Vårt politiska system måste reformeras, anledning #24

Tillväxtverket, denna, för den svenska tillväxten, sedan 2009 oumbärliga myndighet, som har ansvar för att dela ut statliga och EU-bidrag till viktiga industrier, lägger även ut miljoner varje år på att deras tjänstemän och chefer skall ha det så bra som möjligt.

Det handlar om att verket spenderar pengar för att bjuda medarbetarna på finkrogar (Gondolen, Grand Hôtel, restaurang Kungsholmen och Ulla Winbladhs), åka på spa- och skidresort för konferens samt att ha ledarmöten på herrgårdar och slott. Totalt läger de runt tre miljoner kronor om året på interna seminarier, konferenser och fester, enligt DN:s rapportering.

Samtidigt försöker myndighetens chef, Christina Lugnet, övertyga oss om att de hade årets personalfest på Grand Hotel i Stockholm, ett av Sveriges finaste hotel, av ekonomiska skäl - de kunde inte hittat något billigare, menar hon. Festen gick för övrigt på en miljon kronor.

Ifall vi levde i ett rationellt politiskt system borde det här inte ske i en demokrati, men vårt system är dysfunktionellt. Och det är inte en engångsföreteelse heller; det kommer titt som tätt nyheter om kommunpolitikers höga löner, mutor när tjänstemän kontrakterar privata firmor och att statliga tjänstemän lever lyxliv på skattebetalarnas bekostnad. (DN är verkligen en bra tidning som tar upp många av de problem som finns i dagens samhälle!) Det är inte heller något som bara sker nu, just under den här tiden, det här fenomenet är gammalt som gatan. Det kanske vore dags att pröva något annat?

BTW, den japanska serien ovan som visar den klassiskt liberala synen på utsugning, är rätt bra.

Finns det rum för konkurrens att förbättra rättsväsendet?

Under ett system av marknadslag är det konsumenterna som, mer eller mindre direkt, väljer vilka domstolar de skall ta upp tvister i. Dessa domstolar ger ett utlåtande om vem som har gjort rätt eller fel i tvisten och vad ett rimligt straff bör vara (som sedan beivras av en annan firma som inte nödvändigtvis är kopplad till domstolen). Domstolarna kommer i det här läget att behöva anpassa sig efter konsumenternas önskemål (dock inte på samma sätt som marknaden anpassas efter konsumenternas efterfrågan på äpplen). Det viktiga är att rättvise-entreprenörer har ett incitament att leverera en domstolstjänst som folk (1) direkt vill ha för "interna" tvister (mellan folk som har samma rättskänsla), (2) genom medling vill ha mellan de med olika rättskänsla och (3) indirekt mellan de som vill följa lagarna och de som inte vill bli dömd av någon alls.

Nu är frågan, finns det mycket rum för rättvise-entreprenörer i ett fritt samhälle? Jag håller på att läsa den utmärkta boken Knowledge and Decisions av Thomas Sowell, som tar upp några exempel på hur rättvisan fungerar i USA och England. Tänkte att dessa exempel är intressanta, då de ger ytterligare stöd för att dagens politiska system är undermåligt för att skapa ett bra rättsväsende. Och att det därmed finns ett behov av konkurrens, med dess tillhörande upptäckarprocess, inom det här området:

There are many sources of knowledge, and the behavior of legal authorities puts a higher or lower cost on its transmission or effectiveness. The simple knowledge that a crime has been committed can vary in its availability to the criminal justice system according to the costs imposed on victims, witnesses, or informants. The costs of reporting rape can obviously be increased or decreased substantially by the way police respond to rape victims, by the way opposing attorneys are permitted to cross-examine the victim in court, and by the likelihood that a convicted rapist will be either turned loose soon (perhaps to retaliate against the plaintiff or witnesses) or given a retrial on a technicality. In the landmark Mallory rape case, for example, the retrial ordered on appeal was the same as an acquittal, because the victim could not bear to go through the emotional trauma again. The abstract knowledge of guilt - from the defendant's confession as well as the victim's accusation - was not socially effective knowledge. (s. 271)

Evidence can be excluded either because it is considered qualitatively less certain than other evidence, or because of the proedures by which it was obtained. Information that is incrementally less certain is often treated as categorically nonexistent under "hearsay" exclusionary rules in Anglo-Saxon law, though the same quality of evidence could be heard in courts in other Western countries or in Japan. "Hearsay" does not mean simply gossip, but includes many official documents whose authenticity and veracity are unchallenged. (s. 271)

One of the basic questions about criminal law procedure is simply how much of it there is, in purely quantitative terms. In England, the longest criminal trial on record lasted 48 days. In the US, there have been criminal trials in which the selection of a jury alone has taken months. In England the selection of a jury "usually takes no more than a few minutes." A criminal trial length that would be "routine" in California would be record-breaking in England. (s. 275)

A murderer-rapist of an eight-year-old child, whose confession was corroborated by both evidence and other testimony, was set free by federal courts on procedural grounds - and the state courts forbidden to re-try him - even though his confession was found to be voluntary, the facts of the crime undisputed, and the evidence "overwhelming" in the judgment of the state supreme court. Nor were these procedural matters anything as serious as police beatings or even threats, bu turned instead on fine legal points on which appellate judges often divided four to three or five to four. (s. 276)

Det här skrapar nog bara på ytan av problemen i USA:s rättsväsende. (Var inte så säker på att det svenska systemet är så många gånger bättre - exempelvis var kötiden för 23 000 fall över ett år, år 2008.) Det verkar alltså mycket mer som privata domstolar kan tävla om att uppnå - än att tillhandahålla lagar som kränker negativa rättigheter, som vissa minarkister tänker sig.

Valde du, eller samhället, din politiska inställning?

The Oatmeal har gjort några roliga serier om vissa galna saker med religion, som den ovanstående. Det verkar som att politik fungerar på ett liknande sätt som religion här; i båda fallen accepterar man relativt okritiskt en hel del åsikter som man inte skulle trott på om man hört dem senare i livet. Här kommer några politiska påståenden och inställningar som de flesta eller en stor del av den svenska befolkningen fått lära sig är rätt. Är det här åsikter man skulle ha kommit fram till på egen hand med hjälp av logik, vetenskap och/eller etiska regler - och därmed troligtvis korrekta - eller är det lokala idéer som man troligtvis inte skulle ha kommit att tänka på, såvida man inte blev inpräntade med dem?

Vi är alla medborgare i ett visst land och staten som styr landet, det är vi. Vi bestämmer över staten, samtidigt som den rent formellt tar order från en majoritet av befolkningen som inte behöver inkludera alla individer. Även när vissa av oss inte håller med om vad staten gör - vilket visas varje dag - så styr vi den.

Om vi har sett till att vår stat styrs av 50%+1 av oss, då styr vi staten. Om staten däremot styrs av 10%+1 av oss, då styr vi inte staten.

Alla människor har rätt till vård, därför är beskattning av folks inkomster berättigat. Men bara om vården ges till någon av oss, eller folk från länder som har avtal med vår stat. Folk i fattiga länder som vår stat inte har avtal med har inte rätt att få pengar av oss för deras vårdbehov.

Man skall visa sympati med de miljoner främlingar som bor i samma samhälle som vi gör, men det är inte lika viktigt att visa samma sympati med de miljarder främlingar som finns i andra länder.

Det är rätt att utländska främlingar inte skall få bo i vårt land om de inte uppfyller våra krav, även om de inte skulle kräva något från vår stat.

Alla skall tvingas till att betala pengar till vår gemensamma välfärd, även om man inte utnyttjade den eller använde några tjänster som staten producerar.

Om staten förbjuder hyresägare att hyra ut lägenheter lägre än en viss summa, då skyddar man hyresgästerna från alltför höga priser. De som äger en bostadsrätt, åker taxi, köper kläder eller i princip någon annan vara på marknaden skall däremot inte skyddas från höga priser.

Hyrespriser skall bara gynna hyresgästerna lite grann. En prisreglering lägre än 10% av marknadspriset är bra, men inte en som är 50% lägre.

Att ha karteller är dåligt, förutom när det gäller facken.

Ifall fackens minimilöner är värt lite mer arbetslöshet eller inte skall inte bedömas av de som drabbas av det, de arbetslösa.

Det är bara okej att nyttja de droger som vi har kunnat odla och framställa under vårt speciella klimat innan teknologi och handel kunde föra alla sorters droger till marknaden. (Förutom tobak, som var den första drogen från den nya världen som blev populär här..) Det spelar ingen roll ifall andra droger anses vara mindre farliga än de droger vi konsumerar nu.

Att sätta hinder för människor så att de får färre möjligheter att tjäna pengar hjälper dessa individer. Åtminstone när det gäller prostituerade vilka vi vet tvingas in till sitt arbete för att de inte har något annat val.

Det är smart att ha ett politiskt system som, för att det skall fungera väl, kräver att en majoritet är välinformerade om politikens effekter; att man tar sig tiden att studera samhället så väl att man röstar ordentligt. Samtidigt som det är ungefär lika sannolikt att man blir påkörd på vägen till röstlokalen som att ens röst påverkar valresultatet.

Som sagt så är detta omformuleringar av åsikter som de flesta verkar ha. Vilka skulle en rationell individ kommit fram till genom en noggrann undersökning av hur världen fungerar?

Mises.se har en liknande sammanställning med frågor du inte bör ställa om staten och ekonomin.Stefan Molyneux och Luke Bessey har gjort en riktigt bra kortfilm som pekar på likheterna mellan religion och politik.

