En introduktion till signalering

När en individ visar upp sig inför andra eller gör något speciellt, så att någon av individens egenskap eller dennes agerande i sig, kan ge iväg information, då kan man säga att individen signalerar. Detta begrepp finns både inom evolutionärbiologi - snygga och komplicerade drag (som hos påfågeln) kan vara en signal om att individen inte lätt smittas av virus (se här) - och inom ekonomi - att ha gått igenom en lång och tuff utbildning signalerar till arbetsgivare att man är skärpt och disciplinerad. Uppdelningen är inte så skarp, då Wikipedia tar upp ett antal fall av mänsklig signalering, vilka lika lätt skulle kunna sägas tillhöra det ekonomiska forskningsfältet. Teorin om signalering skulle nog kunna förklara många udda fenomen, speciellt inom politik, varför jag tar upp ämnet här lite kort.

Först och främst: jag kommer enbart att diskutera signalering som en handling. Vi, och alla djur, skickar signaler till vår omgivning bara genom hur vi ser ut, men dessa är inte planerade främst av allt. De signaler jag tänker ta upp är sådana som man planerar att göra, undermedvetet eller medvetet.

Hur fungerar då en signalering? Här kommer ett exempel som ekonomen Robin Hanson använt för att förklara fenomenet:

I det lilla samhälle människan levde i förr, så var just andra människor den viktigaste delen av vår miljö, som man var tvungen att förstå för att kunna överleva. Detta då varje individ var tvungen att veta: vem står på min sida, vilka kan jag lita på? Signalering var ett sätt som vi använde oss av för att visa för andra att vi är lojala samt dugliga.

Man kunde då skicka billiga signaler, som att ge bort gåvor då och då, le eller bara ha ett trevligt samtal. Detta visar att man bryr sig om den man signalerar till, för att ge bort en gåva kräver att man har lite kunskap om vad den andre gillar, och detsamma om att bara prata. Dock är inte dessa nödvändigtvis övertygande, om gåvan är alldeles för billig, om man inte visar sig kunna förstå den andre under ett samtal. Varför? Jo, om signalen är billig skulle ens fiender också utnyttja det, så att det inte går att skilja mellan ärligt menade signaleringar och falska.

För att undvika det här problemet kan man istället skicka dyra signaler, som att gå ut i krig med någon, hjälpa till att bygga en hydda, bjuda in till en fest. Att göra något av detta visar inte bara att man bryr sig om den man hjälper, utan även att man tänkt göra det ett bra tag framöver. Att det är just de dyra signaleringarna som är mest effektiva beror på att om signaleraren inte varit en vän/allierad skulle denne ha dumpat personen, precis innan denne skickat den här signaleringen. Varför slösa stora delar av dina resurser på en fiende?

Men, det finns en ännu starkare signalering än det här! Och det är att inte bara skicka en dyr signal till en vän, utan också att skicka den när denne är sårad och svag. Detta signalerar verkligen att man bryr sig, för det skulle verkligen vara rätt tillfälle att dumpa personen.

Hanson menar även att vi gillar att signalera till andra för att visa vår lojalitet. Det verkar inte helt orimligt att folk som gillade att signalera sin lojalitet till andra också faktiskt tjänade på det (och därmed spred sina gener bättre än andra). Samtidigt måste signaleringen ha kopplats samman till ekonomiska överväganden; vi borde ha utvecklats till att vilja skicka så effektiva signaler som möjligt.

Som en utgångspunkt verkar det rimligt att tro att vår hjärna, ändå borde vara rätt så bra på att upptäcka missvisande signalering. För, vi har alla rätt lika hjärnor, av evolutionära skäl. Och om signalering varit en viktig del av vår hjärnas evolution, då borde evolutionen sett till att skriva in sådant i generna, så att hjärnan naturligt kan lära sig att skilja mellan sanna och falska signaleringar.

Men, väldigt, väldigt konstigt nog verkar vi inte vara så bra på det. Jag håller på att lyssna på Michael Shermers The Believing Brain, och den stora tesen Shermer driver är att vårt medvetna jag är en troende person. Hör vi något, tror vi på det, och försöker bara senare hitta motbevis på det (alternativt rationalisera vår tro). Är det så att det medvetna jaget inte skall behöva bry sig om vad för falska signaleringar folk ger ut, för att det visat sig vara för riskfyllt enligt den långa och hårda evolutionära processen? Det är vad jag skulle gissa.

Men, det var bara ett litet sidospår. Av de signaleringar som Hanson har föreslagit finns så har de alla haft en sak gemensamt: de var riktade till någon individ; de försökte göra det bättre för någon. Väldigt märkligt verkar det ha uppstått en annan sorts signalering bland människor, en som innebär direkt slöseri bara för att skicka en signal. Enligt vissa forskare är religion en sådan signalering, se Wikipedia:

The existence of costly religious rituals such as male circumcision, food and water deprivation, and even consumption of toxic substances (see for example Snake handling) has presented a paradox for evolutionary scientists. In this sense, devout religious belief appears to be a maladaptive trait (Tuzin 1982). Many evolutionary psychologists have proposed that religion arose as a means of increasing and maintaining intragroup cooperation (Steadman and Palmer 2008). Cooperation is the basis of the social organization of humans and leads to altruistic behavior (Bulbulia 2004). Costly signalling helps promote altruistic behavior because expensive signals provide information about an individual’s quality (Zahavi 1975). Irons (2001) proposes that all religions involve costly and elaborate rituals, which are performed publicly, in order to demonstrate loyalty and commitment to other members of the religious group. In this way, group members increase their allegiance to the group by signalling that they are invested in promoting group interests as well as being able to easily identify other members.

Alltså, vår hjärna kan känna igen, och uppskatta, rent slöseri som en signal, ifall det görs tillräckligt tydligt. (Lyssna även på Larry Iannaccones intervju i Econtalk, för en något annorlunda ekonomisk förklaring av religion.) Jag hoppas att hjärnan uppskattar den här signalen mindre än, vad jag skulle kalla, de produktiva signaleringarna. Och det verkar rimligare för hjärnan att värdesätta resursanvändning som faktiskt går till nytta (och är en signalering), än som bara är en signalering.

EDIT: När jag läser om texten märker jag att jag låter lite väl ensidig om gåvor i "religiösa syften". Det är ju uppenbarligen så att inte alla religiösa gåvor man kan ge är till gudar (så att säga), och kristendomen (speciellt, verkar det som, de reformerta rörelserna) har institutionellt satt upp hinder mot mer offer; att gud offrade Jesus skall ha gjort att människan slipper göra det. Man kan ju ge bort gåvor till ens lokala kyrka, som en sorts försäkring för att ens grupp skalla klara sig i framtiden, eller så kan det vara en välgörenhetsgåva. Det var exempelvis vanligt i medeltida Sverige att byborna samlade silver till sin kyrka för att ha som ornament, men dessa kunde smältas för att köpa mat när byn hade bekymmer. (Gustav Eriksson Vasas plundring av kyrkorna och höjning av skatterna gjorde nog den traditionen mindre vanlig i framtiden.)

Jag tror att många politiska utspel och diskussioner om det kommer ifrån de deltagande personernas vilja att signalera till andra. Som i att signalera ens tillhörighet ("vi" svenskar, arbetare, förstående, omtänksamma) och vilka man stöttar eller ens karaktär (visa sig vara nyttig för gruppen, typ). Men om det skall jag ta upp en annan dag.

För att läsa mer om signalering rekommenderar jag Robin Hansons båda intervjuer i Econtalk, och allt han skrivit om det på sin blogg.

Ett frihetligt sätt att lösa politik på

Nu i dagarna när Occupy Wall Street-rörelsen blivit internationell (och svensk!), och det hörs röster för förändring, hur, kan man undra, är detta tänkt att ske? Hur skall den rörelse som satts i rullning kunna utmynna i någon politisk förändring?

Jag frågar, då politiska förändringar är sega. De kräver antingen att man övertygar tillräckligt många om det korrekta i sin sak - eller tillräckligt många politiker att man har tillräckligt många väljare med sig. Kan OWS-rörelsen verkligen förvänta sig att de kan förändra världen, i dagens politiska system?

De som ledde protesterna här i Göteborg hade en liten bild som den här nedan:


Varför är det just kapitalism som utmålas som boven? Borde man inte lika väl kunna säga att det är det politiska systemet som kraschat, nämligen dagens form av demokrati? Visst, det är statskapitalismen som gjort att vi hamnat i det här läget, men det är det demokratiska systemet som hindrar de som vill leva under andra ekonomisk-politiska system från att göra det!

Mer precist, det som hindrar folk från att effektivt bygga och leva under bättre politiska system är svenska statens suveränitet över hela det område som kallas Sverige. Måste svenska staten ha kontroll över varenda hektar? Nej, den skulle klara sig gott även om några områden inte stod under dess makt.

Så, vad borde folket från OWS-rörelsen, och andra radikala grupper, göra för att försöka skapa ett bättre samhälle? Kan de uppnå sina mål genom att försöka påverka politiken i dagens system? Låt de göra så, och i den mån att vi delar samma grundläggande värderingar, hoppas jag att det går bra för dem! Men, om man inte tror på detta, vad är då det mest effektiva sättet som man kan uppnå sitt mål på?

