Politik som ett allmänningens dilemma

Ett uppenbart gott mål att sträva efter i det politiska livet borde vara att gå samman med andra och tillsammans bygga institutioner som gör att man tillsammans skapar ett större ekonomiskt värde än om man vore ensam. Detta perspektiv är väldigt likt, om inte identiskt med, James M. Buchanans "konstitutionella ekonomi", som försöker beskriva hur en produktiv stat beter sig. Buchanan själv verkar med åren ha blivit mer tveksam till att en sådan stat är möjlig, men tidigare har han och andra från den här skolan lagt fram argument som skall rättfärdiga nuvarande politik utifrån idén att det är vad staten skulle ha gjort. Likt Buchanan borde de flesta i alla världens demokratier överväga om deras stat verkligen är produktiv eller inte. För, istället för att bara utgå från att staten verkligen hjälper medborgarna i ett land att lättare uppnå sina mål borde det här vara något som bör ifrågasättas, och inte accepteras förrän det finns ordentliga bevis i saken. De bevisen finns inte idag.

De fakta man väldigt snabbt kan undersöka pekar istället på motsatsen, att staten är en improduktiv organisation. De fakta jag tänker på här är att i stort sett alla stater sätter upp handelshinder - tullar och importkvoter - och att de upprätthåller prisregleringar; de två minst ekonomiskt upplysta regleringar en stat kan pervertera lagsystemet med.

Alltså, vi borde inte utgå från att staten inte försöker hjälpa människor uppnå deras mest värdefulla mål här i livet. I ekonomiska termer innebär detta att vi inte bör se staten som en organisation som hjälper oss övervinna allmänningens tragedi eller att organisera oss för att producera offentliga varor.

Detta leder en till en intressant slutsats. Det högsta politiska målet som jag tog upp i början av inlägget är inte bara något ekonomiskt gott, utan det är även något som vi människor tenderar att göra rent naturligt. Eftersom staten inte verkar hjälpa oss att göra detta, lär den istället vara något form av ett hinder. Och politik handlar därmed inte så mycket om att skapa mervärde, utan det är istället ett destruktivt spel. Så, för alla som vill skapa gemensamma mervärden (som att sluta spela det politiska spelet) så utgör det politiska spelet, för tillfället, bland annat en allmänningens tragedi.

En allmänningens tragedi inträffar när individerna i en grupp verkar ha ett starkt egenintresse i en handling som är bra för de själva, men dåligt för alla andra, så att när alla gör det är det dåligt för alla. Det klassiska exemplet är ett gäng bönder som kan släppa ut sina får för att beta på en allmänning som ingen äger. En bonde vet att han kan låta sina får beta där en kort tid eller en längre tid. Och han vet att om alla andra väljer att släppa ut sina får en kort tid, då kommer gräset att fortsätta växa ordentligt, och då är det bäst för honom att släppa ut sitt får en lång tid. Men om alla andra släpper ut sina får under en längre tid, då kommer allmänningen att ta stryk och den kommer snabbt förstöras. Även i det här tillfället är det bäst för bonden att släppa ut sina får en längre tid - för, vadå, det kommer ju förstöras oavsett vad han gör.

Det finns många sätt som man kan bevisa att detta stämmer. En del måste dock stämma, för att liknelsen skall gälla, och det är att kärnan av problemet med allmänningens tragedi också finns i dagens politiska system. Vad finns det då för generella drag i allmänningens dilemma, och finns det någon motsvarighet i dagens samhällen?

Potentiellt destruktivt spel: (Spelteoretiskt) "rationella" spelare kommer alltid att misslyckas med att uppnå en positiv jämvikt för spel där man vet hur många omgångar man kommer att köra spelet. Detta för att dessa "rationella" individer kommer inte samarbeta i sista omgången, och har därmed inget intresse i att samarbeta i näst sista omgången. Gissningsvis tänker folk inte riktigt lika långt, men deras tänkande är snarlikt detta och resultatet är detsamma: folk överutnyttjar en gemensamt ägd resurs.

Och i samhället? David Friedman ger en snabb inblick i hur dysfunktionell den moderna staten är för alla att uppnå gemensamma mål, och hur man tjänar lite på att stanna kvar i processen, medan den pågår, och vinner inget på att gå ur:

Special interest politics is a simple game. A hundred people sit in a circle, each with his pocket full of pennies. A politician walks around the outside of the circle, taking a penny from each person. No one minds; who cares about a penny? When he has gotten all the way around the circle, the politician throws fifty cents down in front of one person, who is overjoyed at the unexpected windfall. The process is repeated, ending with a different person. After a hundred rounds everyone is a hundred cents poorer, fifty cents richer, and happy.

Potentiellt produktivt spel: Alla deltagare i spelet vet att de kan samarbeta och skapa en bättre situation för sig själva. De kan då sätta upp regler (fler spel, ur ett spelteoretiskt perspektiv) som

Och i samhället? Det finns möjligheter för folk att gå samman och kringgå det politiska systemet i ömsesidigt nyttig handel (svararbete, smuggling) och det finns även möjlighet för folk att förändra det politiska systemet till det bättre (exempelvis den liberala omvälvningen i Sverige mellan ca 1840-1870).

Opålitlighet: En spelare kommer endast att samarbeta ifall denne vet att de andra också kommer att göra det (i ett spel med en runda), och vice versa för alla andra. Ifall en spelare då bara säger att denne kommer att samarbeta, så är det inte nödvändigtvis ett tillräckligt tecken för att de andra skall lita på denne. Det finns dock lösningar på detta, som vanligtvis involverar att man bara spelar spel som håller på i flera omgångar (eller aldrig slutar).

Och i samhället? Varje politisk ideologi verkar ljuga om de andra politiska ideologierna, målar ut deras förespråkare som särskilt korkade eller osympatiska. Vilket såklart stämmer ibland, men som H.L. Mencken uttryckte det: "Under democracy one party always devotes its chief energies to trying to prove that the other party is unfit to rule--and both commonly succeed, and are right." Lösningar som folk använt och använder sig av för att bli mer säkra på varandra är att sprida en bättre förståelse av omvärlden, få erkännande från andra grupper, bete sig trevligt och så vidare.

Enskild maktlöshet: I allmänningens tragedi är ens enskilda val rätt ointressant för om allmänningen klarar sig eller inte. En som bryter mot eller följer en moralisk regel gör inte någon större skillnad ifall andra inte gör det också.

Och i samhället? En person som röstar påverkar inte valresultatet; det är endast kollektivt som en röst har mening. Detsamma gäller för folk som vill starta en rörelse av något slag - det fungerar bara ifall tillräckligt många är på. Jag har skrivit lite om det här tidigare.

Det finns, som sagt, många fler spel i politiken än allmänningens dilemma, men jag tror att just det här dilemmat är det bästa sättet att snabbt karaktärisera det hela på. Nu är frågan, för oss som vill uppnå det bästa här i livet, hur man kan övertyga alla andra i världen att dagens system är dysfunktionellt, att makt generellt är dåligt, att man borde sköta politiken mer vetenskapligt och att varje individ borde ha rätt att själv bestämma över sitt liv.