Jag skriver på mises.se

Artikeln heter Debatten om extraterritorialitet i Kina.

Extraterritorialitet är en rättsprincip som innebär att lagarna man lyder under, följer ens person, istället för något område. Under ett sådant system skulle, exempelvis, tyskar i Sverige leva under tysk lag, medan svenskar i Tyskland skulle leva under svensk lag. Tysk eller svensk lag syftar alltså inte på lagen som gäller i Tyskland eller Sverige, utan på lagen som gäller för tyskar eller svenskar. När två personer med olika lagar har en tvist med varandra, bedöms det fallet enligt en lag som båda parter på förhand gått med på. Alternativt följer de någon princip, som kommit till genom sedvänja, och som säger i vems domstol fallet skall tas upp i.

Den här artikeln ger rätt så viktig information för den som är intresserade av polycentriska samhällen, som ett anarkokapitalistiskt samhälle.

En liten uppdatering

Jag ville bara upplysa om blogginlägget "Våra poliser", som fortsätter växa och som nu är uppe i  46 st rubriker och korta sammanfattningar om diverse misstag och övergrepp som den svenska polisen begår. Några av de senaste rubrikerna kommer från Aftonbladets polisgranskning.

För vissa liberaler verkar det som att det är svårast att argumentera för att privatisera statens "kärnfunktioner" som polis och domstolar. Men med tanke på hur dålig staten verkar vara på att sköta polisen, skulle jag för egen del vilja ha kvar Systembolaget än statens poliskår.

From Mutual Aid to the Welfare State - Vårdtjänster

Runt 1900 i USA fanns det några få statliga regleringar på vilka som kunde bli läkare (så att de kunde få högre löner), och ingen statlig sjukvård, så det var nästan en fri marknad för vård där (till skillnad från hur det är idag). Och i det här fria systemet hjälpte mutual aid-sällskapen till med att hitta på nya innovationer för att tillhandahålla billig sjukvård till sina medlemmar. Detta uppskattades inte av läkarna.

Shortly after the turn of the century, articles about the “lodge practice evil” began to fill the pages of American medical journals. This term referred to a new method by which fraternal societies extended low-cost medical services to members. The usual approach was for a doctor to give basic health care in exchange for a salary based on the size of the membership. For obvious reasons, lodge practice was a popular innovation among members of fraternal societies. It inspired equally strong opposition, however, from key leaders in the medical profession. These critics charged that lodge practice posed a danger to prevailing fees and subjected doctors to the exploitative whims of the laity. (s. 109)

Hur många hade tillgång till läkartjänster genom fraternitetssällskapen? Enligt en undersökning från 1908 skall mediansiffran för vuxna män ha varit 8,9%, och det skall ha kostat ca $2 per år, vilket var lika mycket som en dags arbete. En större studie från 1906 kom fram till att ungefär var femte vuxen man hade tillgång till dessa läkartjänster för en årlig kostnad på $1,20. En mindre studie för New Orleans kom fram till ungefär samma siffra 1897. Samtidigt höll denna marknad på att växa kraftigt under den här perioden.

Som sagt, så var detta inget som de etablerade läkarna gillade. Det verkar ha varit just systemet med att inte kunna ta betalt per besök, och därmed få mer betalt, som störde dem.

Once doctors allowed nonprofessionals to place them on fixed salaries, Zierath and others cautioned, loss of both income and independence would follow. The profession would then become tainted and demoralized by every physician's “undignified” scramble to “sell himself to the lowest bidder.” Another opponent predicted that lodge practice, if not stopped, would depress fees to levels “comparable to those of the bootblack and peanut vendor.” (s. 116)

Dessa läkare försökte, troligtvis som en del i att svärta “lodge-läkarnas” rykte, sprida en bild om dessa som inkompetenta och att deras tjänster var lika lite värde som vad de kostade.

Beito argumenterar emot den bilden. Först poängterar han vilken vinst det var för de fattiga att kunna få tillgång till en läkare året om, för kostnaden av en dags arbete. Ett typiskt läkarbesök skulle annars kostat en halv dags arbete, $1, hos en obunden läkare (och då hade nog det priset blivit lägre tack vare konkurrensen från sällskapen). Dessutom poängterar även vissa av kritikerna av systemet att läkarna erbjöd goda tjänster. Många av läkarna kom inte från de fina läkaruniversiteten, utan hade utbildat sig hos skolor som sköttes av praktiserande läkare. Det gjorde de inte inkompetenta dock; de behövde fortfarande klara av de statliga licenstesten och sällskapens eget test. Och sällskapen ville ha bra läkare, eftersom de var i konkurrens med andra föreningar om sina  medlemmars pengar.

Det verkar som att de organiserade läkarna också ogillade att det här systemet gjorde att de tappade sin status.

Lodge practice challenged the prevailing medical elitism that held, in its extreme version, that the “doctor should have absolute control of the patient.” The fraternal society gave patients “the idea that they can go to the lodge doctor for anything and that he is duty bound to attend them.”

The medical journals betrayed more than a tinge of class bias as well. Clurman bristled that “laymen, especially those of the lower strata of working men, are not the best judges of the professional merits of a physician.” He related the humiliation of a physician whom a tenement housewife had scolded for tardiness. (s. 120)

Den här situationen var dock något som sällskapens medlemmar uppskattade väldigt mycket.

Systemet började försvinna efter att de organiserade läkarna startade en ordentlig kampanj mot denna “ondska”. Detta var en bojkott där de sa till “lodge-läkare” att dessa fick sköta sig själva ifall de hamnade i bekymmer eller nöd av något slag. Uppenbarligen skall det ha fungerat väl, tyvärr. Det hjälptes också av att de delstatliga licenserna skärpte sina krav så att 1910 fanns det 164 läkare per 100,000 invånare, men tjugo år senare fanns det bara 125. En bra utveckling, för de organiserade läkarna, som såg sina löner öka med 41% mellan 1916 till 1919.

From Mutual Aid to the Welfare State - Skydd för barnen

En sorts försäkring som mutual aid-sällskapen erbjöd var för ens barn. Alltså att om en eller båda av föräldrarna skulle dö, så skulle sällskapet kunna hjälpa de överlevande barnen. Den vanligaste tjänsten de erbjöd verkar ha varit fosterhem.

Fraternal societies founded seventy-one orphanages between 1890 and 1922, almost all without governmental subsidy.

De två största organisationerna som upprätthöll barnhem var IOOF och frimurarna, som tillsammans skötte 64 barnhem 1933. Där bodde ungefär hälften av alla barn som mutual aid-sällskapen hjälpte.

I boken beskriver David Beito hur ett sådant här barnhem, Mooseheart, fungerade, och vilka som togs hand om där.

The admission procedure for children was fairly straightforward. The local lodge helped fill out the paperwork. Each application had to provide confirmation that the child’s father had been a member for five years before his death, a certificate of the child’s good health from a doctor, a statement by a schoolteacher, and details about the family’s economic condition. A final stipulation was that the guardian sign a contract ceding day-to-day control of the child. In exchange the board of governors provided free room and board, medical care, and education. This was a conditional promise. Mooseheart did not make a formal adoption and reserved the right to return the child at any time to the legal guardian. (s. 66)

Själva hemmet blev väldigt stort, över 1 000 barn bodde där, så att det blev en ”barnstad”. De som drev stället var noga med att skapa en trevlig miljö.

Throughout its history Mooseheart represented a self-conscious rejection of the orphanage stereotype as popularized in the writings of Charles Dickens. It banished or radically modi?ed such obvious badges of institutional life as uniforms, factory-like dormitories, corporal punishment, and military regimentation. In this way Mooseheart followed the model of the “anti-institution institution.” Matthew P. Adams, superintendent from 1916 to 1927, drew a contrast between Mooseheart and the “cruel old-fashioned institution.” In his view Mooseheart more closely approximated a loving family, or “National School Home,” than an orphanage. Similarly, another official declared that “real homes, the genuine affection and the spirit of a home, can be found all over our Child City.” (s. 72)

Hur gick det då för barnen som bodde där? Två mått som undersökare har kollat på i efterhand var deras utbildning och lön relativt andra amerikanare. I båda områden verkar det ha gått relativt bra för barnen.

The most compelling evidence appeared in a study conducted by Martin Reymert of 402 graduates between 1919 and 1929. The response rate, 77.6 percent, was unusually high. The results point to a record of achievement. The male respondents (see table 4.5) earned weekly wages that exceeded the national average by 70.9 percent; the wages of the females were 62.5 percent higher than those of other American women.

The gap was even wider when measured by standards of educational progress. Ironically, an institution founded to demonstrate the superiority of manual education turned out a bumper crop of college students. Moosehearts alumni were four times more likely than other Americans (ages 18-24) to have attended institutions of higher learning. More than 34 percent of the graduates (female and male) went to college, compared with a U.S. Average in 1930 of 7.6 percent for males and 4.8 percent for females. (s. 85-86)

Barnhemmet Mooseheart som kapitlet beskriver verkar ha varit ett framgångsställe för sin tid. Målet var att skapa ett hem åt alla föräldralösa barn, och det verkar de ha lyckats med; barnen kände gemenskap och tillit med varandra och sina många olika (surrogat) föräldrar. På hemmet tilläts ingen aga och man lärde ut ansvarstagande och självbestämmande.

Alla barnhem var dock inte lika bra, och i ett senare kapitel kollar Beito på hur det fungerade för ett barnhem som SBA skapat. Den här föreningen verkar annars ha varit det första mutual aid-sällskapet som ville erbjuda trygghet ”från vaggan till graven”. Det hade de bestämt sig för att göra 1916 när de planerade att bygga ett äldrevårdshem, ett barnhem och ett sjukhus. 1925 var de färdiga med sitt mål. De fick pengar för detta både genom en avgift för alla medlemmar, men också genom donationer från dem. De första fyra åren fick de in $131 000 till barnhemmet. Donationerna spelade en viktig roll ända in på 1930-talet. 1925 skaffade barnhemmet även en grundskola.

