Andreas Anundi om skepticism

Jag intervjuade Andreas Anundi förra helgen om hans perspektiv på skepticism. Kvaliteten på ljudet är ungefär lika bra som det brukar vara, det vill säga det är rätt dåligt. Intervjun är ämnad att ge en översikt av vad det skeptiska perspektivet innebär, och enligt Andreas så kan man sammanfatta det som kritiskt tänkande samt att man aktivt verkar för att sprida det synsättet.

Jag får passa på att säga att jag kommer bli lite mer upptagen framöver - jag har börjat studera Java-programmering - så det kommer nog bli färre uppdateringar av bloggen än vad det varit hittills i år.

Epistemologi och ekonomi

Det här inlägget för fram en väldigt enkel poäng. Nämligen att det, i ekonomiska termer, finns en alternativkostnad till att ha en så bra världsbild som möjligt. Jag tänker mig att den här principen, eller någon väldigt snarlik, kan användas i politiska och moraliska frågor.

Kunskapsfilosofi verkar vara ett ämne som, i stort, är klarlagt. För att verkligen kunna sägas vara kunskap måste en teori, som beskriver (och då förklarar) verkligheten (samt ger en beskrivning av hur den fungerar i framtiden), vara internt konsistent, vara byggd på vad man kan erfara och inte gå emot något man kan erfara. Det finns vissa ytterligare krav man kan ställa, men det är nog grunden.

Men, även om man besitter en fulländad teori om hur man skall ta reda på om saker stämmer eller inte, kommer man att använda den teorin?

Självklart kommer man att använda den när det är lämpligt att göra så; om man bygger en bro kommer man inte förlita sig på alkemi eller astronomi för att ta reda på om den håller eller inte. Här är det, för de flesta, självklart att arbetet är av så stor vikt att man inte kan lurar sig själv om att man tror att bron kommer hålla, när vetenskapen säger att den inte gör det.

Men, säg att det handlar om något av mindre vikt. Säg att det handlar om man försöker dra sig till minnes vilka det var som vann VM-guldet i fotboll 1994 (på ett ställe där man inte har tillgång till internet). Säg att man ärligt tror att Brasilien vann, men man är inte helt säker; det kanske var Frankrike. Skall man lägga ned speciellt mycket tid på att försöka komma ihåg fler detaljer, diskutera frågan djupare med andra, försök komma på andra fakta som kanske kan göra det mer eller mindre troligt att det brasilianska laget vann eller inte? Säg att det skulle ta en timme att, tillsammans med andra (återigen, utan tillgång till internet, vars hjälp bara är fusk i den här frågan) ta reda på svaret. Borde man ta den tiden för att ta reda på svaret? För, inte kan man tillåta sig själva att gå runt och tro på något som inte stämmer?

Nej, man borde inte ta den tiden. Och, jo, man kan visst tro på något som är falskt. Alltså, även med tillgång till den rätta tekniken för att ta reda på sanningen, behöver man inte faktiskt använda den tekniken för att ta reda på om en viss fakta stämmer eller inte. Om man inte bygger en bro behöver man inte heller lägga ned så mycket tid för att undersöka om den är hållbar eller inte. Vi människor lever i en värld med begränsade resurser, och därför är det nog inte önskvärt för en själv att sätta ett absolut värde på sanning.

En tanke om testamente och arv

Den traditionella libertarianska ståndpunkten om arvsrätt är att den inte finns; ingen individ har rätt till någon annans egendom bara för att man är besläktad eller gift med personen. Istället är det testamentet som vanligtvis är grunden för ett frihetligt perspektiv på vad man kan få göra med en död persons ägodelar. Jag har kommit på ett argument för varför en sorts testamente även bör gälla när inget sådant är skrivet, och det resonemanget har även en intressant konsekvenser i andra frågor.

Min tanke här är följande:

Det är rimligt att när en människa dör, så bör den personens ägodelar användas för att föra vidare eller uppnå den livsgärning eller mål som individen strävade efter.

Jag fick den här tanken i en debatt om abort, som är lite för krånglig att ta upp här, så jag diskuterar bara det här påståendet. Varför är det rimligt? Jo, för att testamenten är rimliga. Dessa är i sin tur rimliga för att frihet är rimligt, och fria personer får lov att göra vad de vill med sin egendom när de dör. Det är en viss skillnad i att man ger bort saker efter att man dött, men det är rent praktiskt ingen större skillnad mellan (1) att skapa en stiftelse som förvaltar alla ens pengar och ägodelar medan man lever och har order att ge bort pengarna på ett speciellt sätt när en viss person (en själv) dör, och (2) att skapa en stiftelse som får alla ens pengar och ägodelar efter att man dött och delar ut dessa enligt ett speciellt mönster. Rent praktiskt finns det inga problem med att ha det ena eller andra i ett libertarianskt samhälle, så även om det finns överstigande filosofiska problem går dessa att komma över rent praktiskt.

Så, fria individer har rätt att disponera sin egendom efter sitt behag efter att de dör. Default-läget för dödsbon är att de skall hanteras efter ett testamentes önskemål. Men, säg att det inte finns ett testamente? Det är här det borde vara lämpligt att hantera ägodelarna efter vad man tror skulle varit den dödes önskemål, om denne haft tid att uttrycka den. Rent kulturellt skulle idén även varit normen - ett testamente är just att föra vidare en persons önskemål efter döden. Det är vad folk skulle ha förväntat sig är vad man borde göra. Det leder till att man får göra en kvalificerad gissning om den dödes önskemål och försöka föra dessa vidare.

Men, vad händer ifall man inte kan komma med någon specifik gissning alls om vad den döde hade önskat att man gjorde med dennes ägor? Vem får pengarna då? Jo, rimligtvis borde pengarna gå till de som personen troligtvis värderat högst av alla. Vilket man av evolutionärpsykologiska, intuitiva och kulturella anledningar har goda skäl att tro är just de i ens familj.

Polycentrism för minarkister?

Det finns ett antal libertarianer som anser att debatten mellan anarkokapitalism och minarkism är något onödig. Poängen de vill föra fram är, som jag förstått det, ungefär såhär:

Ja, visst är det intressant att ta reda på vilket system som verkligen är bäst på att upprätthålla frihet, och ja, visst är det viktigt att veta ifall en del av den frihetliga rörelsen argumenterar utifrån en falsk världsbild, och jo, visst kan ens position ändras något beroende på ens utgångspunkt. Men bara marginellt. Är det liksom inte något av en oviktig debatt? Nog för att (minst) ena sidan har fel i frågan, men kommer det rent praktiskt att göra någon skillnad ifall det blir det ena eller andra? Är det inte bäst att vi försöker arbeta gemensamt för att minska den stat vi har nu, och ta upp den när det hot som staten utgör blivit minskat något? Kan vi inte vänta och se hur det ser ut när staten inte längre producerar vägarna, distribuerar alkohol, tar hand om de äldre eller förstör människors liv med sina förbud – och efter det se om det inte är en bra idé att då fortsätta privatisera polis och rättsväsende?

Jag får instämma i andemeningen bakom denna ståndpunkt (om jag beskrivit den korrekt); som politiskt engagerad libertarian borde man inte satsa krutet på en debatt som inte verkar ha så stor vikt för den faktiska politiken. Det viktiga är att få folk att uppskatta frihet, och då förstärka den ändå rätt vanliga uppfattningen att det är fel att bestämma över andra människor som inte gjort någon illa.

Men, jag tror att den här ståndpunkten vilar på en felaktig premiss – som ibland tas upp men inte alltid. Nämligen att om vi (eller våra barnbarn) kommer att få leva i ett fritt samhälle någon dag, så kommer förändringen ske genom att den stat vi har sakta och säkert liberaliseras. Den libertarianska revolutionen kommer att komma genom den demokratiska gången.

Jag och Victor diskuterade den här frågan förra året; vilken är den bästa strategin för att uppnå frihet? Den demokratiska vägen är endast en av många vägar för att nå dit. Utöver den har vi seasteading, secession och agorism. Vilken av dessa strategier som kommer vara den dominerande i att skapa frihet (de samverkar redan nu) är ännu inte givet, och det finns inget som talar övervägande för att demokratiprocessen är den troligaste processen för förändring.

Om detta stämmer så skulle folket i sverige först kunna få uppleva frihet genom en polycentrisk strategi. Alltså, att vi skulle kunna få en anarkokapitalistisk ordning innan det kommer en nattväktarstat. Exempelvis, säg att seasteading blir otroligt lönsam och att det uppstår små oceanstäder runtom hela världen. De som bor där kommer att vara vana vid sin frihet och vill helst behålla den när de är i andra länder, så de går samman och försöker få fram ett avtal med andra stater om att de får vara där utan att behöva lyda den statens lagar. Som skedde mellan usa och kina under 1800-talet. Idén kommer att accepteras för vid det laget kommer den svenska staten säkert ha tvingat på folket extraterritoriellt förbud mot prostitution och dylikt. När så seasteadingarna kommer till sverige kommer några svenskar snabbt att byta ”nationalitet” och kanske även bo kvar i området.

