onsdag 9 november 2011

Landägande och statsmakt

När jag var i USA för några år sedan fick jag höra följande hypotetiska situation:
Ponera att hela världen blir libertariansk; alla stater har lagts ned, och folk interagerar bara med varandra på ett fredligt och frivilligt sätt. Alla som vill leva fritt gör det, medan de som föredrar att leva i ett mer reglerat samhälle gör det. De senare flyttar till områden där de gemensamt äger marken och på så sätt sätter de upp lokala regleringar för vad man får göra på den gemensamt ägda marken. (Typ som här.) Inget ovanligt, privatpersoner får ju sätta upp samma sorts regler för vad som gäller i deras eget hem eller i deras företag. Dock med en viss skillnad: har man en gång gett upp sin äganderätt till sitt land äger föreningen det, och man kan inte få tillbaka det om inte föreningen godkänner det.

Tänk nu om dessa enklaver - där man har liknande förbud som idag - växer och blir större? Tänk om, efter några generationer, det är så att all mark blir ägd av sådana här föreningar? Den som växer upp i det samhället kommer att märka att dennes liv är bestämt av landägarföreningen. Ifall denna, demokratiskt eller inte, förening beslutar att alla som jobbar i området måste betala en avgift på hälften av deras löns värde, måste folk finna sig i detta. Och, det skulle inte innebära en rättighetskränkning! För, föreningen äger området legitimt, och om du inte gillar deras regler är det bara att flytta. Men, för den som är född in i systemet, är det inte lika orättvist och förtryckande som dagens stat är för oss?
Det uppenbara svaret på frågan är "ja", och det visar på ett hypotetiskt problem med libertarianism. Att äga land blir, i det libertarianska systemet, lite som att bli sin egen härskare över vad som får lov att göras där och inte. Detta är positivt - för vem vill inte kunna bestämma över sitt eget hem - men det kan faktiskt ge upphov till ovanstående situation. Är detta något att oroa sig för? Och visar det på ett grundläggande problem med libertarianismen?

För det första tror jag inte att det här är något oroväckande alls. Tanken att någon eller några skulle kunna köpa upp all land inom, säg, ett område lika stort som Danmark är svår att föreställa sig. Visst, en förening skulle kunna komma långt, speciellt med tiden. Men, då deras landägande troligtvis leder till att landet förlorar i värde (aktiviteter där blir belagda med skatt och man kommer kunna göra färre saker) kommer de i början bara ödelägga de områden de köper. De kommer alltså inte att kunna göra någon vinst på att köpa upp land förrän de börjar närma sig monopolställning. Men ju närmre monopolställning de närmar sig, desto otroligt mycket högre kommer landpriserna bli; företag lär nog inte alls vilja sälja till dem. (För att inte snacka om alla rivaliserande föreningar, som har en något annorlunda politik än den första jag nämnde, som också vill köpa upp en massa land.)

Men, för det andra, problemet med en framtida organisation (eller snuskigt rik kapitalist eller oljesheik, som vissa oroar sig för) som tar och köper upp allt land, kan kontras ganska enkelt. Vad man kan göra är att gå samman, bilda en förening som äger en massa landområden, och skriver in i föreningens stadgar att på allt land den äger så skall libertariansk rätt råda där, för alltid och evigt. Även om resten av världen skulle slukas upp i en ny organisations (nästan fulla) våld, skulle det finnas tillräckligt många små libertarianska enklaver folk lätt kan fly till för att man skall kunna leva fritt som man vill. Problemet går alltså att lösa.

Det är kanske inte vad de som tar upp exemplet främst är ute efter. Vad de är ute efter är kanske att den frihet som vi libertarianer ofta pratar om är, på något sätt, bristfällig. Att den lägger grunden för sin egen undergång, som någon dialektiker skulle kunna sagt. Eller det här: en libertariansk värld behöver inte nödvändigtvis bli en så fri värld som vi önskar. Det skulle då behövas något mer för att göra ett libertarianskt samhälle verkligen fritt.