Ankdammen: Lite om landägande

I det här avsnittet av Ankdammen diskuterar vi frågan om när man kan få äganderätt till land. Vi går igenom två olika huvudteorier till landägande; att alla människor äger all mark gemensamt eller att världens mark är oägd. Den libertarianska positionen, i modern tid, bygger på den senare uppfattningen, men vi presenterar en lite annorlunda version än den. Denna version kommer från forumet Flashback, så vi benämner teorin med det namnet.

Länkar till programmet:

• Murray Rothbard om homesteading 
• Wikipedia om homesteading
• Flashback - Liberalism och anarkokapitalism
• Att äga en skog (L&A)

Ledsen att vi är så sega med uppdateringar, det har varit lite struligt. Men vi skall försöka få upp takten något mer än en podcast varannan månad. :-)

Genomsnittsutilitarism eller Vilken är den sanna utilitarismen?

När jag diskuterat frågor om utilitarism så har frågan om vad för sorts lycka man skall maximera dykt upp ibland. (Niclas Wennerdal har också gått in på det.) Hedonistisk utilitarism går ut på att lycka är bra, att lidande är dåligt, och den klassiska slutsatsen av det är att man skall maximera lyckan och minimera lidandet. Men detta är inte den enda slutsatsen som dras av detta.

En är att man enbart bör arbeta aktivt för att minimera lidandet. Alltså att det är inte (eller, åtminstone, inte lika) moraliskt relevant att se till att det finns mycket lycka, än att försöka minimera lidandet. En annan är att det inte bara är den totala mängden lycka och lidande som spelar roll, utan även hur den är fördelad. Den syn jag tänkte diskutera lite lätt här är när det anses vara moraliskt viktigt att den genomsnittliga kännande varelsen är så lycklig som möjligt (eller så mindre olycklig som möjligt). Jag kommer även att kontrastera den här moralen med vanlig utilitarism och visa vilken som är den sanna utilitarismen. Slutligen tar jag upp lite hypotetisk och praktisk kritik mot det här synsättet, och presenterar ett alternativ till det (libertariansk utilitarism).

Ämnet med klassisk utilitarism vs. genomsnittsutilitarism kom upp under diskussionerna efter det andra årsmötet med OFUSS. Felix Martinsson tog då upp frågan om Derek Parfits “motbjudande slutsats,” och dess konsekvenser. Parfits motbjudande slutsats kommer från ett tankeexperiment som går ut på att visa att den klassiska utilitarismen borde föredra en situation där 100 000 miljarder människor lever liv som är knappt värda att leva, än en situation där bara, kanske, 10 miljarder lever men deras liv är nästan tusen gånger mer lyckliga än i den första populationen. Om jag styltar upp det, blir det nog enklare att se:

Första alternativet:
100 000 miljarder människor
Varje individ har 1 i lycka
Total lycka: 100 000 miljarder

Andra alternativet:
10 miljarder människor
Varje individ har 9999 i lycka
Total lycka: 99 990 miljarder

Enligt den klassiska synen på utilitarism spelar det ingen roll hur många det är som upplever den totala lyckan, den enda som är viktigt är att det blir så lyckligt som möjligt. Därför borde man, som sådan utilitarist, föredra det första alternativet, vilket är något obehagligt på ett sätt.

Genomsnittsutilitarismen förespråkar däremot det andra alternativet, vilket intuitivt verkar vettigare. Men, är det verkligen vad som följer av utilitarismens kärna? Och undviker det här perspektivet andra motbjudande slutsatser?

Vad är mest utilitaristiskt?
Om vi utgår från  att kärnan i alla former av hedonistisk utilitarism är att lycka är bra, och lidande är dåligt, vad följer att man skall göra då? Den motbjudande slutsatsen ser ut att visa att det inte riktigt är rätt att bara maximera lycka, men den känslan verkar komma ifrån av att man kikar på problemet utifrån ens egna värderingar. Och i frågan om vad som är mest utilitaristiskt, så är det oviktigt att undersöka vad ens egen moral har att säga om frågan. För, ens egen moral är en sak, medan utilitarismen är ett logiskt system som bygger på vissa specifika axiom utifrån man kommer att få några specifika slutsatser. Att en av de (hypotetiska) slutsatserna är motbjudande för en innebär inte att det inte är vad utilitarismen innebär. Och inte heller att det är omoraliskt (inte enbart, iaf).

Så, det faktum att en slutsats av totalutilitarismen inte ser ut att vara trevlig är inte ett argument mot att det är den rätta formen av utilitarismen. Men att veta det säger inget om totalutilitarismen (så stor nivå lycka (icke-lidande) som möjligt) eller genomsnittsutilitarismen är den sanna utilitarismen. Alltså, ifall man enbart ser lycka och lidande som intressanta utifrån ett moraliskt perspektiv, och man kan tänka sig att alla former av lycka och lidande kan mätas och jämföras med varandra på en skala, vad för form av utilitarism är den rätta?

Det verkar vara just att maximera lycka, den klassiska varianten av utilitarism (så därför kommer jag kalla den det istället för totalutilitarism, som låter lite lustigt). Varför tror jag att det är den och inte genomsnittsutilitarism?

Ponera att du sitter framför en dator som kan simulera olika världar, á la 13:e våningen, med varelser i den som kan uppleva lycka och lidande. Du har fått i uppdrag (av en mystisk och eventuellt ondskefull experimenterande moralfilosof) att skapa en värld som är så bra som möjligt. Men, du vet inte vad målet för detta “bra” är, du vet bara att du får pluspoäng om någon i simulationen känner mer lycka, och minuspoäng ifall någon känner mindre lycka.

Anta dessutom att varelserna i den här simulationen består av en sorts gasmoln som rör sig på ett sådant regelbundet sätt att de elektriska fälten bildar ett koherent medvetande. Vad du kan göra i simulationen är att sätta upp stolpar och tesla coils, ändra i topografin samt ändra antalet gasmoln som finns. Med olika kombinationer av detta får man olika mängder lycka och lidande på termometrarna.

Nu kommer frågan: kommer du att bry dig om hur många gasmoln som existerar? Mer exakt, kommer du märka att du nått upp ditt mål (vad det nu är) av hur många gasmoln som finns? Nej, för i experimentet har vi utgått ifrån att det enda sätt du har för att mäta om du nått ditt mål är att se ifall det finns mer lycka/mindre lidande eller inte.

Antalet gasmoln har alltså endast ett instrumentellt värde för dig som simulerare. Och därmed kan inte genomsnittsutilitarismen vara sann.

Vad experimentet gör (hoppas jag) är att man tar avstånd från att känna sig ha förståelse över vad de upplevande varelserna egentligen känner. Jag gissar att genomsnittsutilitarismen känns något bättre än vanlig utilitarism är för att den tar lite mer hänsyn till individerna  som upplever känslorna. Men om man inte har någon förståelse för dessa individer, då blir det mindre klart att något enskilt gasmoln har ett värde i sig. Och då blir det liksom ointressant om det finns många eller få av dem, och vad någon enskild sådan känner, utan det enda som spelar roll är den totala lyckan.

Det är egentligen rätt självklart att den som endast är intresserad av lycka och lidande borde vilja skapa ett tillstånd där den absoluta nivån, på skalan där maximal lycka och maximalt lidande är motpoler, är så hög som möjligt. Allt annat är att gå bort ifrån den simpla logiken som följer av att ha ett sådant enkelt värdesystem. Och att gå bort ifrån det visar att man värderar fler saker än bara lycka och lidande.

Finns det någon obekväm slutsats med genomsnittsutilitarism?
Den något motbjudande slutsatsen som Derek Parfit pekade ut visar att vanlig utilitarism inte är intuitivt tilltalande i ett hypotetiskt exempel. Och det finns otroligt gott om sådana tänkbara fall! Här är ett fall jag skrivit om där den utilitaristiska logiken är något uppåt väggarna. 

Hur är det då med genomsnittsutilitarismens logik, leder den i teorin till någon otrevlig hypotetisk slutsats? Så är tyvärr fallet, ja. För ett sådant fall tänk dig att du kan, återigen, skapa några gasmoln (eller människor) med de här olika lyckovariablerna:

Fall 1
Ett glatt gasmoln med 100 000 i lycka.
Genomsnittliga lycka: 100 000

Fall 2
X styck glada gasmoln med 90 000 vardera i lycka.
Genomsnittlig lycka: 90 000

X kan vara allt från 1 till 3^^^3 och en genomsnittsutilitarist kommer alltid välja det första fallet (givet att kostnaden är lika stor, vilket vi kan anta för det är ju ett hypotetiskt exempel). Det är inte så motbjudande, men det säger ju definitivt att något är fel

För en mer motbjudande slutsats hittade jag ett exempel på Henrik Sundholms blogg. Där citerade han Torbjörn Tännsjö som tog upp en poäng mot genomsnittsutilitarismen:

Antag att vi lever i helvetet, där vi dag ut och dag in torteras, utan hopp om lindring. Om vi kunde skulle vi ta våra liv. Nu erbjuds vi möjligheten att sätta barn till världen. Dessa kommer också att torteras, och de kommer att önska att de aldrig blivit födda, men de kommer inte att ha det fullt så svårt som vi har det. Accepterar vi det genomsnittliga synsättet måste vi också acceptera att vi i denna situation bör sätta dessa barn till världen. Ingen enskild individ har något att vinna på detta och våra barn kommer att förbanna oss, men den genomsnittliga lyckan blir större (eller snarare, det genomsnittliga lidandet blir mindre). (Vårdetik, sid. 49-50.)