Låt mig föreslå att systemskiftet inte bör äga rum genom dagens korrupta system - som trots allt hjälpt med att låta det ekonomiska systemet slå dåligt. Istället, låt förändringen ske på marken, genom individuellt agerande och frivilligt samarbete. Låt förändringen ske genom att man direkt prövar de politisk-ekonomiska system man vill leva under! Gör det själva, och visa för andra rent praktiskt att era idéer också skulle kunna fungera för alla andra i samhället!

Stöd varje människas rätt att träda ut ur det politiska system hon fötts i! Stöd varje människas rätt till självbestämmande! Stöd rätten att frihetligt träda ut ur staten!

Idag finns det, såvitt jag vet, endast en förening som kämpar för den här rätten: Organisationen för frihetligt utträde ur svenska staten (OFUSS). Ifall du inte tror att du kan ändra dagens politik tillräckligt fort genom att vänta på demokratins slöa process, överväg att gå med i den här gruppen.

Occupy Linköping skriver på sin hemsida:

Tillsammans med rörelser över hela världen kräver vi...verklig demokrati och en verkligt fri ekonomi!

Vi uppmanar alla att påbörja arbetet med att skapa en annan ekonomi. Protestera, diskutera eller visa konkret på nya sätt att organisera ekonomin och det politiska samtalet. Det är nu det börjar.

För att kunna visa hur en verkligt fri ekonomi och demokrati skulle fungera måste vi först ha friheten att experimentera. Den friheten tror jag man vinner enklast genom att vinna rätten till frihetligt utträde.

En praktisk fråga om frihetligt utträde

Anta att vi separatister lyckas med vårt mål med att träda ut ur svenska staten, skulle man då som enskild person kunna tjäna tillräckligt med pengar för att det vore värt det? Är livet utanför det statliga skyddsnätet tillfredsställande nog för alla som skulle vilja leva fritt?

Det här måste nog ses som den viktigaste praktiska frågan för alla som förespåkar ett frihetligt utträde ur svenska staten. För, kan vi inte ge ett positivt svar på den här frågan, ge goda skäl att tro att ett utträde inte bara är rätt utan även praktiskt, då verkar det inte finnas något skäl till att ens försöka sig på det. Varför göra det rättsligt möjligt för en att leva fritt, om det ändå inte är praktiskt möjligt?

Så, i detta blogginlägg tänkte jag lägga fram några argument om varför vi borde förvänta oss att en frihetlig secession skulle göra det praktiskt för, i längden, vem som helst att gå ut ur svenska staten samt leva ett gott och rikt liv. Jag borde betona i längden då en secession, om den har rättsligt stöd, kommer att ske gradvis och den som skulle kunna leva väl i ett fritt samhälle kanske inte skulle klara sig lika väl om denne vore först med det. Ett fritt samhälle skulle ha andra institutioner än dagens för att göra livet mer bekvämligt, men det skulle ta tid. Och i valet mellan statens system och ett som inte finns än kanske många väljer det första, helt rationellt. Så, det jag skall argumentera för här är att det är möjligt att tjäna pengar för de första som träder ut ur svenska staten.

Först lite om varför jag fokuserar så på att tjäna pengar. Består inte det goda livet av mer än det? Förvisso, men för att vara praktisk (eller rent krass) så är det just möjligheten att tjäna pengar som gör det möjligt för en att köpa in de varor och tjänster som i sig kanske inte gör livet värt att leva, men som definitivt gör det tillräckligt bekvämligt. Min tanke är att om man kan visa att det är möjligt att tjäna pengar som statslös, då borde resten också kunna lösa sig.

Vad kan man företa sig?
Till huvudfrågan då: Vad behövs för att man skall kunna tjäna pengar utan statens hjälp? Rent konkret behöver man egentligen samma sak som vilket annat företag som säljer varor till marknaden: en bra affärsidé, tillräckligt med pengar för en invstering och tillgång till en marknad man kan sälja till. Frågan om en secession kan vara praktisk för de första utträdarna kan alltså omformuleras som en investeringsfråga. Låt oss då kika på ett fall om endast några få personer går ur staten; finns det någon investeringsmöjlighet som dessa kan implementera och tjäna bra med pengar på?

Jag tror att svaret på den här frågan borde vara uppenbar. Åtminstone ifall det är så att personerna har trätt ur extraterritoriellt från staten eller ifall det landområde som är utanför statens kontroll kan vara var som helst. För, betänk, skulle det inte vara en smal sak att bara öppna en butik, vilken som helst, driva den enligt väl kända regler, och sedan gå med vinst genom att man slipper betala alla bolags- och arbetsskatter? Enligt vad jag förstått så försvinner runt 40-50% av vinsten från en enskild firma i skatt, och lite mer ifall man driver firman som ett AB (om man driver den på egen hand och betalar ut vinsten i lön till sig själv). Det innebär att man borde förvänta sig få dubbelt så hög vinst på att driva ett privat företag.

