En libertariansk samhällsvision

Som många andra har jag en vision om vilket sorts samhälle jag vill leva i. Här kommer först ett argument om varför frihet är önskvärt, därefter en grov sketch av hur ett samhälle där frihet (men också andra värden) respekteras fullkomligt skulle se ut och sedan en diskussion om hur detta samhälle liknar samt skiljer sig ifrån Robert Nozicks vision i Anarki, Stat och Utopi, som varit en inspirationskälla för mig.

Varför frihet?

Jag önskar att alla människor kunde ha det så bra som möjligt eller uppnå de mål de anser är viktiga. Alla som vill ha det bra, eller uppnå något annat viktigt mål som kanske innebär att man uppoffrar sitt välmående, måste ha möjlighet att fullt få utnyttja sin tanke-, rörelse-, yttrande- och handlingsmakt* för att uppnå det här målet. Det är dock fel att låta den här makten gå ut över andra individer, som, likt en själv, också vill söka efter något viktigt mål här i världen. Den första begränsning på ens makt, som borde vara rimlig för alla individer, är att alla har samma begränsning på hur man utövar sin makt. Begränsningen måste alltså vara lika för alla individer; om begränsningen är en regel måste alla individer följa den. Regeln som alla måste följa blir därmed att man skall få åtnjuta största möjliga makt över sig själv och andra som är kompatibel med att alla andra också får göra detta.

Alltså, det man får ha är frihet; rätten att göra precis vad man vill så länge man respekterar andras lika rättighet. Uttryckt från det andra hållet: varje individ är förhindrad från att utöva makt över andra människor, annat än för att förhindra att de utövar makt över en själv.

(Det finns andra argument till varför frihet är viktigt, som är kompatibla med det här moraliska argumentet.)

Frihet är därmed ett självklart värde som följer ifrån det uppenbara värdet av att kunna uppnå sina mål och den moraliska sanningen att likar bör behandlas lika. Frihet har därmed inte ett absolut värde, men väl ett starkt prima facie värde; det är på förhand uppenbarligen bra, men det kan finnas något bättre. Ifall det finns något bättre borde man söka det istället, men det går inte att bara acceptera vissa politiska påbud eller förbud som rättfärdigade. De måste bevisas vara det innan man får lov att begränsa någons frihet.

Det finns dock vissa områden där det är oklart vad den här principen innebär - som var gränsen skall dras för farliga aktiviteter som kan orsaka skada för andras person eller egendom - men dessa tror jag kan lösas med tid och frivilligt experimenterande. De politiska institutioner som jag tar upp nedan borde kunna vara lämpliga för sådant experimenterande - samt för att hitta samhällsregler som är bättre än bara frihet. Hur ser denna samhällsstruktur ut då?

En grov sketch av ett ramverk för en utopi 

• Alla som vill vara fria, skall få vara det.

Detta uppnås genom territoriell och extra-territoriell secession. Det kan finnas stater, som kan få upprätthålla vilka regler som helst, men de regler som går bortom frihetsprincipen är inte nödvändigtvis bindande. En person skall kunna avsäga sig sin stats lagar direkt, kunna leva kvar på den plats där han är utan att vara bunden till dessa orättfärdigade lagar. Detta gäller såväl personer som blivit dömda enligt en orättvis lag eller blivit tvingade in i någon sorts statligt arbete (som soldat eller annan arbetare).

Det här låter säkert något främmande för de flesta. Kom ihåg att det jag skriver om är hur jag önskar att världen skulle vara, och jag förväntar mig inte att den kommer att kunna bli såhär fri på ett bra tag. Men, principiellt borde det inte vara något besvärligt att göra detta, om det redan finns ett stort antal människor som redan brutit sig ut ur sina stater. Dessa skulle då kunna förhandla med den stat som upprätthåller ett kriminellt styre, och utlova en belöning ifall de erkänner någon människa som fri. Detta skulle vara något andra föreningar borde satsa på att göra idag; internationella humanistiska föreningar borde exempelvis kämpa för att ge iranska homosexuella asyl i sitt eget land från sin stat.

