Om kollektiva rättighetskriterier och djurrätt

Det finns ett stort problem för libertarianer som står för att man har rättigheter enbart p.g.a. att man är förnuftig (har tillräckligt med intellektuell kapacitet att reflektera över sina egna handlingar, förstå språk, möjlighet att argumentera, eller något sådant), samtidigt som man vill hävda att djur saknar några rättigheter, för att de saknar ett lika välutvecklat intellekt som de flesta människor. Enligt dessa har man rätt att döda en gris, men inte en grovt handikappad människa som, kort och gott, helt förlorat förståndet.

Vari ligger problemet? Jo, problemet är att det argument man använder för att rättfärdiga att kunna döda djur, lika väl går att använda för att rättfärdiga att man skall kunna döda människor som är dummare än djur. Grisar kan jag flika in här verkar vara ganska intelligenta. Ett antal studier har funnit dessa beteenden hos grisar, vilka tyder på en rätt utvecklad hjärna:

• Pigs lead complex social lives that behaviorists once believed to be true only of primates.
• Mother pigs sing to their piglets while they are nursing.
• They excel at video games that would be hard for a young child, and sometimes better than the primates.
• Pigs dream.
• Pigs have a good sense of direction, and can find their way home from long distances.
• They learn from watching one another.
• Pigs outsmart each other. One will often follow another pig to food before grabbing it away from him, and the pig who was tricked will change behaviors to reduce how many times it is tricked.

Så, vad gör då de som förespråkar rättigheter för människor, men inte för grisar? Jo, de säger att man får rättigheter för att man tillhör en viss art, inte för att man besitter några unika egenskaper. De säger att rättigheter får man efter vilket kollektiv man tillhör, inte efter något eget, inneboende moraliskt värde. Som Niclas Wennerdal uttrycker det, förespråkar dessa libertarianer kollektiva rättighetskriterier.

Varför är detta principiellt problematiskt? Jo, därför att det inte följer logiskt att bara för att 99,99% av alla individer av en viss grupp uppfyller kriteriet för att få rättigheter, så skall de resterande 0,01% också ha dessa rättigheter.

Den här frågan diskuteras just nu på Liberala partiets diskussionsforum på facebook, och just nu verkar det inte ha kommit upp några principiella försvar av att ha kollektiva rättighetskriterier. Däremot har det kommit upp praktiska invändningar mot att ha individuella kriterier. Det skall vara alldeles för svårt att tillämpa; hur vet man när vissa varelser är medvetna eller inte?

Jag tror att den här invändningen är något överdriven; det går uppenbarligen att göra enkla mätningar av hur smarta djur är. Men låt oss säga att det är lite besvärligt att mäta ändå. Jag tror att om det verkligen är svårt, om vi verkligen har problem med att veta ifall någon varelse är intelligent eller inte, då borde vi undvika, i största mån möjligt, att inte använda tvång mot varelsen. Den grundläggande moraliska principen borde ju vara att först inte skada någon.

Tänk dig att vi stötte på en ny djurart. Djuren äter enbart växter och har ett någorlunda utvecklat socialt system så att de känner igen varandra som enskilda individer och klarar av att kommunicera enkla saker till varandra. Vad i detta skulle ge dig rätt att bestämma över dessa och döda dem för att äta? Skulle du få rätt att göra det för att du är osäker över hur intelligenta varelserna är? Skulle filosofiska skeptiker då få lov att mörda människor, för att de vägrar erkänna sig ha någon kunskap alls? Knappast.

När man är osäker, då är det en grund för att vara försiktig. Och om det är så att man verkligen bryr sig om att inte riskera skada någon som uppfyller ett visst kriterium, då gäller det att utforska frågan närmre. Att verkligen undersöka hur intelligenta alla varelser är. Men innan dess borde man utgå från att de som verkar relativt intelligenta bör man också behandla väl. Att ta hänsyn till ens osäkerhet borde göra en mindre benägen att använda våld.

Ett föreläsningstips

Lite sent omsider placerar jag nu min blogg på bloggkartan.se, i Göteborg. Det gör man visst genom att ha ett inlägg med den länken, så jag har inget riktigt viktigt att ta upp i det här inlägget.

Därför tar jag och länkar till min favorithistoriker, Ralph Raico. Här föreläser han om en av USA:s värsta presidenter, Harry S. Truman:

Raico är verkligen värd att lyssna på, och för den som inte lyssnat på något annat av honom så kan jag rekommendera föreläsningsserien History: The Struggle for Liberty.

Ankdammen: Om EU

I detta avsnitt av Ankdammen går jag och Niclas igenom hur beslutsprocessen i EU fungerar, pekar på den svaga kopplingen mellan folkets vilja och den förda politiken, hur särintressen kan lobba och få igenom sina regler genom att muta tjänstemän, samt hur EU slösar bort otroligt med pengar på att ge bort jordbruksstöd, stötta regioner i EU och gynna byråkraterna i överstatens maskineri.

Länkar:

• EU-Kommissionen,
  
• EU-parlamentet
  
• EU-rådet (ministerrådet)
• Henrik Alexandersson om hur stort EU är, och EU-kommissionen
• HAX om hur snabbt beslut tas i EU
• Christian Engström om det demokratiska underskottet i EU
• Engström om hur ministerrådet tog beslut om ACTA
• EU:s budget
• Generellt om ACTA
• Några argument för EU
• Att EU:s tullmurar skadar fattiga länder mest (Open Europe Blog)
• Höga tullar
• Fusk och mygel i EU
• Slöseri med pengarna EU omfördelar
• EU:s propaganda för att sprida en EU-identitet

Blir lönerna högre med en större befolkning?

När jag argumenterat för fri invandring och fri lönesättning på arbetsmarknaden har jag fått, från olika håll, ibland hört ett motargument i båda fallen. Det argumentet är att den genomsnittliga lönen för de som arbetar i Sverige nu skulle sjunka ifall utlänningar eller arbetslösa skulle kunna konkurrera om jobben med lägre löner. Samma argument har vissa också fört fram mot att ha frihandel, för då sker ju också en konkurrens om jobben.

De som använder argumentet, vill jag minnas, säger oftast att det är en konkurrens om vissa givna jobb, eller uttrycker sig som om det endast fanns ett fåtal jobb. Jag tror inte att flertalet därmed tror att det faktiskt bara är möjligt att ha ett fixt antal jobb - speciellt när man så lätt kan se att det finns många gånger fler jobb nu än för 100 år sedan - men jag ville bara uppmärksamma det, för att inte sprida vidare detta dåliga språkbruk. Det finns inte en fix mängd arbete som går att utföra och på en marknad kommer det alltid finnas folk som vill anställa andra så länge som deras preferenser inte är tillfredsställda. Jag skulle gissa att det senare inte inträffar förrän varje individ har i alla sin egen skyskrapa, jetplan och någon tropisk ö. Möjligtvis aldrig, om teknologin alltid går framåt och de flesta inte är nöjda materiellt sätt förrän de har sin egen rymdraket eller kan ladda upp sin hjärna till en dator som kan simulera hjärnans processer 50 000 gånger realtid.

Så, det kommer alltid att finnas en efterfrågan på arbetskraft på en fri marknad så länge som lönerna kan anpassas till den här efterfrågan. Alltså, så länge som det inte finns några lägsta- eller minimilöner som hindrar folk att ta ett jobb som folk vill ha gjort. Den stora frågan som är av intresse, och som jag tänker titta lite på här, är ifall ett ökat utbud av arbetare leder till sänkta reallöner, sänkt levnadsstandard, för alla andra som arbetar nu.

Den borde vara av intresse för alla, för ifall de arbetandes löner inte skulle sänkas, utan vara stabila eller kanske även öka, då borde de flesta se att det vore av allra största vikt att öppna gränserna för att på effektivast sätt hjälpa de miljoner människor som idag lever under väldigt fattiga omständigheter. Om det vore så att en miljon till arbetare i Sverige innebar liknande löner som nu vore det utifrån en humanitär synvinkel ofullkomligt hemskt att inte öppna gränserna till landet (vilket idag "bara" kräver att kollektivavtalens minimilöner slopas).

Om vi antar att fackens minimilöner slopas i Sverige, och alla invandrare och arbetslösa kan konkurrera i alla industrier, varför tror vissa att detta skulle sänka den genomsnittliga lönen för alla som arbetar? De två främsta argumenten för detta verkar vara att:

(1) en ökning av utbudet av arbetare borde sänka allas löner; finns det fler frisörer som konkurrerar om att sälja sina tjänster, men de flesta vill bara klippa sig så ofta kommer frisörerna att vara tvungna att sälja sina tjänster till lägre priser. Ju fler arbetare i en viss industri, desto lägre löner kommer folk där att behöva ta för att behålla jobben. De som inte är beredda att jobba kvar för de lägre lönerna går över till en annan industri, där samma process går igång. Den tar slut när de arbetare som byter jobb blir nyanställda för en tjänst som tidigare inte producerades (som när folk gick från att producera vagnar till att producera bilar).

(2) en ökning av antalet arbetare leder till att produktiviteten per arbetare minskar, eftersom det nu finns färre maskiner eller annan kapitalvara per arbetare, och därmed kommer varje individ producera mindre. Lönerna beror på hur produktiva arbetarna är, så ju fler arbetare desto mindre produktiva är dem. Detta argument förs även fram av vissa ekonomer som då pekar på att det finns en avtagande (fysisk) avkastning för många produktionsprocesser, så att om man får fler arbetare per given enhet kapitalvara, blir den genomsnittliga produktionen lägre än tidigare.

Båda av dessa argument stämmer till viss del, d.v.s de för fram teoretiska resonemang som stämmer givet vissa förutsättningar. Men det är osäkert ifall antagandena i (2) stämmer och i båda fallen finns det andra faktorer som resonemangen inte tar hänsyn till.

Problemet med (1) är att den endast tar hänsyn till en sida av myntet (eller bara en sak av det man ser). Ja, ett högre utbud av en viss typ av arbetare leder till att lönen för dessa arbetare sjunker. Men samtidigt kommer priserna för den här varan att sjunka också! För i jämviktsläget kommer en varas pris att bero på konkurrensen mellan företagen, så att de blir tvingade till att sälja varan för kostnaden att producera den (vilket i vanligaste fall även inkluderar en vinst). Alltså, på samma sätt som att ett större utbud av arbetare tenderar att sänka lönerna, så tenderar det också till att sänka priserna. Så, vilken effekt är störst, den på priser eller löner?

Här kommer (2) in i bilden, då den säger att fler arbetare leder till mindre produktion. Och eftersom lönerna beror på arbetares produktivitet (se s. 618-622) borde ju det här argumentet innebära att lönerna sjunker mer än priserna. Men, stämmer det att fler arbetare på en maskin leder till en lägre avkastning? Inte nödvändigtvis. Lagen som argumentet refererar till säger egentligen bara att det finns en viss optimal mix av arbetare och maskiner (något förenklade kategorier) och att efter den punkten så leder en till arbetare att dennes marginella produktion är lägre än när den förra arbetaren lades till. Men är vi i den situationen, där fler arbetare leder till lägre marginalprodukt, eller till en högre? Det går inte att svara på det a priori, på förhand.

Ekonomen George Reisman presenterar dock ett viktigt argument för att vi borde förvänta oss att i en kapitalistisk marknad, utan statliga regleringar, så kommer den genomsnittliga produktionen att öka med fler arbetare/producenter. Alltså att marginalprodukten blir större ju fler arbetare som finns. Detta tack vare arbetsfördelningens fördelar.

Denna viktiga poäng som Reisman tar upp, från Adam Smith, är att arbetsfördelningen är begränsad av marknadens storlek. Den principen säger att ju fler människor det finns som producerar för en marknad, desto större fördelar finns det att massproducera varor (oavsett om det är bröd eller sjukvård). Reisman ger ett talande exempel:

The advantages of a large population can be observed by considering the size of the population necessary for the existence of an economical-sized medical school, say, and for the existence of medical specializations. The principles observed in these cases will apply throughout the economic system.

Thus, as a hypothetical illustration, let us assume that an efficient-sized medical school produces 100 new doctors per year. This number, let us assume, is a number that represents enough students to keep the cost of lectures and demonstrations within reason a per student basis, and yet not so many students that they cannot obtain sufficient individual consultations and so forth with the faculty. Let us assume further that the average graduate of this medical school will practice medicine for 40 years after graduation. This means that ultimately there will be 4,000 graduates of this school in practice at any one time. Finally, let us assume that the average frequency of diseases and accidents, and so on, that require medical attention is such that in order to keep the average doctor more or less fully occupiedthere have to be 1,000 people for every doctor. These assumptions imply that a population of 4 million is necessary to provide a market large enough to support one efficient-sized medical school.

But this is by no means the end. For suppose that only one doctor in a thousand is a brain specialist. With a total of only 4,000 thousand doctors, there would be just 4 brain specialists. That is hardly enough to support much specialized research in brain diseases, a specialized journal of brain diseases, graduate programs or seminars in brain diseases, and so forth. A population of 4,000 brain specialists, however, would make these things possible. But that implies an underlying population not of 4 million, but of 4 billion people. ...

Now it is necessary to realize how important are the gains a larger market provides not only in allowing the existence of further specializations and sub-specializations, but also simply in allowing existing specializations and sub-specializations to be carried on, on a larger absolute scale. Our medical school example can illustrate this point very well.

Some kind of very small market, say a few hundred people, is necessary to allow one person to specialize as some sort of primitive doctor. A larger market of several million, that permits the existence of several thousand doctors, also permits them all to be trained in a medical school and creates the sub-specialization of brain specialist. A still larger market increases the absolute number of brain specialists. And here we can easily see something that is vitally important. Namely, if the market is big enough to support 400, or better still, 4,000 brain specialists, rather than just 4, the likelihood of some important discovery being made about brain diseases is substantially increased. For there will be 400 or 4,000 highly intelligent and experienced people thinking about the problems involved, instead of just 4. And whatever any one of them discovers, can, of course, be quickly communicated to all the rest—through the journals, seminars, and so on that their number is large enough to support. ...

The potential gains of this kind from a larger-sized population in a division-of-labor society can be thought of in terms of a doubled population having a doubled number of Edisons and Fords and the like. Indeed, in a division-of-labor society, a doubled population even with just one-tenth more of such innovators would probably be easily capable of overcoming any problems of diminishing returns and poorer-quality land and mineral deposits, and of doing so by an ever widening margin. It would do so through the greater technological progress that the existence of a larger number of such outstanding individuals would make possible. For the existence of each additional productive genius serves to raise the productive power of the whole human race. Because essentially what he supplies is ideas. Ideas can be used by everyone who has need of them without in any way diminishing their ability to serve others. They are an inexhaustible gift. (Capitalism, s. 359-60)

Den här principen finns överallt i samhället. För en tillräckligt stor marknad skulle det säkert vara lönsamt att ha tåg som lyfts upp av magnetisk levitation och kan gå i 500 km/h, även i Sverige. (Om det inte redan är det nu men Banverket kan inte räkna ut det.) En större marknad innebär alltså mer specialisering och mer massproduktion.

Vilken effekt är då störst, de av avtagande eller ökande avkastning? För egen del verkar det som att effekten av ökad massproduktion är så enorm att den borde överväga allt annat. Vad säger då de som försökt fånga effekten av ökat utbud av arbetare? Enligt ekonomen Michael Clemens, vars artikel jag gick igenom i förra blogginlägget, skall dessa forskare ha kommit fram till att arbetarna i landet som får in mer invandrare troligtvis får sänkta reallöner, om något. Man kan dock fråga sig hur väl deras modeller fångar in alla aspekter av en ökad befolkning. Men, det bör påpekas att effekten de hittar är väldigt liten, bara några futtiga procent. En av de främsta kritikerna av invandring i USA, George Borjas, beräknar att lågutbildade i USA får ca 4,8% lägre lön totalt p.g.a. invandring på lång sikt. Alla andra arbetsgrupper tjänar på invandring. Enligt både Caplan och Clemens räknas Borjas som pessimisterna.

Vad kan man då säkert säga om effekten av att ta bort minimilönerna i Sverige (vilket nog skulle tagit bort alla praktiska hinder för att tillåta massinvandring hit) för den genomsnittliga arbetarens lön? Det går inte att säga något säkert, tyvärr. Man skulle lätt kunna tänka sig att alla lokala jobb, som inte blivit utsatta för den globala arbetsfördelningen, som att bygga hus, skulle blivit otroligt mycket effektivare. Men om lönerna? Jag är osäker, men jag skulle gissa att det på sikt skulle leda till högre välstånd. Det i sig kanske inte skulle övertyga någon att öppna upp arbetsmarknaden i Sverige ifall alla riskerade att få en lägre genomsnittlig lön (även om risken för det verkar vara ganska låg). Här har dock Bryan Caplan fört fram en rimlig kompromiss: låt alla invandrare bli beskattade och ge det till alla som nu arbetar. Sannolikheten för att det går igenom är väl dock rätt låg, tyvärr.

Det finns andra argument mot fri invandring som bygger på att sociala förhållanden försämras när det finns olika grupper i samhället som lever under olika normer. Här har jag inte försökt argumentera mot dessa, utan bara mot de argument som diskuterar folks reallöner.

Economics and Emigration: Trillion-Dollar Bills on the Sidewalk?

Bryan Caplan skrev lite kort om den här artikeln av Michael Clemens på sin blogg. Då artikeln tar upp en så otroligt viktig fråga, som kan göra så många människor väldigt mycket rikare, tänkte jag också gå igenom artikeln men ta upp lite mer info och citat från den.

Economics and Emigration: Trillion-Dollar Bills on the Sidewalk? är som sagt skriven av Michael Clemens och blev publicerad förra sommaren i en av de mest ansedda mainstream-journalerna i nationalekonomi, nämligen The Journal of Economic Perspectives. Artikeln tar upp frågan om emigration, och hur den påverkar emigranterna samt folket som bor där emigranterna flyttade från och dit de flyttade.

Clemens börjar med att påpeka att det finns väldigt många som bor i fattiga länder som vill flytta till de rika länderna.

The Gallup World Poll finds that more than 40 percent of adults in the poorest quartile of countries “would like to move permanently to another country” if they had the opportunity, including 60 percent or more of adults in Guyana and Sierra Leone (Pelham and Torres, 2008; Torres and Pelham, 2008). Emigration is constrained by many forces, including credit constraints and limited information at the origin (Hatton and Williamson, 2006).

Det är ganska klart varför de vill flytta; det är mycket högre löner i de utvecklade ekonomierna än i de fattiga delarna av världen. Så om en större del av dessa kunde flytta hit skulle deras välstånd öka enormt mycket. Clemens ger en skissartad bild av hur stor välståndsökningen skulle kunna bli om man antar att bara en del av de fattiga skulle flytta:

Divide the world into a “rich” region, where one billion people earn $30,000 per year, and a “poor” region, where six billion earn $5,000 per year. Suppose emigrants from the poor region have lower productivity, so each gains just 60 percent of the simple earnings gap upon emigrating—that is, $15,000 per year. This marginal gain shrinks as emigration proceeds, so suppose that the average gain is just $7,500 per year. If half the population of the poor region emigrates, migrants would gain $23 trillion—which is 38 percent of global GDP.

Den här skissen stämmer rätt bra överens med de mer avancerade gissningar som ett flertal ekonomer gjort. De studier som har gjorts på hur mycket välstånd som skulle skapats av att ha fri invandring och att fattiga arbetade i rika länder, menar att den globala BNP skulle gått upp med 50-150%!

Även om de rika länderna inte öppnade sina gränser helt och hållet så är uppfattningen bland ekonomerna att invandrarna skulle tjäna väldigt mycket på detta:

Så, om nu de fattiga tjänar på att flytta till rika länder, hur påverkas andra av det? När det gäller de fattiga som stannar kvar menar Clemens att de inte nödvändigtvis behöver förlora på att de rika länderna öppnar sina gränser.

Mountford (1997), Stark, Helmenstein, and Prskawetz (1997), and a subsequent literature theorize that when emigration to high-wage countries becomes possible, even when it is costly and uncertain, the expected value of human capital rises for all potential migrants. Because not all of those who were thus encouraged to invest will leave, the existence of an emigration option for some people can tend to raise the human capital stock at home. Macro and micro studies suggest that this effect is real and large enough to substantially offset the departures in some settings (Beine, Docquier, and Rapoport, 2008; Chand and Clemens, 2008; Batista, Lacuesta, and Vicente, 2011; Docquier and Rapoport, forthcoming).