Räcker denna högre vinst för att täcka alla extra kostnader som man nu inte får "gratis" eller subventionerat av staten? Det finns vissa studier som försöker beräkna hur mycket man får tillbaka från staten för alla skatter man lägger in. Jag vill minnas att man får tillbaka i genomsnitt runt 85% eller något däromkring - jag kan inte hitta någon artikel om det. Det innebär att staten i regel slösar bort ens pengar vilket innebär att det på förhand ser ut som om man har mycket att tjäna på att träda ur staten. Om man lägger därtill att det staten producerar inte är det främsta (eller ens något!) man önskar konsumera (slipstensmuseum, och massa annat) verkar det rimligt att denna ökade vinst räcker gott nog för att kunna köpa privat sjukvård, utbildning och socialförsäkring.

Det svåraste fallet
Men ovanstående enkla fall är ju inte den enda möjligheten. Ponera att svenska staten endast går med på att låta oss bryta oss ur från en högst ogästvänlig plats, långt bort från civilisationen (och de väldigt viktiga marknaderna). Skulle det då gå att producera något där och frakta det till någon marknad och gå med en rejäl vinst på det?

Uppenbarligen skulle det här inte vara lika lönsamt. Det finns vissa varor man nog skulle kunna producera och fortfarande få en fantastisk vinst, då de har ett orimligt högt pris i det svenska samhället i förhållande till sina kostnader. Men, då jag antar att flertalet libertarianer inte vill träda ut ur staten för att syssla med sådant är det bäst att begränsa diskussionen till vanliga varor.

Det stora problemet i det här fallet är att man måste producera något till andra producenter, istället för till konsumenter, samt att företaget måste ha rejäla investeringar bakom sig. Men, är detta verkligen ett bekymmer? Inte enligt ekonomen Scott Shane, författaren till The Illusions of Entrepreneurship. Från en recension av denna:

[F]ailed entrepreneurs … violate all kids of established principles of new-business formation. New-business success is clearly correlated with the size of initial capitalization. But failed entrepreneurs tend to be wildly undercapitalized. ... Ninety percent of the fastest-growing companies in the country sell to other businesses: failed entrepreneurs usually try sell to consumers, and, rather than serving consumers that other business have missed, they chase the same people as their competitors do.

Nu skulle inte ett nytt företag långt ute i skogen vara det mest fördelaktiga läget, givetvis. Men, det verkar inte vara en dålig strategi att starta en fabrik där och massproducera varor till andra företag. Vad skulle kunna vara lönsamt? Jag har ingen aning, men gissningsvis finns det något som kan produceras i tillräckligt stora mängder för att avståndet skall vara överstigligt för att göra det lönsamt.

Skulle ett sådant företag kunna locka till sig tillräckligt många investerare då? När det gäller investerare tror jag inte att det finns några bekymmer. Det finns flera företagare med libertarianska åsikter som troligtvis skulle kunna organisera en tillräckligt stor investering. Exempelvis har bröderna Charles G. och David H. Koch donerat runt 196 miljoner dollar till libertarianska rörelser, Peter Thiel har gett en miljon dollar till Seasteading-institutet. Det verkar alltså finnas en vilja bland libertarianska företagare att föra fram den liberala kampen. Det viktiga är nog då inte ifall utbrytarna kan få ihop tillräckligt mycket pengar, utan ifall det finns affärsplaner som är möjliga att utföra.

Jag får lov att erkänna att jag inte kunnat presentera en sådan affärsplan. Något snopet. Men, jag hoppas att jag iaf fått frågan att se rimligare ut än ifall man bara hade föreslagit att starta en industri ute i skogen. Ifall det bara fanns en idé som vore rimlig att uttnytja, verkar ju faktiskt frågan vara klar. Så, jag får väl avsluta med en fråga: Finns det någon sådan affärsidé?

Argument för frihet: Vem vill egentligen behöva försvara sin frihet?

I ett tidigare inlägg beskrev jag Anthony de Jasays epistemologiska argument för frihet. Man bör utgå från att respektera andras individuella rättigheter, enligt detta argument, för att man kan inte kräva av någon att kunna försvara ens rättigheter mot ett (potentiellt) oändligt antal motargument. de Jasays argument bygger på ett visst perspektiv på epistemologi och jag tror att argumentet är onödigt komplicerat. I det här inlägget tänkte jag presentera en variation av hans argument.

För att visa att man borde acceptera individuella rättigheter som en utgångspunkt borde det räcka med att visa att motsatsen inte är fördelaktig eller önskvärd. D.v.s. att man visar att utgångspunkten att man är en slav tills motsatsen blivit tillräckligt argumenterad för är motbjudande eller helt orimlig. För att göra det, låt oss undersöka vad det egentligen skulle innebära att börja leva sitt liv som slav.