The early 1930s represented the height of the SBA's effort to provide cradle-to-grave protection. SBA Hill was now the site of a substantial farm (complete with hogs, chickens, and fifty Holsteins), a separate water supply, and a power plant. In 1933 the population of the Old Folk's Home increased to eighty-six; sixty-five children lived in the Children's Home. The boys and girls had moved into separate halls, with about two children per room. Each building had a live-in matron or a married couple; a trained dietitian prepared all the meals. The annual per-child cost was $480. … Once admitted [to the Children's Home], the child obtained free room and board, medical and dental care, and a full high-school education. (s. 89)

Till skillnad från Mooseheart var detta dock ett mindre intimt barnhem, och de hade viss kroppsbestraffning ifall man bröt mot deras regler. Skolan de erbjöd erkändes dock som “Superior” enligt en statlig kontrollant. Och med tiden förbättrades de stränga reglerna.

Man kan fråga sig hur väl barnen hade det i USA för drygt 90 år sedan i dessa privata barnhem, och hur väl föräldralösa barn hade det när staten tog hand om barnen istället. Det skulle vara en intressant jämförelse.

From Mutual Aid to the Welfare State - Sympati genom samhörighet

Det finns ett gammalt spår inom moralfilosofin att vi människor kan känna sympati med andra människor, men att man känner större sympati med dem som är närmre en själv, och för de som är ”för långt bort” känner man inte någon sympati med alls. Peter Singer kallade processen där vi lägger till fler och fler människor i den grupp av människor som vi känner sympati med, för "the expanding circle".

För de som är lite bekanta med begreppet ser det ut som att mänskligheten, i alla fall de senaste 300 åren, har stadigt gått mot en förbättring i det här avseendet. Att de allra flesta människor vidgar sina sympatiska cirklar. Tanken är väl ungefär att vi gått från familjen, till klanen och sedan till nationen, och är nu bara några steg iväg från att inkludera hela mänskligheten. Det här hoppar dock över viktiga undantag från den här principen.

Först och främst kan man fråga sig hur sympatisk staterna är – som låser in vissa av sina egna medborgare de själva kallar för sjuka – eller de människor som stöttar staten – och som kan gå ut säga att de inte bryr sig alls om de medborgare som far illa av deras lagar. Men även om man bortser ifrån det – och alla ekonomiska bekymmer som finns med staten – kan man fråga sig om vi verkligen gått framåt med nationalismen. För, nationalism utesluter ju fortfarande människor från ens moraliska cirkel, och kan även tillåta att dessa kan utsättas för vedervärdiga dåd eller inte kräver något aktivt moraliskt hänsynstagande. Jämför det med libertarianismen som inkluderar nästan alla människor i gruppen som förtjänar rättvisa.

Men, ett annat alternativ till nationalismen är att känna sympati med andra som tillhör en viss grupp. Att känna sympati med dem som man har något samförstånd med. Filosofiskt är det här mycket mer tillfredsställande än att grunden för sympati skall bero på geografiska faktorer. Och det var ungefär såhär som mutual aid-systemet fungerade. För, de var inte geografiskt bundna utan erbjöd ett kontraktuellt samarbete för alla som skrev upp på gruppens normer. Ett exempel som Beito tar upp:

The geographically extended structure of the Odd Fellows allowed mobile members to retain benefits. It also facilitated a kind of coinsurance to mitigate local crises such as natural disasters or epidemics. In 1855 members in Massachusetts contributed more than $800 to relieve lodges in Pittsburgh that had exhausted their funds because of a fire. Ten years later they provided lodges in Virginia during an outbreak of yellow fever. (s. 10)

Grejen är att dessa föreningar var inte heller bundna till nationens gränser. Odd Fellows kom ursprungligen från England och de spred sig under 1800-talet (!) runt om i Europa, de brittiska kolonierna och även till Filippinerna och Liberia. Beito berättar att klubbarna inte bara lämnade kontraktuellt stöd till sina medlemmar i USA, utan även ren välgörenhet.

Idag har Odd Fellows utvecklat till att inkludera hela mänskligheten i sin cirkel. Detta gjordes även av andra föreningar under 1920-talet i USA – som dock inte hade sin grund i mutual aid-systemet. Och vi lever fortfarande med nationalism som en rådande ideologi i samhället idag! Det är skamligt!

From Mutual Aid to the Welfare State - Signalering för pålitlighet

Signalering – att lägga ned resurser på att göra något, vars avsikt bakom det går att förstås av andra och därmed ger dem en bild av hur man är som person – är ett väldigt viktigt koncept. Jag tror – efter Robin Hanson samt lite efter Adam Smith och Bryan Caplan –  att det är en väldigt viktig del av dagens politiska spel. Att folk basunerar sin lojalitet till socialliberalismen eller konservatismen (eller, för den delen, libertarianismen), gör de delvis för att signalera sin förmåga att samarbeta eller grupptillhörighet. Det innebär inte att politik enbart handlar om signalering och att man inte rationellt kan tycka att något är bra eller dåligt (utan att det bara är en kalkylering för vad man skall signalera). Utan det säger bara att en del av politik handlar om signalering.

Mitt perspektiv ovan är något kritiskt till signalering, då jag tycker den orsakar väldigt starka känslor och förhindrar rationellt tänkande. Men, signalering är inte negativt i alla omständigheter, givetvis. I grund och botten handlar det ju om att ge ut information till andra och om man då ger ut sådan information som en bieffekt av annat agerande som i grund och botten är positivt, är det ju bara positivt. Det ser faktiskt ut att vara pareto-positivt.

Vad har det här med mutual aid att göra då? Jo, detta system verkar ju i grunden ha varit positivt och de som gick med i det visade sig att vara ansvariga mot sig själva och även att de såg det fördelaktiga i att hitta en struktur för att hjälpa varandra, samtidigt som man hjälper en själv. Som jag visade förut hjälpte folk i mutual aid-sällskapen till att hindra folk från att ta alltför stora risker samt att sprida ett moraliskt och ekonomiskt beteende. Detta måste nog räknas som rätt sociala aktiviteter, och att då klättra i graderna för organisationerna som sysslar med detta borde då visa att man är en socialt ansvarstagande person. Mutual aid-sällskapen hjälpte alltså till att sprida information om folks trovärdighet! Som David Beito förklarar:

In certain respects the successful climb up the degree ladder was the antebellum equivalent of building a good credit rating. With each new degree a member achieved greater influence in the organization and expanded his network of trust. s. 11

Det här upptäcktes även av den tyska sociologen Max Weber när han var på besök i USA 1904. Då beskrev han hur medlemskap i ett sällskap var som att ha blivit en ackrediterad gentleman, godkänd av sina medmänniskor som en duglig individ.

[Max Weber:] And hence the adage in the buttonhole meant 'I am a gentleman patented after investigation and probation and guaranteed by my membership.' … One could observe that business opportunities were often decisively influenced by such legitimation. (s. 59)

Jag skulle gissa att när den här marknaden för signalering minskade i storlek blev det viktigare att kunna signalera på annat sätt, som genom sin utbildning.

Utilitarism > altruism

Det finns olika definitioner av altruism, men de centrerar kring tanken att man borde hjälpa andra, även på bekostnad av sitt eget välmående. En extrem variant av det här föreslogs vara ett etiskt ideal först av August Comte. Enligt den här doktrinen verkar den enskilde individen som agerar inte ha någon moralisk förpliktelse till att ta hand om sig själv, eller överväga sitt eget välmående när denne agerar:

James Fisher, in his article "Ethics" in the Internet Encyclopedia of Philosophy, states the altruist dictum as: "An action is morally right if the consequences of that action are more favorable than unfavorable to everyone except the agent."

Alltså, om du kan välja mellan att göra så att fem personer får en ökad lycka med 4 enheter var å ena sidan eller så att du och dessa fem personer får 3,9 enheter lycka var, då skall du välja det förra alternativet. Den lycka du upplever som enskild individ är alltså inte intressant utifrån ett moraliskt perspektiv.

Jag har aldrig stött på någon som har den här åsikten, så det känns lite överflödigt att kritisera inställningen. Men, jag tycker att en kritik av det har en bra poäng som jag tänker ta upp i ett annat inlägg. Lika bra då att skriva upp det på två ställen.

Vad är då problemet med altruism? Jo, det fundamentalt problematiska med det är att den ser att alla människor (samt kanske även alla tänkande och kännande varelser) har ett moraliskt värde, förutom du. Det innebär att alla innerst inne ser sig själva som moraliskt utan värde, men av någon anledning ser de att andra har ett sådant värde. Det här är ett väldigt egocentriskt perspektiv, för vad är det egentligen som gör att en själv är så speciell att moralens lagar inkluderar alla förutom en själv?

Om det är så att det är bra att göra något för andra, varför blir det inte bra om detsamma även inträffar en själv? Gissningsvis finns det något i det här systemet som bygger på en individuell plikt att hjälpa andra, men återigen, varför kan man inte se samma plikt gälla för en själv? Är det så att andra människor är fundamentalt annorlunda från en själv? Jag kan inte se att så är fallet, och därför föredrar jag utilitarism framför altruism. Detta då den senare inkluderar allas välbefinnande i kalkyleringen av vilken hadling man skall utföra.

From Mutual Aid to the Welfare State - Sprida normer och företagsamhet

Vad man själv har för moral verkar vara en rätt så bra signalering till andra vad man kommer göra och inte göra. En bra moral är ett internt filter mot att göra vissa saker som (moralen anser) är negativa; den hindrar en allt som oftast från att göra de sakerna. Man kan därför se att när man uppmuntrar en viss moral, så hjälper man sig själv och andra att undvika ett oftast riskfyllt beteende. Det skulle kunna gå under kategorin jag diskuterade igår, utifrån det perspektivet. Men att uppmuntra något är lite annorlunda från att vilja inskränka något.

I vilket fall, de ömsesidigt hjälpsamma sällskapen verkade som en databas för att formulera och sprida normer. Men även praktiska råd, som i hur man sköter ett företag och lever ekonomiskt.

Americans were attracted to fraternal societies for a variety of reasons. Some wanted sick and death benefits. Others sought expander social ties. Still others hoped to find a source of entertainment and diversion. But there were motivations less easy to identify but perhaps more important. By joining a lodge, an initiale adopted, at least implicitly, a set of values. Societies dedicated themselves to the advancement of mutualism, self-reliance, business training, thrift, leadership skills, self-government, self-Control, and good moral character. These values reflected a fraternal consensus that cut across such seemingly intractable divisions as race, gender, and income. (s. 27)

Många av dessa värderingar verkar ha varit rätt så bra:

The value of thrift ranked high in the fraternal consensus. ... If self-reliance and thrift were fraternal watchwords, so too was individualism. The word did not entail Epicurean self-gratification or Emersonian contrariness; instead it was akin to a winnowing-out process for the improvement of character. ... A key tenet of individualism was the need to exercise mastery over the self. ... Self-control meant the power to resist such vices as gluttony, "over-drinking, over-smoking, lack of excerise, bad air, bad conversation, fool books."