Så, genomsnittsutilitarismen har sina problem den med. Men, återigen, dessa är bara hypotetiska problem - rent praktiskt skulle man inte använda dessa "lärdomar" om man verkligen försökte uppnå dess mål. Finns det då något praktiskt problem? Jag kan tänka mig ett. Och det berör dagen då vi människor har skapat varelser (eller gjort om oss själva) som kan känna jättemycket lycka. Det är dagen när vi kan leka med gasmoln. Det problematiska med genomsnittsutilitarismen nu är att för att få ett så stort genomsnitt som möjligt vill man ha att alla dessa gasmoln sammankopplas till ett gigantiskt hivemind, och att de individuella sinnena raderas. För, då finns det en jättestor varelse som höjer genomsnittet otroligt mycket. Och det verkar vara mer riskfyllt för alla andra med att ha en gigantisk superlycklig varelse än att ha jättemånga väldigt lyckliga varelser. Det verkar ge större möjlighet för ett systemfel.

Men, om man föredrar genomsnittsutilitarism för att ta hänsyn till individen, då passar nog libertariansk utilitarism bättre. D.v.s. att man maximerar den totala lyckan, samtidigt som man erkänner andra rätten att bestämma själva hur de skall leva sitt liv.

Hur större blir inkomstskillnaderna av penningpolitiken?

I filmen ovan beskrivs hur dagens pengasystem fungerar lite kortfattat. Fokus ligger på att (pris)inflation, högre priser, skapas av (penning)inflation, mer pengar. Eftersom inflationen inte påverkar alla människor likadant så blir den en skatt på de som blir negativt påverkade av det.

Detta förklaras rätt bra i klippet, fast de nämner inte vad företeelsen heter, nämligen cantillon-effekter, efter en av de första ekonomerna i modern historia, Richard Cantillon. Det går ut på att om jag går ner i min källare och trycker en massa sedlar så kommer jag vara den förste som får nytta av pengarna. Då får jag en massa varor samtidigt som deras pris höjer. Men, även de som får pengarna direkt efter mig gynnas, eftersom de fått ökad efterfrågan på sina varor och kan höja priset på sina produkter, samtidigt som de har pengar för att köpa varor som än så länge inte stigit. Detta fortsätter tills någon längre ned i ledet bara ställs inför redan höjda priser. Detta leder till att de som får pengarna först gynnas av inflationen på andras, som får det senare, bekostnad.

Klippet poängterar att bankerna och företag tenderar att vara de som är först i ledet till att få pengarna. De gör en poäng i slutet av att inkomstojämlikheten i USA ökat, och menar att detta till viss del beror på detta inflationsskapande. Först tyckte jag att det var överdrivet; visst, det borde tendera att skapa mer ojämlikhet (ifall det är de rika som äger bankerna och företagen som tenderar att få pengarna först, för att inte tala om staten som institution), men, så otroligt mycket? Nä, det verkar inte rätt.

Men, sedan tänkte jag, det skapas ju inflation varje år och med tiden skulle små skillnader kunna bli väldigt stora. Jag skulle inte vara förvånad ifall någon procent av skillnaderna då kommer till av inflationen, men jag har ingen idé hur man skall testa det. På något sätt måste man få en idé om hur stor cantillon-effekten är, d.v.s. hur mycket man tjänar på att vara först i ledet jämfört med att vara sist.

Det blev ingen direkt slutsats för inlägget, tyckte bara tanken var värd att hålla koll på. Hoppas ni också tyckte det.

Patrick Moore om miljön och energi

Miljömuppen och f.d. Greenpeace-aktivisten Patrick Moore har väldigt mycket intressant att säga om miljöfrågor. Här är några bra föreläsningar med honom, särskilt den fjärde där han levererar fakta på fakta efter analys och analys i väldigt rapp takt.

I klippen poängterar Moore att Greenpeace är emot kärnkraft, vattenkraft och biobränsle som bygger på ved. Alla tre menar Moore är bra för framtida energibruk, särskilt kärnkraft som är det enda vettiga alternativet efter att de fossila bränslen blir alltför dyra. (Vi kommer att kunna klara oss med kärnkraft i tusentals år, och det vet vi efter att bara ha använt det i ett halvt sekel.) Att Greenpeace är emot dessa energiformer är självklart. Om de inte vore emot det skulle en stor del av deras budskap behöva tas bort, och då troligtvis även en stor del av deras verksamhet. På så sätt skulle man kunna förklara deras högst olyckliga politik utan att behöva göra några annorlunda antaganden om deras motivering.

En libertariansk samhällsvision

Som många andra har jag en vision om vilket sorts samhälle jag vill leva i. Här kommer först ett argument om varför frihet är önskvärt, därefter en grov sketch av hur ett samhälle där frihet (men också andra värden) respekteras fullkomligt skulle se ut och sedan en diskussion om hur detta samhälle liknar samt skiljer sig ifrån Robert Nozicks vision i Anarki, Stat och Utopi, som varit en inspirationskälla för mig.

Varför frihet?

Jag önskar att alla människor kunde ha det så bra som möjligt eller uppnå de mål de anser är viktiga. Alla som vill ha det bra, eller uppnå något annat viktigt mål som kanske innebär att man uppoffrar sitt välmående, måste ha möjlighet att fullt få utnyttja sin tanke-, rörelse-, yttrande- och handlingsmakt* för att uppnå det här målet. Det är dock fel att låta den här makten gå ut över andra individer, som, likt en själv, också vill söka efter något viktigt mål här i världen. Den första begränsning på ens makt, som borde vara rimlig för alla individer, är att alla har samma begränsning på hur man utövar sin makt. Begränsningen måste alltså vara lika för alla individer; om begränsningen är en regel måste alla individer följa den. Regeln som alla måste följa blir därmed att man skall få åtnjuta största möjliga makt över sig själv och andra som är kompatibel med att alla andra också får göra detta.

Alltså, det man får ha är frihet; rätten att göra precis vad man vill så länge man respekterar andras lika rättighet. Uttryckt från det andra hållet: varje individ är förhindrad från att utöva makt över andra människor, annat än för att förhindra att de utövar makt över en själv.

(Det finns andra argument till varför frihet är viktigt, som är kompatibla med det här moraliska argumentet.)

Frihet är därmed ett självklart värde som följer ifrån det uppenbara värdet av att kunna uppnå sina mål och den moraliska sanningen att likar bör behandlas lika. Frihet har därmed inte ett absolut värde, men väl ett starkt prima facie värde; det är på förhand uppenbarligen bra, men det kan finnas något bättre. Ifall det finns något bättre borde man söka det istället, men det går inte att bara acceptera vissa politiska påbud eller förbud som rättfärdigade. De måste bevisas vara det innan man får lov att begränsa någons frihet.

Det finns dock vissa områden där det är oklart vad den här principen innebär - som var gränsen skall dras för farliga aktiviteter som kan orsaka skada för andras person eller egendom - men dessa tror jag kan lösas med tid och frivilligt experimenterande. De politiska institutioner som jag tar upp nedan borde kunna vara lämpliga för sådant experimenterande - samt för att hitta samhällsregler som är bättre än bara frihet. Hur ser denna samhällsstruktur ut då?

En grov sketch av ett ramverk för en utopi 

• Alla som vill vara fria, skall få vara det.

Detta uppnås genom territoriell och extra-territoriell secession. Det kan finnas stater, som kan få upprätthålla vilka regler som helst, men de regler som går bortom frihetsprincipen är inte nödvändigtvis bindande. En person skall kunna avsäga sig sin stats lagar direkt, kunna leva kvar på den plats där han är utan att vara bunden till dessa orättfärdigade lagar. Detta gäller såväl personer som blivit dömda enligt en orättvis lag eller blivit tvingade in i någon sorts statligt arbete (som soldat eller annan arbetare).

Det här låter säkert något främmande för de flesta. Kom ihåg att det jag skriver om är hur jag önskar att världen skulle vara, och jag förväntar mig inte att den kommer att kunna bli såhär fri på ett bra tag. Men, principiellt borde det inte vara något besvärligt att göra detta, om det redan finns ett stort antal människor som redan brutit sig ut ur sina stater. Dessa skulle då kunna förhandla med den stat som upprätthåller ett kriminellt styre, och utlova en belöning ifall de erkänner någon människa som fri. Detta skulle vara något andra föreningar borde satsa på att göra idag; internationella humanistiska föreningar borde exempelvis kämpa för att ge iranska homosexuella asyl i sitt eget land från sin stat.

Nu har jag gått lite händelserna i förväg, med att prata om föreningar för utbrutna medborgare. Vad jag tänker på är att även om man inte lyder under en annan grupp människor vill de flesta nog ingå i någon politisk förening som kämpar för mål de bryr sig om. Ett mål vore då att hjälpa alla andra individer att bli fria. Men de skulle också kunna sprida information.

• Alla som inte vet om att frihet finns, kommer vi libertarianer att försöka nå för att informera om den. Detsamma för alla som inte känner till för- och nackdelarna av att leva fritt.

Här använder jag ordet libertarian väldigt brett. Jag tänker mig att om man stöttar idén om frihetligt utträde/secession, men sedan vill leva med andra enligt lagar som inte respekterar frihet, så är det ens frihet att göra det med. Iaf, angående punkten är det viktigt att se till så att alla har möjlighet att göra ett informerat val för att kunna leva i frihet. Nästa två punkter tror jag talar för sig själv.

• Inga auktoriteter. Jag vill hjälpa till att sprida idén att det är dålig stil att acceptera ett påstående bara på någon annans sociala auktoritet, vilket även inkluderar vetenskapsmän. Och speciellt dem skulle jag säga. Eftersom de troligtvis har rätt kommer folk nog att vara extra benägna att hålla med dem. Det skulle nog vara fördelaktigt att leva i en värld med flera olika auktoriteter än bara en, och med en massa personer som vägrar acceptera någon auktoritet över huvud taget.
• En viktig punkt är frågan om barnen. Här har jag inte några helt genomtänkta åsikter, så det här är något av en skiss. För det första så har föräldrar inte någon absolut rätt till att ta hand om sina egna barn. De har ett väldigt starkt prima facie rätt till det; det var deras beslut att skaffa ett barn, modern bar barnet, det är deras barn och de kommer att älska barnet (i de flesta fall). Frågan som är viktig är när andra människor har rätt att inskränka en eller båda föräldrars rätt att uppfostra barnet. Skäl för att göra det är enbart misskötsel av barnet, som i att föräldrarna slår barnet, misshandlar henne/honom fysiskt eller psykiskt. En grov tumregel är att barnet skall vara någorlunda självständig och kunna passa in sig i samhället. Som sagt är detta väldigt grova tumregler, och jag kan tänka mig att vissa skulle vilja tolka de till att förespråka statligt tvång. Det är dock ett skämt, och i de fall där staten tvingar barnen till något är det inget vi kan göra något åt. Än. Det jag tänker mig att man gör, ifall dessa grova regler är vettiga (jag har som sagt inte tänkt igenom frågan helt och hållet), är att det är en fråga som ens likar får bestämma.

När jag ser tillbaka på vad jag skrivit (det var för två månader sedan) är det inte bara en utopi för en fullständigt fri värld som jag skriver om, utan också en väg dit. Huruvida det är den mest optimala frihetliga strategin vet jag dock inte.

Säg då att runt 60% av världens invånare är libertarianer och väljer att bosätta sig i nya länder, bryter ut vissa stater från dagens, och att vi upprättar ett internationellt rättsväsende för libertarianer enligt marknadslagens form. Om vi har tur kanske världen utvecklas i den här riktningen och har nått dit om 50 år. I det här läget kan man nästan säga att alla som vill ha frihet, kan få det.**

En av mina inspirationskällor

Min samhällsvision fick hjälp till formen av Robert Nozick och hans bok Anarki, stat och utopi. I den tredje delen av den här boken beskrev han hur en minimal stat, nattväktarstaten, skulle kunna utgöra den politiska strukturen, inuti vilken folk skulle kunna skapa sina egna minisamhällen. Tanken var att en stat som enbart skyddar folks liv, frihet och egendom - som ser till att ingen misshandlar, stjäl ifrån, våldtar, mördar någon eller annars kränker någons individuella rättigheter - skulle vara grunden för alla möjliga former av samarbete mellan människor. Eftersom vi alla har olika mål med livet vore det ju bäst ifall alla kunde välja fritt, tillsammans med andra, hur man ville leva.

Mer konkret tänkte sig Nozick att alla fick ingå i frivilliga föreningar med andra, vilka som helst, och att folk då skulle se vilka alternativa samhällsformer som fanns tillgängliga och skulle valt den som passade denne bäst. För något snarlikt historiskt exempel, se hur det var med föreningskulturen, de olika "utopiska" och anarkistiska samhällena i USA runt år 1900. Vad som fanns var valfrihet, om än i något begränsad form, mellan olika sätt att leva under en relativt frihetlig regim för vissa. Som med andra visioner kan det vara svårt att hitta ett perfekt historiskt exempel, men det är värt att kika lite på vad som kommit tidigare och de närmsta liknande exemplen man stöter på.

Denna utopi fann jag otroligt tilltalande när jag läste om den, den kändes verkligen intuitivt rätt, och känns fortfarande det. Frihet för alla som vill ha det, och även de som inte ville ha frihet kunde få leva med någon som bestämde över dem (om de kan övertala någon om det). Alltså, den här visionen skulle inte hindrat sossar eller miljöpartister att leva i ett samhälle där de sätter upp speciella regler som de alla går med på att följa, och som där hindrar folk från att, exempelvis, köra stadsjeepar, anställa folk till en lön lägre än 120 kr/h eller sälja sexuellt utmanande litteratur. För de själva skulle de kunna få ha vilka regler som helst, som de verkligen vill ha, men alla andra, om det så bara är ett hundratal, skall slippa få leva under deras styre. Det är i en sådan här värld, med alla möjliga frivilliga politiska institutioner, som jag vill leva i.

Mitt ramverk för en utopi skiljer sig åt från Nozicks i två avseenden.

1. För det första delar jag inte Nozicks moraliska eller ekonomiska syn på hur de polycentriska (anarkistiska) vs. de monocentriska (stats-) samhällena är och fungerar. Nozick missförstår skillnaden mellan polycentrism och monocentrism, då han tänker sig att det rättssystem som jag och andra ankor förespråkar skulle vara ett monocentriskt system. Alltså, han tänkte sig att ett anarkistiskt rättsystem skulle vara en stat. Kanske är det fel att säga att han missförstår skillnaden, men jag skulle säga att han använder ordet stat sub-optimalt. Men, han missförstår även ekonomin bakom marknadslag, vilket jag visar här, där jag även diskuterar de epistemologiska problemen med att ha ett våldsmonopol; det verkar helt enkelt inte speciellt troligt att en bestämd organisation från nu och för all evig framtid kommer att vara bäst på att hitta svaren på någon lösning.
2. Jag tänker mig att det inte bara krävs organisationer för att upprätthålla lag och ordning för att få en stabil utopi, utan det krävs även andra, minst lika viktiga, institutioner för att sprida information, tillhandahålla nöjen, skapa äventyr, förbättra produktionsprocesserna och i allmänhet göra världen mer trivsam.

Sammanfattat: Marknadsanarki verkar mer säkert än en nattväktarstat och mitt ramverk inkluderar några fler detaljer än Nozicks. För ett teoretiskt ramverk står jag närmre Randy Barnetts The Structure of Liberty.

* Det här med ord är besvärligt ibland. Makt används oftast i liberala kretsar som att man har kontroll över någon annan individ. Frihet innebär att man har rätt att bestämma över sig själv och sin egendom, men inte över andra. Men för andra innebär frihet just möjlighet att göra saker, vilket man kan kalla för kontroll eller makt. Den här indelningen av orden är inte riktigt optimal. Här använder jag ordet makt som just makt att göra vad som helst, och frihet som den makt som är begränsad av en princip som alla.

** (EDIT 7/12 2012) Detta skulle kräva att de resterande staterna som finns är väldigt små och att det är väldigt lätt att flytta från den stat man växte upp i till ett helt fritt samhälle. Sedan skulle nog de här staterna som blir kvar behöva helt ändra sin politik - till att bli helt öppna, exempelvis - så att de inte utgör något hot för framtiden. Idealfallet för min del skulle nog vara att, om det fanns några stater kvar, så är de lika stora som vatikanstaten (med ett inflytande proportionerligt med dess storlek). Fast, om människan verkligen förbättras och når högre höjder av förståelse har jag svårt att se att folk känner någon nostalgisk känsla till de vidriga och känslolösa system som idag kallas stater, så att de vill fortsätta leva under dem.

Om kommunikation

Att kunna byta idéer och tankar med andra är en färdighet vi alla utövar. Men det är inte bara en teknisk förmåga, det är även en moralisk nödvändighet och dygd. Alla som söker efter något moraliskt mål, – utöver idéer om att leva fullständigt autarktiskt och ensamt – alla som strävar efter att förgylla sina egna och andras liv måste kunna kommunicera med andra.

Därför är det väldigt viktigt att bli bra på det, och ju bättre man blir på att verkligen övertala andra om vad som är rätt och fel – som att det är ondskefullt att låsa in folk för att de förändrar sitt medvetande med kemikalier – desto bättre.

Mer koncist: att kunna kommunicera väl är en universell moralisk färdighet. Vi vill att alla skall ha det väl och därför är det viktigt att kunna prata och diskutera om hur man bäst uppnår det målet. Detta känns så uppenbart rätt att jag inte behöver skriva ett längre inlägg om det.

EDIT: Borde tillägga, i detta inlägg, att det också kan vara en dygd att inte kommunicera och att kommunicera felaktiga idéer till andra. Det vill säga "tala är silver, tiga är guld" och ge inte din fiende information som kan användas för att skada dig (som, berätta inte för en fientlig stat hur ens eget försvar ser ut). 

Hur pålitlig är din verklighetstunnel?

But back to the main question, then, and the issue of who chooses your perceptions. Of course, the Large Answer is, “your entire life up to this point,”the patchwork quilt referred to above, stitched panels of the things you have learned, whether they were imprinted, conditioned, or learned, either consciously or subconsciously. But that’s a bit too large. What it comes down to, is that you are the one in charge of your Prison. It’s you that has shaped the Black Iron bars that let you see the small parts of the Universe that you base your decisions upon. Sure, you can say that it’s not your fault that your parents raised you as a racist redneck (for example). But it is your fault if you take that as a given, as if that bar in your cell is a permanent thing, something that’s been there since before you were born.

- Black Iron Prison

Verklighetstunnel, världsbild, paradigm, sanningsregim eller tunnelseende är alla beskrivningar för att se på saker och ting ifrån ett visst perspektiv. Att se verkligheten ifrån ett perspektiv innebär inte att det synsättet måste vara inskränkt, eller att man inte kan se det utifrån något annat håll. Men, man tenderar till att se på världen (och, mer specifikt, samhället, relationer, pengar) utifrån ett eller några få perspektiv. Som gärna vill övertyga en om att det inte finns några andra perspektiv; att det sätt man ser på världen just nu är det mest optimala sättet att se det på.

-->

Då blir det av allra största vikt att se till så att ens verklighetstunnel är ett gynnsamt och funktionsdugligt sätt att se på världen, så att den inte vilseleder en till att göra något man (vid reflektion) helst av allt inte vill göra.

Men, hur kan man då försäkra sig om att ens världsbild är tillförlitlig? Hur kan man försäkra sig om att den modell man har av verkligheten (eller någon särskild aspekt av den) verkligen stämmer – att den är epistemiskt rationell? Eller, hur kan man skärskåda sin världsbild för att hitta brister i den, som behöver fixas till?

För det första måste den vara konsistent, den måste vara logisk.

Om ens världsbild säger att [Om man kastar en frisbee rätt löst flyger den bara 10 meter], men också säger samtidigt att [Om man kastar en frisbee rätt löst flyger den bara 1 000 meter], då är ens världsbild inte konsistent. Detta gäller även om resonemangen är något längre, eller om man säger något som inte verkar vara ihopkopplat med det första påståendet, men som visar sig vara det i en logisk utveckling av påståendet. Exempelvis, om ens verklighetstunnel säger att [Om priset på olja sjunker så går BNP upp] och samtidigt säger [Om priset på naturgas sjunker så sjunker den genomsnittliga lönen], så verkar det kanske inte finnas någon konflikt mellan påståendena. Om man betänker att olja och naturgas båda ger energi och att en sänkning av deras pris främst minskar energipriset, och att BNP är definierat som alla löner och andra inkomster i samhället, ser man att det finns en motsägelse här. Förväntningarna av resultaten måste vara detsamma, för samma input.

För det andra måste den vara öppen för förändring, för att man kan ha fel. Det skulle kräva en särskild tur att man, utan reflektion eller systematisk kritik, råkar ha en världsbild som stämmer så väl att den inte behöver ändras.

Att i princip hävda att ens världsbild inte kan förbättras på något sätt är att utge sig för att vara ofelbar eller, med ett annat ord, perfekt – åtminstone på ett område. Är området litet har jag själv inga större problem med att komma med sådana utsagor. (Jag är själv ganska sluten när det gäller påståenden som ”Något existerar”; jag skulle aldrig under reflektion kunna erkänna ett bevis för att det här inte stämmer – beviset måste ju finnas för att jag skall kunna ta hänsyn till det.) Men säger man sig ha fått, eller implicerar att man har, en perfekt förståelse av, säg, hur ekonomin fungerar, vad för konst som ger njutning eller hur fysikens lagar ser ut, och att denna förståelse aldrig kan motbevisas med argument, då har man nog gjort ett misstag.

För det tredje borde man bli mindre säker på sin världsbild av att uppleva saker som inte stämmer överens med den. (Man borde även bli mer säker på den ifall man upplever saker som stämmer överens med den.)

Detta kräver att man har en rätt bra förståelse av vad ens egen världsbild säger, vad den förutsäger om vad man kommer att uppleva av världen i framtiden. En världsbild som inte säger något alls är helt värdelös, då hade man lika gärna kunnat vara utan en. Att tänka sig att ens världsbild skulle kunna säga något om ett visst fenomen, men att inte ta reda på vad det är, är problematiskt. För ifall ens världsbild är felaktig, och man upplever något som borde sagt emot perspektivet, då kan man lätt säga att vad som hände är vad ens världsbild skulle ha förutsagt. Eller, att det är vad den förutsäger. Det finns inga svårigheter med att ha två olika, motsägande, bilder av verkligheten och tro att båda är lika korrekta samt att de är en och samma perspektiv.

Det finns en massa andra saker om hur ens medvetande fungerar som man borde vara medveten om. Den bästa källan som diskuterar detta, som jag läst, är kärnan av introduktionsartiklar på LessWrong.

I början av inlägget skrev jag att man borde vara försiktig med vad man tror på för ens egen skull. I det inkluderar jag även ens moraliska perspektiv, vilket antingen handlar om hur man bör agera med andra moraliska individer, eller hur man skall komma till en position där man kan agera moraliskt eller i sitt fulla egenintresse snabbas. Praktisk moral borde alltså visa vägen till något som är bättre än dagsläget. Vad exakt som menas med bättre är dock något som man får fundera på, och där måste man också ta hänsyn till att moraliska perspektiv kan vara lika besvärliga verklighetstunnlar som de man har om hur människor agerar eller fysiken fungerar - om inte mer så, eftersom "moral" i sig inte är riktigt definierat.

"Society Blinders" - Omöjliga att ta av, det gäller att ha flera.

Vad går det politiska spelet ut på egentligen?

I boken The Logic of Political Survival beskriver författarna politik som ett spel där spelets främsta aktörer (de som bestämmer vem som har makt över staten) antas vara ute efter materiellt välstånd. Den här bilden är något snäv, dock. Här tänkte jag ta upp några andra observationer om människor i det politiska livet och mina egna tankar. 

Min slutsats - vilket kommer från ett ekonomiskt perspektiv - är att det politiska livet är irrationellt. De politiska lösningar som finns på vissa problem är relativt dåliga; folk hyllar en viss ideologi, men vägrar följa den logiskt; och de flesta är ute efter att svartmåla sina motståndare istället för att hitta ett sätt att sluta vara politiskt involverade med varandra. En vän gjorde liknelsen mellan politik och att vara fast i ett fångarnas dilemma, vilket låter rätt likt. Jag minns inte om han sa detta också, men det går att lägga till att ingen förstår att det är ett sådant spel man spelar, eller att det finns andra som är möjliga. 

Men, nu går jag händelserna i förväg. Vad har då andra sagt om människan och politik som verkar belysa dess dynamik?

People go funny in the head when talking about politics.  The evolutionary reasons for this are so obvious as to be worth belaboring:  In the ancestral environment, politics was a matter of life and death.  And sex, and wealth, and allies, and reputation...  When, today, you get into an argument about whether "we" ought to raise the minimum wage, you're executing adaptations for an ancestral environment where being on the wrong side of the argument could get you killed.  Being on the right side of the argument could let you kill your hated rival!

- Eliezer Yudkowsky, Politics is the Mind-Killer

When we study sage grouse or elephant seals in their natural habitat, we can be fairly sure that they are striving to maximize their long-term reproductive success. But it is much more difficult to make the same claim for human beings. People strive for something, certainly, but it is usually money or power or security or happiness. The fact that they do not translate these into babies is raised as evidence against the whole evolutionary approach to human affairs. But the claim of evolutionists is not that these measures of success are today the tickets to reproductive success but that they once were. Indeed, to a surprising extent they still are. Successful men remarry more frequently and more widely than unsuccessful ones, and even with contraception preventing this from being turned into reproductive success, rich people still have as many or more babies as poor people.

- Matt Ridley, The Red Queen: Sex and the Evolution of Human Nature (längre citat)

It is contended that the desire to expand wealth in the face of scarcity underlies the evolution of rules, including moral norms. People "rationalize" their behavior as moral by adopting beliefs which reduce the costs (psychic or tangible) of achieving their objectives.

- Bruce Benson, Endogenous Morality (recension)

Public-choice scholars have long argued that voting is instrumentally irrational because the probability that a single vote will change the outcome of an elec- tion is nearly zero. Dennis Mueller made the point well when he noted that “the probability of being run over by a car going to or returning from the polls is sim- ilar to the probability of casting the decisive vote. If being run over is worse than hav- ing one’s preferred candidate lose, then this potential cost of voting alone would exceed the potential gain” (1989, 350).

- Cecil E. Bohanon och Norman van Cott, Now More Than Ever, Your Vote Doesn't Matter

Civics teachers talk as if politics is about policy, that politics is our system for choosing policies to deal with common problems.  But as Tyler Cowen suggests, real politics seems to be more about who will be our leaders, and what coalitions will rise or fall in status as a result.  Election media coverage focuses on characterizing the candidates themselves – their personalities, styles, friends, beliefs, etc.  You might say this is because character is a cheap clue to the policies candidates would adopt, but I don’t buy it.

The obvious interpretation seems more believable – as with high school class presidents, we care about policies mainly as clues to candidate character and affiliations.  And to the extent we consider policies not tied to particular candidates, we mainly care about how policies will effect which kinds of people will be respected how much.

- Robin Hanson, Politics isn't about Policy

If the people never avail themselves of the opportunity to overturn what was done initially without their consent, they may thereby reveal only that people who have been fed thin gruel for a long time get used to eating it and even come to consider it nutritious. In less metaphorical terms, my claim is that ideological change is often path-dependent: where a dominant ideology stands and where it is most likely to go in the future depend significantly on where it has been in the past.

Bearing in mind this aspect of political, social, and economic dynamics, we may come to understand better how, for example, in each decisive episode in the great transformation of America's political economy between 1900 and 1950, "first it happened and then they consented," and afterward the people looked back on these episodes not so much with regret as with pride and a sense that the nation had overcome great challenges.

- Robert Higgs, Democracy and Fait Accomplis

This picture of the voter was largely corroborated in the behaviouralist revolution, when sociologists and political scientists began asking people questions about politics. To their dismay, they found that the typical voter is not the ideal citizen of classical democratic theory, but largely ignorant about matters political. A majority of voters have little knowledge about policy issues, lack a coherent ideology and are unable to distinguish between party programmes (Berelson et al.. 1954/1956: ch. 14; Campbell et al, 1960: chs 8–10; Converse, 1964).

- Lars Udehn, The Limits of Public Choice

Power does not flow from the person who administers orders. A command is inconsequential, it's ignored, or laughed at. Obedience is the real foundation of misplaced power. It is in fact the chain of obedience - not the chain of command - the cumulative force of cowardly, and compliant citizenry which allow some men to take control.

- The Chain of Obedience

Special interest politics is a simple game. A hundred people sit in a circle, each with his pocket full of pennies. A politician walks around the outside of the circle, taking a penny from each person. No one minds; who cares about a penny? When he has gotten all the way around the circle, the politician throws fifty cents down in front of one person, who is overjoyed at the unexpected windfall. The process is repeated, ending with a different person. After a hundred rounds everyone is a hundred cents poorer, fifty cents richer, and happy.

- David Friedman, The Machinery of Freedom

New studies show existence and positive purpose biases.  First, we presume that what exists is better than what is not. ... Second, we presume the universe is designed to achieve broad positive purposes. ...For social institutions, these biases combine into a perfect storm: we assume our social institutions are well designed to achieve laudable broad purposes, rather than being more accidental arrangements where we each achieve private purposes holding constant others’ behavior.

- Robin Hanson, Status Quo Institution Bias

Dessa citat följer inte en röd tråd utan pekar ut områden i politiken (och lite hur det är att vara människa) som ändå är rätt så viktiga. Min bild är byggd på dessa observationer, men den är tyvärr också ungefär lika spretig.

Det första som är värt att konstatera är att vi människor har en hjärna som är utvecklad till att sköta politiska allianser som är helt annorlunda än de vi stöter på idag. Vi har vissa värden och beteenden inskrivna i hjärnan, som formas av sociala institutioner, men vi har ingen intuitiv förståelse av våra sociala institutioner. Det finns inte direkt någon fullständig vetenskaplig förståelse av det politiska spelet (och om man läser de bidrag som kommit borde de flesta undvika att ge sig in i spelet). När man då går in i det politiska spelet, då ger man sig in i ett spel som man inte helt förstår. Varför går man in i det då? Därför att man spelar andra spel, just de som man blivit "hard-wired" att följa.

Min enda slutsats är, återigen, att politik är ett spel som inte är värt att spela. En rationell individ borde ganska snabbt komma fram till att dennes egen frihet har ett givet värde, men också att andras frihetärvärdefull. (Den är vacker, dessutom.) Det finns därmed ett prima facie skäl till att undvika politik (så som spelet spelas nu, åtminstone).

The Logic of Political Survival - Kritik av modellen

Politikens grundläggande spel går ut på, enligt författarna till The Logic of Political Survival, att staten beskattar sin befolkning, och att statens ledare fördelar skatterna mellan honom och den maktbas som håller honom vid makten. Maktbasen får antingen privata eller kollektiva varor. Ibland kanske maktbasen vill byta ledare, men en individuell medlem kan vara avskräckt från att göra det, ifall staten producerar mest privata varor och det är relativt låg sannolikhet att en enskild medlem kommer att fortsätta vara med i maktbasen under en ny ledare.

De viktigaste resultaten i den här modellen illustrerar författarna med den här bilden:

Man kan också sammanfatta det såhär: (1) Väldigt stora vinnande koalitioner är bra; (2) Ju större vinnande koalition i förhållande till selektoratet, desto bättre – samt tvärtom; (3) med större W och W/S så har ledaren mindre pengar att använda för egna syften.

Detta är alltså modellen författarna använder sig av. Men, hur väl stämmer den överens med verkligheten? Nu har jag gått igenom några av de viktigaste delarna i den här teorin, så nu tänkte jag ta tillfället i akt och komma med lite kritik. En del antaganden som görs – som att ledaren på egen hand bestämmer vilken politik som skall föras – är små och går nog lätt att ändra på utan att resultaten i modellen ändras mycket, så att den lätt kan vara till egen användning för att förstå hur politiken fungerar. Det finns också vissa begränsningar i modellen, som att den bara skall tänkas kunna förutse system där den vinnande koalitionen är mindre än 50%+1 av selektoratet, alltså där den vinnande koalitionen är mindre än eller lika stor som en majoritet. Detta innebär inte att modellen inte undersöker samhällen där ett parti åtnjutit stort stöd bland befolkningen. Regeln gäller även där, för, som sagt, dvk syftar på det minimum av individer som krävs för att hålla en ledare vid makten. Ett parti som åtnjuter 80% stöd bland folket får igenom lika mycket politik som det som åtnjuter 40%, ifall det bara krävs 30% för att hålla makten. Men, modellen begränsas, vilket inte gör modellen (som modell) värdelös. Men man kan fundera över dess validitet om den säger sig försöka förklara en logik av vissa parametrar, men att modellen helt slutar fånga logiken när en parameter når ett godtyckligt värde. Kanske skrev författarna något mer om det i boken, men i mina anteckningar finner jag ingen förklaring.

Bortsett från dessa relativt små och förenklande antaganden samt begränsningar i modellen, vad finns det för problem med författarnas modell av överlevnadens logik inom politik?

Är selektoratet bestämt av samhället eller av ledaren?

Författarna tar upp Sovjetunionen som ett exempel på en stat med en relativt liten vinnande koalition (formellt sett, runt 3-5% av befolkningen), men med ett gigantiskt selektorat: mer eller mindre alla myndiga i landet. Det här exemplet passar dock inte riktigt in i den modell de lagt upp, där selektoratet antas vara bestämt av någon annan än ledaren. I Sovjet verkar dock selektoratet ha varit till viss del bestämt av maktägarna – vilket författarna själva säger!

Systemet i Sovjet fungerade såhär: alla myndiga hade rösträtt i ett riggat val, det riktiga valet av ledaren gjordes inom det kommunistiska partiet (där ledaren behövde ca hälften av rösterna), men det var svårt att komma in i partiet. Som författarna säger: ”Anyone in the selectorate had the potential to become a party member, but only a few were chosen.” (s. 53) Men, eftersom valet av ledaren förs inom partiet, borde inte den gruppen vara selektoratet? Den borde det, men då hade modellen förutspått att Sovjet var en relativt bra stat, eftersom W/S var rätt så bra (hälften!), och inte en plågoande för den ryska befolkningen.

Problemet som författarna undviker att tackla är problemet som uppstår ifall ledaren får möjlighet att välja vilka som är med i selektoratet. Författarna anspelade på detta när de beskrev hur de kinesiska kejsarna valde att ha eunucker till sin maktbas. Men, har ledaren en sådan här möjlighet lär man få ett ganska uselt resultat i politiken, även ifall W är jättestort och W/S är 1. Vilket ger en ganska enkel moral: betrakta alla politiska organisationer där de i toppen har kontroll över vilka som får vara med och välja ledare, som utmärkta ställen för korruption.

Vad är en offentlig vara egentligen?

Författarna definierar en offentlig vara väldigt löst, vilket de är ärliga med. Men, det här innebär ett väldigt stort teoretiskt problem; för, om det inte är helt klart vad en offentlig vara är, hur kan man empiriskt undersöka ifall en stat tillhandahåller offentliga varor, eller privata varor för att hålla kontroll över befolkningen? Om man kikar på politik utifrån statens perspektiv (som ett levebröd för byråkrater, politiker och deras vänner) är det ganska klart att den vill ha kontroll över viktiga institutioner i samhället – som skolorna, universiteten, domstolarna, militären, polisen etc. - vilka, av en konstig slump, råkar vara samma organisationer som de flesta föreställer sig är de som producerar offentliga varor. (Kolla in A Theory of the Theory of Public Goods.)

Det verkar som att författarna, med offentliga varor, menar något i stil som ”Vad vi tror är viktigt för samhället”, men då öppnar sig en helt ny dimension av det politiska spelet som kan helt förändra spelet att de gamla reglerna om W och W/S nog inte helt stämmer. För, ifall folket tror att kommunism, exempelvis, är en bra sak, då kommer det att produceras, oavsett om det är en offentlig vara eller inte.

Vi kommer alltså nu in på logiken om ideologier och dylikt, och hur de styr folks beteenden, samt hur folk formar nya ideologier och förändrar de nuvarande. Måste då staten producera en politik som är vänlig för utveckling, eller för befolkningen i stort? Inte nödvändigtvis. Författarna noterar även detta som att i demokratier konkurrerar politikerna om att genomföra ”visionen” om vad folket har för idé om vad som är gott. Men de poängterar inte hur väldigt viktigt denna logik är, vilket dock Bryan Caplan gör i The Myth of the Rational Voter.

Vad händer när staterna är pyttesmå?

Författarna till LPS applicerar sin teori främst på dagens stater, i de förhållanden som finns nu. Det är en god idé, för att visa vad modellen är kapabel att göra, men det skulle också vara intressant att se hur väl modellen fungerade om man antog att staterna var mindre. Detta kanske kan ses som att göra modellen onödigt mer komplicerad, men inte så. För, under en lång tid av Europas historia så var staterna mycket mindre än vad de var idag, och då secession verkar vara en väldigt rationell politik kommer det nog att bli mer populärt i framtiden. Alltså, det finns såväl historiska som framtidsoptimistiska skäl att kika på hur deras modell skulle fungera med mindre stater. Vad skulle effekten av detta bli?

Helt klart så kommer fokuset att flyttas till den grupp som tidigare inte hade mycket att säga om politiken, nämligen folket. I princip alla skattebetalare. Varför kommer deras agerande att påverka politiken mer? Jo, för med mindre stater kommer det att bli lättare för vanliga producenter att flytta och leva under en annan regim än där de just nu lever. (Med producenter tänker jag på arbetare, entreprenörer och kapitalister – fast det lär bli olika mycket lättare för grupperna, mest lättast för arbetare, sedan entreprenörer och sist kapitalister.) Ju lättare det blir att flytta mellan olika stater, desto större vikt kommer statens institutioner att vara för att bestämma hur många som väljer att flytta till en, eller annan, stat.

Detta måste statens ledare ta hänsyn till. För att sitta kvar vid makten skall de ju tillfredsställa en vinnande koalition med skattemedel de tar från folket. Men om folket lätt kan flytta någon annanstans måste ledaren ta hänsyn till deras val, för att fortsätta få in pengar till skattkassan. Ifall ledaren misslyckas med att anpassa politiken till denna ”power of exit” finns det en risk att en utmanare tar över istället. Ett medel som ledare genom tiderna har använt sig av för att behålla sin skattbas är att sätta upp hinder för emigration – tänk på Sovjet och de andra kommunistiska staterna. Men, vad händer ifall detta medel inte är tillräckligt – ifall gränserna är svåra att patrullera, ifall folk rätt billigt kan spara ihop pengar för att skaffa en flyktplan, ifall folk utomlands vill hjälpa folket som är inspärrade? I så fall måste ledaren anpassa statens institutioner så att de lockar till sig tillräckligt många producenter för att ledaren skall ha tillräckligt mycket pengar för att tillfredsställa sin vinnande koalition. Alternativt måste staten reformeras, ifall statens institutioner inte matchar andra staters institutioner, ifall de inte är minst lika bra i producenternas ögon.

Vad är det då producenterna bryr sig om? Jo, de bryr sig om åtminstone två saker: privata varor för sig själva, och offentliga varor (dels för egen skull, samt för att de vill att andra skall ha det bra). Exakt vilken mix av privata och offentliga varor som de vill ha är nog kulturellt, genetiskt och individuellt bestämt. Det avgörande är sinnelaget, och vad man vanligtvis tänker på när man gör den här typen av val. Om individerna tänker främst på sitt egenintresse (så som man själv vill uppnå sina mål vad de än må vara) lär ledarna fokusera på att erbjuda bra privata varor och verkliga offentliga varor åt dem. Men om individerna tänker på andras uppfattning av vad ens egenintresse borde vara lär ledarna vilja producera mer offentliga varor, som författarna tänker sig dem (statlig rättssäkerhet, infrastruktur, utbildning o.s.v.), men det ändras ju givetvis efter vad andra människor tycker är vettiga offentliga varor. I båda fallen lär ledarna åtminstone satsa mer på öppenhet och att helt strunta i att ge ut privata varor till den vinnande koalitionen. Särintressen inom staten lär alltså försvinna, vilket är bra.

Detta gäller dock bara allt annat lika – ledaren borde tendera att satsa mindre på privata varor till sin vinnande koalition (och förändra den vinnande koalitionen för att kunna göra det) – och med antagandet att staterna inte tjänar på att sätta upp gränshinder. Historiskt och i nutiden finns det ju sådana hinder, helt klart, men gissningsvis blir de svårare att upprätthålla med mindre stater. Men, även i nutiden finns det nog en effekt av att staten är liten (vilket gäller för alla små stater som faktiskt finns idag).

Sammanfattning

Sammanlagt kan man säga att den logik av agerande inom politiken som författarna försöker modellera inte låter sig fullständigt fångas. Det finns fler dimensioner som man behöver ha i åtanke för att förstå hur politiken fungerar. 

Denna kritik kan formuleras starkare och det genom att säga att författarna förleder en genom att hänvisa så mycket av politiken till just storleken av den vinnande koalitionen, och dess förhållande till selektoratet. I Sovjet var det ju inte dessa variabler som var viktigast för att förklara vad som hände där, utan just att partiet hade makt över staten helt och hållet; de var sin egen vinnande koalition. Och i demokratier är politiken så otroligt styrd av känslor, utspel och misssämja att vikten inte alls handlar om att skapa verkliga offentliga varor, utan att bara tillfredsställa en viss grupps intressen (vilka nog inte har den kostnad författarna antar att offentliga varor har).

Men, är man bara klar på dessa klara begränsningar i modellen kan det vara värt att studera den lite närmre. Om inte annat för att ansatsen verkar vara helt rätt - nästan logiskt nödvändig! - och för att det kan vara en ansats man kan fortsätta spinna vidare på. Utöver ansatsen ser jag att förklaringen varför folket i maktbasen är något försiktiga med att byta ledare och till att autokrater därmed har lätt att sitta kvar vid makten länge är några av de viktigaste från boken. Boken ger sammantaget ett rätt bra mentalt verktyg för att få en bättre och vidare förståelse av hur stater fungerar. Men den ger inte en fullständig förståelse, givetvis.

The Logic of Political Survival - Spelets vinnare

Det politiska spelet går för en ledare ut på att sitta kvar vid makten så länge som denne finner det enklare att uppnå sina mål som ledare, än som icke-spelare i politiken. Det verkar som att det finns gott om människor som vill spela spelet, och det är nog en viss sorts människor som söker sig till det yrket, så man borde förvänta sig att ledare vill sitta vid makten så länge som möjligt. Vilken sorts ledare är det då som sitter kvar längst vid makten?

Författarna av The Logic of Political Survival besvarar den här frågan genom att ta upp två listor på ledare. Först en lista på de ledare som styrt över ett samhälle med grundläggande friheter, rangordnat efter hur hög tillväxt det var i landet medan ledaren styrde. Den andra listan tar upp de ledare som suttit längst tid vid makten. (CL står för civil liberties och PR för political rights.)

Vad säger då dessa listor? Jo, de ledare som varit bäst med att inte förstöra för människor och styrt över relativt vänliga regimer, de har blivit belönade med att få sitta ett väldigt kort tag vid makten. I genomsnitt har de suttit sex år som ledare över sin stat. Detta ger en hänvisning om att relativt bra politik inte nödvändigtvis belönas för ledaren.

De ledare som dock lyckats med att hålla sig vid makten ett väldigt bra tag, hur väl gick det för de samhällen under deras styre? Tja, för elva av de tjugofem länderna så finns det ingen data över hur mycket välståndet ökade då, och för de andra så gick det upp med ca fyra procent per år. Samtidigt var folket förtryckta rejält. Vilket ger en klar sensmoral: som ledare över en stat behöver man inte nödvändigtvis föra en bra politik för att behålla makten ett bra tag.

Varför är det så egentligen? Förklaringen är densamma som lyfts fram tidigare i boken: ledare över stater med små vinnande koalitioner har det ganska lätt; så länge de tillfredsställer en liten grupp kommer de att klara sig väl. Den stora risken för en sådan här autokrat finns under de första åren när denne skall välja vilka som skall ingå i dennes maktbas. Då finns det en viss risk att ledaren gör fel - dissar fel elit, ger inte ut tillräckligt mycket gåvor till underhuggarna eller något sånt - och då kan en utmanare komma och göra statskupp. Men, har ledaren väl suttit vid makten ett tag, lärt känna medlemmarna av sin maktbas och hur mycket de behöver för att vara nöjda, då kommer de att kunna sitta ett bra tag vid makten. Korruption är ledordet för dessa ledare.

Intressant nog visar författarna på statistik som säger att ledare över stora W-stater också ökar sin sannolikhet att sitta kvar vid makten om de har viss korruption inom staten. Men, inte i närheten av vad autokraterna gör.

Det hela är en ganska dyster aspekt av det mänskliga samhället. Som tur är kommer nog hela det här politiska spelet att försvinna i framtiden (till förmån för andra, roliga, spel).

The Logic of Political Survival - Statistiska test av modellen

Empiriska tester av samhällsvetenskapliga hypoteser är svåra att genomföra. Såhär är bilden jag har av hur ekonomerna gjorde förr. Före runt 1950-talet verkar testerna ha bestått av vanlig statistik; ekonomerna skrev väldigt många rapporter om hur industri X fungerade, och hur hushållen i stadsdel Y klarade sig. Det verkar vara väldigt smart att samla in så mycket spridda data som möjligt, för att sedan se till att den modell man skapar inte förutspår just motsatsen av vad som faktiskt hände i historien. Men någonstans vid mitten av förra seklet gick ekonomer över till att försöka bevisa och motbevisa sina hypoteser genom att påvisa statistiska samband mellan vissa ekonomiska variabler. Om man kan tro på Russ Roberts skall dessa överlag inte vara särskilt övertygande, ens bland ekonomer. Nuförtiden finns det dock andra tester som används för att undersöka om någon hypotes stämmer eller inte. En är att försöka efterlikna något samhällsfenomen på en pytteliten skala och bjuda in studenter för att spela det spelet. Ifall de spelar det ungefär som hypotesen förutsäger att människor borde göra det i verkliga livet borde det ge ett litet, om än inte stort, stöd för att hypotesen är rimlig. (Kolla även in några andra intervjuer som Russ Roberts gjort med folk om ekonomiska teoriers och hypotesers tillförlitlighet.)