Ett första problem med det här alternativet är att om någon är en slav, då måste det ju finnas någon som är en härskare. Men om man accepterar att ingen individ har en rätt att vara, på förhand, fri, då verkar det inte finnas någon som kan ta platsen som härskare. Alltså, om ingen individ får vara fri, då finns det ingen som kan kräva att man skall göra något speciellt så i praktiken leder det till att individen kan ändå kan agera fritt (för det finns ju ingen som har moralisk rätt att hindra denne). Eller så får varje individ låta bli att röra sig tills det kommer någon som inte behöver bry sig om den moraliska plikten att utgå från att vara en slav. En amöba, kanske?

Redan här borde man acceptera att slav-utgångspunkten är omöjlig (och därmed ingen man borde vilja acceptera). Men, låt oss för sakens skull anta att det finns några som är härskare över andra. Här verkar det finnas två alternativ, som Murray N. Rothbard argumenterat för:

Consider, too, the consequences of denying each man the right to own his own person. There are then only two alternatives: either (1) a certain class of people, A, have the right to own another class, B; or (2) everyone has the right to own his own equal quotal share of everyone else.

- For A New Liberty, s. 28

Om någon av oss människor skall få styra över andra, så måste det väl vara antingen en enskild grupp individer eller (vilket låter paradoxalt) alla av oss: en sorts kommunism där alla bestämmer över alla andra. Det första alternativet verkar bryta mot uppenbara rättviseprinciper, nämligen att likar borde behandlas likar. Och då människor, enbart i egenskap av att vara människa, är likar med alla andra människor, borde ingen enskild person ha rätt att styra över alla andra. Man skulle då kunna säga att vissa människor är, på något sätt, bättre än alla andra och att dessa har rätt att styra över folk. Anser du att det är en rimlig grund för att man skall kunna fördela makt på det här sättet? Om ingen argumenterar för det verkar det inte behövas något motargument mot det, och jag har inte sett någon argumentera i grunden för att vissa personer har en naturlig rätt att styra över andra pga att de skulle vara definitivt annorlunda.

Men, låt oss för stunden acceptera det som en möjlighet. Varför skulle det vara fel med att börja att leva som slav under ett visst antal människor? För det första så kan man ju då aldrig bli fri utan ens ägares vilja, för, även om denne är skyldig att släppa en fri ifall denne blir presenterad med tillräckligt bra argument för det, varför skulle denne tillåta dig att yttra dig om saken? Slaveri som utgångspunkt leder alltså till slaveri för evigt, då man saknar rätten att försvara sin frihet. Såvida inte, så klart, härskarna väljer att själva släppa en fri. Vilket inte verkar speciellt rimligt.

För det andra, även om slavägarna tillåter en att ha vissa friheter (som rätten att argumentera för sin frihet), skulle man inte i ett sådant system vara högst orolig över att härskarna när som helst kan ta ens frihet ifrån en? Och ifall det förtryck man lever under förhindrar en från att uppnå ens högsta drömmar, hur irriterande måste det inte vara att se att dessa inte går att uppnå, så länge ens härskare väljer att inte lyssna på ens argument (vilket de såklart alltid har friheten att göra)? Och om nu härskarna inte står i vägen för dig, ifall de tillåter dig frihet att göra vad du helst av allt vill göra, varför säga att man vill ha dem från första början? Jag ser inte hur detta skulle göras något bättre av att härskarna råkar vara en majoritet, än en minoritet, förutom att förtrycket skulle se annorlunda ut.

Det andra alternativet, universell kommunism, bryter samman då det i sig inte säger vilka regler som skall gälla under den här regimen. Givetvis skulle alla acceptera regler som alla håller med om, men hur skulle dessa individer (i ett ytterst hypotetiskt exempel, så klart) kunna få berätta för andra vad deras preferenser är? Varje person får inte lov att agera, att utöva någon frihet, förrän alla andra godkänt detta. Men ingen får heller godkänna någon annans agerande, förrän alla andra godkänt ens eget, så i slutändan får ingen göra något, som när det inte fanns någon härskare.

Det verkar som att det finns övertygande skäl för att ingen skulle vilja acceptera slaveri som utgångspunkt, då det antingen är omöjligt, orättvist eller för att det skulle kunna stå i vägen för ens främsta mål här i livet. Men, slaveri-utgångspunkten är inte den enda utgångspunkten som man kan adoptera istället för frihet-utgångspunkten. Man kan ju säga att man, exempelvis, bör ha rätt att göra allt som maximerar den totala lyckan här i världen. Mina argument här skall inte tas som ett argument mot den utgångspunkten. Den, och liknande, kommer jag att argumentera emot i ett senare inlägg.

Minarkistens dilemma

En libertarian som förespråkar en nattväktarstat som endast finns till som en högsta instans av samhällets rättssystem (och inte tar ut någon skatt) och skall därmed, idealiskt, kunna förhindra rättighetskränkningar som utförs av privata eller statliga aktörer - en minarkist - har ett dilemma.

