The Logic of Political Survival - Krig och fred

I The Logic of Political Survival diskuterar författarna inte enbart inrikespolitik utan även utrikespolitik. Och en av de viktigaste frågorna här är den om krig och fred, vilken författarna försöker förklara.

Två synsätt på krig

I början av kapitlet om krig och fred citerar författarna från The Art of War av Sun Tzu och ett tal av Caspar Weinberger, försvarsekreterare åt Ronald Reagan. Dessa herrar diskuterade båda krig och hur dessa skulle utföras, men deras beskrivningar skiljde sig något åt. Dessa skillnader beror inte bara på kulturella skillnader, utan också i hur deras regimer såg ut. Så här såg Sun Tzu på hur man skulle föra krig, där han levde:

When you engage in actual fighting, if victory is long in coming, the men's weapons will grow dull and their ardor will be dampened. If you lay siege to a town, you will exhaust your strength, and if the campaign is protracted, the resources of the sate will not equal the strain. Never forget: When your weapons are dulled, your ardor dampened, your strength exhausted, and your treasure spent, other chieftains will spring up to take advantage of your extremity. …

The skillful general does not raise a second levy, neither are his supply wagons loaded more than twice. Once war is declared, he will not waste precious time in waiting for reinforcements, nor will he turn his army back for fresh supplies, but crosses the enemy's frontier without delay. The value of time – that is, being a little ahead of your opponent – has counted for more than either numerical superiority or the nicest calculations with regard to commissariat. …

Now, in order to kill the enemy, our men must be roused to anger. For them to perceive the advantage of defeating the enemy, they must also have their rewards. Thus, when you capture spoils from the enemy, they must be used as rewards, so that all your men may have a keen desire to fight, each on his own. (s. 215)

Och så här såg Caspar Weinberger på hur USA skulle kriga:

First, the United States should not commit forces to combat overseas unless the particular engagement or occasion is deemed vital to our national interest or that of our allies. That emphatically does not mean that we should declare beforehand, as we did with Korea in 1950, that a particular area is outside our strategic perimeter.

Second, if we decide it is necessary to put combat troops into a given situation, we should do so wholeheartedly, and with the clear intention of winning. If we are unwilling to commit the forces or resources necessary to achieve our objectives, we should not commit them at all. …

Third, if we do decide to commit forces to combat overseas, we should have clearly defined political and military objectives. And we should know precisely how our forces can accomplish those clearly defined objectives. And we should have and send the forces needed to do just that. …

Fourth, the relationship between our objectives and the forces we have committed – their size, composition, and disposition – must be continually reassessed and adjusted if necessary. Conditions and objectives invariably change during the course of a conflict. When they do change, then so must our combat requirements. ...

Fifth, before the US commits combat forces abroad, there must be some reasonable assurance we will have the support of the American people and their elected representatives in Congress. … We cannot fight a battle with the Congress at home while asking our troops to win a war overseas, or, as in the case of Vietnam, in effect asking our troops not to win, but just to be there. (s. 216)

Strategierna som de båda lägger fram skiljer sig något åt, som författarna noterar.

Sun Tzu's perspective can coarsely be summarized as follows: (1) satisfying moral law ensures domestic support; (2) war must be swift; (3) resources should be sufficient for a short campaign that does not require reinforcements or significant additional provisions from home; and (4) distributing private goods is essential to motivate soldiers to fight. (s. 216)

Weinberger's doctrine does not emphasize swift victory, but rather a willingness to spend however much victory requires. He contends that if the United States is not prepared to commit resources sufficient to win, it should not get involved at all. Here he argues for great selectivity in choosing when to risk war. At the same time he recognizes that once commited, victory may take a long time and that, therefore, there must be regular reassessment of objectives in light of evolving circumstances. He endorses a preparadness toraise a larger army and to spend more treasure if warranted by subsequent developments. (s. 217)

Dessa skillnader visar att det finns (minst) två sätt att kriga. Ett som fokuserar på snabba segrar, och ett som fokuserar på att satsa allt för att vinna. Enligt förattarna kommer dessa inställningar till tack vare två olika institutioner. Den första är karakteristiskt för en liten W-stat och den andra för en stor W-stat; för en stat med stor, respektive liten, maktbas. Men hur får ledarna olika incitament när det gäller att kriga? Skillnaden mellan hur vissa länder krigar belyser författarna genom att utgå från (det analytiska) problemet med ”den demokratiska freden”. 