Det rörde dock bara om effekten av att öppna upp för emigration. Men, att några som har utbildat sig, eller är driftiga och produktiva lämnar landet, blir det inte sämre för de som är kvar? Här är litteraturen delad verkar det som. Å ena sidan verkar det inte finnas mycket som pekar på att de som lämnar landet försvinner med många positiva externaliteter. Jag trodde detta innan jag läste Clemens, då de fattiga ländernas ekonomier helt enkelt inte förlitar sig lika mycket på arbetsfördelning som de rika. I det fallet, när det inte finns så mycket handel, och varje individ utför många saker autarktiskt, producerar man inte så mycket för marknaden utan mest för sig själv. Att man då lämnar samhället, som man ändå inte spenderade så mycket tid för att handla med, skapar ingen större förlust för de som bor kvar.

Men samtidigt refererar Clemens till en studie om att emigranterna från Mexiko orsakade en ökning i 8% för de kvarvarande arbetarna. Jag vet inte riktigt hur det här resultatet skall tolkas. På ett plan verkar det rimligt att när arbetare går från en plats till en annan, som är mer produktiv, så ökar effektiviteten i hela ekonomin. Men jag tror inte att mexikanarnas löner skulle stiga med 8% av att produktionen blir större i USA (vilket Mexiko tar del av via handel). Alltså skulle studien säga att ökningen beror på att utbudet av arbetare minskat. Jag är högst tveksam till resultatet.

Hur är det då för folket som bor i "värdlandet", dit emigranterna flyttar? Hur påverkas de av att det kommer in fler invandrare? Likt de svenska studierna har invandringen haft en minimal inverkan på statens finanser:

[A]ll serious economic studies of the aggregate fiscal effects of immigration have found them to be very small overall — small and positive at the federal level (Auerbach and Oreopoulos, 1999; Lee and Miller, 2000), small and negative at the state and local level (Congressional Budget Office, 2007).

En stor fråga bland ekonomer har varit ifall invandrare sänker lönerna i det området de flyttar till. Studier från USA säger att effekten är liten för arbetarna i värdlandet:

Economists studying international migration have given much of their energy to estimating how the movement of emigrants affects the wages of nonmigrants. For example, does the arrival of immigrants lower wages for incumbent workers? In a U.S. context, Borjas (2003) and Borjas and Katz (2007) argue that low-wage workers do experience a modest decline in nominal wages from immigration. On the other side, Card (2009) and Ottaviano and Peri (forthcoming) find that millions of recent immigrants to the United States have caused the average worker’s nominal wages to decline a few percent—if at all—while Cortes (2008) finds that immigration lowered the price of a typical consumption basket about half of 1 percent. The mass migrations of the nineteenth century likely caused a cumulative decline of 1 or 2 percentage points each decade in wages at the destination (Hatton and Williamson, 1994).

Återigen är jag tveksam till detta, då, rent teoretiskt, fler producenter borde innebära högre löner för alla, eftersom man kan få en djupare och bredare arbetsfördelning. Men, det här är ju ekonomiska studier, som bara skall mäta enkel data, hur kan de ha fel? De kan ha rätt, och jag vet för lite att uttala mig om dem. Jag skulle dock gissa att de utgår mer från Ricardo än Smith när det gäller synen på arbetsfördelningens positiva effekter. Clemens tar i vilket fall upp två andra studier som går emot dessa studier:

Of course, these elasticities could be different at much higher levels of emigration. The literature gives no clear support for such a pattern, however, even under greatly increased migration. In historical cases of large reductions in barriers to labor mobility between high-income and low-income populations or regions, those with high wages have not experienced a large decline. For example, wages of whites in South Africa have not shown important declines since the end of the apartheid regime (Leibbrandt and Levinsohn, 2011), despite the total removal of very large barriers to the physical movement and occupational choice of a poor population that outnumbered the rich population six to one. The recent advent of unlimited labor mobility between some Eastern European countries and Great Britain, though accompanied by large and sudden migration flows, has not caused important declines in British wages (Blanchflower and Shadforth, 2009).

Även om det nu vore så att emmigration orsakade lägre löner i värdlandet så rättfärdigar detta inte någon inskränkning i invandringen utifrån ett ekonomiskt perspektiv.

Further, even if emigrants modestly depress wages when they arrive at the destination, this does not justify restricting movement by the standard welfare economics analysis. Such effects represent “pecuniary” externalities rather than “technical” externalities. The human capital externalities discussed in the previous section, along with common examples like belching smokestacks, are examples of technical externalities. Pecuniary externalities, in contrast, operate through the price mechanism: for example, my decision not to place a bid on the house you are selling may lower the price you can receive from an alternative buyer. Pecuniary externalities are a near-universal feature of economic decisions. In standard economic analysis, they offer no welfare justification for taxation or regulation of those decisions.

Och även om man är stenhård på att inte tillåta in invandrare för att det eventuellt skulle sänka några arbetares löner, så finns det en annan politik som är bättre än att bara ha stängda gränser. Det är att ha fri invandring plus att beskatta invandrarna en viss summa som ges till svenskarna (genom sänkt skatt vore väl enklast).

Sedan diskuterar Clemens lite om hur svårt det skulle vara att få igenom en mer liberal invandringspolitik. Den diskussionen har dock inte så mycket med svenska förhållanden att göra. Slutligen diskuterar han vad ekonomerna som forskar om emigration borde fokusera på, vilket är de områden han diskuterat i artikeln.

Hur ser den svenska situationen ut när det gäller möjligheten till fri invandring? Om bara en sak kunde vara annorlunda skulle den vara lysande, och några miljoner fattiga människor skulle kunna flytta in i landet och få arbete här. Som SvD påpekade nyligen, så har Sverige en väldigt liberal arbetskraftsinvandringspolitik. Men den är inte så liberal att det räcker "med ett erbjudande om jobb för att vara välkommen hit". Sedan 2008 behöver man inte ha direkt godkännande från facket för att få arbeta här, men väl indirekt. Såhär är reglerna:

Villkor för att beviljas arbetstillstånd i Sverige
En grundläggande förutsättning för att beviljas arbetstillstånd i Sverige är att det finns ett erbjudande om en anställning som personen kan försörja sig på. De erbjudna anställningsvillkoren ska inte vara sämre än vad som gäller enligt svenska kollektivavtal eller vad som är praxis inom yrket eller branschen.

Den sista punkten innebär att invandring effektivt hindras av fackens minimilöner. Men samtidigt innebär det att invandringen i stort sett skulle kunna bli helt fri om fackens kollektivavtal bara kunde brytas. För att göra det behöver man enbart en produktionskedja som ägs av ett eller flera företag som inte anställer fackligt anslutna arbetare, så att produktionen inte kan hindras av fackens "sympatiåtgärder". Facken kan ju inte blockera en produktion som inte förlitar sig på några tjänster från fackliga medlemmar. Det gör det hela något besvärligt, men inte omöjligt då man kan förlita sig på företag utanför Sverige också. Istället för att syssla med politik borde kanske liberaler satsa helt på företagsamhet, för att hjälpa att skapa den kedja av industrier som behövs för att man skall komma undan fackets kontroll.

Michael Clemens har för övrigt presenterat sina idéer i en föreläsning också, som har några fina pedagogiska bilder:

Lite mer från ”Så gör vi inte här i Sverige. Vi brukar göra så här.”

Doktorsavhandlingen ”Så gör vi inte här i Sverige. Vi brukar göra så här.” som jag kikade på igår har lite mer information om LO, staten och invandring.

Bland annat tar boken upp en händelse som visar hur LO:s beteende är beroende av allmänna uppfattningar om vad dess politik har för konsekvenser. Händelsen var att LO lobbade staten för att få igenom en lagstadgad rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare. Det var inte givet att alla invandrare pratade svenska, även när de arbetade i landet. Det var inte heller nödvändigt för dem att faktiskt lära sig språket, då företagen som anställde dem hade chefer som pratade både det utländska och infödda språket.

Iaf började lagen gälla från och med 1 juli 1973. Den hade effekten att ”arbetsgivarna blev skyldiga att ge varje anställd som saknade kunskaper i svenska betald ledighet för 240 timmars språkundervisning, även om undervisningen ägde rum utanför ordinarie arbetstid” (s.233). Alltså, företagare som anställde invandrare blev tvungna att betala språkundervisning för dem. Eller, ännu lättare, det blev dyrare att anställa invandrare. Detta är vad man borde ha förväntat sig av en organisation som vill minska konkurrensen från utländsk arbetskraft, då den borde göra att efterfrågan för invandrare som inte kan svenska minskar. Det borde i sin tur höja efterfrågan på all svensk arbetskraft som inte behöver utbildas.

Som man kan förvänta sig steg arbetslösheten bland invandrare (som också har andra orsaker, men det här är en potentiell förklaring), men vad som förvånade mig var fackets reaktion. De märkte också att lagen ”indirekt försvårat för många invandrare att få arbete” (s. 248), vilket de såg att det till viss del berodde på den utökade kostnaden för att anställa invandrare. Fast de såg ju inte det som deras problem från början:

Det visade sig dock att förekomsten av en lagstiftning långt ifrån innebar att alla som var berättigade till undervisning verkligen fick det. Relativt snart efter lagens införande väcktes kritik från LO-håll mot bristerna i det praktiska genomförandet av lagen. Redan i november 1973 klagade LO hos AMS över att vissa arbetsgivare, som sökte arbetskraft via arbetsförmedlingen, gav utländska medborgare som ej behärskade svenska språket besked om att de inte kunde få anställning om de inte kunde uppvisa intyg på kunskaper i svenska eller att de genomgått det stadgade antalet timmar. LO ansåg det diskriminerande och krävde att AMS, länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna skulle överlägga med och tillrättavisa arbetsgivare som agerade på ett sådant sätt. (s. 235-236)

Alltså, de kunde inte se det som att det är deras fel att företagarna fick det dyrare att anställa utlänningar som inte kunde språket. Istället var det företagarna som diskriminerade. Men, det verkar som att 1981, eller tidigare, hade lagen ändrats så att staten skulle betala för invandrarnas utbildning. Fördelen med det var att invandrare inte automatiskt blev dyrare att anställa. Möjligtvis blev det nu lättare för staten att få fram sin propaganda till invandrare.