En minarkist brukar säga att en nattväktarstat är det enda möjliga och moraliska politiska system. De menar att ett polycentriskt lagsystem (anarki; alternativet till nattväktarstatens monocentriska system) är omöjligt eller högst osäkert. Det är omöjligt, för att det skulle leda till inbördeskrig och/eller återupprättandet av en (oftast dålig) stat. Och det är rättsosäkert, för att rättssystemet inte blir bra, att domarna dömer helt till den rikes fördel eller tvingar folk att leva efter oliberala lagar. Att ett polycentriskt lagsystem måste leda till inbördeskrig är ett argument som blivit besvarat många gånger (som här) och används nog endast av de mest inbitna minarkisterna och många nybörjare. Men, när det gäller att försöka uppnå målet objektiv lag då hävdar nog alla minarkister att staten är överlägsen anarki.

Här verkar inte minarkisterna alls bry sig om att vara osäkra på att deras nattväktarstat faktiskt skulle fungera så bra som de hävdar. Här begår de alltså ett klassiskt nirvanafelslut genom att påstå att nattväktarstaten kommer bli perfekt, och att ett helt privat system (som uppenbarligen kommer ha brister) därmed måste vara sämre.

Nu kanske någon frågar sig: "Va?! Vi minarkister säger ju inte att staten kommer att bli perfekt, att den kommer att döma rätt i varje instans, att den inte utvecklas för att bättre kunna lösa de samhälleliga problem som uppstår av mänskliga brister! Du representerar inte våra åsikter korrekt." Okej, det här argumentet gäller inte den minarkist som gör en teoretisk bedömning av hur anarkier gentemot stater beter sig i praktiken. Men i många debatter om ak vs. nvs kommer inte minarkisterna med några argument om hur deras stat faktiskt skulle fungera; de säger inte "av den här och den här anledningen, kommer det här och det här ske", utan de säger bara "det här kommer att ske". (Om de kommer med något argument alls.) För att illustrera detta, här kommer minarkistens dilemma:

Två parter är i en konflikt och har vänt sig till en privat domstol för att denne skall finna en lösning i fallet. Fallet visar sig vara väldigt komplext och ett flertal vittnesmål står i konflikt med varandra. Men efter en månads tid har domstolen nått fram till sanningen och säger med väldigt hög säkerhet att den ena parten är skyldig (och att minst ett av vittnena har ljugit). Denne blir ålagd att betala en viss summa pengar till den förorättade parten. Detta görs direkt, då den dömdes bank har ett avtal med domstolarna om att hjälpa till i sådana här domslut. (Givetvis var bankens kunder fullt medvetna om och gick med på detta avtal när de skaffade ett konto där.)

Men den dömda finner att domstolen dömt fel. Denne vänder sig nu till den organisation som har absolut makt över dessa frågor i samhället, den slutgiltiga rätten, statens högsta domstol. Statens HD undersöker fallet och finner (efter en tid) att den förra domstolen faktiskt dömt fel. De finner nu att den tidigare förorättade parten skall betala tillbaka summan som ersättning, och lite därtill.

Detta väcker stor anstöt bland de flesta ledande juristerna i landet (som inte jobbar för statliga organisationer). Ett flertal jurister som intresserat sig i fallet (men inte dömt) skriver debattartiklar om hur och varför HD:s bedömning är felaktig och uppmanar de involverade bankerna att inte hörsamma statens befallning.

När allt detta händer sitter en minarkist och en anarkokapitalist och diskuterar frågan på ett café. Det framgår att ingen av dem är speciellt insatt i den faktiska konflikten och att de bara har en allmän kunskap om och förståelse av juridik. Men, det är ju en populär fråga i tiden, så de pratar istället glatt om domstolarnas incitament, konsekvenser av domen och vilken som är den korrekta positionen att ha i frågan. Efter ett tag säger ankan till minken:

"Om den här konflikten urartar så att någon börjar använda våld, ställer du dig då på den statliga eller privata domstolens sida? Eller väljer du att stå utanför den här konflikten?

Om du står på den privata domstolens sida, kommer du inte att då förespråka att det finns flera rättssystem i samhället? Att alla inte måste följa vissa beslut från en absolut makt, en organisation med våldsmonopol i området. Alltså att du förespråkar ett polycentriskt rättsamhälle; anarki.

Och ifall du väljer att stå på statens sida, vad har du för grund för det? Hur kan du på förhand säga att en viss aktörs beslut alltid är korrekt, att den aldrig kan fela, att alla andra alltid kommer fram till ett sämre svar? Är inte det att anta att staten är perfekt?