But according to this pan-fraternal philosophy, such qualities were useless unless tempered with civility. ... The IOSL required that an initiate forswear "slandering a member of this Order or a family of a member." The ritual of the Order of the Rose, the youth group of the LOTM, taught the same basic lessons. The instructions stipulated that the queen of the court teach young members to avoid "envy and unkindness, selfishness and strife," which were "poisonous weeds that would destroy our lovely blossoms." ... Nonpartisanship was another component of the fraternal value consensus. ... All of the societies prohibited formal distinctions based on income and class. The UOTR boasted that it "makes capital and labor friends"; the ritual of the LOTM called on the initiate to know "no selfish ambitions, no class distinctions." s. 29-31

Men, som jag nämnt, så var de nationalistiska av sig, vilket dock inte visar att systemet är negativt, utan att en av de övergripande värderingarna var det.

While fraternal ritual writers disdained partisanship, they zealously promoted patriotism. The Security News phrased the matter bluntly: “The Lodge System is the foe of the outlaw and the anarchist, inculcating patriotism and love for country and that to live for one’s country is as essential as to die for it.” The ritual of the LOTM required the initiate to “behold that glorious banner, our Nation’s Flag” and featured a group rendition of “Flag of Our Nation.” Fraternalists contended that patriotism and good moral character were part of one package. The official historian of the UOTR, for instance, defined as “good citizens” those who strived “to obey the laws of the government, and to practice virtue, morality, industry, and economy.” (s. 31)

Men, om den sista meningen var representativ för alla deras värderingar verkar det ju som om de fick rätt på fyra av fem punkter. I vissa föreningar fanns det ett särskilt fokus på att lära ut ekonomiska och finansiella lärdomar, som hos den kvinnliga föreningen Ladies of the Maccabees, vars ledare hämtat inspiration från en av 1800-talets största klassiska liberaler.

The LOTM had few rivals, at least among native white societies, in the high priority it assigned to entrepreneurship. Though the organization did not own business or grant loans, it endeavored to teach managerial and financial skills. Fifield asserted that the lodge provided "business training which can be had in no other way" by showing "the ways of handling money, and ordinary business forms." It was also the teacher of more intangible skills. The work of the lodge , as the Ladies Review put it, necessitated the exercise of "patience, forbearance, perseverance, and practicability." Just as importantly, the LOTM hoped to advance entrepreneurship through participation in the "greatest business Association of women in the world." The LOTM's sucess gave the lie to the sterotype that women were inferior in finance and business. Citing statistics on membership and financial growth, an organizing manual concluded, "If you will compare the above figures with those of organizations that have men for their leaders, you will find that we stand second to none, in the matter of finance.”

The LOTM combined this promotion of female entrepreneurship with a confident faith in the liberating possibilites of the market. On more than one occasion Hollister favorably referred to the writings of Herbert Spencer, the most famous exponent of laissez-faire. In particular she cited Spencer's well-known dichotomy of "industrial" societies (characterized by contract and voluntary exchange) and "militant" societies (dominated by status and political coercion). Spencer had held that the rise of industrial societies served to elevate the status of women. Agreeing, Hollister paraphrased Spencer's assertion that "in the United States, where the degree of militancy had been so small, and the industrial type of social structure and action was predominant, women had reached a higher status than anywhere else, thus proving that where there is a degree of militancy, an increase in industrialism is generally concomitant of a rise in their position. (s. 36)

Det här får mig att tänka på hur illa det är ställt med dagens stat som ideologisk institution. Staten, som tar nära hälften av landets resurser varje år, har byggt upp en ofantlig struktur av tyckare som, mer eller mindre, sprider samma idéer för demokrati och staten. Det är en monolitisk tyckar-struktur, medan i ett fritt samhälle finns det inte någon enskild central som påverkar människor så mycket som staten gör.

From Mutual Aid to the Welfare State - Att minska problemet med moral hazard

Den ekonomiska funktionen bakom systemet med ömsesidig hjälp, det som troligtvis gjorde den så populär, var att den försäkrade individer från osäkerheter. Den ”poolade”, samlade ihop, folks risker så att om en enskild person drabbas hjälps alla till att lindra skadan. Men detta var inte det enda systemet gjorde. Genom sin struktur gav de folk starka incitament att uppföra sig bättre än annars; de var ett sätt för folk att verifiera andras trovärdighet; och det gav en formell struktur för att människor skulle kunna uttrycka sin empati med andra.

Det skapade även en sammansvetsande, eller samhällsbevarande, funktion, som David Beito tar upp:

For many who joined, a lodge affiliation was a means to enhance older and more stable forms of mutual aid based on blood ties, geography, and religions. Hence, according to Don Harrison Doyle, fraternal orders “acted to reinforce, rather than to supplant, the family as a social institution. They also supplemented the extended kinship networks that supported the nuclear family.” Similarly, Mary Ann Clawson stresses that “fraternal association provided the ritualized means by which their members could define one another as brothers; biologically unrelated individuals thus used kinship to construct the solidarity necessary to accomplish a variety of tasks.” (s. 8)

The societies showed striking similarities in outlook. With perhaps a slight change in wording, the following statement, penned by a member of the SBA, was suitable to each: “Its prime object is to promote the brotherhood of man, teach fidelity to home and loved ones, loyalty to country and respect of law, to establish a system for the care of the widows and orphans, the aged and disabled, and enable every worthy member to protect himself from the ills of life and make substantial provision through co-operation with our members, for those who are nearest and dearest.” (s. 28)

The theme of the loving and extended family found universal fraternal appeal. According to the ritual of the IOSL, all initiates were "members of the same family" pledged to "stand by one another at all hazards." It specified that what "[we] lack by the sacred ties of blood we make up by a solemn oath-bound obligation, declaring ourselves sisters and brothers, children of the same Father." The Loyal Order of Moose promoted its orphanage by vowing that "this Order comes as a Mother to her children to help them in their hour of trial." (s. 28-29)

Nedan går jag igenom hur mutual aid-systemet minskade problemen med moral hazard. Innan dess får jag nämna att systemet hade sina brister – det uppmuntrade inte till fullständigt rationellt tänkande, tyvärr – vilket går att se på hur de uppmuntrade nationalism, att följa lagen och att i allmänhet se staten som en bra institution. Hade de kunnat se in i framtiden och märkt hur det var staten (ledd av dem själva, ironiskt nog) som förstörde grunden för deras verksamhet hade de säkert haft en annan inställning. Men, nog om det, nu skall vi kolla lite på den incitamentstruktur som systemet hjälpte att skapa.

Incitament för att inte utsätta sig själv för risker
När man köpt en försäkring uppstår något som ekonomer kallar för moral hazard. Det är när man vet om att konsekvenserna av ens misstag kommer att dämpas av någon annan, vilket medför att man inte kommer att vara lika försiktig som annars. Problemet med moral hazard finns med som en del i alla sorters försäkringar, men de försäkringssystem som finns har olika sätt att hantera det här problemet. Folket som arbetade i de vänliga sällskapen insåg detta problem och satte upp regler för deras klubb, för att minska folks benägenhet att ta risker. Alla av dessa regler har inte varit direkt förknippade med folk som tar överdrivna risker, men flertalet verkar ha varit det. Jag skulle gissa att de andra reglerna kom till genom en form av statistisk diskriminering.

Americans may have been informal in matters of money [in the early 19th century], but they were models of clarity in formulating sanctions for misconduct. The Boston Marine Society imposed fines and other punishments for a multitude of offenses, including failure to attend members' funerals, blaspheming “the Name of Almighty GOD,” and promoting at monthly meetings “the playing of any Cards, Dice, or other Gaming whatsoever.” It provided the ultimate punishment of expulsion for the “common Drunkard”. (s. 8-9)

The Odd Fellows followed in the footsteps of colonial fraternal societies in vowing to withhold aid for habitual drunkenness, profanity, adultery, or disruptive behavior. (s. 10)

In 1892, for example, the Connecticut Bureau of Labor Statistics found that societies followed the "invarable rule" of denying benefits "for any sickness or other disability originating from intemperance, vicious or immoral conduct." A study by the Illinois Health Insurance Commission twenty years later reported the same finding. ... The regulation of sexual behavior also arose from a combinatino of health and actuarial motivations. The rules almost always denied benefits for venereal diseases or any ailment caused by "immoral conduct," but the specifics varied. ... [The SBA] refused payment for any injury caused during participation in "a mob, riot or insurrection, or as a result of being engaged in committing any offense against the laws of any State or of the Nation". It suspended benefits for members serving prison time. (s. 45)

The IOSL denied benefits for false statements, participation in mobs or riots, illnesses caused by intemperance or other “vicious or immoral” acts. (s. 53)

Även de klubbar som hade en socialistisk ideologi hade liknande krav på sina medlemmars beteende.

The WC expected a good deal of its members. It rigorously enforced rules against false claims and laid out strict guidelines for personal, moral, and political behavior. Punishments for violations ranged from fines to outright expulsion. Throughout the 1920s the wc had a substantial yearly expulsion rate of between 7 and 15 percent of the total national membership. Punishable offenses included working during (or otherwise impeding) a strike, charging “usurious interest rates,” or supporting candidates of the “capitalistic” parties, the Republicans or the Democrats. The fines averaged a staggering $99.00 per individual found guilty. 39 The restrictions of the wc were not exceptional. The International Worker’s Order, a fraternal society aligned closely with the Communist Party, denied benefits for disabilities caused by venereal disease, alcohol, and narcotics. The National Slovak Society, the United Societies of the U.S.A. (Russian Slovak), and the Croatian Fraternal Union added adultery and divorce to the list of unworthy behavior. The Greek Catholic Union voided benefits not only for adultery and profanity but also for failure to observe Easter confession. Among Jews many regional associations (or landsmanshaftn) and family circles expelled members who married gentiles. Fines for failure to attend funerals were common. Signifcantly, while only a handful of historians emphasize these exacting fraternal behavioral restrictions, many others castigate as moralistic analogous efforts by charity and welfare agencies to enforce (often less demanding) requirements. (s. 56)

När folk organiserade sig med andra ville de alltså vara säkra på att de andra inte fick pengar genom beteende som de orsakat själva. Därför satte de upp förbud mot, eller vägrade ge ut pengar till de som söp, slogs eller visade tecken på vad som var, för dem, anti-socialt beteende (som att använda narkotika, ha sex utanför äktenskapet eller svära). Vissa regler verkar ha varit för att skapa en gemenskap – som påbudet att bevittna en annan medlems begravning – och vissa passade bara ideologin – som socialisternas regler mot svartfötter.