Just det exemplet är kanske inte det mest troliga – men det är klart att det har funnits historiska paralleller. Alltså, att en stat erkänner andra individers rätt att vara på statens turf, för att den ökade handeln som de för med sig ändå gynnar staten på något sätt – eller för att det varit för svårt för staten att slå ned på invandrarna. Extraterritoriella lagar har varit en historisk norm, trots allt.

I det här läget har vi en situation som är nära den polycentriska-libertarianska visionen om det politiska livet; alla får leva fritt om de vill det. Men, det är inte helt nära. För, minarkisterna skulle inte få möjlighet att bilda en stat i sverige; de skulle bara ha tillåtelse att bo där utan att betala skatt, följa regleringar och så vidare. Men, skulle inte det här kunna vara ett bra steg på vägen till det bästa politiska systemet? Skulle inte en extraterritoriell strategi kunna vara värd att följa, för båda läger, tills vi kommer till en punkt där alla kan bilda en nattväktarstat där de vill bo och alla kan välja att inte bo i sådana områden? Skulle inte polycentrism just då kunna vara något för minarkister?

---

Den här frågan kan även ställas historiskt. Om du, om du är en minarkist, hade levt under 1920-talet och varit på besök i kina, hade du uppskattat att du då kunnat fortsatt leva enligt de ganska liberala svenska lagarna där? Eller hade du velat följa de kinesiska lagarna? Om du hade varit ifrån estland, som inte hade extraterritorialavtal med kina, skulle du ha velat ha möjligheten att enkelt byta till svensk nationalitet, för att leva under ett rättssystem som du ändå är relativt bekant med?

Eller, om man säger såhär, om Ayn Rand hade drivit en DRO, och det inte fanns en nattväktarstat i närheten – hade du inte börjat prenumerera på hennes tjänster?

Metodologisk fråga om anarkokapitalism vs. nattväktarstaten

Om man uppskattar frihet, vilket är det bästa politiska systemet som man då vill leva i? Eller, vilket system är det som förväntas vara bäst på att upprätthålla individuella rättigheter?

Det här är en väldigt viktig fråga för libertarianer, men hur kan man ta reda på vilket system som faktiskt är bäst? I den bästa av världar skulle vi haft direkt information från miljarders samhällen, som varit nästintill identiska förutom i hur folken där ordnat sina politiska institutioner (som sedan influerat alla andra institutioner och beteenden). Alltså, det vi vill ha (om vi bortser från de moraliska problemen) är ett samhälleligt experimentrum där vi kan placera samma människor på samma plats men i olika politiska miljöer för att se hur de beter sig där. 

Säg att vi kunde simulera en verklighet med en miljard människor som bor på en ö i ett rätt modernt samhälle. Allting är lika, förutom den politiska utgångspunkten: folk kan leva i en demokrati, autokrati, republik; de skulle kunna strukturera staten på en mängd olika sätt för att få fram olika "checks and balances", de skulle kunna ha en mängd olika interna regler för staten som folk förväntas följa; eller så skulle de kunna bo utan en stat, under marknadslag, där organisationerna kan drivas som enskilda företag, som AB:n, som familjeföretag, som kommunala/demokratiska organisationer och dessa företag skulle kunna börja med att ha en mängd olika interna regler för hur de skulle agera. En nattväktarstat skulle kunna ha en mängd olika former och så skulle även en anarki, och vad vi vill göra är att testa alla dessa former i vår simulator för att se vilken som fungerar bäst. Hur går testet till?

Det man behöver är alltså samma människor och samma miljö, men olika politiska institutioner. Säg att man skapar hundra variationer av en monocentrisk ordning, och hundra variationer av en polycentrisk ordning. I utgångsläget har lagarna i de båda samhällena varit likadana; de har upprätthållit en libertariansk rätt. Sedan låter man samhällena utvecklas under sina respektive former under en längre tid - som hundra år eller en miljon år - och sedan kikar man hur samhället utvecklades, för att se vilket som gav bäst libertarianska resultat. Sedan gör man om det testet några miljoner gånger i helt andra miljöer. Om det finns någon politisk ordning som varit bättre än alla andra då är den helt klart bäst. Om vissa politiska ordningar varit bättre än andra i vissa miljöer - säg att den bästa statsformen klår den bästa anarkistiska formen i en miljö, men tvärtom i en annan - då är vinnaren beroende av vilken miljö man själv lever i, där man själv vill skapa en politisk ordning.

Det essentiella för det här experimentet, för den debatt som pågår idag om ak vs. nvs (bl.a. här), är att man inte ovanifrån kan bara guida människor till att följa en viss lag hela tiden. Det finns inget absolut säkert i att människor kommer att följa en viss given struktur bara för att den finns och aldrig försöka förändra den. Visst, vi är normalt konservativa av oss, men uppenbarligen kan människor ändra den politiska ordningen de bor i. 

När jag diskuterar med vissa minarkister känns det som om de helt och hållet missar den här poängen. För de så är frågeställningen konstig, oförståelig. För, när de diskuterar det politiska statsskick som skall upprätthålla deras nattväktarstat, då är det just en nattväktarstat de diskuterar. Om vi skall föra över det till experimentet ovan, då är det som om de vill jämföra hur väl ett visst statskick fungerar jämfört med ett polycentriskt system, genom att inte jämföra hur de faktiskt skulle bete sig. Utan hur de skulle bete sig ifall ett visst statskick alltid upprätthöll negativa rättigheter. Och när man påpekar att en sådan jämförelse inte är intressant, att jämförelsen bör ske på ett likadant plan, så lika som möjligt med ett annat system, då stannar diskussionen där. Jag har inte hört något vettigt svar från någon minarkist på det här området.

Och jag tror inte att de kan komma med ett vettigt svar heller, för deras metodologi bryter med logiken. För att se detta, säg istället att vi inte hade som mål att skapa ett libertarianskt samhälle, utan ett utilitaristiskt samhälle. Vi gör som ovan att vi testar en massa samhällen - polycentriska vs. monocentriska. Sedan märker vi (hypotetiskt) att ett polycentriskt samhälle skapar mest lycka. Skulle då en hypotetisk lyckoväktare kunna säga att testet var dåligt? Skulle han kunna säga att det inte är viktigt vad vi upplever för den mest tänkbart perfekta strukturen är en lyckostat, för att i lyckostaten så maximerar man lyckan; den är perfekt!

De polycentriska lyckosnubbarna säger då att lyckoväktarnas resonemang är ett nirvanafelslut; att den staten kanske låter bra om den kunde fungera så perfekt som dess idealfall, men att det inte går att uppnå. Att, rent praktiskt så skulle inte den staten fungera på det sätt som lyckoväktarna tror. Att den ordningen skulle leda till att folk gör andra saker, att en lyckostat skulle degenerera till en sub-optimal lyckostat. Skulle någon lyssnat på den lyckoväktare som envist säger att testet är fel; att testet inte skall vara hur människor faktiskt beter sig, utan det skall vara mellan ett idealfall och något annat? Att testet skall vara mellan hur lyckostaten idealiskt fungerar och allt annat?

Det skulle kanske varit rimligt, om det vore så att man jämförde en idealisk stat mot en idealisk anarki. Men - tillbaka till den verkliga debatten - så ser inte nattväktarna på saken. De ser att debatten står mellan en nattväktarstat och en viss sorts polycentrisk ordning (som marknadslag), alltså mellan ett ideal och en faktisk process som inte nödvändigtvis uppnår ett visst ideal. Och där ser det, korrekt, att nattväktarstaten är bättre. Sedan begår de felslutet att därför måste även vi ha de institutioner som de tänker sig att en nattväktarstat har, istället för några andra alternativa polycentriska institutioner. Men eftersom institutionerna inte behöver leda till det idylliska resultatet man vill ha är det ett dåligt resonemang.

En minarkist skulle kunna komma med ett visst argument här, nämligen att det finns en möjlighet att skapa en stat med så bra interna regler att det blir omöjligt att kapa den. Visst, om det stämmer, så stämmer det. Men en sådan plan för en icke-degenererande stat har inte lagts fram. Och även om man lade fram en sådan plan så är det inte säkert att det skulle vara bättre än ett system med marknadslag där alla företag börjar med att ha liknande regler för sitt företag - och att alla individer har sådana regler för sitt beteende som de sedan skänker vidare till sina barn. 