Den här händelsen visar möjligtvis att LO inte enbart agerar som en vinstmaximerande förening. Eller så beräknade de att de arbetslösa invandrarna innebar minskat bidrag till deras förening. Lite svårt att säga, men det verkar rimligt att utgå från att facket, om än att de ser till sina medlemmars intressen, nog är begränsade av vad den allmänna uppfattningen är. Likt andra politiska föreningar.

Det andra intressanta från boken berör hur illa svenska staten behandlat invandrare. Jag tog upp i förra inlägget hur staten förhindrade judar från att fly till landet, men de tvingade även de som kom hit under andra världskriget - de öppnade för invandring efter ett tag - att jobba ute i skogen. Staten dirigerade alltså var invandrarna skulle arbeta, och det var visst inte uppskattat.

Alla flyktingar som slussades ut till skogs- eller jordbruksarbete upplevde inte arbetet som tillfredställande, och både norska och polska flyktingar strejkade i protest mot skogsarbetet som de ansåg vara en bestraffning. De ansvariga myndigheterna utformade dock sanktionsåtgärder riktade mot flyktingar som arbetsvägrade och olika former av disciplineringsförläggningar och interneringsläger upprättades på ett antal platser runt om i landet, där arbetsvägrande och vad som i samtiden benämndes som ”odisciplinerade” flyktingar placerades. (s. 116)

Eller, i klartext; staten satte flyktingar i arbetsläger för att de inte gillade att bli beordrade om var de skall arbeta. Annars hade utländska arbetare inga större rättigheter i Sverige efter kriget.

Utländska medborgare kunde inte, i motsats till svenska medborgare, hävda någon ovillkorlig rätt att vistas och arbeta i Sverige. Vid 1960-talets mitt hade invandrade utländska medborgare inte heller rättighet att driva näring, förvärva fast egendom eller inneha statstjänst (med vissa undantag). (s. 151)

Jag gissar att dessa förtryckande lagar kom till efter första världskriget.

Invandring och hur facket begränsat den

De svenska facken och deras försvarare, använder inte sällan en retorik där facken utmålas som en kraft för alla arbetare som står mot företagen. Facken finns till för att se till att fixa schysta löner och villkor för sina medlemmar, från deras motpart, företagarna. Den här bilden (som jag inte vet hur representativ den är) grundar sig på en marxistisk föreställning om att arbetare och kapitalister har motsatta intressen, medan alla arbetare (och alla kapitalister) har samma intressen.

Den här bilden är falsk. På ett plan kan man väl säga att en arbetare har motsatta intressen till dennes arbetsgivare, då de har olika idéer om vad lönen för arbetarens tjänst borde vara. Men utifrån det perspektivet har alla en konflikt med alla andra, så länge som någon anser sig vara förtjänt av mer av andras pengar än vad man kommer överens om att ge varandra frivilligt. Men det var inte på det planet jag tänkte på, utan just att alla arbetare har ett gemensamt intresse, och att det då är i facket.

Faktum är att facken är specialintressen, enbart för sina egna medlemmar (om ens det), och inte för alla arbetare generellt. Den kamp som facken för är inte i främsta hand riktad mot företag utan andra arbetare. Det här är den ekonomiska bilden på facken, vilken Morgan Reynolds redogör för i boken Power and Privilege:

A labor union can be defined as a group of labor suppliers who individually have little or no market control over wages and working conditions bu who want to control (raise) compensation as a group. Expressed this way, there is nothing different in principle between combinations of workers and combinations of sellers in other markets (businessmen, farmers, oil produceras, physicians) who attempt to restrict supply and push up the prices of their services. … Unions are fundamentally cartels – groups of producers with sectional interests diametrically opposed to those of consumers. Unions are labor OPECs. (s. 44)

Som Reynolds påpekar står fackens mål i konflikt med konsumenternas också. I det här inlägget kommer jag dock att kolla på deras intressekonflikt med andra arbetare, som den utspelat sig historiskt i Sverige. Specifikt utländska arbetare.

Fackets roll som ett särintresse, som de flesta fack uppfyller, finns det exempel på i Jesper Johanssons doktorsavhandling i historia ”Så gör vi inte här i Sverige. Vi brukar göra så här”: Retorik och praktik i LO:s invandrarpolitik 1945-1981. Jesper går igenom LO:s strategier för att ”hantera” invandringen och integreringen av invandrare under den här tiden, men han ger även en historisk översikt över fackens agerande under den tidigare perioden också. Vad som är intressant i det här avseendet är att LO (och arbetarrörelsen i stort) främst agerat som en konkurrensbegränsande kraft ända sedan starten (trots viss retorik om internationell solidaritet mellan arbetarklasserna). Under det tidiga 1900-talet reagerade arbetarrörelsen exempelvis starkt mot bl.a. galizienska och brittiska arbetare (se sprängattentatet mot Amalthea) vilket Johansson menade var ”ett uttryck för rädslan för konkurrens på arbetsmarknaden”:

De utländska arbetarna ansågs konkurrera på arbetsmarknaden med de infödda arbetarna och pressa ned lönerna. De ansågs också hota den fackliga organiseringen eftersom de användes som strejkbrytare vid flera konflikter. Arbetarrörelsen krävde därmed en reglering av invandringen och att svenskfödda arbetare skulle ha företrädesrätt på arbetsmarknaden. Politiken att infödda arbetare skulle ha företrädesrätt till arbeten drevs också i riksdagen av socialdemokratiska ledamöter. (s. 112)

Alltså, de organiserade arbetarna ville inte ha konkurrens med andra arbetare och försökte stänga ute dem från arbetsmarknaden. Dock är det inte så att "arbetarrörelsen" hade rätt om att de tjänade på att minska antalet arbetare på arbetsmarknaden. Arbetarna i industri X tjänar på mindre konkurrens där, i det korta loppet, men alla andra arbetare förlorar på det genom att de får betala högre priser för varorna från den industrin. Totalt sett kan man se att alla arbetare förlorar på en liten arbetsmarknad, då de tjänar på att kunna handla med fler personer som producerar än färre.

Detta tidiga lobbande av facken för restriktioner av arbetskraftinvandring ledde till att det bekanta slagordet ”Sverige åt svenskarna” togs upp av socialdemokraterna (som tidigare skall ha använts av tullförespråkare):

Vid ett socialdemokratiskt ungdomsklubbsmöte i Malmö 1904 drev Värner Rydén, som senare blev civilminister, exempelvis [angående fackens önskemål om en restriktiv arbetskraftinvandring] igenom en resolution med uppmaningen "Sverige åt svenskarna". (s. 111-12)

Under första världskriget, år 1917, försvann den fria invandringen till Sverige - för att skydda landet från spioner! - och en reglerande byråkrati för vilka som skulle få komma hit sattes upp. Med tiden blev fackföreningar och arbetsgivare vägledande och (verkar det som) beslutande remissinstanser för att avgöra om invandrares ansökningar om att få arbeta i Sverige skulle godkännas eller inte. Denna restriktiva politik höll i sig till andra världskriget. Flyktingmottagningen var inte lika restriktiv, men uppenbarligen inte tillräckligt liberal:

1937 hade socialdemokraterna tillsammans med övriga riksdagspartier enats om att judiska flyktingar inte ansågs ha politiska skäl att stanna i landet. I utlänningslagstiftningen från 1937 stadgades att flyktingar som lämnade sina hemländer på grund av förföljelse av ”ras” eller som kände vantrivsel i hemlandet inte kunde åberopa politiskt flyktingskap. Dessa flyktingar var därmed inte inräknade i den politiska flyktingdefinitionen. Koalitionsregeringen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet kom 1938 överens med Tyskland om att judars pass skulle J-märkas. Enligt Tomas Hammar var det en administrativ åtgärd som tillkom för att “Sverige vid gränsen skulle kunna se vilka resande med tyska pass som var judar och alltså kunna stoppa dessa”. Sandlerkommissionen som efter andra världskrigets sluts granskade flyktingpolitiken visade på ett flertal förekommande fall när judiska flyktingar hade skickats tillbaka på grund av Sveriges restriktiva gränspolitik mot judar innan och under krigets första hälft. Situationen var likartad runt om i Europa. Det var få platser där judar på flykt togs emot. (s. 115)

Efter krigets slut ändrades reglerna för arbetskraftinvandring och det blev väldigt lätt att komma till Sverige därefter. Johansson fann det konstigt att LO gick med på denna liberalisering av invandringen:

Under hela perioden från krigsslutet 1945 till slutet av 1960-talet fanns det en viss motsägelsefullhet i LO:s inställning till arbetskraftsinvandring. Å ena sidan accepterades arbetskraftsinvandring som ett medel för att lösa efterfrågan på arbetskraft i ’den fulla sysselsättningens ekonomi’ och för att uppnå ekonomisk tillväxt och möjliggöra välfärdsstatens utbyggnad under rådande könsarbetsdelning och genusnormer med sega föreställningar om arbetsmarknaden som en i första hand manlig sfär. … Å andra sidan argumenterade LO för att en okontrollerad invandring riskerade de övergripande fackliga målsättningarna om full sysselsättning, strukturomvandling och solidarisk lönepolitik. (s. 169-170)

Men jag tror att den här antydda motsägelsen i LO:s agerande försvinner om man ser LO som en vinstmaximerande enhet, istället för enbart en ideologisk kraft (som Johansson verkar göra). Det jag syftar på är alltså att LO fick göra en avvägning mot att å ena sidan hindra arbetskraftinvandring (vilket ökar konkurrensen mellan arbetare) och att ta in pengar från de nyanlända arbetarna. Om inkomsterna från de nyanlända än vad för ekonomisk förlust LO gör genom att öppna invandringen, så är det i LO:s ekonomiska intresse att öppna för invandring. Johansson diskuterar inte ens möjligheten att LO skulle kunna agera efter sådana simpla ekonomiska motiv, men han finner ändå exempel på hur LO kunde tjäna på invandringen:

Fackföreningsrörelsens inflytande framgår också av att det fanns en klausul inskriven i både de italienska, de ungerska och de sudettyska avtalen [efter andra världskriget], som förband den invandrande arbetaren att bli medlem i aktuell fackförening redan före inresan till Sverige. Medlemskapet skulle sedan upprätthållas under hela verksamhetstiden på den svenska arbetsmarknaden. Arbetstillstånd beviljades således endast till arbetare som före sin inresa till Sverige organiserat sig fackligt. (s. 125)

Dessa klausuler som gjorde facken till verkliga utsugare av utländska arbetare berörde visst inte alla utlänningar. Men facken kunde använda sig av andra metoder för att få dessa att gå med i deras, ack så viktiga, rörelse:

Flera estländska arbetare ville inte ansluta sig fackligt, och det infödda svenska arbetarkollektivet menade att företagsledningen särbehandlade de invandrade arbetarna i positiv bemärkelse. Metallavdelningen i Olofström bemötte de oorganiserade individerna med information om den fackliga verksamheten på estniska och med verbala påtryckningar. Svanbergs undersökning visar att också hot om våld användes av infödda svenska arbetare i mötet med oorganiserade estländska arbetare. (s. 126)

Men av någon anledning vände vinden hos LO igen under 60-talet till att förespråka begränsningar av invandringen. Med deras stöd kom 1967 en reglering som tvingade arbetssökande att ha ordnat arbete, arbetstillstånd och bostad före de reste in i landet. Dock täppte detta inte till invandringen. Så LO fick göra det själva. I det här systemet (som var likt det som fanns under mellankrigstiden) var LO med och bestämde vilkas arbetsansökningar som skulle godkännas eller inte. Alltså, de beslutade om det fanns tillräckligt behov av arbetskraft (för de löner LO såg till inte kunde sjunka) för om folk skulle få komma in i landet och jobba eller inte.