Vad detta visar är att det, i viss mån, går att ordna institutioner för att minska problemen med moral hazard. Det verkar som att dagens statliga institutioner inte alls är speciellt bra på det här området, så att när de ger bort pengar ökar risken för riskfyllt beteende. (Kolla även in Russel Roberts intervju med Gary Stern om de liknande problemen med Too big to fail-politiken.)

From mutual aid to the welfare state - Introduktion

I ett tidigare inlägg tog jag upp frågan om att ha helt privata socialförsäkringar; att privatisera välfärdsstaten, ungefär. Där nämnde jag att det funnits historiska exempel på privata lösningar på det generella problemet med osäkerhet för alla i samhället. Och i det här inlägget inlägget tänkte jag diskutera ett sådant privat alternativ för att en individ skall kunna skydda sig själv, och sin familj, mot oförutsedda händelser (olyckor, sjukdomar och kraftiga marknadssvängningar).

Det system jag skall ta upp kallades för ”mutual aid” i de engelsktalande länderna och dess amerikanska version beskrivs utförligt av historieprofessorn David T. Beito i hans verk From Mutual Aid to the Welfare State - Fraternal Societies and Social Services, 1890-1967. Det är svårt att säga vilket system som skulle uppstå i ett framtida fritt samhälle; kanske skulle något som mutual aid bli populärt, kanske inte. Men oavsett vad som uppstår, så kan vara värt att känna till hur det har fungerat förr. Om så bara för att se att det faktiskt är möjligt.

Mutual aid-systemet / Sällskapssystemet
Tanken bakom mutual aid-systemet är rätt enkel. Som enskild individ kan man lätt hamna i oförutsedd knipa, även om man är försiktig. Så för att skydda sig mot detta gick folk med i olika sällskap vilka tog ut en viss avgift och gav sedan ut pengar till de som drabbades av olika besvär. Som Beito beskriver dem:

During the late nineteenth and early twentieth centuries, millions of Americans received social welfare benefits from their fraternal societies. The defining characteristics of these organizations usually included the following: an autonomous system of lodges, a democratic form of internal government, a ritual, and the provision of mutual aid for members and their families. An organization of females that also met these criteria generally embraced the label of “fraternal” rather than “sororal”.

By the late nineteenth century three fraternal types dominated: secret societies, sick and funeral benefit societies, and life insurance societies. (s. 1)

Så, likt dagens välfärdsstater hjälpte dessa organisationer folk som blivit sjuka och familjer vars löntagare dött. Tjänsterna som erbjöds blev dock fler med tiden och verkar ha varit mer nischad för olika grupper och vad de behövde:

As a spokesman for the Modern Woodmen of America (MWA) (which called its members “neighbors” and its lodges “camps”) wrote in 1934, a “few dollars giver here, a small sum there to help a stricken member back on his feet or keep his protection in force during a crisis in his financial affairs; a sick Neighbor's wheat harvested, his grain hauled to market, his winter's fuel cut or a home built to replace one destroyed by a midnight fire – thus has fraternity been at work among a million members in 14,000 camps.” (s. 2)

Från början sågs det som att dessa klubbar gav ut välgörenhet till sina medlemmar, men med tiden skiftade språket och uppfattningen till att man, som medlem, hade rätt till hjälp. Det var The Independent Order of Odd Fellows som pionerade den här inställningen, och de var även först med att ge ut regelbundna betalningar till de som var sjuka, vilket gjorde processen mer förutsägbar.

Det här systemet blev väldigt stort i USA. 1920 hade de olika sällskapen $9 miljarder i värde att betala ut i livsförsäkring. Ett flertal organisationer erbjöd läkarhjälp till mycket lägre priser än de vanliga sjukhusen, genom att kunna köpa en läkares tjänst för en längre tid, som då får sin inkomst garanterad av att ha många och stadiga kunder. Några byggde sina egna sjukhus och även några kliniker för de som drabbats av tuberkolos. Ett antal klubbar expanderade till att erbjuda ett fullständigt kit av tjänster ”från vaggan till graven”; från vaggan då för barnen till föräldrarna som köpte dessa tjänster.

Att människor organiserade sig i dessa grupper för att lösa en viss typ av välfärdsproblem var inget speciellt nytt för amerikanarna. Denna vilja att organisera sig för att tillhandahålla alla möjliga tjänster stötte Alex de Tocqueville på under mitten av 1800-talet.

“Americans of all ages, all conditions, and all dispositions constantly form associations. … The Americans make associations to give entertainment, to found seminaries, to build inns, to construct churches, to diffuse books. … Wherever at the end of some new undertaking you see the government in France, or a man of rank in England, in the United States, you will be sure to find an association.”

- Democracy in America

Hur många var med i en sådan här förening? Det finns inga exakta uppgifter och klubbarnas egna siffror ger inte en ensam bild eftersom många valde att gå med i fler än en klubb. En statlig rapport från New Hampshire tänker sig att nästan alla är med i iaf en klubb:

The tendency to join fraternal organizations for the purpose of obtaining care and relief in the event of sickness and insurance for the family in case of death is well-neigh universal. To the laboring classes and those of moderate means they offer many advantages not to be had elsewhere. - New Hampshire Bureau of Labor, Report (1894) (s. 1)

Den här uppskattningen verkar dock ha varit för stor (eller så var det fler som var medlemmar i NH). Beito tror mer på andra källor som uppskattar graden av anslutning för män över 19 år att vara en tredjedel, konservativt uppskattat.

The precise extent of fraternal organizations in the United States during this period will never be known. The fraternal life insurance societies had at least 1.3 million members by 1890, and by 1910 they had grown to 8.5 million. That year the combined membership of all types of fraternal societies was at least 13 million. The proportion of Americans who were lodge members is more dificult to gauge. Many individuals belonged to more than one society, and large segments of the fraternal population, such as blacks and immigrants, were often undercounted. A conservative estimate would be that one-third of all adult males over age nineteen were members in 1910. (s. 14)

Det bör påpekas att det även fanns vanliga försäkringar som folk kunde köpa och det verkar ha varit många som var med i det.

Fraternal hegemony in insurance did not go unchallenged. Commercial industrial insurance (small burial policies paid on a weekly basis) spread rapidly among the poor. Significantly, two of the three largest companies in this feld, Prudential and Metropolitan Life, had evolved from fraternalism. Prudential was originally chartered as a friendly society, while Metropolitan Life initially relied on the Hildise Bund, a German mutual aid association, to collect its premiums. 22 The rivalry between fraternal and commercial insurance was complicated. The competition was not a simple zero-sum game in which increases in the one led, perforce, to diminutions in the other. Wage earners did not necessarily think in terms of an either/or choice. Many carried some combination of both industrial and fraternal insurance. Black families were particularly noted for relying on private companies for industrial policies and fraternal societies for sick benefits. In Chicago 9 of 10 black families had life insurance (table 2.4), but only 1 in 10 (table 2.3) had fraternal life policies. By the same token, more than 4 in 10 blacks in Chicago carried sick benefits. This ratio was higher than that of any other group except Lithuanians, and twice that of native-born whites. (s. 24-25)

Sedan kan jag nämna att många av de som varken skaffade en försäkring eller gick med i en mutual aid-klubb gjorde det för att de ansåg sig klara sig på sina besparingar eller var unga och inte särskilt sannolika att bli sjuka, och inte för att de inte hade råd till det.

Som jag tog upp ovan är det inte säkert att folk i ett framtida fritt samhälle skulle organisera sig i denna föreningsform för att kunna säkra sig mot diverse olyckor och bekymmer. Beito lägger till att den specifika formen som mutual aid-systemet då hade troligtvis inte skulle uppstå igen.

It would be foolish, and probably impossible, to try and recreate the fraternal social welfare world of [the early 20th century]. Ritualistic societies thrived in specific historical contexts that have long since disappeared. Nevertheless, it would be equally foolish to dismiss societies as the quaint curiosities of a bygone era. Despite continuing efforts, Americans have yet to find a successful modern analogue to the lodge, either as a provider of services, such as low-cost medical care, or as a means to impart such survival values as thrift, mutualism, and individual responsibility. (s. 4)

När det gäller den rituella delen kan Beito mycket väl ha rätt, men, vem vet, det kanske blir populärt.

EDIT: En lista på alla inlägg som hör till den här boken finns här.

Konsistent skepticism

Att vara skeptisk innebär att man betvivlar vissa påståenden. Det går att vara skeptisk på flera olika plan, men för att göra det lätt tänker jag mig att det man egentligen är skeptisk mot är processen som ledde fram till påståendet.

Så, jag kan betvivla, för att ta ett vanligt exempel, att människor faktiskt landat på månen. Då är jag helt enkelt skeptisk till att den påstådda processen som lett fram till de "bevis" eller påståenden som säger att Edwin "Buzz" Aldrin och Neil Armstrong faktiskt landade på månen. De källor som finns - filmer, foton, ögonvittnen, fysiska baser och sovjetiska rapportörer - måste då, på något sätt, vara falska. (Mythbbusters har ett bra klipp om några av de tvetydigheter som finns.)

Men, vad innebär det egentligen att vara skeptisk till alla dessa bevis och påståenden? Det innebär att man är skeptisk till ett väldigt stort antal människor och deras vittnesmål om ett flertal olika händelser. Om man samtidigt skall kunna förklara alla dessa händelser måste man anta att alla dessa antingen gått samman i en konspiration för att lura världen, eller att en annan grupp. Att tro eller betvivla något för med sig vissa konsekvenser. När man betvivlar tillräckligt länge, och samtidigt försöker hitta en förklaring till skeendet, verkar det som att man kommer att komma fram till en mer galen hypotes om vad som skedde. Åtminstone i det här fallet och snarlika, som 9/11-konspirationerna.

Mystery of the Urinal Deuce
Get More: SOUTH
PARKmore...

