Finns det rum för konkurrens att förbättra rättsväsendet?

Under ett system av marknadslag är det konsumenterna som, mer eller mindre direkt, väljer vilka domstolar de skall ta upp tvister i. Dessa domstolar ger ett utlåtande om vem som har gjort rätt eller fel i tvisten och vad ett rimligt straff bör vara (som sedan beivras av en annan firma som inte nödvändigtvis är kopplad till domstolen). Domstolarna kommer i det här läget att behöva anpassa sig efter konsumenternas önskemål (dock inte på samma sätt som marknaden anpassas efter konsumenternas efterfrågan på äpplen). Det viktiga är att rättvise-entreprenörer har ett incitament att leverera en domstolstjänst som folk (1) direkt vill ha för "interna" tvister (mellan folk som har samma rättskänsla), (2) genom medling vill ha mellan de med olika rättskänsla och (3) indirekt mellan de som vill följa lagarna och de som inte vill bli dömd av någon alls.

Nu är frågan, finns det mycket rum för rättvise-entreprenörer i ett fritt samhälle? Jag håller på att läsa den utmärkta boken Knowledge and Decisions av Thomas Sowell, som tar upp några exempel på hur rättvisan fungerar i USA och England. Tänkte att dessa exempel är intressanta, då de ger ytterligare stöd för att dagens politiska system är undermåligt för att skapa ett bra rättsväsende. Och att det därmed finns ett behov av konkurrens, med dess tillhörande upptäckarprocess, inom det här området:

There are many sources of knowledge, and the behavior of legal authorities puts a higher or lower cost on its transmission or effectiveness. The simple knowledge that a crime has been committed can vary in its availability to the criminal justice system according to the costs imposed on victims, witnesses, or informants. The costs of reporting rape can obviously be increased or decreased substantially by the way police respond to rape victims, by the way opposing attorneys are permitted to cross-examine the victim in court, and by the likelihood that a convicted rapist will be either turned loose soon (perhaps to retaliate against the plaintiff or witnesses) or given a retrial on a technicality. In the landmark Mallory rape case, for example, the retrial ordered on appeal was the same as an acquittal, because the victim could not bear to go through the emotional trauma again. The abstract knowledge of guilt - from the defendant's confession as well as the victim's accusation - was not socially effective knowledge. (s. 271)

Evidence can be excluded either because it is considered qualitatively less certain than other evidence, or because of the proedures by which it was obtained. Information that is incrementally less certain is often treated as categorically nonexistent under "hearsay" exclusionary rules in Anglo-Saxon law, though the same quality of evidence could be heard in courts in other Western countries or in Japan. "Hearsay" does not mean simply gossip, but includes many official documents whose authenticity and veracity are unchallenged. (s. 271)

One of the basic questions about criminal law procedure is simply how much of it there is, in purely quantitative terms. In England, the longest criminal trial on record lasted 48 days. In the US, there have been criminal trials in which the selection of a jury alone has taken months. In England the selection of a jury "usually takes no more than a few minutes." A criminal trial length that would be "routine" in California would be record-breaking in England. (s. 275)

A murderer-rapist of an eight-year-old child, whose confession was corroborated by both evidence and other testimony, was set free by federal courts on procedural grounds - and the state courts forbidden to re-try him - even though his confession was found to be voluntary, the facts of the crime undisputed, and the evidence "overwhelming" in the judgment of the state supreme court. Nor were these procedural matters anything as serious as police beatings or even threats, bu turned instead on fine legal points on which appellate judges often divided four to three or five to four. (s. 276)

Det här skrapar nog bara på ytan av problemen i USA:s rättsväsende. (Var inte så säker på att det svenska systemet är så många gånger bättre - exempelvis var kötiden för 23 000 fall över ett år, år 2008.) Det verkar alltså mycket mer som privata domstolar kan tävla om att uppnå - än att tillhandahålla lagar som kränker negativa rättigheter, som vissa minarkister tänker sig.