The Logic of Political Survival - Kritik av modellen

Politikens grundläggande spel går ut på, enligt författarna till The Logic of Political Survival, att staten beskattar sin befolkning, och att statens ledare fördelar skatterna mellan honom och den maktbas som håller honom vid makten. Maktbasen får antingen privata eller kollektiva varor. Ibland kanske maktbasen vill byta ledare, men en individuell medlem kan vara avskräckt från att göra det, ifall staten producerar mest privata varor och det är relativt låg sannolikhet att en enskild medlem kommer att fortsätta vara med i maktbasen under en ny ledare.

De viktigaste resultaten i den här modellen illustrerar författarna med den här bilden:

Man kan också sammanfatta det såhär: (1) Väldigt stora vinnande koalitioner är bra; (2) Ju större vinnande koalition i förhållande till selektoratet, desto bättre – samt tvärtom; (3) med större W och W/S så har ledaren mindre pengar att använda för egna syften.

Detta är alltså modellen författarna använder sig av. Men, hur väl stämmer den överens med verkligheten? Nu har jag gått igenom några av de viktigaste delarna i den här teorin, så nu tänkte jag ta tillfället i akt och komma med lite kritik. En del antaganden som görs – som att ledaren på egen hand bestämmer vilken politik som skall föras – är små och går nog lätt att ändra på utan att resultaten i modellen ändras mycket, så att den lätt kan vara till egen användning för att förstå hur politiken fungerar. Det finns också vissa begränsningar i modellen, som att den bara skall tänkas kunna förutse system där den vinnande koalitionen är mindre än 50%+1 av selektoratet, alltså där den vinnande koalitionen är mindre än eller lika stor som en majoritet. Detta innebär inte att modellen inte undersöker samhällen där ett parti åtnjutit stort stöd bland befolkningen. Regeln gäller även där, för, som sagt, dvk syftar på det minimum av individer som krävs för att hålla en ledare vid makten. Ett parti som åtnjuter 80% stöd bland folket får igenom lika mycket politik som det som åtnjuter 40%, ifall det bara krävs 30% för att hålla makten. Men, modellen begränsas, vilket inte gör modellen (som modell) värdelös. Men man kan fundera över dess validitet om den säger sig försöka förklara en logik av vissa parametrar, men att modellen helt slutar fånga logiken när en parameter når ett godtyckligt värde. Kanske skrev författarna något mer om det i boken, men i mina anteckningar finner jag ingen förklaring.

Bortsett från dessa relativt små och förenklande antaganden samt begränsningar i modellen, vad finns det för problem med författarnas modell av överlevnadens logik inom politik?

Är selektoratet bestämt av samhället eller av ledaren?

Författarna tar upp Sovjetunionen som ett exempel på en stat med en relativt liten vinnande koalition (formellt sett, runt 3-5% av befolkningen), men med ett gigantiskt selektorat: mer eller mindre alla myndiga i landet. Det här exemplet passar dock inte riktigt in i den modell de lagt upp, där selektoratet antas vara bestämt av någon annan än ledaren. I Sovjet verkar dock selektoratet ha varit till viss del bestämt av maktägarna – vilket författarna själva säger!

Systemet i Sovjet fungerade såhär: alla myndiga hade rösträtt i ett riggat val, det riktiga valet av ledaren gjordes inom det kommunistiska partiet (där ledaren behövde ca hälften av rösterna), men det var svårt att komma in i partiet. Som författarna säger: ”Anyone in the selectorate had the potential to become a party member, but only a few were chosen.” (s. 53) Men, eftersom valet av ledaren förs inom partiet, borde inte den gruppen vara selektoratet? Den borde det, men då hade modellen förutspått att Sovjet var en relativt bra stat, eftersom W/S var rätt så bra (hälften!), och inte en plågoande för den ryska befolkningen.