Tomas Hammar har i en artikel om arbetarrörelsens historiska inställning till invandringen och det fackliga inflytandet över arbetskraftsinvandringen diskuterat bakgrunden till att den utomnordiska arbetskraftsinvandringen till Sverige minskade eller nästan upphörde efter 1972. Hammar betonar att fackföreningsrörelsen hade stor del i att den utomnordiska arbetskraftsinvandringen minskade radikalt. Det var nämligen inte ett riksdags- eller regeringsbeslut som togs i den frågan utan snarare ett LO-beslut. Han hänvisar till LO-cirkulär nr 19/1972 till förbunden från den 9 februari 1972, genom vilket LO högst påtagligt utnyttjade det fackliga inflytandet i den institutionella handläggnings- och beslutsstrukturen gällande ansökningar av arbetstillstånd. I cirkulärskrivelsen uppmanade LO sina förbund att vara restriktiva med att tillstyrka ansökningar om arbetstillstånd med hänvisning till det allmänna arbetsmarknadsläget. När lokala avdelningar därefter sa nej, sa förbunden och AMS nej, och då utfärdades allt färre arbetstillstånd och den utomnordiska arbetskraftsinvandringen upphörde praktiskt taget helt. …

Invandringens karaktär förändrades sedan drastiskt från 1972/1973 och framåt. Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen, som alltså var underkastad arbetsmarknadsprövning och fackligt inflytande, sjönk till en väldigt låg nivå av den årliga totala invandringen. Invandringen kom därefter främst att bestå av anhöriginvandring och av flyktingar. (s. 207-209)

Samma år arbetade LO för att det skulle bli svårare för finländska arbetare att komma till Sverige. Tidigare hade de kunnat flytta hit bara genom att ta kontakt med svenska företag, men efter 1973 blev de tvungna att först kontakta den finländska motsvarigheten till AMS.

Det är ganska klart från historien att facken i Sverige, tvärt emot deras retorik, inte kämpat för alla arbetares rättigheter. De har kämpat mot andra arbetares rättigheter att få arbeta i Sverige. Sverige åt svenskarna är ett måtto för alla som tror sig ha en naturlig rätt att stänga ute människor från "deras" marknad.

Men, svenskarna äger inte landområdet Sverige. Det styrs över av svenskar, som inte heller har någon rätt att styra landet (makt över något implicerar inte att man bör ha makt över det). Alla människor borde ha rätt att få komma till Sverige och sälja sin arbetskraft och sina produkter till alla som vill köpa. Fackens krav på att få vara en kartell i området innebär en uppenbar frihetsinskränkning samt en välfärdsförlust för alla andra.

Nylander och Schmidt om EU

FP:s arbete för att få mer människor intresserade i och entusiastiska för EU är något obehagligt att ta del av. Först för att det finns så många problem med EU (vilket jag och Niclas kommer diskutera i nästa avsnitt av Ankdammen) och sedan för att argumenten är så ihåliga och oförsvarliga. Det blir vid vissa tillfällen rent oförståeligt varför de propagerar för EU, och den enda förklaring jag kan se är att de vill signalera någon sorts vilja att tänka globalt som de uppskattar. Det senaste exemplet på ihåligt (och dåligt) argumenterande för EU står riksdagsledamoten Christer Nylander och EU-parlamentariken Olle Schmidt för. I SvD tycker de till om att EU allt borde bli större, och jag känner mig manad att gå igenom deras resonemang för att visa på felen.

De börjar med att visa upp sina dåliga historiekunskaper eller sin likgiltighet för om faktan passar deras argument eller inte.

EU-federation nödvändigt steg mot framtiden
Det har knappast undgått någon att Europa genomgår en av de värsta kriserna sedan andra världskriget.

Så, menar då Nylander och Schmidt att dagens kris då är att jämställa med de andra kriserna som skett i Europa sedan 1945? Att de är på samma nivå? Om så kan man fråga sig hur de kan anse att dagens kris går att jämföra med svälten i Sovjet år 1947, där kanske 1-1,5 miljoner människor dog; Turkiets invasion av Cypern år 1974, där runt 80% av invånarna i norra Cypern blev utvisade från sin hemort; eller med något annat av de 30-tal konflikter som skett i Europa sedan andra världskriget? (Nästan alla konflikter är dock inte i närheten av att vara jämförbara med det som hände i Sovjet.) Här kanske de vill säga att euro-krisen (vilken de inte ens nämner!) påverkar alla länder medan konflikten mellan Spanien och ETA bara berör folket som bor i det området. Det är ett rimligt argument för många av de små konflikterna wikipedia-artiklarna nämner, men inte för de stora. Alla konflikter som ledde till att en stat tillhörde Sovjet leder till många och stora efterdyningar för alla länder i Europa, exempelvis.

Det här är nog bara en floskel, även för Nylander och Schmitt, så det kanske inte är värt att dra upp den. Men man kan, som sagt, fråga sig hur de kan se dagens kris som jämförbar med andra kriser i Europa. Kanske är det så att herrarna bara har dålig koll på historien. Eller är det så att den här krisen först och främst är en kris för en organisation som de ser som sin, och därför är det en av de värsta kriserna. Nog om det, vad är de har för argument för att vi behöver en starkare EU-stat?

Ingen kan väl tro att Sverige skulle klara sig bättre utan det skydd och inflytande vi har idag genom EU – eller tro att vi skulle klara handeln, exportnäringen, eller miljömålen utan gränsöverskridande samarbete? Sanningen är att EU är en nödvändighet för varje enskilt medlemsland i Europa – såväl för Grekland som för Sverige. (...) Men – alternativet [till en politisk union] är isolering och utanförskap.

De båda politikerna bemödar sig inte om att argumentera för att det inte finns något alternativ till EU för den som gillar frihandel och fri rörlighet. Det bara accepteras som givet. Men så som de har lagt fram argumentet nu är det inget annat än en falsk dikotomi; det finns andra alternativ än EU och isolering. Ett alternativ är vad svenska staten hade innan den gick med i den europeiska tullunionen i början av 90-talet, samt att ta bort alla tullar till resten av världen. Det skulle inneburit att det fortfarande funnits tullar mellan Sverige och de europeiska länderna, men samtidigt hade handeln flyttats om så att svenskarna handlat mer med resten av världen. Skulle det lett till mer problem än vad som är fallet av att vara med i EU? Det vet jag inte, men det är uppenbart att frågan inte är så enkel som dessa politiker vill påskina.

Men när Nylander och Schmitt antyder att alla medlemsländer behöver EU så är det helt klart felaktigt. För, vad som gör det eventuellt viktigt att vara med i EU är för att alla andra är med i EU, och därmed har möjlighet att stänga ute en från handeln genom tullar och kvoter. EU får kanske lite av sin makt genom att kontrollera tullsatserna för en så stor ekonomi. Men om varje land satte sin egen tullsats skulle nog tullarna sänkas med tiden. Detta för att om A och B har ett avtal om tullar på 5%, medan B och C har tullar på 5% samt att C och A har tullar på 10%, kommer handeln mellan A och C tendera att avta och istället gå via C. Det finns förstås politiska effekter man måste ta hänsyn till, men bara marknadens logik leder till en minsta gemensam tullsats, skulle jag gissa. Alltså, även utan EU finns det goda chanser att ha låga tullar mellan länderna i Europa och man kan även få lägre tullar till resten av världen.

Vad var de andra argumenten för ett starkare EU?

Krisen har också haft andra effekter. Medlemsstaterna har i brådskan och som svar på den akuta krisen fattat flera beslut i hemliga möten med minimal insyn. Dessa steg var kanske nödvändiga och korrekta, men nu måste de granskas och processen kontrolleras. Dessutom måste vi fundera på hur vårt EU ska se ut i framtiden för att nästa kris ska kunna lösas utan beslut över medborgarnas huvuden. Européerna måste återfå förtroendet för EU och dess förmåga att ge svar på de stora globala frågorna. För oss är det därför svårt att nå en annan slutsats än att EU på längre sikt måste utvecklas mot en federation.

Alltså, vi måste ge mer makt till EU för att...politiska beslut...inte skall tas...bortom var folk kan påverka det?!

Här kan det vara värt att diskutera lite om det ack så viktiga av att Sverige sitter med i EU så att "vi" kan påverka politikens riktning. Det här argumentet är verkligen löjligt. För, procentuellt så har "vi" svenskar bara 2,9% av rösterna i Europeiska rådet (som utser kommissionen bl.a.) och 2,4% av rösterna i EU-parlamentet. Vilket mäktigt inflytande! Hur skulle vi klara oss om inte vi fick rösta och få vår vilja igenom på EU-nivån?

Fanns det några andra argument för mer makt för EU? Inte vad jag kunde se. Här är lite annat mindre klokt från artikeln:

Visst känner vi till farhågorna med en politisk union. Detta är inte en förändring vi vill se imorgon, eller ens i övermorgon. Det handlar om en långsiktig utveckling där varje steg noggrant ska övervägas och diskuteras öppet och tillsammans med Europas medborgare. Ibland kanske ett steg måste tas tillbaka, ibland kanske utvecklingen tar ett snabbt skutt framåt. Varje steg måste vara väl förankrat i demokratisk legitimitet.