Kanske det finns något som fattas, och det är frågan om hur enkelt det är att leva fritt. Ponera att vi levde i en värld där hälften av allt landområde ägdes av en, som ovan, reglerande förening, men att alla andra ytor är fria. Ifall uppdelningen av ägandet vore så att föreningens ägande är utspritt, finns det inga problem för den som vill leva i ett fritt samhälle. Men om ägandet är koncentrerat (så att föreningen äger Asien och Australien) blir det märkbart sämre för de som lever där. För egen del ser jag att det första samhället är, mer eller mindre, oproblematiskt, men det senare är ett problem för libertarianismen. (Om än att det är ett UFO-exempel.)

Problemet med att folk kan bestämma över sitt eget område verkar vara oundvikligt. Det har föreslagits att sådant här inte skulle kunna uppstå under andra ägandeformer, som under besittning- och bruksprinciper, där man endast kontrollerar det område man bor på eller verkar inom. Men även ett sådant samhälle skulle hypotetiskt kunna bli som i exemplet ovan, genom att varje land-"besittare" går med i en förening, och går med på alla regler som de gemensamt kommer fram till. Givetvis, om man enligt ett mutualistiskt perspektiv, alltid har rätt att träda ur en sådan organisation och att det bara är den verklige besittaren som får sätta sådana regler, kommer det vara en enkel sak att få systemet att falla ihop. Men, inte desto mindre är det fortfarande teoretiskt möjligt.

Så, om problemet alltid finns, så finns det grader av hur stort det är. På ena sidan har vi problemet av att varje individuellt ägd landområde står under ägarens kontroll, vilket i princip är harmlöst. Och på andra av att alla landägare (genom förening eller fördrag) bestämmer över allt land med gemensam vilja. Det senare verkar inte vara ett praktiskt problem, men om det skulle vara det anser jag att det finns en praktisk lösning på det. Dock, för den som inte vill erkänna att det senare systemet skulle vara legitimt, måste man nog inkorporera något till i ens libertarianska perspektiv. Jag föreslår att det handlar om en kalkylering om hur lätt det är att flytta, så att frihet, på ett sätt, nödvändigtvis blir något av en ekonomisk fråga. Någon som har ett annat förslag?

Medan jag ändå diskuterar den här frågan tänkte jag ta upp en närstående sak. Det har sagts (i en annars intressant tråd på Flashback) att äga en bit land är detsamma som att vara en stat över det. Emil skriver mer tydligt om det på sin blogg:
Jordägaren fungerar precis som en stat. Han säger "det här är mitt land, ska du bo eller producera här måste du betala ränta, hyra och avgifter till mig för att få göra det!", precis som staten säger "det här är mitt land, ska du bo eller producera här måste du betala skatt för att få göra det!". Det finns heller inget som hindrar jordägaren från att sätta upp egna lagar och regler på "sin" jord, vilket eventuellt kränker individen på ännu värre sätt än statens lagstiftning idag, förutsatt att vi talar om en demokratisk stat, då folket i alla fall har en viss, om än väldigt liten, påverkan på den demokratiska staten; vilket de inte har på den allsmäktige jordägaren/diktatorn/kungen/drottningen.
Förutom det sista har Emil i princip rätt här, i det att landägaren kan sätta upp regler för vad som gäller på hans område. (Det skulle förstås även gälla en besittare, se mina kommentarer på hans blogg.) Men, en sak skulle förvägras landägaren: monopol på rättvisa. Landägaren har definitivt rätt att sätta upp regler för vad man får göra på dennes mark (som att ha på sig skyddsutrustning om det är en viss arbetsplats, eller att man inte får röka om det är ett sjukhus), men denne har inte någon rätt att på egen hand avgöra ifall folk bryter mot dessa regler. En stat är suverän, den kan på egen hand avgöra ifall du brutit mot dess regler eller inte. (Vilket är ett av skälen till att "våldsmonopolet" är dåligt.) Landägaren behöver inte vara det, och enligt anarkokapitalismens syn på rättigheter skulle denne aldrig få vara det heller.

Slutligen. Jag har inte nämnt seasteading i problemet ovan. Om man gör det så skulle det innebära att det finns mer ställen att bo på, vilket gör det något svårare för den påtänkta föreningen att uppnå sitt mål. Och en del landområden som idag ägs av stater skulle väl bli icke-ägt (hur mycket det rör sig om i Sverige har jag ingen aning om, gissningsvis inte alltför mycket).

2 kommentarer: