Mer om objektiv moral

För ett tag sedan filosoferade jag lite kring idén om objektiv moral, där jag fann att objektiv moral troligtvis inte finns, och även om det fanns spelar det ingen roll eftersom den objektiva moralen inte är skriven i sten. Men, låt oss för stunden leka med tanken att det finns objektiv moral, och att denna är lika given som universums fysiska lagar. Den är dessutom nedskriven på en stentavla. Låt oss vidare anta att stentavlan är i rummet intill där du är. Om allt detta stämmer, vad skulle du förvänta dig är nedskrivet på tavlan?

Själv skulle jag inte förvänta mig något alls från andra, mer kända, stentavlor. Utöver de mer vimsiga lagarna om att dyrka ett visst övernaturligt väsen på ett speciellt sätt, skulle jag inte förvänta mig något kategoriskt fördömande av varken stöld eller att ljuga. Detta då jag lätt kan tänka mig hypotetiska scenarion där det skulle vara tillrådligt att göra detta. Inte ens att låta bli att mörda kan jag inte kategoriskt fördöma (även om jag vill det), tack vare hypotetiska exempel som övertygar mig om att det skulle kunna vara rätt att mörda någon. (Sedan kan man mycket väl strunta i hypotetiska exempel som irrelevanta för en praktisk moral, en lämpad för att leva ett gott liv, vilket nog alla filosofer gör, om inte i ord så väl i gärning.)

Jag skulle inte heller förvänta mig några ack så välanvända politiska floskler eller implicita antaganden från dagens upplysta samhälle. "Skattebetalad sjukvård till alla" skulle definitivt vara en överraskning. Likaså med "Du bör låta dig styras av majoritetens rädslor, vidskepelser och fördomar, så som de tolkas och formas av makthavarna".

Istället för dessa, mer konkreta och aningen historiskt betingade, påbud skulle jag gissa att på stentavlorna med universums sanna moral så står det endast två saker:

Lycka, allt annat lika, är bra.

Lidande, allt annat lika, är dåligt.

Varför detta? Jo, för så som jag formulerat det kan jag inte hitta något fall där jag på något sätt finner eller känner att lagen är fel. Och kan man inte hitta något fel med teorin samtidigt som det är den mest enkla förklaringen verkar det ju rimligt att den stämmer. Här bör man förstås vara försiktig med ens fördomar om vad man tror sig förstå om rätt och fel, samt om vad hjärnan kan säga till en är den enklaste förklaringen. Men låt mig illustrera med ett fall så kanske det blir mer troligt att jag har rätt.

Föreställ dig den mest vidriga varelse du kan. Detta skulle i mitt perspektiv vara någon som endast har som mål att förstöra och orsaka lidande för andra, och för sig själv, och som vid varje givet ögonblick tar tillfället i akt att på kort och lång sikt uppnå dessa mål. En sådan varelse, så abstrakt beskrivet, väcker dock inte de rätta känslorna, så låt oss anta att Josef Fritzl är en sådan varelse, för enkelhets skull. Rent instinktivt tror jag att de flesta av oss skulle vilja överösa Fritzl med lidande och förneka honom varje form av välmående, som straff för det brott han utsatt sin familj för. Men, skulle man verkligen vilja göra det, allt annat lika?

Låt oss säga, så klart rent hypotetiskt, att du hade möjlighet att inflika smärta och lycka till Fritzl, så mycket du önskade, men vad du gör skulle inte påverka hans beteende och ingen skulle få kunskap om det, inte ens du själv. Ceteris paribus innebär just att man endast ändrar på en variabel medan allt annat är som det annars skulle ha varit. Alltså, man uppnår inga mål, får inga extra känslor av att göra det ena eller andra. Den enda som påverkas, och det endast i den grad han upplever lycka och lidande, är Josef Fritzl, och då endast momentant; det påverkar inte hans beteende eller annan tankeverksamhet. Det finns alltså inte ett enda mål man vinner på att plåga, eller skänka glädje till, Fritzl. Då är frågan varför man inte skulle skänka honom lite lycka, det kostar ju inget.

Om ingen anledning kan ges till att inte sätta lyckomaskinen på max för en, från världen bortkopplad, mest ondskefulla varelse, då verkar det rimligt att faktiskt sätta den på max. Och med det som intuitivt bevis vill jag säga att Pareto-förbättrande handlingar, de handlingar där någon får det bättre utan att någon annan får det sämre, är moraliskt goda, och att dess motsats är onda. Detta borde förstås vara en truism, och är säkert så självklar för de flesta att om man bara berättar det i dess enkelhet kommer alla att hålla med om det.

Men, vad har den här kunskapen för praktisk nytta? Även om vi skulle anta att det nu faktiskt stod "Pareto-förbättring" på moralens stentavlor, och att dessa faktiskt existerade, vilket jag måste uppmärksamma läsaren om bara är ett antagande, går det att använda Pareto-förbättring som en praktisk måttstock i ens dagliga liv? Kanske inte alltför mycket, och det bland annat för att vi människor har aktiveringskostnader för att ändra ens beteende, vilket innebär att varje handling för något positivt och något negativt med sig. Och som pareto-förbättring är definierat så säger den inget om huruvida en handling som för med sig lite olycka samt mycket lycka är en bättre handling än att inte göra något alls. Det här skulle förstås kunna lösas ifall det fanns andra, lika givna moraliska lagar som säger när en viss mängd olycka kan bytas mot en viss mängd lycka (kanske när de är ekvivalenta? eller när lyckan är dubbelt så stor som lidandet? eller när den bara är större?).

Möjligtvis är det så att även denna filosofiska förfrågan inte ger större mening än vad dess egen aktivitet ger, men jag är inte så säker på det. Teori och praktik är ju inte varandras motsatser.