Alltså, den stora frågan är "Vilka politiska institutioner är bäst för att folket enklast skall kunna uppnå ett fritt samhälle?" När man ser det utifrån det perspektivet så är frågan, "Vilket är bäst: marknadslag eller konstitutionell republik (som vissa minarkister säger sig vilja ha)?" Sedan finns det en annan fråga, om vilket system som upprätthåller rättigheterna till lägst kostnad, och där borde analysen ligga på hur väl staten sköter rättsväsendet och hur väl privata firmor gör det, vilket är en fråga om anarkokapitalism vs. nattväktarstaten. Det är alltså där debatten bör ligga; på olika plan för olika frågor.

Marknadslag vs. konstitutionell republik - För frågor om vilket system som bäst upprätthåller frihetliga lagar, eller skapar möjligheterna för att leva fritt snabbast för alla.

Nattväktarstaten vs. anarkokapitalism - För frågor om vilket system som kräver minst resurser för att uppnå sitt resultat.

Nu går det ju inte att göra de här testen som jag föreslog. Men det är lugnt. Vad testen gör är att de ger en information om hur verkligheten fungerar; om vilket system som bäst gör något (alltså, i vilket system människor enklaste kan agera för att uppnå ett visst mål). Den här informationen skulle man kunna få på ett annat sätt; genom att skapa en teori baserad på den kunskap vi har och se vilket system som, enligt den här generella teorin om mänskligt agerande, troligtvis ger folk bäst incitament att skydda folks rättigheter.

Det här testet ovan började med en utgångspunkt i anarkokapitalism eller en nattväktarstat för att se vilket system som höll sig bäst i tiden. Men det finns andra sätt att testa det också. Som att man kan börja med marknadslag och en stat, som inte har libertarianska regler, och så kollar man vilket system som snabbast ser till att alla kan få leva under libertarianska regler. I det senare fallet ser jag det nästan uppenbart att marknadslag är bättre än en stat, då folk blir så mycket mer benägna att se upp till, hylla och göra staten starkare när den väl finns. Om det inte finns någon kommer ingen vilja ge upp den relativa frihet de har och vaktar den från att någon enskild grupp blir så mycket starkare än de andra. Det är mitt perspektiv åtminstone. Det är kanske fel, och jag ändrar gärna uppfattning ifall man kan visa att det är det. Det viktiga, som jag ser det, är vad som faktiskt fungerar - varför jag också i praktiken förespråkar ett system där folk kan välja fritt vilket politisk system de vill leva i för att man skall kunna se vilket system som verkligen är bäst.

Sight - När når vi equilibrium?

Filmen ovan kom ut för tre veckor sedan och tar upp hur framtiden skulle kunna vara ifall teknologin hade kommit så långt att man hade kunnat visa datorbilder på näthinnan. Som i Diamond Age och något mer sofistikerat än googles Project Glass. Inte speciellt realistiskt, tyvärr. Speciellt en sak störde mig när jag såg den först, vilket jag dock ändrat mig lite om, eftersom det nog kan ha varit realistiskt. Jag tar upp vad det är nedan, så läs inte vidare om du vill se filmen ostörd.

Poängen som jag tycker att filmen missar finns dock med i ett gammalt avsnitt av Luftens hjältar. Det var #45 där Baloo tävlar med sin gamle rival Flyg-Jane om att hitta en juvel, eller något sådant (det var ett tag sedan jag såg den). Det intressanta och roliga i avsnittet är när Baloo och Jane går i en grotta som leder till juvelen. Till slut når de två dörrar varpå följande scen utspelas:

Baloo: Två dörrar! En av de måste vara en fälla. Det är du som har kartan, vilken är det som går till skatten?

Jane: Den där.

Baloo går mot dörren, är på väg att öppna den, men vänder sig istället om.

Baloo: Vänta lite! Du skulle inte visa mig rätt dörr. [Jane ser något ställd ut.] Men du vet att jag vet att du inte skulle visa mig rätt dörr så det här är rätt dörr.

Baloo öppnar dörren och en stor rullande sten kommer ute genom den.

Jane: Hur dum kan man bli egentligen?

Vad det här visar är ett problem som uppstår när man börjar tänka på att "Jag vet att du vet, att jag vet att du vet....att jag vet att du tror att du kan lura mig; men vi vet också att du vet att jag vet...att jag inte litar på dig", och liknande saker. Oscar Morgenstern tog upp ett liknande dilemma (Holmes-Moriarty dilemmat) 1935:

Sherlock Holmes, pursued by his opponent, Moriarty, leaves for Dover.

The train stops at a station on the way, and he alights there rather than travelling on to Dover. He has seen Moriarty at the railway station, recognizing that he is very clever, and expects that Moriarty will take a special faster train in order to catch him at Dover. Holmes' anticipation turns out to be correct. But what if Moriarty had been still more clever, had estimated Holmes' mental abilities better and had foreseen his actions accordingly? Then obviously he would have travelled to the intermediate station. Holmes, again, would have had to calculate that, and he himself would have decided to go on to Dover. Whereupon Moriarty would have "reacted" differently. Because of so much thinking they might not have been able to act at all or the intellectually weaker of the two would have surrendered to the other in the Victoria Station, since the whole fight would have become unnecessary. Examples of this kind can be drawn from everywhere. However, chess, strategy, etc. presuppose expert knowledge, which encumbers the example unnecessarily (Morgenstern, "Perfect Foresight and Economic Equilibrium," 1935).

Komikerna på How It Should Have Ended spinner lite på samma tema om den senaste Sherlock Holmes-filmen:

Vad är det då Sight missar? Jo, de missar den troliga effekten av vad som skulle ske ifall en sådan där Wingman-app blev populär; folk skulle veta om att andra visste (osv) att någon skulle kunna använda den i ett dating-scenario. Dating-världen skulle blivit helt annorlunda, där alla får, mer eller mindre, förvänta sig att alla beter sig top-notch. Att då blir upprörd över att någon har en wingman är inte så troligt. Men, visst, filmen skulle kunnat utspela sig under den korta tiden då den blivit introducerad och till dess att alla börjat använda den. I Sight tjänade det mest som en plot-device för att filmarna hur hemskt det skulle kunna vara med sådan här teknologi. Och när det gäller det så kom Diamond Age med ett något mer realistiskt scenario:

You could get a phantascopic system planted directly on your retinas, just as Bud’s sound system lived on his eardrums. You could even get telaestetics patched into your spinal column at various key vertebrae. But this was said to have its drawbacks: some concerns about long-term nerve damage, plus it was rumored that hackers for big media companies had figured out a way to get through the defenses that were built into such systems, and run junk advertisements in your peripheral vision (or even spang in the f….... middle) all the time—even when your eyes were closed. Bud knew a guy like that who’d somehow gotten infected with a meme that ran advertisements for roach motels, in Hindi, superimposed on the bottom right-hand corner of his visual field, twenty-four hours a day, until the guy whacked himself.

Inte för att den boken var så realistisk heller.

Alltså, problemet med "perfekt framsikt" är snart känt och förhoppningsvis kommer de då att göra fler filmer där karaktärerna är medvetna om detta också. Troligtvis kommer de dock ha väldigt få konflikter i sig, förutom om någon får tag på privat information (som att bygga en armé i hemlighet, á la värsta bondskurken), vilket dock borde bli allt mindre vanligt i vårt samhälle.

Finns det några bevis för att anarkokapitalismen fungerar?

Det finns de som säger att det inte finns några bevis eller belägg för att ett anarkokapitalistiskt samhälle skulle fungera. Har de rätt? För att sammanfatta inlägget nedan: de har rätt i meningen att det inte finns bevis som är 100%-99% säkra, men ifall vi pratar om mellan 90% och 99% säkerhet finns det sådana bevis.

Innan jag går in djupare på den frågan, låt mig bara först definiera vad ett anarkokapitalistiskt samhälle är för något:

Ett ak-samhälle är (1) en polycentrisk ordning där (2) libertariansk lag upprätthålls genom ett flertal olika aktörer som var för sig inte har möjlighet att tvinga någon enskild person till att följa ett lagbeslut. Varje aktör som vill döma någon annan för ett brott kan inte göra det annat utan att ha nästan alla andras stöd för att göra detta. I detta samhälle (3) köper man polisers och detektivers tjänster och när man vill bevisa för andra att någon har begått ett brott så byter man till sig frivilligt andras tjänster för att bevisa detta. Systemet för hur individerna köper och säljer rättstjänster och ingår avtal för att upprätthålla eller inte störa andras rättsprocesser kallar jag och Niclas för marknadslag. Alltså, ett anarkokapitalistiskt samhälle består av tre delar:

1) Polycentrism
2) Libertariansk rätt
3) Marknadslag

Vad räknas då som bevis för att ett sådant samhälle skulle fungera? Abstrakt måste man ha tillräckligt bevis för att en viss modell av verkligheten som säger att det skulle fungera stämmer; dess utsagor får inte vara i konflikt med vad man annars kan observera av verkligheten. Eftersom det här rör ett område där modellen måste ta hänsyn till otroligt mycket fakta måste modellen vara så omfattande att den kan kallas för en generell teori om mänskligt agerande.

Men, om jag skall vara lite mer konkret, vad är det som folk vanligtvis förväntar sig som bevis på att ak fungerar? Jo, ett nutida fungerande ak-samhälle, eller en tillräckligt bra beskrivning om ett sådant historiskt exempel. Finns det något sådant samhälle eller en beskrivning av ett sådant dåtida samhälle? Nej, tyvärr inte.

Det finns två historiska fall på samhällen som varit nära, men inte helt och hållet.

Medeltida Island var ett polycentriskt system bestående av minst 36 maktnoder, av domare/krigare som kallades för godar; folket köpte domstols- och polistjänster från entreprenörer; och lagen respekterade privat äganderätt samt byten. Men, även om deras rättssystem delar många aspekter med marknadslag skiljde det sig markant genom att det fanns bara 36 erkända positioner för att få döma andra; systemet var en sorts kartell, alla domare/krigare (det var en vanlig kombination men inte ovanligt att man bara var en domare) respekterade bara andra godars rätt att skipa rättvisa. Dock kunde man ta över en annan gode-position genom att köpa den, och man kunde dela den med någon annan. Och när det gäller libertariansk lag, så nådde den inte upp till måttet. Det fanns ju slaveri där, men det försvann någon gång på 1000-talet, vill jag minnas.

Den amerikanska (inte så vilda) västern var ett lapptäcke av olika, spontant uppkomna rättssystem där den amerikanska staten ännu inte hade fått något fäste än. Vid vissa ställen hade den makt, men där hade den inte odelad kontroll, såvitt jag kan se. Det är ett fantastiskt "experiment" som visar hur naturligt det är för fria individer att ordna sig i och hitta på system för att lösa frågor om rättvisa. I recensionen av Bruce Bensons bok skrev jag att de olika föreningar som folk ingick i för att få rättvisa hade dessa karaktärsdrag:

• Det var föreningar av frivilligt ingångna medlemmar;
• Deras lagar skrevs först ned i kontrakt mellan parterna;
• Nya lagar uppstod genom att folk slöt sig till ett konsensus;
• Alla hade rätt att gå ur föreningen;
• Föreningarna uppstod spontant;
• De som inte följde föreningens regler blev utstötta och fick beskydda sig på egen hand.

Jag vet dock inte hur väl de här föreningarna klarade sig med att lösa konflikter mellan två personer som tillhör olika föreningar, eller om det ens förekom! Den beskrivning jag tagit del av visar hur det fanns en massa föreningar som var frivilliga och upprätthöll rätt libertariansk lag, men det är tyst om dessa organisationer löste sådana fall. Så frivillig organisering, ingen beskattning, ganska libertarianskt, men osäkert vad gäller systemens möjlighet att hantera polycentriska frågor.

Det här är bara de två exempel som jag är mest bekant med, men det finns några andra exempel på hela samhällen där det inte fanns något våldsmonopol men lag upprätthölls ändå, dock inte libertariansk. Som de anglo-saxiska eller somaliska lagsystemen.

Så, eftersom det inte finns några bevis på fullt fungerande anarkokapitalistiska samhällen, innebär det att det inte finns några bevis alls för att sådana samhällen skulle kunna fungera? Det beror på hur hög säkerhetsgrad man tänker sig att bevis innebär. Om bevis används exklusivt för de saker som man kan tro med extremt hög säkerhet, då finns det nog inga bevis för det. 

Alltså, om man lever i, eller besöker, ett anarkokapitalistiskt samhälle då får man ju så bra bevis som man kan få (som människa) på att systemet fungerar, d.v.s. att man blir 100% säker på att det fungerar. Men, utan att ha gjort sådana besök, eller läst om andra som gjort det, då kan man inte bli 100% säker på att det stämmer (kanske att man bara blir 99,99% säker på att det fungerar om man läser historiska data om det, då berättelsen ju kan vara påhittad - bayesianer kan för övrigt visst aldrig bli 100% övertygade om det).

Men om vi istället för bevis pratar om belägg så är det helt klart att det finns ett stort antal belägg som gör det för troligt att anarkokapitalism fungerar. För egen del använder jag ordet bevis för att beteckna påståenden som inte nödvändigtvis gör mig 100-99% säker på något, utan även det som gör mig 100-90% säker på något. Samma säkerhetsnivå - 10% chans att man kan ha fel - används också inom ekonomi, så enligt den bemärkelsen skulle jag hävda att det finns bevis för att anarkokapitalism fungerar.

Men, det viktiga är inte ordet bevis, utan konceptet som det står för. Ponera att folket i en stad eller land läser David Friedmans, Murray Rothbards och makarna Tannehills böcker om anarkokapitalism och bestämmer sig för att pröva på att leva under de här institutionerna. Efter ett halvår åker du dit för att kolla om deras experiment fungerade eller inte. Men innan du åker hinner du läsa all annan historia och samhällsvetenskap som är tillgänglig vilket gör det möjligt för dig att skapa en hypotes om hur människor borde agera under dessa institutioner; om folket kommer att tycka om dem, eller ifall de kommer att avfärda systemet då det uppstår för många konflikter eller att institutionerna kräver att människor gör saker de inte kan göra. Genom att kika på historien kan du möjligtvis hitta belägg eller motbevis på att den här hypotesen stämmer eller inte. Om du hittar tillräckligt mycket belägg för att det verkar relativt rimligt att det skulle fungera, då har du hittat bevis för att det fungerar.

Det man begrundar är alltså om en viss systematisk syn på människan och samhället stämmer eller inte, och om det finns tillräckligt många belägg för det perspektivet. Hur kan man avgöra det? Enkelt, man tar de antaganden, de påståenden, som den här generella teorin bygger på och ser om de stämmer eller inte. Alltså, för att anarkokapitalism skall fungera, då måste även en massa andra saker om verkligheten stämma, och vissa saker får inte stämma. Om man observerar ett fullt fungerande anarkokapitalistiskt samhälle, då ser man just att dessa antaganden stämmer. Vad finns det då för antaganden som den här teorin är uppbyggd av?

• Det är möjligt för flera personer att leva under olika lagar på samma yta, så länge som de har någon gemensam regel för att hantera konflikter som uppstår mellan folk från de olika lagsystemen.
  Alltså, att det är möjligt att ha extra-territoriella lagar, lagar som inte är knutna till en viss geografisk yta. Det finns gott om bevis för detta - jag har skrivit om ett sådant fall.
•  Det är möjligt för flera personer att vara organiserade i maktgrupper som inte står över varandra, men som ändå kan enas om att lösa tvister mellan medlemmar av olika grupper.
  Det här är grunden i polycentrisk lag, vilket det också finns många exempel på.
• Privata företag och föreningar kan upprätthålla lag och ordning, som i att lösa konflikter mellan individer som har olika åsikter om vad som är rätt och fel.
  Utöver exemplet med amerikanska västern har Bruce Benson och Edward Stringham några fler exempel. (Stringham tar dock inte upp några exempel där privata individer med våld förmått privatpersoner att hålla sig till dessa domslut.)
• Individer kan producera offentliga varor / lösa allmänningens dilemma utan att tvinga folk till en sådan lösning.
  Detta är intressant då lag, enligt de flesta nationalekonomer, anses vara en offentlig vara. David Friedman håller inte med om detta, men oavsett den debatten är det klart att man inte behöver en stat för att lösa dessa problem.
• Marknaden är inte märkbart sämre än staten på att, eller kollapsar ifall den försökte att, producera skolor, vägar, domstolar, pengar, polistjänster, socialförsäkringar och andra liknande tjänster som vanligtvis produceras av stater idag.
  En bra sammanställning finns i The Voluntary City, men också på andra ställen.

Det här är inte alla påståenden som är intressanta för att ta reda på om anarkokapitalism fungerar eller inte, men det är nog de viktigaste. Vad man borde göra, för att undersöka frågan närmre, är att ställa upp alla viktiga påståenden/antaganden för att testa dem. När man väl gjort det borde det vara tydligt att alla belägg som finns pekar på att, om man försökte upprätthålla anarkokapitalistiska institutioner idag så hade det systemet fungerat. För egen del skulle jag även säga att det kommer att blomstra.

Knowledge and Decisions

In a wholly original manner [Sowell] succeeds in translating abstract and theoretical argument into a highly concrete and realistic discussion of the central problems of contemporary economic policy.