Den som betvivlar månlandningen borde alltså betvivla så mycket annat att det enda logiska alternativet som finns kvar är att betvivla nästan all mänsklig kommunikation över huvud taget. I det fallet blir ens tvivel åtminstone logiskt konsistent. Och att vara logiskt konsistent är nog det första man måste göra för att ens lita på den mest basala informationen man kan ta del av. Alltså borde man, som skeptiker, se till att man tvivlar lika mycket på alla likadana processer som leder fram till vissa påståenden.

Ovanstående regel verkar vara rent logisk, men hur skall den användas i praktiken? Det finns ju inga exakt likadana processer, så därför finns det lite godtycke när man försöker kalibrera sitt tvivel. Men, rent praktiskt verkar det rimligt att, exempelvis, säga att man skall tro lika mycket på en den empiriska undersökningar som använder sig av en viss metod, som på en annan empirisk undersökning som använder samma metod. Det finns fortfarande rum för förfiningar här, man kan inkludera allt från att det skall vara samma person som utför testen, att det som testas skall vara så identiska som möjligt och så vidare.

Men, de flesta av oss är inte bekanta med alla metoder som används för att utvärdera olika tester, så att behöva vara lika säker på de olika metoderna är ganska konstigt att ha som krav. Just vilka kategorier man använder sig av är en ekonomisk fråga.

Ankor vs. minkar

För ett tag sedan gjorde Henrik Sundholm nedanstående satiriska bild.

Här implicerar han att Benjamin Franklin, Thomas Jefferson, James Madison och (hm...) Alexander Hamilton skulle veta mer om frihet än några oskyldiga ankor. Något måste göras, tänkte jag, och knåpade ihop ett bildligt svar:


Med Gustave de Molinari, Murray Rothbard, David Friedman och Bruce L. Benson. Frågorna besvarar sig själva, såklart.

Om likhet i moral

Vissa säger att alla människor har samma, eller lika, värde. Men, vad menas egentligen med att alla har samma värde; att både du och dina vänner samt Barack Obama och Omar al-Bashir har, på något plan, lika mycket moraliskt värde?

Jag är inte helt säker. Wikipedias sida om människovärde har ingen definition av vad det egentligen innebär, förutom i det religiösa fallet, vilket dock bygger på en fantasi. Men, jag skulle kunna tänka mig att det finns en konsistent mening med begreppet (om än att jag inte håller med om det), och det är just att man, som moralisk agent, skall ta extra hänsyn till människor, just för att de är människor, när man gör något. Alltså, att när jag gör något så skall jag sätta en extra moralisk vikt vid en varelses hälsa, välmående och/eller vilja, om varelsen är en människa, än om varelsen hade varit ett annat djur, eller en robot.

Jag ser inget skäl till att följa den här principen - att vara uppbyggd av en viss DNA-kod, som kan inkluderas i en viss kategori, ger en inte något inneboende värde - men jag tror att den moralisk-logiska regel som principen gissningsvis är uppbyggd på, är sann och viktig. Och det är att man måste, som en moralisk agent, behandla alla likar lika; att man måste ge alla som har samma moraliska värde, samma hänsynstagande. Det här verkar vara en fundamental del av självaste idén om moral; att något med moraliskt värde A förtjänar att man borde ta lika mycket hänsyn till den som man tar till något som också har moraliskt värde A.

Men, säg då att det moraliska värdet är förmåga att känna lycka och lidande. Att de varelser som har den här förmågen förtjänar att alla tar större hänsynstagande till dessa än till allt som inte har den förmågan (som gräs och stenar) och att man tar lika stor hänsyn till en som har förmågan som någon annan. Innebär det då att jag måste agera likadant mot en katt, som mot en människa? Nej, av två skäl.

Först så innebär inte förekomsten av en moralisk princip, att det inte finns andra moraliska principer. Kanske det är så att individer bör behandlas mer varsamt än de som inte har möjlighet att forma en självbild och reflektera över ens handlingar. Och för det andra skiljer det sig kanske åt i hur väl man kan agera mot en viss katt eller människa. Det vill säga, om målet är att göra det så bra som möjligt för en katt som för en människa, och det är allt vi bryr oss om, finns det fortfarande en skillnad i vad man vet om vad katten helst vill ha (om den själv får välja), och vad en människa helst vill ha. I vissa fall kanske man har bättre kunskap om vad en katt vill ha än vad en människa vill ha.

Vad den här principen påbjuder är alltså inte att man agerar exakt likadant mot alla, utan att, givet ens förutsättningar och möjligheter så skall man ta lika stor hänsyn till alla, relativt ens förmåga.

Och, låt oss gå tillbaka till det jag skrev om att den här principen verkar vara en fundamental del av självaste konceptet moral. Det innebär att alla moraler måste acceptera detta, om så bara implicit. Så om vi kan föreställa oss en objektiv moral, eller om någon formulerar en subjektiv/äkta moral, så måste dessa ha som en del av sig att alla moraliska agenter skall behandla allt som har ett moraliskt värde A (oavsett vad det är) lika. Eller, likar skall behandlas lika.

Det är alltså nog den här principen som har lett till att folk har sagt att alla människor (qua människa) har ett likadant moraliskt värde; för vi är alla likadana på ett plan. Som jag skrev ovan ser jag inte att vara människa i sig ger något moraliskt värde, istället ser jag att lycka och lidande är, om några, de mest fundamentala moraliska värden som finns. Vilket då innebär att man borde ta lika stor hänsyn till alla som kan känna lycka och lidande - även djur - när man agerar. Men, som jag skrev ovan, det innebär inte att man skall agera likadant mot, säg, ens närmsta vänner och främlingar. Detta följer inte, som vissa skulle vilja få det till, av några genetiska skäl som får en att vilja vara vänligare mot ens vänner än främlingar, utan det följer direkt ifrån epistemologiska hänsynstaganden. (Vilka kan sägas bero på genetiska omständigheter, då evolutionen bestämt hur hjärnan fungerar. Men ur det perspektivet är allt man gör beroende av genetiska skäl, och kan inte räknas som ett argument mot det perspektivet.)

Jag tror att argument för likhet - eller jämställdhet - på ett plan är en viktig del av den libertarianska kritiken mot mycket av statens politik. För, vad är det staterna gör, om inte tar till sig rättigheter som alla erkänner att vanliga individer inte har? Som Murray Rothbard formulerade det:

The distinctive feature of libertarians is that they coolly and uncompromisingly apply the general moral law to people acting in their roles as members of the State apparatus. Libertarians make no exceptions. For centuries, the State (or more strictly, indiviindividuals acting in their roles as "members of the government") has cloaked its criminal activity in high-sounding rhetoric. For centuries the State has committed mass murder and called it "war"; then ennobled the mass slaughter that "war" involves. For cecenturies the State has robbed people at bayonet point and called it "taxation." In fact, if you wish to know how libertarians regard the State and any of its acts, simply think of the State as a criminal band, and all of the libertarian attitudes will logically fall into place.

- For A New Liberty

Om man utgår från att ingen människa har en naturlig rätt att härska över någon annan, att det finns en viss likhet mellan de flesta människor som borde respekteras, så att om man gör ett moraliskt uttalande om den ena, så följer det att man också måste behandla andra lika, då tror jag att mycket av den libertarianska logiken följer. Dock inte hela politiken, men en stor del, troligtvis.

Men, nu skrev jag ju att de flesta människor är lika! Det går ju inte riktigt ihop med vad jag skrev innan, eller? Min utgångspunkt här är att det är inte att vara människa i sig som gör att människor är värdefulla, utan för att vi människor, oftast, är just rationella och moraliska varelser som de flesta av oss har ett inneboende moraliskt värde. Som Robert Nozick formulerade det:

Do not treat a value-seeking I as less than a value-seeking I; do not anti-respond to value-seeking I's.

Subsidiary injunctions fall under this general one, for instance, do not degrade a value-seeking I. Second, there is the positive formulation:

Treat value-seeking I's, as value-seeking I's; be responsive to value-seeking I's as value-seeking I's.

- Philosophical Explanations

Det här är inte den enda aspekten av de flesta människor som gör att de borde erkännas vissa moraliska rättigheter, men det är en av dem. Min tanke är att det finns ett flertal moraliska värden man borde ta hänsyn till. Givet att man gör det, måste man dock vara säker på att man gör det på ett konsistent sätt, och då är det viktigt att se till att man behandlar alla på ett jämställt sätt. Man kan, som sagt, se på den här likheten utifrån olika perspektiv (likhet för människor, kännande varelser eller för värdesökande individer), men den enda likhet som accepteras i dagens Sverige är likhet under den demokratiska statens godtycke, vilket nog vore något man inte borde förvänta sig att objektiv moral borde påbjuda.

Polisens och politikernas skapade helvete

I gårdagens SvD skrev polisen Lennart Karlsson en debattartikel om att det är respektlöst mot missbrukare att förespråka en legalisering av droger. Argumenten i artikeln är väldigt dåliga, och jag tänkte ta upp några av dem här.

"Det påstås att kriminaliseringen av narkotikabruk stigmatiserar den enskilde missbrukaren. Det påstås att samhället genom polisen straffar istället för att vårda. Den som påstår detta saknar verklighetsförankring."

Jo, att bli satt i fängelse för innehav eller bruk, är en bestraffning. Hur illa är det? Det verkar bero väldigt mycket på vilket fängelse man är på. Här är en berättelse från en av de värsta fängelserna:

Man är inlåst i en cell på kanske 5-6 kvadratmeter 12 timmar om dygnet och vi fick i alla fall vara ute en halvtimma om dagen, 15 min om man jobbade i köket som jag gjorde.

En vakt utnyttjade fångarna sexuellt i utbyte mot att han kunde hjälpa till att smuggla in mobiler, tändare osv och en hade brutit smalbenet på en gammal tant som satt där. Hon hoppade runt med gips på benet när jag kom dit. Han fick inte sparken men fick bara jobba på natten eftersom det inte gick att ha honom där på dagen då han var så aggressiv mot kvinnorna. Samma för vakten som utnyttjade kvinnorna, det var också känt men han hade inte heller fått sparken utan hade bara blivit förbjuden att följa kvinnorna till skåpen där vi hade våra värdesaker osv.
Den fantastiska maten alla pratar om bestod en gång i veckan av kräm med mjölk (allvarligt, det äter man som mellanmål på dagis, inte som enda mål mat förutom frukost till vuxna människor) och en gång i veckan av gröt. T.ex. pasta och gröt sparades i flera dagar och värmdes upp om och om igen om allt inte tog slut. Maten lagades av fångar med dödliga blodsjukdomar (samtliga "kockar" utom jag) och en av dem var så fumlig att hon skar sig flera gånger om dagen och blodade ned maten. Läkaren sa att det inte spelade någon roll eftersom att "De flesta här är ju redan smittade.". Skitäckligt var det verkligen.

När som helst kan det komma någon och kräva att du ska klä av dig naken, sätta dig på toaletten, sära på benen, sträcka upp armarna och kissa medans någon står framför och tittar på och kan du inte göra det på tre timmar skjuts din villkorliga frigivning upp. Samma sak om du då inte skulle vilja arbeta, skulle glömma bädda sängen på morgonen, vad som helst. Studera är det inte många som får göra och det är inte många som får åka på permission heller. Under mina tre månader beviljades två permissioner på ca 50 fångar.

Och det är nog inte lätt att få ut den här informationen till folk:

Jag har fått intryck av att kriminalvården är väldigt mycket "skyddad verkstad" och att det finns väldigt lite insyn i hur saker och ting går till på anstalter. Vet inte vad som är tillsynsmyndighet för kriminalvården, det måste ju finnas någon sådan, men utöver det är det ju bara vi som suttit där själva som kan berätta om hur det är och bara det faktum att man suttit i fängelse gör ju direkt att folk misstror en. Jag upplevde det som väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att få någon upprättelse om man blivit felbehandlad (till exempel det här med att vi bara fick vara ute i 15 min när man har rätt till 60 min, det enda de sa var att vi fick finna oss i det eller arbetsvägra och riskera att få frigivningen uppskjuten). Kriminalvården själv vet ju också hur det är men i och med att de valt de jobb de har så tar de antagligen inte särskilt illa vid sig av att se hur människor blir behandlade.

Nu kan jag ju bara svara för Ystad och Ringsjön, Ringsjön var snarare som ett dagis för vuxna men Ystad var verkligen en fruktansvärd plats.

Nu kanske någon vill säga att man faktiskt kan få vård av den kära staten. Visst, men enligt deras egna undersökningar är det bara en femtedel som får ta del av den här vården. Och den fungerar inte heller speciellt bra, som jag skrivit på ett annat ställe:

Vad gäller folk som missbrukar narkotika och blivit vårdade på svenska anstalter, så var det bara drygt 20% fram till 80-talet som blev av med beroendet av droger. Detta enligt en rapport som Ted Goldberg menar är den främsta heltäckande undersökningen i området.

Olika svenska anstalter har blivit kritiserade för bl.a. långa kötider och för få platser tillgängliga, att inte ha kunnig personal för att hjälpa folk, att inte hjälpa utsatta personer (så att de dör i vissa fall), dålig uppföljning av hur det går för missbrukare, att använda sig av ovetenskapliga metoder samt för övergrepp och hjärntvätt. Det verkar som om kvaliteten på dessa anstalter skiljer sig rejält. Alternativt är alla dåliga, fast på olika sätt.

När det gäller tvångsvård av missbrukare så visar en SOU-rapport att det är procentuellt sett fler missbrukare som dör om de är satta i tvångsvård än om de inte är det; "Mortalitetsstudier visar en kraftig överdödlighet för LVM-omhändertagna, högre än vad som är vanligt för missbrukspopulationer".

Senare i artikeln skriver Karlsson följande:

"Alla ingripanden syftar till en enda sak; att upptäcka, avslöja och därigenom ge individen och dennes omgivning en möjlighet till reflektion och val. Valet till ett liv fritt från narkotika. Narkotika kidnappar hjärnan. Den fria viljan påverkas till narkotikans fördel genom de enorma duschar av vällust som pumpas in i hjärnans signalsystem. För att kunna ge förutsättningar för ett objektivt rättvist val måste det finnas både piska och morot."

Alltså, våra härskare ämnar ge oss valet att sluta använda droger, eller bli inspärrad i fängelse. Ett val mellan att göra som någon vill, eller att bli bestraffad av denne, kan nog bara ses som ett "rättvist" val av folk som kontinuerligt ser till att upprätthålla orättvisa lagar. Man formar sin världsbild så att den är trevlig att se på, så klart, och gör man något som uppenbarligen är dåligt kan man ju inte gå runt och tro att man står för orättvisan.

Nonstampcollector har annars en bra serie på det här temat, fast hur en "god" gud ger samma val till människor: gör som han säger eller brinn i helvetet.

Annars, när det gäller helveten lyckas Karlsson skruva till det hela ordentligt:

"Vi som arbetar i verkligheten ser det riktiga helvetet. Vi räddar livet på överdoserade heroinister. Vi tröstar anhöriga vars cannabisrökande barn tagit livet av sig. Vi får ibland en klapp på axeln av nyktra missbrukare som bekräftar att det var polisernas jagande som till slut motiverade dem till vård. Att avkriminalisera bruk av narkotika skulle vara att ta bort vårt viktigaste verktyg.

De dunkla argument som framförs är inget annat än en skymf mot oss som försöker att rädda liv. En skymf även mot de vars liv vi försöker att rädda.

Till alla er som tror att ni har lösningen genom att försöka skjuta den svenska restriktiva narkotikapolitiken i sank. Ni är välkomna ut i verkligheten. Ni är välkomna ut att stå upp för era åsikter bland desperata missbrukare och förtvivlade anhöriga. Kom ut till det riktiga helvetet om ni törs."

Det verkar som att han argumenterar för att en drogliberalisering är dåligt, genom att peka på hur dagens ordning är dålig. Såhär förstår jag hans argument:

"Droger är jättehemskt och en liberalisering är jättedålig. Vi poliser, med politikerna, har skapat dagens situation, och den får inte någon ändra, det skulle vara jättehemskt. Så, den som, "med dunkla motiv" [varför tror han att folk bryr sig om hans okunskap egentligen?], vill legalisera droger borde komma ut, till min verklighet, till det helvete som jag och mina vänner varit med och skapat, för att se...hur illa...deras...egen...uhm...politik fungerar."

Att folk skadas i dagens miljö är bevis för att folk skadas i dagens miljö, inte för att folk skulle skadas (mer, eller mindre) i en helt annan miljö. Karlsson begår ett ganska vanligt felslut, som jag beskrivit i mer detalj här, och det bygger på att man är blind för institutionerna i samhälle. Karlsson är blind för att det är den politik som han hjälper till att skapa som påverkar människor till att ta droger, och missbruka droger, på det sätt som gör att de skadar sig idag. När han ber oss drogliberaler att kolla på offren av missbruk, ber han oss att kolla på offren av dagens politik; på offren i hans eget skapade helvete.

Istället för välfärdsstaten

Hur skulle folk skydda sig mot oförutsedda olyckor och sjukdomar, samt ha tillräckligt med pengar när de blir äldre, om inte välfärdsstaten fanns? Hur skulle skolor och sjukhus fungera och vem skulle finansiera det? I det här inlägget tänkte jag ta upp det generella svaret på den här frågan, och senare tänkte jag ta upp specifika system som funnits och som helt skulle kunna ersätta välfärdsstaten för att uppnå dess mål (och på ett mer effektivt sätt).

I några tidigare inlägg har jag diskuterat frågan om vad som skulle hända med de allra fattigaste i ett fritt samhälle. Poängen där var att dessa skulle behöva förlita sig på välgörenhet, men att det skulle finnas tillräckligt många människor som vill hjälpa de som har det allra värst. Men dessa individer är en minoritet i samhället, och det är inte tänkt bland libertarianer att skola, vård och sjukvård skall skötas som välgörenheter i regel. Istället drivs de efter andra principer. Hur då?

Den viktigaste poängen man kan ta upp är att utan en välfärdsstat så kommer den överväldigande majoriteten att betala för sjukhusoperationer, a-kassa och sin pension direkt med ens egna pengar. Istället för att det betalas (eller subventioneras, som med A-kassan och sjukhusbesök) via allas skatter. För de som inte har råd med detta måste man förlita sig på sin familjs, vänners eller främlingars hjälp; d.v.s. välgörenhet i någon form.

Vad finns det då för system i ett fritt samhälle som en slumpmässig individ kan använda sig av, för att dels säkra sin möjlighet att betala oförutsedda kostnader och ha tillräckligt med pengar?

Det främsta "systemet" är förstås att man sparar sina pengar för allt som är inom ens budget. Det inkluderar allt från att skicka ens barn till skolor, till att köpa hostmedicin och även ens pension. Men, att spara pengar kan vara besvärligt för vissa, då man är kortsiktig. Det skulle även finnas kortsiktiga individer i fria samhällen, men överlag (och det ger jag bevis på senare) verkar de ha varit mer långsiktigt beräknande i ett fritt och kapitalistiskt samhälle.

Men, även om man själv inte gillar att planera långsiktigt, kan man se till att göra det genom att säga till ens bank att låsa en del av ens inkomst till ett speciellt konto man inte kan ta ut ifrån. Eller gå med i en förening som gör samma sak. Det verkar som att även de kortsiktiga vill tänka långsiktigt, fast bara inte idag, utan imorgon. Det skulle då vara en enkel sak att säga till ens bank att låsa pengarna i framtiden, om ett år kanske.

Ett annat viktigt system är försäkringar. För alla utgifter som är större än ens normala budget men som det är ganska osäkert att man utsätts för är det rimligt att skaffa en försäkring till. Det innebär att det inte blir en själv som enskild individ som betalar för kostnaden, utan den delas mellan alla som köpt en försäkring. Så, om man hamnar i en olycka i trafiken har man redan på förhand betalat in, tillsammans med en massa andra, pengarna för att lösa det problemet. Försäkringar kan skötas av bolag eller genom föreningar. Hans-Hermann Hoppe har en väldigt bra föreläsning om ekonomin bakom försäkringar, om än att jag tror att han överdriver problemen som finns med försäkringar för sjukdomar.

Slutligen, om man inte har sparat eller skaffat en försäkring, och inte vill förlita sig på välgörenhet, kan man alltid ta ett lån.

Det finns några generella fördelar med privata framför statliga socialförsäkringar. Framförallt två:

1. Privata system är internationella, till skillnad från de statliga som är nationella - som med pensionen. Det innebär att man kan spara till sin pension var man än är, och njuta av den var som helst.
2. Privata företag utsätts för konkurrens och får inte mer pengar för att de missköter sitt jobb och gjort slut på budgeten, vilket är regeln för statliga byråkratier. Så, det privata systemet lär kosta mindre än det statliga.