Och...du kan väl inte stå utanför den här konflikten? Hur kan du välja att inte ställa dig bakom dess beslut, då det är just det faktum att du och alla andra står bakom dess beslut som gör att denna (i rättighetsfrågor) absoluta stat kan föra fram sin vilja över huvud taget? Du verkar alltså ha lite av en skyldighet att visa att staten har rätt i den här frågan (och alla andra framtida fall, vilka för stunden är okända). Eller borde man tolka någons tystnad i det här fallet som att de faktiskt är för polycentrism, istället för monocentrism?"

Minarkistens dilemma bottnar alltså i att minarkisten inte kan lägga fram övertygande argument (eller, ingen minarkist har än så länge gjort så) för att en nattväktarstat alltid kommer att vara överlägsen det beslut som ett helt privat rättsystem kommer fram till. Samt att minarkisten ändå måste stötta staten, för att fortsätta vara minarkist.

Jag säger inte här att ett helt privat rättsystem alltid är bättre än ett statligt system. Rent teoretiskt verkar dock ett polycentriskt system - där det inte finns någon organisation som har absolut makt över andra i ett avseende - alltid vara bättre än monocentriska system. Makt korrumperar osv. Dessutom innebär statens våldsmonopol att vissa rättigheter kränks. Och jag tycker att den som förespråkar en viss lag, institution eller sed som innebär att någons rättigheter kränks borde ha bevisbördan att visa för andra att lagen, institutionen eller seden faktiskt är bra innan man bara accepterar den. Om man värdesätter frihet, i alla fall.

Filosofen Robert Nozick försvarade staten i Anarki, stat och utopi med argumentet att en stat skulle kunna uppstå i ett helt fritt samhälle. Att en organisation skulle kunna ha bättre, mer säkra och tillförlitliga rättegångsprocedurer än någon annan organisation och kan därmed tvinga dessa andra att följa dess bedömning i rättsfrågor. Att en domstol skulle kunna vara mer överlägsen alla andra domstolar i samhället och att folk därmed kunde rättmätigt tvinga andra att gå till den här domstolen. Men, han visade inte att vi borde förvänta oss att en nattväktarstat faktiskt skulle vara så bra. Så, varför utgå från att den är det?

Om man kunde visa att en ensam organisation, en som har absolut makt att bestämma i rättsliga frågor, verkligen är bättre än ett flertal olika aktörers konkurrens, då ser jag inga anledningar till att fortsätta vara anka. Om det vore så att man kunde visa att nattväktarstaten rimligtvis leder till bättre resultat än anarkin, då verkar argumentet att nattväktarstaten kränker individens rätt att straffa brottslingar mindre viktigt. Varför sätta någon vikt vid en möjlighet som troligtvis skulle leda till orättvisa? Men, såvitt jag har sett, finns det inga hållbara argument för att förvänta sig att nattväktarstaten skulle vara så otroligt mer rättssäker än ett privat system.

Man skulle förstås kunna hävda att läget är osäkert, och att det vore oklokt att fatta ett beslut på förhand, varför inte vänta tills vi vet mer om saken? I andra fall gissar jag att det är en bra inställning, men som i exemplet ovan verkar dessa frågor kräva att man teoretiskt borde kunna fatta ett beslut nu. Men, så klart, vi är väl inte nu i den teoretiska möjligheten där ens eget beslut har någon påverkan på politiska frågor, så man behöver inte besluta om sådant nu. Så att inte ta ställning är väl det mest rimliga i frågan.

Kolla även in ett inlägg som Niclas Wennerdal har skrivit i frågan.

Att kritisera värderingar och politik

Jag har skrivit två inlägg på föreningen Vetenskap och Folkbildnings forum som borde vara lika intressanta att läsa för alla som läser mina vanliga inlägg. Huvudtemana i inläggen är först Rothbards kritik av irrationella värderingar och Mises kritik av irrationell politik.

Att kritisera värderingar

Att kritisera politik

Ankdammen: Djurrätt och liberalism

I det nya avsnittet av Ankdammen diskuterar jag och Daniel Berntsson frågan om vilka rättigheter man borde ge till djur. Enligt klassisk libertariansk tradition så har inte djur rättigheter då de saknar ett lika rationellt sinne som de flesta människor har. Är det här perspektivet rimligt? Har vi inte en skyldighet att ta vara på alla kännande varelsers intressen i våra beräkningar?

Daniel Berntsson driver, tillsammans med Fredrik Strömberg, anonymiseringstjänsten Mullvad.

Är SVT statligt?