Nu har jag gått lite händelserna i förväg, med att prata om föreningar för utbrutna medborgare. Vad jag tänker på är att även om man inte lyder under en annan grupp människor vill de flesta nog ingå i någon politisk förening som kämpar för mål de bryr sig om. Ett mål vore då att hjälpa alla andra individer att bli fria. Men de skulle också kunna sprida information.

• Alla som inte vet om att frihet finns, kommer vi libertarianer att försöka nå för att informera om den. Detsamma för alla som inte känner till för- och nackdelarna av att leva fritt.

Här använder jag ordet libertarian väldigt brett. Jag tänker mig att om man stöttar idén om frihetligt utträde/secession, men sedan vill leva med andra enligt lagar som inte respekterar frihet, så är det ens frihet att göra det med. Iaf, angående punkten är det viktigt att se till så att alla har möjlighet att göra ett informerat val för att kunna leva i frihet. Nästa två punkter tror jag talar för sig själv.

• Inga auktoriteter. Jag vill hjälpa till att sprida idén att det är dålig stil att acceptera ett påstående bara på någon annans sociala auktoritet, vilket även inkluderar vetenskapsmän. Och speciellt dem skulle jag säga. Eftersom de troligtvis har rätt kommer folk nog att vara extra benägna att hålla med dem. Det skulle nog vara fördelaktigt att leva i en värld med flera olika auktoriteter än bara en, och med en massa personer som vägrar acceptera någon auktoritet över huvud taget.
• En viktig punkt är frågan om barnen. Här har jag inte några helt genomtänkta åsikter, så det här är något av en skiss. För det första så har föräldrar inte någon absolut rätt till att ta hand om sina egna barn. De har ett väldigt starkt prima facie rätt till det; det var deras beslut att skaffa ett barn, modern bar barnet, det är deras barn och de kommer att älska barnet (i de flesta fall). Frågan som är viktig är när andra människor har rätt att inskränka en eller båda föräldrars rätt att uppfostra barnet. Skäl för att göra det är enbart misskötsel av barnet, som i att föräldrarna slår barnet, misshandlar henne/honom fysiskt eller psykiskt. En grov tumregel är att barnet skall vara någorlunda självständig och kunna passa in sig i samhället. Som sagt är detta väldigt grova tumregler, och jag kan tänka mig att vissa skulle vilja tolka de till att förespråka statligt tvång. Det är dock ett skämt, och i de fall där staten tvingar barnen till något är det inget vi kan göra något åt. Än. Det jag tänker mig att man gör, ifall dessa grova regler är vettiga (jag har som sagt inte tänkt igenom frågan helt och hållet), är att det är en fråga som ens likar får bestämma.

När jag ser tillbaka på vad jag skrivit (det var för två månader sedan) är det inte bara en utopi för en fullständigt fri värld som jag skriver om, utan också en väg dit. Huruvida det är den mest optimala frihetliga strategin vet jag dock inte.

Säg då att runt 60% av världens invånare är libertarianer och väljer att bosätta sig i nya länder, bryter ut vissa stater från dagens, och att vi upprättar ett internationellt rättsväsende för libertarianer enligt marknadslagens form. Om vi har tur kanske världen utvecklas i den här riktningen och har nått dit om 50 år. I det här läget kan man nästan säga att alla som vill ha frihet, kan få det.**

En av mina inspirationskällor

Min samhällsvision fick hjälp till formen av Robert Nozick och hans bok Anarki, stat och utopi. I den tredje delen av den här boken beskrev han hur en minimal stat, nattväktarstaten, skulle kunna utgöra den politiska strukturen, inuti vilken folk skulle kunna skapa sina egna minisamhällen. Tanken var att en stat som enbart skyddar folks liv, frihet och egendom - som ser till att ingen misshandlar, stjäl ifrån, våldtar, mördar någon eller annars kränker någons individuella rättigheter - skulle vara grunden för alla möjliga former av samarbete mellan människor. Eftersom vi alla har olika mål med livet vore det ju bäst ifall alla kunde välja fritt, tillsammans med andra, hur man ville leva.