Inom någon vecka kommer jag att gå igenom lite hur ett sådant här privat socialförsäkringssystem fungerade, nämligen mutual aid-systemet som var dominant i USA runt år 1900. Det blir en genomgång av boken From Mutual Aid To The Welfare State av David T. Beito.

• Introduktion
• Att minska problemet med moral hazard
• Sprida normer och företagsamhet
• Signalering för pålitlighet
• Empati genom samhörighet
• Skydd för barnen
• Vårdtjänster
• Systemets kollaps och annat intressant

Machinery of Freedom, illustrerad

Tomasz Kaye har tagit delar från ett av David Friedmans föredrag och gjort en fin illustration till det. Inte lika proffsigt som RSA Animate, men det är nog den bästa illustrationen som gjorts hittills och den tar upp några av de viktigaste poängerna från The Machinery of Freedom på ett bra sätt. (Hittat via Libertarian News.)

Graham Wright har också gjort några bra illustrerande videos om hur marknadslag skall fungera.

Den skillnad man kan göra politiskt

Om man undersöker hur väl världsekonomin fungerar, tillväxtpotentialen som finns i relativt fria samhällen, de teknologiska möjligheter som ligger ganska nära i tiden, ökningen och tillgängligheten av kunskap och hur mycket enklare det blir att samordna projekt så verkar två saker vara väldigt troliga.

Det första är att det mänskliga samhället kommer att bli mycket rikare och att inom ett halvsekel kommer i princip alla samhällen att ha minst den välfärd som finns i det svenska samhället idag. Förhoppningsvis kommer det att gå ännu snabbare. Alltså, välfärd är inget statiskt och hur rika och fattiga olika samhällen är idag är inget som är bestämt för evigt. Kina må ha varit det fattigaste samhället i världen (åtminstone ett av de värsta) under början av 1960-talet, men under de senaste 10 åren har deras välstånd mer än dubblats.

Ett argument mot att det här skulle kunna ske är att jordens resurser håller på att ta slut. Det här påståendet kan nog bara tas på allvar för att man hört det upprepas så många gånger. När man betänker att människan bara skrapat på den allra översta ytan på jorden för att få fram resurser så ser man att det argumentet är ihåligt. Ett viktigare motargument är det att de energikällor vi använder oss av skulle kunna ta slut inom kort. Men detta stämmer inte heller. För just idag finns teknologin för att låta kärnkraftverken fungera i, kanske några miljarder år. Från Wikipedia:

A breeder reactor is a nuclear reactor capable of generating more fissile material than it consumes[1] because its neutron economy is high enough to breed fissile from fertile material like uranium-238 or thorium-232. Breeders were at first considered superior because of their superior fuel economy compared to light water reactors. Interest in breeders reduced after the 1960s as more uranium reserves were found, and new methods of uranium enrichment reduced fuel costs.

Breeder reactors could in principle extract almost all of the energy contained in uranium or thorium, decreasing fuel requirements by nearly two orders of magnitude compared to traditional once-through light water reactors, which extract less than 1% of the energy. This could greatly damp concern about fuel supply or energy used in mining. In fact, with seawater uranium extraction, there is enough fuel for breeder reactors to satisfy our energy needs for as long as the current relationship between the sun and Earth persists, about 5 billion years (thus making nuclear energy as sustainable in fuel availability terms as solar or wind renewable energy)

Det senare är dock omtvistat. Just nu används inte dessa reaktorer så mycket för att de inte är lika ekonomiskt snåla som vanliga reaktorer (trots att de är mer effektiva i användningen av bränslet). Och även om dessa reaktorer inte skulle börja användas, så lär man i dagens högskolor ut att nästkommande generation kärnkraftverk skall kunna använda thorium så att vi har energi i kanske 100 000 år till, vilket jag hörde från Niclas.

Och om vi bara har energi kan människan göra vad som helst. Möjligtvis även förstå kroppen så väl, så att vi kan byta ut de föråldrade celler vi har med nya fräscha stamceller, så att vi håller oss friska och slipper den fruktansvärda sjukdomen som kallas för åldrande. Eller använda genmanipulation för att få bort cancer. Ingressen från de här två artiklarna ger en extra försmak över vad dagens vetenskap tror vi kan göra i framtiden:

Researchers from The University of Nottingham have demonstrated how a species of flatworm overcomes the ageing process to be potentially immortal. The discovery, published in the Proceedings of the National Academy of Sciences, may shed light on the possibilities of alleviating ageing and age-related characteristics in human cells.

In a perfect world, we could eat to our heart's content without sacrificing our health and good looks, and now it appears that maybe we can. Mice with an extra dose of a known anti-cancer gene lose weight even as their appetites grow. Not only that, but according to the report in the March issue of the Cell Press journal Cell Metabolism, the animals also live longer, and that isn't just because they aren't getting cancer, either.

Även om vi inte når det stadiet kommer världens samlade produktionsförmåga bli fenomenal så att man bara behöver arbeta några timmar om året.

Den här utvecklingen sker idag, och kommer nog att fortsätta även om vi inte kan få leva i helt fria samhällen innan dess, eller vilket favoritsamhälle du helst skulle vilja leva i. Vilket får mig till den andra saken som verkar trolig att det inträffar. Och det är just att vi kommer att kunna välja fritt hur vi vill leva våra liv i framtiden, med ytterst få begränsningar utöver de basala att inte kränka folks rättigheter. De främsta begränsningarna som kommer finnas i framtiden kommer vara säkerhetsaspekter ifall vi blir odödliga; de som gillar att riskera sina liv för skojs skull kommer nog inte få sin rättighet att göra det respekterad om deras vänner väl inser att de kanske försvinner för evigt, och att de då i samma evighet kommer att veta om att deras vänner inte är där.

Men om vi bortser från dessa mindre inskränkningar kommer framtiden att vara mycket mer frihetlig än idag. Ju rikare vi blir desto lägre kommer kostnaden för att seasteada vara. Och ju bättre kommunikationsteknologin blir, desto fler kan nås av det praktiskt liberala budskapet. Och med det följer även möjligheten för oss libertarianer att gå samman och verkligen göra något för att skapa ett fritt samhälle.

Om detta nu stämmer, att världen blir rikare och att det inte finns några praktiska hinder för oss, eller våra barnbarn, att leva i överflöd hela livet, och att vi även kommer slippa det statliga oket någon gång då, samt att hela den här processen pågår för fullt nu, vad kan man som enskild individ göra i politiken? Alltså, om vi närmar oss en väldigt strålande framtid och att de nuvarande politiska bekymren inte kommer finnas då, vad har man i politiken att göra? Saker och ting kommer att lösa sig, utan att man behöver göra något, så vad finns det då att göra?

Några, som verkar ha kommit fram till en liknande uppfattning, har bestämt sig för att se till så att den här lysande framtiden inte förstörs av att någon bygger en osnäll AI eller att mänskligheten drabbas av någon annan global katastrof.

För egen del tror jag att vi libertarianer borde propagera och arbeta politiskt för främst en sak: att se till att den politiska revolutionen kommer tidigare snarare än senare. Skulle vi kunna genomföra den nu skulle vi göra oss själva och resten av världen (speciellt de fattiga) en gigantisk tjänst. Att genomföra det nu är inte möjligt, men ponera att det kan ske inom några år. Även om det inte kan ske om några år, kanske den libertarianska influensen i världens samhällen ser till att det sker några år innan det annars skulle skett, och att vi närmar oss välfärdens singularitet en dag närmre. Det skulle, då, bli nära oändligt viktigt att vi gör något idag.

En introduktion till marknadslag

Competing private courts enforcing competing polycentric bodies of law, as envisioned by David Friedman, presents an especially confusing mess. The implications of this are best left to the reader to imagine.

- RationalWiki, Anarcho-capitalism

If a phenomenon feels mysterious, that is a fact about our state of knowledge, not a fact about the phenomenon itself. ... All confusion and bewilderment exist in the mind, not in encapsulated substances.

- Eliezer Yudkowsky, Mysterious Answers to Mysterious Questions

Det finns en hel del frågor om hur ett anarkokapitalistiskt samhälle skulle fungera. Speciellt gäller det hur dess lagsystem skulle se ut. Komplikationerna, som många ser det, uppstår eftersom alla lyder inte nödvändigtvis under samma lag i samma område, och att det inte finns en ensam grupp som har makt att bestämma hur tvister skall lösas. Men dessa komplikationer, dessa problem folk ser med systemet, är inte oövervinnerliga. De går att lösa inom de ramverk som systemet sätter upp. Men hur då? Det har jag tänkt ge en introduktion till i detta inlägg.

Först och främst måste vi avskilja det område som skall diskuteras. Det som skall diskuteras är hur det anarkokapitalistiska systemet fungerar. Men jag och Niclas Wennerdal finner att detta system för hur lagar och regler kommer till på en marknad, borde kallas för marknadslag. Detta eftersom själva systemet inte behöver leda till att folk lever under libertarianska lagar, men det är hur systemet fungerar som är av intresse. Anarkokapitalism, som ord, används numera för att beskriva det system där folk kan leva under libertariansk rätt, där dessa individuella rättigheter upprätthålls av lagen och inte kan kränkas.

En grundläggande princip för alla rättsystem
Anarkokapitalism är alltså ett samhälle som kan uppstå under ett system med marknadslag, och följer de regler som den strukturen ger upphov till. Vad består då denna struktur av?

Den mest grundläggande delen i detta lagsystem är det som är gemensamt för alla lagsystem. Och det är att:

I ett samhälle är din möjlighet att bestraffa någon byggd på att tillräckligt få vill stå upp för den här personen och dennes agerande. Exempelvis, att du kan bestraffa en mördare bygger på att det inte finns tillräckligt många som anser att man skall ha rätt till att mörda samt att det inte fanns tillräckligt många som anser att den rättegångsprocess du använde dig av för att döma personen var orättvis, att du inte hade rimliga skäl till att bestraffa personen.

Hur många är tillräckligt många? Det vet jag inte, förutom att det nog varierar mellan olika anarkistiska samhällen, och att det är olika för olika brott. Tänk dig att du är i ett anarkistiskt samhälle och du ser någon som blivit rånad. Denne anställer en firma som fångar någon som anklagas för brottet, och en domstol säger sedan att denne faktiskt var skyldig. Brottsligen döms till att betala skadestånd samt lite extra för mödan och för att ha stört freden. Skulle du då ställa dig på brottslingens sida och säga att straffet är orättvist? Känner du någon som skulle gjort det? Jag skulle gissa att väldigt få skulle göra detta.

Och, ifall det vore så att någon faktiskt ställde sig på deras sida, skulle du ändra åsikt om att det var ett rättvist straff? Tänk om en hel grupp ställde sig på brottslingens sida, och säger att det inte är rätt att bestraffa denne, att det inte är ett brott att ta saker från andra, vad säger du då? Skulle du hållit med dem? Känner du någon som skulle gjort det? Jag skulle gissa att förutom just brottslingar och några vilsna pacifister skulle ingen ändrat åsikt av detta faktum.

Vad är min poäng här? Min poäng är att för vissa brott, som stöld, lär man inte godkänna alls att detta blir lagligt, att, så länge som gruppen som vill kunna stjäla är en minoritet (om de vore en tillräckligt stor majoritet skulle vi ha en demokrati som vill bli beskattad), kommer man inte att godkänna att de får lov att göra detta. Detta är viktigt, för att det innebär att man är beredd att bekämpa dessa individer ifall de vill frita brottslingen. Att, ifall det skulle uppstå en till konflikt, skulle flertalet vilja bekämpa brottslingens kumpaner och även bestraffa dessa. Det är just det som gör lagen mot stöld till en lag.

Men säg att det hade varit rättegångsproceduren som någon tvekat om, hade det ändrat din uppfattning något? För egen del hade det spelat roll beroende på vem den personen var, och det är för att jag troligtvis inte hade satt mig in i fallet och att domaren endast är en som ger ut sitt omdöme om en vetenskaplig sak. Han kan ha fel. Så ifall en annan jurist, som är bekant med bevisbördor, vittnens och bevismaterials tillförlitlighet, och allmänt rättsförfarande, säger att bevisningen inte är speciellt säker – då är jag benägen att stötta de som vill frita den misstänkte. Här kan det ju finnas rum för rimligt tvivel och – om jag får lov att dra till med en, tror jag, rimlig regel – ifall inte mer än tio av tolv experter i området är tillräckligt säkra på domen borde den inte fällas.

Men, säg att det inte är en expert som uttalar sig i frågan. Säg att det är någon utan någon kunskap i området. Skulle man då behandla den personen annorlunda än den som säger att handlingen i sig inte är ett brott? För egen del skulle jag bara svagt se personen som något bättre än så, beroende på hur intelligent denne verkar vara.

Jämför det här med ett annat beteende, som många idag anser vara brottsligt, nämligen att använda och sälja heroin. Här tror jag att färre människor skulle vara beredda att stå upp mot en minoritet som vill beskydda de som brukar denna drog.

Marknadslagen och dess logik
Jag har tagit upp en grundläggande regel som bestämmer när ett straff kan komma till. Hur anpassar sig marknadens strukturer till denna verklighet?

Av försvar och sällskapsskäl kommer individerna i samhället att gå samma i olika grupper; de kommer att organisera sig. Detta ser man att det uppstår naturligt i situationer där man inte kan lita på att bli beskyddad av ”sin” stat, exempelvis när folk i USA flyttade västerut i karavantåg. Då gick de samman i grupper med bestämda regler för att hantera konflikter inom gruppen. Public choice-ekonomerna menar också att detta är något som man borde förvänta sig, fast de gör det ytterligare antagandet att när man går in i gruppen så lämnar man över sin frihet att gå ifrån gruppen, till gruppen. Alltså att gruppen blir en stat. Detta visade sig inte vara fallet i amerikanska västern, och är högst tveksamt utifrån en teoretisk grund.

Utöver att man vill kunna försvara sig, så vill man ju försvara sig mot rätt saker, så därför kommer folk troligtvis att ta hänsyn till vilka lagar de olika individerna vill gå efter i valet av vilka man tillsammans formar en grupp med. Har alla samma uppfattning om vilken lag de vill följa efter spelar detta ingen roll. Inom detta område inkluderar jag även vad för rättegångsprocedur man vill gå efter. Man skulle kunna tänka sig olika läger av libertarianer, exempelvis, som har olika synsätt på hur man skall tolka bevis.

Dessa grupper kan vara organiserade som föreningar eller aktiebolag, men de flesta ankor utgår från att de kommer likna försäkringsbolag. Detta för att man kan se brott som något som drabbar en likt en olycka och att det därmed är möjligt att försäkra sig mot det (vilket inte är annorlunda från idag), och att försäkringsbolaget då skulle vara i en bra position för att samordna jakten på brottslingen och att ta upp fallet till en domstol.

Vad händer ifall två personer är av olika åsikt om vilken rättegångsprocedur som är giltig, och att de hamnar i en tvist med varandra? Då går vi tillbaka till det jag skrev ovan, om att upprätthållandet av en lag beror på att inte tillräckligt många stöttar den som någon annan vill straffa. Så i fallet om rättegångsprocedurer borde man kunna dela upp alla i två grupper: de som vill ha lättare krav och de som vill ha hårdare krav. Om en förening vill ha högre krav än en annan, men samma straff, måste den andra gå med på detta då? Uppenbarligen inte hur höga som helst, för det skulle vara detsamma som att tillåta brottet. Hur höga det blir bestäms av resten av samhället, och hur de ställer sig till konflikten.

Så, i fallet mellan den med hårda och lätta krav, vilken ställer du dig på, om någon? Det är fullt möjligt att inte ställa sig på någon sida, så ifall det skulle bli krig är du utanför konflikten. Om alla andra i samhället är utanför konflikten då är det som om det bara fanns två grupper. Den ena gruppen skulle då kunna tvinga på den andra sin vilja ifall: (1) den andra gruppen var väldigt svag och (2) den första gruppen är helt okej med att riskera människor i krig, alternativt (om känslolösa legosoldater finns att hyra överallt) inte bryr sig om att betala för att göra detta och ta pengar ifrån de erövrade (ifall det är möjligt) för att betala kostnaderna. Kort och gott, den ena gruppen kan bestämma över den andra genom att tvinga sig på denne, övervinna denne i en strid. Då kan den ena gruppen ensamt bestämma över den andra gruppen; de kan upprätthålla sin lag över de andra.

Detta är alltså samma princip som jag tog upp i början av inlägget, att lagen kommer till först när det inte finns tillräckligt stöd för de som bryter mot beteendet vissa vill förbjuda. Hur räknar man ut om grupp A eller grupp B skall få sin vilja igenom? Detta beror på de båda gruppernas ekonomiska styrka och deras respektive preferenser för att vilja få sin vilja igenom och deras aversion mot att använda våld.

Men, det behöver inte gå till krig. För vid vissa tillfällen kommer båda grupperna se att det inte skulle vara i deras intresse att slå ned den andra gruppen. Hur stora behöver grupperna vara för att ingen av de är villiga att använda våld för sin sak? Det vet jag inte, men man kan ju gissa att, om samhället vore lika stort som det svenska, om båda grupper bestod av 10 000 individer så skulle de inte kriga mot varandra. Istället måste de nu komma fram till en kompromiss om hur de skall hantera alla situationer där de kan hamna i en konflikt med varandra. De behöver helt enkelt enkelt skriva ett avtal om dessa scenarion.

Hur kommer detta avtal att se ut? David Friedman skissar ett exempel på det i The Machinery of Freedom, fast det gällde hur de båda grupperna skulle ställa sig till att ha dödsstraff för vissa brott.

One can imagine an idealized bargaining process, for this or any other dispute, as follows: Two agencies are negotiating whether to recognize a pro- or anti-capital-punishment court. The pro agency calculates that getting a pro-capital-punishment court will be worth $20,000 a year to its customers; that is the additional amount it can get for its services if they include a guarantee of capital punishment in case of disputes with the other agency. The anti-capital- punishment agency calculates a corresponding figure of $40,000. It offers the pro agency $30,000 a year in exchange for accepting an anti-capital-punishment court. The pro agency accepts. Now the anti-capital-punishment agency can raise its rates enough to bring in an extra $35,000. Its customers are happy, since the guarantee of no capital punishment is worth more than that. The agency is happy; it is getting an extra $5,000 a year profit. The pro agency cuts its rates by an amount that costs it $25,000 a year. This lets it keep its customers and even get more, since the savings is more than enough to make up to them for not getting the court of their choice. It, too, is making a $5,000 a year profit on the transaction. As in any good trade, everyone gains.

Friedmans slutsats behöver nog förstärkas med ett ytterligare resonemang. Vad folket har vunnit är ett samförstånd, en grund för samarbete, som grundade sig i en kompromiss. Alltså, båda grupper kan inte få sin vilja igenom, och därför måste de följa en gemensam regel för dessa tvister. Egentligen hade båda grupper velat kunnat tvinga sin vilja på den andra gruppen, men det är inte möjligt (eller önskvärt). Det är alltså i den kontexten som man kan säga att båda tjänar på det här avtalet.

David Friedmans idé är att grupperna kommer att avtala fram specifika lösningar för varje tvist, men det skulle i sin tur kunna ge upphov till generella lösningar för dessa tvister. En sådan historisk lösning har varit rättsidén actor sequitur forum rei, d.v.s. att fallet går till den anklagades domstol.

Hur skulle det kunna se ut beroende på hur starka den eller andra gruppen är, och hur påverkas det av deras preferenser? Och hur skulle det vara om de andra i samhället stöttar den ena eller andra gruppen? Hur det skulle kunna se ut har Niclas Wennerdal beskrivit i Marknadslag: Minoriteter och Marknadslag: Tre grupper och drogförbud.

Så, för att sammanfatta. Grunden i systemet med marknadslag är att lagar enbart kan upprätthållas när för få vill ställa sig bakom den anklagade brottslingen. Människor är beredda att använda våld för att få andra att följa sina lagar, men de måste välja mellan att kriga, vilket vanligtvis innebär en kostnad för dem. Folk med olika preferenser för lag och för att kriga kommer att samlas i grupper som bäst passar dessa preferenser. När grupperna inte vill kriga mot andra kommer deras preferenser för hur jättegärna de vill följa sin lag i en konflikt med en annan grupp bestämma huruvida de följer den ena eller andra lagen.