- F.A. Hayek

This is a brilliant book. Sowell illuminates how every society operates. In the process he also shows how the performance of our own society can be improved.

- Milton Friedman

Thomas Sowells Knowledge and Decisions är ett gediget verk som presenterar tre delar av det ekonomiska perspektivet teoretiskt och applicerar sedan det på den amerikanska erfarenheten under 1900-talet. Den ena delen är det kunskapsproblem vi människor finner oss i av att varje individ har begränsad kunskap om världen samt en massa information som är nära en själv men som inte är känd för andra. Den andra delen är den universella omständigheten att varje val medför att man inte kan göra något annat, varje handling har sin alternativkostnad eller, som Sowell uttrycker sig, varje handling innebär en trade-off.  Den tredje delen är en fortsättning av den första delen: ekonomin är ett nätverk av individer som fattar beslut om att göra saker, och den miljön de är i påverkar hur bra kunskap de har för att uppnå deras uttalade mål.

Sammantaget utgör den här boken det, skulle jag säga, en viktig del av det korrekta sättet att se på ekonomin och samhället; ett system av samverkande individer med egna mål, begränsad och individuell kunskap, begränsade i vad de kan göra av andras agerande och ens egen budget och påverkade av externa faktorer (incitament) att ändra sitt beteende. Eller, vi är alla varelser som fattar beslut och ekonomin bör förstås som en serie av sådana processer. Det viktiga som Sowell pekar på, om och om igen, är att den här förståelsen måste vara baserad på karaktäriseringen av den här processen - vilka incitament och begränsningar den skapar - och inte enbart på vilka uttalade mål folk vill att ett beslut skall ha.

Perhaps the most important feature of the first half of 'Knowledge and Decisions' is simply its analysis of decision-making processes and institutions in terms of the characteristics and consequences of those processes themselves - irrespective of their goals. As noted in Chapter 6, this approach rejects the common practice of "characterizing processes by their hoped-for results rather than their actual mechanics." "Profit-making" businesses,"public interest" law firms, and "drug prevention" programs are just some of the many things commonly defined by their hoped for results, rather than by the characteristics of the decisions-making processes involved and the incentives created by those processes. So-called "profit-making" businesses, for example, often fail to make a profit and most of them become extinct within a decade after being founded. In Knowledge and Decisions the owners of such businesses are defined not as profit-makers but as residual claimants to the firm's income - that is, to what is left over after employees, suppliers, and others have been paid. Put this way, it is clear from the outset that what is left over may be positive, negative, or zero. There is no more reason to expect "drug prevention" programs to prevent drug usage or "public interest" law firms to serve the public interest than to expect that most "profit-making" enterprises will in fact make profits. Whether any of these organizations do or do not live up to their expectations or claims is a question of empirical evidence. Pending the presentation of such evidence, such organizations can be analyzed in terms of what they actually do, not what they hope or claim to achieve. (s. ix-x)

Under första delen av boken beskriver då Sowell vilka fundamentala trade-offs som finns i varje samhälle samt hur kunskap och beslutsprocesser fungerar. De drag som kunskap och beslutsprocesser har verkar vara universella så det här är verkligen en bok i ekonomi som Sowell presenterar. Alternativkostnaderna är dock i sin natur just de alternativkostnader som vi människor ställs inför, men borde vara relevanta för alla mänskliga samhällen. Tillsammans utgör de alltså den första, teoretiska, delen av boken. 

För egen del var det inte så mycket nytt som presenterades i den delen, men det var ändå trevligt att läsa Sowells perspektiv på dessa grundläggande ekonomiska (praxeologiska) frågor. Andra delen är mycket mer intressant då den tar upp så mycket, för min del tidigare okänd, historia och visar på de självklara problemen med att en tredje part skall bestämma över två samtyckande individers affärer. 

Jag fick reda på om den här boken via Econtalk och har velat läsa den sedan dess då den beskrevs som en utveckling av Hayeks idéer i en generell form. Det är det verkligen. Verket är inte perfekt; dess största brist är att den är något tråkig att läsa. För den som vill ta del av Sowells synsätt finns det dock substitut som tillsammans överträffar boken i vissa avseenden, men inte alla, och som är mycket enklare att ta sig igenom. Jag kan glatt rekommendera hans Basic Economics, Applied Economics och Economic Facts and Fallacies.

Den här recensionen av Knowledge and Decisions skulle kunna göras kapitel för kapitel, men det behövs inte då någon magnifik individ har tagit några väl valda citat från boken och lagt upp det på nätet. Jag skulle säga att den här boken nog är en av de bästa böckerna som visar på det ekonomiska incitament- och kunskapsargumenten för frihet, så kolla in länken ifall argumenten inte är bekanta. Men, då jag inte behöver gå igenom boken tar jag istället och tar upp de intressanta småsakerna som dyker upp på sina ställen. Först skall jag gå igenom alla argument jag hittat som verkar vara felaktiga, och sedan alla resonemang och uppgifter som gav mig en "ah"-känsla.

EDIT: Det blev inte riktigt en sådan uppdelning. I vilket fall, här är fortsättningen av recensionen:

• Kritik
• Teori
• Historia
• Finns det rum för konkurrens att förbättra rättsväsendet?
• Om antitrust i USA

Tre nya bloggar

Felix Martinsson skriver Under gulsvart fana om varför det fria samhället är eftersträvansvärt och om argumenten för det.

Jesper Ahlin skriver om dagshändelser, människan och samhället utifrån ett filosofiskt och ekonomiskt perspektiv.

Statan.se är en gruppblogg med en libertariansk vinkel där vem som helst kan registrera sig för att länka till artiklar och annat som är av intresse.

Universell sympati

Varför skall man bry sig om andra? Den här frågan ser ut att ha ett väldigt enkelt svar. Och det har den! Varför skall jag då slösa dyrbar tid på en så trivial fråga? Jo, jag tänkte inte bara ta upp de självklara argumenten för varför man bör lägga ned energi på att förbättra andras liv. Jag tänkte även ta upp några argument om varför man, på ett plan, borde lägga ned lika mycket energi på att förbättra andras liv som man lägger på att förbättra sitt eget. Att vi allihopa är moraliska likar, människor som de förhatliga fästingarna.

Okej, det är en omöjlig uppgift, så jag skall inte göra något så dumt som att försöka göra det. Men, min uppgift är snarlik den. Den är att ge några rimliga skäl till varför man borde ta så stor hänsyn man kan till andras preferenser som man gör till ens egna. Jag ser det alltså inte som ett givet eller absolut imperativ att man måste göra det, utan det är något som man, efter reflektion, känner att man vill göra.

Men, först, vilka är de enkla skälen till varför man skall ta hänsyn till andra? Det mest uppenbara skälet, som gäller för de flesta, är att man instinktivt ogillar när andra far dåligt. Det är tråkigt att behöva läsa om andras lidande, och när någon ler blir man själv glad. Sedan finns det praktiska hänsynstaganden, som att det är en stabil och säker livsstil att bete sig vänligt mot andra – de tenderar att bete sig vänligt mot en själv då. Man vill även leva där de som har det dåligt ställt ändå har det rätt så bra, för att man själv, eller någon man bryr sig om, alltid skall kunna få hjälp.

Alltså, om man bara utgår från hur de flesta i ett modernt och relativt rikt samhälle känner, finns det många skäl, som varje individ själv håller med om, för att bry sig om andra. Vi är ett socialt djur, helt enkelt, och har vissa bra sociala mekanismer (och vissa dåliga) för att sprida (anti-)sociala normer, så att varje individ har ett egenintresse av att bry sig om andra.

Vad för argument kan jag då lägga fram till någons moraliska sinne – som man ändå har ett visst egenintresse av att följa – om att det finns ytterligare skäl att bry sig om andra mer än så? Här är ett.

Ingen har valt sin design

Varje individ har oftast en egen vilja, det vill säga, fattar beslut genom att tänka själv. Men det interna belöningssystemet man har, det som säger åt en att vissa handlingar verkar bättre än andra, det har ingen designat. Nu är det dock så, att varje person har en viss möjlighet att förbättra sig själv, se över sina egna beslut och besluta att göra annorlunda i framtiden.  Men, likt Aristoteles, tror jag att det enbart är de som levt ett väldigt rikt liv som verkligen haft den här möjligheten. Och det är inte alla som blivit uppmuntrade till att se vilka defekta verklighetstunnlar som folk ser på världen ifrån; och de som sett dem har kanske kommit fram till att det är så få andra som märker av den irrationella politiken och det sociala spelet, att det är knappt något man kan göra något åt. Och, har man väl låst in sig i ett visst perspektiv, skaffat vänner som (och kanske för att de) tror på samma sak och ogillar om man tvivlar på sitt synsätt, blir det väldigt svårt att bryta sig loss från det.

