Klimatfrågan och aggregationsbrott

Niclas Wennerdal tar upp en viktig punkt igår, angående klimatfrågan och viljan hos vissa libertarianer att "förneka" vetenskapen bakom den här positionen, att vetenskapen är, på ett eller annat sätt, felaktig i den här frågan. Den vettiga positionen han förde fram, som jag håller med om, är förstås att man skall utgå från att experterna i en fråga är den man bör lita på - givetvis om det inte finns starka skäl att betvivla deras expertis, av olika skäl. Men det kan nog endast den insatte bedöma, medan den oinsatte bäst bör förhålla sig till de utnämnda experternas synsätt, i alla fall allt annat lika.

Detta innebär att den liberala rörelsen, då den består främst av allt annat än klimatexperter, bör utgå från att klimathotet, som det framställs av IPCC är verkligt. Då kommer den intressanta frågan upp, hur man bör lösa det här problemet. Här kan jag bara komma med några få kommentarer, men jag funderade på huruvida det finns en liberal grund för att tvinga folk att göra något. Här skiljer sig kanske min uppfattning från Niclas, och det i att, som jag förstått vetenskapen (och om jag inte är kompetent nog att kunna avgöra detta, så bevisar det väl min senare utgångspunkt att bara ett ytterst fåtal har kunskap om frågan), så orsakar en person inte någon skada för någon annan. En persons utsläpp av CO2 genom att köra bil, eller ens äga ett kolkraftverk, har sådan marginell påverkan på klimatet att ens eget agerande, allt annat lika, inte kan sägas ha orsakat någon negativ klimatförändring som orsakat skada för någon annan. För att uttrycka det kanske än mer klumpigt: klimatet förändras kanske av en persons agerande, men då påverkar varje person det lika mycket genom att bara leva. I praktiken verkar det alltså vara bäst att analysera problemet som att en individs agerande inte påverkar klimatet, men att allas sammanslagna agerande gör det. En person orsakar alltså ingen annan någon skada (som sagt, inte helt korrekt, men jag tror att man kan byta ut det andra i resten av analysen för att få fram samma svar, fast det tar längre tid och kräver en ytterligare diskussion om andra frågor).

Så, jag hoppas inte att jag avskräckt någon (av er få som läser min blogg :D) för jag tror att jag har en ganska intressant diskussion nedan. Den bygger på en diskussion kring vad jag kommer kalla aggregationsbrott. Detta är en handling som för sig själv inte orsakar någon skada, men som tillsammans med andra gör det. Som jag har förstått kan klimatfrågan ses, utifrån ett libertarianskt perspektiv, som en fråga om aggregationsbrott är brott mot individens rättigheter. Med det i huvudet tänkte jag skriva ett litet svar på Niclas blogg, men olyckan stod mig i vägen, då mitt svar överskred gränsen för vad som var tillåtet att skicka över som svar. Därför lägger jag nu upp mitt svar på min egen blogg.

I klimatfrågan är jag böjd att anta en utilitaristisk position, mest för att jag tänker mig att det är mycket enklare att argumentera utifrån den för att komma fram till att ingen statlig reglering är av förväntad godo för att lösa problemet - givet att man får behålla resten av staten för att kunna upprätthålla denna regel. Det finns även andra praktiska problem med statliga lösningar, som att uppnå konsenseus mellan alla världens länder, och att sådant konsensus är högst dåligt. I vilket fall, det är ingen liberal lösning på problemet.

Och här måste jag nog erkänna att liberalismen, om vi utgår enbart från idén om lika rättigheter för likar, inte riktigt har en bestämd väg. Eller snarare, jag tror att vilken lösning som helst på problemet, kan kallas som en lösning enligt liberalismen. Det inkluderar just att inte göra något. Eller? Jag är inte säker.