Jojo, och Lisabon-fördraget var inte alls detsamma som EU-konstitutionen som blev nedröstat av två medlemsstater. Och den enda befolkningen som tilläts uttrycka sin vilja om Lisabon-fördraget ville inte ha det först. Efter att de fick några koncessioner gick de med på det. Alltså, självaste utvecklingen av hur EU skall fungera får inte folket rösta om, och Nylander och Schmitt tror att de kan säga att demokratin skall fungera i EU, utan att ta hänsyn till hur uselt det fungerar?! Har de ens hört talas om det demokratiska underskottet? En klassiker på temat:

Vidare ser de både politikerna att det finns problem med dagens EU:

Det behövs också en tydligare struktur för vilka frågor som beslutas var. Därtill behöver beslutsprocessen bli mer genomskinlig. De politikområden som ska beslutas på gemensam federal EU-nivå måste kunna följas av såväl den enskilde medborgaren som av media för att demokratin ska kunna fungera tillfredsställande. Offentlighetsprincipen bör gälla hela EU och fler möten bör hållas inför helt öppna dörrar. Medias granskning av EU måste bli bättre och redaktionerna borde sända ut fler, inte färre brysselkorrespondenter. Vi som jobbar direkt med EU:s beslutsprocesser måste bli ännu bättre på att berätta vad som händer och vad besluten innebär för våra väljare.

Om dessa är problem som behöver rättas till kan man omvänt säga att i dagens EU är besluten tagna för långt bort från medborgarens möjlighet att granska det och offentlighetsprincipen fungerar inte tillräckligt bra och för många beslut tas bakom öppna dörrar.

Dessa är allvarliga problem. En politisk kropp som inte får sina instruktioner från väljarna får den annorstädes, förslagsvis av sina egna arbetare som då säljer ut maktens kraft till högstbjudande. Som till mediaföretagen. Men, kommer Nylander och Schmitt med något förslag på hur läget kan förbättras? Nej. De saknar säkert ingen plan för detta, men de presenterar inte den här planen i artikeln. Alltså, innan de diskuterar planen för hur EU kan fungera bättre så börjar de med att diskutera hur EU borde få mera makt. Ordningen på diskussionen borde vara tvärtom.

Hur var det då med signaleringen som jag tror de sysslar med? Min gissning att något sådant spelar in kommer ifrån hur de jämför sig själva med andra.

Krisen är långt ifrån enbart ekonomisk, utan också social och politisk. I dess spår tar populistiska krafter plats och påstår att om vi har en aktiv europapolitik måste vi ge bort vår nationella politik. De säger att man måste välja – antingen kan man jobba lokalt, eller nationellt, eller gränsöverskridande, men inte både och. Inget kunde vara mer felaktigt.

I dag är det enbart partierna på ytterkanterna i svensk politik som fortfarande talar om utträde ur EU. Vänsterns arbetarprotektionism och Sverigedemokraternas nationalistiska isolationism är inga realistiska alternativ.

Alltså, (fp) står för en välinformerad, realistisk och europeisk politik. Detta är väl även förknippat med fred och frihet för många andra, så vad det handlar om är att EU blivit symbolen för detta och då gäller det att stå för den. Oavsett om man kan veta om den verkligen leder till de mål man innerst inne vill ha eller inte.

School sucks om lydnad

Varför kunde det tyska folket tillåta att en ledare tog makten och skapade en totalitär stat, som sedan startade krig med resten av världen? Brett Veinotte, skaparen av School sucks podcast, ger en viktig del av svaret i filmen ovan, och drar liknelser till vad som händer i USA idag.

Bretts podcast är jättebra och är nog den allra främsta resursen för den som vill lära sig mer om problemen som finns med dagens skolsystem. Han börjar att diskutera den libertarianska ideologin i de första delarna och börjar med skolans effekt på barn i podcast nr. 6. John Taylor Gatto är väl dock det främsta namnet bland kritikerna av dagens system.

Tipstack Fri från Flashback.

Ankdammen: Dvärgkastning, murder parks, verklighetstunnlar och Rationalwiki

Det här avsnittet av Ankdammen har inget enat tema utan går igenom en blandning av viktiga frågeställningar. Varför är det förbjudet att kasta dvärgar i Frankrike? Varför dras vi med den ondskefulla sommartiden? Varför tvingas vi leva under en kall och hård regim där människor inte får skjuta ihjäl varandra på öppen gata? Vad har hänt med världen egentligen? Detta är svåra frågor. Och vi ger svåra svar.

Till det här avsnittet får vi komma med en rättelse. Niclas nämner att amerikanska liberaler och konservativa inte kunde förstå vad libertarianer har för åsikt enligt en artikel. Det stämde inte riktigt; "liberalerna" kunde inte förstå de konservativa som dock kunde förstå "liberalerna". Länkar till klippet finns på youtube-sidan.

Att tro på sin egen halmgubbe

Jag visste inte riktigt vad jag skulle kalla det när en motdebattör helt vägrar lyssna på vad man säger, vägrar förstå vad för åsikt man för fram och fortsätter att argumentera mot en halmgubbe som denne byggt upp. Demonisering är kanske passande, men det för lite tankarna mot det religiösa. Så, vad sägs om halmgubbeism, tron på halmgubbar?

Men, jag behöver förklara mig. Jag öppnade en debatt på unga humanisternas facebookgrupp, genom att argumentera för att facken är en klass som tar åt sig ekonomiska vinster (på kort sikt) genom att stänga ute andra från arbetsmarknaden. En klassisk ekonomisk tes, försvarad bland annat av Morgan Reynolds i Power and Privilege: Labor Unions in America, men också av en mängd andra ekonomer. Jag poängterade också att detta ledde till gigantiska förluster i och med att lågproduktiva människor inte kunde komma in i sverige, både tack vare minimilönerna här samt för att facken sett till att stänga gränserna (både på 1920-talet och på 1960-talet).

Debatten fortsatte efter att en sosse argumenterade för att problemet på arbetsmarkanden är när folk får så lågt betalt för att plocka bär här. Därefter gick den in på allmänt om huruvida sossarnas regleringar och välfärdsstat varit positiv, till om skatt var befogat eller inte och om den socialdemokratiska historieskrivningen stämde eller inte. Här någonstans blev debatten ociviliserad och jag märkte ett drag hos sossen som finns bland så många andra vänstermänniskor. Nämligen att de målar upp en bild av oss som försvarar frihet, som antingen idioter eller ondskefulla, eller både och.

Det är nämligen så att vår ovilja mot välfärdsstaten det kommer inte ifrån något principiellt eller praktiskt argument. Nej, det härstammar från en annan, något oförväntad källa:

Ni förstår inte att dagens strävan efter att avskaffa välfärdsstaten är ekot från det tidiga 1900-talets produktionsägare som kortsiktigt inte ville minska sina vinster!

Och när jag hävdade att han hade felaktig bild om vad som hänt förr, då var det inte så att jag påstod att han hade fel för att han hade fel. Nej, jag påstod något annat:

Du påstår att min historieskrivning är felaktig genom att påstå att den inte borde vara riktig? Suck.

När han tog upp att han nog skulle tillåta liberaler att få gå ur staten ifall han hade makt (vilket var ett skämt, visade det sig senare), då frågade jag om han ville stötta OFUSS som ett bevis på hans liberalism i detta fall. Nej, sådant kan man ju inte göra:

Nej, jag kan inte stötta sådant eftersom t.ex. barnen som växer upp i de där miljöerna inte kommer få sina rättigheter tillgodosedda. Plötsligt faller de t.ex. helt utanför svensk lag trots att svensk lag gäller i Sverige. Jag ser inte riktigt skillnaden mot vad t.ex. Livets Ord vill göra för sina medlemmar, att skapa ett parallellt samhälle.

Det kan ju inte finnas en skillnad mellan dessa samhällen heller. Eller det kanske bara var att vi båda vill skapa samhällen!

Slutligen gick jag visst för långt i min "irrationella tro på marknader", jag sade att "det är skadligt att reglera hur arbetare och arbetsgivare bestämmer sitt kontrakt för att anpassa någons idé om hur semestern skall se ut". Detta omtolkades dock av sossens verklighetstunnel litegrann:

Jag tackar för att du till sist tog bladet från munnen och öppet erkänner att semester för arbetare är skadligt för ekonomin.

Där kände jag att det var meningslöst att fortsätta diskussionen. Men sossen hade skrivit mer i sitt inlägg. Han citerade nämligen socialdemokraternas partiprogram som innehåller den här juvelen:

"I den kapitalistiska världsbilden är pengar och ekonomisk framgång måttstocken för vad som är gott och eftersträvansvärt. Mänskliga värden som solidaritet och medkänsla förvanskas till lönsamhetskalkyler."

Jag hade på något sätt inbillat mig själv att det mycket väl kunde finnas enstaka professorer som kunde kläcka ur sig felaktigheter om oss libertarianer. Men en hel rörelse? Jag hade inte tänkt på att de kunde vara så korkade att de skrev ned sina idiotiska förutfattade meningar. Men nu är det visst gjort, vilket gör det mer förklarligt att andra vänstermänniskor kan säga det, visst utan att tänka sig för. Står det i partiprogrammet är det officiell dogma.

Bara för att vara tydlig, jag är inte emot att man ekonomiserar med sina resurser, och även då när det gäller att hjälpa andra, vilket är av absolut vikt i den tid vi lever i nu. Men den ekonomiseringen är av ett annat slag än vad sossarna tar upp, den syftar inte till att skapa monetär vinst.

Finns det något officiellt namn för den här biasen, att leva i sin lilla bubbla? Det är förstås inget fel att leva i en social bubbla, men inte när ens egen ideologi styr landet och det är just vägran att ta sig ut ur bubblan som orsakar så många problem. Även om de inte erkänner problemen, borde de erkänna att en lång rad ekonomer hävdar att de orsakar en massa problem, och därmed tänka sig för väldigt noga innan de avfärdar deras ideologiska motståndare som dumma eller korrupta.

Orsakar facken arbetslöshet?

Enligt den förra chefsekonomen på LO, Dan Andersson, och LO-ekonomen Albin Kainelainen så är svaret "ja".