Den demokratiska freden

Det verkar som att demokratiska stater tenderar att inte kriga med andra demokratiska stater. De empiriska bevisen för denna tendens är väldigt stark, enligt författarna. Detta påstående, tillsammans med andra regelbundenheter gällande krig bygger den lilla teoribildningen som kallas för TheDemocratic Peace. Den här försöker författarna förklara med sin egen teori. Hur gör de det?

Assume two nations, A and B, are engaged in a dispute. The national leaders must decide whether they are prepared to start a war in the hope of achieving their objectives or rely insteaad on a negotiated settlement. If one side initiates a war, then oth leaders must decide how much of an effort ot make to achieve military victory in the war. By this we mean the proportion of available resources a leader is prepared to allocate o the war effort rather than to other purposes. Obviously, leaders who dedicate large quantities of resources to the war are more likely to win, but at the cost of not having those resources available to reward themselves or their supporters. The citizens receive payoffs based on the outcome of the crisis – be it a war or a negotiated settlement – adn the rewards that accrue from resources not consumed in the war effort. Given these payoffs, the winning coalition decides whether they would be better off retaining their current leader or whether they would be better off replacing her. (s. 224-225)

I deras modell över hur krig går till föreställer sig författarna att det finns två länder och två ledare som hamnar i en konflikt med varandra. För en ledare med en stor vinnande koalition så gäller det att producera offentliga varor. Att förlora ett krig skulle innebära att massa resurser läggs ned på en negativ offentlig vara och måste därför undvikas; förlust innebär stora problem för den demokratiska ledaren.

Ledaren med en liten vinnande koalition ställs också inför ett problem ifall denne förlorar ett krig, men inte för att denne förlorar kriget per se. Istället är dennes problem, jämt och ständigt, att kunna ge ut tillräckligt mycket privata varor till en liten elit. Har ledarna bara tillräckligt med pengar för att tillfredsställa den här gruppen spelar det ingen roll ifall krigen misslyckas. Detta innebär att de kan lägga ned pengar på osannolika kampanjer, och misslyckas, men fortfarande behålla makten.

Detta, menar författarna, är varför demokratier inte krigar med varandra, medan autokratier gör det samt att demokratier och autokratier krigar med varandra. Alltså, två demokratiska ledare vet om att den andre är beredd att satsa allt på att vinna ett krig, vilket gör utgången högst osäker, och därför är det inget som någon av ledarna vill satsa på. Autokratiska ledare borde också vara försiktiga med att kriga med demokratier, men jag vet inte om det stämmer eller inte. Autokratiska ledare är åtminstone sinsemellan relativt oförsiktiga med att kriga med varandra, vilket dock öppnar en fråga för min del: varför anlitar inte autokratier lönnmördare oftare? Vore inte det ett bra sätt för att se till att en annan ledare inte attackerar det område en ledare besitter? Nåja, det är nog inte en alltför viktig fråga.

Jag är annars inte helt övertygad av författarnas framställning varför autokratier krigar eller inte här. Det är säkert så att det handlar om pengar, men jag är osäker på resultatet. Alla ledare borde vara intresserade av att vinna krig, och även om det finns skillnader undrar jag om de verkligen är så markerade av de institutionella incitament författarna pekar på. Det kanske finns viktigare faktorer, som hur lätt det är att plundra, eller möjligheten för de olika generalerna att komma med löften under kriget, kostnaden att hyra eller tvångsrekrytera soldater o.s.v. 

Men, jag har inga argument mot det grundläggande argumentet, att demokratiska och autokratiska har olika incitament till att kriga eller inte kriga. Frågan är bara om detta incitament är så starkt.