Författarna av The Logic of Political Survival använder sig av historiska exempel för att stödja sin hypotes, men i de två kapitel av boken som är explicit till för att testa modellen (kapitel 4 och 5), använder de sig av statistiska test. Det vill säga, de försöker hitta olika mått på viktiga variabler i deras modell (främst storleken av den vinnande koalitionen och selektoratet) och se hur väl dessa korrelerar med andra mått (som på välståndsutveckling eller politisk korruption) vilka modellen har definitiva förutsägelser om. Ett sådant test, om det genomförs rätt, verkar rimligtvis, allt annat lika, ge stöd åt eller säga emot en hypotes. Datan författarna använder sig av är dock väldigt grov, vilket de försvarar med ett rimligt argument:

We believe it is better to test a theory with crude data than not to test it at all. It is possible, however, that others may have too little confidence in our approximations of the results that rely on those variables. We hope that such disagreement will motivate the search for better ways to estimate the institutions with which we are concerned. The theory, of course, stands on its own merits, rising or falling in its explanatory power as a function of its logical implications and the precision and stringency of empirical assessments. (s. 133)

Gott så! Men, det finns några uppenbara problem med deras test, utöver att deras mått är grova. Och det är vad deras mått egentligen mäter! För, data på W (den vinnande koalitionen) och S (selektoratet) är inte direkt givna – förutom möjligtvis i demokratier och andra styrelseskick där den formella strukturen på hur staten fungerar är nedtecknad och bestämd. Men i autokratier där man byter ledare genom väpnade konflikter eller genom arv (och då med lite spel bland eliten för att kräva ett annorlunda styre av den nye kungen, som det fungerade under den monarkiska svenska staten) så finns det olyckligtvis ingen bestämd uppfattning av hur stor den vinnande koalitionen är. (Jag tror dock att, åtminstone för svenska staten, så kan man luska ut vad selektoratet var ganska väl för en längre period, men det är nog inte värt någons jobb i nuläget.)

Så, i nuläget har författarna ingen möjlighet att göra en fullständig uppteckning av hur stora W och S var i historiska stater genom en direkt mätning. Istället för att satsa mer på en historisk analys av något enstaka fall (vilka de ändå lyckligtvis strör ut igenom boken), gör de....något annat. De vet om att deras modell förutsäger att i en stat med liten W så skall X inträffa. Som mått på W tar de då ett mått på X. Mer exakt; de förväntar sig att i en stat med stort W kommer det vara högre konkurrens om att vinna makten, och tvärtom i en stat med litet W. Hur väl konkurrensen till tronen är därmed måttet på hur stort W är.

When XRCOMP – that is the competitiveness of executive recruitment – is larger than or equal to code 2, another point is assigned to W. An XRCOMP code of 1 means that the chief executive is selected by heredity or in rigged, unopposed elections, suggesting dependence on few people. Code values of 2 and 3 refer to greater degreees of responsiveness to supporters, indicating a larger winning coalition. (s. 135)

Vad är problemet med detta? Problemet består i att om man kommer fram till en proxy av W på det här sättet så gör man det antingen på ett eller annat sätt. Antingen får författarna fram det här sambandet genom att utgå från sin modell, eller så utgår de från det på något annat sätt. Oavsett vad så har de gjort ett hopp i resonemanget; de har aldrig bevisat att större W innebär mer konkurrens och att göra vad ens supportrar säger, utom genom sitt eget resonemang. Men, hur testar de då sin modell? Jo, genom att börja med att anta att ett av dess förutsägelser redan stämmer. Men, när de väl gjort det, testar de inte längre sin modell. I bästa fall testar de sin modell plus ett resonemang (att W leder till något specifikt) som är otestat. Alltså, i värsta fall är testet meningslöst, och i bästa fall måste man också genomföra ett annat test för att se om W korrelerar med ökad konkurrens och dylikt. I det andra fallet är det inte nödvändigt att det stämmer, alltså.

Men, det kanske stämmer rätt så väl? Det låter rätt så rimligt (förutom när S är lika med W eller väldigt nära W), för när en ledare skall erbjuda något åt en liten församling vet alla i den församlingen om att de lätt kan bli petade från församlingen som får de små varorna. Nu resonerar jag ju mig fram till detta genom att använda den påstådda logik som författarna får fram. Och, om man kan lita på den logiken att ta sig fram från modellen till en proxy för en variabel i den, har man inte redan då utgått från att ens teori stämmer? Här skulle jag vilja ha sett mer direkta bevis från historien.

Andra mått som författarna använder sig av är inte heller helt uppenbara. Som mått på S har de bl.a. ett mått som delar in regimer i tre grupper: de som inte har en lagstiftande (folklig) församling, de vars församlingar väljer ledare genom börd eller där ledaren väljer församlingen och de vars församlingar väljer en ledare genom val. En stat med ett parlament som är valt av ledaren har inte nödvändigtvis ett större S än en stat där det inte finns något parlament alls; om ledaren väljer vilka som ingår i S då borde ju S vara otroligt lågt ändå.

Vad finner då författarna med sina grova test? Jag är inte så säker på att resultaten är givande pga skälen ovan, men, då jag ändå skrivit ned dem kan jag ju lika gärna ta upp dem. I korthet kan jag säga att de flesta test visar på att proxyvärdena för modellen korrelerar rätt väl med de variabler som de borde korrelera med. Inte alltid, men oftast. I texten nedan så pratar jag om W och S som om författarna mätte detta direkt, vilket inte stämmer. Så, kom ihåg att lägga in [mått på hur väl politiker följer önskemålen från sin maktbas] och [halvtaskig storlek på vilka som får rösta], så har du ett rätt så bra resultat.

Resultaten av testen

De jämför ca 100 olika länder mellan 1960-99 i hur mycket W och W/S korrelerar med folks inkomster samt hur mycket de sparar, investerar och konsumerar. Det sista har man dock bara data från 1970-90. I en regression med värdena för W och S visar analysen att ju högre W desto högre inkomst, investering och sparande samt desto mindre konsumerande. W/S ger samma resultat. Värre är det dock med S. Enligt modellen borde ett lands inkomster, investeringar och sparande sjunka när den blir större, samtidigt som konsumtionen ökar. Men i de två tester som gjordes med S som variabel stämde detta enbart i hälften av fallen. Författarna menar att detta beror på ett bias i rapporteringen som kommer av att alla stora S måste vara stora W och därför uppstår ett fel i datan, och av att stora S tenderar att mer än vanligt rapportera investeringar och sparande (de undersökningar som gett flest fel). Deras bevis för detta är intetsägande för min del, och ingen länk ges för att stötta deras tes, så jag ställer mig tvekande till att deras slutsats håller här. Table 4.1

I en regression av per capita BNP med W, S, W/S och några andra variabler får författarna fram att W och W/S statistiskt signifikant korrelerar positivt med ett lands välstånd. Den, väldigt grova och därmed inte så jättetrovärdiga statistiken, visar att ett land med max i W borde förvänta sig ha mellan 2,4 till 2,9% högre tillväxt än ett land med lägst W. Detsamma gäller för W/S. Men resultaten för S är inte statistiskt signifikanta; man kan inte utesluta att resultatet (som stämmer med teorin) inte lika gärna uppkommit genom slump.

Siffrorna ser inte ut att vara så intressanta här, då siffrorna för investeringsgrad säger att ett land som går från att inte investera något till att investera allt bara får en ökning i tillväxten på 0,2%. Det verkar inte rimligt, så därför kan jag inte lita på resten av deras resultat. Table 4.4

Ett annat intressant test gjordes i nästa regression där författarna kollar ifall förändringar i W skapar minskningar i välfärd, på kort och lång sikt. Resultatet är att inkomsterna sjunker de första två åren och sedan börjar de stiga igen. Testet för att det skulle stiga igen var statistiskt signifikant i två av tre fall, vilket är helt okej. Table 4.5

Författarna mäter kleptokrati genom att ta skillnaden i utläggen för vad en stat betalar och hur mycket de får in; utgångspunkten är att skillnaden hamnar i diverse politikers fickor. De visar att deras modell stämmer väldigt väl med teorin; ju högre W och W/S, desto mindre pengar går till kleptokrater, men ju högre S desto mer går till dem. I en större regression undersöker författarna även om statsbistånd (u-landsbistånd) är korrelerat med ökad kleptokrati, vilket det var. Table 4.7 och 4.8

När det gäller att testa ifall staterna följer logiken i hur de producerar offentliga varor stöter författarna på ett litet problem: det är inte givet vilken offentlig vara som staten producerar. Men det finns ändå vissa saker som verkar vara betydelsefulla för de flesta, och som stora W-stater tenderar att producera mer av än små W-stater.

Civil liberties, political rights, transaparency, peace and prosperity are among the most important public welfare enhancements that any government can provide. (s. 179)

Modellen visar sig även stämma när det gäller transparens inom staten och vad gäller maktägarnas möjlighet att undvika föra landet i krig. Stora W-stater har större transparens samt undviker krig och små W-stater har dåligt med transparens och tenderar att kriga oftare.