Problemet som författarna undviker att tackla är problemet som uppstår ifall ledaren får möjlighet att välja vilka som är med i selektoratet. Författarna anspelade på detta när de beskrev hur de kinesiska kejsarna valde att ha eunucker till sin maktbas. Men, har ledaren en sådan här möjlighet lär man få ett ganska uselt resultat i politiken, även ifall W är jättestort och W/S är 1. Vilket ger en ganska enkel moral: betrakta alla politiska organisationer där de i toppen har kontroll över vilka som får vara med och välja ledare, som utmärkta ställen för korruption.

Vad är en offentlig vara egentligen?

Författarna definierar en offentlig vara väldigt löst, vilket de är ärliga med. Men, det här innebär ett väldigt stort teoretiskt problem; för, om det inte är helt klart vad en offentlig vara är, hur kan man empiriskt undersöka ifall en stat tillhandahåller offentliga varor, eller privata varor för att hålla kontroll över befolkningen? Om man kikar på politik utifrån statens perspektiv (som ett levebröd för byråkrater, politiker och deras vänner) är det ganska klart att den vill ha kontroll över viktiga institutioner i samhället – som skolorna, universiteten, domstolarna, militären, polisen etc. - vilka, av en konstig slump, råkar vara samma organisationer som de flesta föreställer sig är de som producerar offentliga varor. (Kolla in A Theory of the Theory of Public Goods.)

Det verkar som att författarna, med offentliga varor, menar något i stil som ”Vad vi tror är viktigt för samhället”, men då öppnar sig en helt ny dimension av det politiska spelet som kan helt förändra spelet att de gamla reglerna om W och W/S nog inte helt stämmer. För, ifall folket tror att kommunism, exempelvis, är en bra sak, då kommer det att produceras, oavsett om det är en offentlig vara eller inte.

Vi kommer alltså nu in på logiken om ideologier och dylikt, och hur de styr folks beteenden, samt hur folk formar nya ideologier och förändrar de nuvarande. Måste då staten producera en politik som är vänlig för utveckling, eller för befolkningen i stort? Inte nödvändigtvis. Författarna noterar även detta som att i demokratier konkurrerar politikerna om att genomföra ”visionen” om vad folket har för idé om vad som är gott. Men de poängterar inte hur väldigt viktigt denna logik är, vilket dock Bryan Caplan gör i The Myth of the Rational Voter.

Vad händer när staterna är pyttesmå?

Författarna till LPS applicerar sin teori främst på dagens stater, i de förhållanden som finns nu. Det är en god idé, för att visa vad modellen är kapabel att göra, men det skulle också vara intressant att se hur väl modellen fungerade om man antog att staterna var mindre. Detta kanske kan ses som att göra modellen onödigt mer komplicerad, men inte så. För, under en lång tid av Europas historia så var staterna mycket mindre än vad de var idag, och då secession verkar vara en väldigt rationell politik kommer det nog att bli mer populärt i framtiden. Alltså, det finns såväl historiska som framtidsoptimistiska skäl att kika på hur deras modell skulle fungera med mindre stater. Vad skulle effekten av detta bli?

Helt klart så kommer fokuset att flyttas till den grupp som tidigare inte hade mycket att säga om politiken, nämligen folket. I princip alla skattebetalare. Varför kommer deras agerande att påverka politiken mer? Jo, för med mindre stater kommer det att bli lättare för vanliga producenter att flytta och leva under en annan regim än där de just nu lever. (Med producenter tänker jag på arbetare, entreprenörer och kapitalister – fast det lär bli olika mycket lättare för grupperna, mest lättast för arbetare, sedan entreprenörer och sist kapitalister.) Ju lättare det blir att flytta mellan olika stater, desto större vikt kommer statens institutioner att vara för att bestämma hur många som väljer att flytta till en, eller annan, stat.

