Universell sympati

Varför skall man bry sig om andra? Den här frågan ser ut att ha ett väldigt enkelt svar. Och det har den! Varför skall jag då slösa dyrbar tid på en så trivial fråga? Jo, jag tänkte inte bara ta upp de självklara argumenten för varför man bör lägga ned energi på att förbättra andras liv. Jag tänkte även ta upp några argument om varför man, på ett plan, borde lägga ned lika mycket energi på att förbättra andras liv som man lägger på att förbättra sitt eget. Att vi allihopa är moraliska likar, människor som de förhatliga fästingarna.

Okej, det är en omöjlig uppgift, så jag skall inte göra något så dumt som att försöka göra det. Men, min uppgift är snarlik den. Den är att ge några rimliga skäl till varför man borde ta så stor hänsyn man kan till andras preferenser som man gör till ens egna. Jag ser det alltså inte som ett givet eller absolut imperativ att man måste göra det, utan det är något som man, efter reflektion, känner att man vill göra.

Men, först, vilka är de enkla skälen till varför man skall ta hänsyn till andra? Det mest uppenbara skälet, som gäller för de flesta, är att man instinktivt ogillar när andra far dåligt. Det är tråkigt att behöva läsa om andras lidande, och när någon ler blir man själv glad. Sedan finns det praktiska hänsynstaganden, som att det är en stabil och säker livsstil att bete sig vänligt mot andra – de tenderar att bete sig vänligt mot en själv då. Man vill även leva där de som har det dåligt ställt ändå har det rätt så bra, för att man själv, eller någon man bryr sig om, alltid skall kunna få hjälp.

Alltså, om man bara utgår från hur de flesta i ett modernt och relativt rikt samhälle känner, finns det många skäl, som varje individ själv håller med om, för att bry sig om andra. Vi är ett socialt djur, helt enkelt, och har vissa bra sociala mekanismer (och vissa dåliga) för att sprida (anti-)sociala normer, så att varje individ har ett egenintresse av att bry sig om andra.

Vad för argument kan jag då lägga fram till någons moraliska sinne – som man ändå har ett visst egenintresse av att följa – om att det finns ytterligare skäl att bry sig om andra mer än så? Här är ett.

Ingen har valt sin design

Varje individ har oftast en egen vilja, det vill säga, fattar beslut genom att tänka själv. Men det interna belöningssystemet man har, det som säger åt en att vissa handlingar verkar bättre än andra, det har ingen designat. Nu är det dock så, att varje person har en viss möjlighet att förbättra sig själv, se över sina egna beslut och besluta att göra annorlunda i framtiden.  Men, likt Aristoteles, tror jag att det enbart är de som levt ett väldigt rikt liv som verkligen haft den här möjligheten. Och det är inte alla som blivit uppmuntrade till att se vilka defekta verklighetstunnlar som folk ser på världen ifrån; och de som sett dem har kanske kommit fram till att det är så få andra som märker av den irrationella politiken och det sociala spelet, att det är knappt något man kan göra något åt. Och, har man väl låst in sig i ett visst perspektiv, skaffat vänner som (och kanske för att de) tror på samma sak och ogillar om man tvivlar på sitt synsätt, blir det väldigt svårt att bryta sig loss från det.

Designen kommer istället från den blinda processen av att ett gäng överlevnadsmaskiner samarbetar och krigar med några andra överlevnadsmaskiner, i en inte helt vänlig miljö, för att få fram så många kopior av sig själva (som också skall kunna spela det biologiska spelet för att vinna, d.v.s. öka mängden av kopior av den interna struktur som byggt en själv). Vi är ”designade” av en process som inte har något eget syfte – det är bara en naturlig spontan process.

Finns det då någon som förtjänar att inte få hjälp? Det skulle vara någon som medvetet väljer att förstöra för andra, som väljer att låsa sitt sinne från att bli uppmärksammad på att denne förstörelse är omoralisk, som väljer detta medveten om konsekvenserna. Jag tror det finns ytterst få sådana människor (och därmed inga hästar, grisar eller andra djur vi utnyttjar). Och därmed finns det inte någon som, om de har problem, man inte har en viss anledning att hjälpa.

Det finns andra argument för den här moralen, som tanken att det inte finns någon enskild personlighet, att vi är alla en personlighet. Idén har fört fram något problematiskt av filosofen Daniel Kolak och lite mer estetiskt tilltalande av George Harrison.

Nu betyder inte detta att man har en absolut skyldighet att hjälpa varje enskild person som har problem. Den som är på väg att mörda någon har behov av hjälp, men dess offer har större behov av hjälp – för att inte tala om en faktisk rätt att inte bli mördad – och därför är det legitimt att, om nöden kräver, döda den  som annars skulle mördat någon. Om man känner sympati med alla individer måste man välja försiktigt för att varje handling skall ha så stor effekt som möjligt.