Designen kommer istället från den blinda processen av att ett gäng överlevnadsmaskiner samarbetar och krigar med några andra överlevnadsmaskiner, i en inte helt vänlig miljö, för att få fram så många kopior av sig själva (som också skall kunna spela det biologiska spelet för att vinna, d.v.s. öka mängden av kopior av den interna struktur som byggt en själv). Vi är ”designade” av en process som inte har något eget syfte – det är bara en naturlig spontan process.

Finns det då någon som förtjänar att inte få hjälp? Det skulle vara någon som medvetet väljer att förstöra för andra, som väljer att låsa sitt sinne från att bli uppmärksammad på att denne förstörelse är omoralisk, som väljer detta medveten om konsekvenserna. Jag tror det finns ytterst få sådana människor (och därmed inga hästar, grisar eller andra djur vi utnyttjar). Och därmed finns det inte någon som, om de har problem, man inte har en viss anledning att hjälpa.

Det finns andra argument för den här moralen, som tanken att det inte finns någon enskild personlighet, att vi är alla en personlighet. Idén har fört fram något problematiskt av filosofen Daniel Kolak och lite mer estetiskt tilltalande av George Harrison.

Nu betyder inte detta att man har en absolut skyldighet att hjälpa varje enskild person som har problem. Den som är på väg att mörda någon har behov av hjälp, men dess offer har större behov av hjälp – för att inte tala om en faktisk rätt att inte bli mördad – och därför är det legitimt att, om nöden kräver, döda den  som annars skulle mördat någon. Om man känner sympati med alla individer måste man välja försiktigt för att varje handling skall ha så stor effekt som möjligt.

Tankeexperiment för universell moral

Vad är meningen med moralfilosofiska tankeexperiment? Målet med att utsätta sina resonemang för tester är för att se ifall de verkligen stämmer; man testar en vetenskaplig hypotes för att se om det är en korrekt beskrivning av verkligheten eller inte. Dessa experiment görs visserligen inte vanligtvis i tankevärlden, men det går att göra sådana tester, för att bara se ifall en hypotes passar in med redan etablerade teorier och fakta. Om hypotesen håller testet är det bevis för att världsbilden den bygger på stämmer.

Fungerar det då likadant för moralfilosofiska tankeexperiment? Och vad är det egentligen man kommer fram till stämmer eller inte? Rent faktiskt, det man testar i moralfilosofiska experiment är om ens sinne, överlag, uppskattar konsekvenserna av en viss teori. Om de passar med (den förfinade) magkänslan av vad som är rätt och fel. Moral handlar om vad man vill göra, och att utsätta sig för frågor om det känns rätt eller fel att göra A eller B i olika skilda positioner verkar huvudsakligen tjäna två syften:

1. Kartlägga vad ens faktiska moraliska preferenser är. Ifall jag utgår ifrån att hedonistisk utilitarism stämmer med mina värden och sedan ställs inför ett val där jag inte föredrar det, då visar det att en utgångspunkt inte stämde, nämligen den om att jag skulle föredra hedonistiskt utilitarism i alla lägen.
2. Utveckla ens moraliska preferenser. Även om ens moraliska sinne föredrar en sak idag innebär inte det att det alltid ses som mest fördelaktigt. Då man inte hunnit tänka igenom allt, och inte vet allt, finns det alltid en möjlighet att saker och ting kan förbättras. Säg att man påstår att ”Det är aldrig rätt att döda”, men får sedan höra några exempel där det verkar rimligt att man ändå får göra det, då borde man ändra på sina preferenser för att efterlikna de förhållandena. Det man gör då är att bygga sitt eget system av moral; att hitta på fler regler för ens beteende som bättre reflekterar den individ man vill vara.

En gång funderade jag på ifall man verkligen borde bry sig om tankeexperiment som är overkliga, som inte kommer att inträffa för mig. För, borde ens moraliska sinne lägga upp en teori för hur man skall agera som till största delen är bestämd av tankeexperiment som man aldrig ställs inför? På ett sätt verkar det på förhand något dumt att göra det; lever man ändå inte i endast en värld och borde inte ens moraliska sinne formas av de potentiella scenarion och faktiska händelser som är, liksom, praktiskt relevanta?

Jag tror att min invändning mot idén inte är helt rimlig (det kanske finns andra dock). För, det som är grejen med moral är ju att det skall vara universellt och det finns ett litet problem med att bara inskränka sig till vad som kan inträffa, nämligen att ens moraliska preferenser inte växer och blir fula. Här sätter jag ett visst krav på moraliska teorier, och det är att de måste ta hänsyn till att det är lite moraliskt godtyckligt vilken sorts hårdvara man har och som bestämmer en del av vad ens moraliska preferenser är. Det verkar inte vara givet att alla rovdjur utvecklar sympati med sitt byte (inte för att jag är överdrivet moralisk på det området). En maktägare som aldrig ställer sig frågan ”tänk om du själv blev utsatt för andras makt, hur skulle du vilja bli behandlad då?” utvecklar inte någon universell moralisk kod för hur man bör behandla sina likar, och famlar därmed i moralisk blindo. Varpå de helt kan strunta i andras preferenser, och inte sätta något värde på andras vilja – eller rationaliserar den som något falskt och ointressant för ens egna planer, som är mycket viktigare.

Vad blir konsekvensen av att jämt och ständigt – givet att man har tid för det – utsätta sina moralfilosofiska tankar för den här sortens hypotetiska scenarion? Jag gissar att ens filosofi blir allt mer abstrakt och slutar ta hänsyn till specifika omständigheter i ens miljö. Saker som tidigare såg ut att ha större moralisk vikt ser utifrån ett kosmiskt perspektiv inte alls så viktiga ut. Ens moraliska system borde även bli mer regelbundet och logiskt; då man utsatt det för fler test. Allt det här är bra saker, men det kommer med en kostnad.

Kostnaden är att man kanske satsar alldeles för mycket tid på att finslipa sin moral, så att man försakar de rent praktiska frågorna som man ställs inför. Det är inte så vidare värdefullt att ha en perfekt teori för att hantera alla möjliga hypotetiska situationer om att byta spår för järnvägsvagnar, om man samtidigt inte lägger ned lika mycket tid på att kunna kommunicera för andra om vikten av att tänka rationellt när det gäller politik.

Alltså, som med allt får man göra avvägningar. För egen del är nog marginalnyttan av mer hypotetiskt filosoferande just nu av mindre vikt, så i nästa inlägg tänkte jag ta upp tankeexperiment för den mest praktiska moralen.

Edit: Nu glömde jag ta upp ett faktiskt tankeexperiment som är till för att uppmuntra universellt-moraliskt tänkande. Jag vet inte om de här exemplen är så bra, men kanske något är:

1. I framtiden kanske det blir möjligt att radikalt förändra ens interna belöningssystem, så att man, exempelvis, kan se till att få högsta möjliga njutning av att lägga korsord, sköta en åker, träna sin kropp eller vad man än kan tänka sig. Finns det något du skulle vilja ändra i ditt belöningssystem då? Som i, något beteende eller någon upplevelse som du vill skall belönas annorlunda än hur det fungerar nu?

2. Säg att du vore en gud och är på väg att skapa någon varelse med en egen vilja, och som du inte kan få använda för dina egna syften (som en ameglianska ko i Liftarens guide). Hur skulle du designa den varelsen?

3. Vilka värderingar vill du ge dina barn?

Sedan får man fråga sig om man själv inte skulle vilja agera enligt den moral man vill ge bort till andra.

Bombningarna av Hiroshima och Nagasaki var inte nödvändiga för fred

Idag är det 67 år sedan som besättningen för det amerikanska flygvapnets "Enola Gay" förstörde staden Hiroshima och mördade dess invånare med en atombomb. Tre dagar senare hade den amerikanska ledaren sett till att bomba staden Nagasaki. Det är oklart hur många dog, men man tror att de båda bombningarna ledde till att 150,000-246,000 människor fick sätta livet till.

I debatten om huruvida dessa bombningar var rättfärdigade finns det ett visst argument som jag tror är helt fel. Argumentet är att de allierade hade ingen annan möjlighet att bomba dessa städer för att få fram en fred, då det enda sättet som man annars kunde ha fått fram en fred på var att invadera japan. Att invadera landet hade, enligt argumentet, lett till att många fler hade dött då soldater och civila hade dött under krigets fortsatta gång. Och under den tiden hade japanerna kunnat fortsätta skövla människoliv på andra ställen, så att även om man vill minska antalet civila som dör i krig, borde man ha stöttat beslutet att bomba dessa två städer.