Hur har de kommit fram till detta? Väldigt enkelt, de läste vad litteraturen hade att säga om minimilöner, i rapporten Vem tjänar på lägre löner?, och fann att de höll med den litteratur som säger att det skapar arbetslöshet.

"Den mest aktuella översikten av forskningsläget är Neumark och Wascher (2006). De är de forskare som är de mest framträdande bland dem som menar att höjda minimilöner har en negativ effekt på sysselsättningen. Neumark och Wascher anser att den empiriska evidensen huvudsakligen visar att högre minimilöner innebär lägre sysselsättning. Av de 86 uppsatser som de redovisar i sin översikt så ger 2/3 stöd för negativa sysselsättningseffekter av höjda minimilöner och 10 uppsatser ger stöd för positiva sysselsättningseffekter. Ungefär hälften av de 54 studier gjorda efter 1990 som redovisas i Australian Government Submission (2006) visar på ett signifikant negativt samband. Även om det inte råder total enighet i denna fråga så är vår tolkning av det nuvarande forskningsläget att höjda minimilöner har en negativ effekt på sysselsättningen. (...)

Vår tolkning av den internationella forskningen är att det mesta tyder på att höjda lägstlöner påverkar sysselsättningen negativt men att det är svårt att säga något om storleken på effekten. När det gäller Sverige finns endast ett fåtal studier, dessa visar på relativt starka samband mellan lägstlönerna och sysselsättningen. Det är dock, baserat på två studier, svårt att dra starka slutsatser om storleken på sambandet i Sverige. (min kursivering)

Alltså, författarna menar att minimilönerna i sverige, som facken upprätthåller, orsakar arbetslöshet men att det är osäkert hur hög den arbetslösheten är.

Harmoniteorins grundvalar

You will think that the title of this work, Economic Harmonies, is very ambitious. Have I been presumptuous enough to propose to reveal the providential plan within the social order and the mechanism of all the forces with which Providence has endowed humanity to assure its progress?

Certainly not; but I have proposed to put you on the road to this truth: All men's impulses, when motivated by legitimate self-interest, fall into a harmonious social pattern. This is the central idea of this work, and its importance cannot be overemphasized.

- Frederic Bastiat, Economic Harmonies

Harmoniteorin är en central del av ett flertal ekonomers verk, och det är en av grundstenarna till varför många klassiska liberaler och libertarianer förespråkar fria marknader och lika rättigheter. Som ekonomisk teori är det slutprodukten, en konsekvens, av andra ekonomiska teorier vilka tillsammans visar dess giltighet. Som Frederic Bastiat formulerade den, för drygt ett och ett halvt sekel sedan, så innebär harmoniteorin att vi människor tjänar på samvaro, att våra egna mål och planer, så länge dessa respekterar andras lika rättigheter, kan utföras och att resultatet är överlag positivt i samhället. Som Bastiat så elegant uttrycker det skulle hans verk på ca 300 sidor (han hann inte skriva klart den tyvärr) peka folk i rätt riktning om huruvida detta stämde eller inte. I det här mycket kortare blogginlägget tänkte jag ge en kort introduktion till en av de viktigaste mekanismerna som pekar på att det stämmer, nämligen arbetsfördelningens grund.

Det är viktigt att poängtera att harmoniteorin inte säger att all mänsklig samlevnad är ömsesidigt positiv för alla involverade; den förnekar inte slaveri och förtryck. Vad den säger är att under vissa omständigheter, när människors individuella rättigheter respekteras och folk agerar utefter sitt rationella egenintresse, då tjänar alla på samarbete.

Bastiat och de andra harmoniliberalerna menade alltså att en fri marknads dynamik är fördelaktig för alla som deltar i den, relativt alla andra system, och att alla får betalt efter det värde de tillför andra i samhället. Alltså, att såväl konsumenten, arbetaren och kapitalisten tjänar på de andras ageranden; att alla har ett intresse i att bevara det system de lever under. Samt att man blir belönad för sitt arbete efter hur väl man betjänar andra, vilket för Bastiat innebar hur mycket man ansträngde sig, hur mycket man arbetade. Att det är just ansträngningen som bestämmer ens lön eller vinst har blivit förkastad av modern ekonomi, men inte de andra två delarna.

Grunden för harmonin: samarbete genom handel
Den viktigaste anledningen till att det finns en harmoni mellan våra intressen i en fri ekonomi är att vi kan gemensamt producera mycket mer genom att specialisera oss på skilda uppgifter, och sedan handla den specialiserade produkten man själv gör för att kunna ta del av alla andras specialiserade produkter. Arbetsfördelning leder till att mer produceras än ifall varje individ skulle försöka producera allt hon behöver själv. Exempelvis, om jag skulle vilja få tag på en dator, kläder och mat, så gör jag det mycket lättare genom att sälja mina tjänster på marknaden och sedan köper in de andra sakerna. Det är teoretiskt möjligt för mig att försöka producera, säg, en dator på egen hand, men om man tänker efter på hur otroligt många resurser jag då måste få ut ur marken, förfina och sedan sätta ihop, samt hur ofantligt många verktyg som behövs för varje steg i ledet, blir det snart klart att varken jag eller någon annan skulle klara av att producera en dator i ensamhet. För ett exempel se Thomas Thwaites försök att bygga en brödrost på egen hand.

Att vi producerar mer tillsammans än genom var och en för sig själv visas av lagen om absoluta fördelar och lagen om komparativa fördelar. Den första lagen säger, exempelvis, att om Edwin är bra på att producera potatis, men dålig på att producera grönsaker, och att Erik är dålig på att producera potatis, men bra på att producera grönsaker, då bör Edwin producera potatis och Erik grönsaker. Därefter, om de byter varor med varandra så kommer de att kunna få mer potatis och grönsaker, än ifall de försökte skapa båda själv. På stor skala innebär det att alla i ekonomin producerar det som de är bäst på att göra, och byter till sig saker som andra varit bäst på att producera. Denna handel är fördelaktig för alla partner.

Man skulle kunna föreställa sig vissa individer som inte har någon absolut fördel, som är sämre på alla andra i att producera något. Men även vid det här tillfället är det fördelaktigt att specialisera sig på att producera en sak och handla med andra. För att se detta, ponera att på en timma så:

• Producerar Edwin 5 kg potatis eller 20 kg grönsaker;
• Producerar Erik 1 kg potatis eller 1 kg grönsaker.

Vad finns det för alternativ för de båda nu? Säg att de båda vill ha 100 kg var av potatis och grönsaker. Om Edwin jobbar för sig själv tar det 25 timmar, medan det tar 200 timmar för Erik. Här finns det en möjlighet för båda att tjäna på handel! För, säg att Erik lägger ned 175 timmar på att bara producera potatis, då skulle han kunna säga följade till Edwin:

"Jag har märkt att du kan producera 100 kg grönsaker på fem timmar, vad sägs om att du, istället för att lägga ned fem timmars arbete på att producera bara 25 kg potatis, producerar du 100 kg grönsaker till? Detta skulle vara till din fördel, för jag skulle kunna köpa dessa grönsaker för 75 kg potatis, vilket det skulle tagit dig 15 timmar att producera. Du får då samma varor för 10 timmars arbete mindre, visst är det bra?"

Om Edwin godtar budet behöver han, som sagt, bara arbeta 15 timmar, och Erik bara 175 timmar. Handel är alltså möjligt, och till bådas fördel, även när den ena parten är otroligt mycket bättre än den andra på att producera båda saker. Detta följer alltså ifrån ens komparativa fördel, vilket för Edwin var i att producera grönsaker och för Erik i potatis. Det är alltså den sysselsättning som man, inte nödvändigtvis är bäst i, men som man har en relativ fördel i. Erik är inte bättre på att producera potatis än Edwin, men han är relativt bättre på att göra det än grönsaker, än vad Edwin är. Så länge som det finns sådana skillnader har alla individer en fördel i att handla med varandra.

Den ekonomiska gränsen för när samarbetet uppstår är vid Edwin och Eriks alternativkostnad, det man förlorar av att göra en viss aktivitet. I det här fallet förlorar båda något på att producera grönsaker, nämligen den potatis de hade kunnat få om de satsat på det istället, och vice versa. Deras alternativkostnader är följande:

För att producera:	Grönsaker (1 kg)	Potatis (1 kg)
missar Edwin:	0,25 kg potatis	4 kg grönsaker
missar Erik	1 kg potatis	1 kg grönsaker

Alltså, om Edwin lägger tre minuter på att producera ett kg grönsaker så missar han 0,25 kg potatis. Och om han lägger 12 minuter på att producera 1 kg potatis missar han 4 kg grönsaker. Erik, som är lika bra på båda, har lika stor alternativkostnad för att producera dem. Det är just för att det finns skillnader i deras alternativkostnad som de tjänar på att samarbeta.

Det innebär att det finns en situation när varje individ tjänar på självproduktion, autarki. Och det är när båda individer är relativt lika bra/dåliga på att producera något, d.v.s. när de har lika höga alternativkostnader. Säg att Edwin hade varit precis dubbelt så bra som Erik, då hade de haft samma alternativkostnad (1 kg) för att producera något annat. Det finns nu inget handelserbjudande som är fördelaktigt för de båda.

Lyckligtvis blir den här situationen bara mindre och mindre sannolik, ju större marknaden är. För, ju fler varor det finns, desto större sannolikhet är det att det finns en komparativ fördel i någon industri, om vi antar att sannolikheten för att man har lika komparativa fördelar är densamma för varje enskild industri. Alltså, fler saker att göra, större sannolikhet att vid något tillfälle är en individ komparativt bättre på att göra något än vad någon annan är.

Absoluta och komparativa fördelar finns på många nivåer och arbetsfördelningen ger upphov till att fler saker gör handel mer positivt. Här är de beskrivna ganska abstrakt, så hur visar de sig praktiskt i ekonomin? Ekonomen George Reisman beskriver, i boken Capitalism (s. 123) de sex skälen till att arbetsfördelning ökar produktionen i samhället, nämligen att:

(1) det ökar mängden kunskap som finns om hur man producerar med en faktor av hur många olika specialiseringar det finns;
(2) det gör det möjligt för folk att specialisera sig på de uppgifter som de är bäst på att hantera givet ens färdigheter (och intressen, då man kan välja vad som passar en);
(3) det innebär att genier kan ägna sin fulla tid åt att förbättra en ny motor eller en teori för hur sådana byggs, istället för att slösa den på att laga ens kläder och bygga ens hus;
(4) det gör det möjligt för regioner att specialisera sig (odla frukt i varmt klimat, bryta malm i malmrika områden);
(5) det gör det enklare att lära ut ett specialiserat arbete än flera (pröva att bli både elektriker och musiker);
(6) det blir enklare att använda maskiner i produktion och byta ut arbetskraft mot maskinkraft.