Gissningsvis, om varje person inte hade rätt att begå handlingar som ensamma inte orsakar någon skada men aggregerat kan orsaka enorm skada, måste man acceptera att människor har olika rättigheter beroende på hur mycket kunskap man har, alternativt anses ha. På ett sätt gäller det även rent praktiskt i varje tvist, där någon, som kanske anser sig inte ha kränkt några rättigheter, kan bli "bestulen" (enligt denne) av någon annan. Alltså, om det bara gäller våra mänskliga institutioner accepterar redan varje form av praktisk liberalism i grunden att mänskliga system kan, någorlunda praktiskt, avgöra vem som kan ha vissa rättigheter eller inte.

Men, det verkar som att det finns en viss skillnad i kunskapsteorin bakom att bedöma vanliga brottsfall och att bedöma aggregationsbrott. Låt oss anta att vi vet vem som blir skadad. Finns det då någon skillnad mellan att bli dömd för ett sådant här brott, och att bli dömd för stöld? Det finns definitivt en sådan skillnad. Och det är att den samhälleliga konstellation som avgör att det ena verkligen utgör ett brott, enligt den objektiva definitionen av det, ser annorlunda ut.

I det första fallet kan nog nästan alla människor avgöra ifall en viss handling är ett brott - enligt den objektiva rättighetsteorin om brott mot ens person - medan i det senare fallet är det ett mycket färre antal som faktiskt har kunskapen att avgöra om något är ett brott eller inte. Om jag exempelvis tar någon annans cykel, och det går att dokumetera att jag faktiskt gjort detta, så kan en slumpmässig jury på tolv personer komma fram till att jag faktiskt stulit en cykel. Men, om jag kör en bil, och blir anklagad för miljöbrott, hur många människor på planeten har expertisen för att avgöra om min handling faktiskt utgör ett aggregationsbrott (enligt den objektiva beskrivningen, vad den nu är, om ett sådant brott)?

Nu är frågan, om vi accepterar den rättsliga principen att vetenskapsmän - ett enskilt fåtal - skall ha rätt att bedöma vad som är brott eller inte, är det vettigt? Det verkar finnas tre sorters risker involverade här:

1) Risken att aggregationsbrott (av alla de slag) förblir obestraffade, om man inte tillåter rättvisan att följa bedömningen av ett fåtal vetenskapsmän.

2) Risken att de fås oförstånd leder till att vissa handlingar felaktigt definieras som aggregationsbrott, och därigenom kränks flertalets rättigheter.

3) Risken att den här regeln implementeras felaktigt, så att självaste rättsystemet i sig korrumperas, genom att man tillåter falska vetenskapssekter att definiera lagbrott. Den här risken är större för aggregationsbrott än för vanliga brott.

Och än så länge har vi inte fört fram något argument för eller emot att aggregationsbrott faktiskt kan vara en rättighetskränkning. Diskussionen blir än svårare av att ingen av oss kan faktiskt bedöma om just CO2-utsläpp är aggregationsbrott eller inte. Eller kanske lättare. För, vad vi kan se tydligt - ifall min genomgång stämmer - är att det finns betydliga risker med att tillåta denna rättsdoktrin. Ah, nu ser jag att det är inte rättsdoktrinen "aggregationsbrott" som är besvärlig, utan just när folk endast kan definiera "aggregationsbrott" utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Så mitt resonemang är inte generellt, utan specifikt för frågan om CO2-utsläppsproblematiken. Min slutsats gäller alltså för den, att det är, på förhand, stora risker involverat av att tillåta den komma på dagordningen i en domstol.

Vad att rekommendera då? Ingen aning. Främst att det här är ett problem, men också just att dess epistemiska problem kräver att man alltid har dessa i bakhuvudet när man funderar på det. Det är alltså ett komplicerat problem. Som ett första förslag på hur det bör lösas föreslår jag då att man skall vara helt fri att bestämma på egen hand hur det skall lösas, och att just den här problematiken inte bör definieras som ett brott.

Vad sägs?