Hur pålitlig är din verklighetstunnel?

But back to the main question, then, and the issue of who chooses your perceptions. Of course, the Large Answer is, “your entire life up to this point,”the patchwork quilt referred to above, stitched panels of the things you have learned, whether they were imprinted, conditioned, or learned, either consciously or subconsciously. But that’s a bit too large. What it comes down to, is that you are the one in charge of your Prison. It’s you that has shaped the Black Iron bars that let you see the small parts of the Universe that you base your decisions upon. Sure, you can say that it’s not your fault that your parents raised you as a racist redneck (for example). But it is your fault if you take that as a given, as if that bar in your cell is a permanent thing, something that’s been there since before you were born.

- Black Iron Prison

Verklighetstunnel, världsbild, paradigm, sanningsregim eller tunnelseende är alla beskrivningar för att se på saker och ting ifrån ett visst perspektiv. Att se verkligheten ifrån ett perspektiv innebär inte att det synsättet måste vara inskränkt, eller att man inte kan se det utifrån något annat håll. Men, man tenderar till att se på världen (och, mer specifikt, samhället, relationer, pengar) utifrån ett eller några få perspektiv. Som gärna vill övertyga en om att det inte finns några andra perspektiv; att det sätt man ser på världen just nu är det mest optimala sättet att se det på.

-->

Då blir det av allra största vikt att se till så att ens verklighetstunnel är ett gynnsamt och funktionsdugligt sätt att se på världen, så att den inte vilseleder en till att göra något man (vid reflektion) helst av allt inte vill göra.

Men, hur kan man då försäkra sig om att ens världsbild är tillförlitlig? Hur kan man försäkra sig om att den modell man har av verkligheten (eller någon särskild aspekt av den) verkligen stämmer – att den är epistemiskt rationell? Eller, hur kan man skärskåda sin världsbild för att hitta brister i den, som behöver fixas till?

För det första måste den vara konsistent, den måste vara logisk.

Om ens världsbild säger att [Om man kastar en frisbee rätt löst flyger den bara 10 meter], men också säger samtidigt att [Om man kastar en frisbee rätt löst flyger den bara 1 000 meter], då är ens världsbild inte konsistent. Detta gäller även om resonemangen är något längre, eller om man säger något som inte verkar vara ihopkopplat med det första påståendet, men som visar sig vara det i en logisk utveckling av påståendet. Exempelvis, om ens verklighetstunnel säger att [Om priset på olja sjunker så går BNP upp] och samtidigt säger [Om priset på naturgas sjunker så sjunker den genomsnittliga lönen], så verkar det kanske inte finnas någon konflikt mellan påståendena. Om man betänker att olja och naturgas båda ger energi och att en sänkning av deras pris främst minskar energipriset, och att BNP är definierat som alla löner och andra inkomster i samhället, ser man att det finns en motsägelse här. Förväntningarna av resultaten måste vara detsamma, för samma input.

För det andra måste den vara öppen för förändring, för att man kan ha fel. Det skulle kräva en särskild tur att man, utan reflektion eller systematisk kritik, råkar ha en världsbild som stämmer så väl att den inte behöver ändras.

Att i princip hävda att ens världsbild inte kan förbättras på något sätt är att utge sig för att vara ofelbar eller, med ett annat ord, perfekt – åtminstone på ett område. Är området litet har jag själv inga större problem med att komma med sådana utsagor. (Jag är själv ganska sluten när det gäller påståenden som ”Något existerar”; jag skulle aldrig under reflektion kunna erkänna ett bevis för att det här inte stämmer – beviset måste ju finnas för att jag skall kunna ta hänsyn till det.) Men säger man sig ha fått, eller implicerar att man har, en perfekt förståelse av, säg, hur ekonomin fungerar, vad för konst som ger njutning eller hur fysikens lagar ser ut, och att denna förståelse aldrig kan motbevisas med argument, då har man nog gjort ett misstag.

För det tredje borde man bli mindre säker på sin världsbild av att uppleva saker som inte stämmer överens med den. (Man borde även bli mer säker på den ifall man upplever saker som stämmer överens med den.)

Detta kräver att man har en rätt bra förståelse av vad ens egen världsbild säger, vad den förutsäger om vad man kommer att uppleva av världen i framtiden. En världsbild som inte säger något alls är helt värdelös, då hade man lika gärna kunnat vara utan en. Att tänka sig att ens världsbild skulle kunna säga något om ett visst fenomen, men att inte ta reda på vad det är, är problematiskt. För ifall ens världsbild är felaktig, och man upplever något som borde sagt emot perspektivet, då kan man lätt säga att vad som hände är vad ens världsbild skulle ha förutsagt. Eller, att det är vad den förutsäger. Det finns inga svårigheter med att ha två olika, motsägande, bilder av verkligheten och tro att båda är lika korrekta samt att de är en och samma perspektiv.

Det finns en massa andra saker om hur ens medvetande fungerar som man borde vara medveten om. Den bästa källan som diskuterar detta, som jag läst, är kärnan av introduktionsartiklar på LessWrong.

I början av inlägget skrev jag att man borde vara försiktig med vad man tror på för ens egen skull. I det inkluderar jag även ens moraliska perspektiv, vilket antingen handlar om hur man bör agera med andra moraliska individer, eller hur man skall komma till en position där man kan agera moraliskt eller i sitt fulla egenintresse snabbas. Praktisk moral borde alltså visa vägen till något som är bättre än dagsläget. Vad exakt som menas med bättre är dock något som man får fundera på, och där måste man också ta hänsyn till att moraliska perspektiv kan vara lika besvärliga verklighetstunnlar som de man har om hur människor agerar eller fysiken fungerar - om inte mer så, eftersom "moral" i sig inte är riktigt definierat.

"Society Blinders" - Omöjliga att ta av, det gäller att ha flera.