The Logic of Political Survival - Statistiska test av modellen

Empiriska tester av samhällsvetenskapliga hypoteser är svåra att genomföra. Såhär är bilden jag har av hur ekonomerna gjorde förr. Före runt 1950-talet verkar testerna ha bestått av vanlig statistik; ekonomerna skrev väldigt många rapporter om hur industri X fungerade, och hur hushållen i stadsdel Y klarade sig. Det verkar vara väldigt smart att samla in så mycket spridda data som möjligt, för att sedan se till att den modell man skapar inte förutspår just motsatsen av vad som faktiskt hände i historien. Men någonstans vid mitten av förra seklet gick ekonomer över till att försöka bevisa och motbevisa sina hypoteser genom att påvisa statistiska samband mellan vissa ekonomiska variabler. Om man kan tro på Russ Roberts skall dessa överlag inte vara särskilt övertygande, ens bland ekonomer. Nuförtiden finns det dock andra tester som används för att undersöka om någon hypotes stämmer eller inte. En är att försöka efterlikna något samhällsfenomen på en pytteliten skala och bjuda in studenter för att spela det spelet. Ifall de spelar det ungefär som hypotesen förutsäger att människor borde göra det i verkliga livet borde det ge ett litet, om än inte stort, stöd för att hypotesen är rimlig. (Kolla även in några andra intervjuer som Russ Roberts gjort med folk om ekonomiska teoriers och hypotesers tillförlitlighet.)

Författarna av The Logic of Political Survival använder sig av historiska exempel för att stödja sin hypotes, men i de två kapitel av boken som är explicit till för att testa modellen (kapitel 4 och 5), använder de sig av statistiska test. Det vill säga, de försöker hitta olika mått på viktiga variabler i deras modell (främst storleken av den vinnande koalitionen och selektoratet) och se hur väl dessa korrelerar med andra mått (som på välståndsutveckling eller politisk korruption) vilka modellen har definitiva förutsägelser om. Ett sådant test, om det genomförs rätt, verkar rimligtvis, allt annat lika, ge stöd åt eller säga emot en hypotes. Datan författarna använder sig av är dock väldigt grov, vilket de försvarar med ett rimligt argument:

We believe it is better to test a theory with crude data than not to test it at all. It is possible, however, that others may have too little confidence in our approximations of the results that rely on those variables. We hope that such disagreement will motivate the search for better ways to estimate the institutions with which we are concerned. The theory, of course, stands on its own merits, rising or falling in its explanatory power as a function of its logical implications and the precision and stringency of empirical assessments. (s. 133)

Gott så! Men, det finns några uppenbara problem med deras test, utöver att deras mått är grova. Och det är vad deras mått egentligen mäter! För, data på W (den vinnande koalitionen) och S (selektoratet) är inte direkt givna – förutom möjligtvis i demokratier och andra styrelseskick där den formella strukturen på hur staten fungerar är nedtecknad och bestämd. Men i autokratier där man byter ledare genom väpnade konflikter eller genom arv (och då med lite spel bland eliten för att kräva ett annorlunda styre av den nye kungen, som det fungerade under den monarkiska svenska staten) så finns det olyckligtvis ingen bestämd uppfattning av hur stor den vinnande koalitionen är. (Jag tror dock att, åtminstone för svenska staten, så kan man luska ut vad selektoratet var ganska väl för en längre period, men det är nog inte värt någons jobb i nuläget.)

Så, i nuläget har författarna ingen möjlighet att göra en fullständig uppteckning av hur stora W och S var i historiska stater genom en direkt mätning. Istället för att satsa mer på en historisk analys av något enstaka fall (vilka de ändå lyckligtvis strör ut igenom boken), gör de....något annat. De vet om att deras modell förutsäger att i en stat med liten W så skall X inträffa. Som mått på W tar de då ett mått på X. Mer exakt; de förväntar sig att i en stat med stort W kommer det vara högre konkurrens om att vinna makten, och tvärtom i en stat med litet W. Hur väl konkurrensen till tronen är därmed måttet på hur stort W är.

When XRCOMP – that is the competitiveness of executive recruitment – is larger than or equal to code 2, another point is assigned to W. An XRCOMP code of 1 means that the chief executive is selected by heredity or in rigged, unopposed elections, suggesting dependence on few people. Code values of 2 and 3 refer to greater degreees of responsiveness to supporters, indicating a larger winning coalition. (s. 135)

Vad är problemet med detta? Problemet består i att om man kommer fram till en proxy av W på det här sättet så gör man det antingen på ett eller annat sätt. Antingen får författarna fram det här sambandet genom att utgå från sin modell, eller så utgår de från det på något annat sätt. Oavsett vad så har de gjort ett hopp i resonemanget; de har aldrig bevisat att större W innebär mer konkurrens och att göra vad ens supportrar säger, utom genom sitt eget resonemang. Men, hur testar de då sin modell? Jo, genom att börja med att anta att ett av dess förutsägelser redan stämmer. Men, när de väl gjort det, testar de inte längre sin modell. I bästa fall testar de sin modell plus ett resonemang (att W leder till något specifikt) som är otestat. Alltså, i värsta fall är testet meningslöst, och i bästa fall måste man också genomföra ett annat test för att se om W korrelerar med ökad konkurrens och dylikt. I det andra fallet är det inte nödvändigt att det stämmer, alltså.