Mer konkret tänkte sig Nozick att alla fick ingå i frivilliga föreningar med andra, vilka som helst, och att folk då skulle se vilka alternativa samhällsformer som fanns tillgängliga och skulle valt den som passade denne bäst. För något snarlikt historiskt exempel, se hur det var med föreningskulturen, de olika "utopiska" och anarkistiska samhällena i USA runt år 1900. Vad som fanns var valfrihet, om än i något begränsad form, mellan olika sätt att leva under en relativt frihetlig regim för vissa. Som med andra visioner kan det vara svårt att hitta ett perfekt historiskt exempel, men det är värt att kika lite på vad som kommit tidigare och de närmsta liknande exemplen man stöter på.

Denna utopi fann jag otroligt tilltalande när jag läste om den, den kändes verkligen intuitivt rätt, och känns fortfarande det. Frihet för alla som vill ha det, och även de som inte ville ha frihet kunde få leva med någon som bestämde över dem (om de kan övertala någon om det). Alltså, den här visionen skulle inte hindrat sossar eller miljöpartister att leva i ett samhälle där de sätter upp speciella regler som de alla går med på att följa, och som där hindrar folk från att, exempelvis, köra stadsjeepar, anställa folk till en lön lägre än 120 kr/h eller sälja sexuellt utmanande litteratur. För de själva skulle de kunna få ha vilka regler som helst, som de verkligen vill ha, men alla andra, om det så bara är ett hundratal, skall slippa få leva under deras styre. Det är i en sådan här värld, med alla möjliga frivilliga politiska institutioner, som jag vill leva i.

Mitt ramverk för en utopi skiljer sig åt från Nozicks i två avseenden.

1. För det första delar jag inte Nozicks moraliska eller ekonomiska syn på hur de polycentriska (anarkistiska) vs. de monocentriska (stats-) samhällena är och fungerar. Nozick missförstår skillnaden mellan polycentrism och monocentrism, då han tänker sig att det rättssystem som jag och andra ankor förespråkar skulle vara ett monocentriskt system. Alltså, han tänkte sig att ett anarkistiskt rättsystem skulle vara en stat. Kanske är det fel att säga att han missförstår skillnaden, men jag skulle säga att han använder ordet stat sub-optimalt. Men, han missförstår även ekonomin bakom marknadslag, vilket jag visar här, där jag även diskuterar de epistemologiska problemen med att ha ett våldsmonopol; det verkar helt enkelt inte speciellt troligt att en bestämd organisation från nu och för all evig framtid kommer att vara bäst på att hitta svaren på någon lösning.
2. Jag tänker mig att det inte bara krävs organisationer för att upprätthålla lag och ordning för att få en stabil utopi, utan det krävs även andra, minst lika viktiga, institutioner för att sprida information, tillhandahålla nöjen, skapa äventyr, förbättra produktionsprocesserna och i allmänhet göra världen mer trivsam.

Sammanfattat: Marknadsanarki verkar mer säkert än en nattväktarstat och mitt ramverk inkluderar några fler detaljer än Nozicks. För ett teoretiskt ramverk står jag närmre Randy Barnetts The Structure of Liberty.

* Det här med ord är besvärligt ibland. Makt används oftast i liberala kretsar som att man har kontroll över någon annan individ. Frihet innebär att man har rätt att bestämma över sig själv och sin egendom, men inte över andra. Men för andra innebär frihet just möjlighet att göra saker, vilket man kan kalla för kontroll eller makt. Den här indelningen av orden är inte riktigt optimal. Här använder jag ordet makt som just makt att göra vad som helst, och frihet som den makt som är begränsad av en princip som alla.

** (EDIT 7/12 2012) Detta skulle kräva att de resterande staterna som finns är väldigt små och att det är väldigt lätt att flytta från den stat man växte upp i till ett helt fritt samhälle. Sedan skulle nog de här staterna som blir kvar behöva helt ändra sin politik - till att bli helt öppna, exempelvis - så att de inte utgör något hot för framtiden. Idealfallet för min del skulle nog vara att, om det fanns några stater kvar, så är de lika stora som vatikanstaten (med ett inflytande proportionerligt med dess storlek). Fast, om människan verkligen förbättras och når högre höjder av förståelse har jag svårt att se att folk känner någon nostalgisk känsla till de vidriga och känslolösa system som idag kallas stater, så att de vill fortsätta leva under dem.