Detta ger en liten hänvisning till hur lagarna om absoluta och komparativa fördelar fungerar i ekonomin, men det ger fortfarande en något abstrakt bild. Johan Norberg ger en mer konkret bild i När människan skapade världen, och det finns en kort genomgång av det i Henry Hazlitts Economics in one lesson. Som jag poängterade i början av inlägget bygger harmoniteorin på många delar av den ekonomiska teorin, så det fullständiga svaret på frågan om den stämmer, och i sådana fall hur, ges endast fullständigt av ett väldigt långt svar.

Utifrån den här genomgången borde det vara tydligt att harmoni är möjligt; vi människor kan samarbeta med varandra och skapa ett bättre liv för en själv, än vad man skulle kunna gjort på egen hand. Detta innebär att vi alla har ett gemensamt intresse i att bevara den samhällsordning som gör denna arbetsfördelning möjlig. Här har jag inte visat att våra handlingar överlag är harmoniska i just den ordning vi lever i idag (vilket jag inte heller tror) eller att det är det i en frihetlig och liberal ordning (vilket jag tror). Som högst har jag pekat på hur illa det är ställt i dagens samhällen när människor stängs ute (via staternas hänsynslösa gränskontroller, fackens och staternas minimilöner) från arbetsmarknader, såväl för dessa men också för de som verkar i marknaderna, då det, från vad jag sagt här, verkar rimligt att det finns någon institution där vi alla kan tjäna på handel med varandra.

Se även Johan Norbergs korta biografi om Frederic Bastiat, Ludvig von Mises diskussion i Human Action om harmonin mellan människors rationella intressen och Daniel James Sanchez essä om den otroliga vikten av detta ämne.

OFUSS växer

Organisationen för frihetligt utträde ur svenska staten, OFUSS, står för varje individs rätt till självbestämmande, givet att man erkänner andras lika rätt. OFUSS:s hemsida lades upp i oktober och uppdateras sakta men säkert. På sidan går det nu att läsa om vår vision, våra argument och ett antal svar på vanliga frågeställningar. Dessutom har sidan fått ett lyft av den fina bannern skapad av Ivan Ståhl. Idag uppdaterade jag sidan med en text om hur vi inom organisationen tänkt arbeta för att uppnå våra mål.

Som politisk idé tror jag starkt på OFUSS, då det verkar finnas ganska många som faktiskt sympatiserar med våra mål, och denna sympati borde bli starkare ifall vi presenterar vårt budskap på ett vettigt sätt. Alltså att våra argument för frihet är relevanta och visar hur frihetligt utträde är viktigt, moraliskt och positivt. Här har vi bara hunnit ta upp några argument, men det finns mycket mer att skriva om, som problemen som uppstår med statliga verksamheter i allmänhet. Kolla även in mitt inlägg om hur utträde som politisk strategi skulle kunna lyfta miljontals människor ur fattigdom om det bara tilläts.

Klicka gärna att du gillar oss på facebook, då det är ett bra sätt att visa att det finns stöd för föreningens mål.

Nakenscannarna är osäkra

Titeln säger allt: "How To Get Anything Through TSA Nude Body Scanners". Inte helt korrekt, men andemeningen träffar rätt. Videon visar hur man kan få igenom en liten, som en kortlek, metallbehållare genom nakenscannarna de installerat i USA. De gamla detektorerna hade däremot upptäckt en sådan ask. Att ge upp sin frihet för påstådd säkerhet leder inte nödvändigtvis till mer säkerhet.

Något mer om objektiv moral

I ett tidigare inlägg tog jag upp ett hypotetiskt scenario där verklighetens objektiva moraliska lagar var nedskrivna på en stentavla, och där den filosofiska leken bestod av att gissa vad som står på tavlorna:

Men, låt oss för stunden leka med tanken att det finns objektiv moral, och att denna är lika given som universums fysiska lagar. Den är dessutom nedskriven på en stentavla. Låt oss vidare anta att stentavlan är i rummet intill där du är. Om allt detta stämmer, vad skulle du förvänta dig är nedskrivet på tavlan?

Mitt svar var att lycka är bra medan lidande är dåligt, allt annat lika. (Att lida, som att känna sorg vid någons död, behöver då inte vara omoraliskt om det innebär att man byter ut det mot en annan sorts negativ känsla. Om det mest rimliga alternativet dock vore att dra en lättnadens suck över att någon dött, säg ifall Vladimir Lenin dog 1917 istället för 1922, borde man göra det. För sin egen skull om inte annat.) Jag skrev dock något förhastat att, om objektiv moral fanns, och ifall den var nedskriven på en stentavla, så förväntade jag mig enbart se de två budorden där. Jag borde skrivit att det är vad jag minst förväntade mig.

Det som står skrivet borde även följa en viss struktur, ifall moraliska lagar är likt andra lagar för verkligheten. De borde vara konsistenta med varandra, det får inte finnas några motsägelser; det kan inte vara rätt att mörda någon och att inte mörda någon. De borde även vara ordnade efter så få principer som möjligt; om moral finns verkar det mer rimligt att ett gäng moraliska påståenden alla grundas av en moralisk princip än att för varje moraliskt påstående finns det en princip som säger att det är rätt. Alltså, istället för att det finns flera moraliska principer som att "Att slå en individ klockan fem på morgonen när denne ligger och sover i sin lägenhet i Helsingborg är, allt annat lika, fel" och "Att slå en individ klockan fyra på morgonen när denne ligger och sover i sin lägenhet i Helsingborg är, allt annat lika, fel", borde det stå en regel som säger "Det är, allt annat lika, fel att slå folk som ligger och sover." Utifrån regler härleds därefter moraliskt beteende för olika situationer.

Men, det jag tänkte skriva om i det här inlägget rör det faktum att än så länge finns det ingen som har bevisat att det finns några moraliska lagar och då vad dessa innebär (såvitt jag vet). Det är alltså inte känt för någon vad som står skrivet på stentavlorna i rummet intill, om vi nu antar att de finns. De regler jag tog upp ovan, av vad man borde förvänta sig stå skrivet på den, är baserat på ett vetenskapligt perspektiv, men det är inte ens visat att moral följer dessa regler. Det är bara ett perspektiv på en inbillning.

Ens kunskap om objektiv moral är alltså osäker. Allt det man har är idéer och modeller om moral som är mer eller mindre troliga att de stämmer in på de eviga och sanna moraliska lagarna. Finns det något intressant som följer utifrån denna okunskap?

En uppenbar sak är att det alltid finns en möjlighet att man har fel. Detta är egentligen så uppenbart som att vatten rinner nedåt, och kanske inte behöver upprepas. Måhända, men i vilket fall, innebär det att man borde uppdatera hur säker man är på sitt moraliska perspektiv, varje gång man får in ny information om någon moralisk fråga. Ju mer informationen talar emot ens moraliska syn, desto mer talar det för att en av ens moraliska principer är fel (eller härledningen av den).

Men, vad är det då för information som kan tänkas influera ens omdöme? Det beror på vad man förväntar sig att strukturen på moralens lagar har. Som att jag ovan utgick från att det följde andra lagars struktur. Här kan två individer endast nå samförstånd om en moralisk fråga ifall deras perspektiv är någorlunda harmoniska eller kongruenta; att deras perspektiv på hur moral är strukturerat och därmed vad som borde påverka ens omdöme. Har de olika idéer om hur påståendet "djur som slaktas lider" påverkar en grundläggande moralisk idé som "Människor har moralisk rätt att slakta djur", finns det ingen säkerhet att de uppnår ett moraliskt konsensus i den här frågan. Men, om båda accepterar grundtesen att deras moraliska idéer måste kunna uppdateras, och även har en likadan syn på hur moral skall uppdateras vid nya moraliskt intressanta fakta, då finns det en chans att de båda kommer fram till samma resultat.

Och det resultatet, om det inte finns någon som invänder mot metoden som används, måste ses som det korrekta moraliska svaret i frågan. (Det är, på ett plan, det enda svaret.) Det måste dock kunna uppdateras ifall det hävdas att det har någon brist eller är helt galet.

Det viktiga för en objektiv moralisk teori är då att den har en översikt över alla perspektiv på hur man kan se på moral, och alla moraliska filosofier om hur man bör agera. Har man all den här informationen borde man kunna generera all möjlig moralisk filosofi. Sedan kommer den något knepiga frågan, den ultimata frågan för all moralfilosofi, vad gör att man borde se ett perspektiv på moral som mer rimligt än ett annat? Annorlunda uttryckt, vad gör att en viss information skall klassas som moraliskt relevant och få en att tvivla eller stötta en moralisk filosofi man står för?

Den här frågan har inget uppenbart svar, men från vad jag märkt så verkar de flesta stå för en sorts förfinad magkänsla. Alltså, i grund och botten bestäms ens moraliska perspektiv av vad man intuitivt tycker är rätt och fel, men att dessa intuitiva känslor låter sig formas av vackra tankar om rättvisa, det goda livet och måluppfyllelse. Det är min egen metod också. Innebär det inte ett problem att moral då blir beroende av ens genetiska uppsättning och miljö. Skulle någon förlita sig på en hyenas moral, ifall den kunde formuleras? Eller en myggas?

Vissa försöker undvika detta problem genom att enbart förlita sig på de förfinade moraliska teorier som hävdar något absolut. Som utilitarismen, vilket inte tar någon hänsyn alls till en varelses idéer om vad som är rätt och fel, förutom i den mån dessa påverkar den totala mängden lycka i världen. Eller kantiansk pliktetik vilken försöker formulera plikter giltiga för alla rationella varelser. Själv finner jag att alla dessa moraliska filosofier stämmer illa överens med vad jag innerst inne skulle vilja uppnå, för något hypotetiskt moraliskt dilemma, så jag förkastar dem till viss del. Det är där som jag förlitar mig på min, inbillar jag mig, förfinade magkänsla. Den kan dock alltid uppdateras.