Men, det kanske stämmer rätt så väl? Det låter rätt så rimligt (förutom när S är lika med W eller väldigt nära W), för när en ledare skall erbjuda något åt en liten församling vet alla i den församlingen om att de lätt kan bli petade från församlingen som får de små varorna. Nu resonerar jag ju mig fram till detta genom att använda den påstådda logik som författarna får fram. Och, om man kan lita på den logiken att ta sig fram från modellen till en proxy för en variabel i den, har man inte redan då utgått från att ens teori stämmer? Här skulle jag vilja ha sett mer direkta bevis från historien.

Andra mått som författarna använder sig av är inte heller helt uppenbara. Som mått på S har de bl.a. ett mått som delar in regimer i tre grupper: de som inte har en lagstiftande (folklig) församling, de vars församlingar väljer ledare genom börd eller där ledaren väljer församlingen och de vars församlingar väljer en ledare genom val. En stat med ett parlament som är valt av ledaren har inte nödvändigtvis ett större S än en stat där det inte finns något parlament alls; om ledaren väljer vilka som ingår i S då borde ju S vara otroligt lågt ändå.

Vad finner då författarna med sina grova test? Jag är inte så säker på att resultaten är givande pga skälen ovan, men, då jag ändå skrivit ned dem kan jag ju lika gärna ta upp dem. I korthet kan jag säga att de flesta test visar på att proxyvärdena för modellen korrelerar rätt väl med de variabler som de borde korrelera med. Inte alltid, men oftast. I texten nedan så pratar jag om W och S som om författarna mätte detta direkt, vilket inte stämmer. Så, kom ihåg att lägga in [mått på hur väl politiker följer önskemålen från sin maktbas] och [halvtaskig storlek på vilka som får rösta], så har du ett rätt så bra resultat.

Resultaten av testen

De jämför ca 100 olika länder mellan 1960-99 i hur mycket W och W/S korrelerar med folks inkomster samt hur mycket de sparar, investerar och konsumerar. Det sista har man dock bara data från 1970-90. I en regression med värdena för W och S visar analysen att ju högre W desto högre inkomst, investering och sparande samt desto mindre konsumerande. W/S ger samma resultat. Värre är det dock med S. Enligt modellen borde ett lands inkomster, investeringar och sparande sjunka när den blir större, samtidigt som konsumtionen ökar. Men i de två tester som gjordes med S som variabel stämde detta enbart i hälften av fallen. Författarna menar att detta beror på ett bias i rapporteringen som kommer av att alla stora S måste vara stora W och därför uppstår ett fel i datan, och av att stora S tenderar att mer än vanligt rapportera investeringar och sparande (de undersökningar som gett flest fel). Deras bevis för detta är intetsägande för min del, och ingen länk ges för att stötta deras tes, så jag ställer mig tvekande till att deras slutsats håller här. Table 4.1

I en regression av per capita BNP med W, S, W/S och några andra variabler får författarna fram att W och W/S statistiskt signifikant korrelerar positivt med ett lands välstånd. Den, väldigt grova och därmed inte så jättetrovärdiga statistiken, visar att ett land med max i W borde förvänta sig ha mellan 2,4 till 2,9% högre tillväxt än ett land med lägst W. Detsamma gäller för W/S. Men resultaten för S är inte statistiskt signifikanta; man kan inte utesluta att resultatet (som stämmer med teorin) inte lika gärna uppkommit genom slump.

Siffrorna ser inte ut att vara så intressanta här, då siffrorna för investeringsgrad säger att ett land som går från att inte investera något till att investera allt bara får en ökning i tillväxten på 0,2%. Det verkar inte rimligt, så därför kan jag inte lita på resten av deras resultat. Table 4.4

Ett annat intressant test gjordes i nästa regression där författarna kollar ifall förändringar i W skapar minskningar i välfärd, på kort och lång sikt. Resultatet är att inkomsterna sjunker de första två åren och sedan börjar de stiga igen. Testet för att det skulle stiga igen var statistiskt signifikant i två av tre fall, vilket är helt okej. Table 4.5

Författarna mäter kleptokrati genom att ta skillnaden i utläggen för vad en stat betalar och hur mycket de får in; utgångspunkten är att skillnaden hamnar i diverse politikers fickor. De visar att deras modell stämmer väldigt väl med teorin; ju högre W och W/S, desto mindre pengar går till kleptokrater, men ju högre S desto mer går till dem. I en större regression undersöker författarna även om statsbistånd (u-landsbistånd) är korrelerat med ökad kleptokrati, vilket det var. Table 4.7 och 4.8

När det gäller att testa ifall staterna följer logiken i hur de producerar offentliga varor stöter författarna på ett litet problem: det är inte givet vilken offentlig vara som staten producerar. Men det finns ändå vissa saker som verkar vara betydelsefulla för de flesta, och som stora W-stater tenderar att producera mer av än små W-stater.

Civil liberties, political rights, transaparency, peace and prosperity are among the most important public welfare enhancements that any government can provide. (s. 179)

Modellen visar sig även stämma när det gäller transparens inom staten och vad gäller maktägarnas möjlighet att undvika föra landet i krig. Stora W-stater har större transparens samt undviker krig och små W-stater har dåligt med transparens och tenderar att kriga oftare.