Den frågan finns på SVT:s hemsida, där det något förvånande öppna och direkta svaret ges:

Nej! SVT är ett public service-företag, som ägs av en stiftelse och som finansieras av tv-avgiften. Det är en mottagar-avgift och ingen skatt. Man betalar för en apparat/mottagare oavsett hur många man har. Pengarna går till en fond i Riksgälden för att betala public service-verksamheten i Sverige.
Efter godkännande av riksdagen så får sedan de tre public service-bolagen SR, SVT och UR sina pengar. Det finns alltså en sorts ekonomisk kontroll på SVT men det är enbart SVT:s företagsledning (inte ens styrelsen) som bestämmer om innehållet i SVT:s program.
I en statstelevision, som finns i diktaturstater, är det diktatorn/staten som bestämmer om innehållet i programmen.

SVT står fritt och oberoende från både politiskt och kommersiellt inflytande.

För den som är bekant med hur SVT styrs är det här svaret bara skrattretande och borde inte kunna övertyga någon som inte redan är en statsdyrkare. Vad är det då som är (så uppenbart!) fel i deras svar?

Först, vad är det som menas med "Är SVT statligt"? En rimlig tolkning tror jag är att man undrar om SVT styrs eller ägs av svenska staten, på liknande sätt som att andra företag (Systembolaget, Svenska spel eller SOS Alarm Sverige AB) är det. Ägs och styrs då SVT av svenska staten?

På den här frågan svarar SVT själva med ett skarpt "Nej!" vilket borde tolkas som att de inte kan finna någon rimlig tolkning där man kan säga att de ägs eller styrs av staten. Som försvar säger de att de ägs av en viss stiftelse (Förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR) och styrs av SVT:s företagsledning. Där slutar kedjan för SVT; som om stiftelsen och företagsledningen styrdes av sig själva på något konstigt sätt.

I själva verket så styrs förvaltningsstiftelsen av staten, genom att regeringen utser vilka som skall sitta i dess styrelse. I sin tur utser den här styrelsen från och med 2009 samtliga ledamöter som sitter i SVT:s styrelse. Den här styrelsen beslutar om vilken allmänna inriktning som SVT skall ta. Och de utser i sin tur vilka som sitter i dess företagsledning, som i sin tur tolkar vad denna allmänna inriktning skall vara och då vad som skall visas på tv.

Alltså, SVT:s påstående att de inte styrs eller ägs av staten, bygger på att de inte tar hänsyn till att de organ som faktiskt styr och äger dem, styrs och ägs av staten. Deras argument är alltså likt en generals som fick för sig att säga att han inte styr vad soldater i ett krig gör, eftersom soldaterna tar order ifrån personer som kallas kaptener. Generalen blundar alltså för att han ger order till kaptenerna, och på liknande sätt blundar SVT för att deras styrelse är utsedda av personer som har blivit tillsatta av regeringen.

(Notera även hur SVT vill få frågan att handla om vem som beslutar hur de exakta programmen ser ut och att deras ungefärliga inriktning är ointressant.)

Men, statens påverkan av vad SVT gör kommer inte enbart av deras indirekta kontroll av vilka som leder företaget, utan också genom att staten har satt upp riktlinjer om vad de över huvud taget får visa. Dessa riktlinjer står skrivna i statens Radio och tv-lag (2010:696) och verkar inte gälla enbart för SVT utan för alla tv-sändningar som

a) tillhandahålls av en leverantör av medietjänster,
b) är riktad till allmänheten, och
c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel

3 kap. 1§

Vad är det då för riktlinjer man måste följa om man vill sända tv-sändningar? Jo, det handlar om att sändningarna till viss del borde:

"tillgodose olika intressen och smakriktningar" (tv-sändningar som är nischade får då kanske inte tillstånd);

att de kan sända program "av flera av varandra oberoende programföretag" (nischade sändningar som bara vill sända från ett företag kanske inte får tillstånd);

"som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet" (hylla flockstyrets ideal!);

undvika att "otillbörligt gynna kommersiella intressen", som att "uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster (så att program som försöker finansiera sig själva genom produktplacering kan inte sändas); samt,

bestå till hälften av program av "europeiskt ursprung."

Alltså, även om SVT inte fick sina order från staten så är de ändå bundna till de regler som staten satt upp för dem. Att SVT skulle stå fritt från politiskt inflytande är alltså skrattretande, befängt och i grund och botten helt falskt.

SVT ljuger för folket, samma människor de säger sig arbeta för. Alternativt är de så ideologiska att de har lurat sig själv. I vardera av fallen illustrerar de hur otroligt olämpligt det är med någon statsmedia över huvud taget, när de ljuger för sina tittare varje dag med sin slogan "Fri och oberoende television".


Tillägg: Slutligen, en liten sak om avgifter och skatter. Wikipedia säger om detta:

Inom den offentliga sektorn är den huvudsakliga skillnader mellan avgifter och skatter att avgifterna är kopplade till en motprestation eller nyttighet, medan skatterna saknar en sådan koppling.

Detta innebär att tv-avgiften är en skatt för alla som inte tittar på statens television. Man kan inte då, som SVT gör, säga att det absolut inte är en skatt.