Men, var detta det enda alternativet? Som jag ser det så bygger detta argument på en falsk dikotomi, att valet stod mellan att bomba städerna å ena sidan och att invadera Japan å andra sidan. Men den historiebeskrivningen är uppenbart falsk, då den japanska statsledningen var beredda att gå med på en fred, givet att de allierade hade gått med på vissa villkor. 

Som det såg ut då hade de allierade besegrat den tyska staten den 8 maj 1945 varpå Winston Churchill, Harry Truman och Chiang Kai-shek utlyste Potsdamdeklarationen; ett ultimatum till den japanska staten om att ge upp under deras villkor eller bli "totalt förstörda". Villkoren var, ungefär, att ledningen skulle förlora all politisk makt, krigsledningen skulle ställas inför domstol och att de erövrade områdena skulle överlämnas till en annan härskare. Den japanska ledningen var dock internt delad om de skulle gå med på Potsdamdeklarationens villkor eller inte; hälften ville gå med och hälften ville inte. De som inte ville gå med hade några ytterligare krav på att ge upp, som Wikipedia diskuterar:

While some members of the civilian leadership did use covert diplomatic channels to attempt peace negotiation, they could not negotiate surrender or even a cease-fire. Japan could legally enter into a peace agreement only with the unanimous support of the Japanese cabinet, and in the summer of 1945, the Japanese Supreme War Council, consisting of representatives of the Army, the Navy and the civilian government, could not reach a consensus on how to proceed.


A political stalemate developed between the military and civilian leaders of Japan, the military increasingly determined to fight despite all costs and odds and the civilian leadership seeking a way to negotiate an end to the war. Further complicating the decision was the fact that no cabinet could exist without the representative of the Imperial Japanese Army. This meant that the Army and the Navy could veto any decision by having its Minister resign, thus making it the most powerful posts on the SWC. In early August 1945 the cabinet was equally split between those who advocated an end to the war on one condition, the preservation of the Kokutai, and those who insisted on three other conditions:

1. Leave disarmament and demobilization to Imperial General Headquarters
2. No occupation of the Japanese Home Islands, Korea, or Formosa
3. Delegation to the Japanese government of the punishment of war criminals

Alltså, det hade varit möjligt att få en fred, men inte på de villkor som gavs i Potsdamdeklarationen. Alltså, när folk säger att atombombningen stoppade hundratusentals eller miljoner människors liv, så utgår de från den här falska dikotomin. De allierade hade uppenbarligen ett annat realistiskt val för att få fram fred, nämligen genom att förhandla med de japanska ledarna. Det fanns även en möjlighet att de hade kunnat få fram ett stilleståndsavtal tidigare än vad som nu skedde, om de inte hade satt villkor för en kapitulation som de japanska härskarna inte gick med på.

Nu kan man givetvis fråga sig om en villkorlig fred hade varit att föredra framför en, mer eller mindre, ovillkorlig sådan. Det är en separat fråga. Vad som borde vara rätt klart är att en fred hade varit möjlig utan att de allierade hade behövt mörda 200,000 människor.

Gårdagens Svenska Dagbladet

Det är inte ofta jag läser tidningar, men idag slog jag jackpot med att läsa gårdagens Svenska Dagbladet. Nu är det försent att skaffa papperstidningen, men jag kan särskilt rekommendera följande sidor:

• Allting relaterat till undersökningarna om Thomas Quick är skyldig till de mord han erkänt. Hela härvan visar på ett stort problem med det svenska rättsväsendet; nu har Quick blivit rentvådd från tre av de mord han tidigare blivit dömd för och processen verkar inte ha varit tillförlitlig.
• En ledare om bristen på meritokrati i politiska miljöer:
  "Meritokrati är min religion. Liksom alla djupt religiösa personer blir jag förnärmad när syndare flagrant bryter det första och enda budordet inför mina ögon. Tyvärr saknar jag den själsro varmed den religiöse möjliggör sin tysta fortlevnad. Låt därför inkvisitionen börja."
• En annan ledare som tar upp hur den svenska staten behandlade hjälten Raoul Wallenberg när han blev bortförd av den sovjetiska militären och folk ville ha svar på vad de gjorde:
  "När representanter för aktionen ifrågasatte den sovjetiske utrikesministerns bortförklaringar, svarade Undén med motfrågan:
  ”’Menar fru Bellander att Vysjinskij ljuger?’
  ’Ja, det menar jag’, svarade Birgitta Bellander.
  ’Men det är ju oerhört, det är ju oerhört!’ utbrast Sveriges utrikesminister.” 
  Ja, det var oerhört."

Få lite annat perspektiv på saker och ting...

...genom att begrunda hur stort och smått allting i universum är med den uppdaterade The Scale of the Universe! Trevlig musik och nu kan man klicka på saker för att veta lite mer om dem. Nu vet jag äntligen vad Russels tekittel handlar om.

Lagen skall alltid vara lika för alla, oavsett lag!

Följande historia lades upp på Polisen Uppsala läns fb-sida:

Måste bara få klaga på den kvinnliga av vad jag förstår polisaspirant som vid 19-19.30 tiden ikväll förstörde en romantisk kväll för två nykära hon 20 år han 23 år som satt på klipporna o myste till en vacker solnedgång, med 1 glas cider o 1 glas vin helt nyktra. Störde ingen, förde inget liv bara satt där och höll om varandra. Du går dit tar cidern o vinet o häller ut det, skriver upp namn o adress. Hur nitisk o otrevlig kan man vara, du kommer ALDRIG att bli en bra polis. En rutinerad polis som kan sitt jobb hade bara påpekat att man inte fick dricka alkohol på offentlig plats där i Öregrund och sen åkt därifrån. Då hade dom genast lagt bort sina få cl alkohol. Det är såna som du som gör att polisen generellt får dåligt rykte och blir illa omtyckt. Jag tycker synd om dina kolllegor.

I skrivande stund har den fått runt 35 700 gillningar och 2 100 kommentarer. Inte helt oväntat skriver många att polisens beteende var oansvarigt, otrevligt och rent negativt, men det finns också en hel del som försvarar polisens agerande med rätt dåliga argument. Tänkte ta upp dem här, som ett exempel på hur tendensen att bara godkänna alla lagar man hör är lagar kan se ut. Det är väldigt många, så jag kollar bara igenom kommentarer #1345-1500 (ungefär). (Jag skriver antalet gillningar för varje inlägg i parentes.)

"Mycket bra polisarbete, lagen är lika för alla, även för stolliga nykära. Ha ha" (1)


"Fråga till alla er som gnäller över att polisen ska lösa värre saker... Om ni nån gång råkar ut för ett ringa brott, tex ficktjuv som tar din telefon, ringa misshandel identitetastöld osv.. Vill ni då hellre att polisen ignorerar er och hoppas på att något värre ska ske?

Det är dom små sakerna som gör skillnad har jag fått lära mig. Hoppas det blir fler poliser som inte backar inflr lagen." (4)

"ni skriver ni var helt nyktra men drack alkohol? Är du nykter nu? Polisen följde lagarna, helt korrekt. Om polisen ignorerat det efter ha sett er så skulle polisen blivit anmäld för tjänstefel." (5)

"Rätt av polisen - om polisen hade ett trevligt bemötande. De får inte bara "ta" alkoholen utan att fråga dock. (Är paret smarta packar det ihop och lovar att dricka ur hemma eller liknande. Korrekt är väl böter? Gäller väl alkis som Svensson? Paret kan ju smussla lite med flaskan... Om poliser börjar blunda för saker de ser i tjänsten är vi ute på farlig väg." (7)

"Buhuuuuuu. Hon gjorde sitt jobb. Bete dig som en vuxen." (7)

"Förstår inte? Varför skall ett par få sitta på klipporna och dricka sin alkohol, när andra får sin alkohol uthälld dagligen för att de dricker på offentlig plats? Att de är kära spelar ändå ingen som helst roll, en lag är en lag. Kan man inte följa den, så får man ta konsekvenserna. Visst kan jag tycka att man inte behöver gå såpass 'hårt' fram, men han gjorde egentligen inget fel." (11)

"Förstår att man blir irriterad och att det inte var särskilt bra gjort av polisen ifråga men lite förståelse kanske vi medborgare kan ha också. Hur lätt hade ni tyckt att det varit att vara nyutexaminerad polis? Vad vet vi om vad hon gått igenom tidigare under dagen? Poliser är människor de också. När ni själva råkar ut för något så är ni jävligt tacksamma att dom finns så sluta klaga så fort ni får en chans om det inte är så att ni själva tänker bli utomordentliga poliser!!" (9)

"Håller med ovanstående kommentar. Lagar är väl till för att följas, och poliser finns till för att se till så det fungerar? Vill paret mysa och dricka kan de väl fan göra det hemma, där det är lagligt. Man kan väl inte göra undantag för lagar? Precis som om polisen skulle låta en misshandlare slippa straff. Bara "nä, men han slogs inte så jättemycket. Bara några örfilar och sparkar i magen. Om vi informerar honom om att det han gör är fel ("för det är deras jobb") så slutar han ju att slå med densamma". Bryter man mot lagen så får man väl ta sitt straff, oavsett hur gullig romans det handlar om." (5)

"Men det ska hälla ut eftersom du gjorde ett fel, står på polisens sida helt här, du måste ju ha koll på dina rättigheter! Innan då talar om att polisen gör fel! Tror dom kan sitt jobb!!!!!"

