använda, att folket inte kan samlas för att få bort tyrannerna från makten. I dessa samhällen skulle befolkningen kunna vara förtryckad långt in i framtiden, även om det skulle finnas en genuin vilja att slippa vara det. Där skulle folket troligtvis rationalisera styret som finns och säga att det är bra, likt de skulle rationalisera att en draktyrann kontinuerligt och regelbundet dödade några från befolkningen hela tiden. (Artikeln är jättebra! Läs!)

Men, vad?! Säger jag att ifall den rent faktiska möjligheten för folket att organisera sig och bli av med sitt förtryck inte finns, så inbillar sig folket att de inte är förtryckta längre och försvarar sitt styre? Ja. Lägg därtill att även avsaknaden av föreställningen att det inte går att organisera sig är tillräcklig för att makten skall finnas kvar. Jag gissar att det svenska samhället under Vasa- och stormaktstiden passar bra in på den förra (och senare) beskrivningen, innan dess brukade bönderna föra kampanjer mot varje kung de ogillade.

Ovanstående problem finns inte riktigt i dagens samhälle; vi har inte böndernas problem att kalla till ett möte, skicka iväg budkaveln som uppmanar alla andra till kamp, ordna med tillräckligt mycket mat för en lång kampanj mot kungen, och risken att efter tåget så kommer den nya kungen att gå emot sina löften. Däremot har staten bl.a. monopoliserat skolans utbildning, vilket skapat stora problem då den inte direkt lär ut hur man skall kunna ta reda på ifall vissa påståenden är sanna, och vad man bör göra med alla påståenden som utgör ens världsbild (vilken inte nödvändigtvis är sann).

Men, jag känner att det här ämnet är för stort för ett blogginlägg, så jag stannar nog här. Jag har bara en kommentar till, och det gäller titeln på StormCloudsGatherings klipp. Den lydnad till makten som finns i samhällena han hänvisar till bör inte liknas vid en hierarkisk struktur, utan snarare vid ett system eller nätverk. Alltså, en individs lydnad beror på alla andras lydnad, vilket beror på statens struktur, vilken i sin tur beror på den lydnad som finns i samhället. Det finns en sorts samspel här alltså: institutionerna influerar agerande, och agerandet influerar institutioner. En individs åsikter och agerande bestäms av en ofantlig mängd faktorer, vilka alla påverkar makten, men makten påverkar även dessa.

Historiska klassperspektiv

Nedanstående bild från Industrial Worker har nog alla sett:

Ett problem med denna bild av den marxistiska klassanalysen är att den skulle vara mer förståelig om man tog bort den översta piedestalen och namnet på teckningen. D.v.s., bilden förklarar inte alls hur den mytomspunna kapitalismen skulle vara på toppen av pyramiden. Eller hur ett kapitalistiskt system, vilket enligt Karl Marx betydde ett system där produktionsfaktorerna var privat ägda, inkluderade en offentligt ägd militär och kyrka. (Teckningen är gjord i USA, men har ju med kungar, så antagligen beskriver den även miljön i Europa där det fortfarande fanns statliga kyrkor.)

Men, jag tänkte inte diskutera det marxistiska systemet här, utan dela med mig av en bild jag hittade på David M. Harts hemsida:

Verkar bekant, va? Bilden är från 1816 och visar personifikationen av England, John Bull, hålla uppe den brittiska militären och dess styre. Från Harts beskrivning av bilden:

The historical context of this caricature is that after nearly 20 years of war against the republic created during the French Revolution and then Napoleon's Empire the British people were impatient to see the full demobilization of British troops and to have the prosperity of peace return to Europe. Trade between Britain and the Continent had been disrupted by the war itself and also by the deliberate policy of Napoleon to prevent English manufacured goods from being traded in Europe (the "Continental Blockade").The British government had imposed numerous onerous taxes on the British people (such as the Window Tax) which they were slow to lift, and a large public debt was incurred through a new system of a national bank devoted to this as well as the suspspension of specie payments (gold). ...

JB's right heel is on top of a document entitled "Civil List" (members of royalty and other elites who were paid out of the public purse). The document between his feet states "A Fact. The enormous sum of 10,000 pounds a year charged to the Nation for Dining (?) half a dozen Officers belonging to the Guard at St. James's for performing the important service of Watching the Crows in the Park." To the right of this is a document which says "Expence of keeping Bonaparte in St. Helena 300,000 pounds. Military Guard …" To the far right is a book ("Just Published!") entitled "The Age of Wonders! or the Blessings of Peace, more destructive to the English than the horrors of War."

Nästan hundra år före Industrial Worker har den berömda pyramiden använts för att beskriva hur befolkningen blivit exploaterade av staten, och den klass-struktur som finns i samhället; kungen och militären på toppen, med den vanlige invånaren på botten. David Hart har lagt upp fler bilder som visar hur samhället och härskarklasserna liknats med Atlas, vilket gissningsvis även influerat en viss rysk-amerikansk författarinna.

Vad bilden påminde mig om, var likheterna mellan klassisk liberalism och marxism - även om The British Atlas inte nödvändigtvis skapades av en liberal. Vad gäller klassteori har historikern Ralph Raico gått igenom hur Karl Marx tog en hel del koncept och fraser från de franska liberalerna. Kolla på bl.a. dessa snarlika två beskrivningar:

In all the revolutions, there have always been but two parties opposing each other; that of the people who wish to live by their own labor, and that of those who would live by the labor of others…. Patricians and plebeians, slaves and freemen, guelphs and ghibellines, red roses and white roses, cavaliers and roundheads, liberals and serviles, are only varieties of the same species.

The history of all hitherto existing society is the history of class struggles. Freeman and slave, patrician and plebeian, lord and serf, guild-master and journeyman, in a word, oppressor and oppressed, stood in constant opposition to one another…

Det första stycker är från Jérôme-Adolphe Blanquis History of political economy in Europe (1837) och det andra är från Marx och Engels kommunistiska manifest (1848).

Eller, kolla på frågan om vad som kommer hända med staten i de båda systemens "ideal". Det marxistiska svaret:

Withering away of the state
Term used intially by the German collaborator of Karl Marx, Friedrich Engels (1820-1895). After the seizure of power by the working class, the dictatorship of the proletariat will be used to abolish capitalism and, hence, classes. (länk)

An argument of Engels and Marx that during the transition to communism, the state loses its bureaucratic and coercive functions and is replaced by collective and decentralized administration of society. (länk)

David Hart har uppmärksammat att ett liknande synsätt användes redan på 1820-talet av bl.a. Charles Dunoyer:

Dunoyer, for example, thought that in the future the state would merely be an appendage of the market and would gradually wither and die as the market expanded.[43] Perfection would be reached when "everyone works and no one governs,"[44] and "the maintenance of public safety would no longer demand the intervention of a permanent, special force, the government to this extent disappears." ...

[Dunoyer:] These monstrous aggregations were formed and made necessary by the spirit of domination. The spirit of industry will dissolve them.

Men nog om dessa likheter! Kolla in David Harts hemsida där han har fler intressanta bilder om frihet och makt.