Detta måste statens ledare ta hänsyn till. För att sitta kvar vid makten skall de ju tillfredsställa en vinnande koalition med skattemedel de tar från folket. Men om folket lätt kan flytta någon annanstans måste ledaren ta hänsyn till deras val, för att fortsätta få in pengar till skattkassan. Ifall ledaren misslyckas med att anpassa politiken till denna ”power of exit” finns det en risk att en utmanare tar över istället. Ett medel som ledare genom tiderna har använt sig av för att behålla sin skattbas är att sätta upp hinder för emigration – tänk på Sovjet och de andra kommunistiska staterna. Men, vad händer ifall detta medel inte är tillräckligt – ifall gränserna är svåra att patrullera, ifall folk rätt billigt kan spara ihop pengar för att skaffa en flyktplan, ifall folk utomlands vill hjälpa folket som är inspärrade? I så fall måste ledaren anpassa statens institutioner så att de lockar till sig tillräckligt många producenter för att ledaren skall ha tillräckligt mycket pengar för att tillfredsställa sin vinnande koalition. Alternativt måste staten reformeras, ifall statens institutioner inte matchar andra staters institutioner, ifall de inte är minst lika bra i producenternas ögon.

Vad är det då producenterna bryr sig om? Jo, de bryr sig om åtminstone två saker: privata varor för sig själva, och offentliga varor (dels för egen skull, samt för att de vill att andra skall ha det bra). Exakt vilken mix av privata och offentliga varor som de vill ha är nog kulturellt, genetiskt och individuellt bestämt. Det avgörande är sinnelaget, och vad man vanligtvis tänker på när man gör den här typen av val. Om individerna tänker främst på sitt egenintresse (så som man själv vill uppnå sina mål vad de än må vara) lär ledarna fokusera på att erbjuda bra privata varor och verkliga offentliga varor åt dem. Men om individerna tänker på andras uppfattning av vad ens egenintresse borde vara lär ledarna vilja producera mer offentliga varor, som författarna tänker sig dem (statlig rättssäkerhet, infrastruktur, utbildning o.s.v.), men det ändras ju givetvis efter vad andra människor tycker är vettiga offentliga varor. I båda fallen lär ledarna åtminstone satsa mer på öppenhet och att helt strunta i att ge ut privata varor till den vinnande koalitionen. Särintressen inom staten lär alltså försvinna, vilket är bra.

Detta gäller dock bara allt annat lika – ledaren borde tendera att satsa mindre på privata varor till sin vinnande koalition (och förändra den vinnande koalitionen för att kunna göra det) – och med antagandet att staterna inte tjänar på att sätta upp gränshinder. Historiskt och i nutiden finns det ju sådana hinder, helt klart, men gissningsvis blir de svårare att upprätthålla med mindre stater. Men, även i nutiden finns det nog en effekt av att staten är liten (vilket gäller för alla små stater som faktiskt finns idag).

Sammanfattning

Sammanlagt kan man säga att den logik av agerande inom politiken som författarna försöker modellera inte låter sig fullständigt fångas. Det finns fler dimensioner som man behöver ha i åtanke för att förstå hur politiken fungerar. 

Denna kritik kan formuleras starkare och det genom att säga att författarna förleder en genom att hänvisa så mycket av politiken till just storleken av den vinnande koalitionen, och dess förhållande till selektoratet. I Sovjet var det ju inte dessa variabler som var viktigast för att förklara vad som hände där, utan just att partiet hade makt över staten helt och hållet; de var sin egen vinnande koalition. Och i demokratier är politiken så otroligt styrd av känslor, utspel och misssämja att vikten inte alls handlar om att skapa verkliga offentliga varor, utan att bara tillfredsställa en viss grupps intressen (vilka nog inte har den kostnad författarna antar att offentliga varor har).

Men, är man bara klar på dessa klara begränsningar i modellen kan det vara värt att studera den lite närmre. Om inte annat för att ansatsen verkar vara helt rätt - nästan logiskt nödvändig! - och för att det kan vara en ansats man kan fortsätta spinna vidare på. Utöver ansatsen ser jag att förklaringen varför folket i maktbasen är något försiktiga med att byta ledare och till att autokrater därmed har lätt att sitta kvar vid makten länge är några av de viktigaste från boken. Boken ger sammantaget ett rätt bra mentalt verktyg för att få en bättre och vidare förståelse av hur stater fungerar. Men den ger inte en fullständig förståelse, givetvis.