"lagen ska följas ! annars kan vi ju av skaffalagar !" (3)

"Polisen gjorde bara sitt jobb, Annars skulle ju alla kunna åka till havet och dricka och sedan skyllda på att dom är nykära....Dok kunde polisen kanske ha gjort det på ett bättre sätt en att bara storma in och hälla ut det. Men tycker inte polisen gjort något fel." (1) [Ett vettigt argument faktiskt, han gav en rimlig slutsats ifall polisen slutade följa lagen. Men, vad är felet med att låta folk sitta vid havet och dricka vin?]

"Den kvinnliga polisen är ett föredöme för hela kåren... Äntligen en anställd som tar jobbet på allvar !! En lag är en lag , hur himla nyförälskade folk vore, allmänheten får allt ta å snäppa upp sig å sluta klaga ......" (3)

"Så om det hade två ligister med varsin öl hade det varit annorlunda? Men för att det va två kära så va det något helt annat? RÄTT SKA VARA RÄTT - kär eller inte!
Bra jobbat Polisen!" (9) [Klart som fan att ligisterna borde få sitta där och dricka också.]

"vad fåniga ni är. bara för att den här polisen uppenbarligen inte ville göra fel med tanke på att hon nog var aspirant, så betyder ju inte det att alla poliser är dumma i huvudet och allt dumt ni kallat dom. om man vet att det är olagligt att göra som dom här personerna gjorde, då får man väl ta det?? skäms över ert beteende folk!" (6)

"Det fina med lagen är att den gäller alla! Även dina jävla curling ungar" (9)

"Hon gjorde bara sitt jobb, sen att lagen är efterbliven är en annan femma..." (4)

(Det var alldeles för många inlägg, jag orkade inte gå igenom så många. Det här borde vara en representativ bild av vad rättspositivisterna tycker.)

Först och främst kan jag ju påpeka, som andra i tråden gjort, att berättelsen inte nödvändigtvis stämmer. Men jag utgår ifrån att de flesta av kommentarerna ovan skrevs (och gillades) av personer som tänker sig att deras poäng gäller om historien hade varit sann.

Det återkommande temat här verkar vara "lagen skall vara lika för alla". Det är en bra andemening, men det är uppenbart att det enbart kan gälla för bra lagar. Det går nämligen att testa om den här meta-politiken är bra eller inte: pröva att applicera det på ett antal lagar som funnits historiskt och se om det verkar vettigt att ingen skall kunna komma ifrån det.

Ta exempelvis lagen mot ömsesidigt hor (sex mellan två gifta personer, som då inte var gifta med varandra) från 1604 som krävde dödsstraff åtminstone fram till 1718. Karl XII tyckte det var en väldigt viktig lag att upprätthålla, och såg själv till att straffet upprätthölls, trotts att andra medlemmar av rådet (som tjänade som högsta domstol) ville vara mer nådiga. Speciellt ville de vara nådiga mot kvinnorna. Men Karl ville applicera lagen lika mot alla. Var det rätt?

Eller ta en mer modern lag, som förbudet mot homosexualitet. Jag vet inga exempel om hur det drabbat folk i Sverige, men i England begick Alan Turing självmord efter att den engelska staten begick kemisk kastrering av honom, efter att de dömt honom för "indecency". De kunde ha gjort undantag för honom - och det fanns säkert vissa som ville göra det, då Turing åstadkommit en jäkla massa bra saker - men, skulle det ha varit bra enligt regeln föreslagen ovan? Nej, för det hade varit att låta vissa inte straffas lika hårt som alla andra av lagen!

Eller ta ett modernt exempel. För ett antal år sedan fick en kompis körkort och var ute på vägarna. Hon blev då tagen av polisen, för hon hade kört snabbare än hastigheten tillät. Hon hade kört fyra kilometer för fort! Men, polisen tyckte inte att hon skulle få någon bot så hon slapp det då, efter att han förklarat att egentligen borde hon fått böter. Men, enligt regeln ovan - alla skall vara lika inför lagen - måste polisen ha agerat fel! Tycker du det?

Jag har svårt att tänka mig någon, förutom en inbiten etatist, skulle mena att det vore rätt att inte göra undantag i dessa fall. Och om man kan göra det i något fall, finns det ingen möjlighet att hålla uppe den här regeln som en universell lag. Och att då bara proklamera det som ett uttömmande argument för att polisen i fallet ovan gjorde rätt är dålig argumentation.

Hur stor är den amerikanska välfärdsstaten?

Jag har precis kikat igenom Michael Tanners korta undersökning av hur stor USA:s välfärdsstat är. Titeln för rapporten han skrev är talande, The American Welfare State: How We Spend Nearly $1 Trillion a Year Fighting Poverty--And Fail. Rapporten går igenom hur många olika program som finns för att bekämpa fattigdom i USA och hur mycket som spenderas varje år för detta syfte. Här är de viktigaste slutsatserna Tanner kommer med:

• Det finns 126 specifika federala program för att bekämpa fattigdom. Han kom fram till den här siffran genom att ta alla program som bara ger bort pengar till fattiga och de vars beskrivning klart och tydligt säger att det handlar om att bekämpa fattigdom. Därtill kommer även olika program som delstaterna håller i.
• Den federala staten och delstaterna spenderade tillsammans $952 miljarder på sitt "krig mot fattigdom" det senaste året. Om pengarna gavs direkt till varje fattig person i landet skulle de få $20,610 vardera. Ungefär 140 000 kronor per person under ett år.
• Den amerikanska staten säger att en familj på tre som har en total inkomst under $18,530 är fattig. Samtidigt skulle de alltså kunna ge ut $61,830 direkt till alla sådana fattiga familjer och helt få bort fattigdomen om de bara gav bort pengarna. (Det är dock inte riktigt så enkelt när man kikar på det statistiskt då myndigheterna i USA räknar inte med den inkomst man får i bidrag i hur rik någon är; när man räknar med den inkomsten så är fattigdomsnivån lägre.) Den amerikanska välfärdsstaten verkar alltså vara rejält ineffektiv.
• Den amerikanska staten spenderar allt mer pengar på att försöka minska fattigdomen. I absoluta siffror och som procent av BNP lade den federala staten och delstaterna ner mer och mer pengar. Även per fattig person spenderar de mer pengar.

Vad gör då de olika programmen?

Most welfare programs are means-tested programs that provide aid directly to low-income persons in the form of cash, food, housing, medical care, and so forth, with eligibility based on the recipients’ income. The remaining programs are either community- targeted programs, which provide aid to communities that are economically distressed or have large numbers of poor people, or categorical programs, which base eligibility for benefits on belonging to a needy or disadvantaged group, such as migrant workers or the homeless. Some welfare programs are well known; some are barely heard of even in Washington.

En annan sak som pekar på att det är ineffektivt är att det finns många liknande anti-fattigdoms-program som drivs av olika myndigheter:

As detailed in the appendix, the federal government currently funds 126 separate and often overlapping anti-poverty programs. For example, there are 33 housing programs, run by four different cabinet departments, including, strangely, the Department of Energy. There are currently 21 different programs providing food or food-purchasing assistance. These programs are administered by three different federal departments and one independent agency. There are 8 different health care programs, administered by five separate agencies within the Department of Health and Human Services. And six cabinet departments and five independent agencies oversee 27 cash or general assistance programs. All together, seven different cabinet agencies and six independent agencies administer at least one anti-poverty program.

Tanner kommer även med en kort kritik av välfärdsstatens inriktning. Idag, menar han, satsar staten pengar på att se till att de fattiga skall ha det bra som fattiga, istället för att försöka se till att folk inte är fattiga längre. Idag har alltså staten en politik för att göra livet gott för fattiga, istället för att se till att alla blir rika. Det finns även en massa andra problem med välfärdsstaten, som att det ger folk motsatta incitament (man får mindre pengar om man sparar än om man slösar, för vissa program), men det går han inte igenom här. Han snuddar dock vid det vid den presentation han gjorde av rapporten.