“The sole consistency that I can find is that in [antitrust]
litigation under § 7, the Government always wins.”
- Judge Stewart, 1966
De amerikanska antitrust-lagarna är lagar som den amerikanska staten och många ekonomer menar är till för att förbättra konkurrensen i marknaden. Detta skall de göra genom att förhindra att någon enskild marknadsaktör blir för stor och därmed, enligt deras perspektiv, får någon monopolmakt. Jag betvivlar att deras teoretiska uppfattning av de negativa konsekvenserna av att det finns stora företag är korrekt. Men, i det här inlägget skall jag gå igenom vad Thomas Sowell har att säga om hur dessa lagar fungerat i praktiken.
Vad finns det då för "konkurrenslagstiftning" i USA? Sowell summerar lagstiftningen som gjorts i USA fram till 1996:
[T]he major antitrust laws have been passed at widely varying times and represent varying concepts and conflicting goals. The Sherman Antitrust Act of 1890 is the oldest and most important of the federal statutes, carrying the heaviest penalties, which can range up through millions of dollars in civil damages to dissolution of a firm and/or jail for its executives. The Sherman Act forbids anyone to "monopolize, or attempt to monopolize," or to engage in "restraint of trade." The Clayton Act of 1914 forbade certain actions incident to monopolistic behavior, such as price discrimination, and the Federal Trade Commission Act of the same year established an organization to monitor and issue orders against a variety of undesired ("unfair") business practices. The most enigmatic and controversial of the antitrust laws is the Robinson-Patman Act of 1936, ostensibly strengthening the Clayton's Act ban on price-discrimination, but in practice creating legal risks and uncertainties for firms engaging in vigorous price competition. The 1950 Celler Amendment to the Clayton Act created new legal obstacles to the merger of firms. (s. 202)
Som synes har dessa regleringar vuxit med tiden. 1890 tog staten makten att slå ned företag som de ansåg är den enda försäljaren av en vara/tjänst; 1914 fick de makt att slå ned företag som säljer en vara för olika pris till olika kunder; 1936 förstärktes den här makten; och 1950 tog de makten att kunna sätta upp fler hinder för firmor som tänker gå samman. Vad finns det för problem med dessa lagar?
"There is usually nothing in antitrust cases comparable to finding someone standing over the corpse with a smoking pistol in his hand." (s. 203)
För det första är det inte givet vad ett monopol är. Det låter kanske uppenbart, men, i en bemärkelse är alla företag monopolister.De är de enda som säljer sin speciella produkt på marknaden. Även om det är mjöl så är Qvarna-mjölet annorlunda än Willie:s märke. Eller, det skulle kanske vara lätt att definiera monopol, om lagarna gällde monopolister av generella varutyper som mikrovågsugnar, dammsugare, godis eller vin. Men det är inte sådana företag som lagen går emot, utan det handlar om företag som säljer flest mikrovågsugnar på en marknad, där det alltså fortfarande finns alternativ. Det finns inget på förhand uppenbart sätt att säga att 70%, 80% eller 90% marknadsandelar för ett företag för en viss geografisk enhet (en by, flera byar, flera städer, flera delstater?) innebär att företaget är i en monopolställning.
Och då måste staten hitta på någon formel för när en viss marknadsaktör säljer till för många. Men, en sådan formel har inte den amerikanska staten kommit på, och därför blir tillämpningen av den här lagen definitionsmässigt retroaktiv, så att företagare inte kan veta med säkerhet ifall de brutit en lag eller inte. Låt mig upprepa detta: konkurrenslagstiftningen bryter mot en av huvudreglerna mot rättssäkerhet, nämligen att lagen skall vara förutsägbar! (Ett försök till en liknelse: det är som om staten skulle förbjudit folk från att andas för mycket i samband med att man springer för snabbt, utan att berätta hastigheten eller andhämtningen när de slår ned en, förrän de faktiskt gör det. Eller, man blir informerad om att man gjort något olagligt när de börjar slå en - cyanide and happiness illustrerar detta väl.)
Ett till problem med detta är att en retroaktiv bedömning ifall en firma hade en monopolsituation under en viss tidsrymd missar att en sådan situation inte nödvändigtvis är hållbar. "Antitrust proponents have scored a verbal coup by constantly terming such percentages the "share" of the market "controlled" by certain firms...[b]ut historically, market shares have changed over time - some drastically - and in some cases the so-called "dominant" firm has disappeared entirely." (s. 205) Eftersom konkurrensen verkar över tid är det en rätt ointressant bit trivia att en firma, under en kort period, sålde varor mycket högre än vanligtvis, när det är just sådant beteende som lockar konkurrenter till marknaden. Och, även när de hittar ett företag som under en lång tid haft monopol, vilket var fallet med aluminiumproducenten Alcoa, så behöver inte företaget ha höjt priserna eller haft extraordinära vinster - för det kan ha haft låga priser just för att förhindra att konkurrenter skall ha något skäl att gå in på marknaden. För denna, pro-sociala, affärsplan blev Alcoa slutligen dömt av staten, vilket ledde till att andra stora företag blev mer rädda för att förbättra sin produktion: staten skapade incitament för bra företag att inte bli bättre.
Ett annat problem på en mer grundläggande nivå är om ett stort företag innebär något problem över huvud taget. Sowell tar upp två hypoteser till varför en firma kan ha blivit stor; antingen genom att den kan "kontrollera" andra företag eller genom att firman bara är väldigt effektiv. Och en firma som blir stor genom att vara effektiv borde ju inte vara något negativt, vilket lagen då borde ta hänsyn till.
Domstolarna har dock gjort det svårare för sig att se sådan effektivitet. Bland annat genom att bara anta att det inte finns några skillnader i företagsstyre bland de olika företagen; att alla företag använder sig av den "den bästa praktiken" som finns för tillfället. Ibland definierar de även skalfördelar väldigt smalt så att det exkluderar skalfördelar som kan uppstå när ett företag äger flera produktionslokaler. De verkar även helt åsidosätta informationsskillnader som konsumenter har om de olika varorna, så att de inte ser att en vara kan föredras för att den är mer välkänd än andra varor. Expertvittnen som säger att två varor är lika bra är just experter, och deras omdöme är inte det relevanta för konsumenter som inte har sådan kunskap. Men, ibland antar de bara att olika varor på marknaden är av samma kvalitet, när de själva(!) ser att det inte är fallet:
In a famous antitrust case involving Clorox, the Supreme Court said that "all liquid bleach is identical". But the factual finding in the very same case was that "Clorox employed superior quality controls" and that some brands of liquid bleach "varied in strength" from on to another - a fact of no small importance to users considering how much is enough and how much will ruin their clothes. ... In another well-known antitrust case, competing pies were considered by the Supreme Court as being "of like grade and quality" despite one pie company's "unwillingness to install quality control equipment," to meet the competittion of its more succesful rival. (s. 207)
När det gäller sammanslagningar har domstolarna slagit ned mergers som skulle lett till till att en skofirma fått 5,5% och en ölproducent fått 4,5% av marknadsandelarna i landet, samt ett som skulle lett till att en butikskedja fått 7,5% i Los Angeles. De skall vid flera fall slagit ned mergers där det funnits hundratals konkurrenter. Detta behöver inte innebära att statens personal är klumpiga eller särskilt ondskefulla; de kan bara ha varit ute efter att få behålla sina jobb och utöka sitt ansvarsområde. Det är nog också därför som de främst går emot små företag - det kan ta ett årtionde att vinna mot ett stort företag.
Det kan man dock inte riktigt säga om Robinson-Patman-lagen som verkar ha kommit till för att skapa karteller, genom att bestraffa företag som tar ut för lite för sina varor, men inte de företag som "visar begränsning" i sin konkurrens med andra företag. Kongressledamoten menade att filosofin bakom lagen var att skapa en miljö av "leva och låta leva" och att "alla förtjänar en rättvis vinst" (på konsumentens bekostnad, förmodar Sowell). En av rationaliseringarna för den här lagen bygger på idén om "predatory pricing" (som blivit motbevisat ordentligt av George Reisman och förlöjligat av Thomas Woods - kolla även in Niclas Wennerdals korta genomgång av det, som Thomas Sowell bara flyktigt berör).
Sowell säger inte rakt ut var han står i frågan om konkurrenslagstiftning, men detta citat är något talande:
The intellectual state of antitrust doctrine may be suggested by the fact that some of the leading authorities in this field refer to these prevailing doctrines in such terms as "a secular religion," consider them analogous to "evangelical theory," or simply "wild and wooly." Even a Supreme Court Justice observed that in certain kinds of antitrust cases the "sole consistency" is that "the government always wins." (s. 205)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar